Julkalender 2014: Lucka 12 – pansarvärnsrobotar

Ryggraden i den svenska armén när det gällde att bekämpa stridsvagnar var utöver just egna stridsvagnar pansarvärnsrobotar. Den första riktiga pansarvärnsroboten som Försvarsmakten anskaffade var robot 53 Bantam från Bofors i mitten av 60-talet. Roboten hade en räckvidd på upp till ca 2 km och anskaffades i tiotusental. Systemet avvecklades i början av 1990-talet. I början av 80-talet anskaffades även robot 55 TOW från USA (där benämnd BGM-71). Detta var en tyngre robot och med räckvidd upp till 3750 m och används än idag i Försvarsmakten. På senare tid har den levererats i stort antal (förmodligen av USA eller vänligt sinnat land vid Persiska Viken) till syriska rebellgrupper och där använts med stor framgång. System är dock tungt och otympligt vilket gör att det är bäst hanterat från fordon.

När rb 53 närmade sig slutet på sin livslängd och utvecklingen av mer kvalificerat skydd på stridsvagnar hade börjat gå om robotens verkan, inleddes utvecklingen av en ny buren pansarvärnsrobot för Armén. Resultatet blev robot 56 Bill som arméförband utrustades med från och med 1988. Det revolutionerande med rb 56 var att den var takslående. Stridsvagnar har sitt kraftigaste pansarskydd i fronten och därefter på sidorna. I regel har alltid taket varit den mest sårbara punkten. Här skulle rb 56 flyga strax över stridsvagnen och vid passage slå igenom pansaret med sin stridsdel med riktad sprängverkan. På så sätt kunde även de tyngsta stridsvagnarna i världen från relativt långa avstånd slås ut med en i sammanhanget billig och rätt enkel pansarvärnsrobot.

Eftersom robot 56 innebar en så god förmåga att bekämpa stridsvagnar köptes den i mycket stora antal till den svenska armén. Att systemet var lättrörligt och bärbart gjorde det lämpligt inte bara för infanteriförbanden utan det kunde även användas av jägarförband som skulle göra eldöverfall och även fordonsmonteras. Medel föder motmedel och vice versa. När reaktivt pansar blev vanligare på stridsvagnar som skydd mot stridsdelar med riktad sprängverkan, blev ”motmedlet mot motmedlet” att ge robotarna ytterligare en liten stridsdel. Denna skulle detonera det reaktiva pansaret och så skulle den egentliga stridsdelen få fritt fram några millisekunder senare. Sålunda var infanteristens pansarvärnsrobot återigen ett lika kraftigt hot mot stridsvagnen. Robot 56 med dessa tandemstridsladdningar kallades Bill-2 och infördes även den på bredd i Armén, liksom IR-sikten som gav god möjlighet att verka i mörker och även se igenom rök.

Så här långt in i julkalendern borde de flesta läsare kunna gissa sig till fortsättningen. Under 00-talets inriktning mot internationella operationer, kombinerat med en mycket trång ekonomisk ram fattades beslut att avveckla robot 56. Den tilltänkta fienden utgjordes huvudsakligen av motståndare i konfliktområden i Afrika och Asien med låg teknologisk utvecklingsnivå och i regel utan stridsvagnar och stridsfordon. Användbarheten för rb 56 var vid dylika operationer mycket ringa och genom att avveckla systemet skulle man kunna spara pengar för underhåll och lagerhållning.

Följaktligen påbörjades under mitten av 00-talet därför en total avveckling av robot 56. En avveckling som ska ha fullföljts så sent som 2013. Försvarsmakten fick lämna ifrån sig sina robotar till industrin, där en del modifierades och såldes till Saudi-Arabien. Resultatet är vid det här laget välkänt som ”Saudi-affären”. Ingen journalist har mig veterligen dock gjort kopplingen till vad detta innebar för det svenska försvaret. En rimlig fråga att ställa är också hur mycket betalt Försvarsmakten fick för alla dessa tusentals fullt fungerande och toppmoderna pansarvärnsrobotsystem? För industrin har det utan tvivel varit det bästa av affärer. Först säljer man vapensystemet en gång till Försvarsmakten och får fullt betalt. Därefter får man näst intill gratis tillbaka vapnen och kan sedan sälja dem för fullpris en gång till.

