Sommaroffensiv

Det är inte bara i Afghanistan det pågår en sommaroffensiv, utan så även på hemmaplan och inom Försvarsmakten. Det börjar bli en sorglig tradition från Högkvarteret och Försvarsmaktsledningen att under semestern ställa de anställda inför svåra livsval utan detaljer, uppbackning och erforderlig information.

Förra året fick samtliga officerare som antagits till nivåhöjande utbildning under semestern reda på att de var tvungna att underteckna ett nytt anställningskontrakt innan semesterns slut utan möjlighet att få svar på vad kontraktet innebar. Det var helt enkelt ett kontrakt in blanco, där officeren förband sig att acceptera att bli skickad i tjänst även utomlands, utan någon vetskap om ersättning, förmåner, sociala förhinder och insatsfrekvens.


Tydligen ansåg man i Högkvarteret att förra årets sommaroffensiv föll så väl ut, att man beslöt sig att genomföra en i år också, men utöka den till samtliga Försvarsmaktens anställda, även innefattande civilanställda. Bakgrunden är att Försvarsmakten från årsskiftet ska inta en ny organisation, Insatsorganisation 11, i vilken så gott som samtlig personal återigen äntligen ska vara krigsplacerad. Då Försvarsmakten till skillnad från sist detta var på tapeten även av Riksdagen ålagts en rad internationella uppgifter, vill man vara förvissad om att de anställda även kan tänka sig sådana. Som det mycket riktigt ofta påpekas så sker en hel del av Sveriges säkerhetspolitiska arbete numera aktivt utomlands. T ex är nu bladet äntligen taget från munnen och det är politiskt erkänt genom bl a Solidaritetsförklaringen att försvaret av Sverige inte alltid börjar vid den svenska gränsen, utan det kan lika gärna vara vid den finska eller på norskt vatten. Det är äntligen officiellt att det inte går att se en säkerhetspolitisk situation eller konflikt som drabbar ett av våra grannländer som inte får mycket starka efterverkningar för svensk del.

Att samtlig personal anställda och kontrakterad av Försvarsmakten ska vara krigsplacerad för skarpa uppgifter och användbar såväl för det nationella Försvaret faller sig därför helt naturligt. Liksom det tidigare varit obligatoriskt för såväl officerare som soldater att försvara Sverige vid ett anfall mot landet, har skattebetalarna och därmed uppdragsgivarna rätten att förvänta sig att Försvarsmaktens alla anställda även löser övriga uppgifter som ställs till myndigheten.

Man kan dock inte hymla med att detta är en betydligt bredare och mer komplicerad uppgift än vad som tidigare ställts på de anställda, när de som varit intresserade och haft möjlighet har kunnat söka utlandstjänst. Försvaret av Sverige är en sak, då det handlar om att slåss för allas vår överlevnad. Det är i princip vinna eller försvinna som är alternativen och då spelar inte social situation, utbildningsplaner, tidigare tjänstgöring, arbetstider någon större roll. De är fullständigt egala när man har kniven mot strupen.

För internationella insatser på t ex en annan kontinent är situationen en annan. För den unge hungrige officeren är det enormt spännande att åka på sin första mission. För pappan eller mamman som tidigare genomfört tre missioner och med ett förhållande som knakar är situationen en annan, liksom för den som precis kommit hem från en mission, men som måste åka nästan direkt på nästa då man har en kompetens det är ont om i Försvarsmakten, tex minröjning, psy-ops eller liknande. Oftast löser sig det mesta om man bara har tillräckligt bra betalt och tillräckligt bra förmåner och framförallt en möjlighet att planera sitt liv. "Om två år kan jag åka på insats, för då är barnen tillräckligt stora" o s v.

Inget av ovanstående problem hanteras i ett in blanco-kontrakt och det ovanstående är funderingar som alla försvarsmaktsanställda har. Vad händer om jag inte skriver på? När blir jag uppsagd? Träder trygghetsstiftelsen in? Hur ofta ska jag åka? Om både jag och min respektive är officerare - ska vi mötas i dörren då mellan insatserna? Vad händer med familjen om jag förolyckas?

För att få en människa att göra något brukar det bästa sättet vara att ge en ordentlig morot och helst ge dem uppfattningen att det är något de själva kommit på. Tvång fungerar sällan om man vill ha folk med sig. Att därför locka med förmåner och bra villkor är ett ypperligt sätt att få anställda att skriva på nya avtal. Att som på forsvarsmakten.se skriva "Internationell arbetsskyldighet - så kan du få jobb utomlands" och "Om medarbetaren svarar ”ja” så innebär den nya anställningen att medarbetaren har möjlighet att få tjänstgöra utomlands" och "Svarar hon eller han ”nej” så riskerar medarbetaren att bli uppsagd på grund av arbetsbrist eftersom det inte finns någon befattning att placera anställda på som inte kräver internationell arbetsskyldighet" är ett mycket klumpigt och föga motiverande sätt att uttrycka sig. (Att läsa den nu publicerade texten noga rekommenderas. Det är intressanta formuleringar som lär återkomma). Svaren på många av de frågor som de anställda ställer sig hade man redan från början kunnat publicera. Ledarskapet är minst sagt bristande.


På det hela taget är det återigen en mycket märkligt och empatilöst agerande från Försvarsmaktens sida. Ett beslut av den här magnituden som för många blir ett livsval kräver omfattande och långvarigt beslutsunderlag och möjlighet för frågor och diskussion. Det är ingenting man pytsar ut i småbitar under folks semester. Av denna anledning har WW i det längsta hållit tillbaka debatten om just det nya obligatoriet för att ge förstahandsinformationen en chans att komma ut, men eftersom Försvarsmakten nu själv sedan någon dag publicerat sin märkliga artikel på hemsidan och Officersförbundet idag sagt nej till nuvarande förslag, finns det längre ingen anledning att avvakta.

Försvarsmakten har tidigare sagt sig vara mån om att informationen om de nya anställningsavtalen ska komma ut innan personalen går på semester. Där föreligger tydligen en skillnad mellan kartan och terrängen på så sätt att enligt Högkvarteret börjar tydligen inte semestern förrän någon gång i juli, medan mycket stora delar av personalen går på semester redan tidigt i juni för att tömma sina berg av kompensationsledighet inför avstämningsdatumet i september. För dessa blir informationen alltså i form av hörsägen, vilket sällan bygger förtroende för ledningen. Fredag vecka 38 ska de anställda ha lämnat sina svar.


Officersförbundet har alltså idag sagt nej till det aktuella avtalsförslaget med bla följande motiveringar:
Arbetsgivaren kan fortfarande inte på tillräckligt tydligt sätt redogöra vad tjänstgöringsskyldigheten kommer att innebära för den enskilde individen
...
Fortfarande kan inte arbetsgivaren på ett tillfredsställande sätt redogöra för vad det är
som medlemmarna ska tacka ja eller nej till. I det underlag som medlemmarna ska
fatta sitt beslut utifrån framgår inte hur ofta individen ska tjänstgöra, vilket reellt stöd
som erbjuds till de anhöriga samt på vilket sätt ett obligatorium förhåller sig till övrig
lagstiftning på området så som till exempel föräldraledighetslagen.
...
Arbetsgivaren anser att ersättningsnivåerna i utlandsavtalet och obligatoriefrågan är
två olika frågor och har inte under arbetets gång velat diskutera frågan om höjda ersättningar
i ett helhetsperspektiv. Officersförbundet anser att det finns en mycket tydlig koppling mellan ersättningsnivåerna och medlemmarnas inställning till utlandstjänsten.
...
Officersförbundet anser inte att arbetsgivarens garantier för att fullmaktsofficerarnas
anställningstrygghet är arbetsrättsligt tillräckliga för att förbundet ska kunna rekommendera medlemmar med fullmaktsanställningar att teckna om sina anställningsavtal.

Märk väl att varken Officersförbundet eller WW motsätter sig en en tjänstgöringsskyldighet omfattande såväl nationella som internationella uppgifter.

Att motivera officerskåren att anamma en internationell tjänstgöringsskyldighet kommer förmodligen te sig som en barnlek i förhållande till att göra detsamma med de civilanställda som också ska omfattas av obligatoriet. Frågan är också hur Försvarsmakten har tänkt sig att hantera alla de konsulter som numera hyrs in och de tjänstupphandlingar som görs. Ska konsulterna också krigsplaceras?

Det ska bli spännande att se vad Försvarsmakten och Officersförbundet kommer fram till i sina vidare förhandlingar och om ÖB har något att presentera vid sitt framträdande i Almedalen nästa vecka, vilket från början lär ha varit planen.

Tidigare inlägg:
Innanför OODA-loopen
5 år till facit

Andra bloggar:
Chefsingenjören, 2
Väpnaren

Officersförbundets portal om obligatoriet