Nyttiga idioter? (Uppdatering 17.30)

Ofogs hemsida kan man nu läsa om en aktion som organisationen genomför mot den pågående internationella flygövningen Nordic Air Meet i övre Norrland, där flygstridskrafter ur svenska, finska, danska, amerikanska, schweiziska och brittiska flygvapnen övar tillsammans.

Sin vana trogen när internationella övningar genomförs i Barentsregionen protesterar Ofog mot verksamheten. I nattens aktion lär tre aktivister ha tagit sig in på F 21 där de senare greps.

Ofogs uttalade mål att få slut på krig i världen är beundransvärt. Att det sedan realistismen är tveksam är en annan sak, men tanken är beundransvärd. Sättet organisationen agerar för att uppnå denna målsättning väcker däremot en rad frågetecken både avseende metoder och vad det egentliga syftet och målet är.

Till att börja med kan man konstatera att Ofog är mycket enkelsidiga i såväl sin information som i sina aktioner. Analyserar man Ofog ser man att aktioner och material i huvudsak koncentreras kring vapenexport, NATO och USA som verkar vara det Ofog anser är objekten som ska påverkas för att uppnå den övergripande målsättningen. Inget märkligt för en uttalad fredsrörelse, men fokusområdena borde vara större än de nämnda.

Dock hittar man på organisationens hemsida knappt ett ord om t ex Ryssland, Kina med flera förutom som omnämnda innehavare av kärnvapen. Bristen på referenser till Kina kan motiveras med det stora geografiska avståndet till Kina även om Kina utgör en av de största vapenexportörerna till diktaturer och oroshärdar i tredje världen. En annan stor exportör med samma målgrupp är Ryssland och med tanke på närheten till Ryssland får det anses märkligt att Ofog inte agerar mot denna export eller landets militära agerande i exempelvis Tjetjenien (genererar inte en träff på Ofog.org).

Ryssland är till exempel det land som huvudsakligen har försörjt Syrien med vapen genom åren och fortsatt att göra så ända fram till för några veckor sedan – mitt under brinnande inbördeskrig. Majoriteten av dessa vapen har också fraktats precis inom räckhåll för enklare Ofogaktioner om man hade varit intresserad, nämligen genom Östersjön och ut genom Öresund. Mer rakryggade organisationer som exempelvis Greenpeace har genom åren varit mycket aktiva med att med små båtar agera mot fartyg som man anser bidrar till miljöförstöring, valfångst med mera. Genom att agera mot de lastfartyg som transporterat vapen till regimen Assad hade Ofog direkt kunnat bidra till att försvåra krigföringen i Syrien, men i denna fråga har man inte rört ett finger.

Som svensk ska man förmodligen ändå vara tacksam att Ofog inte genomfört några aktioner mot ryska fartyg eftersom Sverige inte direkt ligger på plus i ryska ögon vad avser förmåga att upprätthålla säkerheten till sjöss efter vad som hände med fartyget Arctic Sea.


Ofog uttalar sig ofta hårt och gärna mot vad man anser är ett framflyttande av NATO:s positioner i Barentsområdet, vilket också råkar sammanfalla med Rysslands ståndpunkter. Mest anmärkningsvärt är då hur Ofog förra året inbjöd en rysk överste och professor vid ryska krigsvetenskapliga akademin att tala vid förra årets protestläger. Överste Jurij Morozov fick då tala om hur Ryssland upplever situationen i Barentsområdet när NATO flyttar fram sina positioner, vilket möttes av applåder från deltagarna.

Exakt vilken funktion Morozov idag fyller är svårt att uppskatta. Däremot kan man konstatera det högst märkliga i att Ofog bjuder in en rysk överste att tala fritt om hur det oerhört militärt expansiva och allt mindre demokratiska Ryssland upplever sig hotat i Barents av bl a Sverige, samtidigt som Ofog några veckor senare under Pridefestivalen trakasserar svensk militär personal med HBTQ-läggning som deltar i Prideparaden bara för att de bär uniform, vilket bl a motiverades med att den militära personalen bidrar till mord på civila i Afghanistan.


Man måste också ifrågasätta lämpligheten i att som Vänsterpartiet upplåta sina lokaler till en verksamhet som är uttalat brottsföreberedande, nämligen att göra intrång på skyddsobjekt vilket enligt lagen medföra fängelse i upp till två år. Ofog ska också av Försvarsmakten ha bjudits in till en informationsträff om flygövningen, men liksom i fallet med Pride verkar intresset av dialog vara ringa.

Det är inte utan att man måste ställa sig frågan om det avseende Ofog handlar om mer eller mindre medvetna nyttiga idioter som går annans ärenden. Vem som tjänar mest på att den verksamhet Ofog genomför aktioner mot upphör är inte svårt att räkna ut.


Läs även Cornucopias inlägg om ryska underrättelsetjänstens ansträningar för att på sociala media kunna genomföra automatiserade informationsoperationer.


SvD, SVT, DN, SR

Uppdatering 17.30: Ofog gick just ut på Twitter med att man ikväll ska planera fortsatta aktioner mot den pågående flygövningen – i Vänsterpartiets lokaler.

Med Mammon som doktrin

Mer fakta runt Gripenaffären med Schweiz presenterades idag. 8 JAS 39C och 4 JAS 39D ur Flygvapnet ska under 2016 till 2020 lånas ut till Schweiz. Det svenska Flygvapnet blev alltså med ens en division svagare från och med 2016 eftersom det inte lär vara ur overheaden i form av flygplanparken för utbildning, utprovning och taktikutveckling som dessa flygplan lär tas.


Se gärna även debatten mellan Annika Nordgren Christensen och den nya försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i gårdagens Aktuellt. Det intressanta är vad Cecilia Widegren antyder, men inte säger rakt ut och inte kan säga rakt ut av sekretesskäl, nämligen verksamheten i och runt Östersjön. Det visar att Widegren och hennes kollegor inom politiken får del av underrättelseinformationen, men allt som oftast väljer att bortse ifrån den i debatten eftersom den inte gynnar den förda politiken. När det så passar kan den plockas fram för att förstärka något annat argument, som i det här fallet för att rättfärdiga anskaffandet av JAS 39E/F. Hade dock omsorgen om försvarsförmågan varit den som man ger sken av hade beställningen inte gjorts av blygsamma 40-60 flygplan utan betydligt fler. Att man nu dessutom förbinder sig till en affär som med ens reducerar Flygvapnets stridsflygdivisioner med 25 % bekräftar också med all tydlighet att det är affärer och inte försvarsförmåga som är det överordnade.


GP, 2SvD, 2SR, DN, Sydsvenskan, AFV


Lördagens inlägg om Regeringens Gripeninriktning: "Otillräckligt är bara förnamnet"

Otillräckligt är bara förnamnet (uppdaterat 27/8 20.45)

Debattartikeln i dagens SvD där allianspartiledarna berättar om planerna på att köpa 40-60 uppgraderade JAS 39 Gripen var sannolikt tajmad att sammanfalla med den stora flygövningen Nordic Air Meet 2012 i Norra Sverige, där bl a Schweiz deltar. Valet av datum för publicering säkerställer önskad exponering i Schweiz och minskar risken för oönskad exponering på hemmaplan. Lördagar är veckans sämsta nyhetsdag, där t ex SVT:s nyhetsfördjupningsprogram Aktuellt inte ens sänds och lönehelgen bidrar till än mer minskat intresse för nyheter och därmed minskad risk för att behöva svara på "jobbiga" frågor. Försvars- och säkerhetspolitik är fortsatt en marginalfråga inom svensk politik även om de senaste årens händelser i närområdet gjort att vissa tecken talar för att en ökat inrikespolitiskt intresse.

