De som är bevandrade i modern krigsvetenskap känner till överste Boyd och hans teori om OODA-loopen och vilken vikt den tillmäts i modern manöverkrigföring. För att segra över motståndaren gäller det att ha ett informationsöverläge som gör att man kan fatta fler och bättre beslut oftare en motståndaren, varvid man denne till slut tvingas inse att händelserna i kriget glidit honom ur händerna.
Under våren beslutade Försvarsmakten att samtliga officerare som skall genomgå nivåhöjande utbildning (d v s genomgå central utbildning på MHS eller FHS som senare leder till befordran) måste teckna ett nytt anställningsavtal där man förbinder sig att tjänstgöra i operationer utomlands, även kallat tvingande utlandstjänst. Officersförbundet har å det kraftigaste motsatt sig denna order, eftersom den är så löst formulerad.
För majoriteten av officerarna har säkert detta gått obemärkt förbi om man inte följt Officersförbundets info. Speciellt eftersom Försvarsmakten inte gick ut med informationen förrän stora delar av officerskåren, framförallt de som ska tillbringa det närmaste åren/åren med studier, gått på semester. Hux flux får officerarna som under kommande år ska genomgå nivåhöjande utbildning ett brev i postlådan där det står att om de inte tecknar om sitt anställningsavtal till tvingande utlandstjänst kommer man ej att få genomföra utbildningen. Att sedan få tag i någon ansvarig på central nivå är inte lätt. De flesta är ju på semester, kan det anstå till i höst [datum efter sista teckningsdatum]? Officeren i fråga måste alltså fatta beslutet på egen hand utan något stöd eller att egentligen veta vad man tecknar sig för, eftersom också stora delar av facket, Officersförbundet, har semester.
För den utomstående kan det förefalla som ännu en lyxåtgärd à la Stockholms sopåkare - officerare har ju betalt för att kriga. Egentligen innebär detta samma sak som att man som ingenjör på Ericsson helt plötsligt under semestern får veta att man riskerar att bli av med jobbet om man inte förbinder sig att jobba i Afghanistan i framtiden under perioder. Mer än så får man inte veta.
Försvarsmakten väljer nämligen att inte med ett ord berätta för de anställda hur länge och hur ofta man kan förvänta att bli skickad på insatser utomlands, vad som händer om man får förhinder (graviditet, dödsfall i familjen, sjukdom etc), vilket stöd som ges till familjen under insatsen, vad som händer om man vägrar denna tjänstgöring, etc.
Jag tvivlar på att en anställd på Ericsson skulle godta dessa villkor, såvida inte lönen var extremt hög.
Man skulle kunna tro att det är en ny trend inom Försvarsmaktens personalpolitik. Uppgifter till mig gör gällande att personal som ska stötta materielinförande i länder dit Sverige säljer krigsmateriel numera förväntas underteckna sina fleråriga kontrakt in blanco utan att MUST:s säkerhetsbedömningar för landet och området är genomförda, utan att få information om boende och levnadssituationer i landet och utan att få genomföra rekresor i landet i fråga. Handlar det om länder med mycket hög kriminalitet och med aktiva terrorgrupper kan sådan information vara nog så intressant.
Något som förmodligen gått de flesta förbi som inte läser lite djupare på Försvarsmaktens intranät, är att Försvarsmaktens personaldirektör sade upp sig under våren. Uppenbarligen gillade han inte den framtida personalpolitiken för Försvarsmakten eftersom han valde att sluta i förtid. Det bådar inte gått för personaltjänsten när en person som är civilt rekryterad att handha personaltjänst ogillar den förda personalpolitiken så att han säger upp sig. Jag börjar inse varför.
Det kan också vara nog så intressant att veta att som Officersförbundet skriver:
"Inget krav för chefskretsen
...
En annan sak som vi påpekade var att FM pratar mycket om den goda arbetsgivaren, men visar det lite i handling. ÖB med flera pekar på vikten av det goda ledarskapet och att vara föregångsman, under våren har det i FM utnämnts en ny general löjtnant, några brigadgeneraler och ett tiotal överstar. Ingen av dessa har skyldighet i sitt anställningsavtal. Efter ÖB chefsmöte i slutet av maj då frågan om föregångsmanskap lyftes av en förbandschef, har FM utnämnt mer än fem nya OF 5 officerare, utan skyldighet, säger Peter Löfvendahl"
Vän av ordning undrar naturligtvis vad som hände med Försvarsmaktens ledord, Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA)? Tydligen har man i alla fall börjat applicera manöverkrigföring inom personaltjänsten.
Framförallt undrar jag hur detta kan gå hand i hand med försvarsministerns ord att "De internationella insatserna bygger på att kvinnor och män söker sig till dem på frivillig grund".
