Lucka 18: Luftvärn

Första provskottet med robot 98, Vidsel november 2019. Foto: Anders Åberg/FMV

"Mycket talar tyvärr för att luftvärnsluckan fortsatt kommer att vara otätad."

Så avslutades lucka 18 2014 som hade belyst läget inom svenskt luftvärn. Luftvärnet hade fört en mycket tynande tillvaro till följd av de stora neddragningarna inom försvaret och ominriktningen till internationella insatser. Något lufthot var inte riktigt det man förväntade sig vid internationella insatser. Sålunda försvann alla luftvärnsförband utom Lv 6 i Halmstad. Luftvärnsrobotsystemen robot 90 och robot 23 lades ned, på så sätt att de överfördes till materielreserven. Anskaffningen av robot 23 kom heller aldrig att anskaffas fullt ut. I början av 10-talet gjordes den första anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem, vilket blev en markavfyrad version av jaktroboten robot 98 IRIS-T. Det var dock en tämligen blygsam anskaffning och vissa försvarspolitiker talade om detta som att nu hade man minsann satsat på luftvärnet för lång tid framåt. Sen kom kriget i Ukraina.

Glädjande nog så kom farhågorna på skam och det har sedan julkalendern 2014 blivit ett omfattande lyft inom Luftvärnet. Det började med anskaffningen av ett nytt luftvärnssystem med medellång räckvidd (fram till för några år sedan hade det benämnts långräckviddigt), där det vinnande systemet blev rb 103 Patriot. Materiel anskaffas till två bataljoner och robotarna i två versioner. En med längre räckvidd med primär uppgift mot konventionella flygplan, samt en med primär förmåga mot korträckviddiga ballistiska robotar. I bataljonerna finns även robot 98-systemen som skapar ett närskydd mot framförallt lågflygande mål.

I början av 2019, i samband med Sälenkonferensen, kom också den glädjande nyheten att robot 90 plockas ur malpåse för att bli nytt brigadluftvärn. Till skillnad från grundversionen av robot 70 har robot 90 full mörkerförmåga och skytten behöver heller inte utsättas för elementen, utan sitter i en bandvagn. Det dröjde sedan inte längre än till sommaren och Almedalsveckan innan Försvarsmakten meddelade att även de få anskaffade robot 23 systemen tas ur malpåse och baseras på Gotland för att skapa ett permanent luftförsvar på ön. Robot 23 har långt ifrån samma räckvidd som rb 103 Patriot, men erbjuder god spridning, höghöjdstäckning och har ett mycket kapabelt styrsystem där frekvensområdet ligger inom ett område som få radarvarnare plockar upp. Samtidigt har det också skett och sker en omfattande uppgradering av luftvärnets ledningssystem.

Det är bara att konstatera att Luftvärnet har rejäl medgång och det är välbehövligt för det svenska luftförsvaret.

Lucka 7: Gotland

Foto: Jesper Sundström/Försvarsmakten

Gotland. Denna strageiska ö mitt i Östersjön. Lucka 7 i julkalendern 2014 diskuterade det strategiska vakuum som Sverige åstadkommit genom att tio år tidigare avveckla det sista reguljära militära förbandet på ön, bortsett från bastroppen på Visby flygplats. När internationella insatser blev den enda prioriterade verksamheten, var inte längre det nationella försvaret geografiska krav längre ett urvalskriterium. Århundraden av strategiska erfarenheter och sanningar kunde läggas åt sidan.

Våren 2014 var dock misstaget tydligare än någonsin tidigare. Annekteringen av Krim och kriget i Ukraina hade gjort Östersjöområdet till den primära friktionsytan mellan NATO/EU och Ryssland. Mitt i alltihopa låg Gotland som ett strategisk vakuum. I försvarsbeslutet 2015 beslutades därför om en ny permanent militär närvaro på Gotland i form av en stridsgrupp. Ca 1 miljard kr avsattes för ändamålet. Takten för återetableringen visade dock inte på någon större hast eftersom Gotlands regemente skulle återuppsättas först i januari 2018. Antalet övningar på Gotland ökade dock. Så plötsligt sensommaren 2016 kom nyheten att Försvarsmakten skulle rotera markförband genom Gotland för att tillse en stående närvaro på Gotland. Den som sysslat med operationsplanering kunde känna igen resultatet av omedelbara åtgärder som vidtas i ett tidigt skede av planeringen efter inledande analys av läget. Dessa åtgärder på Gotland och därpå följande har haft en tydlig signaleffekt om svensk säkerhetspolitisk beslutsamhet. Det är trots allt vad man gör och mindre vad man säger som spelar roll inom säkerhetspolitiken. Ett annat tydligt exempel på beslutsamhet var beskedet i somras att väcka liv i luftvärnssystemet 23 BAMSE och gruppera detta på ön. Detta innebär att under de fem år som gått sedan förra julkalendern så har Gotland fått en reell militär närvaro där en märkbar tröskel har etablerats. Det är inte längre bara att ta för sig av Gotland. Försvarsbeslutet 2020 kommer att innebära ytterligare förstärkningar av stridsgruppen på Gotland med grund i Försvarsberedningens rekommendationer.

Det finns dock visst smolk i bägaren. Som med andra militära etablering är frågan om övnings- och skjutfält central. Förband måste kunna övas. Likaså är det centralt att etablera övrig stödjande infrastruktur. Här har det som förväntat gått trögt, vilket är något man också bör bära i åtanke inför det stundande försvarsbeslutet. Infra- och miljöfrågor har idag minst 5 års tid från påbörjade process till förverkligande. I fallet med Gotlands regemente har problematiken huvudsakligen kretsat kring Tofta skjutfält. Detta visar återigen hur regional och kommunal politik tillåts sätta upp hinder för statliga säkerhetspolitiska beslut. Ett annat exempel är Nordstream 2 och Karlshamns kommuns beslut som gick stick i stäv mot regeringens inriktning.

Är det något man ska lära sig av Gotlandsexemplet är hur lång tid det tar att återta nedlagda förmågor och de omfattande resurser i form av pengar och arbetskraft som detta kräver.


Uppdatering 8/12 16.00: Chefen för Gotlands Regemente, överste Mattias Ardin, meddelar att läget är förbättrat avseende miljötillståndet för skjutfältet.

Bilden av Tofta skjutfält är ur det militära perspektivet ljusare än vad texten beskriver. Ett mer tillåtande miljötillstånd har börjat tillämpas och vi skjuter numera på hela fältet.

— Mattis Ardin (@ArdinMattias) December 8, 2019

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så "tyst" som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.


Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Julkalender 2014: Lucka 7 – Det gotländska vakuumet

I Försvarsbeslutet år 2000 avvecklades mycket stora delar av det svenska försvaret. Till del handlade det om att kompensera den underfinansiering på ca 12 miljarder kr som rådde efter det föregående försvarsbeslutet 1996, men även att regeringen med stöd av Centerpartiet såg möjligheter att omfördela 4 miljarder kr per år till vården. Möjligheter fanns att med det nya omvärldsläget hämta ut denna ”fredsutdelning” ur försvarsbudgeten och samtidigt fortsätta omställningen av försvaret mot internationella uppgifter. Bland de många nedläggningar som genomfördes runtom i landet, blev Gotland av med alla sina militära förband utom det mekaniserade regementet P 18. Försvann gjorde kustartilleriregementet KA 3 i Fårösund, luftvärnsregementet Lv 2 och artilleriregementet A 7 i Visby.