För svenskt försvar innebär detta idag att den enda kvalificerade förmågan att slå ut fientliga stridsvagnar på längre avstånd än 600 m utgörs av egna stridsvagnar och det fåtal robot 55 som finns kvar. På avstånd under 600 m finns numera den nya robot 57 med god förmåga, men som sagt med kort räckvidd. Samma begränsningar gäller för bekämpning av fientliga stridsfordon, men dessa kan även bekämpas med egna stridsfordon. Här är dock en begränsning att en av Arméns bataljoner nu utrustas med pansarterrängbilar där man medvetet valt bort vapensystem med förmåga mot andra stridsfordon då målbilden var just internationella operationer.

Idag lever alltså Försvarsmakten med att större delen av organisationen inte kan rå på fientliga stridsvagnar som befinner sig bortom 600 m avstånd eftersom några sådana inte fanns med i planerna under 00-talets strategiska time-out. Vill man avhjälpa den bristen blir det till att anskaffa ett nytt pansarvärnsrobotsystem – och det lär varken bli billigt eller finns utrymme för ekonomiskt.

Läs mer om robot 56 hos SoldF.com

Fippla inte med materielen!

Fippla inte med materielen!

En order som många svenska soldater genom åren känner igen alltför väl. På allmänsvenska betyder det att man ska hålla ordning på sina grejor så att de inte går sönder eller försvinner.


Fortfarande finns det vissa som envist tror att Ryssland inte deltar/deltagit aktivt i kriget i Ukraina eller förser de pro-ryska styrkorna med utbildning och materiel. Mängder av redogörelser från såväl ryska soldater som deras foton och videor visar på motsatsen liksom rapporter från journalister och därtill också fordonsvrak på slagfältet. Här följer dock en något annan historia som visar på krigets friktioner och osäkerhet.

För ca en månad sedan kom de första rapporterna om att större förband börjat gå över den ryska gränsen in i Ukraina. Den ukrainska krigslyckan vände mycket snabbt i östra Ukraina efter att man tidigare haft Donetsk och Lugansk närmast helt inringade. På några dagar vände situationen helt och de tidigare helt överlägsna ukrainska styrkorna började retirera. Den som följde läget via t.ex. http://liveuamap.com kunde se en inringning börja ta form runt staden Illovajsk (det går utmärkt att använda sidan datum-funktion för att backa tillbaka och följa utvecklingen dag för dag). De ukrainska styrkorna drog sig dock aldrig ur i tid. I förhandlingarna i Minsk i slutet av augusti som ägde rum parallellt med motoffensiven i östra Ukraina uppmanade Putin till en humanitär korridor för ukrainska trupper ut ur Illovajsk. När reträtten till slut inleddes genom den påstådda korridoren visade den sig vara allt annat än humanitär med stora förluster som följd för de ukrainska styrkorna.

Här är ett tv-reportage från ett tyskt tv-team som följde den sista ukrainska bataljonen in i Illovajsk och vars bil blev det enda fordonet att ta sig ut ur Illovajsk.



Här är ett annat klipp från ett av utbrytningsförsöken från inringen filmat från ukrainsk hjälmkamera.



Det här reportaget av VICE News visar tydligt den enorma förstörelsen som plötsligt drabbade de ukrainska styrkorna. Notera de mångaelevers eldrören på de utslagna vagnarna. Det är den vedertagna internationella signalen för att man är icke-stridande ung. motsvarande parlamentärflagg. VARNING för mycket obehagliga bilder!




Under striderna i området rådde som ofta i krig viss förvirring i form av krigets friktioner där information inte alltid går fram som den ska, materiel går sönder, fienden dyker upp på oväntade platser och situationer misstolkas. En ukrainsk överste redogjorde nyligen för sina upplevelser i samband med ett av utbrytningsförsöken, där han fann sig opererandes en ny rysk stridsvagn av typen T-72B3. Den som har bra minne, minns att i augusti blev det visst rabalder när brittiska reportrar såg ett kolonn med ryska reguljära stridsfordon köra över den ukrainska gränsen på natten. Runt denna tidpunkt filmades en annan kolonn inne i Ukraina med ett antal T-72 stridsvagnar, där den sista var av just T-72B3 variant med det modernare reaktiva pansaret Kontakt-5, som är mycket lätt igenkänt på sin speciella spetsiga form. En modifiering som ukrainska armén inte har på sina stridsvagnar. T-72B3 är nämligen endast något år gammal och är ett resultat av den ryska krigsmaterielimporten från Västeuropa då vagnen bland annat har uppgraderats med nya IR-sikten för vagnchef och förare. Siktena benämns Sosna-U och tillverkas i Vitryssland, men med komponenter från franska Thales.

