Vikande trend och kompetensskuld i övningsverksamheten – del 5

Den haverikommissionsrapport som släpptes idag om kollisionstillbudet mellan två JAS 39 i mars 2014 är mycket skrämmande läsning av flera skäl. En aspekt är naturligtvis den rent mänskliga där det faktiskt handlar om två nära kollegor till mig. Turen var dock fortfarande med det svenska flygvapnet, som nu har 19 år sedan det förra dödshaveriet med stridsflyg (peppar-peppar). Det är en historik som inte många andra flygvapen kan uppvisa och samtidigt ett resultat av ett mycket medvetet och långsiktigt flygsäkerhetsarbete.

Flygsäkerhetsaspekten är det som först slår en när man läser rapporten, även om det inte är några nyheter för mig som redovisas. Ändå slås jag av uppräkningen och sammanställningen av alla faktorer som inverkat genom åren och som slutligen lett fram till denna händelse i mars 2014. Haverikommissionen bedömer i sin rapport följande huvudorsaker:

"Händelsen orsakades av att eleven inte erhållit en sådan flygutbildning att denne uppnått de förväntade kunskaps- och förmågekraven som var nödvändiga för att genomföra övningen på avsett sätt med bibehållen säkerhet.

Bakomliggande orsak till händelsen var att de inblandade flygförbanden inte hade tillförts tillräckliga resurser av Försvarsmaktens högkvarter för att kunna genomföra stridsflyg-utbildningen inom givna tidsramar och med tillräcklig kontinuitet."


En månad innan tillbudet skrev jag en inläggsserie om fyra inlägg, där jag diskuterade just det kontinuerliga underskridandet av målsättningarna i övningsverksamheten med en kompetensskuld som följd. År efter år har målsättningarna för flygtidsproduktionen för Försvarsmaktens flygande system underskridits och den kompetensskuld som då ackumuleras blir till slut enorm. Detta får naturligtvis till slut effekter på såväl flygsäkerhet som operativ effekt (förmågan till väpnad strid).

Kortsiktigt är det inget problem att ett år drabbas av låg flygtidsproduktion. Äldre, mer rutinerade piloter har en god grund att stå på i sina färdigheter och kan snabbt hämta igen sin tidigare status. För yngre piloter under utbildning blir det naturligtvis problem eftersom utbildningen påverkas och blir försenad.

Kvarstår underskridandet i flera år blir problemen desto större, då även de mer rutinerade piloterna tappar i status och kompetensförlusterna ackumuleras. Vid en granskning av Försvarsmaktens årsredovisningar sedan början av 2000-talet blir det alltför uppenbart att så nu är fallet. Det här trycker också Haverikommissionen på i sin rapport, på sidan 22. Underutbildade piloter går sedan vidare och blir instruktörer för verksamhet man har ringa erfarenhet av.

Varför blir det då så här? Haverikommissionen redogör i sin rapport för en skrämmande situation ute på flygförbanden avseende just tillgången på flygplan, vilket jag faktiskt väljer att inte själv kommentera ytterligare. Därtill kan man konstatera att flygtid, liksom all annan övningsverksamhet, är det som används som budgetregulator när pengarna tryter i försvarsbudgeten. Ett exempel är det ekonomiskt mycket svåra året 2008, där Haverikommissionen tar upp händelsen med gruppchefsutbildningen för JAS 39 (grupp är formation med ≥3 flygplan. Det normala är 4, men antalet kan även vara betydligt fler). Tillgången på JAS 39 flygtid var 2008 så låg att gruppchefsutbildningen fick genomföras med 2 st SK 60 (!) istället för 4 JAS 39 (plus målflygplan).


Utöver den rena flygsäkerhetsaspekten finns naturligtvis en operativ aspekt. NATO har ett lägstakrav för piloter på stridsflyg om 180 h/år, med ett högre ”bör”-värde. För piloter som endast ska genomföra en uppdragsroll (t.ex. jakt), är kravet lägre. Ser man till antalet flygplan i Flygvapnet och den mängd flygtid som produceras är det inga imponerande siffror, där resultat för 2014 blev ca 10 600 h producerade på ca 100 flygplan enligt årsredovisningen. För ett tag sedan gästade jag en begivenhet här i Sverige med viss internationell publik där denna siffra redovisades. Efteråt blev jag tillfrågad av en pilot från ett NATO-land om siffrorna som redovisats verkligen kunde stämma. Bara 10 000 h på 100 flygplan? För en officer från ett NATO-land framstår detta som oerhört märkligt att bara ca 100 h per flygplan produceras i Sverige, eftersom det direkt påverkar hur många flygtimmar som kan genereras per pilot, vilket därmed placerar Sverige mycket långt från NATO-kravet. Mängden flygtid har en direkt koppling till såväl flygsäkerhet som operativ effekt, därav NATO-kravet som även tar hänsyn till vissa variationer i innehåll för att kompensera för t.ex. transitflygning. En indikator på sovjetisk/rysk militär förmåga har t.ex. alltid varit den mängd övningstid som stridspiloterna erhåller.

Är det då dyrt med flygtid på JAS 39? Nej. Det är faktiskt det billigaste stridsflygsystemet i världen. Ändå är Sverige som synes av siffrorna mycket dåligt på att producera flygtid. Som jämförelse kan nämnas att snittet för det tjeckiska flygvapnet sedan tio år tillbaka nu överstiger 160 h/flygplan. Orsaken till problemen i Sverige står att finna i allt från ekonomi, och logistiska brister, till arbetsmetodik och personalbrister, vilket bl.a. konstateras av allt från Riksrevisionen till regeringarna i deras budgetpropositioner. Det finns gott om lösningar på de bakomliggande problemen, men de har alla en sak gemensamt och det är att de kostar pengar. Tyvärr verkar vi i Sverige vara mästare på att investera mycket stora summor pengar i materiel oavsett om det är stridsflygplan, ubåtar eller stridsfordon, samtidigt som vi snålar in på den personal och de grundläggande förutsättningarna för att kunna använda materielen.