Respiten för P 18 skulle dock inte bli långvarig. I försvarsbeslutet 2000 hade man inte vågat avveckla alla förband på Gotland utan istället betonade man vikten av att markstridsförband fanns kvar där. I försvarsbeslutet 2004 lades dock regementet ner tillsammans med ungefär hälften av de förband som hade överlevt försvarsbeslutet 2000. Det hade visat sig att den omställning i försvarsbeslutet 2000 som skulle göra försvaret billigare, i själva verket inte blivit så billig. Därtill skulle nu ytterligare 3 miljarder kr sparas per år i försvarsbudgeten enligt överenskommelsen mellan Socialdemokraterna, Miljöpartiet och Vänsterpartiet. Fokus skulle nu närmaste helt och hållet vara internationella insatser och dimensionerande var då främst övningsfält. Ett förbands betydelse för ett eventuellt framtida behov av nationellt försvar tillhörde därför inte urvalskriterierna. Därmed blev Gotland helt utan fast militär närvaro med undantag för bastroppen på Visby flygplats och de ca 600 hemvärnssoldaterna. Det är förmodligen ingen idag som rakryggat skulle uttrycka åsikten att om man skulle bygga ett helt nytt svenskt försvar från grunden så skulle Gotland vara utan militära förband, men så ser situationen ut just nu. Resonemanget gäller för övrigt stora delar av den övriga lokaliseringen av militära förband, vilket är ett resultat av försvarsbeslutet 2004.

Historien ville som sagt annorlunda och tre år efter att P 18 lagts ner inträffade kriget på Georgien och det militärstrategiska faktum som varit känt sedan människan började korsa Östersjön – den som kontrollerar Gotland har också möjlighet att kontrollera havet och påverka de omgivande staterna. Sedan början av 1900-talet har människan också intagit den tredje dimensionen varvid nu Gotland inte bara är väsentligt för att kontrollera det omgivande havet, utan också luftrummet. I takt med den negativa omvärldsutvecklingen har detta blivit allt tydligare och för de baltiska staterna utgör en svensk kontroll av Gotland en förutsättning för att NATO ska kunna förstärka dem i händelse av en kris. Den svenska markering som hittills gjorts var att förrådsställa ett stridsvagnskompani på ön och efter kriget i Ukraina, förstärka övningsverksamheten på ön.

När försvarsminister Peter Hultqvist i onsdags höll sitt högtidstal på Kungliga Krigsvetenskapsakademien kan vi konstatera att mycket har hänt sedan 2004. I talet återkom Hultqvist flera gånger till Gotland och öns militära betydelse – en skarp kontrast till den förra regeringen. Gotlands betydelse var även något Försvarsberedningen framhöll i sin rapport i våras. Hultqvist berättade vidare att den första fråga han mötts av vid besöken i alla de tre baltiska staterna var hur Sverige avsåg att trygga Gotland eftersom Gotland är av så strategisk betydelse för ländernas fortsatta oberoende. Hultqvist uteslöt därför inte en framtida ”basplatta” på Gotland med återigen permanent militär närvaro.

Man kan konstatera att tiderna förändras och att det i många fall är just det vi nyss avvecklat (eller för den delen håller på att avveckla) som återigen behövs.


Jag rekommenderar vidare läsning om Gotlands betydelse hos generalmajor Karlis Neretnieks, Kungliga Krigsvetenskapsakademien.

"Tofta" kompani driftsätts (uppdaterat 20.55)

Wartofta kompani ilastar för att transporteras till Gotland. Från P 4 facebooksida. Bild: Försvarsmakten

Under dagen har i media meddelats att ett stridsvagnskompani (personalen) från Skövde flugits till Gotland för att öva med den materiel i form av ett kompani stridsvagn 122 som förrådsställts där i stridsvagnsgarage. Man kan med den nu pågående och accelererande utvecklingen i Ukraina konstatera att det funnits åtskilligt med sämre tillfällen att pricka in denna övningsvecka.

Under helgen har såväl internationella media som OSSE rapporterat större rörelser med kvalificerad militär materiel i Östra Ukraina i riktning från Ryssland. Jag reagerade själv på ett filmklipp som visar hur stridsvagnar och bandhaubitsar transporteras på militära dragbilar, vilket inte har varit fallet tidigare då man antingen nyttjat civila lastfordon eller också framryckt för egen maskin över gränsen och in i Ukraina. OSSE har identifierat ett antal fordonskolonner med tung materiel och med militär personal i gröna uniformer utan insignier. Likaså har nummerplåtar etc. tagits bort från fordonen. Ett förfarande som känns igen sedan tidigare. Här ska man i rättvisans namn också ställa sig frågan om syftet är att man ska reagera på detta, med tanke på att vilseledning är en grundsten i den nyttjade operationskonsten.

Det är med mina ögon sett alltså vältajmat att dra igång stridsvagnskompaniet på Gotland. Samtidigt som man gläds åt detta bör man samtidigt påminna sig om vissa andra aspekter i aktionen. Här tas alltså ett av landets få stridsvagnskompanier från sin förberedda materiel i Skövde för att istället dra igång förrådsställd sådan på Gotland. Alliansen slog förra hösten på stora trumman för sin "satsning" på stridsvagn 122. En "satsning" som innebar att 48-56 vagnar (sannolikt inte de på Gotland) skulle få genomgå en livstidsförlängning och viss modifiering. Dessa åtgärder hade 5 år tidigare strukits av regeringen inom ramen för Genomförandegruppens arbeten, men återlades nu i begränsad form. Hade vi varit några år längre fram i tiden hade därmed kompaniet eventuellt fått överge sina modifierade vagnar till förmån för äldre vagnar på Gotland, samtidigt som det inte funnits någon att besätta de ordinarie vagnarna. Uppdatering 20.55: Det visar sig att pengarna nu bara räcker till att renovera 23 vagnar enligt arméchefens adjutant.

Här manifesteras ett av Försvarsmaktens stora bekymmer. Den organisation som beställdes 2009 och som sedan dess gång efter gång slimmats, har inte utrymme för några reserver. Vill man ha reserver måste dessa nyutbildas, t.ex. i enlighet med den vilande värnplikten som regeringen kan återuppväcka i händelse av krig. Då infaller nästa problem, nämligen att det finns inga resurser att utgöra en utbildningsorganisation för styrketillväxt. De hittills genomförda "rationaliseringarna" sedan 2009, liksom den nu planerade Försvarsmaktsorganisation 2018 som sannolikt beställs av riksdagen i nästa försvarsbeslut, har haft insatsorganisationen i fokus. Alla anställda ska vara krigsplacerade och den s.k. overheaden i form av produktionsorganisation ska reduceras.

Dessa successiva grepp får två följder. Det ena är att när man väl höjt beredskapen till högsta nivå, finns bara krigsförbanden och en minimal stödorganisation. Ingendera har resurserna eller möjligheter att utbilda några nya värnpliktiga (om man nu skulle lyckas gräva fram icke avvecklad materiel) åt dem.

Den andra allvarliga följden rör all den personal som till vardags arbetar med mycket nödvändiga uppgifter på positioner som inte är desamma som de är krigsplacerade i. Den stora frågan blir var gränsen för krig och allmän mobilisering går när dessa ska lämna sina ordinarie positioner. Vi vet sedan tidigare, inte minst bevisat i Ukraina och på Krim, att det är gråzonen mellan fred och krig som är den tacksamma för en angripare att arbeta i eftersom försvararens osäkerheter här är störst (tydligt i den samtida ryska operationskonsten som här utmärkt analyserats av Jägarchefen). Detta gäller i synnerhet Sverige som har en mycket svag lagstiftning för gråzonen till följd av Ådalen 1931. Så länge det inte är krig så är det polisen som ska agera, t.ex. mot händelser som de på Krim. En av riskerna med den valda försvarsmaktsorganisationen blir därmed att man späder på svårigheterna med att hantera gråzonen och det är redan den som är den tacksammaste att agera. I ett försämrat säkerhetsläge med höjd beredskap får alltså förband och staber agera utan den personal som är krigsplacerad där eftersom de fortsatt kommer att behövas på sina ordinarie befattningar, då Försvarsmaktens kontinuerliga verksamhet annars riskerar att stagnera.


