Gästinlägg: Soldaterna ska lämnas ifred

Att svenska soldater har låga löner har säkerligen inte undgått någon. Försvarsmakten räknar själv med att snittlönen för en soldat fram till 2019 kommer att ligga på 18 500 kr. Många andra yrkesgrupper har också löner inom det häradet, men dessa utgörs i regel av lokal arbetskraft och inte personal som förväntas flytta till ett annat område. Särskilt accentuerat blir lönefrågan för de soldater som tjänstgör vid förbanden i Stockholmsområdet. Alternativet för soldaterna till att ordna ett eget boende har varit att bo på logementen som numera byggts om att även ha "kök". Köket är dock i form av kylskåp och mikrovågsugnar så soldaterna kan inte laga egen mat i spis och ugn. Resultatet blir då att soldaterna får köpa all sin mat i förbandets matsal precis som all annan anställd personal, eller köpa mikromat och ta med sig. Att åratal i rad livnära sig på mikromat är inte hållbart, vilket bl a försvarspolitikern Johan Forsell (m) uppmärksammat.


Många soldater har av ekonomiska och sociala skäl valt att veckopendla och i veckorna sova på förbandens logement, men nu är den möjligheten på väg att försvinna. Att införa ett yrkesförsvar kräver att man inte bara tar till sig de skyldigheter som finns i andra länders system utan även de förmåner och stöd som erbjuds, vilket Chefsingenjören ofta tagit upp. Som läget är idag har man endast anammat skyldigheterna. De förmåner man finner i andra yrkesförsvar, t ex USA och Storbritannien och som där ses som förutsättningar för att systemet ska fungera, har inte utvecklats i Sverige och pengar lär definitivt inte finnas för ändamålet. Försvarsmakten är nu på väg att införa samma rörlighet i tjänstgöringsställe för officerare till skillnad från tidigare praxis med tjänstgöring på ett förband under lång tid och kortare bemanningsuppdrag på andra platser. Ej heller här införs ett motsvarande stöd som i andra länder. Konsekvenserna för personalförsörjningen lär ge sig till känna så småningom.


Wiseman

-------------------------------------------



Soldaterna ska lämnas ifred

De som idag tjänstgör som soldater i Sverige gör en otrolig insats. För låg lön utför de ett arbete med hög skaderisk och med få förmåner. Fördelarna med jobbet är den fantastiska sammanhållning och det roliga yrke som soldatlivet innebär. Soldaterna ger ofta upp betydligt bättre förmåner i det civila livet för att arbeta inom militären. På kompaniet där jag arbetade som soldat hade vi ingenjörer, lärare och dataspelsutvecklare. De tackade nej till flera tusen kronor extra i månaden för att arbeta som just soldater med en lön på cirka 12000 efter skatt.

Det finns dock en ekonomisk smärtgräns för alla. Exempelvis är det inte rimligt att tro att en soldat som inte är från Stockholm ska kunna ha råd med en lägenhet i stan med nuvarande lön. Många veckopendlar därför till Stockholmsförbanden och bor på logement under veckorna. På helgerna åker de tillbaka hem till sina lägenheter ute i landet. Till Eskilstuna, Arboga och Jönköping. Många är fortfarande skrivna hos sina föräldrar. Nu vill Fortifikationsverket försvåra för soldaterna genom att kräva hyra för övernattningar på logementet. På en del förband tas hyra redan ut av soldaterna.

Hur detta skulle vara rimligt är svårt att förstå. När barackerna uppfördes fanns inte Fortifikationsverket, byggnadskostnaden stod Försvarsmakten för. Fortifikationsverket har alltså inte haft någon kostnad för att uppföra byggnaderna, och dessutom hyrs byggnaderna redan för kompaniernas räkning. Varför skulle inte soldaterna kunna få bo där gratis när driftkostnaden för fastigheterna redan är betald? Är det principiellt viktigt att göra vardagslivet svårt för soldaterna, eller är det bara allmän girighet som spökar?

Nu försöker Fortifikationsverket alltså göra det svårare och dyrare för soldaterna att veckopendla. Vad som då händer är att soldaterna måste bo hemma hos kompisar, leta efter andrahandskontrakt på Blocket eller se till att skaffa partner med lägenhet i Stockholm - om de inte tycker att det är rimligt att betala hyra för en våningssäng i ett logement, utan tillgång till ordentligt kök eller privata utrymmen. Rekryteringsmässigt vore det en tuff nöt att knäcka, eftersom så många veckopendlar i nuläget. Den dubbla hyran, där både kompaniet och soldaterna betalar hyra för samma ytor, riskerar att bli ytterligare ett irritationsmoment för våra underbetalda soldater, som riskerar att viktig kompetens går förlorad. En ekonomisk förlust på runt 900 kronor i månaden kanske inte låter mycket, men man ska komma ihåg att summan utgör cirka 7,5 procent av en soldatlön.

Att låta soldaterna bo på sina logement är inte dyrt, det är till och med gratis. Hyran betalas redan av soldaternas kompani och kostnaden blir knappast högre av att övernattningsmöjlighet erbjuds. Vilket problem löser Fortifikationsverket genom att köra ut soldaterna? Vilka problem skapas genom att soldaterna får övernatta gratis i sina våningssängar? Om inte de frågorna kan besvaras, så är hela idén en fråga om ren missunnsamhet mot de som har Sveriges svåraste och mest underbetalda jobb.

Vad är nästa steg? Ska soldaterna tvingas köpa gym-kort för att få träna på förbandets gym, förmånsbeskattas för möjligheten att byta tvätt eller betala hyra för sina skåp?

Slutligen konstaterar jag att detta bara är ytterligare ett exempel på där stödfunktioner börjar fungera som om de utgjorde kärnverksamheten, som om kunderna vore till för dem och inte tvärtom. Svansen viftar på hunden. Jag mår vara en naiv kadett, men det är knappast något orimligt krav att stödmyndigheterna och -funktionerna ska underlätta för kärnverksamheten. Inte försvåra.


