Läs! (uppdaterat 3/1 15:05)

Minimjölksdoktrinen – Ett urvattnat försvar med en veckas hållbarhet

Söndagens intervju i SvD visar ett alldeles osedvanligt klarspråk från överbefälhavaren. Det har varit oerhört sällsynt att personer i försvarsmaktsledningen varit lika tydliga de senaste två decennierna, då försvarsdebatten blivit allt mindre öppen. Detta klarspråk är därför ytterst välkommet då det högsta grad berikar försvarsdebatten. Man ska dock bära i åtanke att intervjuer liknande dessa oftast endast utgör toppen på isberget avseende information.

Tidpunkten för intervjun är ingen slump. Det återstår endast ca 2 veckor till årets största försvarspolitiska händelse – Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen. Icke desto mindre är det en på många sätt mycket intressant intervju. Precis som Gripen News påpekar så verifieras återigen den milvida skillnaden i beskrivningen av Försvarsmakten och dessa förmågor där nu både Försvarsmaktsledningen och försvarsbloggarna står på ena sidan medan de moderata försvarspolitikerna står på andra sidan. Tidigare har försvarsbloggarna kallats för ”negativa försvarsbloggare” av moderata försvarspolitiker. Kanske ska det omdömet nu även inkludera försvarsmaktsledningen. Frågan är vilka som känner det svenska försvarets förmågor bäst?


Värt att betona i intervjun är ÖB:s svar på frågan ”Kan vi försvara oss?”:
” Vi kan försvara oss mot ett angrepp med ett begränsat mål. Vi talar om ungefär en vecka på egen hand.”

"Minimjölksdoktrinen – en veckas hållbarhet och så smalt som det bara går (eller urvattnat om man så vill)". Det är ingångsvärdet för det försvar som Riksdagen beställt och som enligt planen kommer att stå färdigt 2019. Som tidigare påpekat har ordalydelsen ”Hela Sverige ska försvaras” utgått ur Svensk Författningssamling sedan 2009. Istället är det nu ett "begränsat militärt angrepp" även om det inte finns upptaget i SFS. Det finns nu även krafter som drar i att det ”begränsade militära angreppet” istället ska bli ett ”reducerat begränsat militärt angrepp”, då det innebär en högre måluppfyllnad för Insatsorganisation 2014.

Vad är då ett begränsat militärt angrepp eller angrepp med begränsat mål? Ett exempel är en motståndare som skulle vilja ta Gotland i syfte att säkra sina egna mål vid en kris eller konflikt i Baltikum. Detta angrepp skulle då ske med upp till 2000 man (2 bataljoner), enligt de uppgifter som redogjorts för på Armébloggen under förra året. Sker ett simultant angrepp mot Stockholm eller om det rör sig om mer än 2 bataljoner, blir läget snabbt "mycket jobbigt" för svensk del.

Det är också glädjande att se att ÖB och Försvarsmakten talar om att osäkerheten i närområdet har ökat, liksom den ryska militära aktiviteten och landets upprustning som är utan paralleller i modern tid. Här är det synd att ÖB inte är mer specifik kring vad som händer och hänt i vårt omedelbara närområde eftersom denna sekretess endast drabbar den svenska allmänheten.

En annan noterbar aspekt av intervjun är varifrån ÖB ser att eventuell hjälp vid ett angrepp mot Sverige, där ÖB är mycket tydligt med att det i så fall skulle vara NATO och inte EU, då EU inte är en militärallians. Det är värt att notera i den pågående diskussionen om solidaritetsförklaringen med mera.


Det ska bli mycket intressant att se vem Moderaterna sänder fram senare idag för att försvara sig mot ÖB:s intervju och med vilket budskap. Än mer intressant blir att se om man lyckas få någon ur Försvarsmaktens högre skikt med sig, vilket i så fall skulle kunna tyda på att vederbörande strävar efter att positionera sig för framtiden.


2013 kommer att bli ett mycket intressant år inom försvars- och säkerhetspolitiken.

Bloggar: Johan Westerholm (s), Fredrik Antonsson (m)

Uppdatering 3/1 15.05: Sent omsider verkar nu flera tidningar ha tagit till sig innehållet i intervjun med ÖB i SvD. Aftonbladet, Västerviks Tidning, DN (länken fungerar endast idag)

Tomma tunnor skramlar mest (uppdaterat 14.15)

För Sveriges Radios Ekot berättar tidigare rektorn för Försvarshögskolan och ledamoten av Krigsvetenskapsakademin generalmajor Karlis Neretnieks att Sverige varken kan ge eller ta emot militär hjälp.

Tomma tunnor skramlar mest är ett gammalt talesätt och det stämmer bra in på den svenska försvars- och säkerhetspolitiken. Sverige har under 00-talet aktivt avsagt sig alla förmågor till att på egen hand möta militära angrepp, utan det krävs idag mycket omfattande militärt stöd utifrån för att kunna hantera även begränsade militära angrepp.

För den oinvigde kan det låta som mycket enklare att ta emot militärt stöd än att bistå med det i en krigssituation. Så är dock ej fallet. Den logistikapparat som krävs för att effektivt ta emot hjälp är mycket omfattande och på en nivå som Sverige inte har besuttit på många år. När stödet sedan anländer gäller det att de flygplatser och framförallt hamnar där det ska komma in är skyddade och kan försvaras, vilket är i det närmaste omöjligt med det anorektiska luftvärn Sverige idag förfogar över.

Det största problemet är och förblir ledning. Hur ska Sverige kunna leda en liknande gemensam militär operation som att ta emot ett omfattande militärt stöd från EU och NATO? Att leda egna svenska stridskrafter är idag en stor utmaning då det dels inte övats i verkligheten på många år och då dessutom ledningsfunktionerna lider av personalbrist. Resultatet blir att i en situation där Sverige tvingas be om militärt stöd måste man även ge över ledningen av försvaret av Sverige till den organisation eller de länder som bistår med stödet. Är det en politiskt acceptabel lösning, med tanke på att vi inte ens kan ställa upp för Island med annat än obeväpnad övningsflygning?

Slutligen är också mottagande av militärt stöd en verksamhet som måste vara förplanerad och övad för att det ska ha en rimlig chans att kunna fungera när det behövs. Sverige har vid upprepade tillfällen deltagit i motsvarande norska övningar som de senaste åren gått under namnen Cold Response. Men för att planering, respektive övning ska kunna genomföras måste man veta vem eller vilka länder det är som ska bistå Sverige och det klarar inte den svenska politiska nivån av att peka ut eller förhandla fram, varvid det mesta omöjliggörs.


Det andra benet i den svenska solidaritetsförklaringen är att lämna militärt stöd till andra länder. Men att så ska kunna genomföras är svårt att. Varje nationell insats i Sverige blir idag expeditionär med det ringa antal förband som finns kvar och att försvara Gotland är i det närmaste ogörligt. Att förse Gotland med en lägsta trovärdig militär styrka till försvar skulle idag uppta närmare hälften av den svenska Armén. Vad som då skulle finnas att avdela för Baltikum eller något annat land är svårt att säga och framförallt hur förbanden skulle kunna ta sig dit, precis som Neretnieks påpekar.


 Det är inte för inte som Försvarsmakten tydligt skrev i sitt underlag för uppgradering av stridsflygsystemet att 60-80 flygplan krävs för att möta ett begränsat militärt angrepp i en vecka. Efter en vecka måste utländskt stöd ha ankommit, för då är de svenska flygstridskrafterna slutkörda. Märk väl, ett begränsat militärt angrepp. Hur stort det begränsade militära angreppet är står öppet för tolkning, men för Arméns del kunde man förra året utläsa på Armébloggen att det handlade om två bataljoner, det vill säga ca 2000 man. Av den anledningen är det inte så märkligt att det nu finns propåer om att försöka ändra den normerande hotnivån till ett reducerat begränsat militärt angrepp. Att det sista unset av trovärdighet i så fall försvinner säger sig självt.

Man kan slå sig för bröstet så mycket man vill avseende anskaffning av korträckviddigt luftvärn för vackert väder. En riktig försvarsförmåga bygger på planering, förberedelser och fullskaliga övningar i de konstellationer man avser att Sverige ska försvaras med och där har den politiska nivån fortfarande allt att bevisa. Det är som sagt de tomma tunnorna som skramlar mest.



Uppdatering 14.15: Försvarsministern har nu intervjuats av Ekot avseende uttalandet från Karlis Neretnieks i morse och det blev en rejäl hög med snömos.

"Enligt försvarsminister Karin Enström så är skrivningarna om militär hjälp framförallt en avsiktsförklaring och hon vill inte säga något om vad det konkret betyder att ge och ta emot militärt stöd vid en kris. Men de övningar som trots allt sker underlättar en kommande hjälp, menar hon."

Det går inte att komma så mycket längre med den typ av samövningar med NATO som Försvarsmakten har bedrivit i 15 års tid nu. Ska man nå någonstans med solidaritetsförklaringen är det nu försvarsplanering och framförallt större och realistiska samövningar på svensk mark som måste till. När ger Regeringen ett tillräckligt detaljerat underlag till Försvarsmakten utifrån vilken den kan planera försvar av Sverige i samarbete med andra respektive planering för stöd till grannländerna?

"– Eftersom vi inte tror att den här typen av händelser bara skulle drabba ett enda land så är det också naturligt att se att vi måste hjälpas åt. Sedan får man ta beslut i varje given situation, säger Karin Enström."

Just därför är det så meningslöst med en nordisk solidaritetsförklaring eller nordisk "pooling & sharing" av krigsmateriel. På samma sätt som med Vinterkriget 1939 så kommer varje militär kris, konflikt eller krig att ställa de ej drabbade länderna inför en så hotfull situation att alla resurser kommer att behövas för det egna försvaret. Det finns inga svenska resurser i IO 14 att skicka till Baltikum lika lite som det finns att skicka till Finland eller Nordnorge och liksom det idag inte går att delta i air policing över Island då det riskerar att eskalera situationen i södra Östersjön.

"– Vi vet ju vad vi menar och det är ju att just visa att vi är beredda att ta ansvar, vi är beredda att hjälpa till. Däremot anger vi ju inte några exakta situationer och hur vi skulle handla. Det måste ju vara upp till varje given situation."

Det är mycket bra att Regeringen vet vad den menar, för det är det nämligen ingen annan som vet och det innebär att det trots allt finns en rimlig chans att Regeringen kan förklara det. Det förutsätter förstås att man kan diskutera specifika situationer. Med tanke på att Regeringen inte säga vad som är en diktatur och vad som inte är det så ser det ändå inte så ljust ut för allmänheten, Försvarsmakten eller grannländerna att få reda på vad den svenska solidaritetsförklaringen innebär.