För att för andra gången återgå till stridsvagnskompaniet på Gotland är det utmärkt att konceptet nu prövas på riktigt. Den minnesgode kommer ihåg att kompaniet var ett utslag av Folkpartiets obstruktion inför den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009. Man ville förmodligen ha avsevärt mycket mer, men tyvärr blev det inte mer än ett garagerat stridsvagnskompani. Sättet att förrådsställa och förpositionera materiel på relevanta platser är ett gammalt framgångsrecept som säkert många gärna vill glömma att det har använts sedan mycket lång tid tillbaka, men avvecklades i samband med försvarsbesluten 2000 och 2004 i och med övergången till ett internationellt insatsförsvar. Det här visar hur snabbt det är att genomföra en mobilisering med personal från annan plats när materiel finns förpositionerad.

Vän av ordning kan då fråga sig varför inte mer materiel förpositioneras i de troliga insatsområden istället för som nu stå i de mindre troliga områdena. Som bekant kommer den 2009 beslutade insatsorganisationen när den väl mobiliserats och kommit på plats, att kunna försvara den platsen i en veckan mot ett begränsat anfall. Var den platsen är kan diskuteras, men Stockholm och Gotland är två  starka kandidater. Vad man däremot med all säkerhet kan fastställa är att det inte är ett troligt insatsområde för allt artilleri uppe i övre Norrland, samtidigt som alla ingenjörer bygger broar och förbereder mineringar i Småland medan underhållet tillhandahålls i Skövde och luftvärnet skyddar Halmstad. Bara att föra samman dessa förbandsklossar idag när materielen inte är förpositionerad är en övning svårare än något Försvarsmakten företagit sig sedan decennier – och ju heller aldrig övat. Men så var ju heller aldrig detta en aspekt när försvarsbeslutet 2004 valde ut vilka förband som skulle vara kvar och var de var placerade. Då är det mycket lätt att i beslutsprocessen till exempel avgränsa alla de breda älvar Sveriges två enda haubitsbataljoner ska passera på sin väg från Boden mot Stockholm utan stöd av ingenjörförband, med mera.


Så, återigen. Det är utmärkt att man driftsätter kompaniet på Gotland och det är ett synnerligen väl valt tillfälle. Se nu till att utnyttja de lärdomar detta ger och återta förmågan till reserver och framförallt förpositionering i de troliga insatsområden för att just kunna ge det snabba försvar som alla uttryckt att man vill ha.


Ett ensamt förrådsställt stridsvagnskompani, gör dock ingen glad. Ja, det skulle i så fall vara små gröna män då som kan ta över utrustningen? En aspekt som vid det här laget borde ha slagit en och annan försvarsplanerare och politiker sedan Krimkrisen…

Illavarslande vändning i försvarsdebatten

Svenska Dagbladet skriver idag på ledarplats om att överbefälhavare Sverker Göransson skickats på ”teflonkurs” med försvarsminister Karin Enström som lärarinna. Vi är ju flera som reagerat på den kraftiga omsvängningen i retorik från Försvarsmakten. Jag analyserade detta i ett inlägg tidigare under Almedalenveckan när det efter tillräckligt många framträdanden fanns möjlighet att urskilja tyngdpunkten. Tidigare tal om brister tonas ned till förmån för att tala om framförallt personalen i pågående insatser. Frågor rörande tidigare kollision mellan Försvarsmakten och Försvarsdepartement besvaras med att man har ett gott samarbete och fullt förtroende för varandra.

I DN:s intervju med försvarsminister Karin Enström tidigare i veckan sade ministern så här om möjligheterna att försvara Gotland:

”Försvarsminister Karin Enström (M) säger att hon ser ett behov av att höja försvarsanslagen i höstens budgetproposition, men hon ser inga särskilda behov just på Gotland.

– Vi har flexibelt rörliga förband, vi har hemvärnet, som finns på Gotland. Försvarsmakten övar i och på och runt om Gotland. Att urskilja Gotland … Jag ser inte det på samma sätt. Vi har en insatsorganisation som ska kunna röra sig mellan olika delar av landet, självklart också till Gotland, säger hon.”

Till TT:

”-Det är rimligt om man jämför med hur hotbilden ser ut och hur det ser ut i våra grannländer, de har ungefär den typen av förmåga, säger hon till Dagens Nyheter.

Enström kan i dag inte se något enskilt militärt hot mot Sverige och inte heller ett läge där Sverige ensamt drabbas.”


Idag uppmärksammade den finska svenskspråkiga dagstidningen Hufvudstadsbladet de svenska problemen med att försvara Gotland och intervjuade både Karlis Neretnieks och ÖB. Där den förre är starkt kritisk till svenska möjligheter att försvara Gotland då det inte finns någon permanent militär närvaro på ön utöver Hemvärnet, så ser den senare inte några problem.

” – I det omvärldsläge vi har nu är det en tillräcklig organisation och vi kan hantera Gotland också.

ÖB säger att allt materiel och all utrustning inte behöver finnas på plats.
– Det som ofta finns med i diskussionen är att det måste finnas grejer från början, men hela den konceptuella tanken med den organisation vi bygger är att kunna flytta resurser dit man vill ha dem. Speciellt flyg och marina resurser flyttar vi ju väldigt fort.

ÖB talar med små bokstäver om hot.
– I diskussionen som förts i Sverige refererar många till det som var under kalla kriget, men det är ju inte den världen som finns nu.”

Här ser vi återigen ett exempel den kraftfullt förändrade retoriken. I intervjun på Försvarspolitisk Arena fanns det ”ingen avgörande materiel” som saknas och att artilleriet inte har en endast pjäs verkade inte heller bekomma ÖB. Vad som förvånar är också att en gammal pansarräv som Sverker Göransson verkar ha gått i samma logistikskola som Karin Enström och med samma magister och läroplan. Att ”när det behövs” flytta markförband till Gotland är en stor logistisk operation som i anspråkstar så gott som alla Försvarsmaktens resurser. Är det därtill så att enheterna verkligen behövs på Gotland så blir de kvar där. Dels för att de behövs, men framförallt för att Försvarsmakten inte har någon förmåga att genomföra en operation för att få dem därifrån. Ett axiom i svensk försvarsplanering har varit att det som finns på Gotland är det som finns där om det blir skarpt läge. Det blir också kvar där oavsett om vi talar om materiel eller personal. Det gällde förr och det gäller idag.

Det leder osökt in på ÖB:s sista svar. Där sällar sig ÖB till användarna av den vanligaste härskartekniken i försvarsdebatten vilken allt som oftast används av moderata försvarspolitiker. Håller du inte med om den gällande försvarsinriktningen så är du en mossig kalla kriget-vurmare. Det är inte något som stärker försvarsdebatten.


Försvarsmakten befinner sig i ett knivigt läge där jag inte anser att man reder ut situationen. Försvarsmakten ska av naturliga skäl inte lägga sig i den politiska debatten. I ett läge som det vi nu har där försvarsfrågorna är starkt i ropet är det svårt att uttala sig utan att det tyvärr kan tolkas som att man tar ställning för endera sidan. Bedömningen verkar ha blivit att den säkraste tuvan att stå på är att det blåser minst om man håller sig till Försvarsdepartementets linje.

Dock har ÖB som myndighetschef, samt övriga chefer i Försvarsmakten ett starkt samhällsansvar att faktiskt redogöra för hur läget är och där brister man nu återigen när man retirerar in bakom kulisserna. Inte undra på att man helst inte vill tala högt om vad som försiggått under våren och försommaren över, i och under Östersjön, utan att vi istället får hålla oss till att läsa om det i utländska media.