Den föreliggande situationen är mycket bekymrande givet omvärldsutvecklingen. Man får hoppas på en kraftig bättring i och med det kommande försvarsbeslutet, men jag är orolig eftersom det återigen handlar om en kraftig underfinansiering där verksamheten till syvende och sist kommer att bli lidande. Jag är också bekymrad över att den lösning som föreslås i försvarsöverenskommelsen inte blir fullt ut genomförbar. Tillförs inte mer resurser (flygtid), är risken att man för att sänka riskerna t.ex. måste gå ner från att varje pilot eller division ska kunna "JAS", till att liksom i tidigare stridsflygsystem vara specialiserad på en huvudroll. Då faller såväl flexibiliteten i JAS-konceptet liksom själva grunden för numerären flygplan i Flygvapnet, vilken annars hade behövt vara högre som fallet var då flygplanen hette Jaktviggen, Attackviggen och Spaningsviggen.


På 60- och 70-talen omkom en stor mängd personal i flygtjänst i försöken att upprätthålla en mot Sovjetunionen trovärdig tröskeleffekt, där verkan ofta fick gå före andra aspekter. Allt eftersom ledde blod och förlorade människoliv till utvecklandet av en fantastisk flygsäkerhetskultur, när man insåg att verkan och flygsäkerhet inte var två motsatsförhållanden. Snarare var det så att man insåg att förlust av människoliv och den kompetens de bar på, samt vital materiel redan i fredstid, var inget man hade råd med om man senare skulle kunna nå effekt i händelse av krig. Det är lärdomar som kostat nästan 1000 svenska piloter och besättningsmän livet. Dessa höga fredstida förluster kan inte tillåtas ha varit förgäves och misstagen upprepas idag.

Tillförs inte mer resurser eller kraven på effekt sänks, är det hög risk att det åter blir dags att fylla på med nya namn i minneshallen i Tre Vapen. Frågan är om det är möjligt att sänka kraven på effekt just med tanke på omvärldssituationen?

Flygvapenchefen genomför kransnedläggning i Flygvapnets minneshall. Foto: Försvarsmakten

Snabbanalys av försvarspropositionen

Det inledande intrycket ger vid handen att propositionen innebär ett trendbrott åt det positivare hållet, MEN det betyder inte för den skull att det enbart är positivt.

Regeringen pekar på en rad ”satsningar”, men vid närmare granskning är dessa i princip samtliga av vidmakthållande art och inte något som egentligen stärker försvarsförmågan.

Vadå, inte stärker försvarsförmågan, undrar säkert många. Nej, försvarsförmåga eller snarare operativ förmåga kan endast mätas relativt motståndare och inte historiskt gentemot den egna förmågan. Det är inte intressant om den framtida organisationen är bättre än den egna var för 5 år sedan om den dimensionerande motståndarens förmåga idag är flera gånger bättre än den var för 5 år sedan.

De flesta åtgärder som redovisas i propositionen är av vidmakthållandeart. Att ersätta 60 år gamla luftvärnssystem med ett modernare system är inte att öka förmågan utan att vidmakthålla den och anpassa den till rådande teknologiska utveckling med fjärrstridsmedel. Därtill saknas fortfarande förmågan att påverka de avståndsstridsmedel de flesta bedömare är överens om kommer att inleda ett konventionellt militärt angrepp eller hot om militärt angrepp (påverkan). Att förlänga livslängden på vissa korvetter och ett antal bevakningsbåtar är inte att höja någon förmåga utan ett försök till att vidmakthålla tidigare förmåga. En ökning av den operativa förmågan hade varit att tillföra nya förmågor som t.ex. luftvärnsrobotar eller nya sjömålsrobotar.

Det största ljuset i tunneln är den återetablerade permanenta militära närvaron på Gotland och tillförseln av reguljära arméförband på ön, samt ambitionen att förlänga den militära grundutbildningen så att utbildade kan krigsplaceras enligt lagen om totalförsvarsplikt. ”Att vara först” är en fundamental regel i militärt tänkande och för svensk del är det av högsta vikt att vara först på Gotland. Det ökar insatsen för motståndaren för att kunna uppnå samma mål och när nu överenskommelsen med Alliansen (-1) innebär att det blir ett fast anställt mekaniserat skyttekompani och ett kontraktsanställt stridsvagnskompani på ön istället för bara det mekaniserade skyttekompaniet i Regeringens ursprungliga förslag, är detta en stor förbättring. Det innebär att motståndaren ska sätta in två bataljoner för att vara trygg i sin framgång, för att tidigare kunnat nöja sig med betydligt mindre förband. Tyvärr tar det några år innan åtgärderna förverkligas.

Att krigsplacera tidigare värnpliktig personal och repetitionsutbilda dem är åtgärder som på kort sikt påbörjar ett återtagande av tidigare förlorade förmågor i det svenska försvaret. En mer komplett grundutbildning av rekryter motsvarande 9-12 månader istället för 3 månader, ger goda möjligheter att krigsplacera dem på ett vettigt sätt. Här gäller det dock att Försvarsmaktens övriga organisation och personalstruktur kan understödja detta och där är jag orolig för att så inte blir fallet.

Det som de flesta förmodligen missat är de mycket långtgående skrivningarna om försvarssamarbete där referenserna till FN-stadgans artikel 51 (kollektivt självförsvar) avseende samarbetet med Finland, är betydligt mer djupgående än vad som tidigare omtalats:

”Samarbetet med Finland omfattar även planering och förberedelser för hävdandet av respektive lands territoriella integritet och utövande av rätten till självförsvar enligt artikel 51 i FN-stadgan.” 

Jag diskuterade och visade tidigare i veckan formuleringen i försvarsöverenskommelsen för finska officerare, och de blev mycket överraskade. Att formuleringen inte uppmärksammats i svenska media borde förvåna eftersom det här blir ett omfattande säkerhetspolitiskt åtagande för Sverige.