Andreas Braw
Kadett

Verkligheten kommer ikapp lyxfällanförsvarspolitiken (Uppdaterad 30/4 07.30)

Verkligheten börjar så smått komma ikapp försvarspolitiken vad avser budget och målsättningar. Under de senaste årtiondena har man gång på gång tvingats skjuta framför sig materielanskaffningar och andra åtgärder för att kunna rymmas innanför en alltmer krympande ekonomisk ram samtidigt som de politiska uppdragsgivarna i hög grad endast väljer att tala om svarta hål, vilka enligt regeringskansliets utredning aldrig existerat. Däremot en obalans mellan uppgifter och tilldelade resurser. Sedan 90-talet är det en accelererad utveckling vi har kunnat skåda sedan försvarsministern Thage G Peterson nekat ÖB Owe Wiktorin att gå ned i uppgifter sedan denne visat på de miljardunderskott som rådde i beordrad verksamhet kontra resurser. Bättre blev det inte när finansminister Erik Åsbrink på eget initiativ sydde ihop budgeten genom att dra in 5 mdr kr från Försvaret utan att ha synkroniserat detta med resten av regeringen. "Ett svart hål" hade uppstått.

Igår släppte Försvarsmakten två intressanta rapporter. Den ena är kvartalsrapporten för första kvartalet, vilket är en skrämmande läsning om konsekvenserna av införande 3-4 av PRIO, där det bl a visar sig att man i dagsläget tvingats stryka 1800 flygtimmar JAS 39, varvid årets totala summa väntas landa in på 10 000 – om planen håller.


Den andra rapporten är Försvarsmaktens underlag om långsiktig operativ förmåga. Denna rapport är än mer skrämmande och visar på konsekvenserna av den förda försvarspolitiken och diskrepansen mellan försvarspolitiska målsättningar och uppgifter och de tilldelade resurserna. Det var också rätt tveksamt om myndigheten skulle släppa denna rapport med tanke på den kraftiga kritik som rapporten utgör. Samtidigt måste det understrykas att det är alla myndigheters ansvar inför medborgarna att göra just på detta sätt.

Slutsatsen av rapporten är att minst 2 mdr kr ytterligare måste tillföras Försvarsmakten efter 2015 för att insatsorganisation 2014 ska vara intagen år 2019. Förutsättningarna för detta är att allt under kommande år går som planerat, t ex att alla anställda soldater stannar 6 år, att Försvarsstödutredningens 760 mkr inom logistiken verkligen frigörs och kan användas och så vidare. Detta är man mycket tydlig med i rapporten, liksom det faktum att en rad materielanskaffningsbehov, vissa släpandes sedan decennier, inte är inräknade utan kräver ytterligare finansiering.

Rapporten tar också upp det absurda faktumet att Försvarsmakten liksom andra myndigheter åläggs rationaliseringskrav varvid 1,5-2% av personalkostnaderna inte ersätts utan förväntas hanteras genom rationalisering. Med tanke på att Försvarsmakten av Riksdagen åläggs att hålla en viss numerär blir ju situationen något märklig. Över en 20-årsperiod skulle detta få mycket allvarliga konsekvenser för den operativa förmågan om rationaliseringen endast skulle mötas med personalreduktioner som ursprungligen avsett.

2019 bedömer Försvarsmakten de icke-övningsrelaterade personalkostnaderna att vara 1,5 mdr kr högre än i år. De soldater som hoppas på en kraftig löneutveckling kan sannolikt glömma det eftersom denna beräkning görs utifrån att snittlönen för GSS är 18 500 kr/mån. Avseende övningsverksamheten beräknas denna bli ca 1 miljard dyrare fram till 2019. Frågan är då vilket oljepris man räknat på. Kritiker som menar på att försvarsbudgeten ju faktiskt var 40 mdr kr 1990 också, glömmer inte bara inflationen, utan också det faktum att såväl drivmedel som diesel och flygfotogen blivit flera gånger dyrare. Hur drivmedelspriserna utvecklas fram till decenniets slut kommer att få en oerhörd påverkan på en övningsintensiv försvarsverksamhet.

På materielsidan är det en lång reparationsskuld som åtgärdas för att kunna iståndsätta en försvarsmakt som uppfyller beredskapskrav. Detta är ytterligare ett av många problem som skjutits på framtiden i syfte att kortsiktigt lösa budgetkrav. Det största dock ändå de sedan länge uppskjutna materielanskaffningarna, varav många väsentliga system inte ens inrymts i materielplanen, t ex luftvärn, ersättning för Hercules och många andra. Dessa systems livslängd faller alla inom en tioårsperiod.


På det hela taget är rapporten en smärtande uppräkning som visar på konsekvenserna av den lyxfällan-försvarspolitik som under lång tid förts. Astronomiska belopp har lagts på områden som inte gett någon som helst försvarseffekt och för att avveckla exakt sådana resurser som Försvarsmakten idag och i framtiden har stora behov av.

Försvarsminister Enström har nu i knät fått just den present som flera av hennes partikamrater varnat för. Oppositionens Peter Hultqvist fröjdas naturligtvis åt Regeringens problem inom försvarspolitiken, men konstaterar i Rapport än mer självklart att det är alldeles för tidigt för att gå in på om Socialdemokraterna vill skjuta till mer pengar till försvaret. Så oväntat...

I slutändan är det ändå Enström eller Hultqvist som kommer att få ta tag i Lyxfällan.


SVT

Uppdatering 30/4 07.30: Flera svenska media uppmärksammar nu situationen. SvD, DN, Aft, Exp, GP

Möjligheten att ta emot stöd utreds

Sveriges möjligheter att ta emot internationellt stöd har utretts – men endast vad avser stöd vid kriser och allvarliga händelser i fredstid. Att stödet i fredstid utreds är naturligtvis bra och det råder inget tvivel om att det är välbehövliga åtgärdsförslag som nu läggs fram av Regeringens utredare.

 Den allvarligare halvan av solidaritetsförklaringen och möjligheterna att ta emot stöd, nämligen möjligheterna att ta emot stöd i händelse av ofred utreds däremot inte alls eftersom det politiskt är alldeles för känsligt. Hela den svenska Försvarsmakten är sedan många år dimensionerad för att militärt stöd snabbt ska komma utifrån. I takt med det nationella försvarets fullkomliga undergång under 00-talet har behovet ökat. Den svenska solidaritetsförklaringen ska ses som just en intresseanmälan om att få stöd utifrån, liksom i stor mån också de svenska militära internationella insatserna. När Försvarsmakten i vintras lade fram sitt förslag om ersättning till dagens stridsflygsystem var man ytterst tydlig på en punkt, vilket återigen framhölls på Folk & Försvars seminarium i ämnet – 60-80 flygplan är vad Sverige behöver för att kunna hantera ett begränsat angrepp i en vecka till dess hjälp kan anlända. Detsamma gäller naturligtvis övriga delar av Försvaret och detta utgör en anledning till varför Arméinspektören nu lanserat sitt förslag om hur man kostnadsneutralt kan stärka Arméns förmåga att möta en konventionell och högteknologisk motståndare.

