Det senaste i serien Putin - Historiemagistern

Historierevisionisten är väl snarare det rätta epitetet. Jag missade tidigare denna artikel i SvD tidigare idag, men efter att nyss ha läst den måste jag säga att jag är rätt chockad. Det tål att sägas igen, skillnaderna mellan Hitlers Tyskland på 30-talet och Putins Ryssland är färre än likheterna.

Putin låter nu tydligen skriva om (eller kanske skriva bort) stora delar av den moderna ryska historien. Det som försvinner ut är Stalins utrensningar, gulagerna, Katynskogen eller efterräkningarna för ryssar som hamnat i tyska fångläger eller bara bakom de tyska linjerna när de allierade vunnit kriget. Enligt Putin är det mycket viktigt att Rysslands ungdomar "känner stolthet över sitt land och dess historia". Det förstår ju var och en att sådana skamfläckar i historien inte räknas på precis samma sätt som en pilsnerboll på första hålet inte gör det.

I Sverige förstår väl var och en att Putins Ryssland inte på något sätt kan utgöra, utgör eller någonsin kommer att utgöra ett hot mot Sverige. Det ska bli mycket intressant att se hur det motiveras att Putin måste vara kvar vid makten, när det egentligen snart är hans tur att lämna ämbetet.

Apropå historieskrivning...

I kommentarerna till inlägget "Nazi-tyskland fick även svenska flottans hjälp" i Birger Schlaugs blogg skriver Schlaug följande "Jag är inte lika övertygad som dig om att det inte inom officerskåren, liksom inom det svenska samhället i stort, fanns en hel del sympatier för nazityskland." som svar till signaturen Arthur. Jag skrev som kommentar att det naturligtvis finns anledning att skämmas för detta och därmed anledning att även minnas detta. Men, det är precis lika viktigt att minnas att det fanns de svenskar som hyste sympatier för Stalin och Sovjetunionen. Detta glöms, eller göms, ofta i den svenska historieskrivningen.

(Antingen var detta lite för magstarkt för Schlaug eller också blev det på något sätt hicka i cyberrymden eftersom han valt att inte publicera min kommentar, medan andra senare kommentarer publicerats. Egentligen hade jag bara tänkt länka till det jag skrev där, men det finns ju som sagt inte. Jag hoppas att jag får anledning att ändra detta sista stycke.)

Edit 070802 1130
Nu har vi rett ut det där och vi hoppas både Birger och jag på hicka i cyberrymden.

Långa inlägg....

Jag tenderar att skriva rätt långa inlägg, men de är läsvärda!

Fortfarande rödgrön röra

En annan bloggare hävdar att Lennart Olsen, författaren till dagens Brännpunkt kommer att kritiseras för att han är miljöpartist. Inte otroligt och det kan ha att göra med att det just är miljöpartiet som har den sämsta kollen på Försvaret och försvarspolitiken.


Olsens debattartikel handlar om "det politiska systemets" mycket dåliga koll på vad försvarsbudgeten används till. Olsen koncentrerar sig på att kritisera framförallt personalkostnaderna och den stora mängd stabsofficerare som är kvar inom Försvaret trots alla förbandsnerdragningar.

Det borde inte vara obekant för Olsen att en central del i den svenska arbetslagstiftningen är LAS. Efter var och en av socialdemokraternas nerdragningar i det senaste decenniets galna försvarsbeslut har Försvarets enda möjlighet att göra sig av med personal varit att antingen sparka de senast anställda (enligt LAS...) eller att erbjuda de äldre så förmånliga villkor för att säga upp sig att de väljer att göra detta. Det säger sig självt att detta inte direkt är gratis.

Kostnaden för att därför göra sig av med äldre personal borde inte komma som någon överraskning för Olsen som ska ha varit "politiskt sakkunnig" på Försvarsdepartementet och därför rimligtvis borde ha hört talas om detta. Om inte och och för den som i övrigt inte är bekant med detta rekommenderas denna länk.

Efter FB04 anhöll ÖB om att få göra avsteg från LAS eftersom han ansåg att Försvaret inte mäktade med ytterligare en snurr med särskild pension och avgångsvederlag. Att sparka folk gick bara genom att göra sig av med de yngsta, mest behövda officerarna. Så fick det också bli eftersom beskedet från regeringen blev att LAS gäller.

Det krävs inte större analytisk förmåga heller för att förstå att den som lämnar en trygg tillvaro i Försvaret på statens kaka, är den som ser sig ha en möjlighet på den öppna arbetsmarknaden. Detta är inte den medelålders eller snart medelålder stabsofficeren, som Olsen undrar varför det finns ett sånt överflöd av, utan snarare den yngre som har en större chans att starta om på nytt och inte har hunnit slå ner en eventuell familjs bopålar alltför djupt.

Det enda jag vet säkert med nerdragningarna är att försvarseffekten minskat samtidigt som vi ackumulerat mer kostnader för själva nerdragningen.