Som jag skrev i det tidigare inlägget så är nu risken när man prioriterat att reparera förhållandet till Försvarsdepartementet att förtroendeklyftan återigen förskjuts till att vara mellan försvarsmaktledningen och personalen ute på förbanden som inte alls känner igen sig i den verklighet som kulisserna målas i. Det massiva stöd som ÖB erhöll under vintern kan plötsligt vara som bortblåst på några få veckor.

Läget är prekärt, minst sagt.

Ledarsidor och det svenska försvaret

Under den gångna veckan har Hallandsposten haft tema Sveriges försvar på ledarsidan. Varje dag en ny ledare om läget i Försvarsmakten, försvars- och säkerhetspolitiken. Precis som Claes Arvidsson skriver på SvD:s ledarblogg vore det bra om fler tidningar ökade sin täckning av försvars- och säkerhetspolitik. Det behövs.

Via bloggkollegan Skipper och Twitter kom tipset att WW citeras i dagens ledare i Norrbottens-Kuriren som handlar om den bristande finansieringen av JAS 39E-anskaffningen.

I Hela Gotland uttalar nye ställföreträdande C Insats, generalmajor Berndt Grundevik, att den svenska militära närvaron på Gotland måste ökas, framförallt i form av ökad förhandslagring av materiel. Det är mycket bra att Grundevik tar tag i denna fråga. Försvarsbeslutet 2004 var en katastrof för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Till dess det finns kvalificerade luftvärns- och kustrobotsystem i Försvarsmakten som kan placeras på Gotland kan dock inte försvaret av ön bli trovärdigt.

I gott sällskap

På Newsmill finns sedan någon dag en artikel signerad Lars Gyllenhaal, Bo Pellnäs och undertecknad med uppmaningen "Statsministern, ta ansvar för Gotlands försvar nu". Liksom i NATO-frågan är det nu idag med relativ avspänning som det finns möjlighet att agera för att stärka försvaret av Gotland. Om spänningen i Östersjöområdet stiger kraftigt är risken att det blir "först till Gotland" och där även en svensk förstärkning på ön kan fungera som bensin på elden till följd av våra tidigare säkerhetspolitiska överenskommelser med andra nationer.

Jobbiga öar

I dagarna är det 30 år sedan Falklandskriget och den argentinska ockupationen av den brittiska ögruppen. När kriget bröt ut var Falklandsöarna sett som ett allmänt problem inom brittiska regeringskretsarna och mycket lite tankemöda lades på ögruppen och grannöarna Sydgeorgien. Att Argentina skramlat vapen och behövde en yttre agenda att samla landet runt förbisågs i Storbritannien. Vad avsåg den expeditionära förmågan var den också på tillbakagång. De brittiska tidigare stora hangarfartygen var nu ersatta med mindre med den helt nya Sea Harrier och ej längre med förmåga till airborne early warning, vilket skulle visa sig ödesdigert under det kommande kriget. Den brittiska bombflygplansflottan var under avveckling och lufttankning hade inte genomförts på många år. Man blev i princip tvungen att skramla fram flygplan på väg till skroten för att kunna genomföra bombräder mot flygbasen på Falklandsöarna och dessutom påbörja en helt ny luftankningsutbildning.

Även på den argentinska sidan begicks allvarliga misstag, där det största var att tjuvstarta kriget innan den lämpligaste tidpunkten inföll, nämligen några månader då den brittiska flottan skulle ha hunnit genomföra större delar av den försvarsreduktion som beordrats i det nyss tagna försvarsbeslutet.

Falklandskriget innebar i mångt och mycket en revolution inom såväl det brittiska försvaret som för sjökrigföring världen över. Inte minst visade Falklandskriget vikten av ett fullgott luftförsvar för fartyg och vid känsliga operationer, såsom landstigningar. De brittiska fartygen hade stora problem med inte bara de lågt flygande argentinska attackflygplanen vars anfall i många fall misslyckades för att de fällde sina bomber från så låg höjd att bomberna inte hann armeras. De luftvärnssystem som fanns på de brittiska fartygen, visade sig i mångt och mycket ineffektiva. Inte minst den äldre luftvärnsroboten Sea Cat som även fanns på svenska jagare, visade sig helt oduglig. Resultatet av kriget har vi kunnat skönja under de gångna decennierna i form av stora satsningar på luftvärnssystem som kan bekämpa sjömålsrobotar och andra små snabba mål, men också i form av ett helt nytt tänk avseende sjöstridsdräkter till följd av brittiska erfarenheter från träffade fartyg.

Nu 30 år efteråt är Falklands åter i ropet då oljetillgångar upptäckts i grannskapet. Den argentinska åtrån är starkare än på många år, men detsamma gäller brittiskheten hos befolkningen på öarna. Den brittiske utrikesministern William Hague redogjorde idag i en artikel för hur han och hans regering ser på situationen på öarna.


För brittisk del skulle en återupprepning av Falklandskriget vara i det närmaste omöjlig att vinna. Storbritannien saknar numera grunden för den expeditionära förmåga som krävs för att försvara eller än värre återta öarna, nämligen hangarfartyg. Sedan Harriersystemet förtida avvecklades för ett drygt år sedan har Storbritannien inget hangarfartygsbaserat flyg förrän då landets F-35/JSF levereras och det lär dröja framåt slutet av detta decennium. Då återstår det att se huruvida man haft råd med att köpa och behålla de två projekterade hangarfartygen.

Till skillnad från 1982 har Storbritannien idag stridsflyg permanent stationerat på Falklandsöarna, liksom en avsevärt större militär kontingent. Man avser inte göra om samma misstag som i början av 80-talet att lämna Falklandsområdet som ett militärt vakuum – inte minst när stödet hos befolkningen är så stort som det är. För svensk del kan man fundera lite över försvarsbeslutet 2004 vilket medförde att Gotland på samma sätt som Falklandsöarna lämnades utan svensk militär närvaro, trots att t o m de mest rudimentära analyser visar på öns säkerhetspolitiska geografiska värde. I dagsläget innebär den svenska militära situationen efter en rad på varandra följande försvarsbeslut att valet står mellan att tillföra Gotland militärt försvar och lämna resten av landet åt sitt öde eller vice versa.


Det är jobbigt med öar som är av intresse för andra och i svensk säkerhetspolitik fortsätter Gotland att vara ett vakuum. Med undantag för 14 förrådsställda stridsvagnar...


Läs även hos Falklandskännaren Tokmoderaten

DN, SvD

Strategiska realiteter – Del 4, Sveriges säkerhetspolitiska situation i förhållande till Ryssland

I tidigare delar av "Strategiska Realiteter" har avhandlats den ryska statens ekonomiska situation, Rysslands strategi för Arktisområdet och den ryska nationella säkerhetsstrategin och militärdoktrinen. Det här inlägget kommer att avhandla hur innehållet i de tidigare inläggen påverkar den svenska säkerhetspolitiska situationen.


En aspekt som gärna framhålls på WW är att vi i Sverige inte har lyxen av att välja vårt geografiska läge. Utifrån det geografiska läget följer sedan vilken säkerhetspolitisk situation man har att förhålla sig till.