 Vilken hjälp det är som ska anlända och hur den ska tas emot är en fråga som ingen politiker vågar diskutera. Att ta emot militärt stöd är i högsta grad mer komplext än att lämna stöd. Det ställs mycket stora krav på förberedd logistik och annan host nation support för att stödet ska bli effektivt. Ledningsmässigt blir det ännu intressantare. Att Sverige skulle lämna över ledningen av militära operationer på eget territorium till EU, NATO eller annan aktör är ett idag otänkbart scenario. Nöden har dock ingen lag och till dess förmågan att leda högre förband återtas är det detta scenario som lär förverkligas om nu situationen skulle uppstå.

 Att det finns brister i svensk förmåga att effektivt ta emot militärt stöd råder det inget tvivel om. Dock lär det inte finnas någon som vet exakt vilka bristerna är och hur de bäst kan avhjälpas till följd av det politiska klimatet. För att solidaritetsförklaringen ska ha någon form av trovärdighet krävs det även man från svenskt håll kan redovisa hur man avser ta hand om ett stöd. Den säkerhetspolitiska debatten får inte präglas av tabun.

Arméinspektören tar täten

På Soldf-forumet ligger sedan i eftermiddags ett inlägg som beskriver en ny arméorganisation föreslagen av Arméinspektören. Denna drogs härom veckan för chefen insats och ska nu dömas av. Det mest intressanta med förslaget är att det är kostnadsneutralt, men samtidigt innebär en avsevärd förstärkning av Arméns slagkraft och förmåga att uppträda mot en kvalificerad motståndare. I organisationsförslaget går man bl a från 42 stridsvagn 122 till 110 och antalet kompanier med stridsvagnar ökar från 3 till 10. Visserligen är det en återgång till de äldre mindre stridsvagnskompanierna, men innebär ändå i helhet en avsevärd förstärkning av förmågan att möta en mekaniserad fiende, inte minst genom att en lätt mekaniserad bataljon istället blir en fullt ut mekaniserad bataljon. I övrigt ombildas livbataljonen återigen till en stadsskyttebataljon för försvar av Stockholm och rörligheten ökas genom tillförsel av brobandvagnar och understödförmågan ökas genom en återgång till två granatkastarplutoner per bataljon.

Arméinspektörens förslag är typexemplet på sådana förslag som krävs för att kraftigt höja Försvarsmaktens förmåga på ett sätt med minimala kostnader. Förhoppningsvis kommer även Flygvapen- och Marininspektörerna med liknande förslag inom en snar framtid. Fler diskussioner av detta slag måste föras, även i det offentliga rummet. Att fler och fler generalspersoner nu vågar ta ut någon form av sväng är rätt väg att gå. Man måste kunna föra en debatt kring politiska beslut fattade på tveksamma underlag. Ser man till historien är det dock milsvid skillnad mellan dagens debatt och hur det såg ut i Försvarsmaktens tidningar på fram till slutet av 90-talet. Såväl ÖB som försvarsgrenschefer och andra höga officerare tog gladeligen den offentliga debatten med politisk nivå avseende anslag och inriktning.


I övrigt måste man även ge chefen Ledningsstaben, generallöjtnant Jan Salestrand, beröm för hans bemötande av Leif Pagrotskys märkliga uttalande på Twitter om vår nya försvarsminister och hennes tidigare yrke.

Den enda vägens försvarspolitik

Den nya försvarsministern Enström har startat sin bana på ett sätt som kanske inte var det man hoppats på, nämligen med att fortsätta beskrivningen av situationen i Försvarsmakten helt i samma anda som sin föregångare Sten Tolgfors. Enligt Enström är ekonomin i balans och länderna runt Sverige sker ned sina försvarsbudgetar till skillnad från oss. Det är egentligen ingen idé att orda mycket mer om detta eftersom Försvar och Säkerhet redan tagit upp detta på ett utmärkt sätt. Likaså har Peter Hultqvist (s) en klarsynt debattartikel i ämnet på Newsmill, där han angriper Enströms skönmålning.

Vissa moderatpolitiker talade innan valet av Enström om att det var att göra den kommande försvarsministern en stor björntjänst när moderata försvarspolitiker fortsätter sin skönmålning av situationen inom försvarsområdet. Tydligen fortsätter man att måla Potemkinkulisser på Försvarsdepartementet. Ett exempel är konsekvenserna på logistikområdet av införande 3-4 av PRIO som ter sig allt allvarligare och frågan är hur man ska göra för att kunna reparera de skador som åstadkommits. Redan nu står det klart att det kommer att få efterverkningar som innebär nedskärningar av verksamhet. Denna måste sedan tas igen senare och vilken inverkan detta får på tidpunkten för intagandet av IO 14 återstår att se, liksom de ekonomiska efterverkningarna.

Någon gång kommer Alliansregeringen att bli tvungen att ta tag i de problem som man nu försöker sopa under mattan och med varm hand överlämna till den regering som tar över 2014 och som då ska hitta finanser för att köpa in nya luftvärnssystem, ubåtar, renovera stridsfordon, köpa nya stridsflygplan, ersätta transportflygplan och mycket, mycket annat. Det påminner rätt mycket om hur ett visst sydeuropeiskt land har hanterat sin ekonomi. En sak är säker – det kommer inte att bli vackert.

Att få verkligheten i Försvarsdepartementet att överensstämma med verkligheten i Försvarsmakten och verkligenheten i omvärlden kommer att vara den stora utmaningen för försvarsministern.



Se även Skipper

Det bästa valet?

Nästan tre veckor har förflutit sedan Sten Tolgfors avgick som försvarsminister den 29 mars. Det är en lång tid utan en ordinarie minister och talet om att Tolgfors avgång var planerad sedan tidigare har ekat allt ihåligare.

Det är därför med stor glädje man idag kan konstatera att Sverige har fått en ny försvarsminister och inte vilken försvarsminister som helst utan förmodligen den mest kvalificerade någonsin. Karin Enström har en utmärkt bakgrund för ämbetet i och med hennes tidigare bana som yrkesofficer i Kustartilleriet/Amfibiekåren, hennes långa politiska erfarenhet, inte minst som ledamot av Försvarsutskottet och ordförande i Försvarsberedningen och nu senaste tiden som ordförande i Utrikesutskottet. Det är en perfekt bredd av kompetenser för posten som försvarsminister och säkerhetspolitiskt ansvarig i Regeringen. Förmodligen är det också denna bakgrund som har gjort Enström ett acceptabelt alternativ för de andra partierna i Alliansen som inte har varit helt nöjda med den nu förda försvarspolitiken. Ett ytterligare plus i kanten och i dagsläget en grundförutsättning är att Enström inte har varit inblandad i Saudiaffären. Detta lär dock ingående granskas av media de kommande dagarna.

