Utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken

Foto: Niklas Ehlén/Försvarsmakten

Europa står just nu inför några av sina svåraste säkerhetspolitiska utmaningar på mycket länge. I öster finns det ett allt annat än demokratiskt Ryssland som vill återta det man uppfattar är sin rättmätiga plats i världsordningen, vilket nationsgränser inte kan tillåtas förhindra. I sydost har det syriska inbördeskrigets fem år medfört stora flyktingströmmar, där drygt 10 miljoner människor är på flykt, varav nästan 5 miljoner utanför landets gränser. Detta är dessutom en kris som riskerar att sprida sig vidare och dra in grannlandet Turkiet. Sedan tidigare råder dessutom instabilitet i Irak, där regeringsstyrkorna haft svårt att hålla emot Daesh framfart, vilket också bidragit till flyktingströmmarna. Söder om Medelhavet råder stor oreda i Libyen sedan det internationella samfundets intervention mot Gadaffi-regimen, då varken Säkerhetsrådet, Arabsamfundet eller den libyska övergångsregeringen ville godta en stabiliseringsinsats. Utöver att Daesh börjat etablera fotfäste i Libyen, med risk för en destabilisering av Tunisien, så har Libyen fungerat som ytterligare en fristad och utskeppningshamn för människosmugglare med Europa som mål. Att den militära neddragningen i Afghanistan var ett internationellt misstag att lägga till tidigare misstag i val av strategi i landet, är tydligt sedan talibaner och andra grupper nu destabiliserar och erövrar allt större områden med försvagning av regeringen som följd. Även detta kommer att bidra till fortsatta flyktingströmmar från landet och förhindra människor från att flytta tillbaka.

Alla dessa krishärdar ställer stora krav på den svenska säkerhetspolitiken och har stor påverkan, inte bara på EU och Europa, utan i synnerhet på Sverige. Sverige är det land i Europa som per capita burit den största bördan för förra årets migrationskris med närmare dubbelt så höga kostnader per capita som något annat land i EU (korrigerat 160212). Det ligger därmed i Sveriges primära säkerhetspolitiska intressen att oroshärdarna runt Europa kan stabiliserar snarast möjligt då de både påverkar Sveriges interna förhållanden, liksom landets yttre säkerhet.

Oförmågan i EU att hantera migrationskrisens påfrestningar skapar ytterligare centrifugalkrafter som kan leda till unionens sönderfall. I juni röstar Storbritannien om landet ska vara kvar i EU eller inte. Lämnar Storbritannien EU är det inte osannolikt att landet i sig faller sönder, då Skottland vill stanna i EU och Nordirlands katoliker inte vill ha en yttre EU-gräns till övriga Irland. Detta skulle också innebära ett sönderfall av Europas mest kompetenta försvarsmakt med förmåga till just de expeditionära insatser som Sverige och Baltikum är beroende av i händelse av en konflikt i Norden och Östersjöområdet. Året efter är det franskt presidentval där Marine Le Pen om hon vinner utlovat att Frankrike ska lämna både EU och NATO. Där försvinner i så fall resterande del av Europas expeditionära förmåga. Ett Europa där Storbritannien och Frankrike dragit sig ur samarbeten, kommer också att innebära ett amerikanskt övervägande av landets intressen och åtaganden i Europa. Vi ska heller inte glömma vad höstens amerikanska presidentval kan medföra, både i form av ny president och lägre legitimitet för militära insatser under interimsstyret – en period som historiskt utnyttjats för offensiva handlingar av aktörer.


Det är i det här skedet intressant att gå tillbaka till Försvarsberedningens rapporter från 2007 och 2008 och läsa där vad som skrevs om EU:s gemensamma utrikes- och säkerhetspolitik (GUSP), respektive säkerhets- och försvarspolitik (ESFP) och Sveriges ansvar för denna när det gällde att omhänderta kriser som inträffar längs Europas gränser. Just nu har vi alltså fyra kriser med direkt bäring på de Sveriges interna förhållanden, ekonomi och säkerhet, där svensk målsättning varit att adressera hot och problem där de uppstår istället för att de ska drabba Sverige på ett direkt sätt.

Av de ovan uppräknade områdena har Sverige en militär närvaro på ca 50 personer i Afghanistan och i Irak ca 35. För båda insatserna har personalen utbildande och inte stridande roller. Säkerhetspolitiken tredje ben utöver diplomati och militär – biståndet, avdelar fortsatt en knapp miljard kr om året till Afghanistan, vilket man får hoppas bidrar till stabilitet. I Irak var biståndsinsatsen på 200 mkr för 2015 (2016 oklart).

Vad gäller en militär insats i Syrien mot Daesh, har Sverige redan sagt nej eftersom det inte finns ett solklart folkrättsligt mandat för insatsen. Det är därtill också kriget mellan Assad-regimen och andra oppositionsstyrkor, allt från med moderata till islamistiska, som orsakat merparten av flyktingsströmmarna och där kommer det varken att bli något mandat eller någon insats sedan Ryssland trädde in på regimens sida. Strategiskt ligger det också i Rysslands intresse att flyktingsströmmarna till Europa fortsätter då det både försvagar EU och ställer EU mot Rysslands nya fiende Turkiet. Sveriges bistånd på ca 300 mkr till Syrien kan man läsa om här.  