De officerare som nu är berörda av kravet på att skriva nya anställningsavtal bör läsa den information som finns på Officersförbundets hemsida innan man fattar ett beslut.
24 kommentarer:
FM framstår ännu en gång som en "god" arbetsgivare... Jag vet inte för vilken gång i ordningen!
Ledarskap är sedan en lång tid inte någon framstående gren för FM även om HKV ännu tycks tro det.
Glappet mellan uttalad vilja och verklig handling ökar hela tiden och mäts nu i ljusår... (Jfr förmågeglapp)
Personalen är i bästa fall en kolorerad ruta i ett EXCEL-ark som kan ändras dagligen.
FM har nu så låg funktionalitet att det vore lika bra att lägga ner det som återstår, byta ut alla generaler och börja om igen! Det kan inte bli värre...
Efter mer än 30 år i yrket nödgas jag konstatera att inkompetensen och oförmågan hos FM ledning snabbt närmar sig bibliska storheter. Frustrationen är utbredd och uppgivenheten inför de snart sagt dagligen publicerade dumheterna på EMIL (FM Pravda) är nästan total... Förtroendet är grusat och jag vet knappt vad som skulle kunna bryta denna utveckling.
Jag tror dock att FM ledning måste börja leva som den lär och inte bara göra sina "ukaser" till en läpparnas bekännelse, trovärdighet saknas. ÖRA måste gälla även hos FM ledning, det duger inte med att mörklägga obekväma fakta och hota officers kamrater som i debattinlägget.
De måste likaså förklara med tydlighet vart vi är på väg och hur framtiden skall se ut, dock saknas all tillstymmelse till dialog.
Ja du....det är inte bara försvarsministern sosm påpekar att det är frivilligt. ÖB påpekade flertalet gånger i sitt installationstal, som ligger på mil.se, att alla internationella insatser måste vara frivilliga. Men å andra sidan kan man kanske säga att det är också frivilligt att ta karriärsteg och läsa kurser. Villkoret för att läsa kurs är att åka utomlands. Alltså blir internationell tjänstgöring frivilligt........hmmmm
Då kommer förstås följdfrågan: hur kommer det sig att de höga officerarna är sådana kompletta idioter?
För att man bara befodrar folk som inte är besvärliga, så att personerna högst upp är de som tycker allra minst om allra flest saker och som helst bara glider igenom systemet i väntan på guldkantad pension och konsultarbete i försvarsindustrin?
/Starvid
Starvid
Att det är de följsamma, de som är lojala mot systemet och uppgiften som de uppfattar den, som når yttre framgång och befodran, är väl inget nytt. Det gäller i alla organisationer.
Att vara en motvalls bråkstake, en djävulens advokat eller en whistle blower har aldrig varit särskilt befräjande för den enskilde men paradoxalt nog ofta för organisationen.
Jo det är väl som ni skriver...
Men jag har i min enfald trott att ÖRA byggde på en samma värdegrund som deliberativ demokrati, dvs;
"Det som gör demokrati till demokrati är inte att vi är eniga utan att vi har rätt att vara oeniga och till och med uppmuntras därtill."
En miljö med öppen dialog där alla är välkomna att delta och där förmågan att kunna "tänka utanför lådan" premieras är sannolikt den mest framgångsrika för de flesta organisationer (och samhällen)
Thomas
Väldigt komplicerad fråga som belyser omställningen från nationellt försvar till insatsförsvar.
Nyare officerare har säkerligen tagit med utlandstjänstgöring i ekvationen. Men vad gäller för de lite äldre officerare som gick med i det nationella försvaret?
Man kan tycka att frågan borde föranleda ganska mycket diskussion både inom försvaret och ute i samhället.
Att tvångsomvända eller tvinga ut de officerare som fortfarande ser sitt uppdrag som nationellt försvar är knappast särskilt konstruktivt.
Frågan är väl om inte folket, om det fick säga sitt, skulle föredra ett fungerande nationellt försvar framför ett pyttelitet insatsförsvar?
Läste i någon brittisk tidning att "Sverige har en handfull soldater stationerade utomlands".
Denna handfull är hela vårt stolta försvar.
Officerens, soldatens och sjömannens roll är att leda och medverka i militära insatser, dvs av samhället sanktionerad verksamhet som innebär kraftigt förhöjd risk för liv, lem och egendom för inblandade parter och tredje man.
Dessa insatser är oftast av sådan natur att endast militära enheter kan genomföra dem - dels då risken anses för hög för andra maktmedel i staten, dels för att bara militära förband har erforderlig materiel och utbildning för att lösa förekommande uppgifter. Det är underordnat om dessa uppgifter sedan löses hemma eller borta, i luften, på marken eller i/på havet, under lång tid eller som korta intensiva insatser.