Nu stundar ett digert jobb för Enström, nämligen att få verkligheten att överensstämma med de försvarspolitiska målsättningarna. Målet ter sig allt längre bort samtidigt som de ekonomiska förutsättningarna är dystra och aktiviteten i närområdet ökar. Stora utmaningar stundar sannerligen för försvarsministern.

Liksom sin föregångare Sten Tolgfors har också Karin Enström en blogg. Skillnaden är att Enströms blogg erbjuder möjligheten till kommentarer. Förhoppningsvis behåller Enström sin blogg och möjligheten att kommentera där.


DN, 2, 3, 4, SvD, 2, 3, 4, Aft, SR, SVT, 2, 3, GP

Bloggar: Gyllenhaal, Staffan Danielsson

Inte oväntat (uppdaterat 17/4 08.40)

Många av de problem i Försvarsmaktens reservdelsmaterielförsörjning som media idag rapporterar om, var inte alls oväntade utan snarast väntade. Eftersom situationen tyvärr föga förändrat sig från andra halvan av mars när det förra inlägget i ämnet skrevs, finns det ingen större vinst i att upprepa det som skrevs utan bara konstatera att friktionerna och problemen var rätt väntade.

Den som är intresserad läser med fördel förra inlägget Effektivisering eller ineffektivisering samt ansvarig chef för införandet av PRIO, flottiljamiral Thomas Engevalls kommentarer till det nämnda inlägget. Vill man sedan få en bild av hur situationen ter sig längst ut på reservdelslinan efter införande 3-4 av PRIO kan man titta in hos J.K Nilsson.


I dagarna har det talats mycket om reformationen av Försvarsmaktens logistik, där Regeringen nu vill att stora delar ska flyttas över till Försvarets Materielverk och sedan läggas ut på kontrakt till civila aktörer. På detta ska 700 miljoner kronor sparas, vilket redan räknats in för att täcka upp finansiella behov i förbandsverksamheten. Huruvida man någonsin kommer att kunna spara in 700 miljoner kr återstår att se, speciellt eftersom flera remissinstanser varit skeptiska till modellen. Gladast av alla är förmodligen försvarsindustrin, som ser OPS-lösningar (Offentlig-Privat Samverkan) som en intäktsersättning för bortfallet av beställningar av ny krigsmateriel. Huruvida det i slutändan blir billigare och effektivare att ett företag ska lösa samma uppgift och därtill få till en vinstmarginal tål att diskuteras. Det man förlorar på gungorna tar man i regel igen på karusellerna. (Se även Johan Westerholm och Försvar och Säkerhet)

Läs även på Försvarsmaktens utvecklingsblogg om konsekvenserna av reduceringen av forsknings- och utvecklingsanslaget med 100 miljoner kronor.


SvD, DN, SR, SvD, U24


Uppdatering 17/4 08.40: Enligt Sveriges Radio P4 Skaraborg är nu kapaciteten på markverkstaden i Skövde nere på 3 % efter införande 3-4 av PRIO och hälften av personalen går sysslolös medan köerna av fordon som väntar på reparation växer utanför verkstaden. Från centralt håll meddelas samtidigt att man hoppas att reservdelsförsörjningen till årsskiftet är uppe på samma nivå som innan införande 3-4. Helt absurt...

Frågetecknen kvarstår kring Saudi

Fortfarande återstår många frågetecken kring turerna i Saudihärvan. Det alltid lika läsvärda magasinet Fokus har i gårdagens nummer en mycket läsvärd artikel, Flykten från ansvaret, som bringar klarhet i något av bakgrunden till härvan.


Saudihärvan blir ett otacksamt arv för en ny försvarsminister. Det är nu 16 dagar sedan Sten Tolgfors avgick som försvarsminister och fortfarande har ingen ny försvarsminister utsetts. Denna fråga börjar bli ordentligt pinsam för Regeringen. Är det brist på frivilliga kandidater, brist på lämpliga kandidater eller en allmän oförmåga i Regeringen att komma överens om ett nytt namn?

Måhända är det så att man inväntar en allmän regeringsombildning för att toppa laget, såsom det beskrivits i media. Denna har varit omtalad att ske till hösten och det riksmötets öppnande och att inte ha en ordinarie försvarsminister under hela den tiden skulle vara oerhört märkligt. En annan faktor som kan inverka är framläggandet av vårbudgeten nästa vecka och vad den kan tänkas innehålla avseende försvaret.

Med Moderaterna som tongivande röst i Regeringen, kan man heller inte undvika att ställa frågan – är inte försvaret en viktigare fråga för Nya Moderaterna än så här?

Små förändringar

Google/Blogger har uppdaterat sitt gränssnitt på ett sätt som de tycker är mer "modernt". Tyvärr kommer detta sannolikt att få till följd att det kommer att ta betydligt längre tid för er läsare att få era kommentarer publicerade.


I länklistan ute till höger kommer även två st "polisbloggar" att länkas. De två bloggarna är skrivna av en och samma polis. Förhoppningsvis kan det ge ett annat intressant perspektiv än bara försvars- och säkerhetspolitik.

Knaper framtid för ANA och ANP

På utmärkta bloggen Danger Room kan man läsa att en omfattande nerdragning av de afghanska säkerhetsstyrkorna står för dörren eftersom USA inte längre anser sig ha råd att finansiera dem och har kapat budgeten med hälften. För de afghanska myndigheterna återstår då inte så mycket annat att skära ner.

Som skrivs på Danger Room blir det något bisarrt när de afghanska säkerhetsstyrkor som utgör möjligheten för de internationella styrkorna att dra sig ur, måste skäras ner för att finanserna saknas, då det internationella samfundet drar ner på biståndet.

På ämnet kan också nämnas att i Ryssland har lokala demonstrationer med gammelkommunister förekommit i närheten av den transportbas som ska anläggas för att möjliggöra en mer omfattande nordlig logistikrutt till följd av osäkerheten i Pakistan. Gammelkommunisterna anser att basen utgör ett hot mot den nationella säkerheten. I dagsläget föreligger ingen sådan risk, men skulle även den nordliga transportvägen genom Ryssland strypas, skulle situationen bli mycket, mycket svår för ISAF. Ryssland har därmed ett utmärkt förhandlingsläge gentemot USA och NATO.


