Lovvärt av Sundblad

Liksom av alla andra fältartister som ställer upp för att skänka lite glädje i vardagen till svenska soldater på insats. Det är en gest som betyder oerhört mycket för soldaterna som är mycket långt hemifrån och som saknar sina familjer och livet därhemma. Man kan hoppas att fler kända artister följer Linda Sundblads exempel.

Samer och talibaner

För andra dagen i rad skriver Aftonbladet på ledarsidan om den svenska Afghanistaninsatsen. Igår var det Helle Klein som, föga förvånande, krävde ett svenskt urdragande. Idag skriver Ingvar Persson om det som han tolkar som motivet för det svenska deltagandet i Afghanistan, nämligen lojalitet när USA kallar. Enligt en undersökning Aftonbladet genomförde igår ska svenskarnas stöd för insatsen ha minskat och motståndet ökat. Endast några procentenheter skiljer mot den tidigare undersökningen som gjordes i början av året så något omvälvande är det inte direkt.

Den uppmärksamme läsaren har sett att det dykt upp en ny blogglänk i högerspalten. "Efter bomben" skrivs av en av de soldater som sårades då ett svenskt fordon körde på en sprängladdning i höstas. Dagens inlägg är en beskrivning av Afghanistan såsom han upplevde situationen, men dessutom översatt till Sverige. Definitivt läsvärt.

Att som Mona Sahlin nu gör, åka till Afghanistan, för att själv bilda sig en egen uppfattning om insatsen, är berömvärt. Det blir intressant att se resultatet av samtal med Ohly som Sahlin utlovar i Expressens artikel. Samtidigt som "krigsturismen", som det kallas av soldaterna när politiker och högre officerare besöker skarpa insatser, belastar förbanden hårt och tar stora resurser från deras egentliga uppgifter, är det av mycket stor vikt att ledande beslutsfattare skapar sig en bild av läget på plats. Inte genom vad media omtalar i tredje eller fjärde led. Att inte Sahlin, Ohly, Wetterstrand eller Eriksson, liksom flera av deras borgerliga kollegor, tidigare besökt Afghanistan och Mazar e Sharif är att beklaga.

Grundproblemet kvarstår: Svenska politiker och försvarsmaktsledningen har över tiden fullkomligt misslyckats med att formulera och presentera en övergripande svensk målsättning för den svenska insatsen i Afghanistan och vad Sverige ska åstadkomma i PRT Mazar e Sharif. Sett till stödet för den svenska insatsen är detta den överlägset viktigaste faktorn för att svenska folket ska kunna sluta upp bakom, ELLER ta avstånd från, insatsen.


Aftonbladet, 2, 3
SvD

Gästinlägg: Försvarsparadoxen

Denna gästskribent har en frågeställning som flera av oss säkerligen reflekterat över de senaste åren. Det talas vitt och brett om omställningen från ett "invasionsförsvar" till ett "insatsförsvar". I grund och botten rör det sig om semantik och "skylttrimning". Det som är intressant är att vi gått från ett försvar som varit fullständigt inställt på att föra det yttersta av krig, det på liv och död för nationen och vars huvuduppgift var att tillse att Sverige aldrig hamnade i krig, till en organisation inriktad på fred, men som ständigt befinner sig i strid.


/Wiseman

------------------------------------------



Jag har följt debatterna på allehanda försvarsbloggar ett tag nu. Officerare till höger och vänster uttalar sig om vilka materielsystem de "skulle vilja ha" och vilka uppgifter de anser vara viktigast...

Personligen vill jag inte ha vare sig ubåtar , spaningskapslar, stridsvagnar eller korvetter. Vore det upp till mig att själv definiera våra uppgifter skulle jag allra helst vilja stryka allihopa. Jag önskar helt enkelt att vi inte behövde FM överhuvudtaget. Fick jag välja skulle jag hellre spela golf, segla och dyka om vardagarna och umgås med min stackars försummade familj på helgerna än att tillbringa en tredjedel av året inlåst i ett av FM:s dyrare materielsystem. Tyvärr är jag inte ekonomiskt oberoende och måste jag ändå jobba kan jag lika gärna göra det på ett ställe där jag känner att jag gör skillnad.

Min grundinställning är att jag ska göra mitt bästa för att ge mina förmågor och min kompetens största möjliga effekt mot min enhets målsättningar. Om det sedan är sjöfartskontroll i Medelhavet eller undinhämtning i ankdammen eller kanske till och med en sväng till Afghanistan? Jag menar inte att det kvittar. Jag menar bara att så länge jag vill fortsätta kalla mig för officer så är det inte upp till mig vilka uppgifter jag tilldelas.

Lik förbaskat ska jag nu försöka mig på att fördjupa den här debatten ytterligare lite. Det är ingen idé att jag försöker utreda vilka materielsystem eller vilken organisation vi behöver. Jag är yrkesofficer och tidigare både sanktionerade och osanktionerade försök av yrkesofficerare har klart visat att det ligger utanför vår kompetenssfär.
Istället skulle jag vilja kosta på mig att bli lite filosofisk. Jag känner nämligen att en del av oss skulle behöva lite hjälp med motivationen. Ska vi nu föra någon diskussion överhuvudtaget om det här tycker jag att vi ska vara ärliga mot oss själva och mot vår uppdragsgivare och börja i rätt ände:

Hur kan det komma sig att vi idag när det är så lugnt i världen att vi nästan inte behöver något försvar alls ändå utför fler krigshandlingar och dödar och skadar fler än på mycket länge?

Kära läsare. Sug på den frågan en liten stund och kom sedan med era synpunkter i kommentarsfältet. Bara för att slippa de rena personangreppen av Rambo o Co (ni vet vilka ni är) kan jag dessutom meddela att jag har ett svar för min egen del. Ett tillräckligt bra svar för att jag vid ett flertal tillfällen ställt mig själv till förfogande för utlandstjänst.


/N

Gästinlägg: Vi behöver inte reservofficerare

Flera av artiklarna i den pågående Newsmill-debatten om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning har berört reservofficerssystemet. Försvarsmakten har misslyckats svårt med just sina reservofficerare under det senaste dryga decenniet. Idag finns det inte ens någon i organisationen som vet hur många reservofficerare det finns. Jämför man med andra länders försvar är reservofficerare en väsentlig och nödvändig del av organisationen, medan de i Sverige har fört en tynande tillvaro. Nu börjar dock debatten gå varm kring reservofficerssystemet och det lutar åt att en uppryckning kommer att göras på området.

Läs även ordföranden i Reservofficersförbundet, Jörn Holmgren, artikel på Newsmill.


/Wiseman


-----------------------------------------


Spännande att ÖB och Försvarsministern deltar i Newsmills debatt. Att de sedan delvis blir sågade längs fotknölarna av bl a en fd. reservofficer är väl inte att förvånas över. Debattörer kan ju välja att bara klaga och inte komma med några positiva alternativ vilket dock inte för debatten framåt. Nu har vi en försvarsminister som gör något och försöker skapa ett insatt försvar. Vi har en ÖB som motiverat politikerna till en bättre ekonomisk hantering av Försvarsmakten än tidigare. Han har ju ordnat mer pengar! Alla detaljer faller kanske inte på plats i rätt tid men bättre att det händer något än ingenting. Det är ju också beklämmande att se kollegor som tvekar att skriva på utlandsobligatoriet. Varför tog de jobbet?

Kallberg har helt rätt när han kritiserar att Försvarsmakten och yrkesofficerskåren inte utnyttjar reservofficerarna. Enskilt uttrycker sig alla generaler att Försvarsmakten dels har misskött dels valt att inte utnyttja reservofficerarnas civila kompetenser. I grupper på mindre än 10-15 st officerare kan generaler och överstar också hålla med om detta. Till och med FML ansåg detta när man tillsatte en reservofficersavdelning (HKV PERSS RO). MEN när det gäller policy för helheten i officerskåren är pappret vitt.

Trots f d ÖB Håkan Syréns engagemang och skapandet av en RO-avdelning inom HKV har egentligen inget hänt. FM tror att den har 8-9000 reservofficerare. Det är möjligt. Av dessa 8-9000 st är ca 2-3000 avgångna yrkesofficerare. Organisationen som kallas 2014 (IO14) kommer att innehålla tillsammans med Hemvärnet ca 2 500 st reservofficerare. Av dessa skall ca 60% vara s.k. specialistofficerare. Totalt skall det finnas 5-6000 officerare i IO14. Jag tror ju att en majoritet av insatsorganisationens behov av RO kommer att uppfyllas av dagens YO. Många av dagens överstelöjtnanter är ju egentligen gårdagens underofficerare vilket absolut inte gör dem mindre dugliga men vi är 9000.