Den ukrainske överstens förband lyckades enligt hans uppgifter skadskjuta en T-72B3 i strider med ryska förband och när dessa retirerade övergav de den aktuella vagnen, som ukrainarna då lyckades reparera hjälpligt även om vissa systemkomponenter slagits ut. Tv-kanalen Espresso TV gjorde detta reportage om händelsen där de ukrainska soldaterna visar upp diverse ryska dokument man funnit i vagnen. Reportaget har fått kritik på ryska bloggar för att vara felaktigt, men i kommentarerna återfinns också kommentarer som pekar på detaljer som tyder på att vagnen skickats direkt från fabrik till striderna i Ukraina.



Under utbrytningsförsöket ska den ukrainske översten ha använt just denna stridsvagn då han var en av få med T-72 erfarenhet. Vagnen fick sedan åter överges under utbrytningen sedan den skadats. När man först läste historien kändes den stimulerande, men kanske inte nödvändigtvis sann och det behöver den fortfarande inte vara.

Dock dök igår denna video upp från den pro-ryska sidan där pro-ryska soldater stolt klättrar på sitt ukrainska krigsbyte som de nu försöker reparera och vad syns på videon om inte just en T-72B3 där man till och med filmar Sosna-U siktet inne i vagnen, vilket därmed bekräftar den som rysk. Det behöver dock inte vara samma vagn som den ukrainska översten beskrev.

Vad videon gör är dock att den bekräftar att ryska stridsvagnar av en modell som bara funnits något år finns inne i Ukraina där de vita igenkänningsstrecken på sidorna visar att vagnen dessutom hunnit vara i ukrainska händer. Det är därmed inte helt omöjligt att det är överstens vagn eller åtminstone en på filmen ovanför.

Slutsats: Det gäller att personalen inte fipplar med materielen om man ska kunna upprätthålla fasaden att Ryssland inte deltar aktivt i kriget i Ukraina.




Mer om T-72B3 inkl detaljerade bilder på bl.a. Sosna-U

Så här tyckte för övrigt ett av mina mest aktiva ryska troll om att jag twittrade om denna T-72B3.

Nya siffror för "miljardsatsningen"

Ni kanske minns "miljardsatsningen" från förrförra veckan, där Regeringen "satsade miljardbelopp på förvaret i Skaraborg och Norrbotten"? Det som egentligen var den renovering av stridsvagn 122 som varit budgeterad att ske långt tidigare, men som Regeringens genomförandegrupp strök 2008 och som efter dess återkommit men skjutits framåt?

Enligt Försvarsmaktens materielplan var det tänkt att 48-56 stridsvagnar skulle renoveras. Övriga drygt hälften hamnar i de så kallade "reservbataljonerna" som är rena pappersförband utan personal vilket i praktiken innebär att de sannolikt hamnar i malpåse och sedan om något år går till försäljning.

Ny Teknik skriver idag om denna renovering och att det inte blir fler än 42 stridsvagnar som kommer att renoveras. En siffra som ju Regeringen i det ursprungliga pressmeddelandet inte såg det som nödvändigt att nämna. Ej heller ville man berätta vad renoveringen skulle bestå av, vilket dock går att utläsa här (oklart om hela ambitionen av ekonomiska skäl kan uppfyllas)

Gissningsvis handlar det om att renovera 42 st strv 122A, medan såväl bärgningsvagnar och de 12 strv 122B (modifierad till högre skyddsnivå för internationella insatser) ej kommer att renoveras. Hur det går för de stridsvagnar som är tänkta att tillbringa sina dagar i det folkpartistiska garaget på Gotland är oklart.

Det blir bara tydligare vilka enorma satsningar Regeringen gör på svenskt försvar. Återigen bevisas det att det är oerhört mycket viktigare att framstå som effektiv än att egentligen vara det.

Nu är det bara att vänta in höstbudgeten och de satsningar på försvaret som kommer att göras där.