Det finns vissa tecken på att det rätt snart kommer att bli ett mycket snabbt uttåg ur Afghanistan. Framtiden för Afghanistan ser inte direkt ljusare ut.

Helt om? (Uppdaterat 9/4 20.00)

Allan Widmans blogginlägg under påskhelgen i vilket han förespråkar en svensk urdragning ur Afghanistan har rönt stor uppmärksamhet. Widmans inlägg i efterdyningar till den IED som härom veckan kostade en svensk soldat hans ben, tar sin grund i att Afghanistan i dagsläget är en förlorad insats. Mycket talar för att Widman har rätt. Ändå är Widmans helomvändning anmärkningsvärd med tanke på att hans tidigare helhjärtade stöd för insatsen. Widman får nu utstå mycket spott och spe för sin ändrade ståndpunkt avseende den svenska afghanistaninsatsen. Innan man sällar sig till skaran som utövar detta bör man ställa sig frågan om man helst vill se politiker som oavsett vilket alltid håller sig en tidigare uttalade ståndpunkt, eller politiker som efter noggrann och samvetsgranns prövning offentlig ändrar sig ställning, väl medvetna om vad detta kommer att innebära i form av kritik.



Drygt 10 år efter det första anfallet mot Afghanistan 9/11 pågår ännu kriget för fullt i landet. Window of opportunity för att verkligen åstadkomma en förändring var under det tidiga 00-talet då talibanerna var på kraftig reträtt ur Afghanistan. USA, som dominerande i insatsen försatt och missförstod tillfället. Istället skiftade man felaktigt fokus till Irak. Förmodligen var det just detta som beseglade Afghanistaninsatsens öde. Att nu rätta till problemet är oerhört svårt och förmodligen helt enkelt inte görligt. Det lär bli vad det blir i och med det successiva internationella trupptillbakadragandet.


På strategisk nivå kan man både se den svenska insatsen som ett fiasko eller en mission well done. I och med Sveriges under 90- och 00-talens minskade geostrategiska värde och därmed marginaliserande i säkerhetspolitik har det varit av högsta vikt för svensk nationell säkerhets- och utrikespolitik att delta i Afghanistan. Genom att delta i denna av FN beordrade och USA och NATO genomförda insats har Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska aktier stärkts. De fördelar i form av säkerhetsgarantier Sverige kunde påräkna till följd av geografiskt läge mellan NATO och Warzawapakten, har under 00-talet kunnat inkasseras genom internationella insatser. Detsamma gäller svenskt inflytande inom EU, vilket säkerligen har gett Sverige vissa fördelar inom andra politiska områden. Sverige är genom åren tillsammans med Frankrike det enda land som ställt upp i samtliga EU:s militära operationer.


Ett strategiskt fiasko har den svenska afghanistaninsatsen varit på så sätt att det ständigt saknats ett tydligt svenskt mål med insatsen. Ett minsta krav har varit att man från politisk nivå kunnat få ett tydligt svar vilket syftet med insatsen är och vad den ska åstadkomma. Ett sådant har ständigt uteblivit och svaren har varierat med partitillhörighet och år. Alltifrån rösträtt och jämställdhet för kvinnor till narkotikabekämpning har redovisats.

De svenska markförband som har opererat ute på fält har allt som oftast rönt såväl stridstekniska som taktiska framgångar, men på strategisk nivå har dessa ändå utgjort nålstick. Den svenska insatsen har redan från början varit svårt underdimensionerad, särskilt sedan Sverige 2006 valde att ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-i-Sharif från Storbritannien. På en yta fyra gånger så stor som Kosovo skulle drygt 270 svenska soldater ansvara för säkerheten tillsammans med afghansk polis och militär i fyra afghanska provinser. I Kosovo, en insats som fortfarande pågår, sattes nästan 60 000 soldater in för att upprätthålla säkerheten och möjliggöra de samhällsbyggande insatserna. Under åren har den svenska styrkan sedan utökats till ca 600 soldater för att nu i rask takt minskas, då den officiella politiska hållningen är att säkerhetsansvaret nu kan lämnas över till afghanska styrkor.

Under det sena 00-talet rådde en stark motvilja att förstärka den svenska insatsen med tyngre vapen och tyngre fordon för att kunna möta ett större hot. En inte alltför uppmuntrande bild hade dessförinnan tecknats avseende utvecklingen i området. Slutsatserna föll inte i god jord och förstärkningarna försenades. Likaså innebar rekommendationerna från Regeringens "genomförandegrupp" för rationaliseringar inom Försvarsmaktens materielförsörjning att leverans av viss kritisk materiel såsom pansarterrängbilar och UAV:er försenades med 2-3 år. På samma sätt har också svensk inrikespolitik, på samma sätt som Libyeninsatsens antal stridsflygplan, fått styra insatsens utformning. Sedan några år tillbaka har det blivit ett allmänt svenskt politiskt mantra att svenska sjukvårdshelikoptrar måste komma på plats i Afghanistan. Oförmågan att ordna fram dessa är gamla synder sedan den strategiska timeouten och när det väl blev möjligt att få dessa på plats fanns ej längre behovet. Helikopterinsatsen har inneburit ett steg framåt för Försvarsmaktens allmänna förmåga, men sett som den svenska afghanistaninsatsen har det inneburit att personalrader som kunnat användas för soldater på fältet blockerats, även om man på politisk nivå anser sig ha utökat personalramen att rymma helikopterförbandet.

Vidare kan samordningen mellan svenska biståndsinsatser och den militära insatsen kritiseras. Svenska Afghanistankommittén är en helt fristående organisation som uträttar och har uträttat stora välgärningar i Afghanistan. Att kräva att SAK samordnas med statliga svenska insatser är fel. Däremot kan man ha starka synpunkter på samordningen mellan den svenska militära insatsen och svenska statliga civila biståndsinsatser i Afghanistan. En samordning skulle utan tvivel leda till stora synergieffekter. Att som plutonchef gång efter annan få tala med en och samma byäldste om att brunnen som två år tidigare snart kommer att byggas, skapar inte förtroende för ISAF eller de afhganska myndigheterna. Irreguljära krig som det i Afghanistan vinns inte på slagfälet utan på det civila planet genom statsbyggande och återuppbyggnadsarbete. De militära insatserna syftar ytterst till att skydda de civila insatserna. Lyser dessa med sin frånvaro blir resultatet därefter. Sålunda kan man även kritisera fördelningen av resurser mellan den svenska militära insatsen och de civila. Kanske skulle man högre prioritera statliga biståndsinsatser i områden där en allmänt hög statlig svansföring finns över andra regioner?


En rimligare målsättning hade därför från början varit att med det nuvarande styrkebidraget ta ansvar för en av de fyra provinser som utgjort det svenska PRT:t. I samband med detta skulle man också från början tagit höjd för en helhjärtat svenskt engagemang. Starta med ett rejält tilltaget förband på samma sätt som BA 01 och KS 01. Dessa var rejält förstärkta med helikoptrar, stridsvagnar och indirekt eld. Det är betydligt enklare att skala ner en insats än att förstärka den. En annan begränsning har varit de svenska politiska förbehållen och insatsreglerna, som först förrförra året medgav en tillämpning av krigets lagar i Afghanistan. Tidigare ansågs fred råda, varvid svenska förband endast kunde besvara eld efter att motståndaren skjutit först. Ett inte särskilt trovärdigt agerande som dessutom ställer till problem i samverkan med lokala myndigheter.

Sålunda är den svenska afhganistaninsatsen ett strategiskt misslyckande. För lite har gjorts och för sent och detsamma gäller Afghanistan i sin helhet. På så sätt har Allan Widman helt rätt. Det återstår dock att debattera huruvida Sverige nu kan dra sig ur med rak rygg eller om insatsen ska fortsätta. Den halvmesyr som blev resultatet av det senaste riksdagsbeslutet talar egentligen emot bägge delarna. Det finns varken politisk vilja att på allvar engagera sig i Afghanistan samtidigt som man inte kan tillåta sig ett tillbakadragande.

Man ska också ha med sig att den svenska Afghanistaninsatsen under de senaste åren har dimensionerat de markoperativa insatserna. Det blir ett hästjobb, särskilt på lägsta stridstekniska nivå att nu ominrikta resurserna mot en högteknologisk konventionell fiende istället för en lågteknologisk irreguljär fiende. Stora lärdomar har ändå dragits avseende materiel och därtill har såväl Försvarsmakten som andra myndigheter blivit mer combat-proven och insett att papperslösningar inte håller.



Det är av stor vikt är det ovanstående erfarenheter tas med till nästa internationella insats. Sedan ungefär ett år tillbaka har det rests allt starkare politiska krav på en svensk FN-insats, framförallt från socialdemokratiskt håll. Det är nu ett rätt många år sedan Sverige deltog i en renodlad militär FN-insats där ledningen utövas av FN. De insatser som genomförts under senare år har samtliga varit grundade i ett FN-mandat vilket i praktiken är ett svenskt krav vid militära insatser, men ledda av EU eller NATO.

Man bör dock ha med sig varför det inrikespolitiskt reses krav på en ny svensk FN-insats, vilken som helst. Det är ingalunda för att verkligen på plats göra en reell insats, utan huvudsakligen av just de strategiska skäl som redovisades tidigt i inlägget. En dylik insats stärker Sveriges aktier i FN, vilket varken Håkan Juholt eller Urban Ahlin stack under stol med när man förra året började resa krav på en "FN-insats". I och med Jan Eliassons utnämning till vice generalsekreterare behöver Sverige också visa handlingskraft på fältet. Man ska inte bli förvånad om vi snart ser en svensk insats i Afrika i FN-regi. Erfarenheterna från insatsen i Afghanistan måste dock omhändertas innan en ny insats påbörjas. Den får inte bli halvhjärtad, dåligt samordnad, politiskt bakbunden eller utan tydlig och entydig målsättning. Av vikt är också att man inte från politisk nivå inte viker ned sig vid första motgång. Militär verksamhet är kostsam i såväl pengar som blod. Att i samma veva som de första förlusterna kräva en reträtt är att spela motståndaren i händerna. Man må vinna det av politisk nivå beordrade kriget på stridsteknisk och taktisk nivå, men så fort man på politisk nivå talar om en reträtt har motståndaren vunnit på strategisk nivå – och det är det som i slutänden räknas.

Troligt är också att det inom något år blir en ny stor svensk militär insats och då sannolikt FN-ledd. På samma sätt som Sverige säkerhets- och utrikespolitiskt är beroende av att delta i internationella militära insatser, är Försvarsmakten för sin rekrytering av soldater beroende av att det finns en internationell insats för soldaterna att tjänstgöra i.



Viktigt i nuläget är ändå att fortsatt ge de svenskar som fortsatt genomför afghanistaninsatsen ett helhjärtat stöd. Deras ansträngningar och uppoffringar är inte mindre värda utan snarast desto mer. De förtjänar lika fullt den bästa upptänkliga utrustning och förutsättningar att lösa de uppgifter de är satta att lösa av landets högsta beslutande organ.



SvD, SR
Chefsingenjören, Staffan Danielsson

Uppdatering 9/4 20.00: Allan Widman kommenterar nu i ytterligare ett blogginlägg sin ändrade inställning till den svenska insatsen i Afghanistan.

Fortfarande huvudlöst

En vecka har nu gått sedan Sten Tolgfors avgick som försvarsminister och ännu syns ingen efterträdare. Det tycks allt tydligare att Tolgfors avgång ingalunda var den sedan länge planerade avgång man vid presskonferensen försökte göra sken av. Två tänkbara anledningar finns till att försvarsministerposten ännu inte besatts. Det ena alternativet är att man har svårt att finna en lämplig kandidat med "rätt" bakgrund alternativt en kandidat som kan godtas av alla allianspartierna.

Det andra alternativet är att det är svårt att hitta någon frivillig som är villig åta sig det i dagsläget utsatta arbetet som försvarsminister. Ett arbete som sannolikt inte blir mindre turbulent vad tiden lider och ju närmare valet 2014 vi kommer. Allt fler debattörer och även politiker från de egna alliansleden går nu ut och beklagar den skönmålning som pågått av försvaret sedan försvarsbeslutet 2009. Att få materielomsättningsbehovet, det nya personalförsörjningssystemet och radikalt ökade målsättningar att gå ihop låter sig inte göras inom nuvarande ekonomiska ramar och ju mer det skönmålas, desto svårare kommer näste/nästa försvarsminister att få det.

Materielbudgeten har de senaste fem åren halverats samtidigt som ett nytt dyrare personalförsörjningssystem införts. Några av konsekvenserna med det sistnämnda kunde man igår läsa om i  Dalarnas Tidning, där det berättas att verksamheten vid Älvdalens skjutfält kommer att minskas drastiskt. Anledning är att förbanden med det nya personalförsörjningssystem inte längre har råd att öva där när soldaterna ska betalas traktamenten och övningsdygnsersättning. Istället får förbanden inrikta sig på satsa på lokala och mindre övningar på de egna mindre skjutfälten. Följden blir också att utöver att personal på Älvdalens skjutfält kommer att sägas upp/omplaceras, kommer de förband som i alla fall väljer att öva där att på egen hand få sköta skjutfältet, dvs mindre tid för övning. Samtidigt går det nu nästan inte en dag utan att man hittar artiklar i lokaltidningar landet runt där verksamheten på landets många skjutfält ifrågasätts av olika intresseorganisationer.

I försvarsbeslutet 2009 talades det också om uppemot 2000 personer insatta över tiden i internationella insatser. Kostnaden för de pågående insatserna som omsätter ca halva den storleken ligger på mellan två och tre miljarder kr årligen. Det är med andra ord svårt att se att det skulle finnas ekonomiskt utrymme för att utöka de internationella insatserna. En ny försvarsminister måste också ta itu med frågan om nya internationella insatser för att hålla igång soldatrekryteringen, eftersom just de internationella insatserna utgör stora morötter för soldaterna, både i form av upplevelser, men också lönemässigt. Paradoxen är här att insatserna behövs för att kunna rekrytera soldater, medan stora delar av officerskåren börjar bli rätt krigstrött. Även avseende materiel innebär den ständiga internationella insatserna en stor belastning då materielparken slits oerhört hårt under skarp användning och därför måste omsättas mycket tidigare än planerat. Att få detta att takta med den ringa materielbudgeten låter sig inte heller göras.

Slutligen hänger också mycket av finansieringen av det framtida försvaret på att man ska lyckas trolla fram rationaliseringsvinster på 700 miljoner kr om året ur en rationaliserad försvarslogistik.

Det är som synes inget tacksamt och enkelt jobb som väntar den person som accepterar erbjudandet att fylla vakansen som försvarsminister. Tiden börjar nu rinna ut för en klädsam övergång. Ganska snart kommer Regeringens handlingskraft i frågan att börja ifrågasättas.

I tider av fred...

"Gud och soldaten hedrar vi, när ofreden råder och de står oss bi. Men när fred råder och fyllda är faten, glömma vi Gud och föraktar soldaten"

Alf Henriksson


Detta citat gör sig än en gång påmint och denna gång på ett något oväntat ställe, nämligen i vårt västra grannland.

Flygbolaget Norwegian som är på stark frammarsch, utlyste tidigare i år en tävling om vilken norsk person som ska pryda fenan på ett av flygbolagets många nya flygplan. Flygbolagets modernaste flygplan pryds alla av en känd norsk personlighet, såsom t ex Fridtjof Nansen. Även en del svenskar har förärats en fena, t ex Selma Lagerlöf och Carl von Linné.

Ganska snabbt visade sig en av favoriterna i tävlingen vara Trond André Bolle, örlogskapten i norska Marinejegerkommandoen (norska kustjägarna). Bolle stupade sommaren 2010 i Afghanistan och blev 2011 den förste norrman som efter andra världskriget förärats Norges högsta militära utmärkelse, krigskorset med svärd med anledning av uppdrag under tidigare rotationer i Afghanistan. Tyvärr fick som sagt utdelningen ske postumt. Bolle är fortfarande en stark personlighet i Forsvaret och används bla som exempel i  ledarskapsutbildning.

Nu har dock Norwegian diskvalificerat Bolle från tävlingen, då han anses utgöra en säkerhetsrisk för företaget. Man verkar rädd att ett flygplan med Bolle på ska bli ett mål för terrorister, men förmodligen finns det också en viss affärsaspekt i det hela i en rädsla att stöta sig med kunder som är emot insatsen i Afghanistan.

För norska staten och Forsvaret blir det här snabbt en sak att hantera. Militär personal, försvarsvänner och veteraner i synnerhet reagerar starkt på en officer som stupat för sitt land ska sopas undan och benämnas som en säkerhetsrisk. Norska staten är också Norwegian största kund och Forsvaret har upphandlat sina flygresor med Norwegian. Samma sak gäller för övrigt i Sverige, där Norwegian vunnit Försvarsmaktens upphandling för 2012. En annan aspekt som ytterligare sänker Norwegian är att dess vd Björn Kjos är tidigare officer och stridspilot, varvid många hade högre förväntningar på bolaget än det nu aktuella agerandet.


Ole-Asbjørn Fauske som driver bloggen Observasjoner, varifrån inspirationen till detta inlägg kommer, lovar att under alla sina kommande resor med Norwegian vara en obekväm passagerare och fråga Norwegians personal varför inte Trond André Bolle kunde få ta plats bland Norwegians övriga hjältar.

Hela historien ger en bitter eftersmak. Officerare och soldater förväntas våga sina liv och vara beredda att betala det yttersta priset för sina land, men sedan vill man helst inte känna av dem. Att nu även Norge halkat så snett var oväntat.

VG, 2, Db, SvD

Jobbiga öar

I dagarna är det 30 år sedan Falklandskriget och den argentinska ockupationen av den brittiska ögruppen. När kriget bröt ut var Falklandsöarna sett som ett allmänt problem inom brittiska regeringskretsarna och mycket lite tankemöda lades på ögruppen och grannöarna Sydgeorgien. Att Argentina skramlat vapen och behövde en yttre agenda att samla landet runt förbisågs i Storbritannien. Vad avsåg den expeditionära förmågan var den också på tillbakagång. De brittiska tidigare stora hangarfartygen var nu ersatta med mindre med den helt nya Sea Harrier och ej längre med förmåga till airborne early warning, vilket skulle visa sig ödesdigert under det kommande kriget. Den brittiska bombflygplansflottan var under avveckling och lufttankning hade inte genomförts på många år. Man blev i princip tvungen att skramla fram flygplan på väg till skroten för att kunna genomföra bombräder mot flygbasen på Falklandsöarna och dessutom påbörja en helt ny luftankningsutbildning.

Även på den argentinska sidan begicks allvarliga misstag, där det största var att tjuvstarta kriget innan den lämpligaste tidpunkten inföll, nämligen några månader då den brittiska flottan skulle ha hunnit genomföra större delar av den försvarsreduktion som beordrats i det nyss tagna försvarsbeslutet.

Falklandskriget innebar i mångt och mycket en revolution inom såväl det brittiska försvaret som för sjökrigföring världen över. Inte minst visade Falklandskriget vikten av ett fullgott luftförsvar för fartyg och vid känsliga operationer, såsom landstigningar. De brittiska fartygen hade stora problem med inte bara de lågt flygande argentinska attackflygplanen vars anfall i många fall misslyckades för att de fällde sina bomber från så låg höjd att bomberna inte hann armeras. De luftvärnssystem som fanns på de brittiska fartygen, visade sig i mångt och mycket ineffektiva. Inte minst den äldre luftvärnsroboten Sea Cat som även fanns på svenska jagare, visade sig helt oduglig. Resultatet av kriget har vi kunnat skönja under de gångna decennierna i form av stora satsningar på luftvärnssystem som kan bekämpa sjömålsrobotar och andra små snabba mål, men också i form av ett helt nytt tänk avseende sjöstridsdräkter till följd av brittiska erfarenheter från träffade fartyg.

Nu 30 år efteråt är Falklands åter i ropet då oljetillgångar upptäckts i grannskapet. Den argentinska åtrån är starkare än på många år, men detsamma gäller brittiskheten hos befolkningen på öarna. Den brittiske utrikesministern William Hague redogjorde idag i en artikel för hur han och hans regering ser på situationen på öarna.


För brittisk del skulle en återupprepning av Falklandskriget vara i det närmaste omöjlig att vinna. Storbritannien saknar numera grunden för den expeditionära förmåga som krävs för att försvara eller än värre återta öarna, nämligen hangarfartyg. Sedan Harriersystemet förtida avvecklades för ett drygt år sedan har Storbritannien inget hangarfartygsbaserat flyg förrän då landets F-35/JSF levereras och det lär dröja framåt slutet av detta decennium. Då återstår det att se huruvida man haft råd med att köpa och behålla de två projekterade hangarfartygen.

Till skillnad från 1982 har Storbritannien idag stridsflyg permanent stationerat på Falklandsöarna, liksom en avsevärt större militär kontingent. Man avser inte göra om samma misstag som i början av 80-talet att lämna Falklandsområdet som ett militärt vakuum – inte minst när stödet hos befolkningen är så stort som det är. För svensk del kan man fundera lite över försvarsbeslutet 2004 vilket medförde att Gotland på samma sätt som Falklandsöarna lämnades utan svensk militär närvaro, trots att t o m de mest rudimentära analyser visar på öns säkerhetspolitiska geografiska värde. I dagsläget innebär den svenska militära situationen efter en rad på varandra följande försvarsbeslut att valet står mellan att tillföra Gotland militärt försvar och lämna resten av landet åt sitt öde eller vice versa.


Det är jobbigt med öar som är av intresse för andra och i svensk säkerhetspolitik fortsätter Gotland att vara ett vakuum. Med undantag för 14 förrådsställda stridsvagnar...


Läs även hos Falklandskännaren Tokmoderaten

DN, SvD

Näste försvarsminister

Näste försvarsminister kommer som tidigare skrivits att få dra ett tungt lass. Sten Tolgfors avgick i en känslig fas och anledningarna till avgången kan diskuteras. Kände sig Tolgfors klämd i och med Saudi-affären där han fick bära hundhuvudet trots att någon annan hade det egentliga ansvaret? Den före detta moderate försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson skriver tankeväckande på sin blogg om turerna kring Sten Tolgfors uppgång och fall som försvarsminister.

På Newsmill skriver kristdemokratiska ungdomsförbundet om sina förväntningar på en ny försvarsminister.  Framförallt anser man att den nya försvarsministern måste ta tag i Gotlands- och NATO-frågorna. KDU vill se en permanent reguljär militär svensk närvaro på ön. Det är en ytterst viktig fråga. En tillförsel av förband i tidigt skede av ett skymningsläge kan ses som spänningshöjande, medan en för sen tillförsel innebär att tillförsel överhuvudtaget inte kan ske, då Sverige saknar förmåga att landstiga med större förband. Även NATO-frågan är i sin tur viktig och den berördes även av Allan Widman härom dagen. Hur blir det svenska förhållandet till NATO och USA när Sverige drar sig ur Afghanistan och det ömsesidiga beroendet därmed avtar? För att bibehålla intresset för Sverige som icke fullvärdig medlem är det sannolikt så att Sverige måste ställa upp även i nästa NATO-ledda insats.

Ett tillbakadragande från Afghanistan innebär också att möjligheterna för soldaterna att komma iväg på utlandsinsats avsevärt minskar. Just utlandsinsatsen har använts som ett fundament i det nya personalförsörjningssystemet. Rekryteringen och motivationen under tjänstgöring byggs utifrån utlandsinsatsen som morot. På samma sätt är soldaternas löner satta utifrån att lönen avsevärt höjs vid internationella insatser. Hur ska man knäcka denna nöt? Här får nästa försvarsminister ett digert jobb med att finna en balans i en fråga som kommer att vara helt avgörande för om det nya personalförsörjningssystemet och därmed också IO 14 kommer att lyckas.

Karin Enström, Cecilia Widegren är några av de namn som tidigare nämnts som favoriter till försvarsministerposten utifrån en försvarsbakgrund. Därutöver har andra namn nämnts som lämpliga som försvarsminister som första ministerpost, eftersom "det är ett mindre viktigt område och därmed ett bra insteg". Däremot gör de senaste uppgifterna gällande att ytterligare ett namn är aktuellt och att vederbörande fått helgen på sig att fundera samtidigt som manegen krattas. Som bekant har regeringens popularitetssiffror den senaste tiden varit vikande, liksom opinionssiffrorna för Alliansen som helhet. Beroendet av stöd från oppositionen för att nå framgång i Riksdagen har stoppat en rad viktiga förslag från Regeringen alltsedan valet 2010. I och med valet av Stefan Löfven som ny socialdemokratisk partiledare har det varit tal om att bredda Alliansen och utnyttja den kil som sedan valet varit inslagen mellan de rödgröna partierna. Av den anledningen är nu ett av toppnamnen till ny försvarsminister språkröret i Miljöpartiet, Gustav Fridolin. Utöver att det skulle vara ett sätt för Regeringen att visa handlingskraft i Saudiaffären, skulle denna utnämning innebära att Alliansen närmare knyter Miljöpartiet till sig och säkrar majoritet i Riksdagen.

SvD, 2