Officeren, soldaten och sjömannen förväntas med andra ord vara offeranoder i statens maktmedelsutövning. Genom att det militära systemet offrar sig / offras överlever samhället i stort. De som väljer soldatbanan måste inse att detta konstituerar deras existensberättigande i samhällskroppen.
Ett av dagens problem är vi har fostrat ett antal officersgenerationer - några befordrade ända upp på överste-/kommendörsnivån - som tror att de har ett val, att en order är ett inspel i en allmän diskussion och att de individuellt kan välja vilja uppgifter de vill medverka i. Därför är det nya anställningsavtalet ett välkommet uppvaknande.
Förhoppningsvis inser småningom såväl arbetsgivaren staten som militärt anställda i allmänhet att försvaret inte är en statlig byråkrati vilken som helst. Försvar handlar inte om rena bokslut, miljö, gender, hbt, tidredovisning och mediakampanjer, osv. Försvaret handlar för den enskilde om att - utan diskussion om riktigheten i en given order - med livet som insats lösa skituppgifter som ingen annan i samhället vill ta på sig.
I retur bör den enskilde kunna förvänta sig förmåner såsom rimligt hög pensionsålder, en mer än anständigt tilltagen lön och visst stöd till hemmavarande vid insatser. De flesta av de positiva incitament som får den enskilde att söka sig till försvaret har under de senaste 30 årens lopp förhandlats bort, inte minst med hjälp av officerarnas egna främsta fackliga företrädare.
Ett annat av dagens problem är således att våra beslutsfattare på såväl politisk som myndighetsnivå vill ha tillgång till det militära instrumentets alla förmågor utan att betala vad det kostar. Så länge staten fortsätter att låta de enskilda individerna i försvaret betala merparten av notan borde det inte förvåna någon att diskussionen fortsätter med oförminskad kraft om det goda ledarskapet, myndighetsledningens kompetens och riktigheten i statens säkerhetspolitiska vägval.
Det som upprör mig och de flesta andra är sättet att genomföra denna omställning på. De som sökt nivåhöjande utbildning för ett halvår sedan gjorde det utan någon som helst information om det beslut som nu fattats eller att det var förestående. Att sedan fullkomligt underlåta att i kontraktet ta upp något av dessa helt fundamentala aspekter finner jag inte ord för. Ungefär samma förfarande användes för några år sedan på den grundläggande officersutbildningen, där man under själva läsåret fattade beslut att de blivande officerarna skulle examineras med tvingande utlandstjänst i anställningen. Efter protester ändrades det till att de som ville kunde teckna sitt anställningsavtal med tvingande utlandstjänst.
Det som gör mig mest förbannad i den här soppan är det obefintliga föregångsmannaskapet.
Det minsta man skulle kunna kräva vore att beskedet om detta krav på nytt anställningsavtal åtföljdes av meddelandet om att FML tecknat om _sina_ anställningsavtal. Inte för att jag tror att det gör någon skillnad i praktiken, ÖB lär inte åka utomlands mer för det, men det finns ett symbolvärde.
Vad hände med "jag kräver ingenting av mina underställda som jag inte är beredd att göra själv"?
Sedan håller jag med Wiseman m fl om att det är rent oförskämt att ingen kan presentera vad ett obligatorium innebär i praktiken. Är det sex månader i Afghanistan vart tredje år, eller är det sex månader om året?
Jag tog ställning och valde en civil arbetsgivare istället. Att fortsätta vara officer under de premisser som nu gäller är helt enkelt inte intressant för en medelålders småbarnsfar som mig. För även militärer har ofta ett helt vanligt svensson-liv efter jobbet. Jag antar att jag inte tillförde något värde till Försvarsmaktens verksamhet längre. Det är tur att det finns så många entusiastiska, yngre och frivilliga krigare som vill och kan ställa upp istället för mig. Lycka till med försvaret av Sverige. Jag känner mig helt trygg med nuvarande riksdag, regering och Försvarsmakt som skyddar mig, min familj och vår "way-of-life" i den civila svenska vardagen.
Mitt val: Jag får gratulera till att du vågade ta steget.
Det som gör mig mest förbannad i denna soppa är den totala frånvaron av föregångsmannaskap. Varför åtföljdes inte beskedet om detta krav på nya anställningsavtal av meddelandet att Försvarsmaktsledningen i sin helhet skrivit nya anställningsavtal med obligatorium? Inte för att det gjort någon skillnad i praktiken, jag tvivlar starkt på att ÖB skulle åka utomlands oftare för det, men det finns ett symbolvärde.
Vad hände med "jag kräver ingenting av mina underställda som jag inte är beredd att göra själv"?
MagnusB: Jag vet inte om jag är ensam om det, men jag upplever att det ledarskap vi hade inom Försvarsmakten för 15 år sedan var betydligt mer "modernt" och effektivt än dagens. Min uppfattning är att det i hög grad hör samman med ansträngningarna att avveckla så många officerare som möjligt och att de "bästa" är de som vågar ta risken och slutar först, medan de sämre som söker trygghet stannar.
Bosse,
Skulle du vilja utveckla nedanstående citat? Jag ifrågasätter det inte utan är bara nyfiken.
"De flesta av de positiva incitament som får den enskilde att söka sig till försvaret har under de senaste 30 årens lopp förhandlats bort, inte minst med hjälp av officerarnas egna främsta fackliga företrädare."
/Starvid
Starvid:
-Fullmakterna är borta.
-Det tas ut förmånsvärde på fältransoner och tältboende i Utlandsstyrkan.
-Full skatt i Utlandsstyrkan.
-Förmånsvärde på hemresor under pågående kommenderingar.
-Fullt pris på mat i FM-restauranger.
-Mm mm.
Villkoren för den FM-anställde har mer och mer gått mot det civila näringslivets villkor men utan motsvarande ekonomiska ersättning men med bibehållna och ibland tilltagande umbäranden.
/Cynisk
Oj, oj......men ärligt talat, hade vi väntat oss något annat?
Min lojalitet???? Den står till mig själv, jag är med så länge jag tycker att det är värt något. Sen för någon annan ta över. Lojaliteten till FM försvann 2004.....
Jag tänkter då inte bekräfta att jag fått något papper, Ett rekommenderat brev eller en "ansvarig" som söker upp mig med pappret i handen och som sedan är beredd att förklara en del, då kanske jag skriver på men tills dess kör jag "HKV style".....duckar tills någon hittar en bakom skrivbordet!!!!
2011 kommer ändå resterande yo behöva välja att acceptera sin nya grad OF/SO kopplat till befattning och fortsatta anställning i FM med obligatorie avseende internationella insatser. Att inte acceptera innebär arbetsvägran och skäl för uppsägning. Så att skriva på nu för att gå nivåhöjande utbildning eller om 2 år utan kvittar nog för de flesta.
/Pelle
>>Pelle
Hur skall vägran att förnya ett anställnigsavtal innebära en arbetsvägran? Tågodrdingen är uppsägning innan nytt anställningsavtal kan träda ikraft. Jag skulle vilja se AD i den här sitsen. Officersförbundet sitter förmodligen och skrattar nu.
J.K Nilsson
>> JK Nilsson
FM tycks vara helt seriösa i sina planer att tvinga personalen att söka om sina befattningar i den nya orgen.
Det innebär bla att OF som sitter på OR-befattningar och förväntas göra det framgent också, får finna sig i degradering till OR.
Och samtliga (utom OF5 och uppåt givetvis) får kontrakt med internationell tjänstgöringsskydlighet.
De som inte accepterar läget får sluta.
På sedvanligt FM-manér så handlar det om retoriska finter, att man ska söka ny befattning då den gamla försvinner i och med omorg.
Staten är för omstruktureringen och jag tror att Officersförbundet får svårt att hindra utvecklingen. Däremot kan de kanske jobba upp vilkoren.
/Cynisk
Lite nytt bränsle till debatten kanske...
http://www.regeringen.se/sb/d/11435/a/129783
http://www.regeringen.se/sb/d/11909/a/129778
Det tas ut förmånsvärde på fältransoner och tältboende i Utlandsstyrkan.
Haha, kan ni stava till "dumsnål"?
/Starvid
>>Cynisk
Jag är fullständigt medveden om försvarsmaktens planer på att göra om anställningarna och fylla "raderna" i insatsorganisationen men personal ifrån produktionsorganisationen och "släcka" raderna i prodrorganisationen. I samband med denna överflyttning så skall anställnignsavtalen göras om.
Problemet är att FM Inte själva kan göra detta utan regeringen måste starta upp en ny organisation där befintlig försvarsmaktspersonal får söka tjänster och försvarsmakten i dess nuvarande form avvecklas och personalen sägs upp p.g.a. arbetsbrist. Officersförbundet motsätter sig detta men har naturligtvis ingen bestämmanderätt över regeringen.
Regeringen å sin sida har hävdat att det är svenska lagar och traditioner på arbetsmarknaden som skall lösa FMs problem. Så fram till valet och 2011 känner jag mig rätt så trygg med det som händer.
J.K Nilsson
"Som ett första steg innan alla detaljer såsom familjepolicy, undantagsregler osv är klara har Försvarsmakten fattat följande beslut [...] Officerare vilka antas till kompetenshöjande utbildning [...] kunna omreglera sin anställning så att den även omfattar internationell arbetsskyldighet senast per vecka 32."
Shysst att ta det första steget innan banan är målad..... och mitt i semestern. Jag antar att det inte finns någon att fråga om detta och att det i så fall inte går att få skriftligt.....
OCH det gäller även blivande OF5 så alla föregår inte med dåligt exempel!!!
Skicka en kommentar