Det satsas friskt – eller … (uppdaterat 12.20)

 … hur en fördyring och försening kan framställas som en satsning…

Cecilia Widegren är synnerligen produktiv även om hon inte alls vill kommentera den mycket stora ryska beredskapsövningens konsekvenser för svensk försvarspolitik. Det går knappt en dag utan att man kan läsa nya debattartiklar av henne i landsortspressen även om det ofta är samma artiklar som publiceras på olika platser. Idag lyckades hon med att samtidigt få publicerat en artikel om ”miljardsatsning på försvaret i Västsverige” i Göteborgs-Posten såväl som Hällekis-Kuriren samt ”miljardsatsning på försvaret i Norrbotten”. Den sistnämnda fick även den norrbottniske moderate riksdagsledamoten Johan Johansson vara med och underteckna för att understryka den lokala prägeln.

Vad är det då för miljardsatsning det handlar om? Läggs det en ny öronmärkt miljard på försvaret i Västsverige respektive Norrbotten då det talas om miljardsatsningar på bägge platserna?

För syns skull kan man jämföra nyss nämnda miljardsatsning med denna drygt 70 år gamla miljardsatsning på försvaret i Västsverige. Då handlade det mycket riktigt om en satsning på förmågor som tidigare inte fanns. Modernt för sin tid. Idag handlar det om av försvaret redan budgeterade renoveringar – som ofta legat budgeterade och väntat på beslut som Regeringen hållit inne med.

Vad det handlar om idag är att Regeringen slutligen fattar beslut om att genomföra de renoveringar och uppgraderingar som Försvarsmakten redan tidigare avsett genomföra. De ”satsningar” som Widegren och Johansson nu marknadsför har legat i röret länge för att inte den svenska stridsvagnsförmågan ska bli helt obsolet. En stor del av renoveringen och uppgraderingen utgörs också av ett nytt ledningssystem för stridsvagnarna.

Denna renovering och modifiering omfattar endast 48-56 av de 120 stridsvagn 122 som Sverige har. Det är nämligen allt vad den internationellt inriktade Insatsorganisation 2014 har. Detta trots det ökad fokus på nationellt försvar och trots det kostnadsneutrala förslag förre arméinspektören Berndt Grundevik lade förra våren där Arméns slagkraft skulle ökas betydligt, bland annat genom att antalet stridsvagnar i organisationen ökades till 110. De facto får alltså Armén bara hälften av sina stridsvagnar livstidsförlängda på samma sätt som Flygvapnet bara får strax över hälften av sina JAS 39 moderniserade.

Vad varken Widegren eller Johansson vill ta upp är att såväl renoveringen och modifieringen av stridsvagn 122 som ledningssystem utgör två av de 32 projekt som den av regeringen tillsatta och av Håkan Jevrell ledda ”genomförandegruppen” beslöt att stryka våren 2008 på mycket lösa grunder. Den information man hade om respektive projekt var i princip en bild och en kortfattad beskrivning om en halv A4-sida. Försvarsmakten tilläts inte ge sin syn på det hela. Idag har nästan samtliga projekt återupplivats, till dyrare kostnader och med förmågeglapp som följd. Just den av Widegren och Johansson marknadsförda ”satsningen” är ett projekten som fördyrats och där resultatet har blivit förmågeglapp. Regeringen fick förra året svidande kritik av Riksrevisionen för ”genomförandegruppen” vilken jag tidigare har kallat ”amatörernas afton” för den högst amatörmässiga processen som kostat skattebetalarna såväl pengar som försvarsförmåga.

Somliga tror dock på allvar att det rör sig om satsningar. Såväl Skövde Nyheter som Norrländska Socialdemokraten samt Norrbottens-Kurirens TV-kanal har fallit för detta, där den sistnämnda därtill intervjuar Johan Johansson framför en stridsvagn på I 19. Enligt intervjun med Johansson i Norrländska Socialdemokraten är kostnaden för uppgraderingen en försvarshemlighet, liksom vad som ingår i uppgraderingen. Den som vill veta vilka summor det rör sig och ungefär vilka uppgraderingarna är behöver dock bara läsa sidan 17 i det öppna dokumentet Försvarsmaktens materielplan.