Slutsatsen blir alltså att innehållet i försvarspropositionen innebär ett visst trendbrott, men att det mer handlar om ett försök till vidmakthållande av nuvarande förmåga, än en ökning av den relativa operativa effekten. Det bekymrar.

En pyrrhussatsning


Ikväll kommenterar Skipper och jag dagens försvarsbudgetbesked på SvD Brännpunkt. Det är mer pengar, men det är mindre än hälften av vad Försvarsmakten konstaterade krävdes för att täcka de mest allvarliga bristerna. En pyrrhussatsning, helt enkelt.
För ytterligare historik se inlägget från i förrgår.

ÖB om dagens besked

Gedigna underlag och oacceptabla risktagningar

Som bekant drar förhandlingarna kring ett nytt försvarsbeslut ut på tiden och Folkpartiet har hoppat av sedan man bedömt det som fruktlöst att få igenom sitt krav på 18 mdr kr mer till försvaret under den aktuella försvarsbeslutsperioden. Sannolikt har även regeringens svala inställning till partiets krav på en NATO-utredning spelat in.

Vi befinner oss nu i vad som redan i somras beskrevs som den allvarligaste säkerhetssituationen i Europa. Ändå verkar inte de svenska politiska partierna klara av att finansiera ens de brister som ÖB beskrivt som absolut kritiska för svensk försvarsförmåga. Brister som är kvarstående sedan försvarsbeslutet 2009. Utan att avhjälpa dessa brister kommer den svenska försvarsförmågan inte ens att kunna bibehållas på dagens nivå, utan istället erodera med tiden samtidigt som omvärldsläget ser allt sämre ut och Rysslands militära förmåga bara forsätter att stiga.

Jag roade mig med att återvända till försvarsministerns tal vid Folk och Försvars rikskonferens i Sälen i år och fann där ett antal intressanta citat som vi idag verkar ha fått facit på när den försvarspolitiken mötte verkligheten i form av Finansdepartementet och Decemberöverenskommelsen:

Vi står nu i Sverige inför att ta fram en inriktningsproposition för det svenska försvarets framtid. Försvarsmakten har inför detta arbete presenterat ett gediget underlag. Det samma gäller för MSB och andra myndigheter.

Det är ett arbete som kommer att påverka förutsättningarna för det svenska försvarets framtid och även Sveriges grundläggande förtroende i vår nära omvärld. Under de kommande åren måste den viktigaste prioriteringen vara att höja den operativa förmågan i krigsförbanden. Det handlar då om kompetens och förmåga att klara fredstida uppgifter, men också uppgifter vid höjd beredskap och krigsförhållanden där det ytterst handlar om att kunna möta väpnat angrepp.

Sammantaget måste tröskeln för angrepp på Sverige och vår suveränitet bli högre. Allt annat vore att i denna tid ge helt fel signaler. Men trovärdighet i den egna befolkningens och omvärldens ögon är inget som ger sig självt.

det som kan kallas för basplattan i det svenska försvaret måste få stor uppmärksamhet. Debatten kan inte bara koncentreras till nya avancerade vapensystem. Vi måste se till sådant som stabiliteten i den grundläggande personalförsörjningen, enskild soldats utrustning, kommunikationssystem, standardfordon, vidmakthållande av materiel, förnyelse av gamla vapensystem och logistisk förmåga hör till sådant som är avgörande för krigsförbandens tillgänglighet och förmåga. Om inte detta klaras ut på ett rimligt sätt förtas och förminskas effekten av övriga satsningar. Det som är basen och det mest grundläggande måste fungera.

Försvarsministern var som bekant inte ensam om att tala i Sälen, utan hade sällskap av överbefälhavaren som i sitt tal också berörde situationen, myndighetens underlag och den s.k. basplattan, varvid han bl.a. uttryckte:

Som jag framhöll inledningsvis är det dock ett faktum att ökningen av vår operativa förmåga inte är i nivå med den utveckling som Försvarsberedningen förutser kommer att prägla vårt närområde. Ett sådant scenario utsätter oss för ökade och enligt min mening oacceptabla risker. För att hantera dessa krävs bland annat utökade personalramar och materielanskaffning med fokus på s k mängdmateriel. Detta ligger dock utanför den ekonomi vi har att röra oss inom.

Vi kan alltså se i ovanstående tal hur försvarsministern uttrycker sitt fulla stöd för ÖB:s och Försvarsmaktens bedömningar, liksom oro för den nuvarande försvarsförmågan, varvid han anser det vara av största vikt att komma till rätt med bristerna i den s.k. basplattan.

ÖB understödjer försvarsministerns resonemang och konstaterar att omvärldens operativa förmåga sker betydligt snabbare än den svenska ökningen av operativ förmåga, vilket förutsätter en mer omfattande ekonomisk satsning än vad som kan bli aktuellt. Istället får man koncentrera sig på den s.k. basplattan enligt inriktningen från regeringen under hösten.


Idag vet vi att regeringen inte ens kan tänka sig att finansiera 25 % av det Försvarsmakten levererade i sitt gedigna underlag om den s.k. basplattan.

Om redan avsaknaden av finansiering utanför "basplattan" skulle innebära "en oacceptabel risktagning" – vad innebär då de finansieringsnivåer som regeringen, respektive Moderaterna, Centern och Kristdemokraterna föreslår…?

Vad händer med den tröskel för angrepp på Sverige och vår suveränitet som måste bli högre, där allt annat än en höjning skulle skicka fel signaler till omvärlden och befolkningen?

Gästinlägg: Matkrisen i Mali och Försvarsmaktens okända Airdropförmåga.