I grunden är det ett bra beslut att Sverige nu klart deklarerar att det blir en anskaffning av en uppgraderad version av JAS 39, men debattartikeln väcker en rad frågetecken. Det första rör antalet flygplan. "40-60" är en mycket oprecis siffra och långt ifrån vad som krävs för att ens på en rudimentär nivå luftförvara en yta så stor som Sverige. Ska dessa sannolikt 40 flygplan då kompletteras av resterande JAS 39 C/D? I så fall blir det en så kallad high/low mix där JAS 39 C/D under 2020-talet kan användas för de absolut enklaste uppgifterna i flygstridskrafterna. Driftskostnaderna lär dock bli desamma eller högre för de äldre 39 C/D jämfört med E/F då de bygger på äldre teknologi.

Framförallt väcker antalet oro när Försvarsmakten i sitt underlag från i vintras (presenterat hos Folk och Försvar) om uppgradering av Gripensystemet bedömde att 60-80 flygplan (beroende på konfiguration) var vad som skulle krävas för att i en vecka försvara Sverige mot ett begränsat militärt angrepp. Efter denna vecka var det tvunget att utländsk militär hjälp hade anlänt för att avlösa de svenska stridskrafterna. Regeringens avsiktsförklaring från idag ligger med andra ord 20 flygplan under det som man skulle kunna kalla Försvarsmaktens skamgräns.


Den kostnadsersättning som nämns i debattartikeln om 300 miljoner kr år 2013 och därefter 200 miljoner kr årligen är svåra att förstå. Det lär inte räcka på långa vägar. Försvarsmakten redovisade i sitt underlag från i tidigare i år att från och med 2015 krävs miljardtillskott till försvarsbudgeten för att till 2019 kunna driftsätta den beordrade insatsorganisation 2014, och då handlar dessa tillskott endast om att kunna köpa den mest rudimentära materielen och framförallt att kunna finansiera den övningsverksamhet som krävs för att återskapa en välövad försvarsorganisation.

Utöver detta miljardtillskott handlar det inom det kommande dryga decenniet om bortåt 75 miljarder kr i ofinansierad materielanskaffning för att kunna ersätta de många och stora materielsystem var ersättning gång på gång skjutits på framtiden av budgetskäl, bl a luftvärn, stridsfordon, korvetter, ubåtar, radarsystem, transportflygplan och en hel rad andra system. Inte minst ersättningen till JAS 39 C/D.

Den ytterst ringa anslagsökningen om 200 miljoner kr årligen från och med 2014 förefaller närmast vara ett skämt. I runda slängar handlar det om en ökning med mindre än en halv procent av hela försvarsanslaget. Det täcker inte ens normal inflation. Än mindre täcker det den så kallad tekniska faktorn som innebär att kostnaderna inom försvarsområdet, framförallt inom krigsmateriel, ofta rör sig om 5 % årligen. Frågan är då som sagt till vad 200 miljoner kr årligen, en reell anslagsminskning, ska förslå. Att denna underfinansiering kommer att få mycket allvarliga konsekvenser inom hela Försvarsmakten råder det inga som helst tvivel om.

Man kan också konstatera att Regeringen och Försvarsdepartementet helt har rundat Försvarsmakten när kommentaren från Försvarsmakten blir att man "vill invänta budgetpropositionen som kommer den 20 september innan man ger ytterligare kommentarer". Det tyder inte på någon djupare kommunikation mellan departement och myndighet, vilket är oerhört allvarligt. Det finns å andra sidan fler tecken än just ämnet för detta inlägg som tyder på samma sak.


Återigen kan man också konstatera det beklämmande i att journalister inte klarar av att hantera den information man delges. De "90 miljarder kr" som nämnts i media under dagen och kvällen handlar till 2/3 eller ännu mer om kostnaderna för att vidmakthålla flygsystemet, det vill säga användande och mindre uppgraderingar. Dessa kostnader hade varit desamma oavsett val av nytt stridsflygplan. Sannolikt hade de till och med varit ännu högre. Rapporteringen om 90 mdr kr blir alltså mycket skev, vilket SVT Rapport inte var sent att utnyttja. Läs därför Gripen News som gör en livscykelkostnadsjämförelse med den norska anskaffningen av F-35.


Frågan är också hur Schweiz i slutänden ställer sig till anskaffningen av nya stridsflygplan. Det svenska beskedet från idag är sannolikt skamgränsen för vad som krävs för att Schweiz ska kunna gå vidare i en upphandling. För att säkerställa att upphandlingen blir av handlar det minst om ett riksdagsbeslut om anskaffning. Trovärdighet erhålls inte förrän Sverige tidigare eller samtidigt med Schweiz tar leverans av de nya flygplanen. Säkras Schweizaffären där JAS 39 E/F utgör ersättning för de idag mycket föråldrade F-5 Tiger II, kommer Schweiz sannolikt att inom ett decennium besluta om en kompletteringsanskaffning för att ersätta de F-18C/D som idag utgör spetsen i det schweiziska flygvapnet och som faller för åldersstrecket under andra halvan av 2020-talet. De schweiziska budgetbegränsningarna lär också innebära att det antingen blir JAS 39E/F som nytt stridsflygplan eller inget alls.

Blir det inget stridsflygplan alls för Schweiz hamnar Sverige i ett mycket beklämmande läge avseende luftstridskrafterna. Att anskaffa ett utländskt system kommer att bli oerhört dyrt och att driva utvecklingen av JAS 39E/F nationellt lär också bli dyrt. Man kan också fundera över hur klokt det är att ett land som i yta motsvarar ett svenskt landskap ska vara styrande i utformningen av specifikationerna för svenska stridsflygplan. Å andra sidan hade Sverige idag stått helt utan flygburen sjömålsrobotförmåga om det inte varit för den thailändska anskaffningen av JAS 39C/D. Likaså är de sydafrikanska JAS 39C/D på flera områden betydligt mer avancerade än de svenska.


Krig är en materielsport. Ska Sverige ha ett försvar och kunna bedriva en självständig politik utan att behöva falla till föga för externa påtryckningar krävs ett försvar som är dimensionerat för detta och detsamma gäller genomförandet av de solidaritetsförklaringar Sverige avgett gentemot de nordiska länderna och genom Lissabonfördraget. Då fungerar det inte med halvmesyrer. En undermålig finansiering av försvaret innebär i längden att Sverige närmar sig den status de utvecklingsländer har som ser det som en kaptialinkomst att delta i FN-insatser. I Sveriges fall handlar det mer om ett sökande efter bekräftelse inom EU och FN. Dagens besked från Regeringen imponerar inte ur ett försvars- och säkerhetspolitiskt perspektiv utan kan förmodligen mest härledas till industri- och näringslivspolitik. Ett beslut som i högsta grad borde gå att förankra den i försvarsindustrin fostrade socialdemokratiske partiledaren Stefan Löfvén.

Det återstår att liksom myndigheten Försvarsmakten invänta budgetpropositionen för att se vad Regeringen egentligen föreslår. Kanske blir det till och med så att man ändrar direktiven för den nyss tillsatt luftförsvarsutredningen med tanke på att ränta-på-räntaeffekten till 2040 ej är att förakta och att direktiven för utredning säger att man ska utgå från en oförändrad budget.


SvD, 2, 3, 4DN, 2, 3SVT, SR, 2, 3, 4, AB
Cornucopia, Sten Tolgfors, Gripen News, Annicka Engblom (m), Väpnaren, Skipper, Staffan Danielsson (c), Carl Bildt, Peter Hammarberg, Johan Westerholm (s), Göran Pettersson (m)


Uppdatering 26/8 20.15: Även Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg Försvar och Säkerhet analyserar nu gårdagens besked från Regeringen och det är definitivt ingen rolig läsning.

F&S gör hårt nedslag på den moderata försvarspolitiska linjen som gällt under sommaren där alla argument om underfinansiering av försvarsbudgeten bemötts med mantrat "Uppgift först, finansiering sedan". Nu verkar det som om Regeringen åter rundat sina försvarspolitiker då man som F&S mycket riktigt påpekar nu har gjort det omvända, nämligen fastställt att försvaret ska finansieras med 200 miljoner kr extra från och med 2014, utan att med ett ord beröra uppgiften som ska lösas.

Frågan man nu kan ställa sig är vad vi ska ha Försvarsberedningen till? Den var ju satt att analysera omvärlden inför kommande försvarsbeslut. Ska resten av Försvarsberedningens uppgifter hanteras på samma sätt?

Läs även resten av inlägget på F&S. Det innehåller en rad intressanta faktorer med anledning av gårdagens besked.


Uppdatering 27/8 20.45: Skipper beskriver den rådande situationen med Regeringens utspel på Newsmill. Man kan bara instämma i hans ord.

SvD Brännpunkt skriver Bo Pellnäs om den famösa NATO-utvärderingen och ÖB:s situationen efter beskedet i Almedalen.

Flottans framtida materielbehov för ytstrid

Skipper publicerade i lördags ett mycket intressant inlägg där han avhandlar de materielomsättningsbehov Flottan står inför vad avser ytstridsfartyg.

– Va, flottan har ju precis fått en massa nya Visbykorvetter?

Så tänker säkert den oinvigde, media och så även många politiker som i bästa fall känner till att det finns ett fartyg som heter korvett. Men så enkelt är det tyvärr inte. Behovet av omsättning/modifiering av fartyg är stort och jag ska försöka att tydliggöra de framtida behoven i detta inlägg.


Som Skipper påvisar är det inte så enkelt som att bara livstidsförlänga de kvarvarande fartygen av Stockholms- och Göteborgsklass utan Visbyklassen behöver sannolikt inom en tioårsperiod kompletteras med ytterligare en klass av ytstridsfartyg. Vilken typ av fartyg detta ska bli måste avgöras utifrån vilken roll Marinen i framtiden ska anträda, även denna problemställning belyst av Skipper i inlägg och kommentarer, liksom behovet av stödfartyg.

Dessa materielbehov utgör liksom framtida stridsflygplan stora delar av det ofinansierade materielomsättningsbehov om ca 75 miljarder kr inom den kommande tioårsperioden och som landets försvarspolitiker helst inte vill tala om.

Läs gärna även Skippers tidigare inlägg om verkligheten i Flottans ytstridsförband bakom försvarsdebattens ord om påstådd ökad tillgänglighet hos Försvarsmaktens förband.

Gästinlägg: Hur kan så många plötsligt ha glömt bort Försvarsmaktens uppgifter?

Var och varannan försvarsdebattör säger just nu att det inte går att diskutera vad försvaret ska göra och vilka resurser det ska få innan uppgifterna utretts. Visst är det bra att utreda vad försvaret ska göra, men det verkar också ha blivit en fin klyscha att gömma sig bakom. Det är knappast okänt vilka uppgifter försvaret har idag.

Vi vet redan idag att Sveriges försvar ska kunna ”efter begränsad förberedelsetid kraftsamla insatsorganisationen för att enskilt och i samverkan med andra kunna möta ett allvarligt militärt hot”, samt kunna ”kontinuerligt delta i upp till fyra förbandsinsatser varav minst en ska kunna vara av bataljonsstridsgruppsstorlek.”

Dessutom skrivs att försvaret ska kunna hävda Sveriges gränser och även suveräna rättigheter till naturresurser i den ekonomiska zonen och på kontinentalsockeln, med mera. Det är bara att läsa regeringens styrningar till Försvarsmakten.

Vi vet även att resurserna inte finns för att genomföra regeringens styrningar. Det är bara att läsa Försvarsmaktens underlag till regeringen.

Så det som ska utredas är väl snarare vilka uppgifter som ska plockas bort. I den bästa av världar skulle en ärlig analys peka på de globala förändringar som redan idag ger upphov till ökade ekonomiska och politiska spänningar och risker.

Jag åsyftar här de omställningar som världen står inför. Dessa består bland annat i klimatförändringar, fortsatt befolkningsökning med tillhörande krav på livsmedels- och vattenförsörjning, ökad global efterfrågan på energiråvaror kombinerat med en minskad tillgång på desamma, samt minskad biodiversitet.

Dessutom finns en stor osäkerhet rörande den ekonomiska utvecklingen i Västvärlden (Europa och USA). Sammantaget skapar ovanstående utvecklingslinjer en stor osäkerhet över hur den ekonomiska, ekologiska och politiska utvecklingen kommer att te sig.

Det hela luktar globalt systemskifte med tillhörande osäkerhet.

En ärlig omvärldsanalys skulle sannolikt ge upphov till att vi inte kan låta försvaret få lida ekonomisk svältdöd och i förlängningen att de uppgifter som Försvarsmakten har idag är högst rimliga – om man får resurser att leva upp till dem.

En klok utredning kan säkert också komma fram till att försvarets uppgifter och resurser måste kompletteras för att faktiskt öva och planera för att ta emot det stöd vi önskar vid en allvarlig framtida militär konflikt eller kris. (Eftersom dagens försvar inte är dimensionerat för att hantera en större militär konflikt krävs stöd utifrån.) Här inkluderas att man måste skapa tillräcklig militär förmåga för att skydda en eller flera inskeppningsportar för att denna hjälp ska kunna anlända.

Vill man vara riktigt fin kan man också titta på vilka förväntningar svenska folket har på sitt försvar. Det har för övrigt årets SOM-undersökning redan gjort. (Kapitelförfattare Berndtsson-Ydén)
På första plats: Försvaret ska kunna skydda centrala samhällsfunktioner mot terrorangrepp
Andra: Bistå civila myndigheter vid krissituationer i Sverige
Tredje: Försvara Sveriges gränser mot hot från andra länder
Fjärde: Delta i humanitära hjälpinsatser i andra länder
Femte: Delta i fredsbevarande operationer i FN:s regi


Ger man andra huvuduppgifter till Försvarsmakten än ovanstående riskerar man att befolkningen uppfattar försvaret som irrelevant. Vilket i och för sig säkert är ett bra sätt att skapa ytterligare grund för fortsatta nedskärningar.

(I SOM-undersökningen framkommer även att av dem som har en åsikt anser 66 procent att det är helt, eller delvis, felaktigt att svenska soldater skadas eller dödas i utlandsinsatser. Nästan var tredje saknar uppfattning i frågan.)

Avseende luftförsvarsutredning och diskussionen om Jas är det intressant att se på hur de politiker och den statsförvaltning vi hade i början på 80-talet uppenbarligen hade en förmåga till analys och diskussion som vi verkar tappat idag. Jag kan å det varmaste rekommendera regeringens proposition 1981/82:102 som inspirationsläsning. Det var ibland annat i behandlingen av den propositionen som beslutet om ett svenskt Jas fattades och jämfördes med övriga alternativ: Olika varianter av de amerikanska stridsflygplanen F-5, F-16, F-18.

Jag tror inte att detta inlägg sätter stopp för vår nu pågående version av kejsarens nya kläder, där ingen kan uttala sig om vad kläder är innan man har utrett det, men hoppet är det sista som lämnar människan. Den första juni 2013, när försvarsberedningens omvärldsanalys presenteras, får vi något att mäta våra politikers mod och förstånd mot.

Och jag inser nu att jag kanske har glömt att säga det som var det tänkta budskapet med detta inlägg till Wiseman och övriga försvarsbloggare: All heder åt er och ert upprop. Ett ytterst bra initiativ!


Daniel Skoglund
chefredaktör Officerstidningen
press- och informationsansvarig Officersförbundet

Försvars- och säkerhetspolitiskt upprop!

Ända sedan den så kallade strategiska ”time-outen” som den då sittande regeringen medvetet valde att ta i samband med försvarsbeslutet 2000, så har Försvarsmakten i ett högt tempo monterats ned och stora delar har helt avvecklats. När detta beslut fattades ansåg man att det inte längre fanns något militärt hot mot Sverige.

På grund av detta beslut består en stor del av Försvarsmakten i dag av förbandstyper i singular med mycket begränsad förmåga att verka över mer än en mindre geografisk yta i händelse av kris eller krig. När den sittande regeringen tillträdde efter valet 2006 trodde många att säkerhets- och försvarspolitiken skulle ses över och förstärkas. Resultatet visar nu tydligt att så blev inte fallet. Försvars- och säkerhetspolitiken har till synes hamnat än längre ner på den politiska agendan. Detta trots att det nu återigen byggs upp en avsevärd militär kapacitet i Östersjöområdet där det satsas enorma summor på militär uppbyggnad och upprustning samtidigt som sociala områden som vård, skola och omsorg får stå tillbaka.

ÖB har den senaste tiden tydligt påvisat att Försvarsmakten måste tillföras ytterligare medel ur statsbudgeten för att ens kunna bibehålla den nuvarande mycket begränsade insatsorganisationen bortom 2015. Regeringen har tyvärr uppvisat ett stort ointresse i denna för Sverige mycket viktiga fråga. ÖB har i samband med detta även påpekat att den omdebatterade uppgraderingen av JAS 39 Gripen inte kan genomföras inom nuvarande ekonomiska ram utan att det kommer att medföra stora konsekvenser för Försvarsmakten, där avveckling av försvarsgrenar skulle kunna bli en tvungen åtgärd för att hålla sig inom nuvarande budgetram.

Det svenska försvarsanslaget är idag det lägsta i Norden med 1,15% av BNP och har kontinuerligt sjunkit sedan 80-talet. Detta är en konsekvens av att inga ekonomiska satsningar har gjorts inom politikområdet samt att anslaget inte har kompenserats fullt ut för ökade kostnader under många år, vilket i praktiken inneburit en anslagsminskning sett över tiden. Detta exemplifieras av att materielanslaget i praktiken halverats sedan 2006.

Försvar- och säkerhetspolitik kräver ett kontinuerligt handfast ledarskap som inte enbart gömmer sig bakom framtida utredningar. Omvärldsläget i stort, och militär kapacitetsuppbyggnad i vårt närområde måste analyseras löpande och generera justeringar av den förda säkerhetspolitiken, och i förlängningen även av försvarsanslaget.

Vi anser att regeringen nu måste ta sitt ansvar för Sveriges säkerhet inte bara i teorin, utan även i praktiken. Regeringen måste således tillföra Försvarsmakten de ekonomiska medel som krävs, och som ÖB tydligt påpekat, för att kunna upprätthålla en acceptabel försvarsförmåga.

Vi anser dessutom att frågan om ett NATO-medlemskap måste lyftas till debatt och att en luftförsvarsutredning för perioden 2020-2040 måste genomföras till skillnad från den nu planerade som endast avser att behandla tiden bortom 2040.


Undertecknat/

Chefsingenjören, driver försvarsbloggen http://chefsingenjoren.blogspot.se/
Cynisk, driver försvarsbloggen http://cynismer.blogspot.se/
Hans Jakobsson, driver den militärhistoriska bloggen http://hjak.se
J.K Nilsson, driver försvarsbloggen http://insatsen.blogspot.se/
Kaj Karlsson, författare och bloggare http://www.aldabergr.se
Lars Gyllenhaal, författare och bloggare: http://larsgyllenhaal.blogspot.se/
Lars Wilderäng, författare och bloggare http://cornucopia.cornubot.se/
Morgonsur, driver bloggen http://morgonsur.wordpress.com/
Observationsplatsen, driver försvarsupplysningsbloggen http://oplatsen.wordpress.com/
Signatory, driver bloggen Gripen News http://gripennewsthread.blogspot.se/
Skipper, driver försvarsbloggen http://navyskipper.blogspot.se/
Wiseman, driver försvarsbloggen http://wisemanswisdoms.blogspot.se/

För att påvisa för regering, riksdag, försvarsutskott och försvarsberedning att det är hög tid att ta frågor rörande säkerhets- och försvarspolitik på allvar så vill vi även tipsa dig som läsare om möjligheten att skriva under detta upprop: http://upprop.nu/IALB i syfte att visa ditt stöd för dessa viktiga frågor. Skribenterna ovan har ingen koppling till det länkade uppropet.

I gott sällskap

På Newsmill finns sedan någon dag en artikel signerad Lars Gyllenhaal, Bo Pellnäs och undertecknad med uppmaningen "Statsministern, ta ansvar för Gotlands försvar nu". Liksom i NATO-frågan är det nu idag med relativ avspänning som det finns möjlighet att agera för att stärka försvaret av Gotland. Om spänningen i Östersjöområdet stiger kraftigt är risken att det blir "först till Gotland" och där även en svensk förstärkning på ön kan fungera som bensin på elden till följd av våra tidigare säkerhetspolitiska överenskommelser med andra nationer.


Tiden går… Gästkrönikör nr 8: Peter Andersson

Peter Andersson har i tv och radio gjort en rad reportage om Försvarsmakten, framförallt om NBF och GLC/NOC-projektet samt PRIO. En dag förra våren ramlade det in ett mail från Peter Andersson som då jobbade med ett inslag i Dokument Inifrån om turerna kring NBF och GLC/NOC. I mailet frågades om det verkligen var Wiseman som hade kontaktat SVT:s ledning med en rad synpunkter om nämnda projekt och de stora fördelarna med projektet, vilket det självklart inte var. Händelsen visade på något som tyvärr ofta förekommer i betydligt större affärer med krigsmateriel, där media kan få "hemliga" rapporter och ibland även färdiga artiklar som skriver ned en konkurrents produkt med hänvisning till någon expertis som vid djupare efterforskning inte existerar. Att motsvarande false-flag operation skulle genomföras i Sverige och i samband med en så jämförelsevis "liten" affär som NBF, visar på en viss desperation hos avsändaren. Som tur var föll inte SVT i fällan utan kollade uppgifterna.

Wiseman


------------------------------------------------------


Wiseman's wisdoms fyller fem år. Ja, herregud, vad tiden går. Jag vill inte på något vis förringa andra försvarsbloggare, men WW intar en särställning. Som journalist, jag är nu helt ärlig, är det få källor som jag haft så mycket nytta av som WW. Då räknar jag även in alla dem som bidragit med kommentarer. Ibland har dessa kommentarer varit matnyttiga, ibland har jag skrattat högt åt dem; som t ex när den ytterst bildade sjöofficeren Sumatra har raljerat över tingens tillstånd. Andra gånger har jag tyvärr nästintill gråtit.

Nåväl, låt mig gå från det lättsamma till det allvarliga. För ett par år sedan inbjöds jag att skriva ett gästinlägg på WW. Eftersom jag då arbetade på SVT var det omöjligt, då jag visste att att ett eventuellt inlägg skulle bli alltför känslomässigt och därmed strida mot public service-reglerna. Idag är jag på ett helt annat sätt fri att skriva vad jag vill. Och det tänker jag utnyttja.

Låt oss gå tillbaka i tiden. Vi börjar exempelvis 1984. Det passar bra - inte endast för att jag då var ung, smal och hyfsat snygg - utan även för att jag då tjänstgjorde i LFC Kobran. Det vill säga att jag var i ett av de mytomspunna "bergen".

Vi hade då kontroll över luftrummet på meternivå, på sekundnvå och vi visste vad vi gjorde. Vi hade krypterade länkar mellan bergrum och bergrum, mellan bergrum och flygförare och mellan bergrum och högre stab. Det var ett fantastiskt system, där vi med jämna mellanrum skickade iväg den sk "puren" (periodisk underrättelserapport) till dåvarande Flygstaben.

Vi talar nu om en tid då vi inom 78 timmar kunde mobilisera 600.000 man. Det vi sysslade med i LFC Kobran var att observera rörelsemönster på andra sidan Östersjön och i värsta fall (vid sidan av FRA) vara en av de första varningsklockorna om något plötsligt avvek från det givna mönstret. Vi var de som skulle kunna utlösa mobiliseringen av de 600.000 man jag tidigare nämnde.

Runt om i våra skogar var allting förberett. Mobiliseringsförråden var fullpackade, KARIN-batterierna väntade på att besättas av värnpliktiga, på krigsflygbaserna fanns allt som behövdes i ett skarpt läge, marinen var redo med sina krigsförtöjningsplatser och det civila samhället var förberett (min far var ansvarig för krigssjukvården i södra Skåne, så jag har på nära håll sett den minutiösa planering som fanns).

Nåväl, hela samhället, inklusive näringslivet, var inställt på att det när som helst kunde bli krig. Det fanns alltså på en central nivå en medvetenhet om att det som kallades "Kalla kriget" i själva verket var ett lågintensitetskrig i Europa. Och det kunde när som helst förvandlas till ett riktigt krig. Det var helt enkelt en makalös planering. Byggd på bittra erfarenheter från både första och andra världskriget.

Så kommer vi fram till 1989 och så småningom till Berlinmurens fall. Plötsligt fanns det inte längre en tydlig fiende. I USA skrev statsvetaren Francis Fukuyama om "historiens slut", där han menade att i och med Östblockets fall så hade det liberala och civila samhället segrat för evigt. Det skulle inte längre behövas några stora stående styrkor i USA och Västeuropa. Allt var frid och fröjd och Fukuyamas litterära alster fick stort genomslag.

Fukuyamas genomslag var så stort att här - i vårt lilla, lilla neutrala land - betraktades hans slutsatser som en absolut sanning. Sovjetunionen upplöstes, de baltiska staterna blev fria och några moln syntes inte på himlen. Vi hade hamnat i den bästa av världar. I Schlaraffenland.

In på scenen kliver nu ett antal aningslösa politiker och inte så få karriärsugna högre officerare. Och de senare visste precis vilka budskap som gick hem på den politiska nivån. Jag vill hemskt gärna undvika att utpeka enskilda personer, men bara för skojs skull, helt hypotetiskt, kan vi ju kalla de karriärsugna högre officerarna för Johan Hederstedt, Johan Kihl och Michael Moore. Observera nu att eventuella sammanträffanden med verkligheten är en ren slump.

Dessa högre officerare, som vi hädanefter kallar Hederstedt, Kihl och Moore (återigen vill jag påpeka att det handlar om fiktiva namn och fiktiva personer) såg en lysande chans i detta att det inte längre fanns en tydlig fiende inom nära räckhåll. Nu skulle det göras karriär på att avveckla det som man föraktfullt kallade "det förrådsställda försvaret" eller "invasionsförsvaret". Nu gällde nya tider. Gamla sanningar om "boots on the ground" var just "gamla sanningar". I stället gällde det moderna försvaret, det nätverksbaserade försvaret (NBF). Vad detta innebar i praktiken var oklart, men flosklerna haglade i samma takt som befordringarna kom.

På politisk nivå älskade man det budskap som "bevisade" att det gick att spara pengar genom att avveckla värnplikten och i stället införa ett NBF-baserat system. Clausewitz gamla sanningar om att striden vinns av den som har överlägsen eldkraft, rörlighet och överlägset samband, betraktades just som "gamla" sanningar. Allt detta hade ju bevisats genom Kuwaitkriget.

Men, i glädjeyran över besparingspotentialen och karriärmöjligheterna, glömde man två faktorer. Den första är att Kuwaitkriget faktiskt inte vanns via skrivbord, utan just via Clausewitz "gamla" sanningar om överlägsenhet i eldkraft, rörlighet och samband. Det var bara det att i USA hade man döpt om det till RMA, Revolution in Military Affairs. Det vill säga att man, via informationsöverläge (egentligen det samma som Clausewitz sambandsöverläge), eldkraft och rörlighet, kunde slå ut en i praktiken stillastående fiende. Tyvärr glömde man också (faktor två) att en krigsseger inte per definition betyder att man behärskar ett territorium, eller ett folk.

Vad hände då här hemma i vår fredliga nord? Berlinmuren hade fallit och det fanns inte längre en tydlig fiende. Däremot fanns det, enligt de generaler som vi i texten hypotetiskt kallar Hederstedt, Kihl och Moore, en stor besparingspotential. Budskapet blev att vi inte längre behövde det föraktade "invasionsförsvaret", eller som det också kallas "det förrådsställda försvaret". I stället behövde vi bara vidmakthålla vissa kunskaper, som artilleri, luftvärn, jaktflyg etc etc. Det vill säga att vi behövde bara ett demonstratorförsvar, ett singularisförsvar (ArtilleriregementET, LuftvärnsregementET osv). Däremot skulle vi bli världsledande på ledningssystem. Därav kom att S1 omvandlades till LedningsregementET. Soldater på marken behövdes ju inte längre. Det räckte ju med ledningssystem.

Och när det kommer till besparingar så får generaler och generaldirektörer alltid stöd av politikerna. Särskilt i det fall som det handlar om försvaret; "Herregud, vi har ju inte använt krigsmakten sedan slaget vid Bornhöft". Om damer och herrar politiker nu skulle råka vara bekanta med Bornhöft.

Men från försvarmaktsledningens sida kom man på en ny fiffig affärsidé, nämligen att i takt med den moderna terrorismens inträde så försvarades Sverige bäst i Långtbortistan och Ankeborg. Problemet var ju bara att vi inte hade några värnpliktiga kvar som kunde anmäla sig som frivilliga. "Men det är ju inget problem", sade generalerna. "Om vi inför ett yrkesförsvar så kan vi ju kommendera soldaterna till tjänstgöring. Det blir dessutom billigt, eftersom de får riktigt låga löner", fortsatte de. Detta nappade omedelbart den nye försvarsministern på. För skojs skull kallar vi honom för Sten Tolgfors. Vi skulle också kunna kalla honom "den vapenvägrande, frireligiöse, kommunalpolitikern från Åmål". Jag avstår dock från den senare benämningen, eftersom det kan bli alltför elakt. Det är illa nog att kalla honom "Sten Tolgfors". Vi skulle även kunna kalla nuvarande försvarsminister för "Karin Enström", men det är meningslöst då vi blott talar om en uppdaterad version av "Sten Tolgfors". Tolgfors 2.0 är kanske en lämplig benämning? Eller varför inte Anders Borg 1.1? Båda versionerna av Borg har långt hår - det som skiljer är att Anders Borg 1.1 har kompletterats med bröst.

Och politikerna lyssnade på budskapet om evig fred och ett försvar i Långtbortistan. "Hmmm", tänkte de, "Ett billigt yrkesförsvar och en förbindelse om att vi biträder EU- och Natoländer. Lysande kombination. Vi behöver inte det dyra 'förrådsställda försvaret', men ändå måste Nato och EU hjälpa oss i nödfall. Och det finns ju ändå inget hot i närtid, så det spelar ingen roll". Så gick sannolikt tankebanorna i Rosenbad och på Helgeandsholmen.

Och i sanningens namn, hur skulle generalerna och politikerna ha kunnat förstått att det i Ryssland skulle uppstå en oligarki? Hur skulle de kunna ha förutsett att makten skulle komma att erövras av en fd KGB-agent som lovar att återupprätta Rysslands storhet? Som satsar X-tusen miljarder på krigsmakten?

Ursäkta ironin, men hur hade generalerna och politikerna kunnat inse att Sverige är granne med Ryssland och att vårt geopolitiska läge är och förblir vad det alltid har varit? Och hur hade de kunnat inse att historien och samhället aldrig - eller i alla fall, mycket sällan - utvecklas linjärt?


Det sägs ofta att man inte ska blicka bakåt utan se framåt. Men, utan att hänfalla till meningslös nostalgi, så undrar man faktiskt ibland vad som hände på vägen. Och då inställer sig vissa arbetsamma frågor; de arbetade i en helt annan tid, men varför har vi idag inte generaler och politiker av samma intellektuella standard och moraliska resning som vi hade för bara några decennier sedan? Jag tänker på försvarsministrar som Per-Edvin Sköld och Sven Andersson, på generaler som Stig Synnergren, Carl-Erik Almgren och Torsten Rapp. Personer som tog uppgiften på allvar såg hoten, blickade framåt och tänkte i utvecklingsbanor i stället för att bara tänka förvaltning. Eller i värsta fall i avvecklingsbanor.


Peter Andersson
journalist, Strix Television

fd SVT Dokument Inifrån, SR Ekot



Déja vu (uppdaterad 5/8 10.40)

I slutet av juli förra året basunerade en stolt Sten Tolgfors att NATOs utvärdering av det svenska försvaret fallit mycket väl ut och att Försvarsmakten kan avskräcka allt utom de mest ihärdiga angrepp. I de tal, debattartiklar och bloggposter som sedan följde redovisades en verklighet som många anställda i Försvarsmakten inte alls kände igen sig i. Tydligen inte heller tidigare chefen för Försvarshögskolan Karlis Neretnieks eftersom han i en intervju för några veckor sedan bedömde att Gotland skulle falla inom 6 timmar från ett påbörjat militärt angrepp.

Mycket lite har kommit från Försvarsdepartementet om "NATO-utvärderingens" egentliga innehåll eller former. Man vill gärna få det att framstå i texterna om den som att det handlar om förmågor här och nu. I själva verket är det en utvärdering som är gjord utifrån ett framtidsscenario där insatsorganisation 2014 är fullt driftsatt och bemannad med hundraprocentig materiel- och personaluppfyllnad. Ett nivå som på pappret tidigast kan vara intagen 2019 – om Riksdagen gör ett kraftigt tillskott till försvarsbudgeten då nuvarande anslag i prolongerad form ej kommer att räcka ens för att uppfylla och öva IO 14, än mindre för att fylla den med modern materiel.

"NATO-utvärderingen" som omtalas är således högst hypotetisk. Mer intressanta är i så fall de andra utvärderingar som görs inom NATO av krigsförband. Dessa utvärderingar som genomförs av stora staber med utvärderare under övningar gör att brister i krigsförbanden ej går att dölja. Liknande utvärderingar genomfördes tidigare i Försvarsmakten, men sedan några decennier har verksamheten helt avstannat. Dock har man från NATO flera gånger och i mindre skala genomfört liknande utvärderingar på svenska förband i internationell beredskap. Ryssland införde härom året motsvarande system inför genomförandet av det nya brigadsystemet, där varje ny brigad utvärderas. Faller utvärderingen ej väl ut ges brigaden tid att förbättra de punkter man fått nedslag på. Misslyckas man även på nästa utvärdering sker en större omsättning av chefsskiktet inom brigaden.

Vad dessa mer verklighetsnära utvärderingar skulle säga om Försvarsmakten "här och nu" och i skuggan av införande 3-4 av PRIO är inte svårt att gissa sig till.


Desto pinsammare blir det då när den nya ordföranden för Försvarsberedningen Cecilia Widegren i dagens Uppsala Nya Tidning kör en minimalt omskriven version av Sten Tolgfors debattartikel i DN från förra sommaren…


Uppdatering 5/8 10.40: Gripen News-bloggen gör en bra redovisning av Försvarsmaktens årsredovisning för 2011 och budgetunderlag för 2013 som jämförelse med den ovan nämnda utvärderingen av planerad förmåga.

Gästinlägg: Krigare på deltid

En mycket stor del i Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem är att få system med tidvis tjänstgörande soldater och officerare att fungera. Detta system har dragits med en rad uppstartsproblem eftersom det erforderliga lagstödet har saknats. Försvarsmakten har hittills bara kunnat teckna interimskontrakt.

En av grundförutsättningarna för att få personalförsörjningssystemet att fungera, oavsett om det rör kontinuerligt tjänstgörande personal, tidvis tjänstgörande personal eller hemvärnspersonal, är att det är självbärande även efter att det så kallade värnpliktsmagasinet är tömt på intresserade. Från politiskt håll ser man gärna en stor andel tidvis tjänstgörande personal för att öka såväl folkförankring som förmodligen för att minska personalkostnader, medan Försvarsmakten gärna vill ha en högre andel kontinuerligt tjänstgörande för att kunna hålla den efterfrågade höga beredskapen. Från flera håll har man också sett framför sig att tidvis tjänstgörande förband ska genomföra internationella insatser och dessa används i debatten som morot både för kontinuerligt och tidvis tjänstgörande personal. Dock behöver de internationella insatsernas omfång kraftigt ökas om detta ska kunna införlivas och det ekonomiska utrymmet att mer än fördubbla de internationella insatserna lär inte finnas.

Incitamenten för att antingen söka till tidvis tjänstgörande soldater eller sjöman eller hemvärnssoldat är också något man behöver fundera över. Personalförsörjningssystemet är långt ifrån i hamn och "Deltidskrigaren" belyser en rad intressanta områden.

Wiseman


-------------------------------------------------------------

KRIGARE PÅ DELTID


INLEDNING
Arméinspektören Generalmajor Berndt Grundevik uppmanar till deltagande i en öppen, saklig och livaktig försvarsdebatt och ställer en öppen fråga till allmänheten om vad som är viktigt inför nästa försvarsbeslut. En väldigt viktig fråga är enligt mig Försvarsmaktens personalförsörjning, främst vad gäller deltidspersonal, eftersom att det är den kategorin som ska fylla upp större delen av Försvarsmaktens numerär.

Den 1 juli trädde den lag om längre tidsbegränsade anställningar i kraft som gör det möjligt för Försvarsmakten att under längre tid anställa kontinuerligt respektive tidvis tjänstgörande gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/K respektive GSS/T). Tidigare har tidsbegränsade anställningar endast kunnat sträcka sig över max två år men nu finns alltså möjlighet till längre sådana. Det finns trots den nya lagen ändå ett antal oklarheter om vad som gäller för dessa anställda gruppbefäl, soldater och sjömän, något som även Försvarsmakten har uppmärksammat.

I senaste numret av Tidningen Hemvärnet (#3-2012) kan man i en artikel under rubriken ”Tusentals krigare på deltid” läsa att Försvarsmakten till hösten ska anställa 2400 tidvis anställda gruppbefäl, soldater och sjömän (GSS/T). Man har även gjort en kort sammanställning av skillnaderna i tjänstgöringen mellan GSS/T och hemvärnssoldater.

Som hemvärnssoldat har naturligtvis även jag funderat över dessa skillnader och då båda dessa kategorier tjänstgör på deltid är detta en högst intressant jämförelse inför höstens rekrytering av GSS/T. Genom att vidareutveckla denna jämförelse hoppas jag att kunna peka på en del frågetecken angående GSS/T och även att hjälpa potentiella rekryter att avgöra vilken form av deltidstjänstgöring i Försvarsmakten som passar dem bäst.

ÖVERSIKT
De största skillnaderna mellan dessa två kategorier torde vara typerna av förband och typerna av tjänstgöringsavtal. Hemvärnet består till största delen av rena infanteriförband med undantag av vissa specialkompanier. GSS/T kan däremot ha i princip vilka uppgifter som helst inom Försvarsmakten. Tidningen Hemvärnet listar i en faktaruta följande skillnader mellan de två kategorierna:

GSS/T

  • Har viss utrustning i hemmet
  • Betalar sin egen mat under tjänstgöringen, förutom under förbandsövningar. Boende på logement alternativt tält/stridsfartyg.
  • Fri in- och utryckningsresa.
  • Ingångslön runt 17000 kronor, kan tillkomma övningsdygn och eventuellt särskilda tillägg vid internationella insatser. Beskattas.

HEMVÄRNSSOLDAT

  • Personlig utrustning i hemmet
  • Gratis kost och logi under övning/utbildning.
  • Fri in- och utryckningsresa.
  • Förlorad inkomst ersätts med SGI. Dessutom utgår som lägst utbildningspremie 3500 kronor (insatssoldat 7000 kronor) samt eventuell befattningspeng för befäl på mellan 1800 kronor och 26100 kronor per år vid fullgjort avtal. Allt utom SGI är skattefritt.

TJÄNSTGÖRING
Enligt artikeln i Tidningen Hemvärnet kommer GSS/T att anställas på minst sex år och högst åtta, med möjlighet att utöka anställningen till max 12 år. Försvarsmakten räknar med att en tidvis anställning ska omfatta cirka 20 procent och detta ska under en period på åtta år innebära två till tre krigsförbandsövningar om vardera cirka två till tre veckor, samt eventuellt en till två internationella insatser.

Den störta delen av tjänstgöringen för GSS/T kommer således att vara de (eventuella) internationella insatserna, men som tidigare konstaterats bland annat här på Wiseman's Wisdoms så kommer tyvärr inte alla anställda soldater att få chansen att åka på internationella insatser. Utan internationella insatser blir då tjänstgöringen för GSS/T totalt mellan 28 och 63 dagar på åtta år, dvs. totalt mellan cirka en och två månader. Det blir på åtta år en anställning om mellan cirka en och två procent istället för beräknade 20 procent.

Ett av argumenten för att ha anställda gruppbefäl, soldater och sjömän är att förbanden ska vara samövade. Förutsatt att alla GSS/T stannar hela sin anställningsperiod om åtta år och under den tiden deltar vid tre övningar torde en optimal personalomsättning innebära att en tredjedel av förbandens tidvis tjänstgörande personal byts ut varje övning. Med minst en tredjedel ny personal varje övning måste man tyvärr fråga sig hur pass samövade förbanden kommer att vara. Det inses lätt att den egentliga samövningen uppstår under de eventuella internationella insatserna.

En insatssoldat i Hemvärnet (majoriteten är insatssoldater) tjänstgör varje år vid två övningar om vardera fyra dagar, vilket på åtta år blir 64 dagar. Utan internationella insatser kommer alltså GSS/T att totalt sett öva något mindre än hemvärnssoldaterna, men den stora skillnaden i övningstid är hur övningarna är fördelade över tiden. Hemvärnet har kortare övningar men övar oftare och GSS/T har längre övningar men övar inte lika ofta.

I Försvarsmaktens ”frågor och svar” om GSS/T kan man läsa att man som GSS/T är anställd även när man inte tjänstgör, medan man i Hemvärnet inte är anställd utan har ett så kallat hemvärnsavtal. Hemvärnssoldater tjänstgör bara de dagar som avtalet anger men kan även bli tillfrågade om att delta i insatser för stöd till det civila samhället. Sådana insatser kräver oftast kort mobiliseringstid (timmar) och kan innebära att man hjälper till vid akuta insatser som till exempel eftersök av försvunna personer eller väderkatastrofer som översvämningar, stormar, skogsbränder, oljeutsläpp, snökaos etc. Om GSS/T kan användas till sådana insatser är tveksamt då man troligtvis (inget är beslutat om detta ännu) endast kommer att ha uniformen hemma.

Lite förenklat kan man dra slutsatsen att när skarpa insatser i fredstid ska bemannas med deltidspersonal så är det hemvärnssoldater som bemannar de nationella insatserna och GSS/T som bemannar de internationella.

ERSÄTTNING
Under tjänstgöring i Sverige finns det till synes även en del skillnader i ersättningen. På åtta år får soldater med avtal enligt GSS/T utan eventuella internationella insatser en lön på cirka 17000 kr/mån under cirka två månaders tjänstgöring, dvs. cirka 2*17000 = 34000 kronor, plus tillägg för eventuella övningsdygn. All ersättning beskattas dessutom.

Under samma period får en hemvärnssoldat 7000 kronor i skattefri utbildningspremie per år, dvs. 8*7000 = 56000 kronor, plus ersättning för förlorad inkomst från Försäkringskassan i form av SGI (sjukpenning-grundande inkomst, nästan 80 procent av den civila lönen). SGI betalas dock endast ut då soldaten skulle ha arbetat vilket i regel betyder vardagar, dvs. under halva tjänstgöringstiden då övningarna ligger torsdag-söndag. Vid deltagande i räddningstjänst får hemvärnssoldater ersättning enligt det så kallade brandmannaavtalet.

Man kan konstatera att under tjänstgöring i Sverige så har de anställda soldaterna i nuläget något sämre ersättning än de frivilliga hemvärnssoldaterna men Försvarsmakten diskuterar premier även för de anställda. Ersättningar är som bekant ett återkommande samtalsämne men den frågan är jag inte så insatt i och därför tänker jag inte diskutera den vidare här. Jag nöjer mig med att något cyniskt konstatera att under tjänstgöring i Sverige skulle GSS/T få en högre ersättning (eller rättare sagt mindre ekonomisk förlust) om de fick SGI från Försäkringskassan istället för lön från Försvarsmakten, förutsatt att de har en civil lön på cirka 22000 kr/mån eller mer.

REKRYTERING
För att bli hemvärnssoldat krävs endast GMU eller 85 dagars fullgjord militär grundutbildning, medan en anställning som GSS även kräver en provanställning på heltid under sex månader innan man kan skriva kontrakt som GSS/K eller GSS/T.

Då man inte längre får vara krigsplacerad på två befattningar samtidigt så är det inte möjligt att både vara anställd som GSS och samtidigt vara hemvärnssoldat. Man har från Försvarsmakten sagt att man inte aktivt ska rekrytera GSS från Hemvärnet men det hindrar självklart inte soldater att byta mellan de olika kategorierna. Faktum är att många av de mest engagerade hemvärnssoldaterna redan har tagit anställning som GSS och därmed fått möjlighet att ägna sig åt sitt fritidsengagemang på heltid istället.

I Arménytt (#2-2012) kan man i en artikel om krigsförbandsövningar läsa att man ska satsa på att rekrytera GSS/T från GSS/K när dessa avslutar sin tjänstgöringsperiod. I artikeln i Tidningen Hemvärnet läser man också att det nya personalförsörjningssystemet bygger på att delar av personalen som varit anställda i Försvarsmakten fortsätter i Hemvärnet när de går vidare till ett civilt arbete. Både armén och Hemvärnet hoppas alltså på att kunna rekrytera deltidspersonal från tidigare GSS/K.

För GSS/K som avslutar sin anställningsperiod torde ett val mellan att gå direkt till Hemvärnet eller att ”mellanlanda” som GSS/T i grunden vara en fråga om vilken av tjänstgöringsmodellerna som passar bäst med det nya civila livet. Förhoppningsvis blir Hemvärnet en naturlig slutstation för all personal som avslutar sin anställning i Försvarsmakten, inklusive officerare och specialistofficerare.

VILLKOR
Vad säger då den nya lagen? Förutom att möjliggöra längre tidsbegränsade anställningar säger den även en del om villkoren för GSS/T gentemot de civila arbetsgivarna. Här är lagen formulerad utifrån arbetstagares och civila arbetsgivares rättigheter med Försvarsmakten som en tredje part. Egentligen skulle man lika gärna kunna vända på det och tolka lagen som Försvarsmaktens rätt till att ta de civila arbetsgivarnas personal i anspråk under kortare perioder. Tyvärr finns det även här en del oklarheter kvar och nedan följer ett par exempel på några av de mest intressanta paragraferna.

15 § Försvarsmakten ska i den utsträckning det är möjligt hålla en tidvis tjänstgörande arbetstagare informerad om planerad tjänstgöring.

Senast tre månader före tjänstgöring ska Försvarsmakten informera arbetstagaren om tidpunkten för tjänstgöringens början, tjänstgöringens omfattning och var den ska ske. Informationen får lämnas senare om det finns särskilda skäl för det.

32 § En arbetstagare som vill utnyttja sin rätt till ledighet för att tjänstgöra i Försvarsmakten ska anmäla detta till sin civila arbetsgivare senast två månader före ledighetens början. Om detta inte kan ske ska anmälan göras så snart som möjligt. I anmälan ska arbetstagaren ange när ledigheten ska påbörjas och hur länge ledigheten är planerad att pågå.

Om ledighetsperioden behöver förlängas ska arbetstagaren anmäla detta till sin civila arbetsgivare så snart som möjligt. Om arbetstagaren på grund av tjänstgöringen i Försvarsmakten är förhindrad att kontakta den civila arbetsgivaren, ska Försvarsmakten göra en sådan anmälan för arbetstagarens räkning.

Senast tre månader före tjänstgöring måste alltså Försvarsmakten informera arbetstagaren om när tjänstgöringen infaller och senast två månader innan måste arbetstagaren informera sin civila arbetsgivare.

I form av rättigheter och skydd för anställning har hemvärnssoldater idag endast lagen om totalförsvarsplikt att luta sig mot, dvs. samma lag som förut gällde för värnpliktiga. Den definierar inga exakta tider utan säger bara att man ska meddela sin arbetsgivare så fort som möjligt om när man ska tjänstgöra.

Av erfarenhet från Hemvärnet vet jag att det inte är vidare populärt hos civila arbetsgivare att vara sent ute med att begära ledighet för att åka på övning. Två till tre månader kan i många fall verkligen anses vara i senaste laget och då gäller det också bara två dagars ledighet. Att som GSS/T komma två till tre månader innan och begära ledigt i upp mot tolv månader kommer inte bli konfliktfritt. Dessa tider är naturligtvis minsta krav men här måste Försvarsmakten verkligen ta sitt ansvar och planera tjänstgöringstider långt i förväg, annars riskerar man att tappa mycket personal på grund av konflikter med deras civila liv.

Tydlig planering av tjänstgöringstider var en av anledningarna till att Hemvärnet gick över till det nya övningssystemet med två övningar per år. Nu vet personalen redan i början av året när övningarna kommer att ligga och kan därmed planera sin ledighet i god tid.

Politiker brukar prata om att förbanden ska vara ”gripbara här och nu”. I den nya lagen har man väldigt tydligt definierat ”här och nu” som ”tidigast om tre månader” för förband som är bemannade med GSS/T. Vill man kunna sätta in ett förband snabbare än så måste man alltså använda sig av förband som är bemannade med endast GSS/K, alternativt skicka delar av förbandet i efterhand.

37 § När den som är anställd som tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten gör en förfrågan om eller söker arbete hos en civil arbetsgivare, får arbetsgivaren inte behandla personen sämre än vad som skulle ha varit fallet utan anställningen hos Försvarsmakten.

I en anställningsprocess får en civil arbetsgivare alltså inte behandla någon sämre för att han eller hon vill vara tjänstledig 20 procent av arbetstiden för att tjänstgöra i Försvarsmakten. Här måste man fråga sig vad som anses vara sämre behandling? Har en arbetsgivare som behöver anställa en person på 100 procent inte rätt att välja bort en GSS/T med hänvisning till att personen bara vill arbeta 80 procent? Både GSS/T och de civila arbetsgivarna riskerar definitivt att hamna i svåra situationer på grund av denna lag.

Om de GSS/T som söker civilt arbete ska ha en chans att konkurrera med andra på arbetsmarknaden är det viktigt att de kan motivera för arbetsgivarna att det finns andra fördelar med att anställa honom eller henne.

Försvarsmakten pratar om civila meritvärden som ett sätt för GSS att få lättare att hitta arbete efter att deras anställning i Försvarsmakten tar slut. Däremot verkar man inte ha tänkt på att det krävs meritvärden även för de som redan har civila arbeten och tjänstgör i Försvarsmakten på deltid.

Om det ska vara attraktivt att släppa iväg sina anställda till Försvarsmakten bör tjänstgöringen innebära något positivt även för den civila arbetsgivaren. Annars riskerar Försvarsmakten att upplevas som någon som stjäl tid och pengar utan att ge något tillbaka. Om Försvarsmakten till exempel kan erbjuda utbildning eller praktik som även gynnar det civila arbetet kan det till och med bli mer attraktivt för civila arbetsgivare att anställa en GSS/T än en person som de måste bekosta utbildningen/praktiken för själva.

Vill man sträcka sig ännu längre kan man kanske tänka sig att Försvarsmakten skriver kontrakt med den civila arbetsgivaren om att tillsammans finansiera utbildning för den anställda även under den tid som arbetstagaren är på sitt civila arbete. Det skulle även Försvarsmakten kunna tjäna på i form av mer kompetent personal.

Den dagen som civila arbetsgivare upplever det som fördelaktigt att anställa GSS/T kommer Försvarsmaktens rekrytering att gå av sig självt och man kommer kunna välja sin personal bland de mest kompetenta personerna på den civila arbetsmarknaden.

SAMMANFATTNING
Hemvärnet och GSS/T har många likheter men även många skillnader. Att vara hemvärnssoldat är ett fritidsengagemang medan en anställning som GSS/T är ett regelrätt arbete. De största skillnaderna i tjänstgöringsmodellerna för de två olika kategorierna av deltidspersonal kan sammanfattas på följande sätt:

GSS/T

  • Tidsbegränsad anställning med två till tre övningar om vardera två till tre veckor under en period på åtta år.
  • Bemannar eventuella insatser utomlands.
  • Lön för all tjänstgöring plus tillägg för tjänstgöring utomlands. Försvarsmakten diskuterar även eventuella premier.

Hemvärnet

  • Tillsvidare-engagemang med två övningar per år om vardera 4 dagar.
  • Bemannar eventuella insatser i Sverige.
  • SGI under övning plus utbildningspremie för avtalsuppfyllnad. Ersättning enligt brandmannaavtalet vid deltagande i räddningstjänst.

Tidningen Hemvärnet illustrerar även tjänstgöringstiderna på ett överskådligt sätt.

SLUTORD
För att underlätta för rekryter att välja tjänstgöringsalternativ efterlyser jag en sammanställning med tydliga beskrivningar av vad som gäller för den enskilda individen för de tre olika typerna av personal: GSS/K, GSS/T samt hemvärnssoldater. Först när sådana finns tillgängliga kan rekryter bilda sig en ordentlig uppfattning om vilken form av tjänstgöring i Försvarsmakten som passar dem bäst.

Den största svårigheten med rekryteringen av deltidspersonal kommer utan tvekan att vara samspelet med de civila arbetsgivarna. Skulle tjänstgöringen i Försvarsmakten komma på kant med det civila livet är det nog inte många som skulle tveka om vilket alternativ som får stryka på foten. Därför är det extremt viktigt att Försvarsmakten redan från början agerar ansvarsfullt i denna fråga.

Slutligen vill jag därför uppmana Försvarsmakten att inte bara samverka med civila arbetsgivare utan framför allt även med Hemvärnet, där det finns lång erfarenhet av liknande frågor. Hemvärnet har trots allt haft soldater på deltid i över 70 år!


Deltidskrigaren


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade