Nordiska möjligheter

SA-11 eldenhet med sin karaktäristiska eldledningsradar

När det nordiska försvarssamarbetet diskuteras framhålls allt som oftast det gränsöverskridande flygövningssamarbetet i norra Sverige, Norge och Finland (känt som Cross-Border Training) som målbild och det goda exemplet. På veckobasis övar stridsflygplan ur de tre ländernas flygvapen med varandra, men från sina hemmabaser och oftast sker detta i Sverige då det av naturliga skäl är enklast att mötas i mitten. Utan att det kostar skattebetalarna en extra krona kan man enkelt samla 20-30 stridsflygplan för att genomföra mer komplicerade övningar än vad respektive land på egen hand skulle kunna arrangera. Denna verksamhet har nu pågått ett antal år och det har blivit standard att norska och finska flygplan deltar i större svenska flygövningar i norra Sverige, till exempel den årliga TTP-övningen (Tactics, Techniques, Procedures). Ett motsvarande samarbete i södra Sverige har precis kommit igång med Danmark och förhoppningsvis snart även med Polen och Tyskland.


De stora övningsområdena i norra Sverige, motsvarande nästan hela Tysklands yta, med mycket ringa civil flygtrafik är närmast unika i världen och gör att även andra länder mycket gärna kommer till Sverige för att öva på sätt som man annars har svårt att göra. En brist i övningarna är tillgången på realistiskt luftvärn. Vid större övningar hyrs ibland gamla östtyska luftvärnssystem in från Tyskland, men till höga kostnader. Önskvärt för alla parter vore att Sverige kunde erbjuda moderna hotsystem på samma sätt som man kan göra vid Red Flag-övningarna i USA, där Sverige nu i januari åter ska delta. Tillgången på övningsfält i världen som kan erbjuda både möjligheter till skarpskjutning och riktigt luftvärn kan räknas på en handens fingrar.

Nu finns dock ett alldeles ypperligt tillfälle att ytterligare förstärka detta nordiska samarbete. Finland är nu på gång att avveckla sina SA-11 luftvärnssystem sedan man under hösten tagit ersättaren NASAMS II i drift. Finland erhöll under 90-talet SA-11 som avbetalning av Ryssland på lån som man hade till Sovjetunionen. Prestandamässigt är SA-11 ett 80-talssystem med prestanda motsvarande Hawk, med något kortare räckvidd, men i vissa andra aspekter betydligt bättre prestanda. Systemet användes bl a skarpt under Georgienkriget där det stod för många av de ryska förlusterna.

Att nu låta FMV eller annan aktör köpa eller överta driften av några av enheterna, med övriga som reservdelsförråd, skulle vara en "win-win situation" för det nordiska försvarssamarbetet. Finland avser avveckla SA-11 bland annat eftersom man inte riktigt litar på systemen, så från finsk sida torde det finnas ringa incitament att inte överlåta dem till annan användare. För svensk och norsk del skulle det ge enastående tillfällen att öva mot ett av de mer moderna ryska luftvärnssystemen och så skulle även vara fallet för Finland som nu ska återta attackrollen med stridsflyg för första gången sedan Andra Världskriget. Övningstid kan därtill även säljas till de flygvapen som gästar norra Sverige, framförallt Vidselområdet. Att placera systemen i Sverige försvårar också signalspaning då man maximerar avstånden till de yttre gränserna i form av den norska kusten och finska gränsen.



Detta är ett exempel där det som kallas Pooling & Sharing faktiskt fungerar, nämligen när det gäller övningssamarbete.

Svårdebatterat

Idag röstade Riksdagen ja till att bemyndiga Regeringen att beställa JAS 39E. Numerären är fortfarande okänd då Regeringen talar om 40-60 flygplan samtidigt som det nu från Schweiz kommer uppgifter om att Sverige kommer att betala ett högre pris för sina flygplan än Schweiz.

Huruvida så verkligen är fallet kan diskuteras, men vad som står fullständigt klart är att Schweiz specifikation i mycket hög grad kommer att styra vilka förmågor svenska JAS 39E kommer att få. Som bekant stryks till exempel en tvåsitsig version, vilket gör att modifieringen av JAS 39A till att nå 100 st JAS 39C/D, där D-modellen prioriterats i antal, kommer att bli ett mycket kostsamt stickspår eftersom Försvarsmakten inte har råd att operera tvåsitsiga stridsflygplan. Tvivlen består huruvid de 40-60 flygplan som Regeringen kan tänka sig att beställa kommer att vara ens i närheten av så pass bra att de klarar av att möta den nivå på luftstridskrafter som kommer att vara normerande i närområdet under 2020-talet eller om de ens kommer att motsvara kommande års 98 st JAS 39C/D.

Med tanke på omöjligheten att göra några närmare specifikationer av flygplanet innan Schweiz avsiktsförklaring samt de korta tidsförhållanden som nu råder, är risken också överhängande att underlagen inte blir tillräckligt bra för att få fram en bra produkt – för att inte tala om hur de mycket snäva ekonomiska ramarna kommer att påverka flygplanets förmågor. Kan man inte vara överlägsen i numerär, vapenlast eller prestanda måste man vara än mer överlägsen inom något annat område, men vilket är detta för JAS 39E?


En annan fråga med bäring på luftstridskrafterna är anskaffningen av nytt luftvärn som också debatterats i Riksdagen, men där beslut dröjer till senare i december. Här vill Regeringen under 2013 besluta om anskaffning av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem som försvarsministern och ordföranden i försvarsberedningen hävdar ska anskaffas "för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga". Ett bekymrande uttalande. Luftvärnssystemet som avses är den markbaserade versionen av den nya europeiska värmesökande korthållsjaktroboten IRIS-T som bl a beväpnar JAS 39 Gripen, Eurofighter och F-16. En mycket potent jaktrobot för sitt ändamål, kanske rentav den bästa, men med tveksam funktion i det svenska luftvärnet.

För det första blir Sverige i så fall närmast en "launch-customer" då systemet hittills endast hemlandet Tyskland uttryckt en avsikt att beställa det. Beställningen lever dock mycket farligt i den krympande tyska försvarsbudgeten (Vill Sverige snabbt skaffa sig ett kvalificerat luftvärn uttryckte Tyskland förra året en åsikt att reducera sina Patriot-batterier från 29 till 14). Att sitta fast i ett materielsystem som enda operatör är i regel mycket dyrt och något som Regeringens egen materielförsörjningsstrategi påtalar och som lett till att t ex Bae/Hägglunds stridsfordon SEP ej beställts till Försvarsmakten.

För det andra, och viktigare, är IRIS-T behäftat med stora begränsningar. Det är nämligen som tidigare nämnt utrustat med en IR-målsökare, vilket gör att roboten måste ha fri sikt till målet. Mindre molnslöjor bör kunna hanteras genom tröghetsnavigering, men ett mål som flyger i moln eller på annat sätt är meteorologiskt skymt kan ej bekämpas, varvid verkan ej kan uppnås mot t ex GPS-styrda eller tröghetsnavigerande kryssningsrobotar eller flygplan som flyger i sämre väder. Räckvidden är också klart begränsad. Väljer man versionen med något längre räckvidd får man också datalänk till roboten, men är fortsatt handikappad av IR-målsökaren. Understrykas bör också att inte heller denna har beställts av något land än så länge. Ska Sverige bli först?


Har man en begränsad pengakista måste man prioritera. Det brukar regeringsföreträdare allt som oftast framhålla. Märkligt är då att prioriteringen hos Regeringen görs mot ett luftvärnssystem med så kraftfullt begränsade prestanda istället för de mer kvalificerade system som skulle behövas för att skydda Gotland, Stockholmsområdet samt bas-, logistik-, och uppmarschområden. Dessa system är starkt dämpande vad avser konfliktinitiering respektive eskalation och därtill en grundförutsättning för att Sverige i händelse av ofred ska kunna tillföras den utländska hjälp som så ofta omtalas på politisk nivå. Man ska också betänka att Försvarsmakten varit mycket tydlig mot politisk nivå med att 60-80 JAS 39E är absolut minimum för att kunna försvara Sverige mot ett begränsat militärt angrepp och att om numerären 60 väljs måste flygplanen kompletteras med kvalificerade luftvärnssystem. Resultatet verkar bli varken eller och Försvarsmaktens tydlighet i sitt underlag kom helt på skam då Försvarsutskottet valde att låsa in Försvarsmaktens underlag oläst för att inte störa förhandlingarna med Schweiz. Resultatet blev då istället att debatten under hösten kom att handla om många av de mest basala frågor som egentligen redan fanns avhandlade i underlaget.