För den som vill ta del av fler av Johan Johanssons debattartiklar i försvarsfrågor rekommenderas debatten mellan honom och löjtnanten Daniel Vikström från i vintras (del 1, del 2, del 3, del 4). Den uppmärksamme lägger märke till att några av de materielsystem som räknas upp är sådant som ingick i ”amatörernas afton” respektive den affär som gjort att Försvarsmakten sedan i vintras inte har en endaste haubits.

Härnäst skulle man kunna gissa sig till att vi kommer att få höra om hur Regeringen gör ytterligare en ”miljardsatsning” på försvaret när motsvarande renoverings- och modifieringspaket för Stridsfordon 90 offentliggörs. Dagens debattartiklar fortsätter enbart den sorgliga traditionen att presentera nödvändigt underhåll som ”satsningar”. Som vanligt tar man heller inte upp att den siffra för materielbudgeten som nämns är för såväl anskaffning, vidmakthållande och avveckling och att anskaffningsdelen stadigt sjunkit under Alliansregeringen när man istället valt att skjuta problemen framför sig. Istället har man byggt på det så kallade materielberget i form av materielsystem som inom en tioårsperiod når slutet på sin livstid och där idag ingen finansiering finns att tillgå. Däri ligger ett av de absolut största problemen för det svenska försvaret och Regeringen gör tyvärr fortfarande ingen som helst ansats att rätta till problemet. Hur stora delar av dagens ”satsning” som återfinns i budgetposten för ”vidmakthållande” av materiel respektive ”anskaffning” framgår inte.

När statliga infrastruktursatsningar presenteras kan en satsning kan vara att göra en motortrafikled till dubbelfilig motorväg med höjd hastighet till 120 km/h. Hade man tillämpat samma definition på satsningar som inom försvarspolitiken hade den dubbelfiliga motorvägen, som nu fått djupa hjulspår och potthål, gjorts enfilig och fått hastighetsbegränsningarna sänkta till 60 km/h. Det är ju dock inte möjligt att presentera som en satsning eftersom allmänheten direkt skulle klara av att syna bluffen. Tyvärr är så inte fallet inom försvarspolitiken.


Idag publicerades på Försvar och Säkerhet den andra delen i följetongen ”Korridoren till Kaliningrad”. Lika läsvärd som tidigare del samt prolog och därtill intressant att läsa i anslutning till president Obama val att besöka Sverige när besöket i Ryssland nu ställts in. (DN, 2, 3, SR, SVT, SvD, 2, Aft)

Bloggat om miljardsatsningen: 6:e mannen, Skipper (där man för övrigt kan läsa mer om renoveringens innehåll)

Uppdatering 8/8 06.35: Nu är tydligen Försvarsmakten uppgraderad när de olika stridskrafterna fått var sin "uppgradering". Från Sveriges Radio Skaraborg:

"Det här är ett framtidsinriktat beslut där Alliansregeringen fortsätter att modernisera Sveriges försvar. Flyget har fått sin uppgradering, marinen har fått sin uppgradering och nu får också armén sin uppgradering."


Man häpnar.


Uppdatering 12.20: SvD intervjuar Cecilia Widegren om miljardsatsningen.

Uppdatering 18.00: SR Norrbotten talar också om "jätteinvesteringen" som görs på försvaret. I Skövde Nyheter får Cecilia Widegren mothugg av löjtnant Daniel Vikström, som även var den som gav Johan Johansson svar på tal i vintras. Skipper har också producerat ytterligare ett inlägg i ämnet med den talande rubriken "Fortsatt desinformation".

Tal för döva öron (uppdaterad 2/7 11.05)

ÖB uttalar sig idag i en intervju med SVT Rapport om att Försvarsmaktens måste få ett omfattande tillskott av pengar i framtiden. Alternativet blir att stryka en försvarsgren. Konsekvenser liknande denna har upprepade gånger varnats för, men mötts av döva öron i Regeringen och Försvarsdepartementet.

När ÖB tidigare i år skärpte till budskapet och offentligt meddelade att försvarsbudgeten inte håller bortom 2014 för att införa insatsorganisation 2014 exklusive de omfattande materielanskaffningar om drygt 70 mdr kr eller mer som måste till för att omsätta alla de grundläggande materielsystem som faller för åldersstrecket fram till 2025, möttes budskapet av hån och oförståelse från moderata försvarspolitiker. På Twitter och i uttalanden kunde man skåda den grekiska lyxfällanförsvarspolitiken i all sin härlighet där den centrala talepunkten från moderat håll var att ingenting är bestämt om försvarsbudgeten bortom 2014 så det är irrelevant att tala om underfinansiering. Än mer talande var den totala tillämpningen av EMCON när nyheten om en amatörernas afton del 2 som Regeringen med Moderaterna i spetsen planerar för enligt SvD (förekomsten har ännu ej dementerats av Regeringen). Det var knäpp tyst. Total radiotystnad i två dagar på sociala medier, vilket var den fullständiga motsatsen till normalbilden.

Det är därör inte för inte som ÖB nu i uttalar sig i ytterst hårda ordalag. Ur SVT Rapports intervju från idag:

"Han [ÖB] säger också att politikerna hittills inte velat höra sanningen utan bara tänker kortsiktigt på nästa val , och att det därför är ÖB:s plikt att varna för konsekvenserna om inte mer pengar tillförs det svenska försvaret."


Det man ska ha i åtanke vid uttalanden som dessa och vid t ex årets upplaga av Sälenkonferensen, är att när ÖB offentligt gör uttalanden som dessa har budskapet såväl i skrift som i samtal tidigare påpekats. Detta visar än mer på tyngden i budskapet.

I början av förra veckan släppte Regeringen sina direktiv för Luftförsvarsutredning 2040. Direktiven är ett tydligt bevis på just oförmågan hos framförallt Regeringen att förstå situationen. Huvudet är långt ner i sanden och just nu verkar man mest hoppas på att förlora nästa val så att man kan vältra över problemet på Socialdemokraterna.


Utifrån amatörernas afton del 2, där anskaffningen av ett nytt svenskt stridsflygplan ska inrymmas i befintlig budget (en total orimlighet, liksom avhjälpandet av övriga materiella brister inom befintlig budget) kan resultatet mycket väl bli så att det scenario ÖB varnar för blir verklighet. Det vore tyvärr inte helt förvånande om Amfibiekåren, som idag för en tynande tillvaro med allt mindre marin anknytning, läggs ner helt och hållet, vilket vore vansinnigt med tanke på svensk geografi och säkerhetspolitisk situation.

I riskzonen finns också Ubåtsvapnet, där ekonomin inte tillåter anskaffning av nya ubåtar (precis som inom så många andra områden), vilket vore än mer vansinnigt utifrån samma argument som Amfibiekåren. Ubåtsvapnet lider stort av att Danmark för några år sedan gick just denna väg och att mycket av den verksamhet som bedrivs och de uppgifter som löses (och kan lösas) är omgärdade av sådan sekretess att få beslutsfattare förstår vikten av denna förmåga för ett svenskt försvar.

Inom Armén ligger sannolikt också Luftvärnet i farozonen, då truppslaget redan för en utrotningshotad tillvaro och inga pengar finns till materielomsättning, samt stridsvagnsförbanden då dessa inte innehåller några svenska materielprojekt och deras berättigande i svenska internationella insatser historiskt är minimalt (en annan sak i andra länder). Berättigandet nationellt är desto högre.


Det vore kors i taket, men förhoppningsvis inser Regeringen vikten av att ta till sig ÖB:s budskap från idag. Statistiken talar dock för att ÖB talar för just döva öron.


DN, SvD, SR

Bloggar: Johan Westerholm, Cornucopia, Rolf K Nilsson (m)

Uppdatering 2/7 09.40: ÖB har idag en debattartikel på Politikerbloggen. ÖB med verkade dessutom i TV 4 Nyhetsmorgon, där han betonade att det ekonomiska läget inte håller bortom 2015.

Uppdatering 2/7 11.05: Läs Försvar och Säkerhets kloka analys.

KFÖ på riktigt

På Försvarsmaktens hemsida kan man idag läsa en artikel om Wartofta stridsvagnskompani, P 4 som genomfört krigsförbandsövning med tidvis tjänstgörande soldater. Under den aktuella övningen bestod kompaniet av såväl kontinuerligt tjänstgörande som tidvis tjänstgörande soldater och man övade bl a förflyttning och kompanis anfall. Det goda resultatet som de tidvis tjänstgörande soldaterna presterade förvånade befälet:

"Vi har övat kompanianfall med vagnarna och nivån var högre än vad vi kanske hade förväntat oss, säger Niclas Westerlund. Det krävs givetvis mer övning innan kompaniet är helt stridsberett och vi kommer öva mer redan under nästa hösts KFÖ … De tidvis tjänstgörande soldaterna behövde egentligen bara ”rostas av” en aning men sedan märktes det inte att det har gått en tid sedan senast de tjänstgjorde, avslutar Westerlund."

Andra krigförbandsövningar som genomförts tidigare under hösten har kritiserats då de varit av ett betydligt mindre kvalificerat slag och det är därför mycket glädjande att läsa att P 4 genomför kompanis anfall under sina soldaters första tjänstgöring som tidvis anställda. Fortfarande är den en bra bit kvar till den typ av krigsförbandsövning som begreppet tidigare betydde, men det är ett stort lyft från grundläggande utbildning på automatkarbin, som utgjort temat för vissa förbands "KFÖ".


Som många säkert känner till eller läst på andra försvarsbloggar (Skipper, Cynismer, Chefsingenjören, Försvar & Säkerhet) så ser det inte så bra ut ekonomiskt för Försvarsmakten nästa år. I sinom tid när följderna är helt klara kommer det ett inlägg om detta på WW, men man kan redan nu dra slutsatsen att det kommer att bli påverkan på mängden övningar nästa år och möjligheterna att anställa personal. Det finns flera orsaker till att situationen ser ut som den gör, men konsekvenser blir likväl allvarliga.

I och med det mycket oöverlagda beslutet att sätta punkt för värnplikten och omedelbart övergå till ett yrkesförsvar, skapades ännu ett förmågeglapp i svensk försvarsförmåga. Den framtida krigsorganisationen har redan tidigare aviserats vara intagen tidigast 2019, trots att den bär namnet 2014, då organisationen helt är bemannad med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal. Fram till 2019 kommer förbanden till delar utgöras av tidigare utbildade värnpliktiga som ej kommer att repetitionsövas eftersom värnplikten med stöd av riksdagsbeslut är lagd på is.

Tidigare i debatten om värnpliktens försvinnande utgjorde ekonomin ett av huvudargumenten för förespråkarna av ett yrkesförsvar. Idag har det visat sig att det inte var så billigt som man föreställt sig utan avsevärt dyrare. Ett av de andra huvudargumenten, som fortfarande ofta används av försvarsministern, är att värnpliktiga är sämre utbildade och inte lika användbara i strid. Motargumentet har varit att man inte kan jämföra med de värnpliktiga som utbildats under 00-talet eftersom en stor del av dessa aldrig fått genomföra en komplett värnplikt i kompletta förband och med större förbandsövningar, och ingen har fått genomföra en repetitionsövning. Grunden för all militär förmåga är att ha välövade förband och grunden i värnpliktssystemet var regelbundna repetitionsövningar. Utan regelbunden övning spelar det ingen större roll om man är yrkessoldat, tidvis tjänstgörande eller värnpliktig. Man saknar i alla fallen grundförutsättningarna för att framgångsrikt kunna genomföra väpnad strid.

Det intressanta är nu när P 4 genomför kompaniövning med stridsvagn 122 med soldater som gjorde sin grundutbildning i början av 00-talet (baserat på den intervjuade vagnchefens ålder) och det fungerar mycket över förväntan avseende kunskaper. Helt plötsligt faller då ytterligare ett incitament för att välja det betydligt dyrare personalförsörjningssystemet med yrkessoldater som gör att Försvarsmakten till stor del håller på att tappa sin folkförankring och av kostnadsskäl tvingas till en mycket låg numerär. Det går ju att repetitionsutbilda värnpliktiga på samma sätt som förr och nå goda resultat, eller valt att bortse från erfarenheterna. Tydligen har många glömt bort det under de nästan två decennier som repetitionsövningar inte har genomförts av ekonomiska skäl, eller valt att bortse från det. Helt plötsligt anses det också återigen vara en fördel med soldater som inte bara är soldater utan även har civila kompetenser, vilket tidigare ansetts vara en fördel med värnplikten och som bidragit till svenska soldaters goda rykte.

Naturligtvis skulle vi inte ha valt varken eller avseende värnplikt och yrkesförsvar utan istället både och som t ex Norge. Återigen ser vi resultatet av hur olika politiska agendor helt låser svensk försvarsförmåga till en extrem. Under socialdemokratiskt styre var det helt omöjligt att ha ett tvåbefälssystem eftersom det kunde tolkas som ett uttryck för ett klassamhälle, liksom värnplikten var ett uttryck för det enhetliga samhället. Under nymoderat styre är det istället ett yrkesförsvar och ökad användning av contractors som gäller som ett led marknadsekonomin. Ingen sida är särskilt intresserad av att genomföra något djupare utredningsarbete i frågorna utan avsevärda politiska styrningar. Det senaste i raden exempel är att styra en utredning av luftstridskrafterna till en mycket avlägsen period (30 år bort), när det i själva verket helt saknas kvalificerad inriktning för det närmaste decenniet. Ett annat exempel är faktumet att utredningen om ersättandet av värnplikten med yrkesförsvar kom ett år efter att riksdagen redan fattat sitt beslut. Hade man varit intresserad hade man t o m kunnat titta på svenska erfarenheter av hur det fungerade förra gången i modern tid med anställda soldater. Vad man nu också helt bortser från är att det är tack vare tidigare värnplikt som man lyckats så pass väl med att rekrytera kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater.


Det går att lindra följderna av det förmågeglapp som det underfinansierade och i många år till oflexibla yrkesförsvaret innebär. Se till att repetitionsutbilda de värnpliktiga som idag är krigsplacerade i våra förband. Släpp den politiska prestigen.


Tweet

Olika värdesättning av stridsvagnen idag

Olika västländer väljer nu olika vägar avseende framtiden för stridsvagnsvapnet. Flera är de länder som återupptäckt stridsvagnens värde på slagfältet i och med krigen i Afghanistan och i Irak. På flera håll anser man att den trenden med lätta mekaniserade förband är bruten. Så även i Sverige, där man härom året kunde läsa dessa ord i Försvarsmaktens budgetunderlag för det nästkommande året, för att ett antal sidor senare kunna läsa om att nu skulle Försvarsmakten minsann anskaffa nya lätta stridsfordon.

Danmark och Kanada är två av de länder som tidigare sänt stridsvagnar till Afghanistan och använt dem där med mycket god framgång. I vintras fick de följe av amerikanska marinkåren som blev det första amerikanska förband att använda stridsvagnar i Afghanistan. Stridsvagnen ger en mycket god förstärkning av eldkraft och kan framgrupperas nära andra stridande förband. Stridsvagnar har också i många fall överlägsna sensorer för att upptäcka mål i mörker och har i grunden högre överlevnadsförmåga. Norge beslutade härom veckan att följa sitt södra grannland i fotspåren och sända stridsvagnar som förstärkning till sin kontingent i Afghanistan. Framförallt är det eldkraften och sensorerna man är ute efter.

Nederländerna å sin sida avvecklade under våren sitt stridsvagnsvapen helt och de sista 60 toppmoderna Leopard 2A6-vagnarna ska nu säljas, inte osannolikt till Kanada som efter sina erfarenheter i Afghanistan helt förnyar sin park och tidigare köpt de stridsvagnar som Nederländerna sålt. Nederländerna befinner sig i stort ekonomiskt trångmål, vilket drabbat landets försvar hårt. Landets två flygbaser är nu på väg att bli endast en. Marinens NH 90-helikoptrar har levererats sent till höga kostnader, stora understödsfartyg säljs ut och nu senast läggs alltså landets stridsvagnsvapen ner. Mycket oroväckande är att det nya svenska personalförsörjningssystemet med anställda och kontrakterade soldater modellerats efter just Nederländerna. I Nederländerna har personalkostnaderna efter övergången till yrkesförsvar stigit till att utgöra runt 60 % av försvarsbudgeten och trots att man har stora vakanser i organisationen ska nu 12 000 försvarstjänster försvinna varav hälften utgör uppsägningar. Intressant är de stora militära missnöjesdemonstrationer som genomförts och som Commander skriver om.

I dessa tider av ekonomiska trångmål även för Försvarsmakten har man att hoppas att inte även det svenska stridsvagnsvapnet går samma väg som det nederländska. En svensk förstärkning med stridsvagnar i Afghanistan har tidigare diskuterats, men inte genomförts. Stridsvagnar och artilleri är förmodligen de enda förbandstyper som har högre politisk tröskel i Sverige för internationella insatser än stridsflyg.

Situationen i Nederländerna är också oroande för vilken framtida militär förmåga Europa kommer att besitta.