Gästinlägg: De ständiga medarbetarundersökningarna

Ytterligare ett gästinlägg och denna gång från en annan myndighet, nämligen Försvarets Radioanstalt. Ämnet känns säkerligen igen från Försvarsmakten, där man ofta dras med liknande problem. Det görs undersökning på undersökning av vad personalen anser om läget, men resultaten i form av åtgärder låter vänta på sig. Istället läser man med lätt förvåning prestationer av medarbetarundersökningar med rubriker som "25 % är positiva" när underlaget visar att visserligen är 25 % negativa, men 25 % är också likgiltiga och hela 50 % är negativa. Priset tas dock av de dokument som beskriver äldre personal (45+) som dåliga interna och externa ambassadörer för Försvarsmakten. Som ofta är det budbärarna det är fel på och inte budskapet. Att det sedan är framförallt i åldersspannet 40+ som vi idag kan hitta personalen som har erfarenhet av en någorlunda fungerande krigsorganisation, kan ju höra till saken…

För försvarsmaktsanställda kan det vara uppmuntrande att se att andra myndigheter dras med liknande problem. Som skattebetalare är det bara att beklaga. Ledarskap är att ta tag i otacksamma problem och lösa dem, inte att beskriva problemen som "utmaningar", omorganisera med hjälp av namnbyten och lämna problemen till nästföljande chef att ta tag i.


Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


De ständiga medarbetarundersökningarna


Försvarets radioanstalt (FRA) har gjort återkommande medarbetarundersökningar. Jag har tittat på de senaste, från 2010, 2007 och 2005. Det är slående att samma saker kommer igen. Skalan är positiv, neutral och negativ. Ett område är information, som får mindre än 56% positiva på alla frågor 2007. I den senaste fanns det inga sådana frågor. Hur har den några år gamla informationsenheten påverkat synen på information inom myndigheten? Samarbetet är tydligen gott inom enheterna men 53% respektive 37% tycker att det fungerar dåligt mellan enheterna respektive avdelningarna.

Förtroendet för de högre cheferna är lågt, lite högre för avdelningscheferna än för myndighetsledningen (generaldirektören och överdirektören). Det blir dåliga betyg inom utveckling av de anställda. Nya idéer och förslag tar inte till vara. Förslagsverksamheten verkar vara nerlagd. Utvecklingssamtalen leder till något bara i hälften av fallen. Likaså anser 51% att de kan påverka sin löneutveckling. Områdena Samarbete samt Engagemang, motivation och arbetsglädje får bäst betyg. Inom Mål och resultatinriktning får frågorna som rör enheten positiva svar i 2/3 av svaren, men vad gäller myndighetens och avdelningens mål och effektiva arbetsrutiner svarar mindre än hälften positivt.

Den senaste undersökningen har frågor om värdegrunden. Den är förstådd och accepterad, fast den genomsyrar inte och är inte till hjälp. Bara 44% och 29% är positiva på de sista två frågorna, jämfört med över 75% på de första två. År 2007 jämförde man olika grupper, bland annat med avseende på anställningstid (mindre än 3 år, 3-8 år och mer än 8 år). Där är det slående att de med mindre än 3 år är mera positiva. Likaså är chefer mera positiva än medarbetare. Dessutom finns det frågor om den närmaste chefen, som borde användas för att se till att förbättra denne alternativt omplacera denna. Dessa frågor hade ibland lägre svarsandelar.

Det sämsta med undersökningarna är att de inte används för att förbättra FRA som arbetsplats. Man beställer en undersökning av en konsultfirma, ber alla att svara och sedan går igenom svaren i enheterna. Det var inga störra skillnader mellan 2005 och 2007. Frågorna skilde sig lite 2010, men bilden som kommer ur svaren är likadan. Undersökningen 2007 hade ordentliga scheman för vilka faktorer som man borde arbeta med. Det har dock inte skett särskilt mycket arbete med de dåliga sidorna som har kommit fram. Hur mycket har medarbetarundersökningarna kostat i konsultarvode och nedlagd arbetstid? Hur mycket bättre har FRA blivit av dem? Man har arbetat med myndighetens grafiska profil, ordnat med profilartiklar, gett ut historiska skrifter, varit med på olika högskolors arbetsmarknadsdagar och genomfört olika rekyrteringskampanjer i media. Det är inget fel med dem, men hur hänger den yttre bilden ihop med den inre?

Frasse Fransson

Varför brådskan?

Regeringen har nu enligt SvD givit klartecken till Försvarsmakten att anskaffa IRIS-T i luftvärnsversion. Anskaffningen har diskuterats i två tidigare inlägg och liksom tidigare är det starka skäl att ställa sig frågan Varför denna brådska?

Den brist landet lider på luftvärn är omfattande, men rör framförallt mer långräckviddigt luftvärn som kan skydda viktig infrastruktur, befolkningscentra och basområden. Försvarsmakten lämnade också i sitt underlag för anskaffning av JAS 39E Gripen information om att skulle det lägre spannet av flygplan väljas, 60 st, krävs det att dessa kompletteras med en ännu större numerär långräckviddigt luftvärn.

Värst i sammanhanget blir ändå det faktum att Sverige löper stor risk att bli enda kund till IRIS-T i luftvärnsversion eftersom ännu inget land har beställt systemet och att det löper stor risk att inte ens anskaffas i moderlandet Tyskland.

Det är något som inte stämmer med denna anskaffning. Varför Regeringens brådska med IRIS-T?

SvD, DI, Skånskan, DN, GP, SR, 2, NyT

Julhälsning

En god jul tillönskas alla nya och gamla läsare av bloggen.

Inte minst önskas en god jul all Försvarsmaktens personal som inte har möjlighet att i år fira jul med sina familjer. En god del av Försvarsmaktens personal befinner sig på insats eller observatörsomdrag ute i världen. Därutöver finns det en icke oansenlig del personal som även under julhelgen upprätthåller den nationella beredskapen som vore det vilken dag som helst, vilket är lätt att glömma. Från vårt västra grannland bjuds vi på en artikel om hur denna verskamhet ter sig där.

Gästinlägg: Julhälsning Invidzonen

Invidzonen

Gästinlägg: Om framtidens svenska luftvärn

Sannolikt har inget inlägg på WW renderat i lika många kommentarer som det om svårigheterna att debattera Försvaret och försvarspolitik med regeringsföreträdare sedan införandet av krav på signatur/konto. Dock var det inte den aspekten som lockade till kommentarer, utan anskaffningen av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem. Nu har ett antal officerare vid Luftvärnets Stridsskola inkommit med ett gästinlägg kring det svenska luftvärnets framtid som med glädje publiceras. Förhoppningsvis blir det lika många kommentarer till detta inlägg.


Wiseman

--------------------------------------------


Om framtidens svenska luftvärn


Under rubriken ”Svårdebatterat” skriver Wiseman på sin blogg om JAS-affärer. Mycket insiktsfullt kommer han sedan in på utvecklingen av det svenska luftvärnet, som är tätt kopplat till flygvapnets luftförsvarsförmåga.

Under att antal år har Luftvärnsregementet lett en studie, med deltagare bl a från FMV och FOI, vars syfte var att förklara hur luftvärnet ska se ut efter 2020. Denna studie har sammanfattats i dokumentet Huvudstudie luftvärn Slutrapport 2011. I denna kan vi läsa rekommendationen att Lv-funktionen efter 2020 ska bestå av olika verkanssystem:

• Ett system med lång räckvidd och bred förmåga (traditionellt stridsflyg, robotar, kryssningsrobotar samt med viss förmåga mot ballistiska robotar).
• Ett system med kort räckvidd med mörker- och småmålsförmåga.
• Meklv - Lvkv 90 där det finns behov av att kunna skicka invisning mot luftmål till Strf 90 skall anskaffas.

Dessa tre rekommendationer bygger på ett antal slutsatser i studiearbetet. För att nämna några:

• Övergången från ett värnpliktsförsvar till ett insatsberett försvar, användbart även internationellt, kräver luftvärnssystem som kan opereras av så lite personal som möjligt. Varje extra person innebär en ökad ekonomisk kostnad och en logistisk belastning.
• Verkanssystem skall ha lång räckvidd, både horisontellt och vertikalt, samt kunna verka i 360 grader.
• Målsökarsystem är att föredra, men luftvärnet får inte bli beroende av en enda målsökarteknologi.
• Differentierade sensorteknologier gör systemen svåra att störa och teknologiernas olika fördelar uppväger varandras nackdelar.

Det svenska luftvärnet består idag av två bataljoner utrustade med robot 70 och robot 97 HAWK samt radarsensorerna UndE 23, PS 91 och PS 90. Dessutom har bataljonerna ett avancerat ledningssystem förmedlat av ett omfattande sambandssystem.

För att sätta dessa två bataljonsresurser i någon form av sammanhang väljer vi att påstå att de kan användas för att skydda ungefär två skyddsobjekt mot luftangrepp. Dessa skyddsobjekt kan förstås inte ha hur stor utsträckning som helst, men skulle kunna vara två flygbasområden, två större arméförband, två viktiga anläggningar eller två befolkningscentra. Notera dock att robot 70-enheterna bara är användbara under dager och vackert väder och endast mot mål på korta avstånd.

Vad innebär det då att två skyddsobjekt får detta skydd? Kan man vara helt säker på att de inte kan påverkas genom luftangrepp? Givetvis inte. Luftvärnet är ett unikt system i det att dess huvudmotståndare har helt andra prestanda och kan sättas in på kort tid och över stora avstånd. Detta innebär att motståndaren alltid väljer tid och plats och även avgör styrkeförhållandet. Även om motståndaren väljer att inte angripa har uppgiften lösts eftersom syftet var att skydda mot angrepp från luften.

Både robot 70 och robot 97 är så kallade ”frisiktssystem”, vilket betyder att man måste ha en fri siktlinje mellan eldenheten och målet under hela stridsförloppet. I praktiken innebär det att man sällan kan skjuta på mål inom en större sektor än ca en tredjedels varv. Det innebär också att varje eldenhet, i de flesta fall, endast kan ha en robot i luften åt gången. System av denna typ mättas snabbt om flera mål anflyger mot skyddsobjektet samtidigt. Som en avslutande slutsats av detta kan man säga att Sveriges luftvärn idag kan skydda ungefär två skyddsobjekt mot en till två samtidigt anflygande motståndare. Skyddet blir något sämre i mörker och vid nedsatt sikt.


Vägen mot målet

Att denna begränsade förmåga behöver utvecklas har varit känt sedan länge och projektet ”Insatsförmåga Luftvärn” har därför drivits under flera år. Två av huvudmålen i detta projekt har varit att tillföra bättre mörker- och småmålsförmåga. Luftvärnet har föreslagit att dessa mål skall uppfyllas genom tillförsel av IRIS-T. Det finns flera skäl till detta:

• IRIS-T är ett mycket kostnadseffektivt system med bättre räckvidd än nuvarande robot 70.
• IRIS-T avfyras vertikalt, vilket gör att en eldenhet kan täcka ett helt varv.
• Målsökare i roboten medför att alla laddade robotar kan avfyras i snabb följd och mot olika mål. Detta gör det svårare för motståndaren att mätta systemet.
• Robotens IR-målsökare är en så kallad ”bildalstrande IR” som kan användas även under mörker. Visst finns det begränsningar vid dimma och moln, men detta är inga begränsningar som inte också påverkar ett optiskt frisiktssystem.
• Ur logistisk synvinkel är det bra att samma robot kan användas av flygvapnet.