I dagarna har vi genom Dagens Nyheter nåtts av rapporter från förbandet i Mali om rådande matbrist.
Vi som skriver det här har själva varit ute på missioner och vi är för tillfället stationerade under ett antal år vid det internationella förbandet Heavy Airlift Wing i Ungern. Vi flyger regelbundet uppdrag till olika konfliktområden runtom i världen och vi vet hur viktigt stödet hemifrån är när man är utanför Sveriges gränser.

Under en insats behöver vissa grundläggande behov vara uppfyllda för att en soldat skall kunna utföra sitt uppdrag på ett så bra och säkert sätt som möjligt. Det är viktigt att kunna känna en trygghet även då man vistas i en riskfylld miljö. Ett av de mer fundamentala behoven torde vara att få i sig tillräckligt med näring så att åtminstone kroppen fungerar som den skall även om andra faktorer runtomkring inte möjliggör ett fullt normalt liv. Det är naturligt att ett förbands stridsvärde till viss del går ner över tiden och detta är något vi kan acceptera, men att till synes medvetet låta det gå ner mer än nödvändigt borde vara bortom all rimlighet. Förutom de rent fysiska effekterna får det även en psykologisk negativ påverkan då missnöjet kring den så tydligt uppmärksammade bristen på mat stjäl fokus från den egentligen uppgiften förbandet har att lösa ut.

All personal i Försvarsmakten har genom sitt yrkesval accepterat att det kan komma en dag då de tvingas riskera sitt liv för att utföra de uppgifter deras förband tilldelats. Är det då orimligt att förvänta sig att FM till fullo stöttar dem med vad de kan tänkas behöva? Vi har alla full förståelse för att det kan vara svårt att förutse samtliga behov redan från början. Många av dem upptäcks ofta inte heller förrän insatsen redan är igång och då folk varit på plats i insatsområdet ett tag. Med hastigt uppkomna behov och besvärliga kommunikationsvägar kan det ofta vara svårt och ta tid att få fram t.ex. mat eller utrustning snabbt nog eftersom det inte var en del av grundplanen.
Oavsett om det gäller brist på mat, personal, personlig utrustning eller till och med tyngre fordon så finns det dock ett väldigt enkelt sätt att vad gäller själva leveransen snabbt tillföra ett förband nya resurser.

Sedan 2009 är Sverige en del av Heavy Airlift Wing som opererar med tre stycken strategiska transportflygplan av typen Boeing C-17 Globemaster III från sin bas i Pápa i Ungern. Kostnaderna delas mellan de deltagande nationerna och baseras på hur många flygtimmar respektive nation har i programmet. Sveriges andel är 550 timmar per år. Kraven på förbandets förmågor styrs av Strategic Airlift Capability (SAC) Steering Board där varje nation har representanter. Dessa förmågor samt annat som rör förbandet har samtliga nationer enats om genom ett MOU.

Det är i princip tre krav på operativa huvudförmågor som ställs på förbandet: Airland delivery, Airdrop delivery samt Aerial refueling. Inom dessa tre ingår sedan ett flertal mer specifika delförmågor. Den enda förmåga Sverige idag använder sig av är airland, dvs. lastning på marken, flygning till en annan flygplats för att där landa och sedan lasta av på marken. Frågan vi ställer oss är ifall Sverige verkligen fullt ut känner till vilken resurs det är vi har tillgång till?

Flygplanen är bland annat kapabla till fullskalig Medevac med plats för 37 bårliggande patienter, varje plats försörjs med både syrgas och el under hela flygningen. När detta skrivs är vi på väg från Djibouti i Afrika med ett Medevac-team från USA och vi har hämtat upp 8 patienter som skall till Tyskland. I flygbesättningen ingår fyra svenskar. För drygt två år sedan nyttjade USA ett av våra flygplan för en storskalig Medevacövning där övriga medlemsnationer inbjöds som observatörer. Sverige valde att inte skicka någon observatör.

En annan förmåga som hittills inte används av Sverige är Airdrop. Detta innebär fällning av personal och materiel med fallskärm. Kravet på förbandet är att ha två stycken fullt tränade besättningar för att kunna utföra Heavy Airdrop, CDS (Container Delivery System) samt fällning av personal. Vi som är verksamma inom detta spektrum ser att denna förmåga på ett drastiskt sätt skulle kunna öka FM:s försörjning och taktiska rörlighet under insats. Tyvärr har intresset från FM:s sida för detta hittills varit noll. Vi hoppas att med nedanstående exempel kunna väcka ett intresse samt visa på vilket sätt denna förmåga skulle kunna stötta våra förband under insats.

Utifall FM väl bestämde sig för att åtgärda problemet med matbristen hos förbandet i Mali skulle vi med hjälp av en av våra C-17 och CDS fällning inom några få dagar kunna leverera upp till 88000 Lbs (ca 40 ton) med förnödenheter ända fram till förbandets camp i Mali. Materielen som krävs för att bygga lasterna finns hos Fallskärmsavdelningen vid K3 i Karlsborg. Det som behövs är att förnödenheterna körs dit för iordningställande. Troligtvis är det detta moment som tar längst tid beroende på hur mycket personal det finns tillgång till för tillfället. Vidare behövs en Mission Request till HAW för nyttjande av flygplanet. Under de rådande omständigheterna torde en sådan förfrågan behandlas skyndsamt och ges företräde framför andra uppdrag. Eftersom vi regelbundet redan flyger till Mali är kanalerna för erforderliga diplomatiska tillstånd väl upparbetade. Även underrättelseunderlaget är gott och kräver endast uppdateringar. En dropzone måste upprättas på lämplig plats dit leveransen kan ske. Detta kan relativt enkelt göras av någon från förbandet på plats med hjälp av en GPS.

När lasten är iordningsställd behöver den transporteras till Örebro vilket är det närmaste flygfält från Karlsborg som medger start med så pass tungt flygplan ett sådant här uppdrag skulle innebära. Efter start Örebro kan fällning av ca 40 ton last fördelat på 40 CDS-kollin ske inom ca 7 timmar då flygplanet medger transport hela vägen ner till Mali utan mellanlandning. Efter leverans går flygplanet till närmaste lämpliga flygfält, t.ex. på Kanarieöarna där besättning går i vila för att nästa dag flyga tillbaka till hemmabasen i Ungern.

