Bli fodervärd

Då och då drabbas man av behovet av att plåga sig själv och titta på bloggar som ligger väldigt långt ifrån ens värdegrund. Man vet att bara kommer att bli irriterad när man läser dem, men man vill ändå se vilka stolligheter som skrivs för tillfället. Ett sådant guldfynd är "Kommunisternas blogg", d v s SKP:s blogg, där man nu kan läsa att fågeldöden i USA och världen över förmodligen beror på det amerikanska HAARP-projektet.

Läser man Expressens artikel idag om FS 20:s framgångar tillsammans med ANSF att oskadliggöra IED:er och gripa bombmakare, hittar man en länk till Jinges blogg. Ska man vara ärlig så brukar man faktiskt se länkar till den bloggen i en stor del av tidningsartiklarna på nätet. Hos Jinge kan man idag läsa om hur media undanhåller information om svenska afghanistanveteraner och deras problem. Jinge berättar också att han hans blogg ibland får besök av veteraner, men tror att de ofta inte vågar skriva något för att FRA förmodligen håller koll på dem. Läser man bloggens kommentarsregler ser man snabbt att det inte är lätt att komma med repliker på innehållet. Förmodligen är det ändå så att de flesta "veteraner" som läser nöjer sig med att knyta handen i fickan och ägnar tiden åt något mer produktivt än att försöka kommentera. Man kan dock hålla med om att det vore intressant om media skrev oftare om våra veteraner och deras situation.


På den mer allvarsamma sidan och på ämnet är det glädjande att läsa på forsvarsmakten.se om arbetet med att motverka IED:er och framförallt att hundar nu äntligen är en permanent resurs vid förbandet. Med tanke på den framgång övriga ISAF-länder haft med sökhundar i Afghanistan och att det fungerade mycket bra för svensk del även i Västsahara på 90-talet, är det mycket synd att hundarna inte kom på plats tidigare. Försvarsmakten är alltid i behov av bra hundar och har nuförtiden även egen hunduppfödning. Är man hundintresserad och kan tänka sig att vara fodervärd åt en valp i ett och ett halvt år bör man anmäla sitt intresse.

Underkänt för de rödgrönas Afghanistaninriktning (uppdaterat 30/8 12.00)

De två svenska reportrar som regelbundet rapporterar ifrån Afghanistan, Expressens Terese Christiansson och Aftonbladets Johanne Hildebrandt, ger idag bägge två kraftfullt underkänt för de rödgrönas inriktning att med början 2011 ta hem de svenska soldaterna för att helt ha lämnat Afghanistan 2013.

Christiansson:

"Att tydligt säga att de svenska trupperna - som har fyra ansvarsprovinser med allt större problem - ska vara ute 2013 är en fint inslagen present till talibanerna. Den afghanska befolkningen har i 30 år levt med att stormakter gått in i landet och sedan lämnat dem med röran. De vet att det bästa sättet att överleva är att alliera sig med fienden eftersom det alltid är de som stannar - särskilt om motparten säger att de ska åka hem mitt i helvetet. Att stötta dem i det läget är som att skriva under sitt eget dödskontrakt. Vem vill göra det?"

Hildebrandt:

"Talibanerna har sagt att de vill döda alla västerlänningar och hjälparbetare är mål. Senast dödades tio läkare och sjuksköterskor som erbjöd sjukvård i ett område 28 mil norr om Kabul.

Med tanke på detta blir man minst sagt brydd över att de rödgröna vill börja ta hem trupperna 2011 och i stället satsa på bistånd, Lars Ohly säger att han till och med vill höja biståndet kraftigt. Något som biståndsexperterna här i Mazar e Sharif skakar på huvudet åt, en av dem kallar till och med förslaget för naivt. Det finns nämligen redan gott om pengar, problemet är att ingen organisation vill arbeta i instabila områden. De svenska soldaterna är lika förundrade över de rödgrönas överenskommelse."

Man kan återigen också konstatera att med det omtalade fasta rödgröna taket på den svenska militära insatsen, har man att välja mellan att skicka hem en del av skyttesoldater som uträttar det verkliga säkerhetsarbetet ute på fältet, eller strunta i att skicka ner de mycket omskrivna svenska helikoptrarna som ska påbörja sin insats våren 2011. Båda ryms inte under det angivna taket på 500 man.

Avseende tolkningarna av Kabulkonferensen och ett slutdatum för den militära insatsen 2014, rekommenderas debatten mellan Carl Bildt och Lars Ohly i Aktuellt från i fredags:


Ohly: Den svenska regeringen är den enda som inte pratar om ett slutdatum. Det är ni som är de aparta i det internationella samfundet.

Bildt: Jag var på Kabul-konferensen. Det var ingen där som talade om uttåg som ni gör. Ingen, ingen, ingen. Vederbörande hade åkt ut ur rummet.

Ohly: Jag såg ett uttalande av dig. Då sa du att det inte ens var möjligt att påbörja uttåget under 2011. Säg det till Barack Obama, han har redan fattat det beslutet. De kommer att påbörja uttåget den 1 juni 2011.

Bildt: Det är inget uttåg. De använder inte det uttrycket. Han har gått upp med 30 000 man. Han kommer att gå ner, jag kan sätta pengar på att han kommer att gå ner mindre än vad han gått upp. Så han kommer att ha mer trupper där 2012 än vad han har i dag.





Uppdatering 30/8 12.00: Även försvarsministern ger föga förvånande underkänt som betyg och nämner den intressanta reflektionen "Jag undrar om de rödgröna reflekterat över vilka signaler de sänder till de svenska soldaterna på plats. Skall de fortsätta att ta stundom betydande risker för ett uppdrag som de rödgröna närmast hävdar är kontraproduktivt?"
Den funderingen har tyvärr redan flera av soldaterna på plats.

Liksom många andra funderar också försvarsministern över "hur Mona Sahlin, Jan Eliasson och Urban Ahlin – som investerat så mycket i att förklara och försvara det svenska deltagandet i ISAF – nu tvingas försvara ett ensidigt och förtida svenskt tillbakadragande."

Vad vann Socialdemokraterna och vad förlorade Vänsterpartiet i den uppgörelse som ledde till beslutet om ett svenskt tillbakadragande om de rödgröna vinner valet? Fortsatt jobbskatteavdrag? Det måste vara något mycket centralt, med tanke på hur mycket ledande Socialdemokrater tidigare investerat i att försvara Sveriges militära deltagande i ISAF, t ex Jan Eliassons skarpa försvar i Aftonbladet tidigare i år för den svenska militära insatsen och nu senast Mona Sahlins uttalande i socialdemokratiska Aktuellt i Politiken i början av augusti.

Ingen är förvånad (uppdaterad 28/8 11.50)

De rödgröna presenterar idag sin utrikespolitik. Redan igår gavs en försmak när Mona Sahlin utfrågades i SVT och fick svårt att förklara varför man skrivit som man gjort i de rödgröna utrikespolitiska manifestet från i början av året, där de rödgröna bl a kräver att USA avvecklar alla sina baser i utlandet. Till slut var det enda försvaret på frågorna att man menade på ett annat sätt än hur läsarna tolkade orden och att vissa saker (avvecklande av ryska och kinesiska baser i omvärlden) också "borde stå där".

I dagens presentation fastslog de rödgröna att det svenska militära engagemanget i Afghanistan snabbt ska avvecklas. Redan i början av 2011 ska styrkan skäras ner för att 2013 vara helt avvecklad. Samtidigt ska det civila biståndet ökas.

Resultatet blir att "någon annan" får ta över säkerhetsansvaret i det svenska ansvarsområdet. Varken den afghanska armén eller polisen kan än så länge stå på egna ben utan är beroende av utländskt understöd då man endast förfogar över lättare utrustning och har en utbildningsnivå som inte är riktigt fullkomlig.

Det rödgröna vägvalet går stick i stäv mot den bild som presenteras av förbandet på plats. Behoven är snarast enorma och man anser sig, precis som tidigare, behöva mer folk på plats.

Resultatet blir nu det omvända. Det svenska förbandet möjligheter att agera kommer kraftigt att nedgå med de planerade rödgröna förändringarna 2011. Förbandet har alltid varit en huvudfoting med stor brist på, verkansdelar, de skyttesoldater som gör "jobbet" i förhållande till stabsfunktioner. Dessa i sin tur är helt nödvändiga och är inte speciellt anpassningsbara till ett mindre förband. Däremot kommer de inte att bli större om förbandet utökas med fler skytteplutoner.

Vad som än mer komplicerar bilden är att fr o m i vår kommer tre svenska helikoptrar med tillhörande personal att tillföras den svenska kontingenten. Eftersom antalet svenska soldater i kontingenten är fastslaget av Riksdagen, kan detta inte överskridas och en rödgrön regering lär vara än mer ovillig att ändra detta. Resultatet blir då att än mer av verkansdelarna får tas hem för att göra utrymme för helikopterkontingenten.

Civilt bistånd är av yttersta vikt, men det måste också finnas ett parallellt säkerhetsarbete för möjliggöra för biståndet. Uppenbarligen är det de rödgrönas mening att Sverige inte längre ska ansvara för detta. Att dra tillbaka det militära säkerhetsarbetet från Afghanistan är något som Svenska Afghanistankommitténs ordförande tidigare i år varnat för.

Få tror nog att Mona Sahlin inte har vikt sig för Lars Ohly i Afghanistanfrågan. Jämför man Mona Sahlins uttalande vid dagens presskonferens med intervjun då hon besökte Afghanistan i juli ser det ut så här.

Idag:
"- Någon gång måste storebror låta lillebror klara sig själv, sade hon."

I juli (SvD):
"- Man vill ju att de afghanska säkerhets- och polisstyrkorna ska ta över ansvaret förr eller senare. Men säkerhetsläget har ju också blivit värre här uppe, säger Sahlin som tycker att debatten blir lite fattig om den bara ska handla om datum för hemresa.

Det går inte, konstaterar hon, att säga att läget har blivit säkrare och stabilare i Afghanistan. Men hon tycker att det är bra att Sverige finns på plats med soldater och civila insatser."

I juli (Expressen):
"Ingen afghan jag träffat vill att de internationella trupperna ska lämna 2014. Däremot blir uppdraget annorlunda, rollen annorlunda och biståndsverksamheten annorlunda men det kommer säkert också behövas säkerhetsnärvaro."

I Högkvarteret kan man nog börja skissa på nya planer för perioden bortom 2011. Det mesta av Försvarsmakten är idag inriktat på en längre närvaro i Afghanistan, men nu verkar det dags att börja med ett tomt blad.


Nu är det bara att invänta försvarsminister Sten Tolgfors kommentarer. Just nu inledningstalar han då Försvarsmakten ska presentera sitt nya anhörigstöd. Ordet "Afghanistan" lär användas.


Uppdatering 11.20:
Från Expressens artikel idag:
"Trots överenskommelsen finns det stor splittring mellan Mona Sahlin och Lars Ohly i synen på många viktiga aspekter. Sahlin tycker till exempel att den svenska truppnärvaron fört med sig positiva saker i de norra delarna av Afghanistan. Lars Ohly menar att den varit direkt skadlig.
– Hela den internationella truppnärvaron har bidragit till att leda Afghanistan i fel riktning. Dels har det plockat resurser från det som är nödvändigt – sjukvård utbildning, infrastruktur – men också för att den ställt oss i motsättning till det afghanska folket, säger Lars Ohly."

Den ena har varit i Afghanistan. Den andra inte, trots inbjudan...


Uppdatering 15.30:

Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, är bekymrad över den rödgröna inställningen till insatsen i Afghanistan.

Svenska Afghanistankommitténs f d generalsekreterare Bengt Kristiansson välkomnar tillbakadragandet och ser helst att all utländsk militär trupp försvinner från Afghanistan, medan den nuvarande, Ann Wilkens, oroas över att västländerna vill dra sig ur Afghanistan militärt innan landet har ett hållbart styre på plats.


Uppdatering 28/8 11.50:

Utrikesminister Carl Bildt och Lars Ohly debatterade igår kväll i Aktuellt den rödgröna avsikten att dra tillbaka den svenska militära insatsen i Afghanistan och Ohly måste nog anses ha blivit rätt överkörd.




Inlägget uppdateras fortlöpande med media- och blogglänkar.

Media: Expressen, Aftonbladet, SvD, 2, 3, DN, 2, SVT, 2, GP, HD, Dagen, SDS

Bloggar: Else-Marie Lindgren, Allan Widman, Maria Weimer, Sten Tolgfors, 2, Cynismer, Staffan Danielsson, Johan Westerholm, Carl Bildt ("Jag var som bekant på Kabul-konferensen den 20 juli och jag kan försäkra att det inte fanns ett enda inlägg där som talade om unilaterala tillbakadraganden på det sätt som de rödgröna nu vill göra till svensk politik.")

Nya insatsregler (uppdaterad 8/7 18.20)

Att chefen för FS 18 i vintras gick till media och krävde nya insatsregler verkar ha gett resultat, eftersom SVT Rapport idag meddelar som förstanyhet att svenska förband i Afghanistan har fått nya insatsregler. C FS 18 begärde nya insatsregler omfattande aktivt självskydd, då de dåvarande inte gav tillräcklig handlingsfrihet för svenska soldater i förhållande till det hot man stod och står emot.

Enligt Rapport och Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, har hotnivån höjts än mer i det svenska ansvarsområdet, vilket inte är särskilt överraskande eftersom vår och sommar normalt sett är den oroligare delen av året. Enligt Rapport medger de nya insatsreglerna aktivt självskydd samt planering och genomförande av offensiva operationer, vilket genlt Lindström helt korrekt inte velat kommentera. Insatsregler är oftast hemliga och det för att motståndaren annars kan anpassa sin taktik till att utnyttja blottor i dem, vilket har hänt ett flertal ggr, såväl i Afghanistan som i andra områden.

Tidigare har inte svenska soldater fått bekämpa motståndarsidan utan att själva först ha blivit beskjutna, vilket inneburit en rad problem. Har man t ex under en patrull eller konvojering genom spaning fått reda på att det längre fram finns ett förberett eldöverfall har man haft två val. Antingen avbryta framryckningen och återvända eller ta en alternativ väg, eller att fortsätta framåt och hålla inne med eldgivningen tills eldöverfallet utlösts. Väljer man alternativ ett innebär det istället att någon annan riskerar att ovetandes gå in i eldöverfallet. Väljer man alternativ två är det med stor risk för egna förluster. Det militärt sunda alternativet vore istället att angripa motståndaren först, men det har tidigare inte varit görligt. Har man inte tillåtelse att planera för offensivt agerande utan endast kan agera reaktivt i självförsvar, får man heller inte i förväg tilldelat något eskorterande flygunderstöd, vilket är en ytterst viktig komponent vid operationer i farliga områden.

De nya insatsreglerna är bara en av ett antal saker som den svenska Afghanistaninsatsen behöver. Det är sedan tidigare väl känt, även politiskt, att insatsen är en huvudfoting med stor andel ledning och stödfunktioner i förhållande till operativ del. Det svenska ansvarsområdet är enormt och även om den afghanska polisen (ANP) och militären (ANA) är de som ska göra grovjobbet behöver de stöd från ISAF och ett hundratal svenska soldater på en yta motsvarande Götaland, förslår inte långt. Det är svenska politiker väl medvetna om efter sina besöksresor i Afghanistan, men det är inget man våga ta upp i Sverige. Regeringen har satt sin gräns vid 550 man samtidigt i Afghanistan, även om Försvarsmakten uttryckt önskemål om betydligt fler soldater för att kunna lösa uppgiften bättre. Andra förmågor som är hett eftertraktade är ökad spaningsförmåga genom taktiska UAV:er (den nya taktiska UAV:n är ett känt sorgebarn och den gamla är man ovillig att skicka till Afghanistan), samt ökade signalspaningsmöjligheter, t ex genom S 102.

Att önskelistan skulle förverkligas förefaller otroligt. Återigen verkar det bevisat att ska man få något beslutat i det här landet, måste det finnas ett medialt tryck. Stridsfordon och splitterskyddade fordon stod länge på önskelistan, men det blev inget resultat förrän SvD uppmärksammade bristen efter att soldater anonymt mailat tidningen. Nu har äntligen lämpligare insatsregler implementerats.

Föga förvånande vänder sig Lars Ohly starkt emot de nya insatsreglerna.

DN, SvD, Aftonbladet


Uppdatering 8/7 18.20: Försvarsminister Sten Tolgfors, biståndsminister Gunilla Carlsson och utrikesminister Carl Bildt skriver mycket bra om den svenska Afghanistaninsatsen på Brännpunkt. Alliansens fokus på att samordna de svenska militära och civila internationella insatserna är helt korrekt och har länge varit ett sorgebarn. Det finns inga godtagbara argument för att detta inte skett tidigare. Härom veckan presenterade man en ny gemensam webbportal för den svenska Afghanistaninsatsen, vilket är ett utmärkt sätt att informera om insatsen.

"Under den vecka jag följde Barum och hans familj tyckte han att Isaf:s soldater ständigt borde vara i hans by, för då skulle han slippa bli plundrad. (Hans granne var däremot synnerligen kritisk till all form av närvaro.) Barum drömmer också om att byn ska få el, brunnar och en läkare, men eftersom området anses vara farligt skickar inga biståndsorganisationer dit sitt folk."

Ovanstående är ett ytterst starkt argument för just samordningen av militära och civila insatser och visar också på bristen på verkansdelar i den svenska Afghanistaninsatsen. ANA och ANP ska göra jobbet, men de behöver mycket stöd.


Mona Sahlin uttrycker idag i nyheterna att hon förväntar sig bli informerad om ändringar i de insatsregler som gäller för de svenska soldaterna i Afghanistan (eller närmare bestämt de nationella förbehåll / caveats som gäller). Juridiskt sett ligger beslutet på ÖB:s bord och samma sak gällde under den socialdemokratiska regeringens tid. "Sverige är inte i krig, vi är där på uppdrag av FN. Men det får aldrig vara så att man skjuter först och frågar sedan", säger Mona Sahlin. Uttalandet visar att Sahlin helt har missförstått både vad insatsregler är och vad de syftar till. Vill Alliansen verkligen sätta sig på de rödgröna och Sahlin i en debatt, bör man koncentrera sig Afghanistaninsatsen och andra militära frågor. Det är en spelplan som varken Sahlin eller någon av de andra partiledarna i de rödgröna bemästrar och knappast något man förväntar sig att behöva bli ansatt för i en debatt. Jobb, välfärd och skatter är det som allmänt är förväntat utgöra den huvudsakliga spelplanen och blir därmed också svårast att vinna fördelar inom.

Att lägga sig i operativa frågor verkar bli en paradgren för de rödgröna. Den tilltänkte socialdemokratiske utrikesministern Urban Ahlin demonstrerade även han sitt misstroende mot låta Försvarsmakten hantera militära operativa frågor, när han under årets Sälenkonferens påtalade att ÖB aldrig skulle ha fått basera incidentberedskapen i Visby vid den kris i Baltikum som spelades upp. Det beslutet har alltid varit militärt och på avsevärt lägre nivå än ÖB.

Kanske skulle de rödgröna motionera (eller blir det att lägga propositioner?) om lagarna som reglerar dessa beslut? Miljöpartiet verkar ha haft den god smaken att inte lägga sig frågan om insatsregler. Det är svårt att tro att journalisterna inte ansatt även dem i frågan.

Återstår att se vad som är "god tid innan valet" eftersom det är då de rödgröna enligt Sahlin ska presentera sin avsikt för den svenska Afghanistaninsatsen. Just nu verkar det helt öppet.

Peter Hammarbergh

Kommentarsstorm

Åsa Linderborgs replik på Aftonbladets kulturblogg verkar ha föranlett en fullständig kommentarsstorm på kulturbloggen, där Linderborgs blogginlägg möter stark kritik. Det värmer.

Kollegial uppsnäppning II

Åsa Linderborg skriver nu en replik i Aftonbladets kulturblogg till Johanne Hildebrandts uppsnäppning av kollegorna på Aftonbladet.

Linderborg jämställer Hildebrandts bild av Afghanistan med Jan Myrdals bild av Kambodja och anklagar Hildebrandt för att inte ha sett något av NATO:s "härjningar" i Afghanistan. Tillsammans med Terese Christiansson har Johanne Hildebrandt förmodligen sett mer av Afghanistan ur både afghansk och västerländsk synvinkel än Linderborg någonsin kommer att göra. Christiansson har dessutom även vid flera tillfällen kommit både män och kvinnor på motståndarsidan i Afghanistan in på livet, genom besök i de mer håriga delarna av det svenska ansvarsområdet. Till skillnad från Myrdals resor i Kambodja, reser såväl Hildebrandt som Christiansson fritt och flera gånger utan ISAF-beskydd och mot ISAF:s rekommendationer, vilket ur journalistisk synvinkel är beundransvärt, men ur militär synvinkel sett med ogillande ögon.

Tyvärr har vi inte möjlighet att resa tillbaka till Hastings 1066 för att på plats skildra vad som utspelades, annars vore det säkert så att den som företog en sådan resa utan tvivel skulle bli den vars ord skulle väga mest. Möjligheten finns dock att göra motsvarande resor till Afghanistan. Det står Linderborg och andra svenska journalister fritt fram att resa till Afghanistan och med förstahandsuppgifter skildra "NATO:s härjningar". Tyvärr passar det nog inte riktigt in i deras "schema".

Tills dess ligger bevisbördan helt och hållet på Linderborg, Guillou m fl och inte på Hildebrandt. För att använda jämförelser liknande Linderborgs, påminner hennes tal om Afghanistan snarast om de svenska kommunisternas utopiska bild av Sovjetunionen på 20-talet. Likt de svenska 20-talskommunisternas förföljelser av de återvändna svenskar som hörsammat propagandan och flyttat till Sovjetunionen för att finna att verkligheten där var långt från propagandans utopi, ger sig Linderborg m fl på dem som faktiskt varit i Afghanistan och vars bild inte överensstämmer med den av Linderborg företrädda.


Aftonbladet Debatt 1/7

Nu börjas det

I gårdagens inlägg med anledning av Johanne Hildebrandts kolumn i Aftonbladet, förutspåddes att nästa stora debattvåg från vänsterhåll kommer att röra de flygövningar USA kommer att genomföra i Norrbotten om en månad. Det tog inte lång tid innan det blev realitet.

I SvD kritiserar idag bl a ett antal vänsterpartister att Regeringen tillåter USA att öva i Sverige och dessutom fälla bomber. Hur ska man veta vad de hemska amerikanerna ska släppa för bomber, undrar vänsterpartisterna? USA fäller ju "napalm- kluster-, utarmat uran-, vit fosfor- och kemiska bombningar i masskala", enligt artikelförfattarna. Att USA "enligt Försvarsmakten planerar att använda övningsammunition" blidkar inte artikelförfattarna.

Eftersom författarna lyckats få ut dokument från såväl Regeringen och Försvarsmakten, borde man även kunna vända sig till FMV för att få ut det avtal som egentligen reglerar de amerikanska skarpskjutningarna. Det är nämligen FMV som äger Vidselområdet. Och eftersom Vidsel inte är ett skjutområde utan i grunden en försöksplats, plockar FMV av miljöskäl upp all ammunition som skjutits/fällts, vilket gör att övningsammunition är vad "kunderna" tillåts använda. Definitivt inte "napalm, utarmat uran, vit fosfor eller kemiska vapen".

Naturligtvis blir inte lika roliga rubriker om man tar reda på sådana här saker innan man skriver en debattartikel. Man får ju heller inte skriva om napalm, kluster, utarmat uran och kemiska vapen. Men politiskt genomslag har inte alltid med fakta att göra.


I enlighet med den svenska solidaritetsförklaringen är det högst önskvärt att USA, såväl som EU-länder övar så mycket som möjligt i Sverige. Det svenska försvaret är idag helt beroende av att få internationellt stöd för att lösa uppgiften att försvara Sverige och detta låter sig aldrig göras utan att man samövar och arbetar fram rutiner. Det är en mycket viktig aspekt på den stundande övningen. Det borde även Vänsterpartiet kunna uppskatta i och med att man i helgen föll in i det socialdemokratiska ledet och ställde sig bakom solidaritetsförklaringen.

Kollegial uppsnäppning

Tack till Cynisk som uppmärksammade att Johanne Hildebrandt har en kolumn i dagens Aftonbladet. I den kritiserar hon sina Aftonbladetkollegor Helle Klein och Åsa Linderborg, vars artiklar härom veckan kritiserade Försvarsmakten och insatsen i Afghanistan, där svenska soldater "går bärsärkagång". I sedvanlig ordning slår Johanne Hildebrandt huvudet på spiken i sin kritik av kollegorna.

"Det roliga med vänsterns påstående är att de inte har en aning om hur varken försvaret eller insatsen i Afghanistan fungerar, och de varken vågar eller orkar åka ned och ta reda på fakta på plats."

Nu är det bara att se fram emot resultatet av Hildebrandts senaste månad i Afghanistan. Hon bjöd i vintras vid en debatt i SVT:s Kvällsöppet med Lars Ohly och vänsterpartiets utrikespolitiske talesman Hans Linde på resan till Afghanistan. Förmodligen var de lägligt "opassliga" i samband med resan. Tyvärr lyssnar nog varken Ohly, Linde eller Linderborg särskilt mycket på Gunilla Wahlén, vänsterpartiets representant i Försvarsutskottet, som faktiskt varit i Afghanistan.

Nästa stora försvarskritiska vänstervåg är att vänta om en månad när Flygvapnet ska öva tillsammans med USA i Norrbotten. Organisationen Ofog har redan börjat förbereda manifestationer mot detta på samma sätt som man manifesterade under övningen Loyal Arrow förra året. De lär få understöd i form av insändare och debattartiklar i pressen precis som i samband med Loyal Arrow. Några liknande debattartiklar eller manifestationer som kritiserade Rysslands ökade spänning och tiofalt ökade övningsverksamhet i Östersjöområdet kom, föga förvånande, aldrig.


Fotnot: Johanne Hildebrandt har sedan Martin Adlers alltför tidiga död (hans gärning blir nu till film) varit den enda svenska reportern med driv nog att rapportera direkt från krigsområden, framförallt där svenska soldater är insatta, vilket förtjänat henne en stark ställning bland svenska soldater och officerare. Sedan början av året har hon dock fått konkurrens eller snarare "sällskap" av Expressens Terese Christiansson, som lyckats övertala Expressen att starta en lokalredaktion i Afghanistan och som levererar den ena läsvärda artikeln efter den andra, nu senast om amerikanska medevac-helikoptrar i södra Afghanistan. Det vore högst önskvärt med fler reportrar av Martins, Johannes och Terese kaliber.

Sommarkurs

I tidningen Folket (s) lyckas det lilla partiet Socialisterna (i själva verket trotskister för den som orkar försöka hålla isär de olika kommunistiska avkommorna) ha en debattartikel mot "USA:s bombningar av Norrbotten". Föga förvånande finns det en del felaktigheter i artikeln (åsikter utelämnade).

"För det första är allt snack om den svenska statens alliansfrihet bara nys. Det spelar ingen roll om vi är med i NATO eller inte. Vi deltar i USA: s projekt."

Sverige är t ex inte alliansfritt längre och har inte varit det på flera år. Vi anser oss numera kunna välja ställning som det behagar oss, men i första hand kommer vi att uttrycka vår solidaritet med de nordiska länderna och därefter övriga EU-länder. I dagsläget är det dock mest stora löften i form av tomma ord, då det inte finns någon möjlighet att backa upp dem. Alliansfria är vi dock inte. Man får glädja sig åt att det inte stod "neutralt".

"För det andra visar det att pratet om att Sveriges trupper i Afghanistan enbart är där på FN-mandat och inte en del av USA:s krigföring är dimridåer."

Sverige liksom övriga länder i ISAF är i Afghanistan enligt FN-mandat. Godtar man inte FN som institution blir situationen snabbt omöjlig diplomatiskt.

"Sverige har i dag en kontrakts- och yrkesarmé. Man kan beteckna personalen som legosoldater. Speciellt eftersom deras uppgift inte har något med försvar av våra demokratiska rättigheter och nationell självständighet att göra."

Återigen ett helt felaktigt påstående som närmast gränsar till förtal. Definitionen på legosoldat enligt Génèvekonventionerna hittar man på Wikipedia. Det är en bra bit från det yrkesförsvar Sverige inför och som finns i många andra länder. Man ska dock inte glömma vikten av värdeord i vänsterretoriken. Är man av den rätta läran kan man aldrig kalla någon, inte ens Tredje Rikets tyskar, för nazister. Det skulle ju påskina att de var socialister och det kan det ju inte ha varit. Därför använder man gärna benämningen fascister istället.

"Utifrån detta kräver vi i Socialistiska Partiet att bombningarna i Norrbotten stoppas. Vi kräver att de svenska trupperna i Afghanistan omedelbart dras tillbaka. Och vi kräver att den svenska legosoldatsarmén läggs ner."

Det är svårt att se vad detta skulle ha att göra med amerikanska flygövningar i norra Sverige. Att vänsterpartierna vill lägga ner all form av försvar är känt sedan tidigare. Naturligtvis kommer allt bli frid och fröjd i Afghanistan när alla utländska trupper lämnar landet. Det kommer definitivt inte att haverera i ytterligare ett djupt inbördeskrig där de som drabbas hårdast i vanlig ordning är barn och kvinnor. Dessa kommer naturligtvis omedelbart att få gå i skolan oavsett kön och få lika löner och lika många platser i parlamentet och bolagstyrelserna. Solidaritet! (ja, det var ironi..)

"Dessa enkla krav borde hela arbetarrörelsen ställa sig bakom. Vad säger Socialdemokratin och Vänsterpartiet? Och vad säger Miljöpartiet?"

Ja, vi är fler som undrar vad de rödgröna har för ställning i Afghanistanfrågan. Låga odds på att Socialdemokraterna säljer ut Afghanistaninsatsen till Vänsterpartiet för att lösa ut något annat vänsterkrav som ligger (s) närmare om hjärtat, eftersom det varit enormt tyst från socialdemokratiska politiker i Afghanistanfrågan de senaste månaderna.

Sista ordet är långtifrån sagt i frågan om den amerikanska flygövningen i Norrbotten. Förmodligen blir det en något mindre repris av förra årets rabalder kring NATO-övningen Loyal Arrow i samma område, där organisationen Ofog gjorde sitt bästa för att störa övningen. Även i år satsar man på att göra samma sak. För alla Afghanistanveteraner som följer WW följer här ett semestertips. Den 28 juni börjar kursen "Afghanistan - vänsterns sommarakademi II" på Kvarnby Folkhögskola i Malmö. Kursen är huvudsakligen en distanskurs, men avslutas med en vecka i Malmö. Teori kommer då att värvas med praktik (?). Kostnaden är 1000 kr inkl internat i Malmö. Inga förkunskaper krävs och kursen är dessutom studiemedelsberättigande.

Det låter som ett utmärkt alternativ för Afghanistanveteraner som behöver något att göra under semestern.

Ändamålet helgar medlen (Uppdaterad 21/6 14.00)

Inte ofta behöver man läsa sådan dynga som Åsa Linderborg häver ur sig i dagens Aftonbladet mot det svenska kungahuset och Aftonbladet, där tesen tycks vara att Försvarsmakten är demokratins motståndare snarare än försvarare:

"Försvarsmakten borde bekymra sig för demokratins status på hemmaplan i stället för att gå bärsärkargång i Asien under Natoflagg. För det krävs dock en folkarmé, och inte en uppsättning legoknektar.

När fyra svenska soldater förlorade sina liv tidigare i år fick de svenska trupperna i Afghanistan sin fortsatta välsignelse av kronprinsessan Victoria och han som från och med i går tituleras Ers Kungliga Höghet Prins Daniel. Det finns en inre logik – antidemokratiska krafter är ofta kopplade till varandra. Helt maktlösa är monarkerna trots allt inte."

Man får acceptera att långt ifrån alla gillar den svenska monarkin. Det är inget konstigt med det. Men att hävda att Försvarsmakten går bärsärkagång i Asien blir lite väl magstarkt. Att endast två svenskar stupat i år behöver Linderborg förmodligen inte bekymra sig för, eller petitessen att kronprinsessan med dåvarande fästman besökte kontingenten en hel månad innan de två svenska officerarna stupade. Argumenterar man för den rätta tron är inte fakta mer än en petitess. Ändamålet helgar medlen och då behöver man inte bry sig om att det är landets Riksdag, närmast bestämt Linderborgs allierade i Socialdemokraterna som drivit igenom det svenska deltagandet i Afghanistan.

Kanske skulle Linderborg följa med sin kollega vid samma tidning, Johanne Hildebrandt, vid nästa besök i Afghanistan? Fast eventuella bevis på bärsärkagång lär väl ändå bara vara en parentes i sammanhanget, när man är ute på korståg i demokratins namn.

Afghanistan kommer att bli en prövning för Socialdemokraterna om de rödgröna avgår med seger i valet. Oddsen är rätt låga för att man byter ett tillbakadragande mot något annat vänsterkrav som ligger Socialdemokratin varmare om hjärtat än Afghanistaninsatsen. Det var ett tag sedan man såg någon (s)-politiker tala för det svenska deltagandet, vilket kan ses som ett utstakande av färdvägen.


Uppdatering 21/6 14.00: Inte bara Åsa Linderborg häver ur sig i Aftonbladet. Så även tidningens ledarskribent Helle Klein i vars värld Försvarsmaktens nya reklamkampanj är rasistisk. Sist i artikeln låter hon hälsa att hon nu tar semester till augusti. Det låter alltför kort.

Fejka svimning

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på SvD Brännpunkt att Socialdemokraterna och de rödgrönas inställning att Sverige ska kasta ledartröjan för NBG 11 riskerar Sveriges anseende. Det är en underdrift. Att i så sent skede lämna ledarskapet för NBG 11 (beredskap från 2011-01-01) är inte att riskera Sveriges anseende i EU och i säkerhetspolitiska frågor, det är att slå det sönder och samman. Lägg därtill det fullkomligt vansinniga kravet i det rödgröna valmanifestet att USA ska avveckla alla sina militära baser utanför USA, så kommer den säkerhetspolitiska katastrofen att vara fullbordad med en rödgrön regering. (På Newsmill finns att läsa en amerikansk synvinkel på avvecklingskravet, vilket är rätt intressant)

Det är ytterst tydligt att Socialdemokraterna har sålt sig själva till Vänsterpartiet i de säkerhetspolitiska frågorna. Först kravet på USA-reträtt och sedan NBG. Deltagandet i EU:s stridsgrupper är från början en socialdemokratisk idé, men det är tydligt att man övergett den nu. Följer man mönstret kommer nästa punkt förmodligen att bli en snabb reträtt från Afghanistan, också det ett gammalt vänsterkrav och något Socialdemokraterna tidigare starkt motsatt sig. Något svar på hur en eventuell rödgrön regering kommer att agera i frågan om Afghanistan kommer inte väljarna att få innan valet. Det har man redan deklarerat. Det står mellan JA, NJA, NEEJ! och ytterligare ett NEJ, med tanke på inte heller Sverigedemokraterna vill fortsätta Afghanistaninsatsen och sedan tidigare har sagt sig vara villiga att stödja Socialdemokraterna i Riksdagen i många frågor.

Att i så här sent skede fejka en svimning och hoppa av ledarskapet är ynkligt. Det kommer Sverige att straffas för om avsikten blir verklighet. Redan talet om avhopp är med all säkerhet något som man i Helsingfors, Dublin, Tallinn och Oslo är nog så irriterad över.

Försvarsministern tar också upp funderingar hur de rödgröna ska finansiera sin försvarsbudget. Han är inte ensam om att fundera över det. Redan den borgerliga försvarsbudgeten är otillräcklig för de ambitioner man har och de uppgifter som ålagts Försvarsmakten. Att sedan minska denna nivå med ytterligare två mdr kr låter sig inte göras.


Hittills har NBG-förbanden kostat Sverige stora summor pengar, men de har också gett oss mycket duktiga soldater, vilka sedan kunnat användas i bl a Afghanistan. Beredskapskraven har också forcerat en del materiella långbänkar, där förmågor och materiel som varit beslutade och beställda sedan långt tidigare, nu fått krav på sig att bli klara till ett visst datum.

Den stora frågan är dock vad EU ska ha sina stridsgrupper till? Hittills har inte en enda av stridsgrupperna satts in, trots att det funnits tillfällen, möjligheter och behov. Det stora problemet i EU är att organisationen är för splittrad säkerhets- och utrikespolitiskt. Därför är det tveksamt om stridsgrupperna någonsin kommer att bli något annat än oanvända beredskapsförband. Att hoppa av NBG 11 är inte ett alternativ, men till nästa tilltänkta svenska stridsgrupp för EU år 2014 bör Sverige ha sett till att få frågan ordentligt genomlyst i EU.

Ledningen ska utdrygas

Professor Sven-Olov Lodin, en av Sveriges ledande skatteexperter, fullkomligt sågar de rödgröna skatteförslagen inför valet. I sin debattartikel i DN menar han att förslagen skulle få långtgående konsekvenser för samhällsekonomin och visar på hur Socialdemokraterna resonerat i dessa frågor tidigare, men nu tydligen lagt sig platt i strävan efter att åter få styra landet. Makten är tydligen värd vilket pris som helst.

Det står helt klart att en ny fastighetsskatt och en ny förmögenhetsskatt ingalunda kommer att drabba endast de högst avlönade i samhället. Snarare tvärtom, när det gäller personer bosatta i storstadsområdena.

Sverige är sedan nyår redan världsmästare i marginalskatt som enda land med en marginalskatt över 50 %, sedan Danmark sänkt sin marginalskatt. Ledningen kommer dock att drygas ut ytterligare vid ett rödgrönt maktövertagande, där den i vissa delar av landet kommer att bli 60 %. Det ska tydligen inte löna sig att jobba mer än någon annan.

Får Vänsterpartiet och Miljöpartiet igenom de fullkomligt vansinniga förslagen på avsevärt sänkt arbetstid med bibehållen inkomst i förhandlingarna med Socialdemokraterna går vi utan tvekan en mycket bister tid till mötes med enorm inflation.

Avveckla romarriket!

Vad tänkte Sahlin när hon gav efter för sina allierades linje att driva som krav att USA ska lämna alla sina militära baser i andra länder? Ett tag verkade det som att uttalandet att personer som inte klarar av att betala den nya fastighetsskatten i form av skatt på förmögna ska ta lån skulle ta topplatsen över absurda politiska uttalanden i årets valkampanjande. Nu har de rödgröna toppat detta med kravet på att USA ska lämna alla sina baser i andra länder.

Utrikesminister Carl Bildt har ett mycket bra inlägg det rödgröna kravet. Liksom Bildt undrar jag om vi nu ska sätta oss upp mot de demokratiska beslut som fattats i en rad länder som vill ha amerikanskt stöd?

Socialdemokraternas utrikespolitiske talesman Urban Ahlin försöker på Newsmill släta över det hela genom att istället skuldbelägga Alliansen för dess säkerhetspolitisk. Enligt Ahlin är de rödgrönas målsättning att Sverige ska återta tätpositionen inom nedrustningen i världen. Absurditeten är lika enorm som när man efter att ha spenderat en vecka i Mexico City får höra om de rödgrönas förslag att höja bensinskatten för att minska de svenska koldioxidutsläppen. Det är också mycket märkligt när Ahlin inte vill kännas vid det som skrivits i manifestet, medan Hans Linde (s), vänsterpartiets utrikespolitiske talesman, håller fast vid kravet i intervjun med SvD. (Kravet står att finna på sidan 20 i det rödgröna utrikesmanifestet. Det är svårt att misstolka)

Ahlin önskar svar på ett antal frågor i slutet av sin Newsmillartikel: "Ska Sverige delta i Natos försvarsplanering för Estland, Lettland och Litauen så som Folkpartiet vill? Ska svenska JAS-plan sköta luftövervakningen för dessa Natoländer? För oss rödgröna är det en omöjlighet att Sverige skulle delta i något annat lands försvarsplanering."

Det krävs inte mycket insikt i försvarsplanering för ett land med Sveriges geografiska läge för att inse att Sverige är FULLKOMLIGT säkerhetspolitiskt beroende av vad som händer i Baltikum. Det finns inte en enda säkerhetspolitisk kris i Baltikum som inte kommer att få efterverkningar för den svenska säkerhetspolitiska situationen. Det är dags att Socialdemokraterna tar sig ordentligt i kragen, drar upp huvudet ur sandlådan och inser att Sverige inte har förmånen av att ha Nya Zeelands geografiskt fördelaktiga läge. Ahlins agerande vid Folk & Försvars rikskonferens i Sälen i vintras ingav inte heller något förtroende, men han var i och för sig inte ensam om detta. Årtionden av Socialdemokratisk försvarspolitik, fullbordad under Leni Björklund (och tvyärr fortsatt av de nya moderaterna under Sten Tolgfors) har lämnat Sverige fullständigt beroende av USA och NATO för sitt försvar. Men att erkänna detta av alla helt erkända faktum och genomföra gemensam försvarsplanering för att, om det en dag skulle behövas, försvara Sverige, är helt otänkbart för de rödgröna.

Det stora inneboende USA-hatet hos Socialdemokraternas allierade lyser alltför starkt igenom i valmanifestet från februari i år: "USA är den enda kvarvarande militära supermakten och måste därför ta ledningen i det internationella nedrustningsarbetet. En rödgrön regering kommer att kräva att USA avvecklar sina kärnvapen och militärbaser utanför landets gränser"

Må så vara att USA är den enda kvarvarande supermakten, men man måste ända fråga sig varför inte samma krav reses på att Ryssland och Kina agerar likadant. Ryssland har idag baser i Moldavien och Georgien mot respektive lands vilja. Både Kina och Ryssland gör sitt yttersta för att etablera nya baser i Mellanöstern och Afrika i syfte att säkra råvarutillgången där man fiskar i minst lika grumliga vatten som USA. Ett exempel på detta är det starka kinesiska stödet till regimen i Sudan, vilket används både i Darfur och Tchad.

Framtiden för den svenska insatsen i Afghanistan står också fullt klar i och med kravet på avvecklingen av samtliga amerikanska baser utanför USA:s gränser. Den svenska insatsen är helt och fullt beroende av amerikanska baser och amerikanskt stöd. En reträtt är alltså det enda alternativet.

Att socialdemokraterna skulle ge efter för den fullständigt absurda toklinje som vänsterpartiet har förespråkat hade jag aldrig kunnat föreställa mig. Det klär verkligen inte socialdemokratin. Detta agerande lämnar inga som helst tvivel om vilken sorts försvarspolitik som väntar efter en rödgrön valseger. Samtidigt är det också en politik som i högsta grad riskerar att allvarligt försvaga Sveriges diplomatiska ställning om vi vänder våra europeiska grannländer ryggen, vilket de rödgrönas krav skulle medföra.

Nu ter sig ju förstås det rödgröna kravet lika realistiskt som kravet på Romarrikets avvecklande på två dagar i lösen för Pilatus fru i filmen Life of Brian (1.20 in i klippet nedan). Sketchen ger lite senare också ett exempel på vad som skulle kunna vara den rödgröna definitionen på solidaritet i Afghanistan.

Även DN Debatt 2/7

Veteranstöd inom ram (Uppdaterad 22/5)

Samtidigt som den viktiga komponten förlängda visstidsanställningar av soldater faller på plats har ett bakslag kommer för Försvarsmaktens personalförsörjning form av ett rödgrönt nej till veteranstöd. Den rödgröna ståndpunkten är att det social skyddsnät som en rödgrön regering kommer att erbjuda gott och väl räcker även för soldater.

Man kan bara konstatera att socialdemokraterna har haft årtionden på sig att i regeringsställning se till att de soldater man skickat världen över på FN-uppdrag har fått ett stöd och omhändertagande värt namnet efter hemkomsten. Så har icke skett och jag tvivlar på att det blir skillnad i framtiden med en rödgrön regering efter valet 2010. "Räddningen" kommer i så fall att vara att en rödgrön regering med vänsterpartiet ingående förmodligen aldrig kommer att skicka ut några fler utlandsinsatser. De soldater som redan skadats då? Förmodligen blir svaret: "Tough luck!"

Värt att komma ihåg när man läser de rödgröna ståndpunkterna är att ett bristande veteranstöd kommer att påverka såväl det nya personalförsörjningssystemet som det gamla med en separat frivillig utlandsstyrka.

Jag kan inte annat än se den rödgröna ståndpunkten som ett svek mot de veteraner som idag, igår och imorgon behöver stöd.


Uppdatering 22/5: De absurda villkoren för veteraner påvisas återigen.

Börja från fel håll (uppdaterad 21/5)

Mp har nu ikväll på sin kongress beslutat sig för att man vill ta hem den svenska Afghanistan senast 2014.

"Miljöpartiet har varnat för att brådstörtat dra hem trupperna, det vore ett svek mot det afghanska folket. Men har man ett tydligt och rimligt datum är det en annan sak, enligt Eriksson."

I alla fall någon bland de rödgröna som verkar ha en uppfattning om ordet solidaritet. Frågan är dock återigen, varför är ett datum så viktigt för hemtagandet? Varför talar inget parti om VAD man vill uppnå med den svenska insatsen i Afghanistan? Sedan Afghanistaninsatsens start har Sverige lagt ner ca 10 mdr kr på denna. Vad har vi uppnått och framförallt, vad vill vi uppnå?

Jag har varit inne på det tidigare. Det viktigaste för att kunna lyckas med en militär insats är att sätta upp konkreta mål för vad man vill uppnå med insatsen. Vad ska de svenska soldaterna uträtta i Afghanistan? Hittills har ingen politiker kunnat presentera ett rakt svar på detta. Vad ska Sverige uträtta i det svenska ansvarsområdet kring Mazar e Sharif? Det är mycket tal om 1325, allmän säkerhet och skolor, men vilka är de svenska målen i PRT MeS som vi vill uppnå inom ramen för FN-mandatet för ISAF för att vi ska kunna säga att vi har gjort vår del? Kan man inte presentera en ordentlig och mätbar målsättning för såväl svenska soldater som svenska folket, kommer man heller aldrig att kunna påräkna något egentligt stöd för insatsen.

Peter Eriksson uttalande är bara ett i raden som visar att det viktigaste med den svenska insatsen i Afghanistan är just deltagandet, inte vad vi uppnår. Jag hade faktiskt trott mer om Mp än så. Att bara presentera ett datum är definitivt att börja från fel håll i problemlösandet. Peter Eriksson och partiledningen kan tydligen tänka sig ett tidigare tillbakadragande, men vad som ska vara uppnått för att detta ska bli verklighet omnämns inte med ett ord.

Liksom Vänsterpartiet har nu Miljöpartiet en kortare arbetstid inskrivet i sitt valmanifest. Det blir intressant att se hur Socialdemokraterna ska tackla detta i kompromissandet inom det rödgröna samarbetet. "Inget besked innan valet" har lägst odds. Att Försvaret får stryka ganska kraftigt på foten när socialdemokraterna ska kompromissa har dock ännu lägre odds.

För övrigt är SvD:s "en dag i gröna Sverige" en ganska rolig läsning om hur en dag i ett Sverige styrt av Miljöpartiet skulle kunna se ut.


SvD, 2, DN, Expressen, Aftonbladet, SydS, 2, GP


Uppdatering 21/5:
SvD intervjuar utrikesminister Carl Bildt om hans uppfattning om den svenska insatsen i Afghanistan efter den senaste rundresan i Afghanistan. Han säger sig vara stärkt i uppfattningen att Sverige ska stanna kvar så länge det behövs. Fortfarande återstår dock för Regeringen och de övriga partierna i Riksdagen att formulera enkla och konkreta mål för den svenska insatsen i Afghanistan som såväl soldater som svenska folket kan ställa sig bakom. Enkla och konkreta mål är grundförutsättningen för ett brett stöd för insatsen. Måluppfyllnad mer än tid är skäl för ett hemtagande av insatsen. I dagsläget är målet med insatsen snarast själva deltagandet, vilket är framförallt är dyrt och ineffektivt, men även omoraliskt.

De svaga drabbas av Vänsterpartiet

Igår klubbade Vänsterpartiets rikskongress i Gävle genom förslaget att kräva sex timmars arbetsdag med bibehållen lön. Ju mer man funderar över detta förslag, desto mer bisarrt ter det sig. Om man bortser från det enkla faktum att det inom många mer kvalificerade yrken inte skulle fungera med sex timmars arbetsdag och istället koncentrerar sig den matematiska kalkylen, eller bristen på, finns det all anledning att oroa sig för Sveriges framtid med en regering där Vänsterpartiet har möjlighet att verka för detta förslag.

Sex timmars arbetsdag med bibehållen lön betyder i praktiken att kostnaderna för att lösa samma arbete ökar med 33% då man måste utöka arbetskraften med 33% om produktionen ska kunna hållas uppe. Samtidigt måste ju även arbetsgivarens intäkter öka med lika mycket om denne ska kunna betala ytterligare löner. Resultatet blir då en inflationskarusell på 33% som får kompenseras med höjda löner. Frågan är om lönerna kommer att matcha inflationsnivån? Det är tveksamt. Hur många företag klarar idag av att höja sina lönekostnader med 33%?

Vad som är än tydligare, framförallt genom historiska exempel, är att de som står utanför arbetsmarknaden, såsom bidragstagare och pensionärer, är de som kommer att drabbas hårdast av inflationen eftersom bidragen aldrig riktigt hänger med en snabb inflation. Ser man till den offentliga sektorn måste den alltså utökas med 33% för att hänga med när arbetsdagen förkortas. En utvidgning med 33% innebär också en lika stor ökning av löneutgifterna och det måste kompenseras med avsevärt höjd skatt. De som kommer att drabbas hårdast om Vänsterpartiet får igenom sin ekonomiska politik är alltså de man säger sig vurma mest för - de som står utanför arbetsmarknaden.

Mona Sahlin får det minst sagt svårt att försvara sig i kvällens debatt om Fredrik Reinfeldt väljer att skjuta mot de minst sagt galna ekonomiska förslag hennes bundsförvanter lagt fram de senaste dagarna. Förslag som sex timmars arbetsdag, förstatligande av bankerna, att folk ska låna för att få ihop till att betala högre skatter och ett avskaffande av ränta, känns inte speciellt realistiska. Försvarar hon sig med att dessa förslag är just lite för galna, gör hon sig till ovän med sina bundsförvanter. Försvarar hon sig med att hon ställer sig bakom den politiken, eller att man får ta de frågorna senare, tappar hon ansiktet inför väljarna.

Håll ihop!

Ingen har väl kunnat missa att Vänsterpartiet just nu håller stämma i Gävle. "Håll ihop" är mottot för kongressen och det sak väl snarast syfta på att man ska lyckas hålla ihop inom de rödgröna, d v s att tokvänstern måste tona ner sin profil. Man är alltså mycket medveten om att sammanhållningen hänger på en mycket skör tråd.

Partiledningen har trots håll-ihopmottot fått utstå mycket kritik under stämman för eftergifter gentemot bundsförvanterna Socialdemokraterna och Miljöpartiet. Bl a har många starka vänterpartister upprörts över eftergifterna när det gäller inkomstskatten, där 69 av 70 mdr kr Vänsterpartiet ville hämta hem genom bl a högre inkomstskatt kommer att utgå enligt det rödgröna budgetförslag som lades fram tidigare i veckan.

Igår klubbade stämman igenom att Vänsterpartiet ska kräva och inte vika från linjen att Sverige ska dra hem det militära deltagandet i Afghanistan. Allt naturligtvis ett led i den oerhörda solidaritet med andra folk som partiet står för. Afghanistaninsatsen kommer utan tvivel att bli ett stort problem för den rödgröna sammanhållningen.

Andra förslag som klubbades igenom var förnyat krav på 6-timmars arbetsdag med bibehållen lön, samt att även Vänsterpartiet ska driva klimatet som huvudfråga, vilket partistyrelsen av mediaskäl velat överlåta till Miljöpartiet. Föga förvånande diskuterades även förslag om förstatligande av banker, Volvo och Saab.

Vänsterpartiet har också börjat fundera på vilka ministerposter man vill. T ex höjs röster för att Ohly ska bli antingen finans- eller utrikesminister. Sannolikheten att Socialdemokraterna skulle släppa ifrån sig ministerposter av den digniteten till ett parti man egentligen inte vill samarbete med, är mycket smal. Men blotta tanken på en rödgrön seger och Lars Ohly som minister är obehaglig. Kan man inte betala de nya skatterna, t ex som pensionär, kan man ju alltid låna till skatterna med t ex huset som säkerhet, som förslaget är från Miljöpartiets ekonomiska taleskvinna och ledamot av Finansutskottet. Frågan är hur hon har tänkt sig att man någonsin ska kunna betala tillbaka lånet? De flesta har ju insett att ett lån är något som så småningom måste betalas tillbaka. Det lär ju i och för sig bara dröja 4 år till nästa Alliansregering med en sådan politik, men det kanske inte är alla pensionärer som lever så länge.

I dagarna har vi ju det motvilliga nöjet att från första parkett skåda effekterna av en långt gången Tobleronepolitik, nämligen i Grekland, där staten länge levt långt över sina tillgångar. Det känns skönt att som skattebetalare vara med och betala för det grekiska haveriet (ironi, så klart). Med Ohly eller Valtersson som finansminister kan vi snart vara delaktiga i en egen grekisk tragedi.

Solidaritet?

sol,id,ar,itet s. –en utvidgad anv. (motsv. solidarisk, särsk.: (känsla av) gemenskap l. samhörighet l. lojalitet l. sammanhållning; i sht förr äv.: (relation som innebär) samband l. sammanhang l. inbördes beroende.

Solidaritet är ett starkt värdeord som mer än gärna används när de rödgröna, särskilt Vänsterpartiet, kampanjar. Man ska vara solidarisk med sina medmänniskor, Sverige ska vara solidariskt med länder i tredje världen o s v.

Jag slås varje gång av den enorma paradoxen att man ena stunden slänger ur sig ordet solidaritet till höger och vänster för att i nästa stund propagera för att Sverige ska dra sig ur Afghanistan.

Om det är någon fråga som de rödgröna kommer att få det svårt att enas om är det just Sveriges framtida engagemang i Afghanistan. Vänsterpartiet kämpar febrilt för ett svenskt militärt tillbakadragande samtidigt som man i nästa mening viftar med solidaritetsvimpeln, medan Socialdemokraterna och Miljöpartiet är av något annorlunda åsikter. I den vänsterpartistiska retoriken verkar det gå utmärkt att låtsas som om hela Afghanistansituationen skulle lösa sig bara de otäcka militärerna försvinner och biståndsarbetet skulle få alla pengar. Då blundar man helt för det ofrånkomliga faktum att Afghanistan åter kommer att sjunka rakt ner i ett fullständigt och ytterst blodigt inbördeskrig, där krigsherrarna inte kommer att sky några som helst medel för att tillskansa sig så mycket makt som möjligt. Är det den rätta innebörden av ordet solidaritet?

Det blir mycket intressant att se om Lars Ohly och Hans Linde nappar på Johanne Hildebrandts erbjudande i TV att följa med henne till Afghanistan under våren för att på plats med egna ögon hur situationen är och vad det svenska förbandet utträttar. Jag har tidigare lyckats med konststycket att få en framträdande vänsterpartist att byta uppfattning till att den svenska insatsen i Afghanistan snarast borde förstärkas, så ingenting är omöjligt.

Sverige, liksom övriga länder som deltar i ISAF, har dock stora problem med att motivera insatsen. Ju mer president Karzai avviker från den demokratiska vägen, desto mindre går det att använda det som tidigare varit det starkaste argumentet för en svensk insats - att Sverige och ISAF är i Afghanistan på FN-mandat efter inbjudan från den afghanska regeringen. Allt fler svenska politiker ställer sig bakom den linje som kräver en tidpunkt för ett svenskt tillbakadragande. "Vi kan inte vara där för evigt" är argumentet. I mina ögon är det en ytterst enfaldig ståndpunkt. Man genomför inte en insats, militär eller civil, med en tid som målsättning, speciellt inte mot en motståndare inom vars kultur tiden är oväsentlig. Man genomför en insats med ett tillstånd som målsättning.

Frågan är bara vilket tillstånd som är målet för den svenska insatsen i Afghanistan. Hittills har jag inte hört någon politiker formulera en sådan målsättning, eller end-state som det heter på utrikiska. Vad konkret vill vi uppnå? Är det enkammarriksdag med 349 ledamöter, är det jämställdhet med 50 % kvinnor i bolagsstyrelser, är det en cykel till varje unge eller är det möjligtvis allmän skolgång? (viss ironi). För att veta när målen är nådda, måste man först formulera dem och det har hittills inte gjorts.

Inte heller de rödgröna kommer att kunna svara på frågan om vilken konkret målsättning Sverige har med Afghanistaninsatsen eftersom man redan nu avviserar att det inte finns någon möjlighet att partierna enas om en linje innan valet. Ska Socialdemokraterna, som initierade den svenska insatsen i Afghanistan och flera gånger under det senaste året förklarat den sitt stöd i Riksdagen, bli det parti som får sin vilja igenom eller ska det bli Vänsterpartiet, som i den rödgröna budgeten helt fick sälja ut sin höjda inkomstskatt med 69 av 70 mdr kr? Det är det ingen som vet, allra minst de rödgröna själva verkar det som.

Tills vidare lär vi matas med ordet solidaritet i oändlighet under valrörelsen.

Papperskorgen nästa

Papperskorgen nästa blir det för de rödgrönas budget framförallt för de rödgrönas papperstigersvisioner för Försvaret. Fast risken är ju att någon plockar upp förslaget ur papperskorgen, så tuggen vore nog lämpligare.

Som tidigare aviserat avser de rödgröna spara 2 mdr kr i försvarsbudgeten. Eftersom detta första gången aviserades innan Regeringens något utökade försvarsbudget, är det på sin plats att ställa frågan om det egentligen inte är 4 mdr kr de rödgröna avser spara.

Nåväl, den absolut största posten, 750 mkr, tas ur förbandsbudgeten. Som bekant är det enda på kort sikt rörliga kapitalet i förbandsbudgeten övningsverksamheten som redan är nerskuren till ett absolut minimum. I övrigt är förbandsbudgeten i mångt och mycket uppbunden av löner och det enda sättet att komma åt dessa är avsked och nerläggningar. Redan med den borgerliga försvarsbudgeten, anser sig Försvarsmakten tvingad att lägga ner en rad grundutbildningsförband, bl a en av landets två taktiska JAS 39-flottiljer och en tredjedel av Hemvärnets utbildningsgrupper. Det lär inte stanna där med en rödgrön regering.

De rödgröna har tidigare aviserat sin tveksamhet till det nya yrkesförsvaret och många rödgröna politiker har uttryckt en önskan om en återgång till ett värnpliktsförsvar. Blir det billigare? Förmodligen. Blir det bättre? Knappast.

Grunden i ett värnpliktsförsvar är krigsplacering och repitionsutbildning. Grunden för att överhuvudtaget ha ett försvar värt namnet är övning. Med den rödgröna budgeten kommer det inte att finnas pengar att öva, än mindre repetitionsutbilda. Ser man tillbaka på den senaste tioårsperioden finns det en svensk historia av aldrig ha utbildat fulltaliga förband, inte ha krigsplacerat värnpliktiga och framförallt att inte ha genomfört en enda repetitionsövning. Under hela 00-talet inkallades många värnpliktiga endast för "att det skulle vara så". Tusentals soldater utbildades bristfälligt år efter år utan att krigsplaceras. Det enda syftet blev att få fram soldatmaterial till utlandsinsatserna. Skillnaden är nu att det riskerar bli yrkessoldater som kliver runt på kaserngårdarna dagarna i ända då det inte finns pengar att öva för. Det blir ett intressant ledarskapsproblem för befälet. Vad ska vi då med de dyra soldaterna till om de inte kommer att få öva? Förbättra arbetslöshetssiffrorna kanske?

Ur förslaget (s. 76): "Vi rödgröna partier gör bedömningen att en besparing på två miljarder kronor är rimlig. Den största besparingen görs i anslag 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap. På detta anslag finns redan idag ett stort anslagssparande, som enligt Försvarsmakten uppgår till 800 miljoner kronor för 2009. Inom ramen för förbandsanslaget kommer emellertid satsningar göras på frivilligverksamheten, de nationella skyddsstyrkorna samt på försvarets jämställdhetsarbete."

Fantastiskt. Försvaras Sverige bättre för att Försvarsmakten är mer jämställd än fienden? Jämställdheten är knappast det största problemet för det svenska Försvaret. Inga satsningar ska tydligen göras för att höja den svenska beredskapen. Det är bara att riva de omfattande övningsplaner som finns för de kommande åren för att återta under de senaste 15 åren förlorad förmåga. Men det är klart. Matas man som politiker hela tiden med information från de övre skikten i Försvarsmakten att allt är som det ska är det ju svårt att se att några förbättringar inom Försvaret skulle behövas.

Tidigare besparingar, framförallt under s-regeringarna, har gjort att leveranser av en rad kritiska materielsystem skjutits framåt i det oändliga. Det blir en klassisk tobleronepolitik för försvaret även nu när även materielbudgeten får ta en smäll på drygt 450 mkr. En hel rad av Försvarsmaktens mest kritiska materielsystem står redan idag inför fallrepet utan ersättare. Att finna ersättare till t ex Tp 84 Hercules är en process som tar många år. Jämför bara med hur snabbt det har gått att anskaffa och få levererat NH 90. Det börjar t ex bli dags att fundera på en REMO/MLU av strv 122 för att möta 2020-talets krav, men det lär inte bli så mycket av det. Någonstans i framtiden måste problemen lösas och av någon, men det kan inte bli mer oklart än idag om när och hur detta ska ske.

Jag befarar att de rödgrönas planer än mer kommer att trycka försvarsvänner i armarna på Sverigedemokraterna. Redan den borgerliga försvarspolitiken och Anders Borgs Almedalstal orsakade detta och effekten lär nu späs på. Det är inte ett scenario jag gillar.

Det rödgröna förslaget blev precis lika illa som jag förväntade. Återigen finner jag det otroligt märkligt hur vi i Sverige kan ha en så väsensskilt annan bild av situationen i omvärlden och framförallt närområdet jämfört med våra närmaste grannländer Norge och Finland. Det som påverkar våra grannländerna Norge, Danmark, Finland, Estland, Lettland och Litauen säkerhetspolitiskt påverkar alltid även Sverige. Sådant är vårt geografiska läge som inte direkt har förbättrats av Nord Stream.

Nu återstår bara frågan hur de rödgröna ska enas om en inriktning för den svenska insatsen i Afghanistan. Det lär bli svårt. Lika svårt lär det bli att öva stöd från andra länder när Vänsterpartiet och Miljöpartiet helt lär motsätta sig alla former av NATO-övningar i Sverige. Traditionellt har ett av Socialdemokraternas huvudintressen i Försvarsmakten varit försvarsindustrins väl (jämför bara med försvarsbesluten under 70-talet) och därmed också gjort exportstödet till en av Försvarsmaktens huvuduppgifter (som exempel kan nämnas att i priolistan för Flygvapnet är de skarpa insatserna, lätt räknade, den enda posten som ligger högre än exportstödet och liknande exempel finns tyvärr också på en hel del andra håll inom Försvarsmakten). Alliansen har tyvärr inte gjort mycket för att ändra denna prioritering. Men, krigsmaterielexport, även om denna står för en rad jobb, är knappast vad Vänsterpartiet och Miljöpartiet är mest intresserat av i försvarsfrågorna. Vilken blir den rödgröna linjen?


Media: SvD, DN, Aftonbladet, 2, Expressen, GP
Bloggar: Peter Hammarbergh, Försvarsministern, Åsa Lindestam, Else-Marie Lindgren, Karin Enström, Cornucopia, Tokmoderaten, Allan Widman, Fahlstedt

När färre ska finansiera större utgifter

De senaste dagarna har man överösts med löften om ny skattehöjningar från de rödgröna. Igår var det återinförd förmögenhetsskatt, som trots namnet inte kommer att slå mot de som har högst inkomster (de tenderar att vara bäst på att ha tillgångarna i andra länder och att planera för sin skatt) utan framförallt mot de pensionärer i storstadsområdena som har ägt sina hus i större delen av sina liv och nu ska betala 25 000 kr extra om året för att taxeringsvärdet på deras hus numera är enormt. Men hur ska skatten se ut? Liksom mycket annat av "vallöftena" finns det inga raka besked utan mest utkast.

Idag är det höjd bensinskatt med 49 öre "av miljöskäl". Om miljöskäl är att svenskarna ska "uppmuntras" att köra mindre bil och bilindustrin att ta fram snålare bilar, är jag rädd att effekten uteblir. 49 öre högre pris utgör snarast en tillvänjning och inte ett hinder, speciellt eftersom höjningen ska ske i två steg. Det effektivaste sättet att få fram miljövänligare bilar är lagstadgade utsläppsgränser. Gränser liknande den på 120g/km för att definiera en miljöbil har varit effektiva, men ännu effektivare vore en successiv lagstiftning att från och med år X får en bil med tjänstevikten Y ha maximalt Z g/km i utsläpp för att nyttjas inom EU.

Varför höjs då skatterna? Utgifterna ökar ständigt, samtidigt som andelen av den svenska befolkningen som ska generera skattepengar åt den resterande delen blir allt färre, vilket jag tidigare skrivit om (läs även Cornucopia, 2). När andelen som genererar skattemedel i förhållande till förbrukar blir allt färre finns fyra möjliga scenarier för att komma runt problemet:

1) Försöka öka andel privat företagsamhet och därmed generera mer skattepengar
2) Se till att gruppen som genererar skattepengar tjänar mer och därmed betalar mer i skatt, t ex genom att höja pensionsåldern
3) Höja skatten för de som genererar skattepengar
4) Sänka lönen/ersättningen för de som "lever" på skattepengar (t ex pensionärer) och allmänt minska de statliga utgifterna.

För egen del anser jag alt. 1 vara det smakligaste. Vilket alternativ de rödgröna nu väljer är rätt tydligt.


Ca 3 av tio svenskar är idag sysselsatta inom den privata sektorn, medan de övriga 7 på ett eller annat sätt får sin inkomst av skattemedel (offentliganställda, sjuka, barn, pensionärer osv). Andelen inom den privata sektorn har genom åren stadigt minskat, vilket är ett problem då det framförallt är dessa som genererar skattemedlen som någon gång under livet ska försörja oss alla. Naturligtvis är det så att vissa privat företag i sin verksamhet helt lever på skattepengar, medan det finns offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till kassakistorna. Mycket av den offentliga verksamheten är också sådana funktioner som ett fungerande samhälle måste ha. Det ligger i sakens natur. Det är därför vi har en stat.

Problemet kvarstår dock och blir bara värre och det måste lösas. Det måste bli fler svenskar som genererar skattepengar i förhållande till förbrukar, än vad vi har i dagens samhälle.