Som omtalades i del 1 och del 2 ses utvinning av råvaruresurser i Arktis, framförallt olja och gas, som den enda acceptabla lösningen för att bibehålla rysk ekonomisk tillväxt och för att ha en möjlighet att trygga det framtida ryska samhället. Av den anledningen kan man miljöminister Lena Eks uttalande i Ekots lördagsintervju som en smula naivt (se även Försvar och Säkerhet). Ett stopp för råvaruutvinning i Arktis skulle inom ett drygt decennium innebära den ryska statens undergång och dessförinnan Vladimir Putins. Så gott som hela den ryska ekonomiska återhämtningen som genomförts under 00-talet är spårbar till just energiexporten och många är de som omtalar att en hel del av dessa pengar hamnat i händerna på den styrande eliten. Den kände Putinmotståndaren Alexander Navalny, i väst ofta framställd som liberal men i själva verket rysk nationalist, drar paralleller mellan Putin och Gaddafis hanterande av oljerikedomar.

För svensk del innebär den ryska ekonomin ett säkerhetspolitiskt bekymmer. Stora delar av den ryska olje- och gasexporten går genom Östersjön och den förstnämnda därmed även genom Öresund. Följaktligen är det därmed också en icke-oansenlig del av den ryska bruttonationalprodukten som passerar förbi med påföljande ryskt intresse. Under konstruktionen av Nord Stream uttalades till exempel från ryskt håll att huvuduppgiften för Östersjöflottan framöver skulle vara skydd av energitransporterna.

Då Arktisregionen utgör en av Rysslands högsta prioriteringar stöps delar av de ryska väpnade styrkorna om för att bättre kunna verka i detta operationsområde. Som tidigare omtalat byggs de nya Mistralfartygen med en högre isklassning för att kunna verka i arktiska vatten och sedan i somras pågår arbetet med att upprätta minst två arktiska armébrigader med särskild utrustning och utbildning. Det har också skett en ökad resursprioritering av de förband och baser som tillhör den arktiska operationsriktningen, främst Norra Flottan och Östersjönflottan som har sina huvuduppgifter i Arktisområdet, men även armé- och flygvapenförband i västra militärområdet. Det är med andra ord en omfattande upprustning och förmågeåtertagning som sker i det svenska närområdet.

Ett annat stort orosmoment är de baltiska staterna med deras stora andelar rysk befolkning. De baltiska staterna är sedan 2004 NATO-medlemmar, vilket är ett stort irritationsmoment för många ryssar. Som omtalat i det förra inlägget ses NATOs utvidgning som en av de största militära farorna för Ryssland och många ryssar ser det som ett stort svek att NATO trots löften under tidiga 90-talet om motsatsen, tog in före detta sovjetiska satellitstater som medlemmar. För NATO innebär också de baltiska staterna visst huvudbry eftersom de är allt annat än lättförsvarade med sina gränser mot Ryssland. Efter Georgienkriget höjdes starka röster i Baltikum för att fast krigsplanläggning för att försvara de baltiska staterna och Polen skulle tas fram, vilket också skedde.

Det stora orosmolnet för Baltikum är att en operation liknande Georgienkriget genomförs för att återinförliva de baltiska staterna med Ryssland. Spänningen har tidvis ökat, bland annat vid den estniska statyincidenten då Estland utsattes för omfattande cyberangrepp. Vid en eventuellt mer omfattande spänningshöjning i Baltikum kommer NATOs högsta prioritet vara att förstärka de baltiska staterna. En sådan förstärkning kommer till stor del av behöva ske sjövägen. Motsvarande prioritet för rysk sida kommer att vara den motsatta – att hindra tilltransporter sjövägen. Ett nyckelområde för bägge parter, i syfte att hindra påverkan respektive att kunna påverka, kommer att vara Gotland då kustrobotar och strategiskt luftvärn grupperade på ön effektivt kommer att hindra den andra sidans möjligheter att operera. Sådana robotsystem stänger effektivt södra Östersjön för all oönskad trafik på vattnet och i luften. I och med det militära vakuum som det svenska försvarsbeslutet 2004 efterlämnade, har varken NATO eller Ryssland vid en djupare kris råd att låta motparten få den överlägsenhet som besittandet av Gotland medför.

Räckvidd för luftvärnssystem S-400 med räckvidd 240 km grupperat i Visby. Motsvarande räckvidd erhålls även med kustrobot Yakhont/Moskit. S-400 finns även med en robot med 400 km  räckvidd. Den varianten är för närvarande under gruppering i Kaliningrad. 

En trovärdig och permanent svensk militär närvaro på Gotland skulle därmed medföra en viss avspänningseffekt, samtidigt som en tillförsel av svenska förband i ett skymningsläge skulle riskera att få motsatt effekt. Situationen kompliceras ytterligare av den svenska solidaritetsförklaringen till grannländerna, där ett sätt att lämna stöd till Baltikum skulle kunna vara att upplåta flygbaser i Sverige för NATO. Att detta är politiskt känsligt visades inte minst under förra årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens då just ett scenario med ökad spänning i Baltikum spelades upp och ingen svensk politiker visade sig vara villig att göra några utfästelser om stöd. I vissa fall talades det till och med om att hindra svenskt flyg från att basera på Gotland för att inte provocera Ryssland. Detta är annars något som sker rutinmässigt. För Sverige att återgå till den tidigare (offentliga) linjen med neutralitet i en kris i Baltikum blir svårt.


Eftersom den arktiska operationsriktningen även är fundamental för Rysslands strategiska kärnvapenubåtsflotta, fortsätter Barentsområdet och därmed nordligaste Sverige, Finland och Norge, att ha samma stora betydelse som under det kalla kriget. Detta har fått som konsekvens att framförallt Norge, men även Finland förstärker sin militära förmåga i de nordliga delarna av länderna. Vid en ökad spänning i Arktis i kamp om de råvaruresurser som finns där kommer även nordligaste Sverige att beröras trots av vi saknar anspråk i Arktis.


Som nämnts ses NATOs utvidgning som ett hot i Ryssland. De baltiska staternas anslutning var illa nog, men Ryssland var inte i position att påverka detta. Däremot satte Georgienkriget stopp för Ukrainas och Georgiens önskemål om att ansluta sig till NATO. Såväl ett svenskt som finskt NATO-medlemskap har många gånger diskuterats och i bägge länder finns det tecken på att man kommer allt närmare att ansöka om medlemskap. Opinionen är dock fortfarande starkt negativ. En stor anledning till att Sverige inte ansökte om ett medlemskap tidigt under det kalla kriget var att ett sådant förfarande kunde ha tvingat Sovjetunionen att knyta Finland ännu närmare till sig. I praktiken var dock Sverige redan NATO-medlem, vilket bl a Mikael Holmström ingående beskriver i sin bok Den Dolda Alliansen. Ett svenskt eller finskt NATO-medlemskap idag skulle höja spänningen mellan Sverige och Ryssland då det inte skulle se med blida ögon i det Ryssland som känner sig inringat.


Sveriges relation till Ryssland är inte okomplicerad. Den svenska utrikespolitiska linjen är av tradition offentligt mycket försiktig gentemot Ryssland, samtidigt som till exempel det bistånd som lämnas till Ryssland ges för att stödja ökad demokrati i landet. I samband med vinterns ryska parlamentsval framställdes i detta rysk tv som att Sverige understödde samhällsomstörtande verksamhet i maskopi med USA, vilket påvisades med dokument från svenska ambassaden i Moskva. Ser man till det nu högaktuella valet, finns det anledning att bekymra sig över hur det går till och den ryska situationen i allmänhet. Läsare av Dagens Nyheter har kunnat ta del av utdrag ur den ryska journalisten Masha Gessens bok Mannen utan ansikte om Vladimir Putins väg till makten och utövande av densamma. Det är minsta sagt skrämmande läsning om korruption och politiska mord. I regeringens utrikespolitiska deklaration från i år tas Vitryssland och Ukraina upp som två länder där de demokratiska principerna, mänskliga rättigheter och rättstatens principer kränks. Ryssland däremot nämns i mycket mildare ordalag och det är sannolikt inte av en slump. Det svenska manöverutrymmet är starkt begränsat.