Är IRIS-T då lösningen ”för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga”? Nej, det är det inte. På kort sikt ger IRIS-T en förmågeökning, främst avseende mörkerförmågan, men på lite längre sikt behöver även de andra delarna i luftvärnet förnyas. Även detta har luftvärnet lämnat underlag om genom luftvärnets Huvudstudie.

I Huvudstudien påpekas behovet av att runt 2020 även förnya robotsystem 97-komponenten i våra luftvärnsbataljoner. På samma vis som målsökaren i IRIS-T ger förbättrad förmåga för den korträckviddiga komponenten i luftvärnet bör även ett mer långräckviddigt system förses med målsökare. Eftersom luftvärnet, inom ramen för Insatsförmåga Luftvärn, nu avser införa en IR-målsökare bör det andra systemet dock ha en radarmålsökare. Radarmålsökare kompletterar IR-systemets väderberoende och konfronterar en motståndare med dilemmat att behöva ta hänsyn till två olika målsökartyper. Ett långräckviddigt robotsystem med målsökare kommer också att eliminera frisiktsproblematiken och minska risken för systemmättnad. Moderna system med dessa egenskaper är dessutom mycket personaleffektiva och kommer därför även att minska de totala driftskostnaderna för luftvärnsbataljonerna. Under samma period som dessa båda robotsystem införs behöver luftvärnet dessutom tillföras en ny sensortyp. Dagens luftvärn är helt beroende av radarsensorer för att skaffa sig förvarning och för att kunna målanvisa. Tack vare den mycket kapabla UndE 23 har luftvärnet mycket god förmåga på detta område, men man skulle behöva tillföra en passiv sensortyp som inte kan angripas med signalsökande vapen. En sådan sensor skulle kunna vara en ”ESM” (även kallad signalspanare), en typ av sensorer som använts länge av flottan och som luftvärnet gjort långtgående försök med.

Sammanfattningsvis kan sägas att luftvärn består av tre huvudkomponenter; eldenheter med verkanssystem, sensorer för målupptäckt och invisning samt lednings- och sambandssystem för att få enheterna att fungera så effektivt som möjligt tillsammans. Sveriges luftvärn är uppbyggt enligt principen ”system av system”, där en typ av eldenhet eller sensor kompletteras av andra typer med andra egenskaper och förmågor. I närtid uppgraderas luftvärnsbataljonernas förmåga i mörker och mot små mål genom införandet av ”Insatsförmåga Luftvärn” (bl a IRIS-T-roboten). På lite längre sikt behöver en robot försedd med radarmålsökare och med längre räckvidd införas. På sensorsidan behövs en passiv sensor (t ex en ESM).

Det mest effektiva luftförsvaret uppnås genom att nyttja samverkande luftvärns- och flygvapenenheter i system av system.


Mattias Elfström
Jan Ohlson
Roger Nilsson

Lufvärnets Stridsskola, Halmstad

#svfm

Nordiska möjligheter

SA-11 eldenhet med sin karaktäristiska eldledningsradar

När det nordiska försvarssamarbetet diskuteras framhålls allt som oftast det gränsöverskridande flygövningssamarbetet i norra Sverige, Norge och Finland (känt som Cross-Border Training) som målbild och det goda exemplet. På veckobasis övar stridsflygplan ur de tre ländernas flygvapen med varandra, men från sina hemmabaser och oftast sker detta i Sverige då det av naturliga skäl är enklast att mötas i mitten. Utan att det kostar skattebetalarna en extra krona kan man enkelt samla 20-30 stridsflygplan för att genomföra mer komplicerade övningar än vad respektive land på egen hand skulle kunna arrangera. Denna verksamhet har nu pågått ett antal år och det har blivit standard att norska och finska flygplan deltar i större svenska flygövningar i norra Sverige, till exempel den årliga TTP-övningen (Tactics, Techniques, Procedures). Ett motsvarande samarbete i södra Sverige har precis kommit igång med Danmark och förhoppningsvis snart även med Polen och Tyskland.


De stora övningsområdena i norra Sverige, motsvarande nästan hela Tysklands yta, med mycket ringa civil flygtrafik är närmast unika i världen och gör att även andra länder mycket gärna kommer till Sverige för att öva på sätt som man annars har svårt att göra. En brist i övningarna är tillgången på realistiskt luftvärn. Vid större övningar hyrs ibland gamla östtyska luftvärnssystem in från Tyskland, men till höga kostnader. Önskvärt för alla parter vore att Sverige kunde erbjuda moderna hotsystem på samma sätt som man kan göra vid Red Flag-övningarna i USA, där Sverige nu i januari åter ska delta. Tillgången på övningsfält i världen som kan erbjuda både möjligheter till skarpskjutning och riktigt luftvärn kan räknas på en handens fingrar.

Nu finns dock ett alldeles ypperligt tillfälle att ytterligare förstärka detta nordiska samarbete. Finland är nu på gång att avveckla sina SA-11 luftvärnssystem sedan man under hösten tagit ersättaren NASAMS II i drift. Finland erhöll under 90-talet SA-11 som avbetalning av Ryssland på lån som man hade till Sovjetunionen. Prestandamässigt är SA-11 ett 80-talssystem med prestanda motsvarande Hawk, med något kortare räckvidd, men i vissa andra aspekter betydligt bättre prestanda. Systemet användes bl a skarpt under Georgienkriget där det stod för många av de ryska förlusterna.

Att nu låta FMV eller annan aktör köpa eller överta driften av några av enheterna, med övriga som reservdelsförråd, skulle vara en "win-win situation" för det nordiska försvarssamarbetet. Finland avser avveckla SA-11 bland annat eftersom man inte riktigt litar på systemen, så från finsk sida torde det finnas ringa incitament att inte överlåta dem till annan användare. För svensk och norsk del skulle det ge enastående tillfällen att öva mot ett av de mer moderna ryska luftvärnssystemen och så skulle även vara fallet för Finland som nu ska återta attackrollen med stridsflyg för första gången sedan Andra Världskriget. Övningstid kan därtill även säljas till de flygvapen som gästar norra Sverige, framförallt Vidselområdet. Att placera systemen i Sverige försvårar också signalspaning då man maximerar avstånden till de yttre gränserna i form av den norska kusten och finska gränsen.



Detta är ett exempel där det som kallas Pooling & Sharing faktiskt fungerar, nämligen när det gäller övningssamarbete.

Svårdebatterat

Idag röstade Riksdagen ja till att bemyndiga Regeringen att beställa JAS 39E. Numerären är fortfarande okänd då Regeringen talar om 40-60 flygplan samtidigt som det nu från Schweiz kommer uppgifter om att Sverige kommer att betala ett högre pris för sina flygplan än Schweiz.

Huruvida så verkligen är fallet kan diskuteras, men vad som står fullständigt klart är att Schweiz specifikation i mycket hög grad kommer att styra vilka förmågor svenska JAS 39E kommer att få. Som bekant stryks till exempel en tvåsitsig version, vilket gör att modifieringen av JAS 39A till att nå 100 st JAS 39C/D, där D-modellen prioriterats i antal, kommer att bli ett mycket kostsamt stickspår eftersom Försvarsmakten inte har råd att operera tvåsitsiga stridsflygplan. Tvivlen består huruvid de 40-60 flygplan som Regeringen kan tänka sig att beställa kommer att vara ens i närheten av så pass bra att de klarar av att möta den nivå på luftstridskrafter som kommer att vara normerande i närområdet under 2020-talet eller om de ens kommer att motsvara kommande års 98 st JAS 39C/D.

Med tanke på omöjligheten att göra några närmare specifikationer av flygplanet innan Schweiz avsiktsförklaring samt de korta tidsförhållanden som nu råder, är risken också överhängande att underlagen inte blir tillräckligt bra för att få fram en bra produkt – för att inte tala om hur de mycket snäva ekonomiska ramarna kommer att påverka flygplanets förmågor. Kan man inte vara överlägsen i numerär, vapenlast eller prestanda måste man vara än mer överlägsen inom något annat område, men vilket är detta för JAS 39E?


En annan fråga med bäring på luftstridskrafterna är anskaffningen av nytt luftvärn som också debatterats i Riksdagen, men där beslut dröjer till senare i december. Här vill Regeringen under 2013 besluta om anskaffning av ett nytt korträckviddigt luftvärnssystem som försvarsministern och ordföranden i försvarsberedningen hävdar ska anskaffas "för att säkerställa försvarets framtida luftvärnsförmåga". Ett bekymrande uttalande. Luftvärnssystemet som avses är den markbaserade versionen av den nya europeiska värmesökande korthållsjaktroboten IRIS-T som bl a beväpnar JAS 39 Gripen, Eurofighter och F-16. En mycket potent jaktrobot för sitt ändamål, kanske rentav den bästa, men med tveksam funktion i det svenska luftvärnet.

För det första blir Sverige i så fall närmast en "launch-customer" då systemet hittills endast hemlandet Tyskland uttryckt en avsikt att beställa det. Beställningen lever dock mycket farligt i den krympande tyska försvarsbudgeten (Vill Sverige snabbt skaffa sig ett kvalificerat luftvärn uttryckte Tyskland förra året en åsikt att reducera sina Patriot-batterier från 29 till 14). Att sitta fast i ett materielsystem som enda operatör är i regel mycket dyrt och något som Regeringens egen materielförsörjningsstrategi påtalar och som lett till att t ex Bae/Hägglunds stridsfordon SEP ej beställts till Försvarsmakten.

För det andra, och viktigare, är IRIS-T behäftat med stora begränsningar. Det är nämligen som tidigare nämnt utrustat med en IR-målsökare, vilket gör att roboten måste ha fri sikt till målet. Mindre molnslöjor bör kunna hanteras genom tröghetsnavigering, men ett mål som flyger i moln eller på annat sätt är meteorologiskt skymt kan ej bekämpas, varvid verkan ej kan uppnås mot t ex GPS-styrda eller tröghetsnavigerande kryssningsrobotar eller flygplan som flyger i sämre väder. Räckvidden är också klart begränsad. Väljer man versionen med något längre räckvidd får man också datalänk till roboten, men är fortsatt handikappad av IR-målsökaren. Understrykas bör också att inte heller denna har beställts av något land än så länge. Ska Sverige bli först?


Har man en begränsad pengakista måste man prioritera. Det brukar regeringsföreträdare allt som oftast framhålla. Märkligt är då att prioriteringen hos Regeringen görs mot ett luftvärnssystem med så kraftfullt begränsade prestanda istället för de mer kvalificerade system som skulle behövas för att skydda Gotland, Stockholmsområdet samt bas-, logistik-, och uppmarschområden. Dessa system är starkt dämpande vad avser konfliktinitiering respektive eskalation och därtill en grundförutsättning för att Sverige i händelse av ofred ska kunna tillföras den utländska hjälp som så ofta omtalas på politisk nivå. Man ska också betänka att Försvarsmakten varit mycket tydlig mot politisk nivå med att 60-80 JAS 39E är absolut minimum för att kunna försvara Sverige mot ett begränsat militärt angrepp och att om numerären 60 väljs måste flygplanen kompletteras med kvalificerade luftvärnssystem. Resultatet verkar bli varken eller och Försvarsmaktens tydlighet i sitt underlag kom helt på skam då Försvarsutskottet valde att låsa in Försvarsmaktens underlag oläst för att inte störa förhandlingarna med Schweiz. Resultatet blev då istället att debatten under hösten kom att handla om många av de mest basala frågor som egentligen redan fanns avhandlade i underlaget.


Det är svårt att föra en konstruktiv debatt med regeringsföreträdarna ur framförallt Moderaterna när det gäller försvarspolitik, oavsett om det handlar om JAS 39E, personalförsörjning eller ekonomi. Närmast likt dagisbarn envisas man med att säga att svart är vitt, salt är sött och att snö är sand. Man står för en verklighetsbeskrivning av svensk försvarsförmåga som varken Försvarsmakten, dess anställda eller andra försvarspolitiker kan förstå sig på. Man verkar inte ens kunna göra sig själv den tjänsten med att vara ärlig med hur verkligheten ser ut och att man inte har de ekonomiska medlen att möta verklighetens krav. Ekonomiska begränsningar går att hantera i en debatt, men att debattera med barn i trotsåldern är näst intill omöjligt.

Såväl specifikationerna för ett nytt svenskt stridsflygplan som nya luftvärnssystem hade bäst hanterats i en bred utredning av de svenska luftstridskrafterna. Nu blir det modets nycker och pusselbitar tillsågade med förbundna ögon till kostnader långt överstigande 100 mdr kr som bygger grunden i det framtida svenska försvaret.


Situationen att vara ständigt kritiserad av så gott som samtliga som har förstahandserfarenhet av området skulle nog få de flesta att överväga en ändrad ståndpunkt, men tydligen finns det andra värden som uppväger i den moderata försvarspolitiken. Vilka dessa är förblir höljt i dunkel för den breda massan.



På sistone har det inkommit en rad kommentarer från personer som säkert förväntar sig ett svar via mail. Något sådant är dock omöjligt om man inte anger sin e-postadress i kommentarstexten.

Se även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på Newsmill

NT om försvarsbloggande

Ledarsidan i Norrköpings Tidningar avhandlar idag "försvarsdebatten på skuggsidan", nämligen försvarsbloggandet och konstaterar att den mest levande försvarspolitiska diskussionen pågår på försvarsbloggarna. Ledarskribenten Stefan Olsson ser två orsaker till försvarsbloggarnas dominans i försvarsdebatten:

"Det ena är givetvis att de försvarstidskrifter som ändå finns sedan tidigare har hållit för låg kvalitet. Men den viktigaste förklaringen är sannolikt att etablerade medier inte kan något om försvarspolitikens sakfrågor. Försvarspolitiken granskas inte. Uttalanden från ledande försvarspolitiker förmedlas okritiskt.

När de som verkar inom försvaret ser att något annat rapporteras än vad de själva upplever uppstår frustration. Folk får inte veta hur det egentligen är. Den naturliga reaktionen i en demokrati är att man då tar till orda själv."



Uppmaningen till landets journalister i slutet av ledaren är också intressant. Vi får se om den hörsammas.

Urban CAS i Syrien

Via ständigt läsvärda flygbloggen The Aviationist får man tips om en amatörfilm från Syrien som visar en syrisk Mig-23 som fäller en ostyrd bromsad bomb mot staden Darayya. Enligt bloggens ägare bör bomben vara en 500 kg termobarisk bomb, men det får vara osagt. För lite visas för att identifiera den exakta modellen.

Vad man däremot kan säga är att det var händelser liknande denna i Libyen som påkallade en intervention från omvärlden med en flygförbudszon. Syrienfrågan är dock för delikat för att genomföra en liknande intervention, eftersom det skulle rubba hela det korthus som utgör stabiliteten i Mellanöstern. Får vi däremot se användning av syriska kemiska vapen alternativt att dessa riskerar att falla i Hizbollahs händer kommer att gå mycket snabbt till dess en internationell intervention inleds i syfte att neutralisera dessa vapen.


Sannolikt får en hel del civila sätta livet till bombräder liknande denna. Urban Close Air Support är något av de mest komplicerade uppdragtyper som kan genomföras av stridsflyg. Den urbana miljön gör det mycket svårt att skilja vad som är fiendeområde respektive eget och avsedd vapenverkan är svår att uppnå utan att skada tredje man, särskilt då höghus kan begränsa anfallsriktningar. Mig-23 saknar också alla de hjälpmedel för precisionsbekämpning som moderna västliga stridsflygplan har. En ostyrd bromsad bomb är också mindre lämplig för ändamålet.

3 miljoner besökare

Enligt Statcounter passerade WW i söndags 3 miljoner besökare sedan starten för drygt 5 år sedan. Det är en siffra att vara mycket nöjd med. Ursprungligen var prognosen att 3 miljoner skulle passeras till nyår, men hösten har inneburit ett ökat antal besök.

Som många säkert märkt har frekvensen på inlägg sjunkit det senaste året, vilket beror på en kombination av tidsbrist och framförallt att gott stöd erhållits från flera andra aktiva försvarsbloggare. Planen för framtiden är dock att fortsätta som tidigare med att syna Försvarsmakten och svensk försvars- och säkerhetspolitik.

Missa heller inte att följa WW på Twitter, där antalet följare just nu ligger på 1339. Det är också betydligt högre frekvens på inläggen på Twitter och för den som missat det så pågår dagligen en aktiv försvarsdebatt där.

Mot 4 miljoner!

Marin debatt

Under hösten inbjöd Kungliga Örlogsmannasällskapet yngre officerare i Marinen samt undertecknad, Skipper, Chefsingenjören och Johan Wiktorin (Försvar & Säkerhet) till att skriva debattartiklar till Tidskrift i Sjöväsendet. Artiklarna skulle avhandla Marinens framtid och vad som behöver göras för att utveckla Marinen. För egen del blev det en debattartikel kring behovet av att återuppta nära samverkan mellan flyg- och sjöstridskrafterna syftande till kraftsamling på såväl sjöarenan som förhoppningsvis även i luftarenan. Det hette en gång om flyg- och sjöstridskrafterna att ett plus ett är mer än två och så måste det åter bli.

Resultatet kan nu läsas på KÖMS hemsida. Ett stort tack till KÖMS för ett bra och stimulerande initiativ.

Är detta verkligen Sverige?

I det förra inlägget efterlystes positiva nyheter om Försvarsmakten och försvarspolitiken. Men det finns faktiskt annat som också får Försvarsmakten att framstå som en mönstermyndighet.

I DN skrev Hanne Kjöller i förra veckan en mycket chockerande artikel om den svenska polisen och myndighetens ineffektivitet. Det är så upprörande läsning att man inte riktigt vet var man ska ta vägen. Mest förvånande är ändå tystnaden efteråt. Helt dött. Inte en kommentar från ansvariga politiker. Som försvarsmaktsanställd upplever man många gånger Försvarsmakten som en ineffektiv och stundom även personalfientlig myndighet, men det här går inte ens att jämföra. Vad det innebär för det svenska rättssystemet vill man inte ens fundera på.

Läs även tidigare polisen Morgonsur om DN-artikeln.

Dags för en ljusglimt?

Vi försvarsbloggare beskylls allt som oftast för att vara dystopiker och snudd på brottsligt negativa i vår beskrivning av Försvarsmakten samt försvars- och säkerhetspolitiken. Man blir ju heller inte gladare av att ens förutsägelser allt som oftast också besannas.

I helgen kom till exempel en artikel från DN (tyvärr ej på gratis-nätet) som visade på att rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän går mycket dåligt. Såväl detta som risken för omfattande avhopp bland kontinuerligt tjänstgörande är något som försvarsbloggarna varnat för flera gånger, särskilt då magasinet på intresserade tidigare värnpliktig nu är tömt. Siffrorna som nämndes i artikeln dementerades inledningsvis från politiker och försvarsmaktshåll, men bekräftas idag av Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten.

Ett annat frekvent orosmoln har varit det enorma underskottet i materielbudgeten där drygt 30 mdr kr fattas till 2019. Dessa uppgifter som upprepade gånger har tagits upp på försvarsbloggarna har nästan lika frekvent dementerats från moderat håll som menar på att det är en felaktig verklighetsbeskrivning och att allt är finansierat. Det är intressant att det i denna fråga råder en stor samstämmighet mellan såväl ÖB som försvarsbloggarna och det är faktiskt inte varje dag. Det stora orosmolnet är nu Regeringsbeslut 7 som syftar till att anpassa verkligheten efter Regeringens karta – inte till att anpassa kartan till den säkerhetspolitiska verkligheten.

Läsare av försvarsbloggare är sannolikt till stor del redan "frälsta" och det kan förklara delar av resultatet i den gallup som Gripen News-bloggen genomförde förra veckan. Resultatet var nämligen ett massivt misstroende mot den nu förda försvarspolitiken och den verklighet som Regeringen beskriver. Man kan förvånas över hur styvnackat många blå försvarspolitiker håller fast vid sin tidigare linje trots att man gång på gång får verkligheten emot sig. Det finns dock ljusglimtar i form av moderater som inte längre sitter i Försvarsutskottet.


Båda dessa frågor är sådana som man skulle kunna utveckla länge och väl, men för att för en gångs skulle inte helt fastna i den dystra verkligheten skulle det vara intressant att höra vilka positiva kommentarer läsarna har att komma med. Vad är det som går bra i Försvarsmakten och försvarspolitiken just nu? Finns det någon större fråga där det verkligen går bra?


SvD, #svfm

Hög risk för ny säkerhetskultur

Idag meddelades domslutet i rättegången mot den specialistofficer som i början av hösten sköt ett vådaskott i en vapenvårdslokal på Ledningsregementet i Enköping.

Domstolen väljer att fälla officeren för framkallande av fara för annan till följd av grov oaktsamhet med påföljden villkorlig dom och 40 dagsböter à 200 kr. Därtill ska officeren betala 500 kr till Brottsofferfonden och rättegångskostnader på 5000 kr.