Så tyvärr har vi officerare inget intresse att för samhället optimera vare sig en producerande fredsorganisation eller för den delen en insatt insatsorganisation. Med vår officersutbildning så tänker vi först på vad som är bra för oss själva. Detta finns numera också styrkt av bl.a. en ESO-rapport och delvis i en doktorsavhandling. Detta vårt särintresse kan kanske ändras först om eller när det uppstår brister. Fast bristerna kan vi se redan idag då en icke obetydlig del av Utlandsstyrkans officerare är reservofficerare. Jag liksom andra kollegor blir varje gång förvånade över reservofficerarnas annorlunda tankesätt och problemlösning. Det ger i alla fall ger minst lika bra resultat. Denna aha-upplevelse är dock inget nytt då samma upplevelser erhölls under de flesta krigsförbandsövningarna förr. Men i och med Vi-90 så petade vi ut en stor del av RO-kadern inom armén för att vi själva behövde en krigsplacering för fortsatt anställning inom FM. Flygvapnet och Flottan men framför allt Amfibiekåren behöll sina RO vilket idag återspeglas på övningar där i alla fall Marinens RO kör med ganska hög svansföring - enligt någon klämd general/amiral lite för hög.

Jag tror att ÖB kommer att lyckas med personalförsörjningen av soldater och sjömän efter någon dikeskörning. MEN där jag tror han och Försvarsmakten kommer att misslyckas är officersförsörjningen. Tillsammans med Officersförbundet håller vi på och utarmar oss själva kompetensmässigt. Jag uppfattar att vi har många bra kaptener och majorer som har förutsättningar att studera vidare och inte bara bli bra specialistofficerare utan riktigt bra officerare med kompetenser jämförbara med utländska officerare. Vem har hört att det klagas på kompetensbrist på oss officerare? Ja vi har ju ibland behov att ta till oss civila kompetenser men ser vi till omsättningen av FM:s personaldirektörer så måste det antingen vara fel på den civila kunskapen som de för med sig eller så är det fel på vår förmåga att omsätta deras kunskap till militär effektivitet. Och då vi ”by default” som officerare kan bäst så är det enklare att byta personaldirektörerna. Vi har ju ett annat knep också. Vi gör en kompetenskrävande befattning civil och får vårt fack att gå med på detta (medlemsinflytande). Då kan vi ju anställa både civilekonomer och statsvetare. Har vi tur så är de dessutom reservofficerare.

Hur ser då de utländska officerarna ut? Vilka kompetenser har de? Ja under tiden som vi själva låter Försvarshögskolan (FHS) lägga ner sig själva genom självdestruktiv implodering med en personalhantering om vilket kommer skrivas böcker, så sker en stor förändring främst inom USA:s försvarsmakt men även andra länders. Här krävs mer och mer civila akademiska examina för att kunna bli befordrad. Generalerna Petraeus och McChrystal är ju de mest kända exemplen men det vimlar av officerare som har betydande civila kompetenser i de mest skilda ämnena. Flera av deras utbildningar sker med bra lön eller stipendier varför jag inte förstår att inte HKV PERS gör kompletterande civil utbildning till ett befordringshöjande instrument. Jo, det var sant. Hos oss är det C PROD som bestämmer. FM skulle få andra fördelar om officerarna hade fler civila akademiska examina. De skulle ha lättare att karriärväxla.

Av de ca 8000 RO som FM säger sig ha anställda finns det troligen färre än 1500 st som uppfyller FM:s krav och behov. Men med färre än 400 st reservofficerare som är under 35 år så kommer systemet att självdö med god hjälp av heltidsanställda YO och för den delen också dito RO. Kallberg har dock rätt i att vi ignorerar (inte i tal och skrift) men de facto, civil kompetens vilket vi bevisar genom behandlingen av reservofficerarna. Men vilken personalkategori vill utsätta sig för konkurrens? Vilken bank skulle låta en anställd med gymnasium och som börjat i kassan 25 år senare hantera 40 miljarder kronor?

Sorry Kallberg. Du har rätt men det är kört. Vi behöver inte reservofficerarnas civila kompetens, vi kan bäst själva. Ja det kommer att öka riskerna för våra soldater. Våra nya soldater skall inte vara teletekniker, murare och hantverkare. Jag kan leva med det men att våra högre officerare skall ha samma utbildningsnivå som andra länders underofficerare vad gäller strategitänk kommer att kosta oss både vid förhandlingsbord utomlands men framförallt gentemot våra egna politiker. Vi kommer bli överkörda då vi inte har kompetens att strategiskt hantera projekt och planering. Riksrevisionsverket m.fl. har ju upprepade påpekande om denna ineffektivitet utan att vi förändrar oss. Syréns ÖRA var inte så tokigt men det har vi väl lyckats begrava tror jag.

Du som nu blivit uppretad på min generalisering skall inte blanda kompetens och person. Det finns många mycket militärt dugliga officerare som jag gärna går ut i strid med. Synd bara att vi inte ger dem en framtida karriär med naturliga yrkesväxlingar mellan civilt och militärt. Det gör andra försvarsmakter med sina officerare genom att ge dem civila akademiska examina.

/Slokhatten

Personalförsörjningsdebatten fortsätter

Debatten om Försvarsmaktens framtida personalförsörjning fortsätter på Newsmill. Igår stod Skövde kommun för en artikel i debatten och idag var det undertecknads tur.

Som tidigare påpekat är det nya personalförsörjningssystemet en av Försvarsmaktens ödesfrågor. Dess framgång kommer inte naturligt.

Man får vad man betalar för

Den som hänger med i nyhetsflödet missade säkert inte igår att flygplanet utrikesminister Carl Bildt skulle ta sig till Kabul med, tvingades avbryta inflygningen där och istället landa på Bagrambasen då Kabuls flygplats utsattes för raketbeskjutning. Kabuls flygplats har ett utsatt och svårförsvarat läge med omgivande högterräng, varifrån man kan verka med indirekt eld mot flygplatsen och bärbara luftvärnsrobotar mot startande och landande flygplan.

I slutet av förra veckan skrev utrikesministern på sin blogg "Så sent som för någon månad sedan kunde jag flyga från Kabul med det s k statsflygplanet, men nu vill inte Flygvapnet göra det längre, och då handlar det om att finna andra vägar." varvid tankarna direkt gick till hur utrikesministern skulle färdas till Afghanistan. Det skedde alltså med ett FN-flygplan. Aftonbladet uppmärksammar nu Flygvapnets beslut.

Sedan något år upptas i Försvarsmaktens budgetunderlag en modifiering av statsflygplanen, TP 102, med varnings- och motmedelssystem för att med mindre risk kunna flyga till områden med förhöjd hotnivå. Detta föranleds närmast av just vår nuvarande utrikesministers höga profil, vilket en god utrikesminister självklart bör ha. Att mitt under brinnande Georgienkrig flyga till Tbilisi och landa på flygplatsen där den militära sidan utsatts och utsattes för anfall, kräver sin man både av utrikesministern och besättningen som tog honom dit, speciellt när man saknar varnings- och motmedelssystem.

Samtidigt visar det att beslutet att inte genomföra flygning var välgrundat. I närtid finns det två exempel på när högre nivåer utan flygoperativ kunskap lagt sig i beslut om hur flygningen ska genomföras. Det ena är det tragiska haveriet i april med hela den polska statsledningen, där piloten enligt "svarta lådan" kände sig hotad om han inte landade. Som svensk är det lätt att fnysa åt "östeuropeiskt ledarskap", men man ska samtidigt inte glömma den flygning till Mazar-e-Sharif som utmynnade i tillbudet med det ena svenska statsflygplanet.


Återigen kan man konstatera att man får vad man betalar för. Hade pengarna funnits tidigare att modifiera statsflygplanen hade utrikesministern förmodligen kunnat ta statsflygplanet till Kabul och piloterna hade förhoppningsvis haft rätt utbildning för att hantera liknande situationer. Visserligen skyddar inte ett varnings- och motmedelssystem mot raketbeskjutning mot den flygplats flygplanet ska landa på, men väl emot mycket annat.