För Libyen verkar det idag varken finnas några planer att ingå i den europeiska militära styrka som sätts samman av Italien för att bistå en libysk regering om en sådan kan bildas, eller någon avsikt att avdela bistånd att döma av SIDAs hemsida. Försvarsbudgetens anslagskonto för internationella insatser har heller inte något utrymme för någon insats utöver den pågående insatsen i Mali.


Det kan därmed konstaterar att av tre krisområden i Europas omedelbara närhet med direkt påverkan på Sverige, deltar Sverige med 35 personer i utbildningsroll och ca 500 mkr i bistånd. Det är onekligen mycket långt från de målsättningar för vår säkerhet som sattes upp under 00-talet av försvarsberedning, regering och riksdag, samt hur man visionerade att vi gemensamt skulle ta oss säkerhetsutmaningar.


Lägg därtill den numera ständigt närvarande risken för ett krisförlopp i Östersjöområdet i form av rysk aggression mot Baltikum. Det är mycket tydligt att utvecklingen springer ifrån den svenska säkerhetspolitiken och dess till buds stående medel.

Nosar på det intressanta

Idag är första dagen av Aftonbladets nya serie om Sveriges deltagande i Afghanistan. De tre artiklar som fanns med i dagens tidning, anser jag höll betydligt högre kvalitet än mycket annat som skrivits i ämnet under sommaren.

I den första artikeln nosar man på kanske det mest intressanta i hela den svenska Afghanistaninsatsen, men utan att gräva djupare:

"Inne i staden Mazar, där det varit relativt lugnt länge, tycker folk att svenskarna inte gör någonting för dem.

– De fokuserar bara på säkerhet och på att hjälpa den afghanska armén. Andra länder som Ungern och Tyskland bygger upp infrastrukturen i sina provinser, men svenskarna gör ingenting. Det gör folk arga, säger studenten Fandin, 27.

Visserligen går 20 procent av det svenska biståndet till området Mazar-e-Sharif, men ingen av dem jag frågar har lagt märke till några svenska biståndsprojekt, de nämner i stället tyska och norska."

Jag tror inte jag är ensam om att vilja se en djupare granskning av vad det statliga svenska biståndet går till. De flesta svenskar som tjänstgjort i den militära delen av insatsen har hårresande erfarenheter och de framkommer ytterst sällan eller aldrig i media. För den intresserade är det bara att slå lite i kommentarerna till mina inlägg från de senaste veckorna om Afghanistan. Självklart är det högst välkommet att ni med erfarenheter (goda såväl som dåliga) skriver kommentarer om erfarenheterna.

Nyckeln till framgång i strävan att få Afghanistan på rät köl är som bekant det civila samhällsbyggandet. Det är ju inte så lite märkligt att ett land som skryter med att vara världsbäst på bistånd (i alla fall när det gäller pengar - resultat är en annan sak) når så fullkomligt värdelösa resultat. Det är ett välkänt faktum att summan av 1+1 oftast är närmare 3 än 2 i de här sammanhang. Likfullt väljer SIDA konsekvent att förlägga sina biståndsinsatser till andra delar av de länder där Sverige deltar militärt och det handlar inte bara om Afghanistan utan fungerade på samma sätt på Balkan för 15 år sedan. Inställningen hos många av de SIDA-anställda i området är också en sak som bör ifrågasättas.

Det svenska biståndets katastrofala resultat i Afghanistan är en rejäl nöt för Carl Bildt, Gunilla Carlsson och Anders Nordström att knäcka. Tyvärr kommer det aldrig att hända något utan lite medial blåslampa. Sverige leder som bekant det PRT, Provincial Reconstruction Team, som har ansvar för regionerna runt Mazar-e-Sharif. Syftet med ett PRT är att samordna det civila och militära biståndet i regionen. Ändå har vi en statlig myndighet som gör sitt bästa för att inte delta i samordningen som i övrigt samordnar resurserna från flera andra länder.


Utöver denna artikel skriver mamman till en av de stupade SSG-officerarna om varför det är viktigt att Sverige stannar i Afghanistan, samtidigt som förre försvarsministern Thage G Peterson lämnar några av sina argument varför Sverige omedelbart ska dra sig ur och även Lena Mellin lämnar sin syn på saken i en tredje artikel.

Fortsätt även läsa Johannes Hildebrandts blogg i ämnet direkt från MeS.


Dagens Nyheter har också lyft sig i kragen och publicerat två bra artiklar i ämnet. Den första är en intervju med chefen för FS 17, Öv Olof Granander, inför det afghanska valet. Den andra är en ganska bra sammanfattning av den svenska insatsen i Afghanistan.