Gästinlägg: Krigare på deltid

En mycket stor del i Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem är att få system med tidvis tjänstgörande soldater och officerare att fungera. Detta system har dragits med en rad uppstartsproblem eftersom det erforderliga lagstödet har saknats. Försvarsmakten har hittills bara kunnat teckna interimskontrakt.

En av grundförutsättningarna för att få personalförsörjningssystemet att fungera, oavsett om det rör kontinuerligt tjänstgörande personal, tidvis tjänstgörande personal eller hemvärnspersonal, är att det är självbärande även efter att det så kallade värnpliktsmagasinet är tömt på intresserade. Från politiskt håll ser man gärna en stor andel tidvis tjänstgörande personal för att öka såväl folkförankring som förmodligen för att minska personalkostnader, medan Försvarsmakten gärna vill ha en högre andel kontinuerligt tjänstgörande för att kunna hålla den efterfrågade höga beredskapen. Från flera håll har man också sett framför sig att tidvis tjänstgörande förband ska genomföra internationella insatser och dessa används i debatten som morot både för kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal. Dock behöver de internationella insatsernas omfång kraftigt ökas om detta ska kunna införlivas och det ekonomiska utrymmet att mer än fördubbla de internationella insatserna lär inte finnas.

Incitamenten för att antingen söka till tidvis tjänstgörande soldater eller sjöman eller hemvärnssoldat är också något man behöver fundera över. Personalförsörjningssystemet är långt ifrån i hamn och "Deltidskrigaren" belyser en rad intressanta områden.

Wiseman

-------------------------------------------------------------

KRIGARE PÅ DELTID

INLEDNING
Arméinspektören Generalmajor Berndt Grundevik uppmanar till deltagande i en öppen, saklig och livaktig försvarsdebatt och ställer en öppen fråga till allmänheten om vad som är viktigt inför nästa försvarsbeslut. En väldigt viktig fråga är enligt mig Försvarsmaktens personalförsörjning, främst vad gäller deltidspersonal, eftersom att det är den kategorin som ska fylla upp större delen av Försvarsmaktens numerär.

Den 1 juli trädde den lag om längre tidsbegränsade anställningar i kraft som gör det möjligt för Försvarsmakten att under längre tid anställa kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/K respektive GSS/T). Tidigare har tidsbegränsade anställningar endast kunnat sträcka sig över max två år men nu finns alltså möjlighet till längre sådana. Det finns trots den nya lagen ändå ett antal oklarheter om vad som gäller för dessa anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, något som även Försvarsmakten har uppmärksammat.

I senaste numret av Tidningen Hemvärnet (#3-2012) kan man i en artikel under rubriken ”Tusentals krigare på deltid” läsa att Försvarsmakten till hösten ska anställa 2400 tidvis anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T). Man har även gjort en kort sammanställning av skillnaderna i tjänstgöringen mellan GSS/T och hemvärnssoldater.

Som hemvärnssoldat har naturligtvis även jag funderat över dessa skillnader och då båda dessa kategorier tjänstgör på deltid är detta en högst intressant jämförelse inför höstens rekrytering av GSS/T. Genom att vidareutveckla denna jämförelse hoppas jag att kunna peka på en del frågetecken angående GSS/T och även att hjälpa potentiella rekryter att avgöra vilken form av deltidstjänstgöring i Försvarsmakten som passar dem bäst.

ÖVERSIKT
De största skillnaderna mellan dessa två kategorier torde vara typerna av förband och typerna av tjänstgöringsavtal. Hemvärnet består till största delen av rena infanteriförband med undantag av vissa specialkompanier. GSS/T kan däremot ha i princip vilka uppgifter som helst inom Försvarsmakten. Tidningen Hemvärnet listar i en faktaruta följande skillnader mellan de två kategorierna:

GSS/T

• Har viss utrustning i hemmet
• Betalar sin egen mat under tjänstgöringen, förutom under förbandsövningar. Boende på logement alternativt tält/stridsfartyg.
• Fri in- och utryckningsresa.

• Ingångslön runt 17000 kronor, kan tillkomma övningsdygn och eventuellt särskilda tillägg vid internationella insatser. Beskattas.

HEMVÄRNSSOLDAT

• Personlig utrustning i hemmet
• Gratis kost och logi under övning/utbildning.
• Fri in- och utryckningsresa.
• Förlorad inkomst ersätts med SGI. Dessutom utgår som lägst utbildningspremie 3500 kronor (insatssoldat 7000 kronor) samt eventuell befattningspeng för befäl på mellan 1800 kronor och 26100 kronor per år vid fullgjort avtal. Allt utom SGI är skattefritt.

TJÄNSTGÖRING
Enligt artikeln i Tidningen Hemvärnet kommer GSS/T att anställas på minst sex år och högst åtta, med möjlighet att utöka anställningen till max 12 år. Försvarsmakten räknar med att en tidvis anställning ska omfatta cirka 20 procent och detta ska under en period på åtta år innebära två till tre krigsförbandsövningar om vardera cirka två till tre veckor, samt eventuellt en till två internationella insatser.

Den störta delen av tjänstgöringen för GSS/T kommer således att vara de (eventuella) internationella insatserna, men som tidigare konstaterats bland annat här på Wiseman's Wisdoms så kommer tyvärr inte alla anställda soldater att få chansen att åka på internationella insatser. Utan internationella insatser blir då tjänstgöringen för GSS/T totalt mellan 28 och 63 dagar på åtta år, dvs. totalt mellan cirka en och två månader. Det blir på åtta år en anställning om mellan cirka en och två procent istället för beräknade 20 procent.

Ett av argumenten för att ha anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är att förbanden ska vara samövade. Förutsatt att alla GSS/T stannar hela sin anställningsperiod om åtta år och under den tiden deltar vid tre övningar torde en optimal personalomsättning innebära att en tredjedel av förbandens tidvis tjänstgörande personal byts ut varje övning. Med minst en tredjedel ny personal varje övning måste man tyvärr fråga sig hur pass samövade förbanden kommer att vara. Det inses lätt att den egentliga samövningen uppstår under de eventuella internationella insatserna.

En insatssoldat i Hemvärnet (majoriteten är insatssoldater) tjänstgör varje år vid två övningar om vardera fyra dagar, vilket på åtta år blir 64 dagar. Utan internationella insatser kommer alltså GSS/T att totalt sett öva något mindre än hemvärnssoldaterna, men den stora skillnaden i övningstid är hur övningarna är fördelade över tiden. Hemvärnet har kortare övningar men övar oftare och GSS/T har längre övningar men övar inte lika ofta.

I Försvarsmaktens ”frågor och svar” om GSS/T kan man läsa att man som GSS/T är anställd även när man inte tjänstgör, medan man i Hemvärnet inte är anställd utan har ett så kallat hemvärnsavtal. Hemvärnssoldater tjänstgör bara de dagar som avtalet anger men kan även bli tillfrågade om att delta i insatser för stöd till det civila samhället. Sådana insatser kräver oftast kort mobiliseringstid (timmar) och kan innebära att man hjälper till vid akuta insatser som till exempel eftersök av försvunna personer eller väderkatastrofer som översvämningar, stormar, skogsbränder, oljeutsläpp, snökaos etc. Om GSS/T kan användas till sådana insatser är tveksamt då man troligtvis (inget är beslutat om detta ännu) endast kommer att ha uniformen hemma.

Lite förenklat kan man dra slutsatsen att när skarpa insatser i fredstid ska bemannas med deltidspersonal så är det hemvärnssoldater som bemannar de nationella insatserna och GSS/T som bemannar de internationella.

ERSÄTTNING
Under tjänstgöring i Sverige finns det till synes även en del skillnader i ersättningen. På åtta år får soldater med avtal enligt GSS/T utan eventuella internationella insatser en lön på cirka 17000 kr/mån under cirka två månaders tjänstgöring, dvs. cirka 2*17000 = 34000 kronor, plus tillägg för eventuella övningsdygn. All ersättning beskattas dessutom.

Under samma period får en hemvärnssoldat 7000 kronor i skattefri utbildningspremie per år, dvs. 8*7000 = 56000 kronor, plus ersättning för förlorad inkomst från Försäkringskassan i form av SGI (sjukpenning-grundande inkomst, nästan 80 procent av den civila lönen). SGI betalas dock endast ut då soldaten skulle ha arbetat vilket i regel betyder vardagar, dvs. under halva tjänstgöringstiden då övningarna ligger torsdag-söndag. Vid deltagande i räddningstjänst får hemvärnssoldater ersättning enligt det så kallade brandmannaavtalet.

Man kan konstatera att under tjänstgöring i Sverige så har de anställda soldaterna i nuläget något sämre ersättning än de frivilliga hemvärnssoldaterna men Försvarsmakten diskuterar premier även för de anställda. Ersättningar är som bekant ett återkommande samtalsämne men den frågan är jag inte så insatt i och därför tänker jag inte diskutera den vidare här. Jag nöjer mig med att något cyniskt konstatera att under tjänstgöring i Sverige skulle GSS/T få en högre ersättning (eller rättare sagt mindre ekonomisk förlust) om de fick SGI från Försäkringskassan istället för lön från Försvarsmakten, förutsatt att de har en civil lön på cirka 22000 kr/mån eller mer.

REKRYTERING
För att bli hemvärnssoldat krävs endast GMU eller 85 dagars fullgjord militär grundutbildning, medan en anställning som GSS även kräver en provanställning på heltid under sex månader innan man kan skriva kontrakt som GSS/K eller GSS/T.

Då man inte längre får vara krigsplacerad på två befattningar samtidigt så är det inte möjligt att både vara anställd som GSS och samtidigt vara hemvärnssoldat. Man har från Försvarsmakten sagt att man inte aktivt ska rekrytera GSS från Hemvärnet men det hindrar självklart inte soldater att byta mellan de olika kategorierna. Faktum är att många av de mest engagerade hemvärnssoldaterna redan har tagit anställning som GSS och därmed fått möjlighet att ägna sig åt sitt fritidsengagemang på heltid istället.

I Arménytt (#2-2012) kan man i en artikel om krigsförbandsövningar läsa att man ska satsa på att rekrytera GSS/T från GSS/K när dessa avslutar sin tjänstgöringsperiod. I artikeln i Tidningen Hemvärnet läser man också att det nya personalförsörjningssystemet bygger på att delar av personalen som varit anställda i Försvarsmakten fortsätter i Hemvärnet när de går vidare till ett civilt arbete. Både armén och Hemvärnet hoppas alltså på att kunna rekrytera deltidspersonal från tidigare GSS/K.

För GSS/K som avslutar sin anställningsperiod torde ett val mellan att gå direkt till Hemvärnet eller att ”mellanlanda” som GSS/T i grunden vara en fråga om vilken av tjänstgöringsmodellerna som passar bäst med det nya civila livet. Förhoppningsvis blir Hemvärnet en naturlig slutstation för all personal som avslutar sin anställning i Försvarsmakten, inklusive officerare och specialistofficerare.

VILLKOR
Vad säger då den nya lagen? Förutom att möjliggöra längre tidsbegränsade anställningar säger den även en del om villkoren för GSS/T gentemot de civila arbetsgivarna. Här är lagen formulerad utifrån arbetstagares och civila arbetsgivares rättigheter med Försvarsmakten som en tredje part. Egentligen skulle man lika gärna kunna vända på det och tolka lagen som Försvarsmaktens rätt till att ta de civila arbetsgivarnas personal i anspråk under kortare perioder. Tyvärr finns det även här en del oklarheter kvar och nedan följer ett par exempel på några av de mest intressanta paragraferna.

15 § Försvarsmakten ska i den utsträckning det är möjligt hålla en tidvis tjänstgörande arbetstagare informerad om planerad tjänstgöring.

Senast tre månader före tjänstgöring ska Försvarsmakten informera arbetstagaren om tidpunkten för tjänstgöringens början, tjänstgöringens omfattning och var den ska ske. Informationen får lämnas senare om det finns särskilda skäl för det.

32 § En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten ska anmäla detta till sin civila arbetsgivare senast två månader före ledighetens början. Om detta inte kan ske ska anmälan göras så snart som möjligt. I anmälan ska arbetstagaren ange när ledigheten ska påbörjas och hur länge ledigheten är planerad att pågå.

Om ledighetsperioden behöver förlängas ska arbetstagaren anmäla detta till sin civila arbetsgivare så snart som möjligt. Om arbetstagaren på grund av tjänstgöringen i Försvarsmakten är förhindrad att kontakta den civila arbetsgivaren, ska Försvarsmakten göra en sådan anmälan för arbetstagarens räkning.

Senast tre månader före tjänstgöring måste alltså Försvarsmakten informera arbetstagaren om när tjänstgöringen infaller och senast två månader innan måste arbetstagaren informera sin civila arbetsgivare.

I form av rättigheter och skydd för anställning har hemvärnssoldater idag endast lagen om totalförsvarsplikt att luta sig mot, dvs. samma lag som förut gällde för värnpliktiga. Den definierar inga exakta tider utan säger bara att man ska meddela sin arbetsgivare så fort som möjligt om när man ska tjänstgöra.

Av erfarenhet från Hemvärnet vet jag att det inte är vidare populärt hos civila arbetsgivare att vara sent ute med att begära ledighet för att åka på övning. Två till tre månader kan i många fall verkligen anses vara i senaste laget och då gäller det också bara två dagars ledighet. Att som GSS/T komma två till tre månader innan och begära ledigt i upp mot tolv månader kommer inte bli konfliktfritt. Dessa tider är naturligtvis minsta krav men här måste Försvarsmakten verkligen ta sitt ansvar och planera tjänstgöringstider långt i förväg, annars riskerar man att tappa mycket personal på grund av konflikter med deras civila liv.

Tydlig planering av tjänstgöringstider var en av anledningarna till att Hemvärnet gick över till det nya övningssystemet med två övningar per år. Nu vet personalen redan i början av året när övningarna kommer att ligga och kan därmed planera sin ledighet i god tid.

Politiker brukar prata om att förbanden ska vara ”gripbara här och nu”. I den nya lagen har man väldigt tydligt definierat ”här och nu” som ”tidigast om tre månader” för förband som är bemannade med GSS/T. Vill man kunna sätta in ett förband snabbare än så måste man alltså använda sig av förband som är bemannade med endast GSS/K, alternativt skicka delar av förbandet i efterhand.

37 § När den som är anställd som tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten gör en förfrågan om eller söker arbete hos en civil arbetsgivare, får arbetsgivaren inte behandla personen sämre än vad som skulle ha varit fallet utan anställningen hos Försvarsmakten.

I en anställningsprocess får en civil arbetsgivare alltså inte behandla någon sämre för att han eller hon vill vara tjänstledig 20 procent av arbetstiden för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Här måste man fråga sig vad som anses vara sämre behandling? Har en arbetsgivare som behöver anställa en person på 100 procent inte rätt att välja bort en GSS/T med hänvisning till att personen bara vill arbeta 80 procent? Både GSS/T och de civila arbetsgivarna riskerar definitivt att hamna i svåra situationer på grund av denna lag.

Om de GSS/T som söker civilt arbete ska ha en chans att konkurrera med andra på arbetsmarknaden är det viktigt att de kan motivera för arbetsgivarna att det finns andra fördelar med att anställa honom eller henne.

Försvarsmakten pratar om civila meritvärden som ett sätt för GSS att få lättare att hitta arbete efter att deras anställning i Försvarsmakten tar slut. Däremot verkar man inte ha tänkt på att det krävs meritvärden även för de som redan har civila arbeten och tjänstgör i Försvarsmakten på deltid.

Om det ska vara attraktivt att släppa iväg sina anställda till Försvarsmakten bör tjänstgöringen innebära något positivt även för den civila arbetsgivaren. Annars riskerar Försvarsmakten att upplevas som någon som stjäl tid och pengar utan att ge något tillbaka. Om Försvarsmakten till exempel kan erbjuda utbildning eller praktik som även gynnar det civila arbetet kan det till och med bli mer attraktivt för civila arbetsgivare att anställa en GSS/T än en person som de måste bekosta utbildningen/praktiken för själva.

Vill man sträcka sig ännu längre kan man kanske tänka sig att Försvarsmakten skriver kontrakt med den civila arbetsgivaren om att tillsammans finansiera utbildning för den anställda även under den tid som arbetstagaren är på sitt civila arbete. Det skulle även Försvarsmakten kunna tjäna på i form av mer kompetent personal.

Den dagen som civila arbetsgivare upplever det som fördelaktigt att anställa GSS/T kommer Försvarsmaktens rekrytering att gå av sig självt och man kommer kunna välja sin personal bland de mest kompetenta personerna på den civila arbetsmarknaden.

SAMMANFATTNING
Hemvärnet och GSS/T har många likheter men även många skillnader. Att vara hemvärnssoldat är ett fritidsengagemang medan en anställning som GSS/T är ett regelrätt arbete. De största skillnaderna i tjänstgöringsmodellerna för de två olika kategorierna av deltidspersonal kan sammanfattas på följande sätt:

GSS/T

• Tidsbegränsad anställning med två till tre övningar om vardera två till tre veckor under en period på åtta år.
• Bemannar eventuella insatser utomlands.

• Lön för all tjänstgöring plus tillägg för tjänstgöring utomlands. Försvarsmakten diskuterar även eventuella premier.

Hemvärnet

• Tillsvidare-engagemang med två övningar per år om vardera 4 dagar.
• Bemannar eventuella insatser i Sverige.
• SGI under övning plus utbildningspremie för avtalsuppfyllnad. Ersättning enligt brandmannaavtalet vid deltagande i räddningstjänst.

Tidningen Hemvärnet illustrerar även tjänstgöringstiderna på ett överskådligt sätt.

SLUTORD
För att underlätta för rekryter att välja tjänstgöringsalternativ efterlyser jag en sammanställning med tydliga beskrivningar av vad som gäller för den enskilda individen för de tre olika typerna av personal: GSS/K, GSS/T samt hemvärnssoldater. Först när sådana finns tillgängliga kan rekryter bilda sig en ordentlig uppfattning om vilken form av tjänstgöring i Försvarsmakten som passar dem bäst.

Den största svårigheten med rekryteringen av deltidspersonal kommer utan tvekan att vara samspelet med de civila arbetsgivarna. Skulle tjänstgöringen i Försvarsmakten komma på kant med det civila livet är det nog inte många som skulle tveka om vilket alternativ som får stryka på foten. Därför är det extremt viktigt att Försvarsmakten redan från början agerar ansvarsfullt i denna fråga.

Slutligen vill jag därför uppmana Försvarsmakten att inte bara samverka med civila arbetsgivare utan framför allt även med Hemvärnet, där det finns lång erfarenhet av liknande frågor. Hemvärnet har trots allt haft soldater på deltid i över 70 år!


Deltidskrigaren

Gästinlägg: Se försvaret från utsidan istället för från insidan

För snart 20 år sedan kollapsade slutligen Sovjetunionen. Tecknen hade funnits där innan, bl a i form av det misslyckade Afghanistankriget och inbördeskriget mellan delrepublikerna Armenien och Azerbadjan om Nagorno-Karabach. Många bedömare framhåller Afghanistankriget och inte minst 80-talets kapprustning med USA som två av de viktigaste orsakerna till Sovjets kollaps.

Europa och västvärlden genomlider nu samma stålbad som USA framtvingade hos Sovjetunionen och som föranledde dess fall. I den nutida västvärlden är det resursuttömmande kriget också i Afghanistan, men de ekonomiska svårigheterna är föranledda av bl a en IT- och därefter bostadsbubbla.

Europas länder står nu inför massiva militära nerdragningar. I Storbritannien ska man spara motsv 50 mdr SEK per år. Landets nya hangarfartyg kommer aldrig att få flygplan. Motsvarande nerdragningar sker i Tyskland, Frankrike och flera andra EU-länder, där t ex Bulgarien minskar försvarsbudgeten med 40 %. De enda ekonomierna inom EU med ordning och reda återfinns i Sverige, Finland och Estland. Det är svårt att se att ett USA med världens största budgetunderskott och där ekonomin är kraftig gungning har möjlighet att bibehålla sitt starka engagemang i Europa och andra delar av världen. Är det inledningen på det nya Romarrikets fall vi ser?

Läget är minst sagt bekymrande ur ett europeiskt säkerhetspolitiskt perspektiv, då den ekonomiska militära utvecklingen är den motsatta i det land som under överskådlig tid kommer att dimensionera vår säkerhetspolitiska situation - Ryssland. Under de kommande tre åren kommer försvarsbudgeten att höjas med 140 %. Visste man med säkerhet att den politiska situationen och den demokratiska utvecklingen i landet var stabila, fanns det ingen anledning till oro. Tyvärr skönjer man inte riktigt den utvecklingen, med tanke på de svåra förhållandena för medborgarrättsrörlser, även om vissa andra positiva tecken skönjts i form av handelsavtal.

USA och NATO hoppas nu på ett utökat samarbete med Ryssland om Afghanistan, men motkraven är hårda - en stark begränsning av "utländska" förband i de östliga NATO-länderna. För rysk del vet man nu att man har tiden på sin sida. Den ryska ekonomin befinner sig i stark återhämtning, medan situationen hos NATO-länderna är den motsatta. (Moskvas lösning på talibanproblemet verkar vara samma som på 80-talet: Likvidering av "terroristerna" istället för att bara köra iväg dem)

För svensk del omtalas nu även utvecklingen i Ryssland i Regeringsförklaringen där "särskild hänsyn ska tas till dynamiken i vårt närområde och Ryssland" i stycket om säkerhets- och försvarspolitik. Trots att de kriterier som på 90-talet omtalades som orsak för ett svenskt återtagande av militär förmåga nu så gott som alla infallit, fortsätter man med huvudet i sandlådan. Det försvar vi bygger idag har vi om tio år, inte 2014. Vad den ryska politiska utveckling blivit till 2014 är omöjligt att sia om, ändå verkar vi förvänta oss att inga ytterligare åtgärder måste vidtas inom försvarspolitiken idag, trots att Ryssland tills dess ökat sin försvarsbudget med 140 %.

Vad återstår då av det svenska försvaret idag som finns användbart under morgondagen? Enligt Jan Kallberg, Ph D Candidate i Public Affairs, University of Texas, som skrivit gästinlägget nedan är det inte mycket mer än Hemvärnet som är en faktor att räkna med. Kallberg har också en intressant artikel i senaste numret av vårt försvar om hur ekonomsikt sargat USA ändrar den säkerhetspolitiska spelplanen.


/Wiseman

----------------------------------

Se försvaret från utsidan istället för från insidan


När man tittar på sitt eget försvar går det inte att se inifrån och ut – eftersom när en utmanare gör sin bedömning av risk kontra möjlig effekt sker det helt från utsidan. Vad är riskerna med att trycka till Sverige i en gråzon?

Vad kan gå snett om man nyttjar politiska och militära medel för att få Sverige att göra och gå med på saker de inte hade för avsikt att medverka till?

Rent okulärt tror jag att regeringen rätt lätt ger in – oavsett vem som trycker till. Det finns inte den ryggraden i det politiska systemet. Jag har svårt från utsidan att se radhusfolkpartister ha något annat än defaitism i sikte. Det gör att de försvarsförband som finns inte aktiveras – eller om de gör de kommer de inte att kunna organisera sig att utgöra något hot av någon omfattning.

Skulle de mobiliseras så är personalförsörjning i kaos och oavsett om förbanden heter Inter-Galactic Battle Group eller Nordic Super Trooper Task Force, så är det i de flesta fall medioker teknik i form av motoriserade skyttekompanier utan understöd eller luftvärn. Små spridda förband som kan strimla ut ur Skövde, Boden och någon ort mer efter ett antal dygn. Dessa kan med säkerhet bekämpas till oigenkännlighet utan större ansträngning. Om det skulle behövas. Små ansamlingar av lätt bepansrade punktmål är varje stridsduglig krigsmakts specialitet. Särskilt när det är tre – fyra stycken med 500 km mellanrum. Det svenska försvarets förmåga är lätt att beräkna enbart på öppna uppgifter från tidningar, Internet och publika forum.

Att det står ett motoriserat skyttekompani på någon bergssluttning i Asien är irrelevant - ty de är i Asien. Enough said.

Flygvapnet saknar markstridsförmåga så det bekämpas enklast på marken. Allt detta är hanterbart. Det är nästan inbjudande.

Motargumentet är ryggradsmässigt att det aldrig kommer att inträffa. Bara tanken att det aldrig kommer att inträffa gör att oförutsägbara saker sker. Därför att ingen är förberedd. På samma sätt som West Points avgångsklass 1860 aldrig trodde de skulle hamna i krig – allra minst med varandra. Tanken att saker aldrig sker ger en förrädisk känsla av säkerhet.

Om man nu ser det från utsidan vad är det mest störande okända kortet? Vad har man svårt att mäta, förstå och veta vad som kommer att ske? När jag ser på Sverige utifrån rent maktpolitiska och militära linser är Hemvärnet ett rejält orosmoln. Det är oerhört störande. Tiotusentals dedikerade och tränade medborgare med militära vapen som är beredda att slåss i en terräng som vi inte kan och över en stor yta.

Jag skulle inte dra mig för att säga att det enda försvar Sverige har idag är Hemvärnet.

Om saker går snett och Sverige ramlar ner i en konflikt är de facto Hemvärnet en komponent som varje motståndare får väldigt svårt att hantera. Det var inte fler
som gjorde Irak till betydligt besvärligare än Pentagon planerade för.

Hemvärnet tvingar upp engagemanget från kirurgisk operation till regelrätt partiell invasion. Det gör att kuppartade attacker – rena smash’and’grab operationer inte fungerar. Man kommer att dras in i en längre konflikt.

Hemvärnet är också så stort och välorganiserat att man inte kan trycka till den svenska regeringen att använda polis och militär, som i Vichy-Frankrike, att ”avlusa” landsbygd och provinser från motstånd. Det är en riktig motståndare. Givetvis glider Hemvärnet in i en folkrättslig dimma när regeringen ger efter men Hemvärnet har tillräckligt många medlemmar som inte vilar på hanen när det gäller. Krig är ingen skönhetstävling, så om handskarna åker av så tror jag att Hemvärnet likväl är ett betydande problem, även om man jagar ner dem som irreguljära.

Jag måste med det ge Nils Sköld gradvis rätt. Många må ge dessa sega gubbar ett löjets skimmer men det är det enda som är ett verkligt oberäkneligt och farligt moment om man trycker till Sverige så de håller käften.

Hemvärnet är svårt att evaluera, det är fragmenterat och det är dedikerat. Hemvärnet är Sveriges enda dugliga försvar ty det har en avskräckande effekt.
Resten är brus.


Jan Kallberg

Gästinlägg: Vad ska vi med Hemvärnet till?

I nedskärningstider brukar en vanligt förekommande metod vara att lägga över ansvaret för en uppgift man inte längre mäktar med på någon annan. Det gäller oavsett typ av organisation, men inte minst inom Försvarsmakten. Den ekonomiska realiteten är sådan att med budget vars realvärde minskar för varje år samtidigt som löner och andra utgifter ökar, måste man skära ned. På pappret kan man då lägga över ansvaret för andra uppgifter på "någon annan".

Inom Försvarsmakten blir detta via olika turer mellan försvarsgrenarna i slutändan Hemvärnet. Armén har inte längre numerären att kunna närvara över ytan, varvid man ser Hemvärnet som lösningen på detta. Flygvapnet och Marinen har inte råd att hålla sig med eget basförsvar, varvid man ser framför sig att Armén löser detta, vilket i slutänden innebär Hemvärnet. Hemvärnet har dock varken utbildningen eller för den delen utrustningen att lösa dessa uppgifter, och kommer heller inte att få det. Ty sådana är de ekonomiska realiteterna att hade pengar funnits att lösa uppgifterna från början, hade man inte behövt lägga dem på Hemvärnet. Döper man sedan om organisationen till Nationella Skyddsstyrkorna, blir kanske bristerna inte lika uppenbara.

/Wiseman

----------------------------------------------------------

Vad ska vi med Hemvärnet till?

För någon vecka sen var jag på min första hemvärnsövning, en KFÖ med Östra Aros hemvärnsbataljon. Först och främst måste jag säga att övningen höll betydligt högre mått än väntat. Det fanns flera soldater som utan tvekan höll högre klass än de flesta värnpliktiga. Det var överraskande och roligt, och det var uppfriskande att åter få leda en grupp i stridsövning.

Men trots att det har skett en omfattande kvalitetshöjning är Hemvärnets framtid inte självklar. Hemvärnet saknar nämligen någon egentlig uppgift. Det talas om bevakning av skyddsobjekt och krishjälp till det civila samhället. Ibland talas det även om att de ska försvara Sverige. Men när det kommer till kritan är uppgiften oklar. Politikernas förväntningar på Hemvärnet är helt enkelt rubbade, omöjliga och oseriösa.

Ta Hemvärnets fordonspark till exempel. Terrängbil 20 ska nu skrotas och det tittas på alternativ. Bandvagnar finns, men inte i någon stor skala. Det ska alltså köpas in nya hjulfordon. De fordon som nu används än minibussar från Volkswagen, civila modeller med militära nummerplåtar. I dessa kan man med lite tur proppa i åtta vuxna karlar (men knappt någon packning) för transport på landsväg och kanske i nödfall grusväg. Bussarna är blåa och inte fältmässiga för fem öre. När vi övade "strid från lätt fordon" gjordes detta i en om möjligt sämre plattform, en fransk hyrbuss från Hertz. Ryktena säger att det kan bli ett nytt fordon som liknar den ökända Sprinterbussen till slut. I praktiken kommer alltså Hemvärnet inom kort att sakna terränggående fordon.

Utan terränggående fordon förväntas alltså Hemvärnet lösa sina uppgifter, men vilka är dess uppgifter? Beroende på vilken politiker du frågar, får du olika svar. Hemvärnet håller på att föryngras, förbättras rent personalmässigt och få bättre materiel. Men de kan inte försvara Sverige, som många politiker verkar tro. De har begränsad möjlighet att ta sig fram i terräng. De saknar stridsfordon. De har inte ens några fasta förläggningar.

Vi måste fråga oss vad vi ska med Hemvärnet till. Och när fått det klart för oss, ska vi utforma Hemvärnet för att möta målen. Själv anser jag att Hemvärnet i nuvarande form kan användas som komplement till yrkes- eller värnpliktsförbanden med dess nuvarande utformning - utfyllnad, kompetensutveckling och repövningsliknande verksamhet. Om det ska kunna användas till det som politiker i allmänhet yrar om, "att försvara Sverige", måste hela organisationen göras om från grunden och anta en form som liknar t.ex. Territorial Army. Det vore i och för sig fantastiskt, men chanserna till det är begränsade. Om vi vill använda det till försvarsuppgifter behöver man få både stridsfordon, bataljonsartilleri och anställda officerare - och betydligt fler övningsdagar per år dessutom. Verklighetskontakten hos politikerna som anser att HV kan försvara Sverige är beklämmande. Ett land kan inte försvaras med lätta, dåligt samövade infanteribataljoner utan fordon, förläggningar och understöd.

Jag gillar Hemvärnet. Men överskatta det inte. Just nu agerar de politiskt alibi för nedskärningar. Det är skamligt. Det krävs politisk vilja och intresse för att gör något vettigt av Hemvärnet. I nuläget finns varken eller.


/Andreas Braw

Effektförlust

I en ledare i SvD talar Claes Arvidsson om svaret på lackmustestet och efterlyser att regeringen tar ett större ansvar för Försvaret.

"1997 slog ett enigt utrikesutskott fast att de demokratiska och
marknadsekonomiska reformerna i Ryssland är att ”betrakta som oåterkalleliga”.
Det synsättet lade grunden för avvecklingen av det gamla invasionsförsvaret och
satsningen på det nya försvaret. I hotbilden tonade först miljöhotet och sedan terrorismen fram som de centrala.

Det militära hotet mot Sverige försvann på tio års sikt (och så anses det ha förblivit). Försvaret av vårt territorium och säkerheten i närområdet hamnade i bakvattnet när militära insatser utomlands blev prio ett. Tio år senare vet vi att reformerna i Ryssland inte alls var oåterkalleliga. Ett Ryssland på väg mot demokrati har blivit ett mindre fritt och mer korrupt Putinland utan politik i vår mening."

Även utrikesministern berör Ryssland i sin blogg och där handlar det om tongångarna i Moskva gentemot Ukraina i gaskonfliktens efterdyningar.

"Att Vladimir Putin inte tycker om den är ingen nyhet - men språkbruket är brutalare än på länge.

Men jag noterar dock att president Medvedev framträder och talar om att nu också Ryssland och Gazprom håller på att förlora och förlora stort på konflikten."

Även om vi utgår från att den tioåriga freden nått Sverige, är det inte längre Försvaret av Sverige som vi måste dimensionera Försvarsmakten utifrån. Det är våra närmaste grannar och vilket stöd vi behöver lämna dem om något skulle drabba dem, och då är det främst Baltstaterna jag tänker på. Ur 2008 års Regeringsförklaring:

"Det råder bred enighet i Sveriges riksdag om att vårt land inte kommer att förhålla sig passivt om en katastrof eller ett angrepp skulle drabba ett annat medlemsland i Europeiska Unionen eller ett annat nordiskt land. I detta ligger också en förväntan om att dessa länder agerar på samma sätt om Sverige drabbas."

Frågan är bara vad vi kan lämna dem för stöd. Nu när vi trätt in i 2009, tänkte jag att det kunde vara dags med en återblick till 1999, så jag tog fram den gamla "Fakta om Totalförsvaret 1999" för att göra en jämförelse. Det blir ju inte direkt någon munter läsning.


1999Armén omfattar fältförband om 180 000 i 13 brigader. Med hemvärn och lokalförsvarsförband uppgår siffrorna till ca 350 000. Artilleriet har ca 25 bataljoner 15,5 cm haubits (300 st) och mekförbanden 260 stridsvagnar.

Flottan har 9 ubåtar, 6 korvetter, 6 robotbåtar och 12 patrullbåtar. I kustartilleriet återfinns bl a 6 amfibiebataljoner och 3 kustartilleribataljoner med en stor mängd fasta och rörliga pjäser, lätta och tunga kustrobotar.

Flygvapnet har 12 divisioner (3 JAS 39, 7 JA 37 och 2 AJS 37) om 250 flygplan som betjänas av 16 basbataljoner (krigsbaser).

I utlandsstyrkan tjänstgjorde 800 personer (samtidigt), varav huvuddelen i Bosnien. Snabbinsatsförbandet SWERAP sattes upp med 500 personer och skickades under årets andra halva till Kosovo.

Allt detta kostade 1999 44 mdr kr. Detta fördelades på 11 mdr i personalkostnader, 1,1 mdr för värnpliktiga, 1,7 mdr för lokaler, 16,4 mdr för materielanskaffning (inkluderar vidmakthållande och avveckling) och 7,4 mdr kr för övrigt (bl a övningar, bistånd, insatser). Totalt mobiliserar Försvarsmakten 500 000 personer.


2009Armén har 6 mekbataljoner (motsv ca 1½ brigad) och 120 stridsvagnar, troligtvis på väg mot 60. Artilleriet har 24 pjäser i två bataljoner. Luftvärnet skärs ner till att endast klara dager, fint väder och mycket korta avstånd, såvida inte beslut om anskaffning av Bamse-systemet tas.

Flottan har 6 äldre korvetter och 5 under införande (i dagsläget och några år framåt tandlösa) och 5 ubåtar. Det finns en amfibiebataljon med lätt kustrobot (förmodligen under avveckling inom något år) och inget fast eller rörligt kustartilleri kvar.

Flygvapnet har ca 100 JAS 39 i 4 divisioner och 2 basbataljoner som kan betjäna totalt en division i insats utanför hemmaförbandet motsvarande krigsbas 1999, varvid de andra divisioner inte kan flyga.

I utlandsstyrkan tjänstgör ca 700 personer (samtidigt), trots att Regeringens målsättning påstås vara 2000 och en fördubbling mot förr (1999).

Armén, Marinen och Flygvapnet mobiliserar tillsammans ca 33 000 personer. Hemvärnet ytterligare lika många.

Budgeterat för 2009 är 40 mdr kr. Löner går på ca 12 mdr kr av förbandsverksamhetens ca 20 mdr kr(trots att antalet yrkesofficerare nästan halverats på tio år). Materielkostnader (anskaffning, vidmakthållande och avveckling) är på knappa 16 mdr kr, inkl 2,4 mdr kr i lokalkostnader (så är det med marknadshyror istället för reella kostnader -förbandens antal en bråkdel, kostnaderna upp 30 %). Kostnaderna för värnpliktiga kan jag ej återfinna, men borde ligga runt 500 milj kr då de 2007 låg på 950 och antalet värnpliktiga i år vida understiger 2007.


Då frågar jag mig återigen, vad är det vi ska kunna bidra med till våra grannar? Talet om de stående förbanden med yrkessoldater gör att numerären ytterligare kommer att sjunka i och med högre lönekostnader, jämfört med värnpliktiga. Det står helt klart att vi alltid kommer att låta våra skarpaste förband var de som deltar i internationella insatser, varvid de som finns i Sverige är något sämre till sämre. Den nationella beredskapen blir alltså lägre. Jämför gärna med Georgien, där man hade en fjärdedel av armén (det stående och bäst utrustade förbandet) i Irak, när kriget med Ryssland bröt ut.

Morgondagens svenska försvar ska alltså klara internationella insatser med upp till 2000 personer över tiden, skydd av Sverige OCH bistånd till andra europeiska länder, framförallt i närområdet på ca 18 000 soldater och officerare i hela Försvarsmakten och ytterligare 13 000 i Hemvärnet. Någon mer än jag som inte får ekvationen att gå ihop och undrar om provresulatet av lackmustestet försvann någonstans i posten på väg till Stockholm?



Värt att notera idag är också att debatten och avslöjandena runt Försvarsmaktens hantering av information och delgivning fortsätter. Nu rör det huruvida Försvarsmakten brutit mot meddelarfriheten genom att efterforska källor, när soldater i Afghanistan kommunicerat med SvD via mail. Det ska bli intressant att följa utvecklingen runt det här.

Mark Klamberg berättar om hur Göran Persson erkänner att han använde försvarsbudgeten som budgetregulator, vilket ju alla egentligen visste.

Edit 00.30: Nu blev det nog plötsligt väldigt jobbigt att vara informationschef i Försvarsmakten med tanke på den information som SvD just presenterade. Jag kan definitivt tänka mig ett område som ÖB kommer att få besvärliga frågor på om några timmar i Sälen. Det är oerhört viktigt att man går till botten med det här, men jag är lite bekymrad över att det kommer att stjäla fokus från det faktum att vi saknar ett trovärdigt försvar i förhållande till händelserna i vår omvärld och våra säkerhets- och utrikespolitiska ambitioner.


Edit 09.20: Bo Pellnäs skriver som vanligt mycket klarsynt. Det finns ingen anledning för mig att skriva ett nytt inlägg med anledning av hans debattartikel i SvD, eftersom han just tar upp mycket av det jag skrev om i detta inlägg, så det får bli en länk hit istället.

Högkvarteret kritiseras för sin storlek

och det är ju inte första gången. Nu är det tre moderata försvarspolitiker som står för kritiken.

Som vanligt tycker jag att de skjuter på fel mål. Visst är HKV en stor koloss (stort HKV - stor bild), men är de tre politikerna och andra kritiker egentligen medvetna om vad HKV innehåller och varför det ser ut som det ser ut? Jag är tveksam. För ett tag sedan kritiserades t ex HKV av Allan Widman som jämförde med de övriga nordiska länderna som har betydligt mindre försvarshögkvarter. Skillnaden är att i de andra länderna har man inte integrerat de taktiska staberna i försvarshögkvareret, vilket gjorts i Sverige. I Sverige har också Försvarsmakten blivit så liten att alla lägre staber (militärområde, militärdistrikt etc) har försvunnit och istället leds nu hela Försvarsmakten centralt från Stockholm.

Att tillsätta en utredning för att utreda HKV:s storlek kan snarast komma att bli ett självmål, såvida man inte på klassiskt manér från början bestämmer vad utredningen ska komma fram till. För några år sedan gjordes en utredning av HKV för att man skulle kunna banta organisationen. Den kom fram till att det faktiskt saknades personal i HKV och så kan det mycket väl vara.

Oavsett om vi har 10 krigsförband eller 100 krigsförband ska de ledas på samma sätt. Bottenplattan i staber bli exakt densamma och antalet personer i ledningen ökar inte mycket i förhållande till antalet förband.


Om jag verkligen ska kritisera HKV:s organisation för något, är det två saker.

För det första, anser jag att det är riktigt korkat att vi har all ledning, från taktisk nivå och uppåt, samlad till en och samma plats ovan jord. Efter 9/11 blev det snabbt tal om att flytta ut insatsledningen och de taktiska kommandona till Uppsala. Först skulle man vara ovan jord för att sedan efter ombyggnationer hamna under marken. Av detta blev det inte mycket. Tydligen var det inte roligt att pendla till Uppsala från Stockholm, så att istället för att flytta ner i berget (kallt och fuktigt), flyttade man tillbaka till Stockholm igen.

För det andra, sker alldeles för lite samverkan mellan avdelningarna i HKV. Det är alldeles för påtagliga stuprör.


För att som artikelförfattarna gör, ge sig in och prata hockey: "Tänk att ha ett hockeylag med 20 spelare – och minst lika många ledare? Det är inte sunt."

Frågan är snarare hur sunt det är att ha ett hockeylag med två spelare och lika många ledare, spela match varje dag med utrustningar som gått i arv i familjen i generationer, och på givet tecken från lagets ägare ska laget på ett års tid kunna spela A-landskamp med fulltaligt lag?

Försvarsmakten är ett landslag som när helst beslutsfattarna så bestämmer ska kunna spela match i högsta serien och i den matchen får man inte förlora. Man går inte från att aldrig ha stått på skridskor till att vinna landskamper på ett år. För våra hockeyhjältar tar det minst 15 år och så är det även med militära chefer. Soldater utbildar man på något år, men vem ska utbilda dem och framförallt, vem ska leda dem?


Nej, det är inte HKV som är för stort. Det är antalet förband som är för litet. Slutligen glömmer politikerna gärna en sak. Det är betydligt mer resurskrävande att som idag leda insatta förband dygnet runt, än att som förut leda produktionen av fredstida förband.

Ska nu försvarspolitikerna ge sig in och kritisera verksamheten, tycker jag att de kan börja med att ta itu med varför vi årligen ska lägga 2,3 mdr kr för lokalhyror, medan det danska Forsvaret endast lägger 120 milj DKK. Förmodligen är de inte ålagda att betala "marknadshyror" för anläggningar som varit helägda av organisationen sedan århundraden. Och det är inte något Försvarsmakten har hittat på utan det är en politisk styrning.


Det är också riktigt kul att notera att även dessa moderata riksdagspolitiker har lagt märke till (förmodligen uppmärksammats på) att man helt plötsligt avser kapa Hemvärnet till 13 000 man. Antingen läser de officerstidningen eller också har några av besöken från riksdagens ip-adresser fått sin förklaring (förmodligen det första...).

Vad hände med det kaukasiska lackmustestet?

Det är sällan det kommer goda nyheter från Moskva nuförtiden, men det kan ju också bero på vad de svenska journalisterna förmedlar. Oavsett om det skulle komma goda eller ej, är de dåliga nyheterna så pass allvarliga att de överskuggar mycket annat.

SvD tar nu återigen upp reformationen av de ryska skolböckerna. Stalins grymheter ska nu åter försvinna ur historien med syftet att ryssarna ska kunna vara stolta över sitt land. Redan förra året skrev Aftonbladet om nya skolböcker i historia.

Det bådar helt enkelt inte gott för demokratin i Ryssland. Tittar man på listan över beslut och åtgärder från Putins styre som minskat demokratin i Ryssland blir man rätt illa till mods. Senast idag blockerade också Ryssland en förlängning av OSSE:s övervakningsuppdrag i Sydossetien.


Den senaste Officerstidningen (nr 9, finns ej på nätet ännu men länken börjar förhoppningsvis fungera snart) från Officersförbundet var mycket intressant läsning. Man kan konstatera att trenden har svängt i Norge, där styrande rödgröna regeringen nu börjat upprusta Försvaret och tillskjuta mer pengar i budgeten. Vad som dock är mer intressant för den svenska försvarsförmågan är Arméinspektören genmj Bernt Grundeviks debattartikel mot slutet av tidningen där han talar om det framtida personalförsörjningssystemet, intaget 2014 (Det här är något jag inte sett någon reagera på hittills och som jag lär få tillfälle att återkomma till i flera inlägg).

Idag omfattar Försvarsmakten ca 31 500 pers i "insatsorganisationen" och därtill ca 35 000 man i Hemvärnet. I den personalorganisation som Grundevik skriver om blir siffrorna 27 000 respektive 13000 (!!!) man för Hemvärnet.

Det här är ju oerhört intressant eftersom Försvarsministern hela tiden gått ut och sagt att vi måste ha ett försvar som är snabbt gripbart. Hela Försvarsmakten ska ha en hög beredskap och eftersom pengarna inte kommer att räcka till att hålla hela Försvarsmakten i en så hög beredskap har det hela tiden tolkats som om Hemvärnet, eller de nationella skyddsstyrkorna som man ska byta namn* till, ska utgöra bredden och djupet i Totalförsvaret. Men 13 000 man förslår ju verkligen inte långt. För första gången kommer Hemvärnet alltså att bli mindre än övriga Armén, och man behöver ju inte fundera länge innan man inser att även Hemvärnets geografiska utbredning kommer att vara föga imponerande och med största sannolikhet koncentrerad till samma områden som övriga Försvarsmakten. Det underlättar ju logistiken... Det verkar alltså som om jag får rätt i mina spådomar om de nedskärningar som nästa Försvarsbeslut kommer att innefatta, då Försvarsmaktens budget låses till 40 mdr kr i resp års penningvärde ända till 2014, dvs en kraftig urlakning av köpkraften (läs här och här om min tolkning av försvarsministerns utspel om det kommande försvaret).


Man kan ju då fråga sig vad som hände med det kaukasiska lackmustestet? Som Försvarsberedningen uttryckte det i sin rapport "Säkerhet i samverkan" för ett år sedan: "Rysslands agerande gentemot de länder som tidigare ingick i Sovjetunionen kommer att vara ett lackmustest för den väg Ryssland väljer framöver".

I vanlig ordning kommer vi i Sverige att välja att nedrusta vårt Försvar, medan våra grannländer gör en drastiskt annorlunda bedömning. I Norge väljer, som tidigare nämnt, t o m en rödgrön regering av upprusta landets försvar. Situationen i Finland känner nog alla till (Finlands försvarsminister: Finlands utrikespolitiska utmaningar är tre: Ryssland, Ryssland och Ryssland). I anslutning till den nu förestående massakern på det svenska Hemvärnet, kan man nämna att Finland som under hela efterkrigstiden inte tilläts ha ett hemvärn för Sovjetunionen, nu ser sig nödgat att upprätta ett hemvärn som ska ha nått full kapacitet under 2008. Det lustiga är att jag inte sett något alls om de föreslagna kraftiga nerskärningarna från Hemvärnets håll? Hemvärnet och hemvärnssoldaterna brukar ju annars vara mycket aktiva och högljudda om sitt eget intresseområde.


Det är inte utan att man frågar sig vad som egentligen hände med det kaukasiska lackmustestet?


* Man måste ju hela tiden byta namn vid försämringar så folk koncentrerar sig på att det är nytt och fräscht istället för att det är en avsevärd försämring. Precis som med "invasionsförsvaret" kommer vi snart att kunna läsa om hur uselt Hemvärnet var.

19.45: Jag är lite förvånad. Jag trodde bloggen skulle ha blivit stormad av upprörda hemvärnsvän och MÖP:ar från Soldf.com vid det här laget, men egentligen kanske man inte ska vara så förvånad. Det är ju mycket julbestyr och tidigare upptäckte de ju inte ens helikopterföljetongen. Det märks annars väldigt väl i loggarna när det diskuteras något som står här.