Inför torsdagens riksdagsdebatt: Det finns bara ett enda hinder för ökad försvarsförmåga

Imorgon debatterar Riksdagen det säkerhetspolitiska läget med anledning av det som inträffat den senaste dryga veckan i vårt närområde, i Europa och i Europas utkanter. Man kan föregå debatten och konstatera att utvecklingen blivit minst lika illa som befarat, men den försämrade situationen under hösten nu accelererat (se gärna Mot Väpnad Konflikt hos Krigsvetenskapsakademien).

Detta inlägg kommer först att teckna en kortare bild av hur omvärldsläget utvecklats de senaste veckorna. Därefter diskuteras läget i Sverige och konsekvenser för svenskt vidkommande. Slutligen presenteras några slutsatser inför morgondagens riksdagsdebatt.

För den som inte orkar läsa så långt är sammanfattningen att det enda som kan möjliggöra en ökad svensk försvarsförmåga på kort sikt är ett snabbt ekonomiskt tillskott.


Läget
Utvecklingen under de senaste två veckorna har i korthet bestått av allt sämre relationer mellan USA och Ryssland, samt Ryssland och europeiska länder.

De amerikanska underrättelsetjänsterna gick förra veckan ut och meddelade att ryska statliga aktörer genomfört cyberoperationer för att manipulera det kommande presidentvalet. Igår meddelade president Obama att USA kommer att genomföra ett proportionellt svar mot Ryssland med anledning av cyberattackerna.

Ett Mig-29SMT-förband från Kursk har ombaserats till Kaliningrad. Det är första gången sedan Sovjets fall som Mig-29 finns i Östersjöområdet, vilket är anmärkningsvärt då flygplanet är ett korträckviddigt jaktflygplan, mest lämpat för defensiva luftförsvarsuppgifter.

Under veckans andra halva inleddes en intensiv eskortoperation av ett ryskt fraktfartyg där ryskt jaktflyg i sin iver att skydda fartyget genomförde flera kränkningar av finskt och estniskt luftrum. Fraktfartyget medförde robotsystem Iskander till Kaliningrad. Systemen har flera gånger tidigare framgrupperats, men då inte eskorterats, vilket talar för att den här lasten var viktigare än tidigare.

Den ryske tv-personligheten Dmitrij Kiseljev, tillika chef för den ryska statens nyhetsbolag Rossija Sevodnja, varnade i söndags USA och omvärlden för den ryska frambaseringen av Iskandersystem till Kaliningrad och Buyan-M korvetter till Östra Medelhavet. Han antydde att bägge systemen i själva verket kunde vara utrustade med kärnvapen, vilket får anses vara en medveten signal till USA och västländerna. Lastningen av Iskander ska också enligt ryska källor medvetet ha skett vid en tidpunkt då en amerikansk spaningssatellit passerade över, vilket understryker viljan att sända en signal. Den senaste rapporten om korvetterna var dock att de bunkrade i Valetta, vilket är väl väster om det uttalade operationsområdet. Det talar i sin tur för att andra uppgifter kan vara aktuella än de nämnda att skydda Syrienoperationen.

Under onsdagen har Ryssland skjutit tre st kärnvapenrobotar (övningsrobotar) mot skjutfält i östligaste Ryssland. Två från ubåtar i Barents hav och Okhotska havet, samt en från ett mobilt landbaserat system. Parallellt med dessa skott har även det strategiska bombflyget övat, vilket är den tredje delen i den ryska kärnvapen triaden. Skulle även ett övningsskott ske med Iskandersystemet i Kaliningrad förstärks signaleringen ytterligare och Östersjöområdet når ett nytt säkerhetspolitiskt lågvattenmärke.

Vi går nu in i den mest osäkra perioden, nämligen när USA går till val och den sittande presidenten ska leda en övergångsministär till dess att den nya presidenten svurits in. Det mest oroande tecknet just nu är också de allt sämre förbindelserna mellan USA och Ryssland, med påföljande varningar om läget av bl.a. den tyske utrikesministern.

För en längre analys av läget rekommenderas Jägarchefens inlägg.


Konsekvenser för svenskt vidkommande
Den stadigvarande försämringen av omvärldsläget håller i sig och Sveriges geografiska läge är i en av de största friktionsytorna mellan Ryssland och omvärlden. I augusti hade det gått så långt att Försvarsmakten tidigarelade den permanenta baseringen av trupp till ön med nästan ett år. Sannolikt var det många som drog en lättnadens suck över detta när det åter började röra sig i Östersjön under förra veckan. Hur framtiden fortsatt ser ut är kan ingen spå, men att omvärldsläget plötsligt skulle vända till det bättre lär inte någon hålla för sannolikt.


Den ryska och den svenska försvarsreformen påbörjades samtidigt – båda från det som av alliansregeringen benämndes som ”en mycket låg nivå” (även om alliansregeringen bara talade om den ryska). Där man i Ryssland haft operativ effekt som ledstjärna för reformen, hette det under alliansregeringen att försvarsreformen skulle genomföras ”i den takt som ekonomin medger”.

Inför Försvarsbeslutet 2015 meddelade Försvarsmakten den dåvarande regeringen vad det skulle kosta att slutföra den 2009 beslutade reformen och att börja gå mot de målsättningar som riksdagspartierna i mycket bred enighet kommit överens om i Försvarsberedningen. Av de drygt 20 miljarder kr det handlade om under försvarsbeslutsperioden, anslog riksdagen endast 10,2 i försvarsbeslutet.

För att använda ett av försvarsminister Peter Hultqvists favorituttryck: ”här finns det en rejäl hemläxa att göra”. Konsekvensen är nämligen att den svenska försvarsreformen framskrider ytterst långsamt, om alls betänkt omvärldsläget.

Alltjämt är det ekonomin som är gränssättande för svensk försvarsförmåga och trovärdigheten i att i realiteten anslå mindre och mindre pengar i ett försämrat omvärldsläge, kan inte betecknas som annat än låg. Oavsett om vill diskutera övningstid, beredskap, rekrytering, materielleveranser, ammunition eller reservdelar så är det ekonomin som är gränssättande för den svenska försvarsförmågan.


Inför riksdagsdebatt och budgetbeslut
Oddsen är tyvärr låga för att riksdagsdebatten imorgon kommer att mynna ut i samma, föga givande pajkastning som dominerade söndagens partiledardebatt. Regeringen kommer att tala sig varm för försvarsbeslutet 2015 och det trendbrott som man anser att detta innebar – utan att nämna att den finansiering regeringen föreslog inte ens var hälften av den sedermera beslutade (drygt 4 mdr kr istället för 10). Den beslutade summan var i sin tur hälften av det Försvarsmakten begärde för att möta de målsättningar som regeringen satt upp.

Huvuddelen av de brister som försvarsberedningen identifierade inför försvarsbeslutet 2015, liksom de som nämndes i själva beslutet, är av förklarliga skäl inte avhjälpta. Utöver det existerar (av likaledes förklarliga skäl) andra områden som inte kan nämnas, men där avhjälpande likväl måste ske och det snabbt.

Oppositionen kommer att företräda olika linjer, men de två huvudsakliga kommer att vara Folkpartiet som kommer att yrka på en ökad finansiering och ett NATO-inträde, samt Moderaterna som kommer att vilja tillsätta en ny försvarsberedningen.

Inget av dessa alternativ för dock Sverige en centimeter närmare en ökad försvarsförmåga i det nu allt sämre läget.

Det råder en bred missuppfattning, såväl hos politiken som allmänheten, om tiden det tar att bygga försvarsförmåga. Ett inköp av ammunition, vapen eller reservdelar handlar om i bästa fall månader från beställning till leverans. Handlar det om helt nya materielsystem som t.ex. kryssningsrobotar till JAS 39, långräckviddigt luftvärn eller liknande så rör det sig om två år eller mer från beställning till initial förmåga, där snabbanskaffningen av Hkp 16 Blackhawk är ett tydligt exempel. Talar man istället om att anskaffa och sätta upp förbandsenheter i form av t.ex. fartyg, stridsfordon och dylikt, rör det sig om ännu fler år.

De ovanstående är alla viktiga, men att inget av detta kan få effekt på kort sikt, torde vara uppenbart.


Det finns dock en rad lösningar för att i rådande läge öka försvarsförmågan och framförallt för att avhjälpa de brister som är kända för dem som är betrodda, men även för att skapa förmåga på längre sikt. Lösningarna har alla en enda sak gemensamt och det är att det som fattas är pengar.

Statsbudgeten för 2017 är redan föreslagen riksdagen, liksom höständringsbudgeten 2016, utan några tillskott till försvaret trots omvärldsläget (jag räknar inte det till 50 % finansierade köpet av fler Archer som något egentligt tillskott).

Det finns därmed två alternativ (såvida man inte hävdar att säkerhetsläget inte alls är förändrat och på inga sätt motiverar någon ökad försvarsförmåga). Antingen argumenterar man för att statsbudgeten måste ändras innan den beslutas i december och höständringsbudget innan den beslutas i november. Det är en process som tar längre tid.

Den andra lösningen är att man argumenterar för att använda delar av beredskapskrediten (Se s. 16 i budgetpropositionen, utgiftsområde 6, för hur beredskapskrediten är tänkt att fungera).

Syftet med en beredskapskredit måste vara att den ska nyttjas medan den fortfarande kan ge effekt i ökad försvarsförmåga (även civilt försvar) och därigenom dämpa sannolikheten för att Sverige ska behöva utkämpa ett krig.

Den som argumenterar för att en beredskapskredit inte ska nyttjas behöver i så fall svara på följande frågor: Vad ska beredskapskrediten användas till (vad ska den köpa)? Vilken är leveranstiden på det eller den verkan som krediten ska finansiera? Vilken är indikatorn som gör att beredskapskrediten ska nyttjas? När ska beslut om att använda beredskapskrediten i så fall fattas för att den ska vara användbar?


Krönikor upphör!

Efter två år är min tid som krönikör på Expressen nu över. Det har varit en för mig mycket givande tid och jag tror att mina krönikor bidragit till att öka läsarnas kunskapsnivåer om både försvar och säkerhetspolitik, liksom om informationskrigföring som varit ett återkommande ämne. I och med ny grad och ny befattning i Försvarsmakten, upphör dock mina krönikor i Expressen.

Under hösten 2014, i spåret av kriget i Ukraina och det allt allvarligare säkerhetsläget, kontaktades jag av Expressen som undrade om jag ville skriva för tidningen som krönikör. Man ville även lyfta in min blogg på tidningens hemsida, vilket jag avböjde eftersom jag ville ha kvar den under full kontroll. Jag tackade ja till tjänsten som krönikör efter att först ha samrått med Försvarsmaktens dåvarande informationsdirektör, Erik Lagersten. Erik hade inte något att erinra så länge det framgick tydligt att det var jag själv som stod för krönikorna och att det på intet sätt var Försvarsmaktens ståndpunkt. Det förenklade också att jag vid tidpunkten var studerande vid Försvarshögskolans högre stabsutbildning.

Jag spenderade mitt andra år på den högre stabsutbildning i Storbritannien på den brittiska motsvarigheten till kursen. När mitt skrivande efter ett drygt halvår in på kursen blev känt, möttes jag av mycket förvånade reaktioner från kurskamraterna. För de flesta framstod det som helt ofattbart att man som aktiv officer kan delta i försvarsdebatten och man uttryckte också att det var något som djupt saknades i hemländerna. De brittiska officerarna uppmuntrades av chefer och politiker att delta i diskussioner och sociala medier, men fann möjligheterna till detta vara minimala p.g.a. förhållningsreglerna. Samtidigt rasade en intensiv debatt i landet om ansvaret för Irakkriget och hur det kom sig att man från militärt håll aldrig kritiserat planerna på att gå in i Irak, eller de orealistiskt låga resurser som tilldelats för uppgiften. Någon offentlig debatt fanns aldrig innan eller under kriget och resultatet kan idag skönjas genom ett antal böcker om den tidens aktiva generaler som alla försöker utröna vem som borde ha sagt ifrån och varför så inte gjordes (se t.ex. denna).

I Sverige har vi ett öppnare debattklimat där yttrandefriheten har en av de starkaste ställningarna i svensk grundlag (ta t.ex. vår meddelarfrihet som saknas i många länder). Det öppnar för en intelligentare och bättre debatt som i sin tur leder till klokare beslut. Att jag under två år som officer kunnat skriva krönikor om säkerhetspolitik och försvar för en av landets största tidningar, är ett av de yttersta exemplen på det.

Detta öppna debattklimat och vår yttrandefrihet är saker som vi i Sverige ska vara mycket stolta över och också värna. Vårt samhälle skulle dock må mycket bättre av att fler tjänstemän och beslutsfattare släpptes fram i debatten, särskilt på lägre nivåer. Det är där sakkunskaperna finns och den verkliga informationen innan den förvanskats på sin väg upp genom ett antal filter. Precis som skoldebatten behöver lärare och sjukvårdsdebatten sjukvårdspersonal, behöver försvarsdebatten deltagande även av sakkunskapen i form av aktiva officerare, soldater och sjömän. De problem som dagens försvarspolitiker och Försvarsmakten kämpar med att rätta till med ett allt värre omvärldsläge som fond, kan till stor del tillskrivas 00-talets brist på försvarsdebatt och att de som då visste bättre inte ville yttra sig.

Jag är fullständigt övertygad om att de krönikor jag skrivit i Expressen och Niklas Wiklund i SvD och BLT, har bidragit till en bättre och intelligentare försvarsdebatt. Delar av allmänheten som annars inte skulle komma i kontakt med dessa frågor har nu kunnat ta del av information, problematik och skeenden inom de områdena, vilket varit av stor vikt med tanke på de gångna två årens omvärldsutveckling.

Jag vill tacka alla er som läst mina krönikor under de gångna två åren och Expressen som erbjöd mig tjänsten. Framförallt vill jag tacka Erik Lagersten som trodde på både mig och idén. I sann föregångsmannaanda vågade han ta initiativet och säga ja till något som nu både gynnat försvarsdebatten och samhället. Alltför många andra hade valt den enkla och säkrare vägen att säga nej.

Nu, när jag slipper ständigt överhängande deadlines, kommer jag istället att kunna koncentrera mig på att skriva djupare artiklar till tidskrifter, liksom denna blogg som tyvärr alltmer fått ligga i träda under de gångna två åren.


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade