Rekryteringen som inte var ett problem (uppdaterat 30/1 21.15)

Tyvärr petar ju det här ner inlägget om Strategiska Realiteter - Del 2: Rysslands Arktisstrategi från översta platsen på första sidan, men det kan inte hjälpas. SvD rapporterar nu nämligen på söndagskvällen att i Högkvarteret förbereds det en sänkning av antagningskraven för soldater och sjömän. Tidigare har antagningskraven innefattat godkänd gymnasieskola, men detta vill man nu sänka till genomgången grundskola med grundläggande gymnasiebehörighet.


Den som i dag vill bli soldat, sjöman, gruppbefäl eller officer måste vara svensk medborgare, vara lägst 18 år och ha minst godkänt i ämnena matematik A, svenska A, engelska A och samhällskunskap A från gymnasiet.
Enligt Försvarsmaktens förslag till nya föreskrifter räcker det med att den sökande har behörighet till nationellt gymnasieprogram enligt skollagen. Det innebär grundskola eller motsvarande med godkända betyg i svenska (eller svenska som andra språk), engelska och matematik. Om det finns fler sökande än platser ska i första hand personliga egenskaper och hälsa avgöra. Först i andra hand ska de som också har gymnasiebetyg väljas ut.


Det är närmast så att man helt tappar hakan. Många har varnat för att ett yrkesförsvar med låga löner och förmåner riskerar att sänka allmänkompetensen hos soldaterna och sjömännen, men ingen hade nog ens gissat att man skulle ta till dessa medel. Det många debattörer har varnat för är att situationen ska bli liknande de i andra länder med yrkesförsvar med stora vakanser, t ex Nederländerna som utgjort förebild för den svenska personalförsörjningsreformen och där man trots rekrytering även på gymnasiernas individuella program dras med stora vakanser. Ingen hade nog ändå trott att utvecklingen skulle bli denna – och så snart.

Överste Peter Öberg har helt rätt i sin kommentar i SvD att denna sänkning av kraven närmast är en återgång till vad som gällde under värnpliktstiden. Dock behöver man förmodligen gå mycket långt tillbaka i tiden för att jämförelsen ska besannas. Eftersom gymnasiebetyg kommer att värderas så lågt riskerar det bli en betydligt större andel rekryter som saknar godkänt gymnasieskolgång än vad som varit fallet med värnplikten under många år. Värnplikten hade som bekant den fördelen att samtliga unga män (tyvärr inte kvinnor) kallades till mönstring och därefter skedde urvalet.

Argument som ofta använts från yrkesförsvarsförespråkarnas sida är att striden är så pass mycket mer komplex nu, liksom den materiel som ska hanteras och att detta kräver anställda soldater och sjömän och att de värnpliktiga fick alldeles för kort utbildning för detta. Dessa argument har upprepats som ett mantra genom historien, men på något sätt verkar det ha fungerat utmärkt för värnpliktiga i alla fall att hantera sin tids avancerade materiel. En ung människa idag är på ett helt annat sätt van vid högteknologi än en ung människa för 30 år sedan. Samhället utvecklas som bekant även utanför grindarna.

Vad som däremot spelar en avgörande roll är mängden övning där man under två decenniers tid, sedan devalveringen i början av 90-talet då krigsmateriel, drivmedel och mycket mer i ett slag blev 30 % dyrare och det totala raset i försvarsbeslutet 1996, av kostnadsskäl inte har repetitionsövat värnpliktiga soldater. Istället blev de värnpliktiga allt mer och mer en förbrukningsvara som endast utbildades för att skapa intresse för dessa att söka utlandsstyrkan, i takt med att även grundutbildningens kvalitet sjönk då man inte hade råd att öva i högre förband. Av den anledning krigsplacerades inte heller dessa årskullar under 00-talet. Det är nu dessa sistnämnda och senast utbildade soldater som kommer att fylla ut personallistorna i krigsförbanden tills dessa, om allt går som de ska, har bemannats upp med anställda och tidvis tjänstgörande soldater år 2019. Detta historiska faktum väljer de debattörer som aktivast förespråkar yrkesförsvaret att helt bortse ifrån. Det spelar dock ingen roll om en soldat är värnpliktig, tidvis tjänstgörande eller heltidsanställd. Vad som spelar en avgörande roll är som sagt mängden övning. Oövade soldater bygger inga krigsförband på samma sätt som inte oövade befäl och chefer kan leda dessa förband.

Faktum kvarstår att en stor mängd av de som gjorde värnplikten därefter gjorde valet att fortsätta i Försvarsmakten och bli officerare, trots att de tidigare inte hade en tanke på en militär karriär eller till och med motsatte sig hela värnpliktskonceptet. Frågar man många av våra absolut bästa officerare har de just denna bakgrund. Samma sak gäller bland många andra före detta värnpliktiga. Man hade aldrig befattat sig med Försvarsmakten om man inte varit tvungen men efter muck är man mycket glad att man gjorde det. Som en högre officer en gång uttryckte det: "Värnplikten gav mig en klassresa från arbetarklassförort till adjutant till kungen. Jag skulle bli elektriker och hade inte en tanke på det militära".

Ofta talar man också om den mycket mer komplicerade situationen vid internationella insatser, där begreppet "den strategiske korpralen" har myntats. Det är inte som man vid en första anblick kan tro något som har med en viss kortare tysk man att göra. Istället beskriver uttrycket fenomenet hur en enskild soldats agerande i ett låg-intensivt konfliktområde kan få strategiska och världsomspännande följder till följd av vårt globaliserade och mediaintensiva samhälle. Här har Sverige tidigare berömt sig med att ha en betydligt högre allmänbildning och mognad hos sina soldater, vilket gjort att dessa agerat sunt och utan mycket stora krav på förhållningsregler. De i jämförelse enorma mängder stridsregler och förbehåll som idag omgärdar internationella insatser är inte de lättaste att ta till sig. Att då ha soldater som inte har klarat av gymnasieskolans rätt grundläggande samhällskunskap eller gymnasial svenska och engelska är högst olämpligt.

Förfarandet med en allmän kravsänkning är också förvånande med tanke på den oerhört positiva rapporteringen från regeringskretsar och Försvarsmakten om hur väl rekryteringen går, inte minst på försvarsministerns blogg. SvD rapporterade igår att avhoppen under GMU2, den andra omgången av grundläggande militär utbildning för rekryter som ej tidigare genomför värnplikten, stigit till ca 25 %. Avseende GMU 3 och 4 är siffrorna ännu inte klara, men de sägs preliminärt vara lägre än GMU 2 och i linje med GMU 1. Vad som egentligen är mer intressant är hur länge soldaterna sedan stannar. Tyvärr saknas ännu data på detta, men det borde i alla fall gå att få fram hur många som hittills lämnat även om en hel cykel ännu inte fullbordats. Försvarsmaktens planering för att organisationen ska vara fullt bemannade 2019 förutsätter nämligen att soldaterna i snitt stannar 6 år, medan oerhört många soldater uttrycker en avsikt att stanna något eller några år innan det är dags för det civila livet igen. Motivationen ligger för de flesta i en internationell insats, gärna i Afghanistan.

Problemet blir då trefalt. Det ena är att långt ifrån alla soldater kommer att få göra en internationell insats. Stora delar av Försvarsmakten kommer inte att ianspråktagas för detta ändamål och rekryteringen och attraktionsvärdet riskerar då att bli därefter. Grundinriktningen är också att det är de försvarsgrenar (eller stridskrafter som det nu heter) som i huvudsak ska koncentrera sig på det nationella försvaret, Flygvapnet och Marinen, som ska ha den största andelen kontinuerligt anställda soldater av beredskapsskäl medan de internationella insatser i högre grad ska bemannas med tidvis tjänstgörande soldater i arméförbanden.

Det andra problemet har redan börjat, men accentueras än mer 2014 när Afghanistaninsatsen avslutas. Då är det tyvärr av mycket hög vikt för Försvarsmaktens personalförsörjning av soldater att en ny omfattande insats påbörjas, samtidigt som det kommer att bli mycket påfrestande för en stor del av officerskåren som nu börjar bli rätt krigstrött. Kontinuerliga insatser i stridsliknande miljö innebär också ett stort slitage på materielen vilket utöver kostnader för själva insatsen kommer att innebära att försvarsbudgeten blir än mer ansträngd.

Slutligen har också den högre ersättningen vid internationella insatser använts som motivering till den annars låga lönen som soldater och sjömän uppbär. Kan man varken locka med löner, förmåner eller insatser återstår väl inte mycket annat än att sänka kraven.


Eftersom frågan alltid kommer upp är det lika bra att återigen påpeka det. Det finns inget som hade hindrat en lösning kombination av anställda och värnpliktiga soldater som i vårt västra grannland som redan provat den väg vi försöker oss på och backat. En gradvis övergång mellan systemen hade i vilket fall som helst varit att föredra, men man skulle tvunget såga av den gren man satt på och frågan är om det någonsin går att genomföra en återtagning.


Betyget kvarstår – Den enda egentliga skillnaden mellan det nuvarande personalförsörjningssystemet och värnplikten är att en värnpliktigt inte kan beordras till tjänst utanför rikets gränser i fredstid. Det hade gått att lösa på annat sätt. Tas riksdagsbeslutet ett drygt år innan en utredning om det redan antagna personalförsörjningssystemet läggs fram och en månad innan utredningen tillsätts, ska man kanske inte vara så förvånad över resultatet. Risken är nu än mer accentuerad med det kommande förslaget att helt fel kategorier av personer bli soldater och det sker en allmän komptenssänkning istället för höjning även på det intellektuella planet. Det fysiska planet har redan diskuterats (2).


Avslutningsvis kan det vara intressant att gå tillbaka till ett av försvarsministerns blogginlägg, daterat 5 december 2011 där han försvarar just de krav på rekryter som Försvarsmakten nu vill avskaffa:

"I grunden är detta mycket bra. Kraven på rekryterna skall vara höga, både för att säkra att Försvarsmakten får bra soldater och attraktionen i systemet. Det ger stolthet att klara kraven.
Samtidigt får det inte framstå som att Försvarsmakten endast är intresserad av den perfekta människan. Kraven – inte minst teorikraven – är högre idag än under värnpliktssystemet. Försvarsmakten kommer att ha behov både av unga med teoretisk och praktisk begåvning. Också hälsokraven är högre nu än tidigare och i många fall diskvalificerande.
…
Intresset för att söka GMU har varit mycket högt. Så högt att tusentals som sökt inte ens kallats till prövning, eftersom kapacitet har saknats för att möta söktrycket. Rekryteringsmyndigheten räknar med att det krävs 3 antagningsprövade per antagen rekryt."

Får Försvarsmakten någonsin i framtiden åter soldater som Fredrik Reinfeldt?


Se även Kungliga Krigsvetenskapsakademins rapport om förra gången Sverige hade ett personalförsörjningssystem av samma slag som idag.


Tillägg 30/1 08.00: Enligt FOI innebär ökade avgångar bland rekryterna från 15 % till 20 % en merkostnad för Försvarsmakten på 75 mkr (varje procent = 15 mkr). För varje år snittanställningslängden minskar stiger kostnaderna med upp till 195 mkr.

Officersforbundet motsätter sig starkt en sänkning av kraven på rekryterna och menar på att gymnasieskolans A-kurser tidigare motsvarande högstadienivå och soldater som inte klarar av engelska på gymnasiets A-nivå kommer att få det mycket svårt i internationella insatser.

Andra bloggar: Chefsingenjören, Skipper, Peter Hammarberg
DN, Exp

Uppdatering 30/1 17.30: Försvarsutskottsledamoten Johan Forsell (m) skriver på SvD Brännpunkt om att det ska vara statusfyllt att vara soldat och att såväl Försvarsmakten, som näringlivet och politisk nivå har anledning att fundera vidare på hur man ska rätta till detta. Det är bara att instämma, men samtidigt konstatera att det redan igår krävdes handling och inte funderande om Försvarsmakten ska kunna leverera till utsatt datum 2019. Tiden rinner iväg.

Samtidigt går nu försvarsministern ut på sin blogg och konstaterar att det inte är aktuellt att sänka kraven på rekryterna till nivån för det förslag som SvD refererar till och som utgör ett av tre aktuella förslag. Han återvänder också till avgångssiffrorna för GMU1-4.

Det skulle som sagt vara ytterst intressant att se vilka avgångssiffror det finns för GMU1 & 2 efter GMU-examen, dvs under provanställning och anställning. Det är faktiskt ännu mer intressant.

Andra bloggar: Försvar och Säkerhet, Tokmoderaten
Exp

Uppdatering 30/1 21.15: Försvarsmaktens personaldirektör ger nu en replik på SvD Brännpunkt där han understryker att det i SvD redovisade endast är ett förslag på kravprofil för att få genomföra grundläggande militär utbildning och att inget beslut ännu fattats. Kraven för att få anställning ska dock kvarstå enligt tidigare.

Tveksamt om det skingrade dimmorna. Den egyptiske kollegan Sinuhe diskuterar huruvida det handlar om ett sätt att kunna locka till sig fler intresserade till Hemvärnet där vissa uppgifter gör gällande att rekryteringen går trögt. Vissa kommentatorer till denna blogg har tidigare berättat att Försvarsmakten rekryterat tidvis tjänstgörande soldater bland sina hemvärnsoldater. Förhoppningsvis är så inte fallet eftersom det verkar något kontraproduktivt.


Tweet

Olika värdesättning av stridsvagnen idag

Olika västländer väljer nu olika vägar avseende framtiden för stridsvagnsvapnet. Flera är de länder som återupptäckt stridsvagnens värde på slagfältet i och med krigen i Afghanistan och i Irak. På flera håll anser man att den trenden med lätta mekaniserade förband är bruten. Så även i Sverige, där man härom året kunde läsa dessa ord i Försvarsmaktens budgetunderlag för det nästkommande året, för att ett antal sidor senare kunna läsa om att nu skulle Försvarsmakten minsann anskaffa nya lätta stridsfordon.

Danmark och Kanada är två av de länder som tidigare sänt stridsvagnar till Afghanistan och använt dem där med mycket god framgång. I vintras fick de följe av amerikanska marinkåren som blev det första amerikanska förband att använda stridsvagnar i Afghanistan. Stridsvagnen ger en mycket god förstärkning av eldkraft och kan framgrupperas nära andra stridande förband. Stridsvagnar har också i många fall överlägsna sensorer för att upptäcka mål i mörker och har i grunden högre överlevnadsförmåga. Norge beslutade härom veckan att följa sitt södra grannland i fotspåren och sända stridsvagnar som förstärkning till sin kontingent i Afghanistan. Framförallt är det eldkraften och sensorerna man är ute efter.

Nederländerna å sin sida avvecklade under våren sitt stridsvagnsvapen helt och de sista 60 toppmoderna Leopard 2A6-vagnarna ska nu säljas, inte osannolikt till Kanada som efter sina erfarenheter i Afghanistan helt förnyar sin park och tidigare köpt de stridsvagnar som Nederländerna sålt. Nederländerna befinner sig i stort ekonomiskt trångmål, vilket drabbat landets försvar hårt. Landets två flygbaser är nu på väg att bli endast en. Marinens NH 90-helikoptrar har levererats sent till höga kostnader, stora understödsfartyg säljs ut och nu senast läggs alltså landets stridsvagnsvapen ner. Mycket oroväckande är att det nya svenska personalförsörjningssystemet med anställda och kontrakterade soldater modellerats efter just Nederländerna. I Nederländerna har personalkostnaderna efter övergången till yrkesförsvar stigit till att utgöra runt 60 % av försvarsbudgeten och trots att man har stora vakanser i organisationen ska nu 12 000 försvarstjänster försvinna varav hälften utgör uppsägningar. Intressant är de stora militära missnöjesdemonstrationer som genomförts och som Commander skriver om.

I dessa tider av ekonomiska trångmål även för Försvarsmakten har man att hoppas att inte även det svenska stridsvagnsvapnet går samma väg som det nederländska. En svensk förstärkning med stridsvagnar i Afghanistan har tidigare diskuterats, men inte genomförts. Stridsvagnar och artilleri är förmodligen de enda förbandstyper som har högre politisk tröskel i Sverige för internationella insatser än stridsflyg.

Situationen i Nederländerna är också oroande för vilken framtida militär förmåga Europa kommer att besitta.

Är den nederländska vägen vår?

De gångna dagarna har Sverige gästats av det nederländska försvarsutskottet som genomfört en studieresa för att undersöka Gripen NG som alternativ till ersättare för de åldrande F-16 man nu förfogar över. Från svensk sida har intresset varit stort för hur Nederländerna lyckats med sin omställning från värnplikt till yrkesförsvar. Av många uppfattas Nederländerna som en förebild för hur den nya svenska Försvarsmakten ska se ut och visst har den nederländska försvarsmakten en del intressanta drag – men de kostar.

Jag motsätter mig på inget sätt att vi upprättar stående förband i Sverige, speciellt när det gäller t ex specialförband. Dock bör de endast utgöra en mindre del av numerären. Jag är en stor motståndare mot att överge värnpliktssystemet. Den enda chansen Sverige med sin knappa befolkning och stora yta har att hålla tillräcklig numerär i Försvaret är genom värnplikt. Där går det inte att jämföra sig med ett befolkningstätt land.

Överger vi en gång värnplikten kommer det bli i princip omöjligt att införa den igen.

Den stora nöten att knäcka för kommande yrkesförsvaret kommer att bli rekryteringen. Så gott som alla länder som tillämpar yrkesförsvar har svårt att fylla sina rader, och tvingas hela tiden att sänka kraven på de sökande (och höja ersättningen), så också Nederländerna. I de flesta fallen inriktas rekryteringsansträngningarna mot grupper där ansträngningarna ger bäst kvantitativt resultat, ungdomar med sämre utbildning, invandrare osv. Från Officerstidningen 1/2009 (s. 16): ” Från politiskt håll uppfattas det som gynnsamt att så kallade dropouts från ordinarie skolor fångas in till en yrkesutbildning”

Detta riskerar på längre sikt att bli ett större problem för samhället, då Försvarsmakten tappar sin folkliga anknytning, den utgör inte längre en smältdegel för människor från olika hörn av samhället och soldaterna känner inte samma samhällsförankring.

En annan sak Försvarsmakten tappar, är soldaternas civila kompetenser, när man förlitar sig på soldatmaterial som ej genomfört högre utbildning än gymnasium och ej heller har eller haft något annat yrke än soldat. Det är något som gång på gång visat sig värdefullt och ett vinnande koncept för svenska förband i internationell tjänst.


Den stora nöten att knäcka är hur man ska kunna använda förband för utlandstjänst i ett system som grundar sig på värnplikt. Ett sätt vore att redan från början dela in soldaterna i sådana som är villiga att genomföra sådan och sådana som inte är det. Men hur ska man kunna veta det innan man påbörjat sin militära karriär? Eller ska vi göra det till ett tvång för alla värnpliktiga att genomföra utlandstjänst och sedan endast utbilda de som kan tänka sig sådan och ändrar man sig är det bara att peka på underskriften? Det tål att diskuteras. All erfarenhet visar att effekt alltid är bättre då man sätter in ett förband som tidigare utbildats tillsammans, än ett förband som tillfälligt satts samman.

En sak är säker, ersättningen till personal i utlandstjänst är under all kritik. Visst, den är bättre än förut, men hur kan man ha mage att förmånsbeskatta personal för mat och logi när man äter ur vakuumpåsar och sover i tält? Se till att personal deltagande i insatser utomlands skattebefrias. Det kostar inte staten speciellt mycket i förlorade inkomster eftersom det endast handlar om något tusental människor per år, men det betyder otroligt mycket för individen i form av ersättning. Därutöver är det en mycket kraftfull markering av att nationen uppskattar individens åtagande för nationen.



Tillgängligheten och mobiliseringstiden har av förespråkarna av det nya personalförsörjningssystemet framhållits som de stora vinsterna. Jag håller med om att de är centrala och det är något som man i Sverige låtit förfalla under de senaste femton åren.

Ett värnpliktsförsvar och hög beredskap är inte ett motsatsförhållande. Men nyckeln till detta är regelbundna repetitionsövningar och när genomfördes någon sådan senast med kvalitet i det här landet? Var det möjligtvis övningen Orkan 1993? Så stor behöver ingalunda en övning vara för att tjäna sitt syfte, utan det räcker om den genomförs på kompani eller bataljonsnivå med något års mellanrum och en större försvarsmaktsövning kanske var femte år? Man sätter inte in personal som grundutbildats för 15 år sedan och förväntar sig full effekt. Däremot krävs det inte mycket repetition för att hålla tidigare tillgodogjorda kunskaper på en konstant hög nivå.

Repövningar en nyckel till funktion och hög beredskap. Repetition är som bekant kunskapens moder. När genomfördes senast en fältövning som sysselsatte både marin-, armé och flygstridskrafter i gemensamt scenario? Återigen Orkan?


Jag tror det kommande personalförsörjningssystemet för Försvarsmakten efter några år kommer att dras med rätt stora vakanser och kosta mycket stora summor pengar. Var det något vi lärde oss av NBG var det att stående förband är enormt kostsamma. I dagsläget utgör personalkostnaderna ca 1/3 av vår försvarsbudget. I Nederländerna är denna andel 56 %. Är det då konstigt att ÖB lagt fram ett underlag med så kraftfulla reduktioner, när han ska ställa om personalförsörjningen och ändå innehålla samma budget i ytterligare fem år? Jag delar Annika Nordgren-Christensens oro över de många okända variblerna och bristande tiden för analys i det kommande försvarsbeslutet.

Vissa av fördelarna med värnpliktsförsvaret kan bibehållas genom att man skapar kontraktsanställda förband och inte enbart stående. Jag önskar ändå att vi behåller pliktförsvaret med allmän mönstring för män och kvinnor. Med tanke på Försvarsmakten låga numerär idag, förordar jag att i synnerhet de frivilliga utbildas. Mönstringen bör även utvecklas till att komma andra samhällsyrken som polis och brandkår till godo. Det måste dock finnas ordentliga morötter för ungdomar att välja att tjänstgöra, t ex förtur till högskoleplatser eller extra högskoleprovspoäng.