Fortsatt debatt i SvD om NBG

Debatten fortsätter i SvD om NBG:s framtid och huruvida Sverige ska leda den nordiska stridsgruppen även 2014. Den här gången är det Peter Hultqvist som levererar en replik till försvarsministern.

Utöver vad som framfördes på WW i förra inlägget om NBG, Säkerhetspolitisk prostituion, kan man konstatera att Sverige valt en mycket annorlunda väg för sin stridsgrupp jämfört med övriga europeiska länder och grundtanken med stridsgruppskonceptet.

I grunden var stridsgrupperna avsedda att vara i storleken 1500 personer med markstrid som centrum. För svensk del räckte inte detta av olika anledningar. I samband med den socialdemokratiska regeringens försvarsslakt och fullbordande av den strategiska time-outen i försvarsbeslutet 2004, fanns det bara ett område där det skulle satsas och som blev en räddande halmstrå – den nordiska stridsgruppen. Om ett förband inte hade en komponent med i NBG låg man illa till avseende fördelningen av resurser. Den nordiska stridsgruppens svenska del kom därmed att svälla och totalt blev 2008 års version av stridsgrupp nära dubbelt så stor som grundtankens stridsgrupp – 2500 man mot 1500. I den svenska hittade man stridsflyg, helikoptrar, transportflyg och en potpurri av alla möjliga enheter. 2011 års version var dock något mer slimmad.

I de flesta andra europeiska länder utgörs EU stridsgrupperna av specifika förband, dvs ej tillfälligt sammansatta. Ett regemente utpekas att under ett halvår ansvara för stridsgruppen. I vissa länder har man låtit detta sammanfall med att förbandet kommit hem från en annan insats, där EU-beredskapen samtidigt utgör återhämtning. För svensk del finns ingenting som har högre beredskap än att utgöra NBG. Som Peter Hultqvist mycket riktigt påpekar i sin replik kommer Försvarsmaktsorganisation 2014 att huvudsakligen ha en högre beredskap än 90 dagar, där vissa förband har så låg beredskap som 6 månader.

Som påpekades i förra inlägget finns det inget som hindrar Regeringen att beordra Försvarsmakten högre beredskapskrav än så – förutom just ekonomin. En högre beredskapsgrad kostar och som bekant ser det inte speciellt ljust avseende försvarets ekonomiska situation även om rubrikerna antyder att det är en "ekonomi i balans". Märkligt nog dök aldrig det förväntade entusiastiska blogginlägget från försvarsministern upp om hur bra det går ekonomiskt för Försvarsmakten…

Utöver incidentberedskapen, och de ytterst fånigt benämnda "insatsberedda skyddsstyrkorna" (att man ska behöva betona att en skyddsstyrka är insatsberedd, fångar på något sätt hela problemet med svensk försvarspolitik) på förbanden, är det idag Hemvärnet som har högst beredskap i Försvarsmakten. Därnäst kommer specialförbanden och de förband som har 10 dagars internationell beredskap. Sedan rasar det snabbt utför med förband med mellan 90 dagar och 3 års beredskap. Kanske skulle man beordra 3 årsförbanden i högsta beredskap nu så kunde de vara i full gång till 2014 och därmed infria löftet om Insatsorganisation 2014…?

Värt att poängtera är ändå att under värnpliktens dagar skulle många förband vara mobiliserade på 24 h och resterande inom några dagar. Man kan tycka att med ett yrkesförsvar borde man kunna nå snabbare tider än så, men den politiska viljan saknas uppenbarligen. Minns försvarsminister Sten Tolgfors ord direkt efter Georgienkriget att "idag ser vi att krig kan vara över på endast några få dagar". Märk väl huvuddelen av organisationen kommer att behöva upp till 3 månader på sig att inta högsta beredskap – och att detta gäller först efter 2014 enligt det svar Försvarsmakten lämnade till Mikael Oscarsson (kd) tidigare i höst. Det seminarium som Oscarsson då sammankallade tillsammans med Folk och Försvar, får nu en uppföljare den 30 november där Försvarsmakten 2019 kommer att debatteras mellan Försvarsdepartementets Michael Moore och SvD:s ledarskribent Claes Arvidsson. Det lär bli högst sevärt för den som har möjlighet att gå dit och lyssna. Förhoppningsvis går det att se i efterhand på Folk och Försvars hemsida.


De pengar Försvarsmakten lagt och lägger på NBG har varit en räddningsplanka för många förbands överlevnad under den strategiska time-outen. Stridsgruppen har på många sätt tjänat som en språngbräda och en katalystor för förmågeutveckling inom Försvarsmakten. Det gick helt plötsligt inte längre att fuska med papperslösningar när det skulle kunna levereras en reell förmåga till EU. Pengarna behövs emellertid idag bättre inom andra delar av Försvarsmakten och för att få någon form av rätsida på organisationen. EU kommer aldrig att nyttja sina stridsgrupper förrän man kommit fram till något annat sätt att beordra insatser än att få de 27 medlemsländerna att samsas om en säkerhetspolitisk agenda och ingenting hindrar som sagt Regeringen att beordra Försvarsmakten att över tiden ha större förband i hög beredskap, förutom plånboken då förstås...

Tweet

Säkerhetspolitisk prostitution

En nog så provocerande rubrik, men det ligger en viss sanning i den.

Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), meddelar i SvD att oppositionen inklusive Sverigedemokraterna inte kommer att godta att Sverige tar ansvaret (lead, militärt benämnt) för Nordic Battle Group 2014. Hultqvist anser att NBG är ett misslyckat och för Sverige dyrt koncept och vill hellre se ett svenskt deltagande i en ”FN-ledd insats”, närmare bestämt Sydsudan.

Man kan fundera över vad som ligger bakom Hultqvists önskan om en svensk insats i Sydsudan och varför det just ska handla om en FN-ledd insats. Alla internationella insatser Sverige deltar militärt i grundar sig i FN-mandat. Det är en självskriven grundförutsättning. Däremot kan man konstatera att FN-ledda insatser har en tendens att fungera betydligt sämre, än de insatser där FN uppdragit t ex NATO att leda insatsen. Delvis är detta naturligtvis avhängigt av vilka länder som deltar i insatsen. Att Sverige skulle höja standarden och trovärdigheten i en insats som i övrigt består av ”biståndsländer” råder inget tvivel om, men är Sverige kapabelt att axla detta ansvar? Trots de bästa intentioner är Sverige fortfarande ingen stormakt på det säkerhetspolitiska området, speciellt inte när det gäller att projicera militär makt utan behöver draghjälp av exempelvis USA, Storbritannien eller Frankrike.

Socialdemokraterna var under 00-talet starkt drivande avseende framtagandet av EU:s stridsgruppskoncept och det ter sig därför märkligt när man nu anser att Sverige ska gömma sig bakom någon annan i denna fråga. På samma sätt kändes det ytterst märkligt under våren när socialdemokraterna motsatte sig ett svenskt deltagande i Responsibility to protect-delen (R2P) av Libyeninsatsen, när Sverige under socialdemokratisk ledning var starkt drivande i världsamfundet för införandet av begreppet. När det väl kom till kritan skulle någon annan göra jobbet. Visst kan ambitionen sänkas avseende svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper, men vilken trovärdighet ger det om Sverige fortsätter deltagandet i konceptet, men vägrar behålla ledartröjan?


Försvarsministern replikerar Peter Hultqvist att tack vare NBG fanns det ett svenskt bidrag snabbt gripbart för Libyeninsatsen. Det är att slå knut på sig själv. Ingenting har hindrat Regeringen från att hålla förband i hög beredskap för internationella insatser – ingenting annat än den egna snålheten. Den enda anledningen till att det fanns ett stridsflygförband (liksom övriga delar av NBG) i 10 dagars beredskap var att det var kravet från EU. Så fort Sverige inte deltar i NBG är beredskapen sänkt till 30 dagar eller ännu oftare, 90 dagar. Beredskapsgraden för internationella insatser är en av de största och vanligaste ekonomiska regulatorerna i försvarsbudgeten. Större än så är inte den politiska viljan att vara beredd att delta i internationella insatser. Ingenting hindrar som sagt sittande regering att kräva en högre beredskap och det är märkligt när försvarsministern ska gömma sig bakom ett EU-skynke i denna fråga.


Det är dock lätt att med facit i hand instämma i Hultqvists kritik mot EU:s stridsgruppskoncept. Grundtanken var god, med bloddrypande erfarenheter från Rwanda, men med stridsgrupperna har EU än mer befäst sin ställning som en handlingsförlamad säkerhetspolitisk aktör. De 27 medlemsländerna klarar aldrig av att komma överens om en säkerhetspolitisk agenda vid kriser förrän det är alldeles för sent och de medlemsländer som dessutom är medlemmar i NATO använder sig hellre av den organisationen än att försöka få något till stånd inom EU. Det senaste exemplet i raden av EU:s  misslyckanden som säkerhetspolitisk aktör är Libyeninsatsen där organisationen inte klarade av att enas kring en gemensam agenda, trots att det rörde ett konfliktområde som i allra högsta grad har stor inverkan på Europa. Dels genom den ökade mängden flyktingar till Europa och dels för att ca 20 % av Europas oljeresurser kom från Libyen. Dock lyckades inte heller NATO-länderna enas om en gemensam agenda.

För svensk del bör vi noga analysera EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör och vad detta innebär för vår egen säkerhets- och försvarspolitik. Vårt försvar är idag helt avhängigt av ett starkt militärt stöd från en organisation som gång efter annan misslyckats säkerhetspolitiskt.

Just p g a de senaste 15 årens omfattande försvarsneddragningar är Sverige idag helt beroende av andra nationers välvilja när det gäller försvar och säkerhet. Ställer vi inte upp för andra nationer när de önskar stöd, tror vi oss, förmodligen helt korrekt, inte kunna påräkna stöd när vi så behöver. Det svenska deltagandet i Bosnien hade sin grund i att kunna visa att övriga europeiska länder att Sverige var värdigt ett EU-medlemskap. Vårt deltagande i insatser på den afrikanska kontinenten har i mångt och mycket handlat om att bibehålla goda relationer till Frankrike. Vårt engagemang i Afghanistan handlar till stor del om goda relationer till USA och andra inflytelserika NATO-länder. Det är realpolitik, på samma sätt som den svenska neutraliteten under andra världskriget. Är man en så liten säkerhetspolitisk aktör som dagens Sverige är man tvyärr av nöden tvungen till att prostituera sig säkerhetspolitiskt.

Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad.


Bloggar: Tokmoderaten, Notorious Unpublicus
DN

Tweet

PR-stöd till Libyen?

Sent igår kväll kunde man via TT läsa att den svenska Tp 84 Hercules som sänts till Malta för att kunna bistå i evakueringen av svenskar och andra ur det oroliga Libyen, förstärks med en PR-resurs. Det handlar då inte om Lilla Aktuellt eller Försvarsmaktens Combat Camera, utan om 4 officerare/soldater ur Flygbasjägarskolan och personnel recovery-förmåga.

Under den strategiska time-outen när Flygvapnets bassystem monterades ned minskade självklart också behovet (det upplevda, men inte verkliga) av säkerhetsförband för att skydda svenska flygbaser. Flygbasjägarna såg då i det stora behovet av personnel recovery i konfliktområden möjligheten att till en ny uppgift och säkrad fortlevnad och är idag rätt duktiga på uppgiften. Med PR menas att undsätta och hämta hem personer som är saknade eller blivit fast i ett oönskat område. Historiskt handlade det främst om att plocka hem nedskjutna piloter, men har genom åren med varje enskild soldat och civilperson ökade värde kommit att omfatta all personal. I Försvarsmakten genomförs utbildningar för såväl militär som civil personal i hur man ska agera för att kunna bli undsatt.

När det meddelades att Sverige skulle skicka en Hercules till Malta, något sent som vanligt, undrade man varför inte man valde att även nyttja den PR-resurs som finns i beredskap i bl a NBG 11. Bra att så sker, även om Försvarsmakten inte själv tagit upp det på sin hemsida.

Hur viktigt är det svenska försvaret?

På SvD:s ledarsida idag skriver Claes Arvidsson om den ringa vikt svenska politiker tillmäter försvarsfrågor. Problemet är intressant. För några veckor sedan kom Wilhelm Agrells bok "Fredens Illusioner", ofta diskuterad i media den gångna veckan och månaden (tyvärr fortfarande i att-läsa-högen). Boken summeras av många skribenter som en fullständig sågning av svensk försvarspolitik som varande byggd på uteblivna förhoppningar och visioner. En bild av försvarspolitiken som många förmodligen känner igen sig i.

I början av veckan publicerades Arvidssons granskning "Försvaret i medierna" hos Timbro. I denna granskar Arvidsson hur svenska media förhåller sig till försvarsfrågorna. Det inleds med en redovisning över hur intresserad allmänheten är av försvarspolitiken och hur landets ledarsidor förhåller sig till försvarsfrågan från vintern 2008, över Georgienkriget och fram till dags datum.

Arvidsson redovisar sedan sin egen undersökning av vilken vikt redaktioner i landet tillmäter försvarspolitik. Kapitlet inleds slagkraftigt:

"När justitieminister Beatrice Ask våren 2010 ventilerade möjligheten att skicka lila kuvert hem till misstänkta sexköpare blev det ett ramaskri. Trots att det inte ens var fråga om ett skarpt förslag från regeringen hördes krav på hennes avgång. Mediekritiken mot polisen i samband med helikopterrånet i Västberga hösten 2009 är ett exempel på den närgående granskning som sker av den polisiära verksamheten.

Detta kan kontrasteras med att det våren 2009 avslöjades att Sverige under några år skulle
sakna förmåga till nationell krypterad stridsledning av Jas Gripen. Det var en skandal som inte skapade några rubriker, trots att en sådan händelse i andra stater skulle få huvuden att rulla. Däremot blev det en stor sak i medierna när det avslöjades att sydafrikanska skådespelare anlitats i Försvarsmaktens reklamkampanj."

Summering blir att ledarsidorna i försvarsdebatten ofta leker följa John istället för att granska och debattera, samt att man i övrigt lämnar försvarsfrågor ett mycket litet utrymme. I förlängningen blir detta ett bekymmer då de försvarspolitiska utmaningarna knappast blir mindre i framtiden, vilket kommer att tas upp i diskussionen kring ett gästinlägg senare idag.

Afghanistaninsatsen verkar i och med veckans uppgörelse mellan Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att få ett förlängt mandat och därtill en förstärkning, då personal på leave numera inte kommer att räknas. Sålunda kan man tillåta numerären att stiga med runt 20 %. Det blir ett välkommet tillskott, men tyvärr blir det inte i form av skyttetrupp utan stora delar av detta är för att inrymma helikopterkomponenten och sedan även UAV. I radion idag kunde man också höra en intervju med f d ÖB Håkan Syrén, numera ordförande i EUMC, redogöra för EU:s militära utmaningar och möjligheten att sätta in bl a NBG i Sudan. Sverige har tidigare försökt sända förband till Sudan, men liksom Norge nekats av den sudanesiska regeringen. Går det bättre denna gång? EU:s militära utmaningar, såväl ekonomisk som i form av insatser, har också stor bäring på det kommande gästinlägget.

Som svensk kan man också fundera över vad en insats med NBG innebär för den svenska beredskapen. I vilken omfattning finns nationella markstridsförband, utöver Hemvärnet, snabbt gripbara sedan värnplikten i praktiken upphörde i somras, samtidigt som ett ytterst begränsat antal soldater anställts? Att kasta sig från ett system rakt över i ett annat utan fasvis övergång, ter sig fortsatt mindre klokt.

Under etiketten absurditeter...

... skulle Allan Widmans senaste inlägg ha sorterats in om det publicerats på WW. Det avhandlar återställandet av en av de i Ronneby malpåsställda Hkp 4. På ca en och halv vecka har Patria Helicopters återställt en av helikoptrarna i flygdugligt skick, till en kostnad av 169 000 kr (2007).

Försvarsmakten har tidigare helt avfärdat de offerter som Patria lämnat på att återställa Hkp 4 i tjänst. Hade beslutet om återtagande fattats för ett år sedan hade NBG 11 kunnat förfoga över en division Hkp 4 modifierad med förhöjd skyddsnivå och utrustning motsvarande eller bättre än Hkp 10B. Nu fattades aldrig beslutet och som tur var kunde Kroatien rycka ut i elfte timmen och ställa upp med tyngre helikopterförmåga för stridsgruppen.

All heder åt Widman.


BLT, 2

Inte bra för ryktet (Uppdaterat 13/10 17.50)

Knappt har stormarna kring det nya anställningsavtalet för officerare lagt sig förrän ett 20-tal soldater i NBG:s spaningspluton väljer att sjukskriva sig och "lämna arbetet" i protest mot arbetstidsavtalen, enligt uppgifter i media och forsvarsmakten.se. Enligt Officersförbundet var soldaterna missnöjda med att inte få veta vilka löner som gäller, avsaknad av anställningsbevis och att de därför varken kunde söka bostad eller gå med i a-kassan. Soldaterna utreds nu för ordervägran, enligt Norrbottens-Kuriren. Andra uppgifter talar om för långa arbetsdagar. För en utomstående kan det verka vansinnigt att soldater kan ha för långa arbetsdagar, men det är i jämförelse till ersättningen. Olika ersättning gäller vid normalt arbete och vid övningar av mer tillämpad art, då särskild ersättning ges för det ökade arbetstidsuttaget. Att soldater "lägger ner arbetet" har förmodligen inte förekommit sedan 70-talets vietnamprotester.

Några dagar tidigare meddelades det att ca 80 soldater i NBG inte fick någon lön i september. Orsaken var liksom tidigare gånger problem i införandet av datasystemet PRIO. Problemet har tidigare i höst drabbat nyanställda soldater som fick klara sig på att låna pengar av sina befäl, medan HR-centrum försökte hitta rätt i listorna.


Ovanstående är missar som Försvarsmakten absolut inte har råd med när man nu är helt beroende av att hålla ett gott rykte som arbetsgivare då samtlig personal ska rekryteras på frivilligt. Samtlig personal måste kunna lita på att man ska få sin lön och veta vilka villkor som gäller. Vem tar på sig ansvaret?


Uppdatering 13/10 17.50: Soldater i NBG uttrycker sig ha bristande förtroende för ledningen efter avtalsproblemen kring övningen i Eksjö. Ansvar måste tas innan Försvarsmaktens anseende blir än mer skamfilat.