Det är svårt att föra en konstruktiv debatt med regeringsföreträdarna ur framförallt Moderaterna när det gäller försvarspolitik, oavsett om det handlar om JAS 39E, personalförsörjning eller ekonomi. Närmast likt dagisbarn envisas man med att säga att svart är vitt, salt är sött och att snö är sand. Man står för en verklighetsbeskrivning av svensk försvarsförmåga som varken Försvarsmakten, dess anställda eller andra försvarspolitiker kan förstå sig på. Man verkar inte ens kunna göra sig själv den tjänsten med att vara ärlig med hur verkligheten ser ut och att man inte har de ekonomiska medlen att möta verklighetens krav. Ekonomiska begränsningar går att hantera i en debatt, men att debattera med barn i trotsåldern är näst intill omöjligt.

Såväl specifikationerna för ett nytt svenskt stridsflygplan som nya luftvärnssystem hade bäst hanterats i en bred utredning av de svenska luftstridskrafterna. Nu blir det modets nycker och pusselbitar tillsågade med förbundna ögon till kostnader långt överstigande 100 mdr kr som bygger grunden i det framtida svenska försvaret.


Situationen att vara ständigt kritiserad av så gott som samtliga som har förstahandserfarenhet av området skulle nog få de flesta att överväga en ändrad ståndpunkt, men tydligen finns det andra värden som uppväger i den moderata försvarspolitiken. Vilka dessa är förblir höljt i dunkel för den breda massan.



På sistone har det inkommit en rad kommentarer från personer som säkert förväntar sig ett svar via mail. Något sådant är dock omöjligt om man inte anger sin e-postadress i kommentarstexten.

Se även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill

NT om försvarsbloggande

Ledarsidan i Norrköpings Tidningar avhandlar idag "försvarsdebatten på skuggsidan", nämligen försvarsbloggandet och konstaterar att den mest levande försvarspolitiska diskussionen pågår på försvarsbloggarna. Ledarskribenten Stefan Olsson ser två orsaker till försvarsbloggarnas dominans i försvarsdebatten:

"Det ena är givetvis att de försvarstidskrifter som ändå finns sedan tidigare har hållit för låg kvalitet. Men den viktigaste förklaringen är sannolikt att etablerade medier inte kan något om försvarspolitikens sakfrågor. Försvarspolitiken granskas inte. Uttalanden från ledande försvarspolitiker förmedlas okritiskt.

När de som verkar inom försvaret ser att något annat rapporteras än vad de själva upplever uppstår frustration. Folk får inte veta hur det egentligen är. Den naturliga reaktionen i en demokrati är att man då tar till orda själv."



Uppmaningen till landets journalister i slutet av ledaren är också intressant. Vi får se om den hörsammas.

Urban CAS i Syrien

Via ständigt läsvärda flygbloggen The Aviationist får man tips om en amatörfilm från Syrien som visar en syrisk Mig-23 som fäller en ostyrd bromsad bomb mot staden Darayya. Enligt bloggens ägare bör bomben vara en 500 kg termobarisk bomb, men det får vara osagt. För lite visas för att identifiera den exakta modellen.

Vad man däremot kan säga är att det var händelser liknande denna i Libyen som påkallade en intervention från omvärlden med en flygförbudszon. Syrienfrågan är dock för delikat för att genomföra en liknande intervention, eftersom det skulle rubba hela det korthus som utgör stabiliteten i Mellanöstern. Får vi däremot se användning av syriska kemiska vapen alternativt att dessa riskerar att falla i Hizbollahs händer kommer att gå mycket snabbt till dess en internationell intervention inleds i syfte att neutralisera dessa vapen.


Sannolikt får en hel del civila sätta livet till bombräder liknande denna. Urban Close Air Support är något av de mest komplicerade uppdragtyper som kan genomföras av stridsflyg. Den urbana miljön gör det mycket svårt att skilja vad som är fiendeområde respektive eget och avsedd vapenverkan är svår att uppnå utan att skada tredje man, särskilt då höghus kan begränsa anfallsriktningar. Mig-23 saknar också alla de hjälpmedel för precisionsbekämpning som moderna västliga stridsflygplan har. En ostyrd bromsad bomb är också mindre lämplig för ändamålet.

3 miljoner besökare

Enligt Statcounter passerade WW i söndags 3 miljoner besökare sedan starten för drygt 5 år sedan. Det är en siffra att vara mycket nöjd med. Ursprungligen var prognosen att 3 miljoner skulle passeras till nyår, men hösten har inneburit ett ökat antal besök.

Som många säkert märkt har frekvensen på inlägg sjunkit det senaste året, vilket beror på en kombination av tidsbrist och framförallt att gott stöd erhållits från flera andra aktiva försvarsbloggare. Planen för framtiden är dock att fortsätta som tidigare med att syna Försvarsmakten och svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Missa heller inte att följa WW på Twitter, där antalet följare just nu ligger på 1339. Det är också betydligt högre frekvens på inläggen på Twitter och för den som missat det så pågår dagligen en aktiv försvarsdebatt där.

Mot 4 miljoner!

Marin debatt

Under hösten inbjöd Kungliga Örlogsmannasällskapet yngre officerare i Marinen samt undertecknad, Skipper, Chefsingenjören och Johan Wiktorin (Försvar & Säkerhet) till att skriva debattartiklar till Tidskrift i Sjöväsendet. Artiklarna skulle avhandla Marinens framtid och vad som behöver göras för att utveckla Marinen. För egen del blev det en debattartikel kring behovet av att återuppta nära samverkan mellan flyg- och sjöstridskrafterna syftande till kraftsamling på såväl sjöarenan som förhoppningsvis även i luftarenan. Det hette en gång om flyg- och sjöstridskrafterna att ett plus ett är mer än två och så måste det åter bli.

Resultatet kan nu läsas på KÖMS hemsida. Ett stort tack till KÖMS för ett bra och stimulerande initiativ.

Är detta verkligen Sverige?

I det förra inlägget efterlystes positiva nyheter om Försvarsmakten och försvarspolitiken. Men det finns faktiskt annat som också får Försvarsmakten att framstå som en mönstermyndighet.

I DN skrev Hanne Kjöller i förra veckan en mycket chockerande artikel om den svenska polisen och myndighetens ineffektivitet. Det är så upprörande läsning att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Mest förvånande är ändå tystnaden efteråt. Helt dött. Inte en kommentar från ansvariga politiker. Som försvarsmaktsanställd upplever man många gånger Försvarsmakten som en ineffektiv och stundom även personalfientlig myndighet, men det här går inte ens att jämföra. Vad det innebär för det svenska rättssystemet vill man inte ens fundera på.

Läs även tidigare polisen Morgonsur om DN-artikeln.

Dags för en ljusglimt?

Vi försvarsbloggare beskylls allt som oftast för att vara dystopiker och snudd på brottsligt negativa i vår beskrivning av Försvarsmakten samt försvars- och säkerhetspolitiken. Man blir ju heller inte gladare av att ens förutsägelser allt som oftast också besannas.

I helgen kom till exempel en artikel från DN (tyvärr ej på gratis-nätet) som visade på att rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän går mycket dåligt. Såväl detta som risken för omfattande avhopp bland kontinuerligt tjänstgörande är något som försvarsbloggarna varnat för flera gånger, särskilt då magasinet på intresserade tidigare värnpliktig nu är tömt. Siffrorna som nämndes i artikeln dementerades inledningsvis från politiker och försvarsmaktshåll, men bekräftas idag av Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten.

Ett annat frekvent orosmoln har varit det enorma underskottet i materielbudgeten där drygt 30 mdr kr fattas till 2019. Dessa uppgifter som upprepade gånger har tagits upp på försvarsbloggarna har nästan lika frekvent dementerats från moderat håll som menar på att det är en felaktig verklighetsbeskrivning och att allt är finansierat. Det är intressant att det i denna fråga råder en stor samstämmighet mellan såväl ÖB som försvarsbloggarna och det är faktiskt inte varje dag. Det stora orosmolnet är nu Regeringsbeslut 7 som syftar till att anpassa verkligheten efter Regeringens karta – inte till att anpassa kartan till den säkerhetspolitiska verkligheten.

Läsare av försvarsbloggare är sannolikt till stor del redan "frälsta" och det kan förklara delar av resultatet i den gallup som Gripen News-bloggen genomförde förra veckan. Resultatet var nämligen ett massivt misstroende mot den nu förda försvarspolitiken och den verklighet som Regeringen beskriver. Man kan förvånas över hur styvnackat många blå försvarspolitiker håller fast vid sin tidigare linje trots att man gång på gång får verkligheten emot sig. Det finns dock ljusglimtar i form av moderater som inte längre sitter i Försvarsutskottet.


Båda dessa frågor är sådana som man skulle kunna utveckla länge och väl, men för att för en gångs skulle inte helt fastna i den dystra verkligheten skulle det vara intressant att höra vilka positiva kommentarer läsarna har att komma med. Vad är det som går bra i Försvarsmakten och försvarspolitiken just nu? Finns det någon större fråga där det verkligen går bra?


SvD, #svfm

Hög risk för ny säkerhetskultur

Idag meddelades domslutet i rättegången mot den specialistofficer som i början av hösten sköt ett vådaskott i en vapenvårdslokal på Ledningsregementet i Enköping.

Domstolen väljer att fälla officeren för framkallande av fara för annan till följd av grov oaktsamhet med påföljden villkorlig dom och 40 dagsböter à 200 kr. Därtill ska officeren betala 500 kr till Brottsofferfonden och rättegångskostnader på 5000 kr.

Ur domen (namnet ersatt med NN):
"[NN] har uppgett att han, om han döms för brottet, inte drabbas av någon arbetsrättslig påföljd. Det är inte tillräckligt som påföljd med enbart ett bötestraff utan [NN] bör dömas till villkorlig dom och böter."


Den stora farhågan är nu vad domen kommer att medföra för säkerhetskulturen inom Försvarsmakten. Utan tvekan kommer det bli än mer sällsynt att anmäla vådaskott, vilket lika säkert kommer att medföra en försämrad verksamhetssäkerhet.

På WW har tidigare beskrivits hur ärendet hade kunnat hanteras om det hade rått en lärande och icke-dömande säkerhetskultur i Försvarsmakten. Där drogs paralleller till säkerhetskulturer som råder inom NATO-länder med betydligt sämre resultat än den som råder i det svenska Flygvapnet. I samband med Gripenexporten har man försökt exportera även det svenska DA-systemet. Inte bara för att höja flygsäkerheten i de importerande länderna utan även för att kunna höja den svenska flygsäkerheten. En av de första DA som skrevs av ett utländskt land berörde ett icke fullbordat felgrepp som kunde ha fått allvarliga följder. Flygteknikern som skrev DA:n hade dock aldrig gjort något fel utan beskrev bara hur hans agerande i förlängningen kunde ha lett till en incident. I Sverige ett klockrent exempel på en händelse där alla kan lära sig något av händelsen och något som omedelbart höjer flygsäkerheten till gagn både för arbetsmiljö och operativ effekt. I det berörda landet blev resultatet att flygteknikern ställdes inför domstol och fälldes – trots att han inte gjort något!


I fallet med officeren i Enköping har han utan tvekan begått fel eftersom han skjutit ett vådaskott. Fundera över hur många moment i normal vapenhantering som innefattar blindavfyrningar och varför man genomför blindavfyrningar. En av de vanligaste platserna för just blindavfyrningar är just i vapenvårdslokalen. Likväl finns inga skyddsåtgärder vidtagna för att kunna hantera just ett blindavfyring inomhus där en skott brinner av. Ska man måhända bära hörselskydd själv och se till att omgivningen gör det innan man blindavfyrar? Risken är ju annars att man vållar någon annan kroppsskada? Tyvärr verkar inga som helst steg tas åt detta håll, utan istället är man fullt nöjd med att utpeka en syndabock så snabbt som möjligt. En patron-urlåda i vapenvårdslokalen hade inte varit särskild svår att ordna och framförallt att ordersätta.


Hade jag varit chef för Ledningsregementet hade jag personligen betalat specialistofficerens böter och övriga kostnader. Det som har inträffat är i grunden något som Försvarsmakten är att lasta för – inte den enskilde officeren. Den enskilde officeren har varit det sista lagret i en lång kedja som inte fångat upp en potentiell risk för verksamhetssäkerheten. Ska officeren dömas ska så även alla de andra lagren som inte fångat upp risken också dömas.


Det är också intressant att jämföra tingsrättens dom med Juridisk Orientering 4/2005 där chefen för Försvarsmaktens juridiska stab meddelar ny praxis avseende vådaskott. Framkallande av fara för någon ska normalt innebär löneavdrag. Den enskildes inställning till tillbudet ska utredas. Nonchalant inställning till säkerhetsbestämmelser kan normalt aldrig utgöra en ringa förseelse. Därtill finns en rad andra aspekter som får en att fundera över applicerbarheten när nu vådaskott tydligen är en fråga för civil domstol.


Intressantast är dock stycket om vådaskott inomhus:

"Tidigare har personalansvarsnämnden regelmässigt meddelat löneavdrag som påföljd. Personalansvarsnämnden har vid sammanträdet den 9 november 2005 beslutat att avseende vådaskott skall nämnden i vissa fall kunna meddela en varning som påföljd. Om det avfyras av våda och i ofarlig riktning skall påföljden i normalfallet bestämmas till varning. Ett vådaskott som avfyras inomhus har dock inte avfyrats i ofarlig riktning, såvida man inte befinner sig på en inornhusskjutbana. Om man framkallar fara för någon skall påföljden i normalfallet bestämmas till löneavdrag. Att själv anmäla att man avlossat ett vådaskott när det inte finns något vittne till händelsen skall tas med i bedömningen. Om ett vådaskott medför en personskada skall detta liksom tidigare inte inverka på bedömningen."

Med ovanstående i åtanke – är verkligen blindavfyringar inomhus något vi ska syssla med inom Försvarsmakten?

Observera också tingsrättens och Försvarsmaktens skilda uppfattningar om personskador till följd av vådaskott. Det vore intressant att höra C JURS tankar kring tingsrättens dom och hur ärendet hamnade i Tingsrätten. Flera uppgiftslämnare är nämligen av en helt annan åsikt än den C JURS tidigare redogjorde för.


Läs gärna också Flygvapeninspektören tankar kring säkerhetskulturer om ni inte redan gjort det.

Läs även gästinlägget på Cynismer apropå tingsrättens dom.

Nytt i ordboken: Obemanning

Det är inte var dag som försvarsfrågor får inleda Rapports 19.30-sändning och Aktuellts 21-sändning, men så var fallet idag. Anledningen var Riksrevisionens synnerligen svidande granskning av Flygvapnets och Marinens insatsförmåga med avseende på bemanning, där Riksrevisionen nu myntat det mycket beskrivande ordet "obemanning" (För den som inte orkar läsa alla 75 sidorna rekommenderas den inledande sammanfattningen om några sidor. Man går dock miste om en rad godbitar. Det lär även den göra som läser rapporten utan en bred förförståelse).

Såväl Försvar & Säkerhet som Skipper gör förnämliga dissektioner av rapporten så det blir inte så mycket sådant här.

Intressant är försvarsminister Karin Enströms kommentar: "Jag delar inte Riksrevisionens bedömning om man tittar på helheten. Försvarsmakten befinner sig ju i ett stort omställningsarbete och löser samtidigt sina uppgifter och det är ju det viktigaste för mig som försvarsminister"

Någonstans verkar det brista i informationskedjan eftersom majoriteten av Marinens och Flygvapnets personal lär instämma till fullo i Riksrevisionens rapport. SvD:s sammanfattning att "Försvaret inte är influensasäkrat" är alltför träffande. I en organisation vars numerär bestämts politiskt på så sätt att en oproportionerligt stor del av nyckelbefattningarna på såväl förband som ledningsnivåer är singelkompetenser klarar inte det normala svenska samhället med föräldraledigheter och förkylningar.

"Vi har på pappret aldrig haft större numerär och personaluppfyllnad än idag, samtidigt som vi aldrig varit så få som löser huvuduppgifterna" som någon konstaterade att resultatet blir i Org 13 med alla bemanningsuppdrag, sidouppdrag för basorganisationen, utbildningar och ledigheter som ska tas ut. Det stämmer också mycket bra med Riksrevisionens konstaterande på s. 40 där man ställer frågan om Försvarsmakten ens har förmåga [personellt] att skydda sin egen verksamhet.

 
Till sist kan man konstatera att det var ju tur för berörda att Riksrevisionen endast granskade Flygvapnet och Marinen med avseende på bemanning. Hade Riksrevisionen inkluderat de materiella och logistiska aspekterna på insatsförmågan efter PRIO införande 3-4 som DN tog upp härom veckan så... hade tydligen Försvarsmaktens insatschef kunnat berätta om det i Rapport...


Börjar det så smått gå upp för medlemmarna i BRF Folkhemmet vad styrelsen har gjort med brandskyddet?

SvD, 2, 3