Ur domen (namnet ersatt med NN):
"[NN] har uppgett att han, om han döms för brottet, inte drabbas av någon arbetsrättslig påföljd. Det är inte tillräckligt som påföljd med enbart ett bötestraff utan [NN] bör dömas till villkorlig dom och böter."


Den stora farhågan är nu vad domen kommer att medföra för säkerhetskulturen inom Försvarsmakten. Utan tvekan kommer det bli än mer sällsynt att anmäla vådaskott, vilket lika säkert kommer att medföra en försämrad verksamhetssäkerhet.

På WW har tidigare beskrivits hur ärendet hade kunnat hanteras om det hade rått en lärande och icke-dömande säkerhetskultur i Försvarsmakten. Där drogs paralleller till säkerhetskulturer som råder inom NATO-länder med betydligt sämre resultat än den som råder i det svenska Flygvapnet. I samband med Gripenexporten har man försökt exportera även det svenska DA-systemet. Inte bara för att höja flygsäkerheten i de importerande länderna utan även för att kunna höja den svenska flygsäkerheten. En av de första DA som skrevs av ett utländskt land berörde ett icke fullbordat felgrepp som kunde ha fått allvarliga följder. Flygteknikern som skrev DA:n hade dock aldrig gjort något fel utan beskrev bara hur hans agerande i förlängningen kunde ha lett till en incident. I Sverige ett klockrent exempel på en händelse där alla kan lära sig något av händelsen och något som omedelbart höjer flygsäkerheten till gagn både för arbetsmiljö och operativ effekt. I det berörda landet blev resultatet att flygteknikern ställdes inför domstol och fälldes – trots att han inte gjort något!


I fallet med officeren i Enköping har han utan tvekan begått fel eftersom han skjutit ett vådaskott. Fundera över hur många moment i normal vapenhantering som innefattar blindavfyrningar och varför man genomför blindavfyrningar. En av de vanligaste platserna för just blindavfyrningar är just i vapenvårdslokalen. Likväl finns inga skyddsåtgärder vidtagna för att kunna hantera just ett blindavfyring inomhus där en skott brinner av. Ska man måhända bära hörselskydd själv och se till att omgivningen gör det innan man blindavfyrar? Risken är ju annars att man vållar någon annan kroppsskada? Tyvärr verkar inga som helst steg tas åt detta håll, utan istället är man fullt nöjd med att utpeka en syndabock så snabbt som möjligt. En patron-urlåda i vapenvårdslokalen hade inte varit särskild svår att ordna och framförallt att ordersätta.


Hade jag varit chef för Ledningsregementet hade jag personligen betalat specialistofficerens böter och övriga kostnader. Det som har inträffat är i grunden något som Försvarsmakten är att lasta för – inte den enskilde officeren. Den enskilde officeren har varit det sista lagret i en lång kedja som inte fångat upp en potentiell risk för verksamhetssäkerheten. Ska officeren dömas ska så även alla de andra lagren som inte fångat upp risken också dömas.


Det är också intressant att jämföra tingsrättens dom med Juridisk Orientering 4/2005 där chefen för Försvarsmaktens juridiska stab meddelar ny praxis avseende vådaskott. Framkallande av fara för någon ska normalt innebär löneavdrag. Den enskildes inställning till tillbudet ska utredas. Nonchalant inställning till säkerhetsbestämmelser kan normalt aldrig utgöra en ringa förseelse. Därtill finns en rad andra aspekter som får en att fundera över applicerbarheten när nu vådaskott tydligen är en fråga för civil domstol.


Intressantast är dock stycket om vådaskott inomhus:

"Tidigare har personalansvarsnämnden regelmässigt meddelat löneavdrag som påföljd. Personalansvarsnämnden har vid sammanträdet den 9 november 2005 beslutat att avseende vådaskott skall nämnden i vissa fall kunna meddela en varning som påföljd. Om det avfyras av våda och i ofarlig riktning skall påföljden i normalfallet bestämmas till varning. Ett vådaskott som avfyras inomhus har dock inte avfyrats i ofarlig riktning, såvida man inte befinner sig på en inornhusskjutbana. Om man framkallar fara för någon skall påföljden i normalfallet bestämmas till löneavdrag. Att själv anmäla att man avlossat ett vådaskott när det inte finns något vittne till händelsen skall tas med i bedömningen. Om ett vådaskott medför en personskada skall detta liksom tidigare inte inverka på bedömningen."

Med ovanstående i åtanke – är verkligen blindavfyringar inomhus något vi ska syssla med inom Försvarsmakten?

Observera också tingsrättens och Försvarsmaktens skilda uppfattningar om personskador till följd av vådaskott. Det vore intressant att höra C JURS tankar kring tingsrättens dom och hur ärendet hamnade i Tingsrätten. Flera uppgiftslämnare är nämligen av en helt annan åsikt än den C JURS tidigare redogjorde för.


Läs gärna också Flygvapeninspektören tankar kring säkerhetskulturer om ni inte redan gjort det.

Läs även gästinlägget på Cynismer apropå tingsrättens dom.

Nytt i ordboken: Obemanning

Det är inte var dag som försvarsfrågor får inleda Rapports 19.30-sändning och Aktuellts 21-sändning, men så var fallet idag. Anledningen var Riksrevisionens synnerligen svidande granskning av Flygvapnets och Marinens insatsförmåga med avseende på bemanning, där Riksrevisionen nu myntat det mycket beskrivande ordet "obemanning" (För den som inte orkar läsa alla 75 sidorna rekommenderas den inledande sammanfattningen om några sidor. Man går dock miste om en rad godbitar. Det lär även den göra som läser rapporten utan en bred förförståelse).

Såväl Försvar & Säkerhet som Skipper gör förnämliga dissektioner av rapporten så det blir inte så mycket sådant här.

Intressant är försvarsminister Karin Enströms kommentar: "Jag delar inte Riksrevisionens bedömning om man tittar på helheten. Försvarsmakten befinner sig ju i ett stort omställningsarbete och löser samtidigt sina uppgifter och det är ju det viktigaste för mig som försvarsminister"

Någonstans verkar det brista i informationskedjan eftersom majoriteten av Marinens och Flygvapnets personal lär instämma till fullo i Riksrevisionens rapport. SvD:s sammanfattning att "Försvaret inte är influensasäkrat" är alltför träffande. I en organisation vars numerär bestämts politiskt på så sätt att en oproportionerligt stor del av nyckelbefattningarna på såväl förband som ledningsnivåer är singelkompetenser klarar inte det normala svenska samhället med föräldraledigheter och förkylningar.

"Vi har på pappret aldrig haft större numerär och personaluppfyllnad än idag, samtidigt som vi aldrig varit så få som löser huvuduppgifterna" som någon konstaterade att resultatet blir i Org 13 med alla bemanningsuppdrag, sidouppdrag för basorganisationen, utbildningar och ledigheter som ska tas ut. Det stämmer också mycket bra med Riksrevisionens konstaterande på s. 40 där man ställer frågan om Försvarsmakten ens har förmåga [personellt] att skydda sin egen verksamhet.

 
Till sist kan man konstatera att det var ju tur för berörda att Riksrevisionen endast granskade Flygvapnet och Marinen med avseende på bemanning. Hade Riksrevisionen inkluderat de materiella och logistiska aspekterna på insatsförmågan efter PRIO införande 3-4 som DN tog upp härom veckan så... hade tydligen Försvarsmaktens insatschef kunnat berätta om det i Rapport...


Börjar det så smått gå upp för medlemmarna i BRF Folkhemmet vad styrelsen har gjort med brandskyddet?

SvD, 2, 3 

Det allmänna intresset för brandskyddet ökar

Regeringsbeslut 7 är något som snurrat i många försvarsintresserades tankar den senaste veckan. Beslutet kom egentligen långt tidigare i år, men först i veckan kunde allmänheten på allvar ta del av det när dokumentet dök upp på Försvarsmaktens hemsida.

Vad exakt RB 7 innebär har Skipper redan skrivit ett utmärkt inlägg om, men kortfattat kan man säga Regeringen ålägger Försvarsmakten att redovisa vilka organisationsförändringar som behövs för att få ihop verkligheten (Försvarsmakten) med kartan (den av Regeringen fastställda ekonomin). Det är mycket snabba bud som gäller. Första delrapporten skulle lämnas två veckor efter att beslutet fattats.

Ofta ifrågasätts vad den stora personalstyrkan på HKV egentligen sysslar med. Ska sanningen fram så är en mycket stor del sysselsatt med just frågor liknande dessa – att ta fram underlag för den politiska nivån och RB 7 med dess snäva tidsramar och mycket stora omfång innebar utan tvivel en hel del omprioriteringar.


På Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och Säkerhet, gick i veckan akademiledamoten Johan Tunberger till skarpt angrepp mot Regeringen och tolkade även det minskande antalet blogginlägg på de ledande försvarsbloggarna som uppgivenhet. Mark Twains ”Ryktet om min död är starkt överdrivet” kändes som ett lämpligt svar. Samtidigt som inläggsfrekvensen nedgått till följd av omständigheter såsom att bloggandet aldrig är det högst prioriterade, så är antalet läsare större än någonsin tidigare och så även det mediala intresset. Tidigare har endast enstaka ledarsidor i media hyst intresse för försvarsfrågor, men det har nu smittat av sig till många mindre tidningar i media. Genomslaget har tyvärr ännu inte nått den vanliga journalistiken, varken inom media eller Försvarsmakten, även om insikten inte torde vara långt borta. Artiklarna härom veckan kring den svenska incidentberedskapen toppade flera dagar i rad bland de mest lästa i tidningarnas internetupplagor.


Regeringen ska vara ytterst tacksam för att det breda mediala genomslaget ännu inte skett. Majoriteten av befolkningen skulle förmodligen inte uppskatta att styrelsen för bostadsrättsföreningen Folkhemmet intecknat såväl brandförsäkring såväl som inköpen av fungerande brandutrustning och låtit nödutgångarna skräpa igen samtidigt som personer från grannhuset flera gånger upptäckts leka med allt större tändare precis intill Folkhemmet och till och med huvudingången.



SR

Logiska krumbukter i försvarsekonomin

Om det är något man är duktig på inom den moderata försvarspolitiken så är det att köra repriser på debattartiklar i landsortspressen. Idag kom turen till Borås Tidning som förärades en lektion i moderat försvarsekonomi – en lektion som även förekommit i andra tidningar.

"Vi föreslår i budgeten för 2013 en ökning om 460 miljoner på förbandsverksamheten. Detta är ett viktigt steg för utvecklingen av ett tillgängligt och användbart insatsförsvar.
Dessutom tillför vi 300 miljoner 2013 och 2014, och därefter 200 miljoner årligen för utvecklingen av nästa generations Jas Gripen. Vi fortsätter därmed att utveckla Sveriges försvarsförmåga."

Inte ett ord nämns om varifrån de 460 miljonerna ska tas. Meningen är naturligtvis också att den oinvigde ska få intrycket av att detta är färska pengar som skjuts till försvarsbudgeten. Bemödar man sig att slå upp sidan 54 i budgetpropositionen för 2013 finner man följande:

"För att möjliggöra den fortsatta omställningen till ett mer användbart och tillgängligt försvar har anslaget ökats med 449,9 miljoner kronor fr.o.m. 2013. Ökningen finansieras genom att anslaget 1:3 Anskaffning av materiel och anläggningar minskas med 227,2 miljoner kronor, anslaget 1:4 Vidmakthållande, avveckling m.m. av materiel och anläggningar minskas med 109,6 miljoner kronor samt anslaget 1:5 Forskning och teknikutveckling minskas med 117,8 miljoner kronor.

Anslaget har ökats med ytterligare 11 miljoner kronor fr.o.m. 2013 för omställningen av försvaret. Ökningen finansieras genom att anslag 1:6 Totalförsvarets rekryteringsmyndighet minskas med 6 miljoner kronor och anslaget 1:12 Försvarsexportmyndigheten minskas med 5 miljoner kronor."

Summa summarum: 460 miljoner kr som tas inom ram. Situationen blir ju tragikomisk när man i nästa veva anser sig tillföra 300 miljoner för 2013 och 2014 och därefter med 200 mkr. Dels pekar det mesta på att Försvarsmakten, precis som flera tidigare år inte kommer att göra av med hela försvarsbudgeten och istället lämna tillbaka uppåt miljarden kr till statskassan – i år framförallt till följd av det misslyckade införande 3-4 av PRIO. Dels blir det återigen ett antal hundra miljoner kr som lämnas tillbaka från anslaget för internationella insatser.


Det börjar bli rätt tjatigt att påpeka, men materielbudgeten är redan underfinansierad med drygt 30 mdr kr till 2019 och fortsätter att vara så oavsett försvarsministerns krumbukter i logiken. Som ovan påvisas handlar det endast om mycket kreativ matematik när försvarsministern meddelar: "Vi anser att finansieringen [av JAS 39E] är löst". Vi är många andra som har mycket svårt att förstå den matematiken.

Bra för Sverige?

I veckan har det varit polemik på SvD Brännpunkt om finansieringen av anskaffningen av JAS 39E. Socialdemokraterna har gett en invit om att man är beredd att överföra ett antal hundra miljoner kr från anslaget för internationella insatser, då anslaget i regel aldrig utnyttjas fullt ut. Regeringen säger dock blankt nej till det hela, vilket kan te sig mycket märkligt, men så fungerar det. När Försvarsmakten lämnar tillbaka 800 mkr öronmärkta för internationella insatser som inte blir av, går de tillbaka till Finansdepartementet och Regeringen kan frikostigt tala om att man "höjer" försvarsanslaget genom att skjuta till 200 mkr per år framöver. Övriga pengar ligger kvar i statskassan.

Man ska dock ha med sig att inte heller Socialdemokraternas förslag räcker för att täcka det underskott på mer än 25 mdr kr som föreligger endast i materielbudgeten fram till 2019, där ytterligare 5,5 mdr kr ska adderas till 2019 för JAS 39E och ytterligare 20-25 mdr kr till 2027. En socialdemokratisk regering bli också i hög grad beroende av att få med sig Miljöpartiet och Vänsterpartiet på en anskaffning av JAS 39E och den kohandeln ser inte attraktiv ut. Även om Regeringen skulle tacka ja till stödet från (s) så lär det inte vara något som kommer gratis. Inrikespolitiken är fortsatt viktigare än försvars- och säkerhetspolitiken.

För att återgå till försvarsminister Karin Enströms replik från idag är det mycket märkliga uttalanden som försvarsministern kommer med, inte minst det fortsatta "trolleriet" kring hur Regeringen slår sig på bröstet för "ökningar" av försvarsbudgeten genom ökningar av försbandsanslaget när det i själva verket handlar om att man överför pengar från det materielanslag som nu underfinansieras med ytterligare 5 mdr kr genom köpet av JAS 39E. Märkligast är dock följande uttalande:

"Vi delar Försvarsmaktens bedömning att en uppgradering av Jas Gripen är nödvändig för att svenskt stridsflyg ska kunna möta framtidens krav."

Man delar alltså bedömningen att det krävs nya stridsflygplan för att möta den teknologiskt och numerärt mycket starkare standarden i svenskt närområde bortom 2020. Däremot anser man sig tydligen ha så pass mycket bättre information att man anser det räcka med 20-40 flygplan (33-50 %) mindre än vad Försvarsmakten satt som skamgräns för ett svenskt luftförsvar, så i den lägre nivån därtill måste kompletteras med avancerade långräckviddiga luftvärnssystem. Varifrån kom det beslutsunderlaget? Tydligen är det även något som oppositionen undrar över, vilket visade sig i Försvarsutskottets öppna utfrågning härom veckan.

De gångna veckorna har varit fulla av utspel från försvarspolitiker till höger och vänster som haft allsköns synpunkter på alltifrån att behålla flygplan som inte kommer att finnas (JAS 39C) till att inte köpa några flygplan alls. Det mesta går egentligen att spåra bakåt till överlämnandet i våras av Försvarsmaktens utökade budgetunderlag där samtlig information fanns att tillgå om JAS 39E. Den informationen valde dock Försvarsutskottet aktivt att inte ta del av utan att låsa in i ett säkskåp osett för att det inte skulle störa processen. Risken känns också överhängande att det nu går för snabbt för att bli kvalitet i anskaffningen av JAS 39E. Innan inriktningen kom från Schweiz har inga specifikationer eller arbete fått göras, men nu är det plötsligt mycket bråttom hinna innan deadline.


Årsskiftet närmar sig nu med stormsteg och därmed även det för några år sedan beslutade sista datumet för användande av JAS 39A/B eftersom JAS 39C/D 2013 i det närmaste skulle vara slutlevererad. Nu blev det emellertid inte så då Försvarsmakten fick gå med på att bromsa leveranstakten av JAS 39C/D med några år för att Saab skulle slippa entlediga personal då inga fler ordrar fanns bestämda.

Nu väntar istället ett förmågeglapp om ungefär en stridsflygdivision i väntan på att resterande flygplan i långsam takt ska levereras. Prioriterad är som bekant inte svensk förmåga utan istället utbildning av exportkunder samt leveranser till exportkunderna. Att ändra beslutet kring avveckling av JAS 39A/B görs heller inte i en handvändning eftersom beslutet ej kan tas av Försvarsmakten och Försvarsmakten känner sannolikt inte att situationen är gynnsam för att lobba för ett sådant.

Skulle det nu bli så att Kroatien och Malaysia väljer att tacka ja till att köpa Gripen, kommer dessa leveranser sannolikt att prioriteras över svenska leveranser, samtidigt som Sverige utsträckt löften till dem likt till Schweiz om leasing av svenska flygplan i väntan på leveranser av egna flygplan. Det blir med andra ord inte mycket flygstridskrafter kvar för svensk del om dessa affärer skulle bli verklighet.

På frågan för någon månad sedan om Regeringen hade en plan för att hantera en sådan situation, svarade ordföranden i Försvarsberedningen: "Plan – sa Sickan! Plan- sa regeringen! Svensk teknologi stort intresse=bra för Sverige!"

Det är nog inte många som upplever att den försvarspolitik som förs av Regeringen är tajmad och klar in i minsta detalj. Snarare tvärtom. Likväl skulle det vara intressant att veta i vilket regleringsbrev eller i vilken förordning det stipuleras att industristöd och krigsmaterielexport är verksamhet som ska prioriteras över svensk försvarsförmåga. Är det bäst för Sverige?

Försvarsmaktens e-postsystem läcker?

Den alltid lika intressanta blogg Observationsplatsen med huvudsakling observationsriktning kring Östersjön publicerade för några veckor sedan ryska bilder av den svenska incidentberedskapen. Idag övertrumfar man detta genom att publicera en mailkonversation mellan HMS Carlskrona och ett antal mailadresser på Helikopterflottiljen. Mailen finns publicerade på ett ryskt forum och mailkonversationen verkar röra ett tekniskt fel på en Hkp 15 att döma av den felrapport som också finns publicerad på forumet och som verkar ha fotats av för att mailas.

Försvarsmaktens e-postsystem är endast för öppen information och det går inte att se annat än att det är just öppen information i de nämnda mailen. Ska hemlig information mailas krypteras den innan, så där föreligger inga större problem.

Däremot kan man se det som beklämmande att Försvarsmaktens e-postsystem ändå läcker. I det här fallet med en mailkonversation som verkar handla om ett fartyg till havs så går mailen över radio och tydligen okrypterad sådan med tanke på att ryska radioamatörer (?) lyckats fånga upp informationen. Huvuddelen av e-posten går i kabel inom landet så det som nu hände bör framförallt beröra Marinens fartyg.

Att Försvarsmakten aldrig infört en vanlig funktion i sitt mailprogram för att kryptera mailen på samma sätt som många företag och privatpersoner gör, har alltid förvånat. Måhända kommer det äntligen i nästa version av intranätet som snart ska sjösättas. Även om det är öppen information som mailas så kan man utifrån den ändå bygga sig en bra bild av pågående verksamhet. Risken är också att om "rätt sätt" upplevs som för krångligt så tar man genvägar, vilket kan leda till katastrofala följder.

Precis som Observationsplatsen påpekar bör inlägget från det ryska forumet tjäna som påminnelse om att det alltid är någon därute som lyssnar.

Fortsatt debatt om FM säkerhetskultur(er)

Debatten går vidare om Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet och vilken säkerhetskultur som bör råda.

Igår kom via HKV Info en kommentar från Försvarsmaktens chefsjurist rörande uppgifterna i fallet med vådaskottet på Ledningsregementet.

"I Försvarsmakten hanteras disciplinära frågor efter anmälan till Försvarsmaktens personalansvarsnämnd. Det är nämnden som beslutar om påföljder eller anmälan till polis- och åklagarmyndigheterna.
Anmälan om vådaskott vid ett förband görs av förbandschef till personalansvarsnämnden. Även i detta fall är det således personalansvarsnämnden, inte militärpolisen, som beslutar om anmälan till polis- och åklagarmyndigheterna. Någon ändring av dessa rutiner har inte skett."

Stefan Ryding-Berg
Försvarsmaktens Chefsjurist


Kommentaren publicerades under det förra inlägget i ämnet som avsåg visa på hur vådaskott och dylika  misstag och händelser utan uppsåt skulle kunna hanteras i en organisation som strävar efter lärande och icke-dömande säkerhetskultur. Samma kommentar kom även till Cynismer i anslutning till det gästinlägg som Kn David Bergman gjorde om fallet med vådaskottet. De vidare kommentarerna på Cynismer visar att sista ordet förmodligen inte är sagt i denna fråga.


Igår publicerade också flygvapeninspektör generalmajor Micael Bydén ett inlägg på Flygvapenbloggen där han ger sin syn på hur verksamhetssäkerhetsarbete bör bedrivas (läs helst inlägget i sin helhet)

"Jag är själv bara människa och jag gör fel och begår misstag, trots att min intention varit god. Jag har under min flygande karriär brutit färdtillstånd. Jag har överbelastat flygplan. Jag har krockat med fåglar och landat i fel banriktning. Den 13 december 1989 landade jag efter ett spaningsflygpass på låg höjd, med hål i framkanten på ena vingen. Hålet var orsakat av ett träd, förmodligen en tall, det luktade så. Att jag hade flugit för lågt var uppenbart. Jag förstod då inte själv hur lågt, men resultatet talade sitt tydliga språk. Jag lärde mig mycket den gången. Om mig själv, om vilka marginaler mitt liv hängde på, om mina kollegor och inte minst om min organisation. Jag har skämts, jag har ångrat mig och jag har mer än en gång önskat att jag kunde vrida klockan tillbaka, att få min handling ogjord.

Jag har aldrig känt mig ifrågasatt, aldrig känt mig utstött eller beskylld av mina kollegor eller min organisation för mina misstag. Däremot har jag känt stöd de gånger jag behövt det.

Det jag beskriver är den ”icke-dömande” kultur som vi genom åren utvecklat, där det som exempel är en självklarhet att berätta om och skriva rapport på sig själv då man gör fel eller begår ett misstag. Rapporten skrivs med samma självklarhet vid en händelse som kunde ha resulterat i en incident av något slag. Rapporten skrivs för att vi skall kunna lära av den och andra inte skall behöva göra samma misstag eller hamna i samma situation. ”Självklarheten” att rapportera är en ambition som över tiden går upp och ner, dvs rapporteringsvilligheten är inget man kan ta för givet. Det krävs som jag tidigare nämnt ett kontinuerligt arbete för att få systemet att fungera. Det bygger i hög grad på förtroende. Förtroende för sin personal, förtroende för sin chef, förtroende för sina kollegor och förtroende för materielen. Jag påstår att den ”icke-dömande” kultur vi skapat är fundamental för hela vårt system och dess funktion. Det är en trygghet och det skapar en naturlig öppenhet."


Vidare oroas Bydén över många av kommentarerna till inläggen om Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet på försvarsbloggarna och som antyder att myndigheten istället går mot en dömande kultur. Bydén betonar att sanningen ligger i betraktarens ögon och vill se en ökad debatt kring detta så att man på Försvarsmaktens högsta nivåer bättre kan förstå vad som avses.

Bydéns inlägg tyder på en god förståelse för problemen och visar på ett mycket gott ledarskap när han dessutom använder sig själv som exempel på ett sätt som man alltför sällan ser. Det här är en debatt och även ett ledarskap som Försvarsmakten behöver.

Om ett vådaskott istället hade varit ett färdtillståndsbrott

Säkerhetsarbete kräver omfattande insatser och en mycket öppen inställning för att ha chans att vara framgångsrikt. I fallet med Flygvapnets flygsäkerhetsarbete är det åtskilliga år av forskning som burit frukt, inte minst i form av det ca 50 år gamla DA-systemet. Att skriva en DA är obligatoriskt när en driftstörning inträffat, men görs i regel också där en driftstörning kunde ha inträffat. Med en driftstörning avses en händelse som fått påverkan på verksamhetssäkerheten och därmed i förlängningen även på den operativa säkerheten.

Händelsen med vådaskottet på Ledningsregementet är djupt beklaglig. Inte bara för att vådaskottet inträffat utan för att hantering i längden riskerar att leda till ett klimat som i längden försämrar Försvarsmaktens verksamhetssäkerhet. Oavsett vad ansvariga nu säger om händelsen kommer den indirekta signalen till Försvarsmaktens personal att vara att vådaskott bör man så långt det går mörka, annars hamnar man i tinget. Resultatet blir i så fall Försvarsmakten som organisation ingenting lär av händelser där säkerheten hotats och risken för allvarligare olyckor ökar. Vår säkerhetskultur riskerar därmed att erodera.

 Hade det nämnda vådaskottet hanterats som en flygsäkerhetshotande händelse hade det kunnat se ut ungefär som nedan. Observera att det är ett exempel på hur en liknande händelse skulle kunna ha gått till för att visa på hur DA-systemet skulle kunna appliceras, ej hur de faktiska omständigheterna kring vådaskottet förelåg.



–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Förband: LedR
Enhet: Psyops
Datum: 120810
Signatur: ABC (rapportörens signatur anonymiseras sedan innan inmatning i databas, där den ersätts med ålder och erfarenhet i form av flygtimmar, vilket även gör det mer statistiskt gångbart. I det här fallet hade det kunnat vara lämpligt med t ex år sedan anställning)
Typ av händelse: Tillbud
Teknisk rapport/Arbetsbeskrivning: Nej (Ja vid samtidigt materielfel)
Övning: Skjutövning
Övningsfas: Förberedelser
Orsak: Vådaomställning, -utlösning, -avfyrning
Orsak 2: Avsteg från order och bestämmelser

Vådaskott vid påfyllning av ammunition

Vid förberedelser inför snabbmarsch följt av skjutpass på Stora skjutbanan avlossade jag vid blindavfyrning ett vådaskott i vapenvårdslokalen där vi genomförde påfyllning av ammunition efter utlåsning av vapnen. Sedan i slutet av maj ska vapnen förvaras med uppspänd mekanism enligt lokal instruktion. Stressad som jag var då vi var efter i tidsschemat, fick jag ett hjärnsläpp när jag gjort magasin i och släppte fram mekanismen och blindavfyrade i ofarlig riktning för att slacka mekanismen.


Plutonchefs kommentar:Vi genomför just nu förberedelser inför skarp internationell insats och eftersom tidsschemat inför insatsen är pressat har vi strävat efter att kombinera så många aktiviteter som möjligt. Tanken var här att kombinera fys och skjutpasset, samt att genomföra förberedelser inför förflyttningen och skjutningen så missionslikt som möjligt med påfyllning inne i "campen".
Efter vådaskottet beordrade jag eld upphör och genomförde samlat patron ur momentvis med truppen och vidtog därefter åtgärder efter vådaskott. Utbildningssäkerhetsofficer och förbandspsykolog tillkallades direkt för att understödja i det efterföljande arbetet. Vi har även talat igenom händelsen på plutonen och haft en bra diskussion om hur det inträffade kan appliceras på miljön i insatsområdet och var/hur liknande saker skulle kunna hända där.

Tjf kompanichef kommentar: Plutonchefens ambition till "train as you fight" är eftersträvansvärd. Tyvärr har ambitionen i kombination med flera andra faktorer gjort att vi har fått ännu ett vådaskott. Vi ska skatta oss lyckliga att det sista filtret i vår vapensäkerhet faktiskt fungerade, nämligen blindavfyrning i ofarlig riktning.

Här kan vi identifiera flera faktorer som bidragit till det inträffade.Ett av de första skjutpassen efter semestern, tidsförsening med påföljande stress, personal som nyss börjat jobba tillsammans och nya rutiner. Här borde plutonchefen ha dragit öronen åt sig tidigare och plockat bort en eller flera av dessa faktorer som ledde fram till vådaskottet. Som kompanichef borde jag också ha gett tydligare styrningar avseende hur vi ska bedriva förberedelserna innan plutonen roterar.
Plutonchefen ska ha beröm för åtgärderna efter vådaskottet som skedde helt enligt boken.

Utbsäkoffs kommentar: Instämmer med kompanichefens analys. 


Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet.

Föreslår spridning av denna DA i nästa nummer av "säker soldat". Händelsen har också belysts lokalt på förbandet i samtliga plutoner.

Marksäks kommentar: Föreskrifterna med förvaring av vapen med uppspänd mekanism var en nyhet för oss. Detta är ej godkänt från centralt håll och vi har skickat ut ett centralt meddelande om att detta förfarande ej får användas. Då samtliga gruppchefer är officerare och normalt beordrar ladda/patron-ur kan förvirring uppstå vid övningar med plutonchef som övningsledare om inte detta klaras ut. Om avsikten är att träna inför mission bör sådana rutiner eftersträvas fullt ut, exempelvis genom en patron ur-låda utanför förbandets lokaler som efterliknar den i insatsområdet, samt medger en högre säkerhet


Instämmer även med kompanichefen. En lång rad faktorer i samverkan har sannolikt lett fram till denna händelse. Den enda klassikern man riktigt saknar är lite sömn. Som chef och utbildare måste vi kunna identifiera de tillfällen där risken för felgrepp är förhöjd och vidta åtgärder för att stävja detta.
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––



"Det skulle aldrig hända mig" vs "Det där kunde ha varit jag"

En viktig aspekt av DA-systemet är dess tillgänglighet för all personal. Genom att samtliga berörda kan läsa skrivna driftstörningsanmälningarna och att man vet att "alla" skriver, istället för att på en samlad genomgång få något föreläst sig eller förmedlat i tredje led genom närmast chef/utbildare, minskas känslan av att "det skulle aldrig hända mig" och ersätts istället av "det skulle lika gärna kunnat vara jag". Genom att händelserna beskrivs av den som varit med om det inträffade förstärks detta ytterligare och de som läser kan sedan lättare känna igen sig i liknande situationer och identifiera varningstecknen som kan vara de första i en kedja som leder till en driftstöning.

I händelsen med det riktiga vådaskottet på Ledningsregementet har en utredning gjorts på händelsen, vilken bl a sänts in till Högkvarteret. Därefter har Marksäk lagt ut utredningen på det gemensamma försvarsmaktsnätverket i oredigerat skick och därtill gått ut med en "Marksäkinfo" till förbanden om var man kan återfinna och läsa utredningen. Avsikten är naturligtvis i grund och botten god, men är det så klokt att lägga ut en utredning där den 1. sergeant som sköt vådaskottet namnges och därmed också direkt utpekas? Risken är att personer som läser utredningen som en anklagelse istället för något att lära av. Grundsynen måste vara att den nämnde specialistofficeren efter detta kan gå vidare och göra god tjänst i Försvarsmakten, men kommer han att ges den chansen även om åtalet skulle ogillas eller blir han alltid sedd som "han som sköt vådaskottet i vapenvårdslokalen"? Detta är inte ett förfarande som passar en lärande organisation och god säkerhetskultur.

Verksamhetssäkerheten skulle tjäna på ett bättre sätt att förmedlas ut till de som ska bygga den, nämligen de enskilda personerna i organisationen. Hur många soldater kommer att få del av det som inträffade i vapenvårdslokalen i byggnad 76 på Ledningsregementet eller de faktiska omständigheterna? Hur många får del av händelserna vid P 4 våren 2011? Försvarsmakten skulle tjäna på att det lättillgängligt för samtlig personal fanns en publikation för övrig verksamhetssäkerhet liknande Flygdags vars nya nummer t ex kunde påannonseras genom mailutskick med länk. Möjligheterna är stora.


Får man en bättre säkerhet med hårda straff på försumlighet och misstag?

I flera länder finns redan en säkerhetskultur som bygger på det system som vi riskerar att få med åtalet mot specialistofficeren på Ledningsregementet. En kultur där det är viktigare att fälla någon än att förändra det som är roten till problemet. Ett exempel är ett visst NATO-land i Östeuropa där piloten hamnar om vederbörande bryter mot ett färdtillstånd. Ett färdtillstånd är den klarering som erhålls från en flygledare avseende hur ett flygplan ska manövreras i luften eller på marken, t ex en viss höjd, en färdväg osv. Färdtillstånden syftar till att upprätthålla separationen mellan luftfartygen så att kollisioner ej sker. Färdtillståndsbrott är alltför vanliga i luftfarten och generellt sett mer vanliga inom militär luftfart än civil, då civil flygning i regel går ut på att ta sig från a till b på en viss höjd, medan militär flygning handlar om att lösa ett antal militär uppgifter i alla möjliga delar av lufthavet.

Följden har i detta NATO-land blivit att man inom flygvapnet i princip aldrig bryter några färdtillstånd. Så är även fallet i flera andra länder där man har liknande påföljder. Ändå ligger piloter från dessa länder över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar. I Sverige bryts det alldeles för många färdtillstånd av Flygvapnet och omfattande arbete pågår både här och i många andra länder för att komma till rätta med dessa färdtillståndsbrott. En lösning som starkt bidragit till att minska färdtillståndsbrotten med Gripen har varit införandet av en funktion i flygplanet som varnar om man är på väg att avvika från den eller de höjder piloten matat in som gränser för flygningen efter att ha erhållit ett nytt färdtillstånd.

Bryter man inga färdtillstånd i det nämnda NATO-landet? Nej, inte officiellt. Inofficiellt är det dock massor, men organisationen vill även skydda sin personal så man hjälps åt att mörka det hela. Piloter från detta land och andra med liknande inställning ligger över genomsnittet vad avser färdtillståndbrott och andra brott mot flygsäkerheten vid internationella övningar, medan Sverige befinner sig i andra änden av skalan.

En liknande företeelse kan man återfinna i USA. När Sverige började flyga Gripen med mycket höga g-belastningar visade det sig att många piloter fick kraftiga armsmärtor i vänsterarmen. Eftersom Sverige hade mycket liten erfarenhet av att flygning i belastningar över 7 G, vände man sig till USA som man redan tidigare tagit hjälp av avseende de flygfysiologiska aspekterna kring Gripen. I USA kände man inte alls till problemet, trots att man flög med liknande belastningar i såväl F-15 som F-16. Förbryllad fortsatte man forskningen kring det hela i Sverige och kom till slut fram till en hylsa som piloterna kunde spänna runt överarmen och som tog bort det mesta av armsmärtorna. Vid mer inofficiella samtal flygfysiologer och piloter emellan visade det sig i USA att många piloter kände av starka smärtor i höga g-belastningar. Dock var ingen dum nog att rapportera in det eftersom de första piloterna som anmält liknande smärtor tagits ur flygtjänst.


Hur bygger man en säkerhetskultur?

Man brukar tala om att oaktsamhet respektive grov oaktsamhet när det gäller om en säkerhetsstörning ska leda till påföljd eller inte. Det är dock att göra det något lätt för sig och försöka skjuta över ansvaret på någon annan. Man bör även se till hur frekvent säkerhetsstörningen är. Är det så frekvent som vådaskott tyvärr är bör man istället koncentrera sig på förändra omständigheterna istället för att straffa de individer som i regel helt utan uppsåt ligger bakom vådaskottet.

Utför man däremot en handling där man medvetet frångår de förordningar och regler som finns uppsatta kan man förvänta sig en påföljd för sitt agerande. Även här finns det inom Flygvapnet en gråzon. Det finns nämligen en paragraf i säkerhetsbestämmelserna som överrider de andra. Som enskild tillåts man att bryta mot bestämmelserna om det innebär en höjning av säkerheten. Det är till och med så att den enskilde ska göra dessa avsteg och vidta de åtgärder som krävs för att minimera risk för skada på personal och materiel. Avsteg måste dock omedelbart rapporteras och utreds därefter. Kan man visa att man hade torrt på fötterna för avsteget så blir det av naturliga skäl beröm och inte skäll.

Säkerhetskultur är i mycket liten grad något som man beordrar utan som namnet antyder något som växer fram genom handlingar och agerande. Man kan beordra att det ska vara högt i tak, men visar man det inte själv genom att sätta exempel så blir det aldrig högt i tak. Tillåter vi heller aldrig människor att misslyckas så kan vi heller aldrig ta till vara på några erfarenheter för att i möjligaste mån kunna förhindra värre misslyckanden. Tyvärr verkar vi i Försvarsmakten med stora steg vara på väg mot en säkerhetskultur där det är viktigare att fälla och hitta syndabockar, snarare än att lära och utvecklas.

Ansvar och säkerhetsfrämjande arbete

Foto: Försvarsmakten

Igår släppte Statens Haverikommission sin rapport om buklandningen med en JAS 39C på F 17 i augusti 2009. Som så gott som alltid när det gäller Haverikommissionen är det en ytterst noggrann utredning där så gott som samtliga faktorer analyseras.

Såsom alltid slås man av professionalismen i Haverikommissionens arbete. Den absolut enklaste utvägen skulle vara att helt lasta piloten för det inträffade. Han glömde ju att fälla ut landningsstället så han måste ju vara skyldig till det inträffade. Borde han inte rentav åtalas och få sparken?

Så sker faktiskt i många länder. Som organisation lär man sig dock inte något på ett sådant agerande. Snarare försämrar det säkerheten eftersom personalen blir mer mån om att mörka inträffade händelser. Grundsynen i säkerhetsarbetet i Sverige är att det som inträffade piloten i JAS 39C #212 den 9 augusti 2012 lika gärna kunde ha inträffat för någon av hans kollegor eller någon annan i organisationen och hur förhindrar man en upprepning?

Genom den grundliga genomgången av alla faktorerna runt haveriet kan man läsa att många faktorer samverkade till att möjliggöra det inträffade. Var och en inte så allvarlig att de bör leda till ett haveri, men sammantagna ledde de fram till denna händelse som ändå avlöpte väl och som förhoppningsvis nu leder fram till en hel del nyttiga lärdomar. Tyvärr är det nämligen så att det som gör att Flygvapnet idag har en så hög flygsäkerhet är det stora antal tillbud och haverier som inträffat genom åren, ofta med dödlig utgång, och en grundtro på att det inte är individens fel utan att organisationen måste lära och utvecklas.


Varje rapport från Haverikommissionen (och även Flygvapnets egna "förenklade" utredningar) avslutas med en rad rekommendationer. Ser man tillbaka på Haverikommissionens militära rapporter från 00-talet märker man att en rad rekommendationer tyvärr upprepas från rapport till rapport, framförallt när det gäller helikopterhaverierna. Ofta rör rekommendationerna arbetsbelastning och möjlighet till det som kallas "flying window", dvs tid för förberedelser inför ett flygpass där övriga arbetsuppgifter inte ska förekomma.

Även i buklandningsrapporten uppmärksammas detta i form av rekommendationen "Försvarsmakten rekommenderas att … Vidta åtgärder så att ställda uppgifter och givna resurser medger att förbanden kan utföra flygtjänst och utbildning mot fastställda mål för flygsäkerheten".

Tyvärr är nog detta en rekommendation som kommer att återkomma då diskrepansen mellan uppgifter och resurser är kontinuerligt stigande. Läser man beskrivningen av arbetssituationen i Haverikommissionens rapport om buklandningen och jämför med idag så har situationen blivit ännu värre, särskilt i och med Org 13 som innebär att det administrativa stödet förlorats och personalen skurits ner samtidigt som ytterligare uppdrag ålagts krigsförbanden.


Den säkerhetsfrämjande verksamhet som bedrivs i Flygvapnet och som även Statens Haverikommission är ett bevis på är något som ska vårdas och än mer utvecklas. Sedan systemet med driftstörningsanmälningar (DA-systemet) infördes på 70-talet och attityden till haverier och verksamhetssäkerhet ändrades, har antalet haverier och allvarliga tillbud sjunkit till mycket låga nivåer vars motsvarigheter är svåra att finna ute i världen. Fundamental är synen att så länge agerandet varit utan uppsåt och utan att medvetet åsidosätta säkerhetsföreskrifterna, ska man heller inte bestraffas.

Särskilt intressanta och lärorika driftstörningsanmälningar sammanställs regelbundet och ges ut i organisationen i form av "Flygdags". Sedan något år har samtliga Försvarsmaktens anställda tillgång till dessa på intranätet EMIL, där de står att finna under Rollportalen/FM Flygoperatör. Personal i Flygvapnet som planerar t ex övningsverksamhet som är flygtjänstrelaterad (det kan därmed även gälla bastjänst, samband, stridsledning osv) kan enkelt gå in i den databas med drifstörningsanmälningar från sedan i princip starten för att ta hjälp av tidigare händelser i sin planering och riskanalyser. Ingen ska behöva gå i samma fällor som andra redan klivit i.

Tyvärr har övriga delar av Försvarsmakten varit sen med att anamma liknande system. Fortfarande verkar det vara viktigare att utdöma löneavdrag för vådaskott och andra tillbud än att utreda de bakomliggande orsakerna och komma till rätta med dessa. Önskvärt vore naturligtvis att även övriga delar av samhället närmade ett system liknande DA-systemet. Inte minst gäller detta sjukvården, där man länge velat införa något liknande, men det har hämmats inte minst genom kraven på "rättvisa" som i mångt och mycket påminner om vad som händer med personer som avlossat vådaskott. Man kan också ställa sig frågan hur mottaglig landstingen är för kritik i utredningar som påvisar allvarliga brister i förhållandet mellan resurser och uppgifter/krav.


I fallet med JAS 39C #212 så reparerades maskinen och flera nyttiga lärdomar har redan dragits och införts. Hur det blir med rekommendationen till Försvarsmakten att matcha uppgifter mot resurser, återstår att se.


TV 4 News uppmärksammade igår Haverikommisionens rapport och skrädde inte orden när man talade om krasch, omfattande brand och annat som mest verkade gripet ur luften. Frågan är om journalisten ens bemödat sig att läsa rapporten. Denna kvalitet på journalistik, liksom tidningarnas rubriksättning, är inget som förbättrar vårt samhälle.