Fejka svimning

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver på SvD Brännpunkt att Socialdemokraterna och de rödgrönas inställning att Sverige ska kasta ledartröjan för NBG 11 riskerar Sveriges anseende. Det är en underdrift. Att i så sent skede lämna ledarskapet för NBG 11 (beredskap från 2011-01-01) är inte att riskera Sveriges anseende i EU och i säkerhetspolitiska frågor, det är att slå det sönder och samman. Lägg därtill det fullkomligt vansinniga kravet i det rödgröna valmanifestet att USA ska avveckla alla sina militära baser utanför USA, så kommer den säkerhetspolitiska katastrofen att vara fullbordad med en rödgrön regering. (På Newsmill finns att läsa en amerikansk synvinkel på avvecklingskravet, vilket är rätt intressant)

Det är ytterst tydligt att Socialdemokraterna har sålt sig själva till Vänsterpartiet i de säkerhetspolitiska frågorna. Först kravet på USA-reträtt och sedan NBG. Deltagandet i EU:s stridsgrupper är från början en socialdemokratisk idé, men det är tydligt att man övergett den nu. Följer man mönstret kommer nästa punkt förmodligen att bli en snabb reträtt från Afghanistan, också det ett gammalt vänsterkrav och något Socialdemokraterna tidigare starkt motsatt sig. Något svar på hur en eventuell rödgrön regering kommer att agera i frågan om Afghanistan kommer inte väljarna att få innan valet. Det har man redan deklarerat. Det står mellan JA, NJA, NEEJ! och ytterligare ett NEJ, med tanke på inte heller Sverigedemokraterna vill fortsätta Afghanistaninsatsen och sedan tidigare har sagt sig vara villiga att stödja Socialdemokraterna i Riksdagen i många frågor.

Att i så här sent skede fejka en svimning och hoppa av ledarskapet är ynkligt. Det kommer Sverige att straffas för om avsikten blir verklighet. Redan talet om avhopp är med all säkerhet något som man i Helsingfors, Dublin, Tallinn och Oslo är nog så irriterad över.

Försvarsministern tar också upp funderingar hur de rödgröna ska finansiera sin försvarsbudget. Han är inte ensam om att fundera över det. Redan den borgerliga försvarsbudgeten är otillräcklig för de ambitioner man har och de uppgifter som ålagts Försvarsmakten. Att sedan minska denna nivå med ytterligare två mdr kr låter sig inte göras.


Hittills har NBG-förbanden kostat Sverige stora summor pengar, men de har också gett oss mycket duktiga soldater, vilka sedan kunnat användas i bl a Afghanistan. Beredskapskraven har också forcerat en del materiella långbänkar, där förmågor och materiel som varit beslutade och beställda sedan långt tidigare, nu fått krav på sig att bli klara till ett visst datum.

Den stora frågan är dock vad EU ska ha sina stridsgrupper till? Hittills har inte en enda av stridsgrupperna satts in, trots att det funnits tillfällen, möjligheter och behov. Det stora problemet i EU är att organisationen är för splittrad säkerhets- och utrikespolitiskt. Därför är det tveksamt om stridsgrupperna någonsin kommer att bli något annat än oanvända beredskapsförband. Att hoppa av NBG 11 är inte ett alternativ, men till nästa tilltänkta svenska stridsgrupp för EU år 2014 bör Sverige ha sett till att få frågan ordentligt genomlyst i EU.

Att inte återta Hkp 4 (uppdaterad 30/4 06.30)

Det var med stort intresse jag idag läste försvarsministerns uttalande i Expressen och hans blogginlägg ang det nya helikopterköpet och framförallt Hkp 4. Oppositionen är som bekant av åsikten att inget nytt helikopterköp behövs utan att det räcker med Hkp 4, i väntan på Hkp 14 och Regeringen vill köpa ett interimssystem till dess Hkp 14 anländer. Själv är jag otroligt skeptisk till att Hkp 14 någonsin anländer och går att använda som det är tänkt, ens 2018. Alla erfarenheter av liknande högteknologiska system där en egen svensk förmåga skall byggas, speciellt utifrån egen utveckling (t ex JAS 39 med delsystem), visar att tidsplanerna aldrig håller och förmågan stannar betydligt hitom specifikationen. Hkp 14 är än värre än JAS 39 med delsystem, då det handlar om en ytterst begränsad serie där Sverige är ensam kund inom många väsentliga områden. Det bådar inte alls gott.

Patria Helicopters AB har mycket riktigt lämnat en offert på ett igångsättande av Hkp 4 till en total kostnad av 3 milj kr för 12 helikoptrar inom 36 veckor. Önskas bara 8 helikoptrar (de NBG-modifierade och NVG-modifierade) handlar det om 1,7 milj kr och en tid på blott 12 veckor. Skulle man bestämma sig för att modifiera helikoptrarna för en mer komplex hotmiljö för att understödja markoperationer i t ex Afghanistan, är det en summa på 175-250 milj kr för alla 12 helikoptrar beroende på vilket modpaket som väljs. Jag vet att försvarsministern är medveten om dessa siffror. Likväl redovisar han meningsmotståndarna är av ståndpunkten att endast 3 milj kr behövs och utelämnar helt fakta om modkostnaden och påskiner att den skulle vara enormt hög. Försvarsminister hävdar på sin blogg att modifierade helikoptrar skulle kunna ge operativ effekt först framåt 2017. Besättningarna är av en helt annan åsikt, men det är ju inte ovanligt att informationen filtreras på vägen uppåt. Allt måste ju passa i ett sammanhang. Frågan är då vem som bestämmer sammanhanget.

Nåväl, USA kommer i närtid att basera uppåt 50 helikoptrar i Norra Afghanistan, vilket kommer att avhjälpa den helikopterbrist som tidigare funnits. Att Sverige då skickar ner tre Hkp 10 får då mer karaktären av en medial medicin. Man ska dock inte hymla med att insatsen kommer att ge Försvarsmakten enormt bra erfarenheter av att uppträda i den hotmiljö och de meteorologiska förhållanden som Afghanistan representerar och det är nog så viktigt.

Fr o m nyår kommer Sverige att leda NBG 11. I dagsläget ingår i NBG 11 ett antal Hkp 15 av tveksamt taktiskt värde, med tanke på helikopterns grundförutsättningar, närmast dess storlek och lastförmåga. Att spana och tjänstgöra som förbindelsehelikopter är uppgifter som kan lösas, men att flytta trupp och genomföra transporter av sårade känns mer tveksamt. Vilken helikopter ska då lösa dessa uppgifter? I dagsläget ingen. Det får mig att tveka starkt till om man någonsin kommer att kunna sätta in NBG 11. Trycker man på knappen för mod av Hkp 4 nu, kommer det att finnas helikoptrar tillgängliga, med uppgraderat skydd i alla fall till innan mitten av beredskapsperioden. Ett annat alternativ hade varit att svänga om Hkp 10 till att ingå i NBG, men inte heller detta är ett troligt scenario. Det är en viss skillnad på 3 Hkp 10 + 4 Hkp 4 för NBG 08 och 4 Hkp 15 till NBG 11. Allan Widmans blogginlägg om statusen på Helikopterflottiljen inger inte direkt förtroende för situationen. En tillgänglighet på 3 (under förutsättning att bägge helikoptrarna i Adenviken var tillgängliga) av 20 helikoptrar, dvs 15 % är inget mindre än en militär katastrof. Inom NATO hade detta inneburit att huvuden hade rullat.

Det är dock inte i Afghanistan eller i NBG som Hkp 4 behövs mest. Utan att dra igång Hkp 4 kommer Sverige att stå utan ubåtsjaktförmåga och kvalificerad möjlighet till samverkan med ytattack. I bästa fall rör det sig om tiden fram till ett nytt helikoptersystem anlänt. Sannolikheten för detta scenario är dock ytterst lågt. För det första anskaffas inte interimshelikoptersystemet för detta ändamål. Det är framförallt för trupptransport och mede/casevac.

Istället blir det Hkp 14B (marin version) som ska lösa uppgiften och den är ännu mer försenad än transportversionen. För det andra och allvarligare är att de besättningar som idag har erfarenhet av ubåtsjakt och samverkan med ytattack, snabbt är på väg ut ur organisationen. De är i regel erfarna och i militära sammanhang äldre herrar, som knappast kommer att sitta still till en marin helikopter dyker upp om nästan ett decennium. Antingen har de lämnat organisationen genom pension, för egen maskin eller också lämnat flygtjänsten. Hur aktuella och framförallt i vilket skicka är deras erfarenheter på området i slutet av decennium? Hur kommer dessa individer utan aktuell flygtjänst att behandlas av ”hälla-i-övningen” som besättandet av Försvarsmaktens personalorganisation 11 innebär? Det finns mer än all anledning att oroas för den svenska marina helikopterförmågan.

Förmågan till undervattensstrid och andra undervattensoperationer i innanhavet Östersjön är oerhört viktig. Det bedömandet gör även Regeringen, då man beställer en ny ubåtsgeneration och uppgraderar äldre ubåtar. Ubåtarna utgör med sin spaningsförmåga och sitt dolda uppträdande en enormt viktig länk i den första ringen i det nationella svenska försvaret. Motsvarande gäller för andra nationer med intressen i Östersjön. Av den anledningen krävs en god svensk ubåtsjaktförmåga. Den ubåtsjaktförmåga som framförallt byggdes under 80-talet, har redan tagit mycket stryk genom omotiverad avveckling av materielsystem utan ersättning. Att förlora ytterligare ett materielsystem, innebärande förmågan till luftburen ubåtsjakt, vore förödande för det nationella försvaret. Framförallt av den anledningen förordar jag starkt ett återtagande av Hkp 4. Detta återtagande kan som sagt ske mycket snabbt.

Vid en omedelbar startsignal att återuppliva Hkp 4 kan dessa vara igång till sommaren och man kan börja återupprätta den marina förmågan med start i höst. Även om försvarsministern skulle ha rätt och full operativ förmåga (observera Afghanistanscenario) inte nås förrän 2017, är skillnaden enorm mellan att ha besättningar som sedan 2010 övat ubåtsjakt och samverkan med ytattack och att ha besättningar som först framåt 2020 ska börja lära sig denna förmåga och då helt på nytt och förmodligen utan alla tidigare erfarenheter. Förmågeglapp är ett användbart ord för situationen. Vansinne ett mer beskrivande.


Jag håller dock med försvarsministern i att oppositionen helt är ute och cyklar när man hävdar att de tre ombyggda Hkp 10 skulle kunna stå för alla internationella åtaganden till 2017 när Hkp 14 anländer. Det får mig starkt att tvivla på hur intresserad man är ta till sig av den information som presenteras. Oavsett storleken på internationella åtaganden är tre helikoptrar alltid tre helikoptrar. T o m att som Regeringen tro att dessa helt skulle kunna stå för ett svenskt helikopteråtagande i Afghanistan i två år, anser jag är att tumma på verkligheten.

Vidare skulle det vara mycket intressant att få veta hur oppositionen tror sig kunna sy ihop sin försvarsbudget, med de åtaganden som man anmält i kombination med de besparingar man också aviserat. Det får bli ämnet för ett annat inlägg.


Uppdatering 30/4 06.30: Kostnaden för en full uppdatering av Hkp 4 är högt räknat 30 mkr per individ, med följande utrustning:

• Ballistiskt skydd
• Ksp installation
• Luftintagsfilter ( motorerna )
• Bårinstallation
• CVR/FDR
• IRSS IR suppressorer
• Målning
• Radio ( krypto och NATO kompatibel )
• Transponder IFF ( intergrerad med Radio)

Tid för leverans av alla 12 är 24 mån, men önskas bara 8 helikoptrar är leveranstiden nere på ett år. Stryker man därtill IR-suppressorer är tiden nere på 8 mån. Önskas mindre modifieringar än ovan, minskar naturligtvis leveranstid och kostnad.

Försvarsministern anger dessutom i Expressen att "vår erfarenhet av att bygga om är renodlat negativ, och hänvisar till helikopter 10 som byggts om i Norge och sätts in i Afghanistan nästa år". I detta uttalande väljer han aktivt att inte referera till att den forcerade ombyggnad som gjordes av Hkp 4 inför NBG 08 gick alldeles utmärkt och t o m bättre än plan och det är samma företag som nu lämnat ovan beskrivna offert. Denna leverantör har redan visat sig kunna hålla såväl leveranstid som kostnad, vilket är betydligt mer än man kan säga om många andra av FMV:s kontrakt.


Är det nu helt bestämt att Försvarsmakten inte längre ska nyttja Hkp 4, gör i så fall det kloka att överföra dem till Kustbevakningen där de bör nyttjas för sjöräddning.

Stridsgruppernas vara eller icke vara

Chefsingenjören uttryckte igår ett önskemål om att EU ska sätta in en av sina två bataljonsstridsgrupper på Haiti, för att bistå hjälpansträngningarna där. USA har redan avdelat omfattande militär hjälp och bistånd till Haiti och har sedan 90-talet haft fredsbevarande trupp på ön. Det visar sig också tyvärr med skrämmande tydlighet att det behövs en militär närvaro på Haiti för att trygga biståndsarbetet och hjälpa till att se till förnödenheterna kommer fram till de nödlidande. En FN-resolution i ämnet är inte långt bort, misstänker jag. Haiti har en skrämmande historia bakom sig och risken är överhängande att landet åter hamnar i samma situation som tidigare.

Chefsingenjören reser också den mycket väl motiverade frågan om stridsgruppernas vara eller icke-vara. Stridsgrupperna kom till efter de tragiska erfarenheterna från Rwanda 1994 och tanken var att man skulle få fram snabbinsatsförband att användas vid konflikter av detta slag. Stridsgrupperna ska kunna sättas in med mycket kort varsel (< href="http://www.mil.se/sv/Nyheter/centralanyheter/Sista-chansen-att-soka/">I dagarna slutfördes rekryteringen inför Nordic Battle Group 2011. Jämfört med Nordic Battle Group 2008 sker en viss svensk ambitionssänkning eftersom den förra stridsgruppen blev ett mycket kostsamt äventyr som sprängde de flesta ramar. Frågan är också vad som kommer att hända med stridsgruppen om oppositionen vinner valet eftersom man deklarerat att man inte vill lägga pengar på ”ett nytt kostsamt NBG-äventyr”. Man kan också konstatera att 2011 kommer att bli ett mycket ansträngt år för Försvarsmakten, då man utöver åtagandet i NBG 11 också ska bemanna insatserna i Afghanistan och Kosovo och möjligtvis också en ny insats utanför Somalia. Totalt handlar det om drygt 3000 personer som ska kunna hållas i utlandet under det år om stridsgruppen är i beredskap.

Den stora frågan är dock om det egentligen finns någon mening med att hålla EU-stridsgrupper i beredskap med EU:s stora obeslutsamhet när det gäller säkerhetspolitik. Kommer stridsgrupperna någonsin att kunna sättas in?

För Sveriges del bör också oförmågan att använda stridsgrupperna väcka frågan vad en säkerhetsgaranti från EU egentligen är värd.

Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong (del 3)

Hkp 10 anskaffades i slutet av 80-talet i 12 exemplar. Sedan dess har 3 havererat eller skadats till den grad att helikoptern inte går att använda. Helikoptern anskaffades för att sköta Flygvapnets flygräddning, som dessförinnan bl a skötts av Hkp 3, 4 och 9B. Bl a gjorde Hkp 10 god tjänst vid Estoniakatastrofen, då den fick visa sitt värde.

Som jag redogjort för innan insåg man rätt så tidigt att Hkp 14 skulle bli avsevärt försenad och att man var tvungen att hitta någon gapfiller till NBG 2008. 2006 lades därför en beställning hos norska företaget Heli-one om modifiering av 3 st Hkp 10 med bl a ballistiskt skydd, signaturreducering, ny instrumentering, ksp-fästen och motmedelssystem. Den modifierade helikoptern skulle få benämningen Hkp 10B. Resultatet är väl känt och har kommenterats 4 ggr i Expressen den senaste veckan, där även helikopterverksamheten fått välförtjänt kritik, även om de stora felaktigheterna ligger långt upp i kedjan och inte ute på användarna. Den ursprungliga leveransen skulle ha skett för ca ett år sedan så att besättningarna skulle hinna flyga in sig på typen. Därefter sköts datumet till mars 2008, dvs mitt under beredskapen och därefter talades det om att typen inte skulle vara operativ förrän våren 2009 och där är vi idag.

Uppdraget för Hkp 10B skulle bli Medevac, d v s helikoptern har inretts som en kvalificerad vårdplats, vilket är exakt vad de i förtid avvecklade Hkp 11 var utrustade
för (se del 1). En tid därefter kom man fram till att NBG nog skulle behöva viss helikoptertransportkapacitet också. Vissa trodde i sin enfald att Hkp 10B skulle kunna fylla samma roll, men det var ju aldrig syftet. Istället inventerade man vad som fanns kvar i Försvarsmakten och lotten föll då på Hkp 4, trots att systemet var i slutet på sin livstid och skulle gå i graven direkt efter beredskapen. Det fanns inte pengar nog att modifiera dessa helikoptrar till samma skyddsnivå som Hkp 10B och istället nöjde man sig med att förse dem med visst ballistiskt skydd och ksp-fästen.

Modifieringarna av Hkp 10 och 4 gjordes möjliga då Försvarsmakten blev av med/sa ifrån sig uppgiften att sköta inledningsvis sjöräddning och därefter också flygräddning. Istället har Sjöfartsverket upphandlat sjöräddning av Norrlandsflyg, med helikoptrar på Visby, Göteborg, Sundsvall och Stockholm och Ronneby. Sedan något år är också all flygräddning utlagd på samma helikoptrar, vilket innebär viss försämring av Flygvapnets förmåga att öva, då reglerna stipulerar att all flygning, annat än i undantagsfall skall bedrivas inom område som nås av räddningshelikopter inom 90 min. Med en karta och linjal ser man då snabbt att t ex Luleå befinner sig utanför denna radie från Sundsvall. Hittills har flygräddningen i Luleå skötts av Hkp 10 som sista plats i Sverige, men nu ska dessa helikoptrar förmodligen in på modifiering snart och ingen ersättare har utpekats. Överhuvudtaget förefaller det ju rätt märkligt att hela den stora garnisonen i Boden inte ska ha tillgång till helikoptrar.

Jämför man då sjöräddningsberedskapen med hur den såg ut för 15 år sedan då Estonia sjönk blir man närmast mörkrädd. På den tiden jämställdes flyg- och sjöräddning och all verksamhet sköttes av Försvaret. Helikoptrar med räddningsberedskap delar av eller hela dygnet fanns då i Luleå, Sundsvall, Östersund, Söderhamn, Berga, Såtenäs, Göteborg, Ronneby och Visby (jag har säkert glömt någon ort). Till Estonia startade helikoptrar från Söderhamn, Berga, Visby, Ronnby och Göteborg och totalt var 13 svenska helikoptrar på plats, även om vissa kom ut i ett sent skede. Även vid Scandinavian Starbranden var Försvaret snabbt på plats och kunde hjälpa till. Eftersom man flög med Hkp 4, var det en enkel match att lasta brandmän i Göteborg och släckutrustning för transport ut till färjan och skadade hem från färjan, något som knappast låter sig göras med de små helikoptrar som Norrlandsflyg förfogar över. De civila helikoptrarna kommer säkerligen att kunna vara på plats minst lika snabbt som Försvarets, men vad de huvudsakligen saknar (och Försvaret snart också) är antal, kapacitet och avlösning. T ex blir en ytbärgare som jobbar i en miljö som den vid Estonia snabbt slutkörd och måste få avlösning och räddningshelikoptern är inte bättre än sin ytbärgare. Det är bara att hålla tummarna för att vi slipper uppleva något liknande igen, men historien visar på motsatsen. Överhuvudtaget känns det ju rätt märkligt att allteftersom samhället utvecklas nedgår dess service och beredskap?

Den senaste händelsen som man kan bli rätt upprörd över, är när Flygvapnets helikoptrar i Ronneby inte fick starta för att undsätta en båt i sjönöd med fiskare som fastnat i ett nät. Istället tillkallades en helikopter från Danmark. I grund och botten handlar det om att staten inte får konkurrera med den privata sektorn och Sjöfartsverket har ju lagt ut uppgiften på entreprenad (av samma anledning ska ju priset på flygning med Kronflyg vara på samma nivå som med civila bolag, varvid mycket av den goda tanken med egna transporter för Försvaret faller), men också att helikoptrarna i Ronneby inte fick starta pga ej flyggodkänd vinschoperatörssele och nödluftväst (denna FMV anskaffning är också ett kapitel för sig). Fiskaren dog i slutänden, och det är inte säkert att han överlevt bara för att helikoptrarna i Ronneby fått starta, men känslan av vanmakt måste ha varit stor när man vet att man kan göra en insats och befinner sig nästgårds till olycksplatsen.

Åter till Hkp 10B. För att klara krigets krav är de tre helikoptrarna de första som utrustats fullt ut med motmedel och beväpning. Enligt Expressen har kostnaden för detta varit 170 milj kr. Frågan är dock vad den siffran egentligen inrymmer och om den verkligen gäller Hkp 10-systemet, eftersom de fyra Hkp 4 modifierades just för 170 milj. Enligt uppgift från personal involverad i arbetet ska nämligen varnings- och motmedelssystemet för helikoptrarna ha kostat smått fantastiska 2 mdr kr, vilket i så fall skulle motsvara ett drygt kompani Strv 122 eller drygt 7 JAS 39 (inkl motsvarande system). Här hoppas jag verkligen att någon kommer in och dementerar siffran, men å andra sidan har det ju aldrig varit billigt att köpa små serier och sedan bekosta en egen integrering.

Försvaret vill nu utrusta de kvarvarande helikoptrarna med motsvarande utrustning, men använda dem för trupptransport.

Regeringen har uttryckt åsikten att man vill skicka en (1) Hkp 10B till Afghanistan under våren för att understödja den svenska insatsen där, vilket får de flesta insatta att ta sig för pannan. Man brukar nämligen säga som så att en helikopter är ingen helikopter, två helikoptrar är inte mycket mer och tre helikoptrar är nästan en. En helikopter är nämligen oerhört underhållskrävande, enligt uppgifter ca 10 ggr mer än ett stridsflygplan. Med andra ord skulle vi därför ha en helikopter i Afghanistan som tillbringar största delen av sin beredskap med att stå för underhåll. En annan faktor är också att man helst opererar i rote med flygplan och helikoptrar av samma anledning som man inte lämnar campen i ensamt fordon. Summa summarum kommer man även om man avdelar 3 Hkp 10B för uppgiften ha långt ifrån en rote för uppgiften och knappt en enskild helikopter om man räknar in underhåll, vidmakthållande av besättningarnas status (måste roteras hem rätt ofta för detta) och utbildning. Vi får väl göra som vanligt och förlita oss på tyskarnas välvilja. Det har även uttryckts idéer uppifrån om att låta svenska helikoptrar operera i rote med tyska, vilket kraftfullt har sågats av besättningarna. Förmodligen kom väl idéerna från någon med ringa förståelse för helikopterverksamhet och sådant tror jag helikopterverksamheten har haft nog av om man ser till haveristatistiken. Det ska också bli intressant att se hur man har tänkt sig att det ska fungera i hettan och på den höjden som är i Afghanistan. Räckvidden kommer inte att vara imponerande.

I oktober levererades de första två helikoptrarna till Försvarsmakten och belades omedelbart med flygförbud, eftersom man upptäckt en spricka i en av helikoptrarna.

Det är i alla fall mycket glädjande att se att FMV avser resa skadeståndskrav mot Heli-one p g a förseningarna. Tiden får utvisa hur det går med både det ena och det andra.

Därmed avslutar jag följetongen för den här gången.

Del 1, Del 2

Försvarsmakten och helikoptrar - en tragisk följetong (del 2)

Det har blivit dags för del 2. Jag utlovade i del 1 att fortsätta med Hkp 15. Här var ju som sagt den marina applikationen på Visbykorvetterna och skolrollen centrala urvalskriterier. Därför kunde man göra starkt avkall på fältmässigheten och lastförmågan, vilket med i hand som vanligt idag visade sig bli fel. Skolningen av blivande helikopterpiloter sker inte längre i Sverige, utan i Tyskland, varvid den rollen har utgått. Den marina versionen har ännu inte levererats och vad vi ska ha den till återkommer jag till lite längre ner.

Eftersom avsaknaden av personaltransportförmåga är stor har Hkp 15 (som ju faktiskt levererats i hyfsat rätt tid - Halleluja!) fått finna sig i en sekundär transportroll, framförallt av personal från specialförbanden. Helikoptern är dock så liten att mängden soldater som kan transporteras är mycket klen, speciellt om man lastar på helikoptern kulsprutor i dörrarna och skyttar för dessa. Helikopterna saknar traditionsenligt också all form av egenskydd i form av motmedel, ballistiskt skydd etc, vilket inte gör den lämplig för skarpa uppdrag. Däremot har ju helikoptern en winsch, vilket gör att den kan undsätta nödställd personal, men det är ju inte längre ett uppdrag för Försvarsmakten (mer i del 2 om detta). Helikopterns landningsställ är typen infällbara hjul, vilket gör att den kräver hårdgjord yta för att kunna landa. I klartext - inga fler utelandningar i subarktiskt vinterklimat förrän skidor anskaffats. T o m då kan man ju ifrågasätta frigången för stjärtrotorn gentemot snön, men det vill jag nog se tester på innan jag helt dömer ut.

Vad ska man då ta sig till med den marina versionen? Grundidén är ju lysande även om den som vanligt är mer än 30 år gammal. På korvetten baserad helikopter som med datalänk hjälper till med ubåtsjakt och målspaning för anfall med sjömålsrobot. Det låter ju för bra för att vara sant - och det är det också. Det kommer inte bli någon helikopterbasering på korvetterna. Hangaren på Visby blev nämligen för liten för att klara detta. I dagsläget går det inte ens att tanka helikoptrar på korvetten. Helikopterplattan blir väl istället mest användbar för gästande högdjur tills vi får råd med någon form av UAV som klarar den marina applikationen. Men man ska väl inte vara förvånad när korvettprojektet påbörjades för tjugo år sedan, har varit i provdrift i åtta år och inte väntas fullt operativt förrän om ytterligare tio. Som jämförelse kan nämnas att danska marinen i sin förra materielplan beslutade om anskaffning av tre nya fregatter på 6 000 ton (ca 10 ggr Visbys deplacement), vilka förväntas vara fullt operativa 2013. Nu hamnade jag visst helt off topic... (läs också kommentarerna till förra inlägget ang Visby och Hkp 15)

Som sagt, Hkp 15 är ju i alla fall operativ. Vad vi ska ha den till är dock en annan fråga. I framtiden talas det om att hänga på motmedel och annat som krävs för att göra den funkis i stridsmiljö och det är ju bra. Även påhängsvapen som ksp och raketer är på tapeten. Dock kommer det att resultera i en än mer begränsad lastförmåga, precis som amerikanerna erfor med sina Hueys under Vietnam, vilket slutligen ledde till världens första attackhelikopter, men det är en annan historia. Det talas lite lätt om att tillföra nästa Battle Group 6-8 st Hkp 15. Tyvärr är det ju så när det gäller krigföring att det inte bara är tanken som räknas, för tanken är ju god. Frågan är som sagt hur mycket man klarar av att uträtta med helikoptrarna när de anpassats för den moderna hotmiljön.

I nästa del blir det som utlovat Hkp 10B.

Läs del 1 och del 3

Försvar i användning

Så har då Försvarsberedningen överlämnat rapporten. Nog så genomarbetad och tänkt (bl a åsikterna om en helt ny organisation och överordnad myndighet), men jag kan inte låta bli att vara kritisk på en rad punkter. (mastodontinläggsvarning igen, men det är läsvärt...)

- Värnplikten avskaffas till förmån för kontraktsanställda och heltidsanställda soldater. Inom vissa områden i Försvaret blir det bara heltidsanställda. Detta har jag avhandlat i tidigare inlägg om värnplikten.

- Mängden tunga stridsfordon ska nedgå till förmån för lättare förband. Detta förvånar mig en aning eftersom trenden i omvärlden snarast är den motsatta. De senaste tio åren har de lätta stridsfordonens lov sjungits, men alla de tre senaste större konflikterna har fått de inblandade att ropa efter tyngre (Irak och Afghanistan, men även Libanon 2006). Precis som Försvarsberedningen skriver i sin rapport har t ex Kanada som sedan länge bestämt sig för att helhjärtat satsa på hjulgående lätta stridsfordon (ett fåtal mycket gamla stridsvagnar fanns kvar) brådstörtat krishandlat Leopard II av Tyskland. Dessa vagnar åkte raka vägen till Afghanistan. På samma sätt har Danmark handlat. Medan svenska förband i Afghanistan får förlita sig till Sisu-bilar, har Norge även valt att skicka Stridsfordon 90 vilket man definitivt inte ångrade för någon vecka sedan.

- Luftvärnet ska avveckla sin mest kvalificerade förmåga, RBS 97. Visserligen ett gammalt system, men ändå det enda som har möjlighet att luftförsvara mer än ett villaområde. Istället ska det kvalificerade luftförsvaret skötas av stridsflyg, vilket raskt för mig in på nästa punkt.

- Stridsflyget ska väsentligen reduceras (med en division, tyckte ordföranden i Försvarsberedningen vid presskonferensen). Hur ska man då mäkta med att sköta det kvalificerade luftförsvaret om man även ska hinna ägna sig åt Flygvapnets nya paradgren Close Air Support, samt spaning? Visserligen utgår Försvarsberedningen från att i alla internationella insatser som bli aktuella för Sverige kommer någon annan redan ha skapat luftherraväldet, men vem ska då lösa det nationella luftförsvaret?

Från början hoppades jag att hade förstått avsikten fel och att den "väsentliga reduceringen" handlade om det s k F100, ett Flygvapen med 100 st JAS 39C/D genom modifiering av äldre 39A/B. Så väl var det inte. Det står yttryckligen i rapporten att F100 är före reduceringen. Då undrar jag återigen, hur skall Flygvapnet egentligen kunna fungera?

Det är väl känt att alla politiker och även officerare inom andra försvarsgrenar som förespråkar ca 60 JAS 39 jämför Flygvapnet med våra grannländer Norge och Finland som bägge har runt 60 stridsflygplan samt med Arméns och Marinens storlekar. Vad dessa förespråkare inte lyckas ta in i ekvationen är att varken Norge eller Finland har byggt ett eget flygplan. Finland utbildar egna piloter och tekniker på sina inköpta F-18, medan Norge liksom övriga F-16-brukare låter USA ta hand om detta. Framförallt ska varken Norge eller Finland utbilda något (mer korrekt några) annat lands piloter eller tekniker på sina flygplan. Ingen av länderna behöver heller bedriva någon utveckling av flygplanen eftersom man köper allt direkt från USA. På samma sätt är det med Armén och Marinen, utom möjligtvis att Marinen utbildade Singaporeaner ett kort tag på Sjöormen.

Allt ovan uppräknat ska svenska Flygvapnet lösa. Det är därför det bara finns 4 taktiska JAS 39-divisoner idag, medan det finns ~4 divisioner för all annan verksamhet som ålagts Flygvapnet direkt (exportstöd, utprovning) eller indirekt (taktikutveckling) av statsmakterna. De fyra taktiska divisionerna räknar ca 60 flygplan. De tre utbildningsdivisionerna på F 7 Såtenäs räknar runt 40 fpl. Sedan tillkommer utprovning och taktikutveckling i Linköping med drygt 10 och runt 5 fpl utlånade till SAAB för provändamål. Slutligen står också runt 5 i Halmstad för svensk och utländsk teknikerutbildning. Redan då är vi över 100 flygplan. Jag är allvarligt oroad över detta för jag tror inte att våra beslutsfattare har detta klart för sig.

Mest anmärkningsvärt är följande: Redan idag är fler piloter inom Flygvapnet avdelade för att lösa kringuppgifterna, dvs utbildning, utprovning etc än det finns piloter på de taktiska divisionerna.

Vad händer då med dessa förhållanden i framtiden? Ja, riksdagen har ju beslutat att Försvarsmakten ska stödja exporten av JAS 39 med utbildning etc, så det kommer utan tvekan att ha högre prioritet än det svenska Flygvapnet, annars bryter man ju kontrakten med en rad länder. Hur ska då alla dess uppgifter lösa med runt 60 flygplan? Det går inte, om Flygvapnet ska göra annat än syssla med exportstöd. Incidentberedskap, egenträning, luftförsvar, close air support etc kommer att få stryka på foten. Den enda lösningen jag kan se är om man fastställer att dessa 60 fpl är för Flygvapnets taktiska divisioner och taktikutveckling och sedan styckar av den övriga verksamheten i en separat organisation skiljd från Försvarsmakten och försvarsbudgeten, för är det verkligen detta som ska finansieras med försvarsbudgeten?


Försvarsmakten hamnar efter intagande av organisation föreslagen av Försvarsberedningen i ett läge där ingen chans till återtagning finns eftersom man helt ger upp värnplikten och än en gång slänger materielen. Häri finns själva kvintessensen:

Försvarsberedningen, liksom alla andra politiker som vill reducera Försvaret, stöder sig alltid på varianter av följande formulering: "militärt väpnat angrepp direkt riktat mot Sverige är fortsatt osannolikt under överskådlig tid".

Finns det någon som tror att någon politiker eller annan makthavare någonsin kommer att säga eller skriftsätta att ett militärt angrepp mot Sverige är sannolikt inom en snar framtid? De närmaste åren? På tio års sikt?

Så fungerar inte världen idag. Man får inte tio års förvarning. Man får inte tre års förvarning. Även om man nu skulle få tre års förvarning skulle det inte räcka (mycket bra debattartikel). Man bygger inte ett landslag i världsklass på tre år från att tidigare aldrig ha sysslat med sporten. Krig är en materialsport. När Sverige kommer att behöva köpa igen de stridsvagnar eller luftvärnssystem som vi nu ska göra oss av med, kommer de inte att finnas att få tag på p g a att omvärlden har samma behov och då går de nationella behoven först. Det tar också åratal att köpa in nya materielsystem. Så mycket borde politikerna i alla fall ha lärt sig av turerna kring HKP 14 och framförallt HKP 10B och NBG. Det kritiseras ju t o m i Försvarsberedningens rapport.

Det som är riktigt bra i Försvarsberedningen rapport är bilaga 1, Allan Widmans avvikande uppfattning om NATO. Ett kort citat:

"I avsaknad av en tydlig svensk vilja att ansluta till försvarsalliansen Nato blir ett nordiskt samarbete utan verkligt djup och förtroende... ...Inte minst av sistnämnda skäl bör det svensk-nordiska samarbetet fullt ut inkludera Estland, Lettland och Litauen. Dessa länders geografiska läge och förflutna gör dem mer utsatta för den osäkerhet som präglar Rysslands politiska utveckling. Denna utsatthet påverkar även vår säkerhet."


Försvarsminister Tolgfors och partisekreterare Schlingmann har idag också en replik på Bo Pellnäs debattartikel. Det klingar lika falskt för de insatta nu som för snart 70 år sedan.


Jag kan slutligen bara sammanfatta läget på ett sätt.

Vi har nu sågat av grenen vi sitter på och faller handlöst genom rymden. Eftersom man inte har någon fallkänsla mer än i några sekunder kan vi sitta lugnt och kasta sågen. Ingen fast mark syns under oss under överskådlig tid, men när den dyker upp, och det kommer den att göra, kommer den att göra det snabbt och då kommer det att göra ont. Mycket ont.

Tidig morgon

SvD innehåller två bra debattartiklar idag om Försvaret och säkerhetspolitiken. Den första och bästa är skriven av min gamle lärare från Uppsala Universitet, professor Stefan Hedlund. Hedlund är mycket träffande och påpekar liksom jag tidigare att den återtagning vi tidigare talade om utifall situationen i omvärlden och Ryssland skulle försämras inte genomförs. Dels verkar det inte finnas någon politisk vilja att dra upp huvudet ur sanden och dessutom har vi redan avvecklat förmågan till återtagning.

"Svensk säkerhetspolitik handlar inte längre om det egna landets ­säkerhet. Det är detta som gör att en rad försvarsbeslut har kunnat visa hur hotbildsanalys ingår som en del av statens budgetprocess. Först får vi se hur mycket hot vi har råd med. Sedan får analysen läggas till rätta, så att hot och ­säkerhet kan fås att överensstämma."

En ganska träffande analys. Sedan är det speciellt intressant att läsa raderna om Rysslands förhållande till grannstaterna.


Den andra är bl a skriven av en annan bekanting, nämligen Öv 1 Einar Lyth. Lyth och hans medförfattare prof Kjell Kallenberg önskar ett skifte av fokus från det globala till det nordiska. Jag tror att Lyth skulle behöva tala lite allvar med sina yngre kollegor i den gröna försvarsgrenen, eftersom det är de som mest inne på att det är i Afrika Sverige bäst försvaras. I dagens situation utesluter ju faktiskt det ena det andra. Till skillnad från för 15 år sedan, då vi både kunde hålla en bataljon i Bosnien samt ha verksamhet på hemmaplan. Nu går nästan hela Försvarsmakten åt till att sätta upp en förstärkt bataljon, NBG.

Slutstycket i Lyth och Kallenbergs artikel är en bra påminnelse i talet om försvarssamarbete med Norge och Finland:

Det närmast obefintliga skyddet av svenskt territorium har blivit ett problem för våra grannar, och detta märkligt nog redan innan det har blivit ett problem för oss själva.

Att vi låter Norge och Finland sköta Sveriges försvar är inte ett samarbete. Det handlar i så fall om bistånd.

Nya rön om Hkp 14

SR Ekot rapporterar idag att först om ca 10 år kommer Försvarsmaktens nya Hkp 14 vara i full drift. Enligt ursprungsplanen skulle de redan ha varit levererade. Jag känner mig tämligen trygg i att FMV inte har tog upp någon skadeståndsklausul vid förseningar i kontraktet med NH Industries. Det gör normalt inte FMV. Det finns t o m exempel på motsatsen där Försvarsmakten får betala SAAB miljonbelopp för att SAAB inte kunnat leverera produkten i tid.

Finland tröttnade tidigare i år på förseningarna av sina NH 90 (Hkp 14) så pass att man meddelade NH Industries att om man inte har en helikopter på finsk mark i början av 2008, kommer man att bryta kontraktet. Förhandlingar var redan inledda om ett snabbt köp av Blackhawks istället.

Jag är dock skeptisk till att Hkp 14 kommer att vara fullt operabel ens om tio år eftersom det är världens hittills mest avancerade helikopter med fly-by-wire, datalänkar och motmedelssystem. Eftersom Försvarsmakten inte har någon erfarenhet överhuvudtaget på helikoptersidan av sådan materiel kan man nog påräkna en mängd barnsjukdomar.

Det är dock inte bara Hkp 14 som det strulat kring. Hkp 10B är ju också i hetluften där leveransen kommer att vara mer än ett år försenad, fastän helikoptern ursprungligen modifierades för att ingå i NBG till årskiftet 07/08. Ej heller här lyckades FMV se till att svenska staten kan få något skadestånd. Hkp 15 har även den dragits med en del problem. Denna typ skulle bl a ersätta Hkp 9 och dessutom kunna baseras på Marinens Visby-korvetter. Problemet var dock bara att någonstans blev man oense om måtten på helikoptern respektive helikopterhangaren på korvetterna. Detta resulterade i att Hkp 15 kan bara landa på Visby-korvetterna, men inte basera där under längre tid.

Det återstår att se hur man ska lösa problemen med helikoptertillgängligheten i Försvarsmakten.

En kraftfull brandfackla

Den läckta information om Försvarsmaktens nya stålbad kan ses som en kraftfull brandfackla från HKV. Jag ser ingen annan anledning till varför man skulle släppa detta dokument redan nu. Normalt sett vill man hålla locket på medan arbetet sker, men jag misstänker att den information som nu släppts, samt den mycket pedagogiska kartan, är ett sätt att visa allmänheten att så här illa kan det bli. Är det så här ni vill ha det? Förhoppningsvis kommer detta att sätta rejäl fart på försvarsdebatten, som tidigare varit klen. "Försvarsminister" Borg har klarat sig alldeles för lindrigt undan, men det har även alla de politiker som tidigare beslutat om alla hejdlöst flummiga förbandsnerläggningar och flyttar. I det senare fallet är det tyvärr för sent att agera. I det första är det nu hög tid att agera.

Mycket av den information som släppts får en verkligen att höja på ögonbrynen. T ex nerläggning av F 21? F 21 har huvudansvaret för understöd till och samverkan med arméförband. Vidare är F 21 navet för internationell övningsverksamhet inom Flygvapnet med regelbundna övningar med Norge och Finland över gränser från hemmabasen. F 21 har också varit värd för och skall även nästa år vara värd för en av Europas största flygövningar - Nordic Air Meet, med världens största luftrum för flygövningar, motsvarande hela Tysklands yta. Under nästa år har även NATO valt att lägga en av sina största flygövningar i norra Sverige (ca 70-80 fpl) med basering på F 21 och förmodligen även på Vidsel och Jokkmokk också. Som sagt, det verkar rätt märkligt att lägga ner F 21. Sådana övningar skulle aldrig gå att genomföra i södra Sverige.

Detta "arbetsläge" som det kallas skulle också innebära en kraftfull reduktion av antalet värnpliktiga i Försvarsmakten (och säkerligen också officerare). Hur ska man då klara av att hålla 2500 man i utlandstjänst över tiden? Hur ska man klara av att försvara Sverige?

Det gör man inte. Gotland lämnas t ex helt utan försvar utan ens möjlighet till återtagning. Även Hemvärnet och andra frivilligorganisationer kommer att försvinna från stora delar av landet. Detta lär bli det man märker först. Vem ska hämta Agda när stormen Berta gjort att strömmen gått, telefonnätet havererat och det ligger 1 m packad, oplogad snö på vägarna?

Ser man på tidigare nämnda karta och jämför med de senaste förbandsbesluten ser man också exempel på sådant som jag tidigare tagit upp i bloggen. Dessa vansinniga flyttar av förband, där värdena av nerläggning, flytt och nybyggnation vida överstiger vad man ens kan hoppas att spara på lång sikt. Det bästa exemplet kan vara Bodens garnison där man i förra försvarsbeslutet lade ner alla regementen utom I 19 (ok då, bataljonerna som var kvar av regementena), däribland ingenjörerna. Tidgare hade redan A 8 lagts ner. Så i förra beslutet flyttades A 9 från Kristinehamn till Boden. Billigt. I det nu publicerade arbetsläget flyttas ingenjörstruppernas kvarvarande rester från Ing 2 Eksjö till Boden. Verkar också billigt och bra.


Vad var det då som slutligen fick bägaren att rinna över? Jo, Karl Engelbrektsson, C NBG, kan komma att gå till historien som mannen som lade ner det svenska Försvaret genom misshushållningen med NBGs kostnader. Dock var ju den ekonomiska rötan betydligt äldre och djupare än så och framförallt vållad av oskickliga regeringar.

Kvarstår gör en Försvarsmakt som vida understiger någon av våra grannländers till en kostnad åtskilligt högre än någon av dem. Förutom Norge, som nu kommer att utöka sin budget med 800 milj NOK och därmed gå om Sverige. Men så har ju norrmännen också bestämt sig för att försvara sitt land.

Någon undrar säkert varför det inte görs några nerskärningar inom FMV, FOI etc. Det är ju inte möjligt för HKV att besluta om eller föreslå - de är ju egna myndigheter. Det är kanske inte heller så förvånande att underskottet i försvarsbudgeten inte drabbar dessa myndigheter. Återigen är man tillbaka till den klassiska frågan inom Försvaret och andra statliga myndigheter - vad är kärnverksamheten?

Ni som fortfarande anser att vi ska ha ett försvar i Sverige - Stå upp för Försvarsmakten, inte för ert lokala förband! Det här är större än just ert kvarter i världen.

Det är nästan så att man skulle dra igång någon slags "spräckliga bandet"-kampanj (grönt är väl redan upptaget?)....


Mil.se med karta över gällande arbetsläge (kolla innan det är för sent)
DN, 2, 3
SvD, 2, 3, 4, 5, 6 (snygg karta), 7, 8, 9 (varför förtydligar man inte att "materiel" till största delen inte är just inköp av materiel?), 10, 11
Aftonbladet, 2
Expressen, 2
Sydsvenskan, 2
HD, 2

Fler lyckade inköp till NBG

... av FMV läser jag om på Annika Nordgren Christensens blogg (gammalt inlägg som jag inte läst tidigare). Vi som jobbar inom den operativa delen av Försvaret lyfter knappt på ögonbrynen.

Inga HKP 10B till NBG

Det var väl ingen som blev förvånad över den nyheten?

FMV tror nu att leverans till Flygvapnet tidigast kan ske under hösten 2008. Därefter kan förbandet vara redo under våren 2009. Det är imponerande dryga ett och ett halvt år senare än ursprungligen planerat. Aktuellt 21 kunde också berätta att FMV inte säkrat något skadestånd från leverantören för förseningen, men sen är också FMV förmodligen ett av Sveriges sämsta företag på att göra uppköp.

Inköpen till Försvarsmakten tar oftast alldeles för lång tid då de går via FMV, vilket de också måste göra. Försvarsmaktens skarpaste förband, SSG, har dock inte tid med sådant trams och har därför tillstånd att köpa in sin materiel själv, utan att behöva vänta på att byråkratins kvarnar ska mala på FMV.

Andra bravader man lyckats med på FMV som kan vara värda att nämna:

Då Saab levererar nya mjukvaror (större uppdatering) till Gripen håller de sällan måttet, utan kräver en ytterligare uppdatering (buggfix på civilt datorspråk). Denna tar ofta några månader till något år till. Det gör att nästa större uppdatering skjuts på framtiden. Där har FMV förhandlat så klurigt med Saab att för varje månad Saab inte får leverera nästa större uppdateringen (alltså pga att man inte lyckades med vad man utfäst sig att göra) betalar FMV miljonskadestånd till Saab...

FMV beställer högteknologiskt system för miljardbelopp, men tycker det blir så dyrt samtidigt som man inte är riktigt nöjd med tillverkaren att man väljer att inte köpa in manualen för x milj kr. Det gör i sin tur att systemet inte kan användas fullt ut utan användarna får sitta och prova sig fram, ungefär som vilken kille som helst som köpt en ny dvd-inspelare eller liknande.

Sen finns det en hel del andra bravader man skulle kunna ta upp också, men istället kan man titta på hur Finland har gjort. Finland, liksom Sverige, har beställt helikoptern NH 90. Dessa skulle egentligen slutlevererats till finska försvaret under 2008. Istället får man i år den första helikoptern. Det har gått så långt att Finland nu får rätt stort skadestånd från tillverkaren, eftersom man hotade med att häva affären och köpa in en annan helikoptertyp istället.

Vad är då grunden till alla problem med helikoptrar för NBG? Jo, för att när man har köpt in helikoptrar till Försvaret aldrig har tänkt tanken att någon skulle kunna få för sig att skjuta ner dem. I så fall hade man redan från början utrustat dem med motmedel, och beväpning.

Tolgfors svarar om Hkp 10B
SVT
Web-tv

Nix Hkp 10 för NBG

På mil.se publicerades igår en notis om att NBG får klara sig utan Hkp 10 pga de massiva förseningar som modifieringsarbetet dras med. I dagsläget finns inte längre något leveransdatum fastställt. Smått fantastiskt måste man säga.

Istället har NBG att förlita sig på 4 st Hkp 4, som redan skulle ha gått i graven. Nu får de slita ytterligare ett knappt år över vad som först var planerat. Egentligen skulle de som sagt redan varit skrotade och ersatta med Hkp 14. Dessa Hkp 4 har fått en papier maché-modifiering med ballistiskt skydd runt piloterna och kulsprutor. På pappret för en lekman ser det förmodligen imponerande ut, men man skulle nästan lika gärna kunnat vara utan. Det som behövs för att ha en chans att ta sig fram i t ex Tchad eller Afghanistan är signaturdämpning, robotskottsvarnare och facklor, vilket man inte ansett sig ha råd att kosta på helikoptrarna när de ändå ska skrotas.

Det är bara att inse att även NBG:s helikopterförmåga blev ett luftslott.




En rysk Hind-helikopter utan robotskottsvarnare skjuts ner av tjetjener med bärbara luftvärnsrobotar.


I övrigt är den här notisen ganska typisk för nya mil.se. För ca ett halvår sedan bytte man utseende på mil.se. Nyheterna publiceras ej längre kronologiskt och många mycket intressanta och oftast "negativa", som t ex denna, blir endast notiser i högerspalten, medan andra mer präktiga "nyheter" får stå länge med bild i mitten. Dessutom har någon inkompetent IT-tyckare på HKV bestämt att man istället för att fortsätta med adressen http://www.mil.se/ istället skall ha www2.mil.se. Detta gör att man tappar alla som endast skriver in mil.se. Man skulle kunna jämföra det med att istället för att hålla fast vid en inmutad reklamplats på bästa sändningstid, byter till en tid mellan 0400 och 0500. Därtill har många förbands hemsidor slutat fungera som de ska sedan domänbytet. Vad hände? Var det någon som glömde betala FMLOG för domännamnet?

Att poola en transportkapacitet

Igår offentliggjordes att Sverige tillsammans med ca 15 andra europeiska länder gemensamt kommer att köpa tre st C-17 flygplan i en gemensam satsning för att lösa snabba transportbehov. Sverige kommer att köpa in sig med 550 flygtimmar per år. Tidigare har man sagt att man köper en andel motsvarande ca 5%. Kostnaden för detta blir runt 1,5 mdr kr. Flygplanen kommer att baseras på den ungerska basen Papa och Sverige kommer därmed att ha kontinuerlig bemanning där med ett antal besättningar.

Denna "poolning" (som det nu populärt heter) ger upphov till en rad frågeställningar, både politiska och militära. Nu har jag inte insyn i vad avtalet säger, men man kan ju utgå ifrån att Sverige har lagt in förbehåll i kontraktet att vår personal endast får flyga av Sverige sanktionerade uppdrag, t ex inte genomföra flygningar åt nationer som skall skicka materiel till sina kontingenter i Irak. Sådant är ju ack så känsligt.

I DN uttalar sig vänsterpartiets taleskvinna i försvarsfrågor, Gunilla Wahlén om affären. Följande två uttalanden är rätt intressanta att analysera:

"Försvaret måste införa köpstopp och få i ordning på sin ekonomi innan man gör några stora internationella upphandlingar"
"Jag tycker att det här sättet att planera internationella styrkor är helt fel väg att gå. Vi behöver ett försvar som kan försvara vårt territorium. I andra hand ska vi kunna delta i internationella styrkor"

Av dessa uttalanden kan man sluta sig till att Wahlén inte har greppat vad som föranleder den ekonomiska obalansen. Det är knappast inom inköpen av ny materiel som läckaget ligger. Likaså verkar det ha gått Wahlén helt obemärkt förbi att Försvarsmakten har en akut brist på transportkapacitet som bara kommer att bli värre. Fr o m nästa år kommer den svenska flottan av Tp 84 Hercules att reduceras till 7 då ett flygplan avvecklas. Dessutom kommer REMO att påbörjas på övrig vilket gör att tillgängligheten ytterligare reduceras. Det sista uttalandet är även intressant ur den synvinkeln att man ju aldrig tidigare trott att vänsterpartiet skulle börja oroa sig för Försvarets förmåga att försvara det egna landet.

Sist men inte minst kan man ju oroa sig för hur Flygvapnet skall få fram piloter att bemanna förbandet i Papa. Redan idag är stor brist på besättningar till Tp 84, så illa att man t o m har svårt att utbilda nya p g a de ständiga uppdragen. Rent allmänt har Flygvapnet stora problem med personalförsörjningen av piloter. Den indragna flygtiden gör att piloterna inte får öva och ej kan uppträtthålla den förmåga som fastslagits. Framförallt kan man inte utbilda klart nya piloter. Pilotutbildningen har också varit svårt sargad av den politiska oförmågan i början av decenniet att placera (Krigs)flygskolan. Av behovet av piloter har man lyckats producera knappt hälften de senaste 10 åren av ovanstående anledningar. Därtill ska man beakta att ålderskurvan hos piloterna är sådan att de kommande åren kommer väldigt många att gå i pension medan få kommer in. Flygvapnet har inte haft så många avgångar de senaste åren eftersom den civila marknaden stått relativt stilla. Detta kommer att bli ett problem nu när företagen åter börjar anställa, expandera och dessutom ska ersätta pensionsavgångar samtidigt som försvarsbudgeten gör att ca hälften av JAS-piloterna är utan flygtid i år. Dessutom har de rekryteringssatsningar som gjorts de senaste åren slagit helt fel eftersom de alltid kommit samtidigt som en nerdragning besparingsåtgärd. Nu senaste Stridspiloterna i Kanal 5, där eleverna fick flyga sitt första pass JAS själva i höstas för att därefter ej få flyga något mer under 2007 OCH 2008!

Åter till Papa, hur ska man då kunna motivera, rekrytera och avdela ett antal besättningar att bosätta sig i Ungern, när man redan har brist på piloter, de piloter man har till stor del är missnöjda och stationeringsorten är i en annan del av Europa och det förmodligen inte kommer att bli tal om ett pendlingsavtal? Återstår att se.

Hösten 2006 tog den nya borgerliga regeringen beslut om att inte köpa in två st egna C-17 till Flygvapnet. Kostnaden för detta hade varit ca 2 mdr kr st. Detta hade enligt mitt sätt att se på det varit en ganska sund investering. Som nämnts är flygtransportkapaciteten redan mycket låg, även i andra delar av Europa. Sverige hade istället för att ständigt förlita sig på att kunna hyra in ryska transportflygplan och den nya C-17-poolen, kunnat ha en egen förmåga att lyfta materiel nästan vart som helst under lång tid framöver. Att understödja insatsen i Afghanistan hade blivit avsevärt mycket enklare och förmodligen inte krävt en basering i UAE för hundramiljontalet kr om året. Eventuell överbliven transportkapacitet hade man utan problem kunnat hyra ut till andra intressenter. Att lösa problem i stil med Tsunamin hade också varit en barnlek. Att förstärka redan pågående insatser hade också varit en smal sak. 550 flygtimmar i den nuvarande formen blir med överslagsräkning ca 15 vändor Sverige - Afghanistan t&r och 20 vändor Sverige - Tchad t&r. Vi får hoppas att det räcker.

Ett annat system jag tycker man skulle överväga att köpa in är Airbus A330MRTT, ett kombinerat tanker och transportflygplan som också avsevärt skulle underlätta personal och materieltransporter samt vara till stor nytta vid insatser med JAS-förband, men det får bli mer om detta en annan gång.

SvD
Regeringens pressmeddelande

Återigen lysande jobb av SvD

Vill man försöka följa vad som händer i försvars- och säkerhetspolitiken ska man läsa SvD. Många minns säkert de raka frågorna runt FB 04, när försvarsministern inte kunde svara på hur stort Försvaret skulle vara efteråt.

Idag kan man läsa om turerna runt insatsen i Tchad. Detta har i vanlig ordning blivit en segdragen process, där man som vanligt nästan får skämmas för att vara svensk.

Som jag nämnt tidigare var det ytterst nära att NBG skickades redan under senhösten men detta ställdes in. Hade insatsen blivit av hade nog aldrig rebellarmens vinteroffensiv nått så långt. Av SvD idag verkar det som om den nye försvarsministern överhuvudtaget är mycket negativ till en insats i Tchad, så det verkar ju troligt att rigor mortis inträdde vid tiden runt försvarsministerskiftet i september.

Det är mycket intressant att läsa om spelet mellan UD och Försvarsdepartementet och ministrarna. Likaså får man bekräftelse på att Tolgfors sitter på sin plats av en anledning - att vara Borgs förlängda arm.

Då är det intressant att veta att det just nu finns uppgifter som Försvarsmakten och aktuell försvarsgren sagt nej till i flera omgångar eftersom man inte har pengar att genomföra uppgifterna och anser att detta dessutom kommer att stjäla för mycket resurser från övrig, redan snöpt verksamhet. Nu har försvarsdepartementet gått in och satt sig över Försvarsmaktens beslut på området - uppgiften skall lösas. Det blir nog läge att återkomma till detta senare.

Hur kommer då nästa års verksamhet att se ut? Tja... 6000 värnpliktiga. Det är nästan två vpl per yrkesofficer. Förmodligen blir också nästa år året då man börjar stryka förmågor, t ex luftvärn, ubåtar, stridsvagnar eller något annat för att "spara pengar". Att det sedan skulle bli någon verklig besparing finns det ingen som tror, men det låter ju bra för den oinvigde.

En sak står fullständigt klar: Även om Försvaret endast består av ett kompani Strf 90, en Visby-korvett och en JAS-division kommer det att kosta närmare 40 mdr.