Vad Olsen istället skulle koncentrera sin ilska på är det statliga systemet med interndebiteringar som gäller även inom Försvaret. T ex står FMLOG och Fortverket för över 10 % av försvarsbudgeten. Fortverket som handhar Försvarets byggnader har ett avkastningskrav och skall ta ut marknadsmässiga hyror av Försvaret. Överflödet går sedan tillbaka till finansministern. Ett fullständigt idiotiskt system, gjort för att sysselsätta fler byråkrater. Det förstår ju var och en vikten av att Försvaret ska betala hyror för kaserner som Försvaret byggde i början av seklet på egen mark i en stadskärna. Eller hur tar man ut en marknadshyra på ett bergrum i ödemarken? Systemet med FMLOG är också fantastiskt. En glödlampa som ska bytas i Luleå, får ej bytas av personalen i byggnaden det gäller. Den måste felanmälas till FMLOG i Arvidsjaur, som sedan ska skriva en arbetsorder till FMLOG i Luleå som ca en månad efter att lampan gått sönder byter den. Läs gärna mer i mitt inlägg "Putin och CFE-avtalet".

Ett alternativ som jag starkt förespråkar, men som Olsen och hans partikamrater, liksom hans kollegor i den förra regeringen anser för magstarkt (säkerligen också den nya regeringen) är att ge ÖB fria händer med Försvarsbudgeten, istället för att som nu låsa den i olika konton med vattentäta och orörliga skott och sedan detaljstyra förbandsplaceringar från Helgeandsholmen och Rosenbad. Människor tenderar att vara som mest effektiva i sitt arbete om man ger dem så fria händer och så stort förtroende som möjligt under förutsättning att det är en uppgift de brinner för. Följaktligen anser jag att Försvaret, som rimligtvis borde ha bäst koll på hur försvaret av Sverige sköts effektivast, efter uppgifter givna av Riksdagen, självt skulle få disponera försvarsbudgeten och bestämma placeringen av olika förband.


Försvaret av det egna landet är en stats viktigaste och mest grundläggande uppgift. En försvarsmakt är direkt att jämställa med ett landslag. De mest lämpade för uppgiften skall få bästa möjliga medel och träning för att säkerställa en seger i en landskamp. Därför anser jag att man inte kan hålla på och dalta med kvotering, LAS och liknande. Landets mest lämpade personer skall lösa uppgiften oavsett om de är män, kvinnor, homosexuella eller mörkhyade.


I en sak håller jag dock med Olsen. Man kan definitivt ifrågasätta försvarseffekten vi får för vår stora försvarsbudget. Dock verkar det inte bättra sig eftersom statsministern i sitt första uttalande efter Borgs utspel inte dementerar en ny budgetnerdragning. (mil.se om samma sak)

På tal om svek...

Redan för något år sedan avslöjades att regeringen Palme ej vidarefört den mest känsliga försvarsplaneringen, NATO-samarbetet, till regeringen Fälldin. Anledningen var att man insåg att en sådan kunskapsöverföring skulle vara att begå politisk seppuku för socialdemokratin efter åratal av officiell neutralitet, aggressiv kritik av USA och mot borgerliga propåer om ett närmande till NATO. Att ge borgarna tillgång till denna information skulle minst sagt kunna innebära slutet på socialdemokratin.

SvD:s säkerhetspolitiske reporter Michael Holmström recenserar idag FOI-forskaren Robert Dalsjös doktorsavhandling vid King's College, "Life-line Lost. The Rise and Fall of ”Neutral” Sweden‘s Secret Reserve Option of Wartime Help from the West".

Jag har själv inte läst avhandlingen, men ska försöka få tag på den. Det verkar vara mycket intressanta uppgifter som avslöjas.

Som tidigare nämns avhandlas bl a hur regeringen Palme medvetet "kapade" Sveriges viktigaste livlina i händelse av krig - stödet från NATO vid ett sovjetiskt anfall.

En sak som bör intressera alla är att redan under tiden från VK 2 slut fram till 70-talet utgjorde stöd från NATO ett centralt inslag i försvarsplaneringen. Att döma av det som Holmströms recension förmedlar, så centralt att man kan ifrågasätta framgången i ett svenskt försvar på egen hand mot ett sovjetiskt anfall. Försvarsmakten förfogade på den tiden över resurser som var tusentals procent större än idag. Ändå finns det de politiker som idogt hävdar att Försvarsmakten klarar att försvara Sverige med de 8 mekbataljoner, 4 JAS-divisoner och fåtal fartyg man idag förfogar över. Dessutom görs detta utan någon samplanering med NATO eftersom socialdemokraterna medvetet sköt den i sank för att slippa tappa huvudet. Tala om svek och hasardspel med medborgarnas säkerhet.

Jag förstår inte hur man överhuvudtaget kan ta socialdemokratin på allvar efter dessa årtionden av rena lögner och falskspel.

Som sagt, det ska bli mycket intressant att läsa Dalsjös avhandling. Läs gärna Holmströms recension

Den trendiga historien

På DN Debatt idag håller historieprofessor Gunnar Richardson en lektion om det svenska sveket under VK 2. Richardson vill koppla samman Sveriges eftergifter mot Tyskland med "svenska folkets kallsinne inför närmare Europasamarbete idag". Richardson anser vidare att många glömt vad som egentligen hände sommaren 1940 och vill presentera en som han anser mer korrekt bild.

Det är bara att konstatera. Det är trendigt att skriva kungahuset och nazister i samma mening, liksom det är ännu trendigare att framhäva Per-Albin-regeringens feghet. Liksom en drucken skrävlar vid bardisken om allt han kunnat göra bättre och annorlunda än en rival, skrävlas det ofta om hur Sverige borde ha agerat under VK 2 mot Tyskland. Detta sker ständigt med samma klena eftertanke, oförmåga att sätta sig in i den dåtida situationen samt resulatet av sådan politik. Det mest extrema jag stött på var en historieprofessor jag studerade för, som insisterade på att Flygvapnet borde ha bombat järnvägarna till Auschwitz, så fort man i Sverige hörde talas om förintelselägren.

Något av det som Richardson, liksom många andra negligerar att väga in eller redovisa i sina redovisade bilder av den svenska oförmåga att stå upp mot det tyska monstret följer nedan:

Då VK 2 bröt den 1 sept 1939 och Tyskland anföll Polen existerade ett fördrag mellan Tyskland och Sovjetunionen, populärt kallad Molotov-Ribbentroppakten (MRP). I detta fördrag delade de bägge länderna östra Europa mellan sig. Därutöver fanns bl a även punkter rörande handel. I detta fördrag gavs bl a Sovjet fritt spelrum i Finland. Folk i gemen tror att det var Tyskland som invaderade Polen, men sanningen är att även Sovjetunionen gjorde, även om man väntade drygt två veckor med att ta sin beskärda del enligt MRP.

Under 30-talet hade Sovjetunionen och Finland ingått en non-agressionspakt. Under 1939 (stärkt av MRP) ställde Sovjet hårdare och hårdare krav på Finland, för att slutligen den 28 nov dra sig ur non-aggressionspakten och den 30 nov anfalla Finland fullt ut. Trots ett utomordentligt motstånd i kampen David mot Goliat (vilket förvånade hela världen), tvingades Finland söka fred med Sovjet i mars 1940. Freden blev för Finlands del mycket hård och man tvingades avträda stora delar av landets yta till Sovjetunionen. Sverige var EJ neutralt i detta krig, utan endast ej krigförande land. Bl a lämnades ett avsevärt militärt stöd till Finland.

Knappt hade freden slutits mellan Sovjetunionen och Finland förrän Tyskland den 9 april anföll Norge och Danmark simultant. Det svenska Försvaret hade då till stora delar hemförlovats och order om ny mobilisering gick ut, vilket tog dagar att verkställa. Jag hoppas att Försvarsmaktens status och beredskap vid denna tid är allmänt känd.

Efter invasionen av Norge och Danmark var så Sverige inneslutet av Tyskland i norr, väster och söder och Ryssland i öster. Detta samtidigt som den egna Krigsmakten och försvarsindustrin kämpade febrilt för att förstärka försvaret. Detta skedde med stor svårighet då landet var i princip avskuret från all handel med omvärlden. Att försöka köpa krigsmateriel var i princip omöjligt eftersom alla länder (krigförande och icke krigförande) pumpade in hela sin produktion i de egna krigsmakterna.

De flesta borde kunna inse att Sveriges position var ytterst utsatt. I detta läge med tyska stridsvagnar i princip vid svenska gränsen (Sverige hade endast ett fåtal stridsvagnar utan kanoner) är det fullt förståeligt anser jag att regeringen gick med på permittenttrafik. Trafiken skedde också efter svenska villkor som var betydligt hårdare än de av Tyskland önskade.

Ponera att Sverige 1940 skulle ha valt att sätta hårt mot hårt. Vad skulle det ha tjänat till? För det första fanns det inget hårt att sätta mot det hårda. För det andra skulle tyskarna snabbt ha tagit landet med avsevärda förluster för Sverige. För det tredje är det troligt att britterna skulle sett sig tvingade att bomba strategiska mål i Sverige (t ex malmfälten) för att förneka tyskarna dem. Anser man att det är värt att kliva ut på övergångsstället framför en bil som precis kör förbi för att kunna visa att man hade rätt är ju detta en seger.

Studerar man VK 2 ser man också att svensk politik mot Tyskland är så efterhållsam som möjligt givet den hotbild och säkerhetspolitiska situation som existerade. Eftergifterna svängde fram och tillbaka med hotbilden.

1941 anföll Tyskland Sovjetunionen. Finland tog då chansen att ta tillbaka de i vinterkriget förlorade områdena. På detta sätt hamnade Finland på axelmakternas sida från att tidigare varit stött av Storbritannien och Frankrike (ockuperat sedan 1940).

Lite olika möjliga utgångar vid olika handlingsalternativ:
Sverige skickar förband för att stödja Finland i Vinterkriget: Eventuellt ett fortsatt sovjetiskt anfall in i Sverige. Krigsmakten försvagad vid det tyska anfallet på Norge och Danmark.

Sverige gör gemensam sak med Norge 9 April: Förmodligen tysk invasion av Sverige.

Sverige nekar eftergifter mot Tyskland 1940: Tyskland får sin vilja igenom med kraft.

Sverige ansluter sig till de allierade 1941: Landet omringat av tyska förband i norr, väster och söder samt helt plötsligt fiende till Finland. De allierade saknar resurser att stödja Sverige och landet klarar sig inte mot ett tyskt anfall, med de knappa resurser vi förfogade över.

Ovanstående går självklart inte att garantera på något sätt. Jag är dock ganska övertygad om att VK 2 slutade så gott som möjligt för Sveriges del.

De som gärna för fram historier om svenska eftergifter mot Tyskland under VK 2, talar lika ogärna om den handel och det utbyte av information som skedde med de allierade. Likaså om understödet till en eventuell befrielse av Norge i slutet av kriget, såsom operation Balchen och planerna på att låta den svenska Krigsmakten gå in i Norge för att driva ut tyskarna. Framförallt är det trendigare att tala om svenskarna i tysk tjänst snarare än om det större antal som deltog på de allierades sida.

Vad hade vi tjänat på att bli invaderade av Tyskland under kriget? Sverige hade säkerligen inte varit så blomstrande som idag. Mycket av det som vi idag tar förgivet, framförallt "folkhemmet" hade säkerligen sett annorlunda ut eller inte existerat. Kanske hade rentav VK 2 fått en annan utgång? Svårt att säga.


Birger Schlaug länkar också till Richardson artikel. Schlaug försöker och lansera eskorten av tyska fartyg på svenskt vatten som något tidigare okänt, vilket det inte är. Tyska flottan höll sig med undantag av u-båtarna förhållandevis passiv under kriget efter sänkningen av Bismarck. Argumentet att svensk eskort frigjorde tyska sjöstridskrafter ter sig därför lite underligt. Genom svensk eskort av tyska fartyg kunde man dessutom ha tyskarna under övervakning och förhindra en operation av typen "strategisk överraskning" Undrar förresten vad Schlaug säger om att svenska flottan vidarebefordrade till de allierade att Bismarck löpt ut och fartygets position?

Jag anser att om man ska kritisera något när det gäller svensk politik i anslutning till VK 2, så är det baltutlämningen. Där tycker jag man kan tala om svek och moraliska tvivelaktigheter. Ej heller hade det inneburit någon större säkerhetspolitisk risk att neka Sovjetunionens krav, då Krigsmakten vid det här laget var bättre rustad än någonsin tidigare under kriget samt flankerna och ryggen fria.

Den som är intresserad av svenska eftergifter till Tyskland under VK 2 samt den militära situation i Sverige, rekommenderar jag varmt boken "Krigsfall Sverige!" av Jan Linder (inhandlas gärna via SMB)
Även "Svenskar i krig 1914-1945" av Lars Gyllenhaal är mycket intressant i ämnet svenskar som stred för Tyskland respektive de allierade.




Själv förordar jag att vi har ett så starkt Försvar att vi i största möjliga mån kan föra våra egen utrikes- och säkerhetspolitik och till minsta möjliga grad tvingas rätta dem efter andras. Detta är ej möjligt idag och än mindre möjligt om inte Försvarsmakten ges större resurser. På så sätt kanske Richardson, Schlaug, Esbati, m fl skulle slippa ondgöra sig över eftergifter till andra länder i framtiden. (Den omtalade moderata debattartikeln om Borgs utspel finns idag på Brännpunkt)

Slutligen, om det är något som historien visar så är det att segraren skriver historien och att historien alltid går att revidera i efterhand för att passa ens egna syften. För att understryka detta vill jag länka till ett mycket gott exempel. Den som kan sin Star Wars kommer snabbt att förstå.

Uncomfortable questions...

Slopad värnplikt - nästa fluga?

Expressens ledare idag avhandlar återigen (bristen på) försvarsdebatt. Man belyser problemet med återtagningstid från den dagen riksdagen fattar beslut om att åter försvara Sverige till effektiv organisation och ger exemplen VK 2 samt 80-talets ubåtsjakt.

Vidare:

Det går inte som en enig riksdag tro att bara för att det fattas ett beslut på
Helgeandsholmen så existerar inte längre några hot mot svenskt territorium.

Längre ner står sedan:

Vidare måste värnplikten avskaffas fullt ut och försvarsmakten professionaliseras.

Trots klarsynen i ledaren i övrigt tycker jag detta står som ett motsatsförhållande. En svensk yrkesarmé kommer att ha extremt svårt att nå upp till den numerär som erfordras för att försvara vårt territorium. Med vår lilla folkmängd i förhållande till landet stora yta krävs det förmodligen en värnpliktsarmé. Dock skulle det inte vara omöjligt att komplettera den med en mindre kontraktsdel. Om USA med 300 milj har stora svårigheter att personalförsörja sin krigsmakt (1,4 milj) , hur ska vi då kunna sätta upp det hundratusental man som krävs att försvara Sverige om vi förlitar oss på en yrkesarmé?

Statistik för militär personal / befolkning / andel (Siffrorna tagna från Wikipedia)
USA 1,4 milj / 300 milj / 0,47 % (inkl reservister)
Storbritannien 430 000 / 60 milj / 0,72 % (inkl reservister)

Sverige 36 000 / 9 milj / 0,40 % (Enligt SvD:s uträkning FB 04 Försvarsmakten exkl HV )
Sverige (100 000) / 9 milj / 1,11 % (som jämförelse)

I mina ögon är det en omöjlighet i Sverige med en yrkesarmé med tillräcklig numerär. Kostnaden för detta, samt personal är en annan aspekt. Se tidigare inlägg

Partipiskan viner tydligen också i moderatleden. Det blir intressant att läsa Brännpunkt imorgon. SvD

SvD:s ledare idag

Tyvärr ingen länk till Expressens ledare. Kanske imorgon?

Tidigare inlägg om värnpliktens vara eller icke vara.

Enad yttre fasad ger mindre publicitet.

Det är kul att se miljöpartisterna träta. Speciellt gillar jag inledningen på Annika Nordgren Christensens replik.

Birger Schlaugs blogg

Det osar martyr

Redan när nyheten kom om de kidnappade sydkoreanska missionärerna i Afghanistan tyckte jag att det osade martyr. Nu när vi har fått lite mer kött på benen om händelsen, visar det sig ju också att sydkoreanerna går under benämningen "Kamikaze-missionärerna". Normalt sett skulle jag bara tycka att de var otroligt korkade som beger sig till ett av världens osäkraste och mest militant muslimska länder för att "missionera", men det är väl det bästa och enklaste sättet att bli martyr.

Dock får missionärernas handlingar andra för resten av världen negativa följder. Fundamentalistiska muslimer blir mer och mer övertygade om och får vatten på sin kvarn i att "väst" och kristendomen bedriver ett korståg mot islam. Arbetet att demokratisera och återuppbygga framförallt Afghanistan, men även Irak försvåras därmed. Vad som även bidrar är de landsmän till de kidnappade som kräver sitt lands återtåg från operationsområdet. Sydkorea bidrar med ingenjörssoldater och sjukvårdare i Afghanistan. Jämför även med Spaniens reaktion efter bomberna där.

Det går inte att dra sig ur Afghanistan i det här läget. De som kräver ett militärt uttåg ur Afghanistan måste vara otroligt naiva. Alternativet till en fortsatt militär närvaro i Afghanistan ÄR kvinnoförtryck, förföljelser, avsaknad av skolor etc. Läs gärna "Aldrig mer talibaner" på SvD.

Tur i oturen för sydkoreanerna är att talibanerna visar lika mycket handlingskraft och beslutsförmåga som vår egen regering gör i försvarsfrågan (SvD).


Övrigt i försvarsfrågan:

SvD Ledare, Brännpunkt 1, Brännpunkt 2 (Pellnäs)
DN "Försvarsbeslut dröjer" (Leijonborg)
Aftonbladet Ledare "Ubåtar eller flygplan?"

Layoutbehov

Nån gång när jag har tid ska fixa en snyggare layout på den här sidan. Just nu går all tid åt att flytta, så det får bli senare.

När fan blir gammal...

... blir han religiös, lyder ordstävet.

Dagens Brännpunkt domineras av Åsa Lindestam, s-ledamot av försvarsutskottet, som kritiserar den borgerliga försvarspolitiken och finansministers hotade osthyvel på - 4 mdr kr.

Lindestam skriver bl a:

Om det gällt ett mindre viktigt område än försvaret hade spretigheten i
alliansens politik gjort att man kunnat skratta åt eländet. Men försvars- och
säkerhetspolitik är inte vilket politikområde som helst.

Herregud, tänker jag. Vad är det i så fall sossarna sysslat de senaste försvarsbesluten när man plockat in v och mp för att säkra majoriteten? Då kan man verkligen börja fundera över den sista meningen i citatet. Hade sossarna istället för att leka tebjudning med skrik och skränpartierna och gjort upp med moderaterna, hade vi kunnat ha en långsiktig försvarspolitik och kanske ett försvar värt namnet idag.

Vidare:

I den ominriktning som skett av försvarsmakten har deltagandet i internationella
insatser betonats. Vid dessa insatser är behovet av annan materiel stort och
delvis ett annat än det som gällde i det tidigare insatsförsvaret. För att kunna
delta i internationella insatser måste arméns stridsfordon 90 splitterskyddas.
Om inte det sker utsätter vi personalen för stora risker. Uniformen m90 fungerar
kanske väl i svampskogarna i Hälsingland men betydligt sämre i ökenlandskap,
både vad gäller funktion och färg.

Ny materiel behövs. Mycket av den skulle ha köpts in redan under socialdemokratisk tid, men då socialdemokratiska finansministrar också har gillat att använda försvarsbudgeten som reserv att täta hål i det läckande statsbudgetskeppet, har inköpen fått skjutas på framtiden. Och så lär det väl tyvärr bli nu också, om inte finansministern ändrar uppfattning. Politiker som tar reson innan skadan redan är gjord är ju tyvärr lika sällsynta som svenska journalister i ett krigsområde.

I DN står idag också att läsa att flera borgerliga försvarspolitiker önskar att avskaffa värnplikten eller lägga den på is tills behov uppstår.

Resultatet kommer då att bli att de soldater vi får in i Försvaret är den typ som vi inte är speciellt intresserade av - människor utan högre utbildning. Soldatyrket och soldaterna kommer att bli mer lika sina amerikanska motsvarigheter och det är INGENTING att sträva efter.

För att överhuvudtaget kunna locka unga människor krävs det att Försvarsmakten då kan locka med en rimlig lön och goda förmåner. Vad kommer det att göra med försvarsbudgeten?

Det fina i värnpliktssystemet har alltid varit att soldater som återinkallas i tjänst har en mycket större livserfarenhet än de som gör grundutbildning, samt en massa övriga kompetenser (rörmokare, ingenjör etc) än att bara just vara soldat och en befattningskod. Det är nyckeln till varför svenska förband varit så framgångsrika i internationell tjänst. Det kommer att raseras om värnplikten slopas liksom den sista biten av Försvarets folkliga förankring.

Slutligen, vilket borde vara uppenbart för alla som kan något om historia. Att återinföra värnplikt vid beredskapshöjning, kriser och slutligen krig är inte populärt hos de tilltänkta värnpliktiga. Det kommer att bli ytterst svårt att motivera de unga männen och kvinnorna att intställa sig för grundutbildning.

Behåll värnplikten!

- 4 mdr???

En förhållandevis stor del av dagens Rapport i SVT 1 19.30 ägnades åt finansministerns utspel om minskad försvarsbudget med 4 mdr kr årligen. Även i detta inslag gjorde Bo Pellnäs bra ifrån sig, liksom ÖB. Det känns också skönt att försvarsministern ställer sig frågande till finansministerns idéer. Det återstår bara att se hur lång tid detta håller.

Vad skulle en reduktion med 4 mdr kr årligen innebära? Tja, alla förmågor så som pansarstrid, undervattensstrid, luftvärn etc redan är reducerade till absolut minimum innebär det att man måste stryka förmågor - och det är i princip omöjligt att ta igen på kort sikt.

Ett exempel:
Flygvapnets lätta attack (SK 60B/C) lades ner i mitten på 90-talet. LA hade bl a som uppgift att ge flygunderstöd till armén. Ca 2004 "upptäcktes" att Armén ej kunde räkna på flygunderstöd från Flygvapnet och med ett flygvapen kapabelt att leverera direkt flygunderstöd (Close Air Support på utrikiska) fanns det möjlighet för Flygvapnet att delta internationellt och därmed skulle Sverige kunna placera fler flaggor på kartan. Ca 10 år förflöt från stopp till start och ingen mindes något av arvet. Att det överhuvudtaget existerat flygunderstöd tidigare kom som en chock för många. Ändå genomförde F 22 direkt flygunderstöd redan i Kongo i början av 60-talet.

Summan av kardemumman. Det går inte att stryka förmågor i Försvarsmakten. De är ovärderliga. Vi är idag på den låga nivån att vi knappt klarar av den egna reproduktionen av personal och kompetenser. Låt oss inte göra om samma misstag som gjordes för 80 år sedan och sedan upptäcka 15 år senare att vi står nakna i snålblåsten. 1939 blev nationen tagen med byxorna nere och försökte desperat skrapa ihop och köpa sig till den försvarsförmåga som behövdes. 5 år efter slutet på VK 2 hade den eftersträvade organisationen intagits. Skillnaden mellan då och idag? Betydligt fler tillverkare i världen och mindre komplicerad tillverkning av krigsmateriel samt längre tidsförlopp.

Hittills tycker jag att Anders Borg framstått som en mycket kompetent finansminister. Jag hoppas att detta inte ska ge mig skäl att omvärdera detta.

Personligen har jag alltid undrat varför man inte kan tilldela Försvarsmakten en budget på X antal miljarder kr, ställa ett antal uppgifter och sedan låta ÖB och försvarsledningen besluta över nödvändiga förband och deras lokalisering. Detta borde ge mer långsiktighet och effekt än den detaljstyrning som framförallt socialdemokratiska regeringar utövat.

Liknelsen med brand och brandförsäkring känns nära, men den har använts så ofta att jag inte ids dra den igen.

30-sträckor och utbildning

Överallt läser man om hur effektiva våra svenska fartkameror är för trafiksäkerheten. De beräknas förra året ha sparat 16 liv på våra svenska vägar och det är ju bra. Hastighetssänkningar är det enda sättet att minska trafikolyckorna, om man får tro predikan.

Jag har ingenting emot själva företeelsen fartkameror som sådan. Däremot tycker jag mig skönja lite girighet i utplaceringen av dem. Hittills har jag inte sett en enda kamera utanför en större väg. De kameror som finns i orter sitter längs t ex E 4 eller andra mer trafikerade stråk. Kan det vara så att placeringen längs de mest trafikerade vägarna också ger största möjliga vinst i fråga om inkomster?

Vad jag saknar i Sverige och som man ofta ser utomlands är fartkameror längs vanliga stadsgator och liknande. Speciellt skulle jag vilja se dem utanför byggnader där det rör sig folk med minimalt trafikvett - skolor, daghem och liknande. Utanför dessa institutioner är det med rätta oftast en hastighetsbegränsning på 30 km/h. Hur ofta ser man inte andra bilister som glatt fortsätter köra 50 km/h, eller kanske lättar lite på gasen och får ner farten till 45 km/h?

Själv tycker jag att våra svenska landsvägar, motortrafikleder och motorvägar generellt sett har en för låg hastighetsbegränsning. Vi har samma eller lägre gränser idag som för 30 år sedan. Jag har en känsla av att bilarna idag är avsevärt mer kapabla att säkert framföras i dessa svindlande hastigheter (Skrotbilarna får väl besiktningen i så fall sätta en maxfart på?) Jag ser inga problem med högre hastigheter på de vägar där körriktningarna är separerade av vajer eller räcken och jag tror inte bilisterna blir farligare för det. Höjer man hastigheten från 110 till 130 km/h har man höjt den med 18 %. Kör man 50 km/h istället för 30 km/h har man höjt hastigheten med 67% och gjort sin bromssträcka nästan 3 ggr längre. DET är farligt.

Något jag också gärna skulle se är periodiska förnyelser av körkortet som blir tätare ju äldre man blir, liknande de för flygcertifikat. Vid förnyelsen krävs ett nytt läkarintyg och en förnyad "uppkörning" och kunskapskontroll. De två sistnämnda borde kunna hanteras av körskolorna. Genomför man inte något av dessa tre steg förfaller körkortet. På detta sätt skulle man bättre fånga upp de medicinskt olämpliga förarna, liksom avsevärt höja kompetensen hos landets bilförare. Visst skulle det kosta, men säkerligen också förbättra trafiksäkerheten mer än 345 nya kameror. Läkare anmäler idag mycket sällan äldre människor som olämpliga att köra bil eftersom det känns kymigt gentemot patienten. Min mormor hade körkort fram till sin död vid 96 års ålder. Hon förstod dock att inte köra bil, men legalt hade det inte funnits något som hindrade henne.

Mer vett i trafiken, tack... och trafikpolitiken.

Edit (15:15)

Robert Collin håller tydligen med mig om att kamerorna på de stora vägarna mest är för statistiken. Aftonbladet

Nationellt kontra internationellt

Wilhelm Agrell har idag en debattartikel i SvD som fortsätter på temat Försvarsmaktens oförmåga att försvara Sverige. Agrells debattartiklar och liknande brukar vara mycket klarsynta och så även denna. Följaktligen håller jag med honom. Det var länge sedan "vi" gav upp förmågan att försvara Sverige. Jag slutar aldrig förvånas över hur staten kan lägga nästan 40 mdr kr om året på Försvarsmakten och ändå bara få ett fåtal mekbataljoner, drygt 100 fpl och några få fartyg. Fler generaler än kanoner borde ju imponera på vilken bananrepubliksdiktator som helst. Jag lovade ju i förra inlägget att återkomma till nationella kontra internationella "insatser" och det här kan vara ett bra tillfälle.

Det som skrämmer mig med de senaste årens försvarspolitik är hyckleriet med "internationella insatser" kontra försvaret av det egna landet. Låt oss gå tillbaka i tiden ca 14 år. På Balkan hade konflikten i Bosnien börjat eskalera och den borgerliga regeringen tog det oväntade greppet att ställa en svensk mekaniserad bataljon (+ danskt stridsvagnskompani och norska helikoptrar om jag minns rätt) till FN:s förfogande. Uppgiften till Försvarsmakten skulle ha fått dagens HKV att sätta i halsen eftersom tiden från uppgift till insats var betydligt kortare än idag. (En mycket bra bok om BA 01 eller Nordbat 2 är ALFA SIERRA av Lars A. Karlsson - rekommenderas varmt)

Försvarsmaktens huvuduppgifter var vid detta tillfälle i princip samma som vid det senaste sekelskiftet - Försvar mot väpnat angrepp, hävda territoriell integritet, stöd till civila samhället och slutligen internationella insatser. Internationella insatser då med mycket, mycket små bokstäver... Ändå genomfördes BA 01 (och senare en rad andra bataljoner på Balkan) med bravur utan större påverkan på FM:s övriga verksamhet. 1993-94 (tiden för BA 01) hade Sverige drygt 2000 man under FN-flagg. De största insatserna var i Bosnien, Cypern, Libanon, Makedonien och Kroatien (rätta mig gärna - undrar om vi inte hade folk i Somalia då också) och därtill ett antal mindre. Arméns brigader räknade 24 (om jag minns rätt) liksom stridsflygdivisionerna.

Idag, ett antal försvarsbeslut senare, är budgetens storlek i princip är densamma, men förbandens numerär en bråkdel. Uppgifterna gentemot för 14 år sedan är de diametralt motsatta - internationella insatser är Försvarsmaktens huvuduppgift och egentliga orsak att existera och försvar mot väpnat angrepp mot landet är det inte PK att tala högt om. Dagens armé har 8 bataljoner och 4 stridsflygdivisioner. Försvarsmaktens huvuduppgift är som sagt internationella insatser. Ändå lyckas organisationen inte få ut mer än ca 1000 man. I mina ögon - patetiskt. Och jag tror inte det huvudsakligen är Försvarsmaktens fel.

Dagens 8 mekbat har ingen chans att ersätta de 12 brigader vi hade innan FB 00. Jag har en känsla av att i det försvarsbeslutet planterades huvudet slutligen i sandlådan. Idag saknar vi både personalresurserna att lösa tilldelade uppgifter liksom materielen.

Hur ser Försvarsmakten ut om 5 år - eller 10 år? Omöjligt att säga. Med tanke på historiens förmåga att upprepa sig tror jag att Försvarsmaktens uppgifter åter kommer att svänga mer mot försvar av det egna landet och att man kommer att ta sig för pannan för alla hysteriska skrotningskampanjer av "invasionsförsvaret".

I mina ögon kvarstår följande faktum:

1. Dagens försvar klarar inte att försvara Sverige mot ett väpnat angrepp.
2. Försvarsmakten för 10 år sedan var betydligt bättre på att både försvara Sverige och att genomföra internationella insater (*)

* Ja, vi är bättre idag på att uppträda i en NATO-miljö och mer interoperabla...

Putin och CFE-avtalet

"Idag går det snabbare att räkna olikheterna än likheterna mellan Tyskland på 30-talet och dagens Ryssland", läste jag i en ledare förra året. Det håller jag med om. Dagens Ryssland skrämmer mig. Jag tycker mig skönja en dag för dag mer totalitär stat med taggarna utåt där det fria ordet alltmer trycks ner med stöveltramp. Vårens kampanj mot Estland känns verkligen obehaglig.

I helgen fick vi höra att Putin genom dekret sagt upp CFE-avtalet för Rysslands del. (CFE-avtalet begränsar NATO:s och Rysslands konventionella styrkor i Europa) Putin motiverar detta med USA:s planerade utplacering av ett robotförsvarssystem i bl a Tjeckien och Polen. Ryssarna hävdar att detta är avsett som försvar mot ryska kärnvapen och därmed rubbar kärnvapenbalansen mellan Ryssland och USA / NATO.

Det intressanta i kråksången, tycker jag, är att Putin väljer att säga upp CFE-avtalet som ju begränsar konventionella styrkor. Vore det inte rimligare att då säga upp något av START- eller SALT-avtalen som begränsar de bägge blockens kärnvapennumerärer? Det ska bli mycket intressant att se vad Putin syftar till med detta.

I dagens SvD hade Öv. 1 Bo Pellnäs en som vanligt mycket bra debattartikel. Som vanligt håller jag med Pellnäs. Med tanke på Försvarets ökända "omställning" och nya, mer krävande uppgifter utomlands, borde man låta bli att ytterligare minska försvarsbudgeten och framförallt då materielbudgeten. Man ska inte sticka under stol med att det finns pengar att spara genom rationaliseringar i försvarsbudgeten, men då anser jag det vore lämpligare att syna Fortverket (ca 3 mdr / ~8% av försvarsbudgeten för marknadshyror av Försvarets byggnader som man redan äger?) och FMLOG.

Läser man Pellnäs mellan raderna kan man åter skönja frågeställningen "när börjar man mobilisera?" De politiska tendenserna i Ryssland bör framkalla ett återtagande av den förmåga man i vårt land de senaste 10 åren med sådan nit ägnat sig åt att skrota. Det går inte att ställa upp idag icke existerande förband på några få månader när det gäller. Det tar många år att utbilda förbandens nyckelpersonal. Det går inte att på några få månader köpa in materiel vi tidigare negligerat att köpa. Redan idag "lär vi" oss samma läxa som då VK 2 bröt ut och vi saknade krigsmateriel och den ingenstans fanns att köpa eftersom tillverkarna hade fullt upp att förse sina egna lands krigsmakter. Idag när vi försöker försörja våra förband bl a i utlandstjänst, får vi ej köpa materielen från USA eftersom försvarsindustrins fulla kapacitet går till landets krigföring i Afghanistan och Irak. Endast länder som deltar som stridande i dessa områden tillåts att på nåder köpa. (En annan intressant frågeställning är insatt insatsförsvar/internationell tjänst kontra "invasionsförsvaret", men det får vänta till ett annat inlägg.

Jag fruktar för en framtida dag då det verkligen gäller och Sverige får stå till svars för de misstag som gjorts under de senaste åren med försvarsplaneringen och försvarsbesluten. Jag kommer med stor sannolikhet att bli en av dem som får vara med och "städa upp".

En ny era

Härom dagen satt jag i bilen och kände att jag behövde prata av mig. Det är så mycket som händer i omvärlden som jag har synpunkter på, men utan att kunna framföra dem för någon. Tanken slog mig - Varför startar jag inte en blogg? Sagt och gjort, denna blogg är ett resultat av fem minuters tankegångar på väg 288 mellan Uppsala och Rasbo.Förhoppningsvis skall i framtiden här gå att läsa mina synpunkter på aktuella händelser och politik. Jag hoppas att det inte bara blir jag som kommer att finna nöje i den här bloggen.