Den ryska militära rustningen är oroande. Den som hävdar att det idag finns ett ryskt invasionshot mot Sverige är lätt att avfärda. Vad som däremot oroar är samma sak som alltid när det gäller militär förmåga och hotbilder. En hotbild byggs såväl av förmåga som av avsikt. Förmågan tar mycket lång tid att skaffa sig, vilket återspeglas i t ex den svenska omorganisationen av försvaret som antas vara klar 2019, den svenska upprustningen vid andra världkrigets utbrott – klar ett drygt decennium efter krigsslutet eller den pågående ryska återupprustningen som ska vara klar 2020. Finns däremot grundförmågan, kan en politisk avsikt snabbt ändras varvid ett reellt hot uppstår. Att vid ett sådant tillfälle som grannland påbörja en egen förmågeuppbyggnad eller förstärkning kan snarast uppfattas om en provokation.


Även om militära maktmedel som tur är sällan används utgör de ändå en viktig hävstång på politisk nivå och diplomati. Det land som saknar en egen tillräcklig militär förmåga blir påverkbart för påtryckningar. Utrikesrelationer saknar tyvärr mycket av den hövlighet och reglering som vi är vana vid från det nationella samhället. De konventioner och avtal som styr relationer länder emellan är alltför lätta att tolka till egen fördel. När USA sänder förstärker sin närvaro med hangarfartyg i Persiska Viken är det en signal till Iran, en hävstång i diplomatiska förhandlingar. På samma sätt är det en signal till Norge när Ryssland låter sitt hangarfartyg Admiral Kuznetsov operera mitt i Norges största oljefält, Troll varvid transporter och arbete där störs. De stora ryska övningarna Ladoga och Zapad i det svenska närområdet 2009 ansågs tillräckligt för att en egen svensk beredskapsövning samtidigt skulle genomföras på Gotland med så gott som samtliga tillgängliga förband. Medan den säkerhetspolitiska utvecklingen i världen i allmänhet har utvecklats till att omfatta bredare hotbilder och framförallt tidigt stävja interna konflikter, har man i Ryssland under senare år snarast vridit tillbaka den säkerhetspolitiska klockan till 1930-talet. Orsaken är svår att fastställa, men med en styrande elit hämtad ur säkerhetstjänsten och huvudsakligen fostrad under sovjetåren och därtill präglad av historien med andra världskrigets enorma lidande, är det lätt att spela på det yttre hotet för att förstärka sin egen position alternativt uppfatta omvärlden som ett reellt expansionistiskt hot.


Utgången av dagens ryska val är inte på något sätt oviss. Den närmaste konkurrenten till Putin är kommunistpartiets Zjuganov med sina ca 15 % av rösterna. Den i media framlyfta regimkritikern och nationalisten Alexander Navalnyj deltar inte ens i valet. De liberala krafterna minimala så även om valfusk inte skulle förekomma så är det tveksamt om det skulle kunna bli någon annan vinnare än Putin. Frågan är om Putin under sin nya mandatperiod kommer att lyckas hålla ekonomin på den nivå av utveckling som han lovat under valkampanjen. Det finns de som har svårt att se att den ekonomiska utvecklingen i Ryssland kommer att mäkta med att infria vallöftena, såväl när det gäller den militära upprustningen om 5000 miljarder kr till 2020 som på andra områden. Rysslands enda ekonomiska plan är dock den gällande – råvaruutvinningen, och inkomsterna av den berör i hög grad Sverige då en mycket stor del av oljan och gasen ska passera genom Östersjön. Även om vi helst skulle önska något annat så utgör såväl Gotland som Öresund och Övre Norrland viktiga områden i de större sammanhangen och kräver därmed ett svenskt ansvarstagande.

Strategiska realiteter del 1, del 2, del 3

Svd, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, 12, DN, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SR, 2, 3, 4, 5, 6, Exp, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, 11, Aft, 2, 3, 4, 5, 6, 7, 8, 9, 10, SVT, 2, 3, 4, 5, 6, GP, HD, 

Remilitarisering av Gotland inleds

Till och med SVT lyckades idag uppmärksamma att Armén planerar för att inrätta en permanent stabsfunktion på Gotland.

I ett inlägg på Armébloggen meddelar arméinspektören generalmajor Berndt Grundevik att man nu avser inrätta en lokal stab på Gotland vars skarpa uppgift blir att planera för och stötta militär förstärkning av Gotland, skulle en sådan behövas, och till vardags samverka med civila myndigheter.

Den stora självstympningen från försvarsbeslutet 2004, vilket antogs utan större säkerhetspolitiska och framförallt ej strategiska hänsyn, börjar så smått repareras. Fullt återtagen blir förmågan aldrig eftersom investeringar för många tiotals miljarder skrotades till höga kostnader. Gotland är dock ett av en handfull strategiskt viktiga områden i Sverige och förmodligen det för andra intressenter viktigaste. Att i händelse av ett försämrat säkerhetsläge tillföra Gotland ytterligare militära förband riskerar att ses som en upptrappningen av den spända situationen. Detta är ytterligare en väsentlig faktor i behovet av en permanent basering av reguljära förband på Gotland.



I ett senare inlägg i serien "Strategiska Realiteter" kommer Gotland att beröras ytterligare. Nästkommande inlägg kommer att avhandla den ryska militära doktrinen och nationella säkerhetsstrategin.



Se även Sverige och Världen

Normalt sett...

På den åker som ständigt plöjs kan inget gro – Lars Fresker

... sker såna här länkningar numera endast via Twitter, men den här länken kändes lite för intressant för att undanhålla de bloggläsare som inte följer Twitter. Twittrandet har ju annars varit frekvent från många håll under Folk och Försvars rikskonferens.

Nåväl. På SvD:s ledarblogg gör Allan Widman ett gästinlägg med anledning av SvD:s artikelserie om det svenska försvarets bekymmer. I inlägget börjar Widman med att såga Juholts säkerhetspolitiska framträdande under dagen, men inte av samma anledning som försvarsministern, utan hur han avhandlar säkerhetspolitiska hot.

"Håkan Juholt gick idag till attack mot ett påstått motstånd att uppfatta klimatförändringen, IT-säkerheten och terrorismen som säkerhetspolitiska hot. Vare sig i försvarsutskottet eller försvarsberedningen har dessa nya hot negligerats. Tvärtom nämns de i samtliga centrala, säkerhetspolitiska dokument sedan början av 2000-talet. De återfinns sedan samma tid även i EU säkerhetsstrategi.

De nya, icke-militära hoten är i alla delar dimensionerande. Det som förvånar är dock att Juholt i sitt anförande – så länge och med sådant allvar – beskriver den negativa utvecklingen i främst Ryssland och Kina utan att dra några som helst slutsatser avseende försvaret av Sverige. När han uppmanar till långsiktigt säkerhetspolitiskt tänkande gäller det uppenbarligen inte risken för militär våldsanvändning."


Widman fortsätter sedan in på att avhandla något som även fp-ledaren Jan Björklund tog upp i sitt anförande, nämligen försvaret av Gotland. Widman vill där se att det i nästa försvarsbeslut återupprättas en Gotlandsbrigad:

"Gotland förtjänar sannerligen en brigad. En brigad vars stomme är den tunga kustroboten från gamla tiders rörliga amfibiebataljon och långräckviddigt, markbaserat luftvärn. Till sådana förband krävs självfallet också skydd och understöd från mekaniserade enheter. Bemanningen av dessa förband bör så lång möjligt ske med gotländska, tidvis tjänstgörande soldater."


Widmans förslag är helt korrekt och varför kommer att bli ämnet för ett framtida inlägg – förhoppningsvis i helgen. I korthet kan man dock säga att Gotlands avsaknad av försvar utgör ett stort problem för såväl NATO, som Ryssland – förmodligen i högre grad än det gör för Sverige. Så länge ön är avmilitariserad och inte aktivt behärskas av egna förband alternativt svenska militära förband, måste man i sin planering utgå från att motståndarsidan har för avsikt att besätta ön. Dels för att förhindra den andre, men även för att skydda sin egen verksamhet. För NATOs del handlar det om att sjö- och luftvägen planera för att förstärka och skydda sina medlemsländer i Baltikum och för Rysslands del handlar det om att förhindra NATO att göra detta.

Det obehagliga faktumet kvarstår att från Gotland låser man all trafik på och över Östersjön med långräckviddiga sjömåls- och luftvärnsrobotar.


Att militärt överge Gotland är med största sannolikhet det största svenska strategiska misstaget sedan Sveaborg. Det har Allan Widman insett. Frågan är när fler politiker inser det.



Passa också på att läsa inlägget på Cynismer om obalansen i verksamhet och verksamhetsmedel. Ett inlägg ur verkligheten som förmodligen är lika ovälkommet hos försvarsministern som Juholts fadäs var välkommen.

Tweet

Presskonferens om Midvintermörker

Lars Wilderäng, mer känd som bloggen Cornucopia, håller just nu presskonferens om sin bok Midvintermörker, vilket meddelades i ett pressmeddelande igår. Pressmeddelandet som gick ut via TT uppmärksammade bl a av SvD och Realtid.

Midvintermörker utspelas något år bort i tiden där ett trängt Ryssland ser sig nödgat att med militär makt säkra gasledningen Nord Stream i Östersjön bl a efter att piratverksamheten eskalerat i området, vilket man försöker göra genom att ta Gotland. Ett sargat svenskt försvar på väg in i IO 14, gör vad man kan för att sätta emot den ryska operationen som inleds med anfall med kryssningsrobotar mot kritiska sårbarheter i den militära och civila svenska infrastrukturen. Vissa konstnärliga friheter har författaren unnat sig medan stora delar är mycket nära verkligheten såsom den lär se ut när boken utspelas. Att ha landets största flottbas och därtill en av två stridsflygflottiljer inom porté för Iskandersystemet är något som Kungliga Krigsvetenskapskapsakademins blogg varnat för flera gånger under vintern. Boken kan också ses som en populärversionen av resultatet av den "strategiska time-out" som drabbade Försvarsmakten under sena 90-talet och under 00-talet. Det går snabbt att montera ned, men tar lång tid att bygga upp.

Boken kan köpas direkt på Cornucopia, men snart även genom Bokus och AdLibris. En kul detalj är också att den enda bokhandeln som säljer boken direkt ligger i Klintehamn, som spelar en viss roll i boken.

Det är ingen vågad gissning att det kommer säljas en del Midvintermörker till personal i Försvarsmakten.

Utdrag ur boken har tidigare publicerats här och här.

Sagor och sanningar

Tredje dagen av Sälenkonferensen blev minst sagt intressant. Redan gårdagen blev ju intressant när Urban Ahlin (s) uppvisade ett helt annat engagemang än förra året. Snarast hade den Ahlinska skutan helt bytt kurs i en fråga som Ahlin inte alls ville diskutera förra året, vilket också Bodil Ceballos (mp) verkade lite överraskad över. Kan det vara så att Ahlin känner sig ha lite friare tyglar i avsaknad av en rorsman för Socialdemokratin? DN:s ledare uppmärksammade också träffsäkert hur det går "mode" i Sälenanförandena.

Intressant var också reaktionerna i pressen idag på försvarsministerns anförande, där den ena morgontidningen jämförde med Bagdad-Bob och väderprognoser, liksom en av kvällstidningarna. Uppräkningen över rysk militär förmåga och jämförelserna som gjordes i försvarsministerns tal lämnar en hel del att önska, men det får bli en fråga att återkomma till. Läs gärna också försvarsministerns tolkning av ÖB:s anförande och situationen. Försvarsministern gjorde ju igår också sin företrädare Leni Björklund sällskap när han inte förmådde berätta vilka förband som nu faktiskt finns gripbara. Sorgligt.

Apropå ÖB:s anförande var det glädjande då myndigheten äntligen går ut och erkänner att tilldelade medel inte är tillräckliga. Det krävs mer pengar efter 2015 om det ska finnas någon chans överhuvudtaget att hänga med. Det har påpekats gång efter annan tidigare, men äntligen också från myndighetens håll. Detta var också bland det sista förre ÖB gjorde som ÖB, men för döva öron.

Wilhelm Agrell var lika träffsäker som vanligt och det var högst intressant att se den andaktsfulla publiken lyssna till sagoberättaren och hans tragiska, men sanna berättelse om ett konkursbo. Hänvisning med varm hand till Chefsingenjören för ett referat av vad som sades.

Sanna var också Karlis Neretnieks fem minuter tecknandes en bild av den svenska militära oförmågan med koppling till den svenska solidaritetsförklaringen. Som tidigare påpekats finns ännu ingen förmåga eller ens någon som tittat på HUR vi ska kunna ta emot det utländska militära stöd som vi numera är fullständigt beroende av. Bilden av Gotland som Neretnieks målar upp är också en obehaglig sanning för dem som en gång avrustade ön. I ett tidigare inlägg på WW finns en karta över vad modernt luftvärn på Gotland medför. Läs också det utmärkta inlägget på Försvar & Säkerhet och Karlis Neretnieks anförande i sin helhet på Newsmill.


Överlag känns det som om en tillnyktring äntligen skett inom den svenska försvarspolitiken. Måtte det fortsätta åt det hållet under året, så det inte blir ett vakuum till nästa års rikskonferens.

Mer smakprov

Idag bjuder Cornucopia på ytterligare ett smakprov ur kommande romanen "Midvintermörker" som ställer Sverige inför ett ryskt angrepp på Gotland något år bort i tiden, allt anpassat till rådande försvarssituation. Oddsen lär inte vara höga för att det kommer att säljas en och annan bok till försvarsanställda och försvarsintresserade.

I dagens smakprov får vi stifta bekantskap med Romeo Lima, dess stf kompanichef Erik Segerfäldt och kompaniets första stridskontakt.

Sent omsider

Sent omsider, pga andra åtaganden, tänkte jag kommentera försvarsministerns replik på SvD:s ledare Lödder i Almedalen.

I vanlig ordning, svarar tyvärr inte försvarsminister konkret på de argument som förs fram i SvD:s ledare (den är kort så läs den gärna...).

På kritiken mot den bristande förmågan hos Försvarsmakten att försvara Sverige och ställa upp med erforderliga resurser enligt den nya svenska solidaritetsdeklarationen svarar försvarsministern att Sverige minsann har mycket som de andra nordiska länderna saknar, t ex "ett dubbelt så stort flygvapen som grannländerna ... korvetter och ubåtar i världsklass, ... och moderna stridsvagnar".


Självfallet nämner försvarsministern på klassiskt politiskt manér inte med ett ord följande:

- Vårt Flygvapen är dubbelt så stort (tills de beordrade nerdragningarna till 99 fpl är genomförda, vilket inte nämns med ett ord) som grannländerna av en helt annan anledning, nämligen att vi utbildar våra egna piloter och andra länders samt genomför egen taktisk och materiell utveckling. Det kräver extra resurser. Skulle vi likt Norge välja att köpa våra flygplan från Onkel Sam skulle situationen vara annorlunda.

- Våra korvetter är inte så värst mycket att hurra för jämfört med övriga länder med tanke på att vi helt saknar ett kvalificerat luftförsvar på dem. Deras antal är också försvinnande litet. Att Norge och Danmark sedan har betydligt större fartyg med högre förmåga nämns inte heller. Ubåtarna är definitivt av världsklass och det är förmodligen vi därför gör vårt bästa för att dra ner på deras antal och inte utveckla någon ny.

- Med stridsvagnarna är det samma visa. Visst, Strv 122 är fantastisk, speciellt för 8 år sedan. Nu finns det betydligt modernare, vilket t ex Danmark har beställt. Dessutom är det en nerdragning till 60 stridsvagnar föreslagen, varvid övriga 60 förmodligen säljs till Norge för en billig slant. 60 stridsvagnar är ungefär vad man under invasionsförsvarets dagar ville försvara Arlanda med.


Det för mig raskt in på nästa punkt. "Flyg, ubåtar och ytstridsfartyg är centrala för försvaret av Gotland, liksom omedelbart tillgängliga arméförband", skriver försvarsministern. Visst är de det. Men de markresurser som krävs för att försvara Gotland på ett trovärdigt sätt är vad som numera totalt finns tillgängligt i hela riket. Det skulle ju naturligtvis innebära att vi blottställer resten av landet, samt kastar solidaritetsdeklarationen i sjön. Det finns nämligen flera sätt att uppnå ett offensivt mål än att angripa det direkt. Det kan säkert försvarsministerns militära rådgivare upplysa honom om.

Borg och Tolgfors Försvarsmakten är och förblir ett luftslott, bäst lämpad för nålstick i andra världsdelar.


Läs ledaren i SvD. Den är ytterst läsvärd och träffande. Jämför sedan med försvarsministerns replik.

Känns det betryggande?


Apropå solidaritetsdeklarationen konstaterar jag att den försvarsdebatt som en gång fanns i våra officiella försvarsmakts- och försvarsgrenstidningar numera, på sin höjd, endast återfinns i frivilligförsvarets tidningar. Öv 1 Kim Åkerman (känd för de befattningar han haft inom Försvarsmakten i Stockholmsområdet) har i senaste numret av Försvarsutbildarna (tidigare FBU, FVRF etc) Stockholms tidning "Slagfjädern" en stridbar artikel som verkligen slår huvudet på spiken. Tydligen når inte ÖRA hela vägen fram till frivilligförsvaret.

Wow...

... hela 14 stridsvagnar och en reservbataljon med mobiliseringstid på upp till tre år (helt enligt dagens R3 koncept som omfattar största delen av Försvarsmakten) vill försvarsministern och regeringen ha placerad på Gotland.

Genast kommer lovord från höger och vänster till denna omsvängning från nerdragningar. Minst lilla eftergift från regeringen i nerskärningarna av Försvaret, så blir suckar av lättnad istället för en kritisk granskning. Jag minns hur det var i höstas när försvarsministern skickligt med subjektiva beskrivningar talade om en ny väg för Försvarsmakten och man kunde läsa än den ena, än den andra som föll för maskirovkan.


Vad är egentligen en förrådsställd bataljon på Gotland med 14 stridsvagnar värd? Ingenting, speciellt inte med den återtagningstid som förbandet har. Om det är någonstans i Sverige som vi skulle ha stående förband placerade så är det 1) i Stockholmsområdet och 2) på Gotland. Det är de två områden i Sverige som har och kommer att ha högst hotbild. Stockholm för att det är landets hjärna och Gotland för att den som har tillgång till ön, har möjlighet att dominera Östersjön.

Jag har sagt det förut, Bo Pellnäs har sagt det förut, Bo Hugemark har sagt det förut - Gotland får inte vara ett säkerhetsvakuum. Det var vansinne att lägga ned den kompletta garnison som fanns på Gotland, med pansar, luftvärn, artilleri och kustartilleri. Nu har det även talats om att ta bort den militära närvaron på Visby flygplats.

Vad ska egentligen denna reservbataljon kunna åstadkomma? En lätt mekaniserad bataljon, som detta verkar bli, har endast förmåga att verka precis i landstigningsskedet och då fienden redan befinner sig i land. Alltså för sent och för lite.

Det primära i en militär närvaro på Gotland är kvalificerat luftvärn och kustartilleri i form av rörliga kustrobotar (vilka vi hade utmärkta sådana tills de för tio år sedan avvecklades och såldes till Finland efter bara något år i tjänst). Genom att placera ett modernt långräckviddigt luftvärnsrobotsystem, t ex det ryska S-400-systemet, har man ett luftförsvarsparaply enligt bilden. Kompletterat med kustrobotar av typen Rb 15 visar man tydligt avsikten av Gotland är svenskt och skall så förbli.

S-400 med 240 km räckvidd grupperad i Visby

Sedan finns det de som var med och lade ner försvaret av Gotland, som nu ställer sig frågan: Vad är hoten?

Hotet idag är ringa mot Sverige, men det är helt höljt i dunkel hur det ser ut om tio år, ens fem år. Ryssland har påbörjat en massiv återtagning av sin militära förmåga och lackmustestet har visat att landets styresmän är beredda att vidta maktmedel mot grannstaterna. Ryssland har ingen anledning att endast ge sig på Sverige, men Sverige kommer alltid att bli berört vid ett storkrig mot Ryssland då landet vill kunna projicera sin makt på Atlanten.

Det är inte för inte som man nu börjar bygga 5-6 nya hangarfartyg för Norra Flottan, vilket är fler än Sovjet någonsin hade (det visar också tydligt landets ambitioner när det gäller huggsexan om nya områden att exploatera när isen drar sig tillbaka). För att få ut Norra Flottan på Atlanten krävs det att man säkrar den norska nordkusten. Det är inte för inte som det norska försvaret är koncentrerat i norr. Dock saknas framryckningsvägar öster till väster i norra Norge. De enda realistiska alternativen går genom norra Finland och norra Sverige. Det är ett geografiskt faktum, som ej går att bortse från, hur mycket man än vill. Vi får heller inte glömma att vi nu utfäst oss i bl a regeringsförklaringen, att Sverige inte kommer att stå passivt om något av våra grannländer angrips (läs Baltikum). Men vad ska vi göra och framförallt med vad? En papperstiger skickar lämpligen ett papper.

EU är ingen säkerhetsgarant, om någon just den sämsta, trots allt tal om att EU måste ta ett säkerhetspolitiskt ansvar. Historien visar tydligt vilka total misslyckanden EU har bakom sig inom detta område: Balkan, Rwanda och nu senast Georgien. EU är alldeles för splittrat och senfärdigt för att fatta ett beslut i tid. FN är heller ingen säkerhetsgarant om man har Ryssland eller någon annan stormakt som hot, eftersom dessa har veto i säkerhetsrådet och därmed kan blockera alla insatser från FN.

Den enda realistiska säkerhetsgaranten idag är NATO och där visar Georgienkriget med all tydlighet att det krävs ett fullvärdigt medlemskap för att omfattas av garantin. Ett scenario där Ryssland sätter sig på Gotland med ursäkten att det är för att säkra Europas gastillförsel, då Sverige inte kan garantera ledningens säkerhet, blir bara att acceptera. Ingen kommer att inleda ett storkrig med en kärnvapenmakt för att drygt 50 000 svenskar helt plötsligt måste ansöka om ryskt pass istället för svenskt. Utan ett fullvärdigt NATO-medlemskap måste vi garantera vår säkerhet på egen hand. Med ett NATO-medlemskap måste vi ändå bibehålla en stark förmåga att garantera vår egen säkerhet. NATO är en allians som hittills har hållit, men som blir svagare för varje dag och för varje ny medlem som tillkommer.



Jag ger inte mycket för dessa förrådsställda 14 stridsvagnar med omgivande bataljon till försvaret av Gotland. Det betyder i realiteten ingenting. Gotland är och förblir ett säkerhetsvakuum.