Vad skulle då ett sådant här uppdrag kosta? Inte mer än att flyga ner lasten med C-17 till Bamako, vilket är närmsta flygfält som medger landning med C-17 för att därifrån flyga det med C-130 alternativt vägtransport upp till Timbuktu. All materiel för fällningen är återanvändnings bar. Med tyngre plattformar (Heavy airdrop) kan dessutom större enheter såsom fordon med vikter upp till 60000 lbs (ca 27 ton) fällas om behovet skulle uppstå att snabbt förse förbandet med tyngre förnödenheter.

Allt detta som beskrivs ovan är en förmåga och en möjlighet som Sverige och FM i dagsläget förfogar över men valt att hittills inte utnyttja. Allt efter att vi dragit ner på vår styrka i Afghanistan märker vi som är verksamma inom förbandet att Sverige inte fullt ut utnyttjar sina flygtimmar. Kanske är det nu dags att börja tänka utanför boxen och tänka till hur vi kan använda en sådan här förmåga som vi äger. Att förse förbandet i Mali med mat och andra förnödenheter är enkelt gjort. Det enda som behövs är viljan och att någon högre upp fattar beslut. Nu är ett gyllene tillfälle för FM att visa att man bryr sig om de män och kvinnor som skickas ut i världen.

Det var en gång en general som myntade uttrycket "allt för fältförbanden". Visa nu att detta fortfarande är fallet!


Kapten Mats Andersson
Chief Loadmaster C-17, Heavy Airlift Wing

Löjtnant Filip Däldehög
Pilot C-17, Deputy Chief Tactics, Heavy Airlift Wing

Gästinlägg: Omöjligt tala om basplatta under ständig förändring

Sedan uttrycket ”basplattan” myntades av försvarsminister Peter Hultqvist har ett antal spaltmetrar ägnats åt att diskutera vad detta tänkta fundament av försvarsförmåga egentligen ska utgöras av. Var börjar och var slutar basplattan? Hjälmar, vapen och radioapparater av tillräckliga kvaliteter och kvantiteter är en del av denna grundplåts hårdvara, en självklarhet. Logistiken, hävdar Peter Hultqvist, utgör ett exempel på en absolut grundläggande förmåga som bara måste fungera innan vi i Sverige kan lyfta blicken mot mer avancerade satsningar. Att logistiken måste fungera är fullt rimligt, att mer avancerade satsningar därför bör vänta på sig kan ifrågasättas eftersom det inte är säkert att vi har råd att prioritera mellan dessa alternativ. Frågan är vem som just nu axlar det fulla ansvaret för just försvarslogistikens funktion, ty det är inte Försvarsmakten.

Generallöjtnanten (dåvarande generalmajoren) Dennis Gyllensporre har i artikeln ”Militära reflektioner om officersprofessionen” i Handlingar & Tidskrifts första häfte 2014 på ett utmärkt vis berört delar av den transformation Försvarsmakten genomgått på en rad ”principiella områden”, där interoperabilitet både internationellt med andra länders väpnade styrkor, men också nationellt i samverkan med civila aktörer (företag och myndigheter) beskrivs som exempel. Officerskåren har alltså numera krav på sig att fungera både såsom krigare med fokus på väpnad strid, men också att fylla samverkansfunktioner i allt högre grad i takt med att antalet yttre aktörer som löser uppgifter som tidigare ålagts Försvarsmakten träder in på ”marknaden”.

En del hävdar, liksom Gyllensporre, att ett definierande drag för officersprofessionen således kommit att bli förmågan att parallellt anamma krigaridealet, det vill säga fokus på den väpnade striden, i kombination med en samverkanslogik tidigare främst anammad av civila samhällsfunktioner utan ett uttalat primärt säkerhetspolitiskt perspektiv, en i grunden positiv utveckling som måste sägas stärka både civila och militära funktioner. En invändning härom bör dock göras mot vissa förskjutningar av ansvar som inte rimligtvis ger uttryck för att trovärdigt kunna bemanna en välfungerande krigsorganisation. Som exempel kan här nämnas Försvarsmaktens stora nyttjande av civila speditionsföretag för transporter och nyttjandet vaktbolag för bevakning av förband, funktioner som tidigare i mycket högre utsträckning ägts av Försvarsmakten och tidigare utgjort en del av vad vi kan kalla basplattan, men nu alltså inte gör det på grund av fredstida rationaliseringar. Kraven har alltså förändrats då en förskjutning av ansvar har skett från en organisation med krav att anamma både krigar- och samverkansideal till att nu hamna hos civila funktioner med kanske främst fokus på samverkan i fredstid men mindre (till obefintligt) fokus på att upprätthålla förmåga till väpnad strid, i detta fall att se till att exempelvis lastbilarna rullar även vid risk för bekämpning. Här bör tilläggas att dessa civila aktörer i fredstid ofta står för en hög servicegrad och kostnadseffektiva lösningar, men det kan argumenteras mot att dessa funktioner i ett nationellt skymningsläge eller i en krigssituation, trots komplement genom krigsorganisationens mobilisering, skulle utgöra fullgoda alternativ till motsvarigheter organiserade inom myndigheten Försvarsmakten även i fredstid, och detta av två skäl.

För det första saknar den privata logistikbranschen ett fokus på väpnad strid, även om uppdragsgivaren är Försvarsmakten. Speditionsföretaget kör från A till B och finns risken att lastbilen flyger i luften på vägen till B kommer entreprenören inte låta den rulla. Och rullar den inte finns ingen inom försvaret som med självklarhet kan ta över. Detta krav fanns på den logistikorganisation som betjänade lejonparten av Försvarsmaktens enheter tidigare och det fokuset finns även kvar på det fåtal logistikenheter som tjänstgör i Försvarsmakten idag med den äran. Det är inte rättvist att tala om försvarslogistiken som en sådan vital del av basplattan att den måste fungera innan andra projekt kan vidtas om funktionerna outsourcats till civila entreprenörer. Det är orättvist dels mot de entreprenörer som inte rimligen kan krävas leverera så fredslikt som möjligt i krig (samhället ska i krig fungera så fredslikt som möjligt är tanken), och det är inte heller rättvist mot de inom Försvarsmakten som är ansvariga för den logistik som finns kvar eftersom kravet på försvarslogistikens varande i hög grad förskjutits bort från Försvarsmakten.

För det andra, trots att fredstida outsourcing till både företag och myndigheter fungerar, kan det inte förväntas att krigsorganisationen ska fungera om vi i Sverige inte utvärderar inriktningsbeslut av kvantitativt större karaktär, och här avses en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga myndigheter som löser krigsfunktioner under samma paraply. Det är ett hästjobb att arbeta fram en säkerhetspolitisk inriktning för samtliga berörda aktörer, men en nödvändighet i dagsläget när krav som tidigare ställts på Försvarsmakten nu inte längre är krav . Rimligtvis bör då kravet som ryms inom begreppet basplattan ha förts över till en annan organisation om nu kravet fortfarande är legitimt, återigen med krigslogistiken som exempel. Basplattan utgörs inte enbart av att försöka täta luckor i Försvarsmaktens förmågor utan även av att definiera inriktningen för Försvarsmakten i samverkan med exempelvis Polisen, MSB, Trafikverket, Kustbevakningen, Tullverket, Strålskyddsmyndigheten och så vidare. Därtill finns behovet att befästa en sådan organisation, exempelvis genom storskaliga övningar. Drar vi ner på Trafikverkets budget får det konsekvenser för samhällets robusthet när tågen inte går, det är självklart. Det påverkar samhällets säkerhetspolitiska basplatta menligt. Är det acceptabelt? Om svaret är ja, gott så, men i dagsläget saknas en bred, offentlig, säkerhetspolitisk analys innefattande samtliga involverade aktörer från Försvarsdepartementets sida och risken är att hålen i ”samhällets basplatta” är större än de hål som helt ostridigt omfattar våra väpnade styrkor. Ungefär 4-6 miljarder beroende på hur man ser på saken skapar inte en robust basplatta för landets försvar, även om dessa miljarder utgör ett positivt trendbrott. Peter Hultqvist kan dock fortsatt stå rakryggad i sin roll, det klarspråk som hörts från försvarsministern sedan han tillträdde har saknats sedan den moderate försvarsministern Mikael Odenbergs tid.

En bra bit återstår dock för den nu sittande regeringen vad gäller vårt försvar. Vill man köpa en spade får man betala för en spade och inte för en sked.


Security Sanity

Signaleffekt II

Dagens stora signaleffekt är dock inte den från Umeå, utan den som fyra nordiska försvarsministrar och en utrikesminister avser sända genom deras debattartikel i Aftenposten. I artikeln som publicerades igår kväll berättar ministrarna hur det nordiska försvarssamarbetet ska fördjupas med anledning av den osäkerhet som Ryssland skapat de senaste åren.

Det är en tydlig signal ministrarna skickar. Samtidigt måste den svenska politiken betänka att man just nu skickare en lika tydlig motsatt signal genom underfinansieringen och förseningen av vårens försvarsbeslut. Om bägge dessa signaler skriver jag idag i Expressen.

Signaleffekt I

På förmiddagen började en bild av ett mail cirkulera på Twitter. I skrivelsen omtalas att Gammlia (Västerbottens museum) tillsammans med Umeå kommun inte vill att Försvarsmakten deltar i nationaldagsfirandet hos dem, då man ska välkomna "nya svenskar" under ceremonin. Man har också meddelat att beslutet är inte förhandlingsbart. Försvarsmakten ska istället planera för att genomföra sitt firande av nationaldagen samt Garnisonens dag på annan plats i Umeå.

Jag är nog inte den ende som förvånas över detta besked från Gammlia och Umeå kommun. Uppsåtet är förmodligen vällovligt, men samtidigt bör de bägge instanserna tänka över de två signaler som deras agerande skickar. För det första sänder man en signal till som har som uppgift just att värna våra fri- och rättigheter att de inte hör hemma på den dag då just detta firas. Det här späder dessutom på en "vi och dom" källa mellan civilsamhället och försvar, vilket just är det problem vi förmodligen alla skulle vilja slippa, där det militära blir en separat del av staten.

För det andra, och långsiktigt värre, är den signal man skickar till de "nya svenskar" man tror sig värna. Förmodligen är man rädd att uniformer och militär är något dessa förknippar med negativa upplevelser som förtryck. Gammlia och Umeå kommuns agerande befäster då att så är fallet även i Sverige – den egna militären är något man ska frukta. Fokus borde istället vara att visa att i Sverige har vi ett samhälle som fungerar på ett bättre sätt och där just allas fri- och rättigheter är det som försvaras.

Jag kan inte annat än djupt beklaga detta föga genomtänkta beslut i Umeå.



Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.


Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som "non-swimmer" så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten


Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).


Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.


Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35


Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.


Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.


Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.


Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

Beslut är alltid svåra att fatta

…särskilt om det handlar om en oönskad händelseutveckling där stora värden står på spel. Om detta handlar min krönika i dagens Expressen.