Personalförsörjningsdebatt (uppdaterad 21/7 22.20)

På Newsmill startade igår en debatt om Försvarsmaktens nya personalförsörjningssystem. Initiativtagare är Reservofficersförbundet, Saab Training Systems och Skövde Kommun. Först ut i debatten var försvarsminister Sten Tolgfors och han föjdes idag av ÖB Sverker Göransson, C H Lindberg och Jan Kallberg.

Bland dessa sticker Kallberg, amerikansk statsvetare och svensk f d reservofficer, ut markant. Hans artikel är en fullkomlig sågning av dagens svenska försvarspolitik och den organisation som nu införs. En riktig debatt mellan Kallberg och försvarsministern skulle bli intressant att följa.

Fler artiklar i ämnet lär följa senare på Newsmill.


Uppdatering 21/7 22.20: Nu har artiklar tillkommit av Claes-Peter Cederlöf och trion Anders Karlsson, Gunilla Wahlén och Peter Rådberg.

Jan Kallberg skriver även på Dagens PS om yrkesförsvaret

Gästinlägg: Var är Försvarsmaktens ledarskap?

Kvällens andra gästinlägg på temat internationell arbetsskyldighet och ledarskap


/Wiseman


---------------------------------------

Försvarsmakten (FM) har under många år slagit sig för bröstet och hävdat att man har ett bra och eftertraktat ledarskap. Mycket riktigt har detta ledarskap ofta omtalats i den civila världen och på många platser varit efterfrågat. På senare tid har allt fler situationer uppstått där man måste fråga sig om detta omtalade ledarskap har dött ut.
Det läggs mycket kraft på jämställdhetsarbete och värdegrundsfrågor, något som ligger i tiden. En bra prioritering och ett viktigt område att belysa. Men ofta känns det som att i ivern att skicka folk på allehanda utbildningar och visa att man tar värdegrundsarbetet på allvar, missar man helt innebörden och inte minst de små mjuka frågorna som ständigt finns i vårt dagliga arbete.

FM har de senaste tio åren präglats av mer eller mindre ständiga förändringar i varierande tappningar, allt med våra politikers goda minne. Förändringar som förvisso syftar till ett modernare om bättre anpassat försvar men som utsätter både organisationen och personalen för onödigt mycket stress. Nedläggningshot, kunskapsdränering och kortsiktigt tänkande visar sig främst som stress mellan individer med konflikter kring små mjuka frågor som resultat. Det är här som en god chef måste verka, genom att tidigt uppfatta tecken och agera förebyggande. Man kan inte annat än bli en aning fundersam när chefer på fullaste allvar har inställningen att "om man inte tycker om snabba ryck och mycket förändringar ska man kanske inte vara i FM". Det är intressant att notera, att på de enheter där verksamheten är klart definierad är personalomsättningen låg och den psykosociala arbetsmiljön hanterbar, medan enheter som plågas av oklara mål och kortsiktighet är omsättningen på personal anmärkningsvärd och antalet arbetstagare med påtagliga stressymtom många. Allvarligt är också att arbetstagare i pågående konflikter avråds från att söka företagshälsovård, då detta "-inte skulle gynna din situation". Tyvärr är läget så dåligt att Försvarshälsan begärt att en utredning sker av den psykosociala arbetsmiljön vid åtminstone ett av försvarsmaktens förband.

En organisation i förändring bör säkerställa att den uppbyggda kompetensen tillvaratas på bästa sätt. Det handlar inte om att bygga vindskydd utan väderkvarnar i förändringsvinden för att hjälpa processen framåt. I dessa situationer är det förödande med chefer som ägnar sig åt "småpåveri" och prestigejakt. Dessa fenomen är sorgligt nog att härröra till dåliga chefsrekryteringar där FM inte premierar gott ledarskap, utan den som; lovar mest, skriker högst eller är oduglig till allt annat, blir chef.

Det senaste i raden av tecken på att FM håller på att sjangsera ledarskapsmässigt, är hotet om uppsägning för de anställda som inte accepterar obligatorisk utlandstjänstgöring i sitt anställningskontrakt. Hotet bottnar i en organisationsförändring där de dom inte vill tjänstgöra utomlands placeras utanför insatsorganisationen eller sägs upp p.g.a arbetsbrist, då FM inte har plats för de som kanske sätter sin familj framför sitt arbete. Sedan en tid är de som nyanställs eller vill gå nivåhöjande utbildningar tvungna att omförhandla sitt anställningsavtal. Att på detta sätt välja piskan framför moroten är ett distansierande från sund personalpolitik och en indikation på ett hårdare klimat i en försvarsmakt som en gång värnade sina anställda. Detta kommer på sikt att slå tillbaka med kraft på FM. Anställda med en sund människosyn, något FM säger sig vilja ha, kommer att söka sig bort. Kvar kommer makthungriga opporturnister och sensationssökare att vara. Inte helt olikt den amerikanska försvarsmakten?

FM behöver bra ledare som kan ta till vara de enskilda arbetstagarna och den värdegrund som finns på ett sådant sätt att FM återtar ledartröjan och stärker det goda internationella rykte man har. Chef kan vem som helst bli, men ledare är en titel man förtjänar.

Anno

Gästinlägg: Varför gör ÖB som han gör?

Det blir två gästinlägg ikväll med bäring på den internationella arbetsskyldigheten och ledarskap.

/Wiseman

----------------------------------


Varför gör ÖB som han gör och skickar ut sitt personalbrev till de försvarsanställda om att vara tillgänglig för Afghanistantjänstgöring? Och varför gör han det i semestertider? Kunde han ha gjort någonting annorlunda?

Svaren till dem här frågorna är inte lätta att sätta sig in i, men jag ska försöka. Det är rimligt att anta att ÖB Sverker Göransson har funderat i banorna om att bara inkludera nyanställda i den här Afghanistanpolicyn. Anta för en stund att han hade gjort det. Vad hade hänt då? Det hade förmodligen inte fungerat organisatoriskt för det första. Efter ett tag hade det blivit tal om orättvisor i leden och det hade också blivit uppror i leden än mer än idag. Det enda raka är att göra som ÖB har gjort och dra alla över en kam från första början och ta smällen som den kommer nu. Brevet har vad jag har förstått uppfattats som att ÖB håller de anställda kort. Det kan ligga ett korn av sanning i detta, men jag vill bara säga att när jag vände mig till min kvinnliga statsvetenskapslärare nyligen och påpekade vad jag tyckte var ett fel i läroplanen, så fick jag senare ett brev från hennes manlige kollega om att tösen hade tagit åt sig av hur jag hade skrivit brevet, inte av att jag hade skrivit det. Behöver jag påpeka att brevet var kort skrivet, av den enda anledningen att jag inte ville ta upp hennes dyrbara tid i onödan? ÖB hade säkert samma bakomliggande anledning till sitt korta brev.

Varför skickar han brevet i semestertider då? Utan att ha någon närmare insikt så skulle jag gissa på läget i Afghanistan som om det blir snabbt sämre kan komma att påverka frivilliganslutningen, och de roterade nyligen om jag inte har helt fel för mig. En annan anledning var säkert att den förste juli så försvann - i fas två av tre faser - pliktsystemet. Att då vänta med att skicka ut brevet hade varit ett felslut. Realpolitik ledde till den dåliga tajmingen!

Kunde han ha gjort någonting annorlunda? Ja han kunde nog ha tänkt igenom och arbetat på sitt tjänstebrev lite grundligare i frågan om informeringen till de anställda! Men det är inte försent för det än väl? Vissa frågeställningar från de anställda kan man helt enkelt inte förutse med de begränsningar som människohjärnan har på en sådan kort tid, kan Wisemans fråga vara exempel på det?

”Försvarsmakten har inte råd att förlora kompetent personal som nu överväger att sluta p g a de ospecificerade villkoren.” Citat; WW

”En medelväg till en början med försök i mindre skala med yrkes- och kontraktsanställningar hade varit en mer överlagd och bättre väg att gå". För att citera ÖB: "Ingen vet idag exakt var det här kommer att sluta. Vi vet vart vi vill, men vi vet inte hur det ska gå till. Det får vi lära oss efter hand". Citat;WW och ÖB Sverker Göransson

Även om Wiseman säkert skulle kontra med att ÖB naturligtvis borde ha kunnat specificera villkoren så är det inte säkert att det är så lätt, eller rätt. Om ÖB hade försökt sig på det så hade han inte med lätthet kunnat korrigera eventuella misstag i efterskott, och då hade han fått på fan för det. Men jag håller med Wiseman i det han skriver om att man borde börja med yrkes- och kontraktsanställningar i mindre skala, då skulle man kunna börja med att bara inkludera nyanställda i den här nya Afghanistanpolicyn. det är dock inte upp till ÖB att avgöra.

För att summera; Jag tror att ÖB gör så gott han kan utifrån rådande omständigheter, och ett halvår i Afghanistan vart tionde år kommer kanske i värsta fall att döda er, men ni har själva valt yrke och måste följa order från överordnade. Men sluta inte slå uppåt för det! Den som inte kan leda under press kan heller inte leda försvarsmakten, så ÖB kan nog ta det och göra det bästa av det. Det är ett normaltillstånd, även om man strävar efter att minimera det som ledare. Jag vill bara inte att Sverige ska ta skada genom att ni ”stammisar” slutar i FM!

Roger Klang

Rapport följer upp

SVT Rapport följde idag upp sitt reportage från igår om Försvarsmaktens nya anställningsavtal. Det är bara att gratulera vissa av personerna som skrivit kommentarer till tidigare inlägg i frågan eftersom de citerades i inslaget.

Förhoppningsvis får Officersförbundet och de andra fackförbunden gehör för sina synpunkter att villkoren bör förtydligas och de ekonomiska vilkoren förbättras. I slutänden lär det gagna alla parter. Ett obligatorium är av nöden då Försvarsmakten utan ett sådant blir mycket tandlös i allt annat än att lösa uppgifter i Sverige.

Försvarsmakten har inte råd att förlora kompetent personal som nu överväger att sluta p g a de ospecificerade villkoren. Om det är något tidigare förbandsnerläggningar och tillhörande uppmuntran av personalen att karriärväxla har lärt oss är det att förbandsnerläggningar mycket sällan sparar några pengar och att den personal som är piggast på att karriärväxla ofta är den vi skulle vilja ha haft kvar. Upprepas denna situation blir det ytterligare en åderlåtning av Försvarsmaktens kompetens som kommer att ta tid att hämta igen, då vi ännu inte fullt har hämtat igen effekterna av tidigare försvarsbeslut.

Försvarsmakten har i mångt och mycket haft en prägel av arbetsträning och dagverksamhet och det är inte så konstigt med tanke på hur villkor och förmåner har utformats. Med den minimala och i mångt och mycket otillräckliga försvarsmakt vi får i framtiden finns det helt enkelt inte plats för sådant. Villkor består både av krav och förmåner. De går hand i hand och så bör de göra även nu. De som betalar försvarsanställdas löner förväntar sig och har rätt att förvänta sig att Försvarsmakten varje dag och när som helst kan lösa de uppgifter den åläggs.

Det ska inte behövas något halvårs träning för att komma i uniformen, tre års väntan på en helikopter som aldrig dyker upp, eller ett års utbildning av nya soldater, för att Försvarsmakten ska kunna lösa sina uppgifter. Tyvärr är det alldeles för få, såväl försvarsanställda som politiker, som har förstått detta. Det är inte ett vanligt nio-till-femjobb att vara soldat, officer eller ens civilanställd i Försvarsmakten. Man ska vara beredd att ge sitt yttersta hela tiden, ty ett lands försvarsmakt är dess landslag i den yttersta av kraftmätningar, nämligen den på liv och död med överlevnad som seger och undergång vid andra plats. Då krävs det också att lön och förmåner sätts efter just detta och som bekant taktar det tyvärr inte.

Mycket av det som specificeras i "Försvarsmaktens inriktning för internationell tjänstgöring avseende personal" är klokt och det är bara att beklaga att det inte trätt i kraft för flera år sedan. Ser man även till att nu lösa ut förmånsbitarna börjar det likna något.

Mycket av det rådande missnöjet med obligatoriet hade kunnat redas ut genom en tydligare kommunikation till de anställda, med specifikationer vad som förväntas av individen och framförallt vid ett betydligt bättre tillfälle än mitt i semestern.


DN:s ledarsida kommenterar obligatoriet

Admin: Om kommentarerna

Blogger har under de senaste veckorna fått spel när det gäller kommentarer. Vissa kommentarer kommer i 4 exemplar och vissa någon dag fördröjt. Läsarna ombedes därför ha överseende med dubbelpostningar. Misstänker man att den kommentar man postat kommit på villovägar, så skicka gärna en ny. Förhoppningsvis bättrar sig Blogger.

Så tyckte läsarna om internationell arbetsskyldighet

Vid midnatt avslutades enkäten bland de av läsarna som är anställda av Försvarsmakten. Totalt lades 749 röster (WW har i snitt ca 3000 läsare om dagen) i huvudfrågan i enkäten, hur man ställer sig till det nya avtalet och internationell tjänst. Ser man till hur rösterna fördelades i kategorier verkar ett antal röstande inte att ha tillhört någon kategori eller inte brytt sig om att rösta på detta. Får man tro den delfrågan har enkäten nått ca 5 % av Försvarsmaktens yrkesanställda officerare och soldater, 0,5 % av dess reservofficerare och drygt 1 % av de civilanställda.

Eftersom det var enkät i dess enklaste form och inte en enkät där man kan tillse att den fylls i av rätt målgrupp, går det självklart att ifrågasätta resultatet.

Intressant var att se att gruppen "Positiv till internationella tjänst, negativ till avtalet om internationell anställningsskyldighet (i dess presenterade form)" konstant låg runt 70 %, medan de som var "positiva till internationell tjänst och positiv till avtalet" (nuvarande form), samt "negativa till internationell tjänst och negativa till avtalet" (nuvarande form), låg runt 15 % vardera. Ingendera var egentligen någon överraskning.

Det stämmer också hyfsat med delfråga tre där läsarna var övervägande kritiska till hur informationen om internationella arbetsskyldigheten presenterats.


Det har också varit högst intressant att läsa de synpunkter på den internationella arbetsskyldigheten som kommit i form av kommentarer till enkäten. Får man tro på resultatet av enkätfrågorna och kommentarerna är inte de anställda speciellt nöjda med hur Högkvarteret har hanterat den här frågan. Man får hoppas att man i HKV tar till sig av kritiken. Skulle Försvarsmaksledningen företa en ny Eriksgatan genom landet innan slutdatumet för omreglering av anställningsavtalet, lär det bli många intressanta diskussioner med personalen om man får tro enkätresultatet.


SVT Rapport (2) ägnade ikväll sitt huvudinslag åt just omregleringen av anställningsavtalen. Lite förvånande var det att man inte tog upp att MBL-förhandlingarna med facken slutat i oenighet.
SvD, DN, Aftonbladet

Det läcker

På sistone har läckor av större slag till media från Försvarsmaktens verksamhet förekommit. Förra helgen hade SVT fått reda på de nya insatsregler som gäller för den svenska styrkan i Afghanistan. Insatsreglerna är hemliga av just den anledningen att fienden inte ska kunna utnyttja blottor i dem. I förlängningen är det förenat med livsfara för svenska soldater att redogöra för insatsreglerna (vilket i det här fallet inte skedde i detalj). Frågan är om läckan i det här fallet är militär eller civil. Anknytning till insatsen i fråga lär vara ett grundkriterium.

I Expressen idag kan man läsa om fortsatta turer kring de uppgifter tidningen härom året fick ta del av kring förhållanden inom MUST. Att det läcker från MUST till media måste anses som mycket sensationellt.

Att efterforska källor är enligt lag förbjudet, då såväl meddelarfriheten som yttrandefriheten som bekant är grundlagsfästa, vilket häpnadsväckande många myndigheter och myndighetsföreträdare ofta missar. Dock är meddelarfriheten inskränkt när det gäller hemliga uppgifter, då det istället blir straffbart att dela med sig till media av dessa.

Rävsaxen blir då att den som vill hålla något från media, själv kan hemligstämpla informationen, då upprättaren av en handling ansvarar för att bestämma dess säkerhetsklass. Sålunda kan ett dokument som i detalj redogör för brister i svensk militär ledningsförmåga vara helt öppet och cirkuleras i internposten, medan de i grunden helt ohemliga ekonomiska kalkylerna för luftprojektet GLC/NOC hemligstämplas för att inte längre kunna utgöra ammunition för dem som ifrågasätter projektet.

Missförhållanden rättas till (uppdaterad 22/7 08.00)

Försvarsminister Sten Tolgfors redogör idag på SvD Brännpunkt för det kommande försvaret. Många av de punkter som tas upp är att äntligen rätta till grava missförhållanden.

Under det senaste dryga decenniets vanstyre av Försvarsmakten har landet helt stått utan krigsplanering. Det har helt enkelt inte funnits några planer för hur man ska försvara landet, och då inte bara vid en storskalig invasion av "Stormakt Röd".

Knappt några av de tiotusentals värnpliktiga som utbildats under tidsepoken krigsplacerades. Det fanns helt enkelt inget krav på detta. Sålunda tillkom också den ytterst imponerande beredskapsgraden R3, där huvuddelen av Försvarsmaktens förband behövde 3 år på sig att inta krigsduglig status. Denna försvarsmakt kan nog bäst sammanfattas med dåvarande försvarsminister Leni Björklunds totala oförmåga att svara på frågan från SvD:s reporter Mikael Holmström, om hur stor Försvarsmakten skull bli efter 2004 års försvarsbeslut.

Ledordet de senaste åren har hela tiden varit centralisering. Allt har centraliserats så till den grad av centralförsvarsstrategin från 1800-talet framstår som decentraliserad. Sålunda kapades också alla mellanliggande staber och ledningsnivåer mellan enskilt förband och Högkvarteret bort. Huvudfotingen blev total och det regionala ansvaret minimalt. Förmågan att leda flera förband i flera insatser samtidigt katastrofal. En talande jämförelse i militära termer skulle vara att man tog bort alla chefer från gruppchefs till kompanichefsnivå på en bataljon och därefter skulle bataljonchefen personligen leda allt ner till granatgevärsomgång.


Försvarsministern har helt rätt i det mesta av det han skriver i debattartikeln. För den luttrad kvarstår dock frågan - Finns det verkligen kostnadstäckning för ambitionen? Alltför ofta är det just det viktigaste som fått stryka på foten för att rädda en undermålig budget, nämligen övningarna. Ett oövat försvar, vare sig det baseras på värnpliktiga eller anställda soldater, är närmast värdelöst.

Den andra reflektionen är att oavsett hur vasst det nya Försvaret än blir, blir det enormt tunnsått. Framförallt om en stor andel ständigt ska vara insatt i en annan världsdel, och det lär inte vara de sämsta förbanden. Georgien provade exakt samma modell, med föga framgång. Då bestod ändå det georgiska försvaret av avsevärt större numerärer än det svenska, med skillnaden att man hade ett kvalificerat luftvärn istället för ett flygvapen.


Att det försvar som nu införs av Tolgfors är ett steg i rätt riktning, råder ingen tvekan om, men det är långt ifrån tillräckligt med de omfattande åtaganden som Solidaritetsförklaringen innebär. Visserligen förväntas inte Sverige längre ensamt hantera hela Sovjetunionen, som försvarsministern påpekar i artikeln. Däremot förväntas vi nu ta ansvar för såväl Sverige som grannländerna även om vi inte står ensamma, så kraven på det nya försvaret är definitivt inte lägre.

Man ska också vara väl medveten om att alternativet till Tolgfors försvar som de rödgröna står för innebär en ytterligare reduktion med 2 mdr kr/år. Det räcker knappast längre.


Övriga: DN, NSK, SR, Aftonbladet


Uppdatering 22/7 08.00: Peter Rådberg har nu en replik till försvarsminister Sten Tolgfors på Brännpunkt. Föga förvånande motsätter han sig nya "dyra" materielinköp och anser att pengarna i så fall borde satsas på att höja säkerheten för soldaterna i Afghanistan. Det kan te sig som en paradox eftersom det i mångt och mycket är just materielen som höjer säkerheten. Transporthelikoptrar är t ex inte helt gratis. Att utveckla en ny generation ubåt kan man inte vänta med tills det är fem år till den förra ska pensioneras. Resultatet av liknande tänk syns tydligt med uteblivna leveranser av Hkp 14. Vad som framförallt skulle kunna höja säkerheten för svenska soldater i Afghanistan och underlätta deras arbete är att öka verkansdelen, d v s skicka ytterligare minst ett skyttekompani. Försvaret har tidigare ansökt om att få utöka insatsens storlek, men fått nej av politikerna. Istället tvingas man nu med täta mellanrum sätta in den s k strategiska reserven som temporär förstärkning.

Gästinlägg: Försvarsmaktens ledningssystemutveckling "stramas upp"

Som säkert bekant har det nätverksbaserade försvaret urartat till ett projekt som närmast kan beskrivas som en hydra. När statsmakterna bestämmer sig för att avsluta projektet, byter det snabbt namn och verksamheten fortsätter samtidigt som pengarna rullar. Miljardbelopp har plöjts ner i projektet utan synbar effekt. Försvarsdepartementet har nu återigen anmodat Försvarsmakten att inkomma med en redovisning angående planeringen för införandet av "Gemensam LägesInformation (GLI)", tidigare bl a känt som GLC, Gemensam LägesCentral, samt Network Operationg Center (NOC). Försvarsmakten ska redovisa alla kostnader och redovisa all operativ effekt som innefattas av GLI/NOC. Regeringen genom Försvarsdepartementet uttrycker i anmodan oro för de konsekvenser som nerläggningarna av stridslednings- och sjöbevakningscentraler med flytt till Enköping medför, såväl gällande ekonomi som operationellt. Regeringen påtalar återigen för Försvarsmakten att ambitionen inte ska vara att leda utvecklingen av nätverksbaserat försvar globalt utan att följa, delta i och anpassa sig efter den internationella utvecklingen. Att t ex lägga ner den befintliga stridsledningsanläggningen i Hästveda ter sig nu aningen svårt utan att ha regeringen med sig.

Uppenbarligen är inte heller från Försvarsdepartementets håll särskilt imponerad över arbetet med ledningssystemen. När detta tidigare påtalats inom organisationen, i "bloggosfären" och imedia har det refererats till från centralt håll som desinformation. Förmodligen användes samma ord vid det kejserliga hovet i H C Andersens bok.

Nedanstående gästinlägg anlände som mail till en rad beslutsfattare tidigare i veckan.


/Wiseman

-----------------------------------

Försvarsmaktens ledningssystemutveckling "stramas upp"...

i regeringsbeslut 27 den 23 juni 2010.

Det är med tillfredsställelse man kan notera att FöD med stöd av FöU tydligt och klart satt ner fötterna rörande utvecklingen av Försvarsmaktens framtida ledningssystem.

Att brister finns inom området ledningssystem, framför allt inom markinformationsarenan, på nationell nivå är känt. Stridsledningssystem för Bataljon, SLB, är fortfarande under utveckling och dras med förseningar och lär knappast vara klara före 2012. En gemensam rikstäckande "Marklägescentral, MarkC", existerar för närvarande inte.

För tillfället är det endast SjöC och C2StriC som kan leverera lägesbilder som ligger som underlag för insatsbeslut till Högkvarterets Maritime Operation Center, MOC och Air Operation Center, AOC.

Gemensam Lägesinformation, dvs en sammanlagrad bild från arena luft, sjö och mark på högre operativ stab är ännu inte specificerad. Styrande dokument, dvs taktiska, tekniska, organisatoriska och ekonomiska målsättningar (TOEM/TTEM) saknas helt för förbandet eller funktionen.

Att lösa GLI kan ske på många sätt, från den enklaste lösningen att projicera upp varje arenas information på en storbildskanon i ett Joint Operation Center, JOC, till att bygga ett avancerat och kostsamt ledningssystem, grundat på de s.k. erfarenheterna från det Nätverksbaserade Försvaret, NBF.

Det senaste underlag som Försvarsmaktsledningen, FML, har haft som grund för sitt ställningstagande för GLI/NOC är ånyo en PowerPoint presentation från den 29/3.

Att på så lösa grunder bedriva en omfattande ledningssystem utveckling kan inte anses annat än riskabelt.

Regeringen skriver vidare i sitt beslut att "förmågeutvecklingen bör vara verksamhetsnära" och att "Sverige ska inte sträva efter att vara ledande inom förmågor och funktioner som är kopplade till det nätverksbaserade försvaret".

Frågan man ställer sig är då vem som tar ansvar för de beslut som lett till att ca 3-5 miljarder kronor (beroende på om indirekta kostnader tas med) har spenderats på NBF-relaterad verksamhet under den sista 10-årsperioden utan att något synbart resultat i form av system eller förmåga har levererats.

Peter Neppelberg

P.S.

Förmågeglappet, dvs att på ett interoperabelt sätt med krypterad data, tal och igenkänningsutrustning leda våra flygplan, fartyg och luftvärnsförband har ånyo drabbats av förseningar och lär i ett första utbildningssteg vara färdigt tidigast till årsskiftet. Jag kommer att under hösten att återkomma med en debattartikel i ämnet för att redogöra för problematiken.

D.S.

Nya insatsregler (uppdaterad 8/7 18.20)

Att chefen för FS 18 i vintras gick till media och krävde nya insatsregler verkar ha gett resultat, eftersom SVT Rapport idag meddelar som förstanyhet att svenska förband i Afghanistan har fått nya insatsregler. C FS 18 begärde nya insatsregler omfattande aktivt självskydd, då de dåvarande inte gav tillräcklig handlingsfrihet för svenska soldater i förhållande till det hot man stod och står emot.

Enligt Rapport och Försvarsmaktens insatschef, generallöjtnant Anders Lindström, har hotnivån höjts än mer i det svenska ansvarsområdet, vilket inte är särskilt överraskande eftersom vår och sommar normalt sett är den oroligare delen av året. Enligt Rapport medger de nya insatsreglerna aktivt självskydd samt planering och genomförande av offensiva operationer, vilket genlt Lindström helt korrekt inte velat kommentera. Insatsregler är oftast hemliga och det för att motståndaren annars kan anpassa sin taktik till att utnyttja blottor i dem, vilket har hänt ett flertal ggr, såväl i Afghanistan som i andra områden.

Tidigare har inte svenska soldater fått bekämpa motståndarsidan utan att själva först ha blivit beskjutna, vilket inneburit en rad problem. Har man t ex under en patrull eller konvojering genom spaning fått reda på att det längre fram finns ett förberett eldöverfall har man haft två val. Antingen avbryta framryckningen och återvända eller ta en alternativ väg, eller att fortsätta framåt och hålla inne med eldgivningen tills eldöverfallet utlösts. Väljer man alternativ ett innebär det istället att någon annan riskerar att ovetandes gå in i eldöverfallet. Väljer man alternativ två är det med stor risk för egna förluster. Det militärt sunda alternativet vore istället att angripa motståndaren först, men det har tidigare inte varit görligt. Har man inte tillåtelse att planera för offensivt agerande utan endast kan agera reaktivt i självförsvar, får man heller inte i förväg tilldelat något eskorterande flygunderstöd, vilket är en ytterst viktig komponent vid operationer i farliga områden.

De nya insatsreglerna är bara en av ett antal saker som den svenska Afghanistaninsatsen behöver. Det är sedan tidigare väl känt, även politiskt, att insatsen är en huvudfoting med stor andel ledning och stödfunktioner i förhållande till operativ del. Det svenska ansvarsområdet är enormt och även om den afghanska polisen (ANP) och militären (ANA) är de som ska göra grovjobbet behöver de stöd från ISAF och ett hundratal svenska soldater på en yta motsvarande Götaland, förslår inte långt. Det är svenska politiker väl medvetna om efter sina besöksresor i Afghanistan, men det är inget man våga ta upp i Sverige. Regeringen har satt sin gräns vid 550 man samtidigt i Afghanistan, även om Försvarsmakten uttryckt önskemål om betydligt fler soldater för att kunna lösa uppgiften bättre. Andra förmågor som är hett eftertraktade är ökad spaningsförmåga genom taktiska UAV:er (den nya taktiska UAV:n är ett känt sorgebarn och den gamla är man ovillig att skicka till Afghanistan), samt ökade signalspaningsmöjligheter, t ex genom S 102.

Att önskelistan skulle förverkligas förefaller otroligt. Återigen verkar det bevisat att ska man få något beslutat i det här landet, måste det finnas ett medialt tryck. Stridsfordon och splitterskyddade fordon stod länge på önskelistan, men det blev inget resultat förrän SvD uppmärksammade bristen efter att soldater anonymt mailat tidningen. Nu har äntligen lämpligare insatsregler implementerats.

Föga förvånande vänder sig Lars Ohly starkt emot de nya insatsreglerna.

DN, SvD, Aftonbladet


Uppdatering 8/7 18.20: Försvarsminister Sten Tolgfors, biståndsminister Gunilla Carlsson och utrikesminister Carl Bildt skriver mycket bra om den svenska Afghanistaninsatsen på Brännpunkt. Alliansens fokus på att samordna de svenska militära och civila internationella insatserna är helt korrekt och har länge varit ett sorgebarn. Det finns inga godtagbara argument för att detta inte skett tidigare. Härom veckan presenterade man en ny gemensam webbportal för den svenska Afghanistaninsatsen, vilket är ett utmärkt sätt att informera om insatsen.

"Under den vecka jag följde Barum och hans familj tyckte han att Isaf:s soldater ständigt borde vara i hans by, för då skulle han slippa bli plundrad. (Hans granne var däremot synnerligen kritisk till all form av närvaro.) Barum drömmer också om att byn ska få el, brunnar och en läkare, men eftersom området anses vara farligt skickar inga biståndsorganisationer dit sitt folk."

Ovanstående är ett ytterst starkt argument för just samordningen av militära och civila insatser och visar också på bristen på verkansdelar i den svenska Afghanistaninsatsen. ANA och ANP ska göra jobbet, men de behöver mycket stöd.


Mona Sahlin uttrycker idag i nyheterna att hon förväntar sig bli informerad om ändringar i de insatsregler som gäller för de svenska soldaterna i Afghanistan (eller närmare bestämt de nationella förbehåll / caveats som gäller). Juridiskt sett ligger beslutet på ÖB:s bord och samma sak gällde under den socialdemokratiska regeringens tid. "Sverige är inte i krig, vi är där på uppdrag av FN. Men det får aldrig vara så att man skjuter först och frågar sedan", säger Mona Sahlin. Uttalandet visar att Sahlin helt har missförstått både vad insatsregler är och vad de syftar till. Vill Alliansen verkligen sätta sig på de rödgröna och Sahlin i en debatt, bör man koncentrera sig Afghanistaninsatsen och andra militära frågor. Det är en spelplan som varken Sahlin eller någon av de andra partiledarna i de rödgröna bemästrar och knappast något man förväntar sig att behöva bli ansatt för i en debatt. Jobb, välfärd och skatter är det som allmänt är förväntat utgöra den huvudsakliga spelplanen och blir därmed också svårast att vinna fördelar inom.

Att lägga sig i operativa frågor verkar bli en paradgren för de rödgröna. Den tilltänkte socialdemokratiske utrikesministern Urban Ahlin demonstrerade även han sitt misstroende mot låta Försvarsmakten hantera militära operativa frågor, när han under årets Sälenkonferens påtalade att ÖB aldrig skulle ha fått basera incidentberedskapen i Visby vid den kris i Baltikum som spelades upp. Det beslutet har alltid varit militärt och på avsevärt lägre nivå än ÖB.

Kanske skulle de rödgröna motionera (eller blir det att lägga propositioner?) om lagarna som reglerar dessa beslut? Miljöpartiet verkar ha haft den god smaken att inte lägga sig frågan om insatsregler. Det är svårt att tro att journalisterna inte ansatt även dem i frågan.

Återstår att se vad som är "god tid innan valet" eftersom det är då de rödgröna enligt Sahlin ska presentera sin avsikt för den svenska Afghanistaninsatsen. Just nu verkar det helt öppet.

Peter Hammarbergh

Påminnelse (igen)

Återigen - Ni som vill komma i kontakt med redaktionen, skriv in er mailadress i kommentarsfältet, annars syns den inte och då blir det inget svar.

Det har kommit en del intressanta synpunkter och kommentarer de senaste dagarna som blir omöjliga att följa upp och besvara annat än offentligt då ingen mailadress angivits.

Obligatorie-gallup

Förhandlingarna mellan de fackföreningar som förträder de försvarsmaktsanställda och arbetsgivaren Försvarsmakten nådde aldrig till ett beslut, varför Försvarsmakten fattade beslutet om att samtliga anställda innan V038 måste omreglera sina anställningsavtal till att omfatta internationell arbetsskyldighet (korrigerat) för att fortsatt ha möjlighet till anställning i Försvarsmakten.

Hittills har förespråkarna för Försvarsmaktens nya utlandsobligatorium lyst med sin frånvaro i kommentarerna på Wiseman's Wisdoms. Det kan därför vara intressant med en liten hobby-gallup om åsikterna om det nya obligatoriet.

Gallup:en blir i tre delar, då Blogger inte medger några mer avancerade enkäter och återfinns i marginalspalten till höger. Vänligen svara på alla tre delarna. Vänligen respektera att enkäten endast gäller nedanstående kategorier. Inte civila, hemvärn eller ur kategorierna pensionerade. Naturligtvis finns det ingen möjlighet att utestänga "obehöriga" från att rösta annat än att vädja till läsarnas hederskänsla.

Frågorna i Gallup:en blir:

1. Inställning till det nya anställningsavtalet: Positiv/negativ till internationell tjänst respektive ett obligatorium, samt "bryr mig inte") Förtydligande: (Anställningsavtalets obligatorium i dess gällande form avses. Inte "under förutsättning att lönen höjs", osv)
   
   
2. Tillhörighet: Yrkesofficer/soldat, reservare eller civilanställd
   
   
3. Åsikt om genomförandet och information om det nya obligatoriet: Positiv/Negativ

Omröstningen pågår till midnatt, natten till måndag. Resultatet publiceras under nästa vecka och förhoppningsvis blir det en uppföljning efter V038, då den anställdes inställning till att omreglera sitt anställningsavtal ska vara meddelat arbetsgivaren.

Ni som röstat, skriv gärna kommentarer till hur ni röstade i anslutning till detta inlägg för att klä på statistiken lite. Tipsa gärna andra om möjligheten att rösta för att få ett bredare resultat.

Gästinlägg: Att tänka fritt

Få har väl missat att den amerikanske befälhavaren i Afghanistan, general Stanley McChrystal, tvingades avgå härom veckan, efter att tidskriften Rolling Stone publicerat en artikel där flera av McCrystals närmast underlydande uttalat sig kritiskt om vicepresidenten och administrationen. McChrystal presenterade veckan innan sin avgång en allt annan än positiv lägesrapport för regeringscheferna i några av de ledande länderna i Afghanistaninsatsen, vilket av vissa anses ha bidragit att han tvingades bort. McChrystals avgång leder osvikligt till reflektioner om hur öppenhjärtig man kan vara mot överordnade och politiker om man vill ha karriären i behåll. Är det viktigast att säga sanningen eller det mottagaren vill höra? Eller som Allan Widman uttryckte det igår på sin blogg och Newsmill: "Varje officer vet vad en fortsatt karriär kräver ... Har du det som krävs för att inte ha en åsikt?"

/Wiseman

----------------------------------


Som en reaktion på de raljerande uttalanden general Stanley McCrystal och hans närmaste medarbetare gjort för tidningen Rolling Stones reporter begränsar nu Obamaadministrationen den amerikanska militärens yttrande- och meddelandefrihet.

USA:s försvarsminister Robert Gates skärper i ett utspel reglerna för försvarsanställdas kontakter med media och de som bryter mot reglerna hotas med åtal.

Tanken att denna skärpning i den amerikanska hållningen möjligen kan tjäna som inspirationskälla hos trångsynta och illa pålästa direktörer och chefer på olika nivåer inom försvarsmakten ligger inte långt borta. Att tysta besvärande kritiska röster inom den egna organisationen ligger - stick i stäv mot värdegrundens deklaration om öppenhet - sannolikt högt på flera av dessa befattningshavares åtgärdslistor.

Sanningssägare som Strilaren (bloggen stängd sedan dryga året /W), Wiseman, Chefsingenjören, Sumatra (gästskribent hos Chefsingenjören, men stundom även på WW), Cynisk, Borneo med flera som nyttjar fria media för att uttrycka sina åsikter utgör självfallet en vagel i det ömma myndighestögat och de bör följaktligen - på ett eller annat sätt - tystas.

Det finns dock en hake; Sverige är inte USA och Sverige har egen lagstiftning i detta avseende. Den svenska grundlagen ger ett långt gående skydd för enskildas yttrande- och åsiktsfrihet. Den gäller även försvarsmaktens anställda.

I ett aktuellt fall där en anställd inom en annan myndighet på en blogg uttryckt starka åsikter, som av aktuell myndighetsledning uppfattades allvarligt ha skadat allmänhetens tilltro till myndighetens förmåga att bedriva sin verksamhet, omplacerades den anställde.
I Justitieombudsmannens granskning av fallet framgår att offentligt anställda har rätt till privata åsikter i allmänna politiska frågor. Så länge tjänstemännen sköter sitt arbete får offentliga arbetsgivare varken lägga sig i vad de tycker eller hur åsikterna framförs.

En offentlig arbetsgivare kan heller inte kräva att anställda som privatpersoner ska omfatta en viss värdegrund. Det strider mot grundlagens krav på respekt för den enskildes grundlagsskyddade yttrande- och åsiktsfrihet. En tjänsteman får heller inte utsättas för sanktioner på grund av sina åsikter. Detta så kallade repressalieförbud gäller till exempel omplaceringar och har lång hävd, förklarar JO.

Som sagt, Sverige är inte USA…


/Simplicio

Problem 1A

Peter Norman, VD för Sjunde AP-fonden (som förvaltar alla svenska soffliggares PPM-pengar) oroar sig i en debattartikel för det framtida Sveriges förmåga att hålla pensionssystemet i balans med allt fler pensionärer i förhållande till arbetstagare.

I grunden ligger samma problem som tidigare beskrivits på WW: Allt färre svenskar (i dagsläget ca 3 av 7) är sysselsatta i den privata sektor som är vad som genererar de skattemedel som i slutändan ska utgöra "löner" m m för de övriga (barn, studenter, sjuka, pensionärer och övriga bidragstagare) och bekosta övriga statliga utgifter. Naturligtvis finns det offentlig verksamhet som genererar "friska" pengar till statskassan på samma sätt som det finns privata företag som lever på offentliga kontrakt. Grundproblemet är ändå detsamma. Det måste bli fler företag och fler anställda som genererar friska skattepengar, om vi ska kunna bibehålla och utveckla den välfärdsnivå vi vant oss vid och som vi förväntar oss.


Bloggrannen Cornucopia är en mästare på grafer och från ett inlägg på samma tema kommer denna graf:

Medelst lappkast, helt om!

Kanske inte helt förvånande har nu alla Allianspartierna deklarerat sig villiga att öka satsningarna på Försvaret, sedan också Centern anslutit sig till denna linje.

Det är med andra ord ett omfattande lappkast som skett det senaste halvåret sedan Folkpartiet med partiledaren Jan Björklund i spetsen gick ut med krav på ökade satsningar på Försvaret, vilket sedan fortsatte under det seminarium man sedan anordnade i Stockholm i maj. Senast för en dryg månad sedan läxades Björklund upp av såväl statsminister som försvarsminister (pudeldags?) för de uttalanden om ökade satsningar på Försvaret som gjordes i samband med nämnda seminarium. Nu har det alltså svängt närapå 180 gr.

Det gör det än mer intressant att se hur säkerhetspolitiken kommer att avhandlas i årets upplaga av Almedalen, där även Försvarsmakten deltar. Hörsamma Chefsingenjörens uppmaning att sända in intressanta frågor i förväg till det säkerhetspolitiska torget! "Du" har väl vad som krävs för att ha en åsikt?

Det är märkligt hur snabbt det svänger. För några månader sedan hade det känts fullkomligt otroligt att Miljöpartiet, men framförallt Vänsterpartiet, skulle ställa sig bakom Solidaritetsförklaringen och Lissabonfördraget. Vad näst? Ska Mona Sahlin förespråka ett medlemskap i NATO?

Bitter tillbakablick

Allan Widman gör i senaste blogginlägg en tillbakablick över försvarspolitiken under den gångna mandatperioden och för fram en del löften inför den nya. Det är bittert, men helt med sanningen överensstämmande.

"Har du vad som krävs för att inte ha en åsikt?"

Oväntad läsekrets

Det damp nyss in ett mail till bloggen att Comedy Central valt ut den som en av 15 politiska bloggar för att lansera sin egen variant av en valkompass. Det låter ju naturligtvis smickrande, men samtidigt påminner om mycket annat som dimper ner i brevlådan där man valts ut att vinna en miljon.

Nåväl, ett och annat flin framkallar i alla fall testet, så har man någon minut över kan det vara roligt att kolla vilken partiledare man skrattar ihop med.

Hoppla... (uppdaterad 10.25)

Det verkar bestämt som om även Moderaterna och Centern är på väg att slå i försvarspolitiken. Helt plötsligt har det blivit en mer intressant fråga inför valet.

SvD har fått tag i en moderat rapport som ska komma ut inom några dagar och som talar om en höjning av försvarsanslaget inom 5-8 år (inte 5-8% som den freudianska felläsningen fick det till...) och som till skillnad från försvarsministern erkänner att det finns osäkerheter kring yrkesförsvaret som personalförsörjningsmodell.

Kanske ser sig även Moderaterna behöva försvarsvänliga röster i valet? Nästa vecka är det Almedalen och därmed 3 år sedan den moderata försvarspolitiken helt havererade. Det är hög tid för en vändning.


Uppdatering 10.25: Den moderate försvarspolitikern Ulf Grape kommenterar i sin blogg hos Västerbottenskuriren den moderata försvarskommitténs rapport, samt delar med sig av en länk till den. Gentemot Folkpartiets förslag till försvarspolitik står sig rapporten ändå rätt slätt.

Hot mot anhöriga (Uppdaterat 4/7 11.45)

Som det tidigare skrivits på WW under OPSEC är hot mot anhöriga ett av de största hoten mot svenska militära insatser. I Tyskland har det redan förekommit en rad tragiska hot och påtryckningar mot soldater, men även deras anhöriga. I dessa fall har förövarna oftast varit tyska "fredaktivister" på yttersta vänsterkanten. I Norge förekom det redan under Kosovokriget bombhot mot daghem där norska officerare hade barn, vilket har föranlett skärpta rutiner i landet.

Såväl Expressen som TT (även Rapport tar upp ämnet) skriver nu om att MUST erkänner att hot förekommer mot anhöriga till personal i Utlandsstyrkan, vilket egentligen bara var en tidsfråga. MUST bedömer att hoten grundar sig i signalspaning i Afghanistan då svenska officerare och soldater där ibland använder sina egna mobiltelefoner, vilka sedan spåras genom kontroll av nummer och adresser.

Det är på sin plats att återigen höja ett varningens finger för de sociala medierna i form av Facebook, m m. De sociala medierna gör det oerhört lätt att kartlägga personal i olika förband, speciellt då särskilda "kontingentsgrupper" startas. Utifrån medlemmarna kan man sedan enkelt kartlägga de anhöriga utifrån tjänster som Hitta.se och Ratsit. (Utifrån namn angivna i "hälsningar" på en viss blogg härom året, Facebook, Hitta.se och Ratsit var det mycket enkelt att på en kvart kartlägga en icke oansenlig del av en svensk militär insats härom året och deras anhöriga. Behöver man t ex ha ett Facebook-event för årets examen på Officersprogrammet?)

Svenska soldater på skarpa insatser har oftast en mycket hög skyddsnivå och framförallt eldkraft, oftast vida överlägsna de motståndaren i det aktuella operationsområdet förfogar över. Våra anhöriga har dock inte dessa förmåner och bör inte ha dem heller då de befinner sig hemma i Sverige. De har definitivt inte samma vaksamma uppträdande som soldater i insatsområden. Det gör de anhöriga till ett mycket attraktivt och billigt mål för motståndarsidan. Det är få saker som har större värden för soldater är än just deras anhöriga och som påverkar dem starkare i deras dagliga värv i missionen.

Under det kalla kriget talades det ofta i Sverige om tavelförsäljare, vilket av många människor avfärdades som myter och löst prat. "Sånt händer väl ändå inte i lilla Sverige?"
För dem som utsattes för besöken var det en högst obehaglig realitet. På den tiden var det framförallt högre chefer och piloter som utsattes för denna företeelse, medan målgruppen idag i takt med det ökade "människovärdet" (läs kommentar i slutet) har växt till att omfatta i princip alla militär personal i västvärlden. Tyvärr har nu "hembesöken" även börjat drabba anhöriga till personal i utlandstjänst.

Vad kan få en svensk militär insats i utlandet mer lamslaget än just vetskapen om att de anhöriga som är tusentals mil bort utsätts för hot utan att man personligen har någon möjlighet alls att påverka detta och skydda dem? Förmodligen inget. Det är vapen som är enormt mycket effektivare än vad som förekommer i operationsområdet.

Se över era egna rutiner hemma. Är det nödvändigt att vara med på Facebook och lägga ut bilder på familjen? (Med Facebook som jämförelse undrar man ibland varför folk gnäller över FRA-lagen...) Är det nödvändigt att ställa upp med bild och fullt namn i media? (i dagsläget finns mycket avancerade bildigenkänningsprogram tillgängliga även för privatpersoner) Måste jag använda mitt eget telefonabonnemang i insatsområdet? Vilka rutiner ska mina anhöriga ha då jag befinner mig på insats?

Det tröstlösa med säkerhetsarbete är att om man vidtar rätt åtgärder, får man sällan någon kvittens på att det var rätt åtgärder. Vidtar man inga åtgärder, kan man dock få en mycket tydlig kvittens. Det gör det till ett mycket otacksamt jobb att jobba med säkerhetsförebyggande åtgärder. Oftast upplevs man som en trångsynt och jobbig jävel.

Egentligen ska man väl inte vara så förvånad. Försvarsmakten är nog den enda i sitt slag i världen som inte har några som helst rutiner vad gäller att lämna mobiltelefoner och liknande apparatur utanför mötesrum och hemliga lokaler. Svenskar i utlandstjänst brukar bli pinsamt påminda om detta då de av vana tar med sig telefonen in i andra nationers lokaler och då antingen får telefonen sönderbränd eller sätter igång en telefonsensor. Ett talande exempel på detta var ju också "skokartongsincidenten" i början av året, när telefonen hos en av Försvarsmaktens informationsansvariga av misstag ringde upp en journalist mitt under ett krismöte i Informationsstaben.



*Under modern tid och med medias allt mer framträdande roll har en soldats liv fått ett allt högre värde. I Somalia 1993 krävdes det ett endast dussintal amerikanska liv innan president Clinton avbröt insatsen. I Irakkriget 2003 igångsattes en enorm räddningsoperation för att få tillbaka en tillfångatagen underhållssoldat, vilket inte ens blivit en notis i Vietnam eller Andra världskriget. Medias makt idag gör att t o m en enskild menig soldat kan tillmätas i princip samma värde som en generalsperson för 50 år sedan.


Bloggar: Cynisk

Uppdatering 4/7 11.45: Newsmill-artikel skriven av en bloggande officersmamma

KD har gjort klart för slag

I SvD kan man idag läsa att Kristdemokraterna nu närmar sig folkpartilinjen och öppnar för ökade satsningar på Försvaret. Man vill också hålla öppet för att återinföra värnplikten om några år om det visar sig att det nya personalförsörjningssystem inte fungerar som avsett.

Kristdemokraterna har i ett antal opinionsundersökningar legat och balanserat kring fyraprocentsgränsen. Att försöka ta tillbaka en del försvarsvänliga väljare kan vara ett sätt att tjäna röster. Dock är det nog inte väljare man i så fall tar från det rödgröna blocket utan istället från Folkpartiet. Från att Folkpartiet varit ensam i försvarsopposition inom Alliansen, får man nu alltså sällskap av Kristdemokraterna. Kommer statsministern nu att gå ut och snäppa upp Göran Hägglund och Else-Marie Lindgren som han i vintras gjorde med Jan Björklund? Troligen inte. Kanske märker snart också Moderaterna och Centern att vinden har vänt i försvarspolitiken och att det är dags för slag.