För 75 år sedan hade ÖB nyss varnat regeringen för att transportfartyg höll på att lastas i nordtyska hamnar. Sedan tidigare hade svensk underrättelsetjänst identifierat att Tyskland förberedde ett anfall mot Skandinavien och varningar började även komma från andra länders beskickningar i Berlin. ÖB fick dock nej på sin begäran om mobilisering eftersom det svenska försvaret precis demobiliserats efter Moskvafreden i Vinterkriget. Det skulle bli både dyrt och därtill kunna provocera Hitler om en svensk mobilisering genomfördes, menade regeringen. Det var alltså mycket oönskade nyheter som ÖB levererade till regeringen. När invasionen mot Danmark och Norge inleddes hade ingen svensk mobilisering genomförts utan södra Sverige låg oförsvarat. Först den 11 april påbörjades en ny svensk mobilisering, men då så "tyst" som möjligt för att åter inte provocera Hitler.

 Idag kan vi summera ett antal otrevliga omvärldshändelser de senaste två åren. Flera av dem har varit riktade mot Sverige, bl.a. simulerade angrepp mot Sverige (med kärnvapen enligt SvD) och att det genomförs underrättelsetjänst i Sverige syftande till krigsförberedelser enligt Säpo. Regeringen har dock inga planer på att ens täcka de grundläggande ekonomiska bristerna från förra försvarsbeslutet, än mindre ta höjd för utveckligen vi ser idag och genomföra någon förmågeökning. Inte heller blir det några pengar till försvaret i vårbudgeten. Man får helt enkelt ställa sig frågan vad det är som ska behöva inträffa för att ett sådant beslut ska fattas?

Det man däremot kan glädjas åt i det här sammanhanget är förslaget i försvarsbeslutet att placera ett kompani på Gotland. Varför? För att därmed minskas behovet av att i en svår stund fatta beslut om mobilisering och överskeppning till Gotland. Ett beslut som skulle vara både svårt att fatta utifrån att det skulle kunna hävdas provokativt mot den potentiella angriparen som är intresserad av Gotland, liksom det skulle vara svårt att fatta då det skulle innebära en risk att förlora den personal och materiel som ska skeppas över.

Det är aldrig enkelt att fatta beslut i svåra frågor, än mindre när det handlar om liv eller död och särskilt inte när man själv inte riktigt har den förmåga man borde ha haft för att kunna fatta det korrekta beslutet. Ett tidigare uppskjutet beslut leder sedan ofta till att ett ännu svårare beslut måste fattas senare. Här framstår Gotlandsbeslutet som det positiva undantaget. Genom ett beslut i rätt riktning har man minskat behovet av att fatta ett mycket svårare beslut senare. Tyvärr innebär den ekonomi som regeringen föreslagit att förverkligandet sker först 2019, medan behovet finns redan idag.

Vår egen historia är full av exemepel på just hur beslut skjutits upp och fattats för sent för att de varit svåra och handlat om att världen tagit en oönskad och oplanerad riktning.  Jämför man med dagens situation så går historien onekligen igen.


Se gärna Karlis Neretnieks inlägg om den norska utredningen efter kriget av varför Norge inte korrekt läste tecknen våren 1940 och genomförde mobilisering i tid.

Dags att höja tröskeln del 4 – ubåtsbaserad andraslagsförmåga


Såsom regeringen tidigare meddelat kommer man bara att avsätta motsvarande 4,2 mdr kr ytterligare för det kommande försvarsbeslutet, vilket är långt ifrån det Försvarsmakten begärt för att fylla de allvarligaste bristerna i det förra försvarsbeslutet. I veckan meddelade också finansminister Magdalena Andersson att det trots det mycket dynamiska läget i omvärlden inte blir några pengar till försvaret i vårbudgeten. Det är inte utan att man funderar på vad som skulle behöva hända i omvärlden för att få svenska politiker att betala mer för försvaret.

Situationen är nog så allvarlig nu, men det hindrar inte att man måste se framåt. I måndags kom FOI med en ny och läsvärd rapport om tröskelförmåga. Det finns därför god anledning att återuppta förra vårens påbörjade serie om tröskelförmåga med det inlägg som då stod näst i tur. Tröskeleffekten syftar till att skapa en så hög tröskel att en angripare ska anse att det vore för dyrbart att påbörja ett angrepp. Tyvärr är tröskeln idag i mångt och mycket rullstolsanpassad, men det finns ett antal åtgärder som skulle kunna vidtas för att markant höja den och om detta handlar även inläggsserien.


En reaktiv strategi
Studerar man svenskt säkerhets- och utrikespolitiskt agerande de sedan 200 åren, finner man att det kännetecknas av reaktivitet. Det är ett utpräglat defensivt försvar som är byggt utifrån att motståndaren ska komma till Sverige och på så sätt inleda ett krig. Som motsats kan nämnas Israel som har en tradition av offensivt försvar, med exempel som sexdagarskriget, Osirak-räden och nu senast anfall mot mål i Syrien.

En reaktiv strategi innebär att man kommer att ta förluster. Friheten att som försvarare agera militärt kommer av att angripare genomfört förstaslaget. Denna strategiska reaktivitet ställer därmed stora krav på förmågan att ta emot det första angreppet och därefter fortsatt kunna föra en meningsfull strid. Saknar man den förmågan, har man heller ingen trovärdig tröskel.

Tröskeln kan därefter vara byggd kring att ta striden med angriparens förband som sätts in mot oss på ett sådant sätt att ett angrepp blir svårt att genomföra eller kring en förmåga att kunna tillfoga angriparens resurser i hemlandet sådan skada att ett angrepp inte skulle löna sig. Denna förmåga benämns också andraslagsförmåga och tvingar också en angripare att avdela resurser till det egna landets försvar. Helst innehåller en tröskel bägge dessa komponenter, men i Sverige har traditionen sedan 60-talet varit den förstnämnda lösningen.

Exempel på den andra lösningen skulle kunna vara anskaffning av kryssningsrobotar, vilket är något som nu flera av våra grannländer genomför. Först Finland, sedan Norge och nu även Polen som jag kommer att återkomma till längre fram i inlägget. Tyskland har sedan tidigare förmågan både på flygplan och fartyg. Mål för kryssningsrobotar är då i regel sedan tidigare inmätta och förberedda mål som flygbaser, hamnar, logistiknoder och infrastruktur som är kritisk för den militära förmågan.

I fallet med en luftburen andraslagsförmåga med kryssningsrobotar krävs det naturligtvis att förmågan inte slagits ut i angriparens inledande förstaslag. Det ställer stora, men fullt rimliga krav på logistik, basering och skydd av flygstridskrafterna.


En ubåtsbaserad andraslagsförmåga
Ett annat sätt att försäkra sig om en uthållig andraslagsförmåga som därtill har en betydligt högre skyddsnivå, är att ha en ubåtsbaserad andraslagsförmåga, d.v.s. ubåtar med kryssningsrobotar. Bilden man spontant får framför ögat är sannolikt ryska och amerikanska ballistiska robotubåtar men det är väl fördomsfullt.

Ubåtar har den stora fördelen att från att de går till sjöss är de mycket svåra att upptäcka. Att så särskilt är fallet i Östersjön, är vid det här laget välkänt. När en ubåt nått sitt patrullområde kan den förbli oupptäckt under lång tid. Under det kalla kriget nyttjades t.ex. Östersjön (Sovjet) och möjligtvis också Västerhavet (USA) som avfyrningsområde för robotubåtar.
Tomahawk Block IV. Använd av bl.a. US Navy och Royal Navy


Hur skulle då en sådan lösning se ut för svensk del?

För det första är inte ubåtsavfyrade kryssningsrobotar något banbrytande. Ser man till den standardiserade amerikanska Tomahawkroboten finns den i två versioner för ubåtar. Dels en vertikalstartande avsedd för amerikanska robotubåtar, men också i en torpedtubsavfyrad version konstruerad för den internationella standardtorpedtuben 53 cm som även Sverige nyttjar. Med andra ord skulle det redan nu gå att utrusta befintliga svenska ubåtar med kryssningsrobotar. För att ytterligare höja operationssäkerheten och skyddet av andraslagsförmågan skulle man exempelvis kunna nyttja Bottenhavet som skyddat avfyrningsområde. Det har tidigare varit föga känt, särskilt inte bland allmänheten, men genom Mikael Holmströms Den dolda alliansen och Anders Jallais Landsförrädaren finns nu kunskapen ute om den sonaranläggning Sverige med amerikansk hjälp placerade ut mellan Roslagen och Åland och som därmed ger en utomordentlig koll på undervattenstrafik (och sjötrafik) in och ut ur Bottenhavet. Det går därmed att ha en mycket god uppföljning på vilka hot som skulle finnas mot en svensk ubåtsbaserad andraslagsförmåga som opererade där. Med sina 1700 km räckvidd når Tomahawk från Bottenhavet alla de mål som skulle kunna vara intressanta samtidigt och en med en ubåtsbaserad andraslagsförmåga skulle en angripare aldrig kunna vara säker på att inte själv bli utsatt för ett uppföljande anfall.

Regeringen meddelade i för två veckor sedan att Sverige ska beställa två nya ubåtar av Saab Kockums, vilket är stor vikt för det svenska försvaret. Då Sveriges geografiska situation är sådan att en angripare har att tilltransportera sig via luften eller över havet, är förmågan till undervattensstrid en av de främsta vad gäller att skapa en tröskeleffekt. Tidigare har tanken med den nya ubåtsklassen varit specialisering mot internationella operationer med en del särlösningar som bl.a. Skipper har diskuterat (Han är för övrigt också inne på samma tankegångar som jag om ubåtsbeväpning). Det skulle bl.a. innebära att man reducerar beväpning till förmån för transport av specialförband. Med andra ord en reduktion av de klassiska egenskaperna för undervattensstrid till förmån för den typ av uppgifter som skulle kunna vara aktuella vid i andra områden än Östersjön. Förhoppningsvis tar man nu sitt förnuft till fånga och ändrar inriktningen. Risken är annars stor att Sverige om 10 år sitter med en fantastiskt bra och specialiserad ubåt, men som är mindre lämpad för de förhållanden där svenska ubåtar alltid kommer att uppträda – nämligen i Östersjön.

Konceptbild av nästa generations svenska ubåt och dess tidigare tänkta huvuduppgift. Bild:Saab Kockums

Jag anser dock att det ändå vore dumt att stanna vid tidigare konventionella lösningar, utan givet dagens massiva och breda återtagningsbehov vad gäller försvarsförmåga vore det av godo att ytterligare höja tröskeln. Jag anser därför att den nya ubåtsklassen borde göras större och mer uthållig än tidigare ubåtar och redan från början designas kring torpedavfyrade kryssningsrobotar.

En ytterligare fördel med en sådan lösning utöver de rent nationella skulle vara att det skulle öppna upp för ett djupare försvarssamarbete med Polen. Polen är nämligen just nu i färd med att titta på anskaffning av just konventionella ubåtar där man sätter beväpning med kryssningsrobotar (och just Tomahawk) som grundkrav. Leveranstiden sammanfaller också med de svenska planerna. Ett ubåtssamarbete skulle både stärka svensk försvarsindustri, skapa en hel del nya jobb, men också bidra till att stärka det svensk-polska försvarssamarbetet, vilket Polen länge önskat. En gemensam anskaffning skulle också stärka Sveriges/Saab Kockums möjligheter till ett nytt ubåtskontrakt i Australien.



Möjligheten att agera finns nu och den bör man ta på en gång i det kommande försvarsbeslutet. På samma gång som man skulle begränsa nackdelarna med Sveriges strategiska reaktivitet, skulle man också höja tröskeleffekten rejält och även gynna försvarssamarbete och näringsliv. Kan det bli bättre?


Tidigare delar:
Del 1 – Varför tröskelförmåga?
Del 2 – Förmåga till luftoperativ kontroll (inkl. grunder BVR-strid)
Del 3 – Luftburen offensiv förmåga

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade