Vändning vid botten?

Försvarsmaktens personalförsörjningssystem lär bli en av de större försvarsfrågorna under 2014, då just det nuvarande systemet kommit att bekräfta många av de farhågor som funnits kring ökade kostnader. Argument som viftades bort för fyra år sedan med att det nog skulle lösa sig. Idag har vi ett första facit och det är inte några glädjebesked direkt.

Det är därför klokt agerat av Regeringen att tillsätta en utredare av personalförsörjningssystemet. Klokare hade naturligtivs varit att genomföra utredningarna om yrkesförsvar och värnplikt innan beslut fattades i Riksdagen 2010 istället för att utredningarna kom att levereras ca ett år efter beslutet. Det skulle också dröja flera år innan nödvändiga lagrum beslutats för att möjliggöra vissa delar av personalförsörjningssystemet.

Yrkesförsvaret i sin nuvarande form är redan nu ännu en "gökunge" inom försvarsbudgeten. De ursprungliga kalkylerna som Försvarsmakten levererade inför Inriktningspropositionen 09 och belslutet om att lägga värnplikten på is i fredstid, talade om månadslön för soldater på 17 000 kr, 15 % avgångar under GMU och årliga förtida avgångar bland anställda soldater om 2,5 %.

För att frigöra medel till de ökade personalkostnaderna pekade Försvarsmakten i sitt underlag (HKV 23 383:51503 2009-01-30) inför inriktningspropositionen på att det skulle krävas förändringar i grundorganisationen som riksdag och regering var tvungna att besluta om. Som bekant har inga grundorganisatoriska förändring skett sedan 2009.

FOI uppskattade i november 2010 i sin rapport om det nya personalförsörjningssystemet (Riksdagens beslut om värnplikten fattades maj 2010) att kostnaderna mycket väl skulle kunna bli 1-1,5 mdr kr dyrare årligen än planerat. Dåvarande försvarsminister Sten Tolgfors var inte värst pigg på att diskutera vad FOI kommit fram till annat än i svepande ordalag om rationaliseringseffekter som ej vägts in.

FOI konstaterade i sin rapport att variationer utifrån Försvarsmaktens kalkyl för personalförsörjningen skulle kunna bli mycket dyrbara. I känslighetsanalysen användes bland annat följande kostnadssiffror:
                                                                                               Kort sikt      Lång sikt
1 % förändring i avgångar under utbildning (GMU)  15 mkr         30 mkr
1 % förändring i årliga avgångar under kontrakt        45 mkr         90 mkr
1 år förändring i genomsnittlig kontraktstid                95 mkr         195 mkr
1000 kr förändring i månadslön (17 000 kr)              185 mkr        185 mkr

I FOI rapport redovisades ett "worst case"-scenario om 30 % avgångar under GMU, 10 % förtida avgångar per år under kontraktstid och en genomsnittlig kontraktstid på 6 år för både GSS/K och GSS/T.

I veckan kom siffrorna för 2013. Ännu har Försvarsmakten inte presenterat någon prognosticerad genomsnittligt kontraktstid. Förlusterna under GMU i form av personer som ej går vidare till anställning uppgår i snitt till 40 %. Vad gäller anställda GSS/K så sjönk de förtida avgångarna från 19 % år 2012 till 15 %. Glädjande var här att fler soldater återkom som GSS/T. Under 2012 höjdes också soldatlöner med 1000 kr till en lägstalön om 18 000 kr.

Sammantaget handlar det alltså om flera miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med de kalkyler som användes då besluten om det nya personalförsörjningssystemet fattades.

Konsekvenserna blir mycket kännbara. Allt tyder på att 2014 kommer att bli ett mycket knapert år inom Försvarsmakten där verksamheten kommer att gå på sparlåga likt de svåraste åren under 00-talet. Det här riskerar att späda på den redan besvärliga personalsituationen då en givande verksamhet är ett av de bästa sätten att behålla personal. Den största fördelen med ett yrkesförsvar, att ha en ständigt gripbar och välutbildad personal, fallerar också då man varken har råd att öva den och ej heller har möjlighet att öva den då personal i alltför hög takt roteras in och ut ur förbanden. Tiden rinner också hastigt iväg nu för möjligheten att implementera en effektiv och trovärdig svensk försvarsmakt när nu det säkerhetspolitiska omvärldsläget ter sig allt bistrare.


Det kan vara läge för Försvarsmakten, berörda politiska instanser och inte minst utredaren Stefan Ryding-Berg att plocka fram FOI:s nu tre år gamla rapport, som hittills visat sig slå in. Det finns nämligen ett antal rekommendationer där. Det är bara att hoppas att 2012 utgjort botten i personalförsörjningssystemet.

Jag är inte ett dugg förvånad om vi inom något år åter har ett system som till del bygger på värnplikt, om än till största delen frivillig sådan och allra helst helt könsneutral.

Som avslutning kan jag rekommendera denna ledare av Claes Arvidsson. Det är alltid lika intressant att gå tillbaka i arkiven och jämföra med faktiskt utfall.

Tyvärr ej tillgängligt på nätet är den tankeväckande artikel i gårdagens DN om en nationell samhällsplikt, bland annat i syfte att i högre grad väcka ungas intresse för nödvändiga yrken som idag har svårt att rekrytera, t ex vissa sjukvårdsyrken. Tål att diskuteras djupare.

SR, 2, SvD, DN

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien 2

JAS 39NG demonstrator
Copyright SAAB AB

Fler detaljer har klarnat jämfört med när gårdagen inlägg "Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien"skrevs. Inlägget nedan bör därför läsas i kombination med gårdagens.

SvD Näringsliv berättar under kvällen att Regeringen, inte oväntat, öppnar för att hyra ut JAS 39C/D till Brasilien till dess nya flygplan kan levereras. Vidare berättas i artikeln att Flygvapnet nu disponerar 87 JAS 39C/D och att ytterligare 11 ska tillverkas för att fylla F100-programmet (modifiering av JAS 39A till JAS 39C/D). Vad SvD inte nämner är att JAS 39 D inte byggs från JAS 39B utan av två stycken JAS 39A och att modifieringen prioriterade anskaffning av tvåsitsiga JAS 39D framför JAS 39C (Försvarsmakten gick på den internationella trenden att ha en kvalificerad baksits där en operatör skulle assistera piloten vid exempelvis komplexa attackuppdrag. Dock fanns aldrig några pengar att anställa eller utbilda sådan personal, varvid det blivit en återvändsgränd)

När nu de sista 11 flygplanen ska modifieras är det flygplan som Flygvapnet aldrig kommer att se eftersom Schweiz har blivit lovat 12 flygplan från och med 2015. Flygvapnet kommer med andra ord aldrig att nå de i Riksdagen beslutade 100 flygplanen utan kommer sedan i höstas bara att bli mindre. En process som Brasilienaffären kan accelerera.

Visserligen kan man utnyttja ytterligare ett antal JAS 39A till att bygga JAS 39C och 39D, men vem ska betala för dessa modifieringar? Svenska staten, SAAB eller Brasilien? Vem ska stå med svarte Petter när flygplanen gjort sitt i och med att leveranserna av JAS 39E/NG börjar rulla?

Vidare kommer det att vara mycket bråttom i affären med Brasilien då man just i dagarna fasar ut sin enda moderna stridsflygplanstyp (franska Mirage 2000B/C från 80-talet) och vill kunna flyga JAS 39 för att bevaka OS 2016. Slutleveranser till svenska flygvapnet av F100 lär av den anledningen inte heller bli aktuellt. Snarare blir det som med AJS 37-modifieringarna på 90-talet att de sista flygplanen kördes direkt från den upphandlade modifieringen till skroten, även om det i det här fallet kan handla om ytterligare modifiering till JAS 39E.

Till Brasilien ska också läggas Slovakiens intresse att leasa 6 st JAS 39C/D under motsvarande period samt det faktum att redan inom kort kommer flygplan att börja tas ur tjänst i Flygvapnet för att modifieras till JAS 39E.


Inte en lovande utveckling för svensk försvarsförmåga i ett allt kärvare säkerhetspolitisk läge i närområdet när man redan innan ett nytt försvarsbeslut reducerat Försvarsmaktens stridsflyg med över 30 %. Det här är en fråga som Försvarsutskottet måste ta sig an så fort som möjligt.

Svenska konsekvenser av Gripen-försäljning till Brasilien

Det var ett oerhört glädjande besked som kom i onsdags kväll att Brasilien väljer att anskaffa 36 st JAS 39 NG. Affären öppnar därtill för ytterligare försäljning till Brasilien och är även en inköpsport för den sydamerikanska marknaden där bland andra Colombia tidigare visat intresse. Chile var tidigt intresserat av JAS 39, men kom istället att välja F-16.

Än är inte alla detaljer offentliggjorda eller ens klara. Mer och mer börjar dock komma fram. I intervjuer med brasilianska företrädare har framkommit att Brasilien har för avsikt att skydda OS 2016 med JAS 39 vilket ska lösas genom att få låna in JAS 39C/D. Man kommer även att ha möjlighet att sälja vidare lokalproducerade JAS 39. Det sistnämnda har även bekräftats av Saab idag.

Affärer av den här storleken innebär också motköp. Tidigare har 150 % motköp utlovats, men vad som är aktuell siffra idag är oklart. Motköp behöver i regel inte göras enbart i form av krigsmateriel utan kan även ske i andra former. Två motköp i form av krigsmateriel och som diskuterats tidigare är den kommande brasilianska transportflygplanet KC-390 som nämnts som en möjlig ersättare till Sveriges Tp 84 Hercules, samt skol- och lätta attackflygplanet (propeller) Super Tucano. Det sistnämnda komplicerar dock Schweiz-affären då även den kan innehålla svenska anskaffning av nytt skolflygplan. Det är hög tid. Nuvarande skolflygplan SK 60 räknas flyga fram till ca 2018.

Ersättaren till Tp 84 Hercules är en intressant fråga. Sedan beslutet om övergång till ett "insatsförsvar" i första hand inriktat på internationella insatser år 2004, vilket innebar avveckling av stora delar av den svenska nationella militära logistiken, har Försvarsmaktens transportbehov ökat dramatiskt. Idag är Försvarsmakten helt beroende av snabba flygtransport för att överhuvudtaget kunna flytt den över landet vitt spridda organsiationen till en någorlunda effektiv slagordning och transportbehovet kommer bara att öka. Det nu beslutade nordiska samarbetet kring transportresurser kommer i första hand att avhjälpa detta behov i fredstida produktion. För mer läsning kring svenska flygtransportbehov hänvisar jag med varm hand till Observeraren.


Ur synvinkeln svensk försvarsförmåga är just hur interimslösningen ska gå till den absolut mest intressanta aspekten. Flygvapnet är redan idag hårt pressat (även) på stridsflygsidan av flera skäl. Leveranstakten på JAS 39 C/D modifierade ur äldre JAS 39A/B skars ner för några år sedan för att låta Saab ha något att göra i väntan på kontrakt på exportorder eller JAS 39E. Samtidigt flyttades aldrig slutdatumet för användning av JAS 39A/B. Effekten blev då ett klassiskt förmågeglapp där man ej kunde kringgå det politiska beslutet att sluta flyga JAS 39A/B, medan långt ifrån alla JAS 39C/D var levererade varvid antalet JAS 39 i Flygvapnet sjönk dramatiskt från 140 till väl under 100.

Parallellt med detta har funnits de logistiska problemen i och med införandet av datasystemet PRIO och även svårigheter med att köpa in reservdelar och utbytesenheter. En fråga som FMV generaldirektör Lena Erixon adresserade på försvarsföretagsdagarna där hon beskrev hur en liten o-ring med lång leveranstid kunde få flyglan att stå på backen i månader. Dessa svårigheter förvärras även av att Sverige i exportkontrakten förbundit sig till att säkerställa en viss tillgänglighetsnivå hos exportkunderna, varvid leveranser av reservdelar prioriteras till exportkunderna över det svenska flygvapnet.

Situationen med få skrov kommer att förvärras då Regeringen i sitt kontrakt med Schweiz utlovat motsvarande en division JAS 39C/D att leasas av Schweiz från och med 2015 som interimslösning. Dessa kommer att tas ur det svenska flygvapnets flygplanpark, varvid svensk operativ förmåga kommer att nedgå med motsvarande antal. Samtidigt utbildas också utländska piloter precis som tidigare i Sverige, vilket tar i anspråk en icke oansenlig del av Flygvapnets flygtidstilldelning. När då flygtidstilldelningen sjunker på grund av Försvarsmaktens mycket ansträngda ekonomi är exportåtagandena fortsatt prioriterade.

Av ovanstående skäl är det så intressant att få reda på hur man avser lösa interimsflygplanen till Brasilien. En lösning vore att Saab förhandlar med Sydafrika om att få hyra sydafrikanska JAS 39, då landet för närvarande ej har råd att operera alla, och leasa ut dessa till Brasilien. Affären med Brasilien är liksom den med Sydafrika ej "government-to-government" utan ett köp direkt från Saab. I fallet med Sydafrika innebar detta att piloterna utbildades av Saab och ej av Flygvapnet. Likväl blir det dock ansträngande för Försvarsmakten då Saab provflygarresurser kommer genom rekrytering från Försvarsmakten. Enligt Sveriges Radio och brasilianska media om förhandlingar med Sverige rörande interimslösning och försvarsminister Karin Enström ska lovat sin brasilianske motpart att landet kan flyga JAS 39 Gripen redan innan de första JAS 39NG levereras 2018. I Expressen heter det dock att "varken försvarsmakten, försvarsexportmyndigheten eller Saab känner till något löfte om att Sverige ska låna ut Gripenplan".

Det återstår att se vem som har rätt. Frågan har definitivt potential att bli en stötesten i kontraktet. Blir det så att Flygvapnet måste avsätta ytterligare en division JAS 39C/D för exportstöd blir den svenska operativa förmågan mycket allvarligt påverkad. Som lök på laxen talas det också om att Slovakien nu ska få hyra 6 st JAS 39C/D från Sverige (Gripen News). En ytterligare aspekt är naturligtvis hur ytterligare en order till Saab påverkar leveranstakten till Sverige respektive Schweiz då samtliga länder förväntar sig leverans från och med 2018.

I beslutet om JAS 39E hette det att Förvarsmakten absoluta minimumbehov av den mycket mer kapabla JAS 39E var 60 flygplan om dessa kompletterades med ett kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem. Risken är nu att man redan med JAS 39C/D ramlar ner mot dessa siffror, i ett allt sämre säkerhetspolitiskt läge där Flygvapnets utgör den största delen av svenskt skalförsvar och utan att något kvalificerat långräckviddigt luftvärnssystem finns att tillgå.


Här krävs det att man håller tungan i rätt mun och att väl avvägda bedömningar görs för att nå en lösning utan att göra avkall på svensk försvarsförmåga, men samtidigt ro i hamn den för Sverige och långsiktigt även för Flygvapnet mycket viktiga ordern.

Media: SvD, GP, DN, HD, AB
Bloggar: Gripen News, Observeraren

Försvarsmaktens informationsdirektör om ofrivillig avanonymisering

På Försvarsmakten Kommenterar har nu Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten publicerat ett inlägg med sin och myndighetens syn på Ofogs avanonymisering av mig. Det är ytterst viktiga och tänkvärda ord som förtjänar en vidare spridning.

Erik var en av de första personer jag tog kontakt med efter samtalet från Ofog. Vi har genom åren haft kontakt, men endast via mail och Twitter och i tisdags var första gången jag pratade med honom direkt och han bekräftade också att han inte tidigare känt till min identitet. Jag är oerhört tacksam över det stöd som Erik med flera uttryckt för mig de senaste dagarna. Ett stöd som för mig varit långt ifrån säkert.


Igår intervjuades jag av Norrländska Socialdemokraten där jag bland annat frågades om min åsikt om Ofog och dess metoder. Som jag sade till journalisten kan jag stödja vissa av Ofogs målsättningar, men jag tar avstånd från deras metoder. Sverige är ett demokratiskt land med representativ demokrati där vi genom allmänna val väljer våra politiska företrädare. Det står envar fritt att uttrycka sina åsikter och genom yttrandefriheten påverka den allmänna opinionen så länge man håller sig inom de lagar som är grundvalarna för vår demokrati. Ofogs sätt att påverka innebär däremot att man ofta ställer sig ovanför svensk lag och agerar på ett sätt som går ut över andra medborgare, där man i första hand angriper budbärare istället för budskap. När Ofog manifesterar gör man det ofta genom lagbrott där skattebetalarna får stå för notan, oavsett om det gäller skadegörelse eller andra aktioner, där målet är att skapa politisk opinion. När Ofog gör åverkan på materiel inhyrd av Försvarsmakten eller ägd av staten är det alltid i slutänden skattebetalarna som får betala för återställandet, liksom kostnaderna för framtida bevakning. Försvarsmakten finns till av en anledning och det är att vårt demokratiska styre bestämt att en sådan myndighet ska finnas.

När det görs åverkan på infrastruktur, däribland inflygningshjälpmedel, på en delad militär och civil flygplats i samband med de internationella flygövningar som Ofog manifesterat mot utsätter man inte bara militär flygtrafik för risk. Samma risk drabbar även de många civila trafikflygplan och de hundratals passagerare som varje dag nyttjar flygplatsen. Möjligen har detta inte detta alltid varit Ofogs verk utan av en svans till gruppen, men resultatet blir ändå detsamma. På vilket sätt stärks demokratin av detta ofoget?


På sin hemsida har Ofog börjat publicera vissa svar på reaktioner som varit framförallt i media. Jag har inte för avsikt att kommentera dessa vidare eftersom jag redan har sagt vad jag behöver säga i frågan. Jag vill dock klargöra att vilka som vetat om min identitet bland överordnade har för mig varit okänt till i tisdags kväll då jag såg mig nödgad att orientera dessa. Detsamma gäller hur chefer i Försvarsmakten sett på bloggen och dess innehåll. Att t ex chefen F 21, överste Fredrik Bergman, enligt egen uppgift redan kände till min identitet, liksom att Bergman och Lagersten uttryckt stöd för mig, använder nu Ofog som ett argument för att rättfärdiga sitt agerande.

Gjort är gjort, men detta är för mig ytterligare ett bevis på att personerna inom Ofog återigen ser sig själva och sina mål som överordnade de medel man använder. Medel som därtill är reserverade för dem och ingen annan gruppering.


Senare ikväll eller imorgon ett inlägg om det brasilianska Gripen-köpet och eventuella konsekvenser för svenskt försvar.

Gästinlägg: Sverige är värt att försvara

Såsom utlovat i gårdagskvällens inlägg kommer här ett gästinlägg från Kristdemokratiska Ungdomsförbundet med anledning av Riksrevisionens starkt kritiska rapport om Försvarsmaktens förmåga. Rapporten är alldeles för viktig för att bara falla i glömska utan istället som en varning för den kritiska situationen inom stora delar av Försvarsmakten. Bara de ökade kostnader för det nya personalförsörjningssystemet är enligt FOI:s kalkyler 2 miljarder högre per år om 2012 års situation håller sig.

Förhoppningsvis kommer fler aktörer än KDU att uppmärksamma Riksrevisionens rapport.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Sverige är värt att försvara

Andreas Braw

Christian Carlsson

Sveriges försvar måste stärkas och det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag än idag, skriver Christian Carlsson, vice ordförande, och Andreas Braw, försvarspolitisk talesman, för Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU).

Sveriges försvarsförmåga duger inte till att försvara vårt land. Det har varit känt sedan tidigare, men nu riktar också Riksrevisionen kritik mot att Försvarsmakten inte klarar att hantera sina uppdrag.

I ”Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser (RiR 2013:22)” står att Försvarsmakten varken idag eller de närmaste åren kommer att kunna uppnå de krav på insatsverksamheten som regeringen och riksdagen beslutat. Det finns varken tillräckligt med personal eller materiel för att samtidigt klara de uppgifter försvaret har avseende insats, beredskap och utveckling. Nära hälften av nyckelpersonalen i insatsförbanden saknas och likaså minst 37 procent av den materiel som krävs för att förbanden ska kunna lösa sina uppgifter.


Vi hoppas att Riksrevisionens kritik svider ordentligt i ögonen på de politiker som bär ansvaret för den bristande försvarsförmågan och också att den kan fungera som en i raden av väckarklockor. Det finns flera orsaker till Sveriges bristande förmåga. Gemensamt för dessa orsaker är dock decennier av oansvarig försvarspolitik. Socialdemokraternas stora förbandsnedläggningar i och med försvarsbesluten år 2000 och 2004 samt ambitionssänkningarna som dessa medförde är en stor del av förklaringen, men också att den stora omställningen från värnplikt till frivilligförsvar inte getts tillräckligt goda förutsättningar att komma på plats. Under alltför många år har Försvarsmakten betraktats som ett särintresse alternativt fungerat som budgetregulator när finansministrar behövt spara pengar. Vi tar avstånd från detta.

Sveriges försvar måste stärkas och det är bra att Alliansen såväl stoppat förbandsnedläggningar som skjutit till mer resurser, men det kommer att krävas betydligt högre försvarsanslag för att säkerställa vår försvarsförmåga. I ett första steg måste fokus vara att få IO14 på plats, men Sverige kommer därefter att behöva ta ytterligare steg för att stärka vårt försvar.

Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU) delar Riksrevisionens ståndpunkt att såväl antalet armébataljoner som flygdivisioner behöver utökas, men vi kräver också ökad närvaro i Östersjön och ett återupprättat regemente på Gotland för att fylla det säkerhetspolitiska vakuum som Sverige bidragit till i området. Viktigast är att Sverige bör ansöka om medlemskap i Nato. Sveriges försvar måste stärkas, men vi inser samtidigt att säkerheten måste byggas gemensamt med andra.

Sverige ska ha ett starkt försvar därför att vi inser att ett starkt försvar av Sverige också innebär ett starkt försvar av vår frihet, demokrati och människovärdet. Försvarsmakten är inget särintresse – det är ett allmänintresse, och så länge det råder minsta tveksamhet gällande detta bland moderata försvarsministrar är det Kristdemokraternas roll att påtala detta.


Christian Carlsson
Vice ordförande för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Andreas Braw
Försvarspolitisk talesperson för
Kristdemokratiska Ungdomsförbundet (KDU)

Ute i ljuset

Jag har redan beskrivit delar av händelseförloppet i min debattartikel på Dagens Industri, men tänkte ändå fylla på lite här.

Under tisdagskvällen efter jobbet satt jag och skrev på ett inlägg om Riksrevisionens rapport om försvarets förmåga till uthålliga insatser när min privata telefon ringde från ett hemligt nummer. Det visade sig vara en aktivist från Ofog som meddelade att man skulle outa mig eftersom jag som anonym hade ett för stort inflytande för att det skulle kunna vara demokratiskt accepterat och att jag kunde vara ett redskap för försvarsindustrin eftersom jag skrivit så positivt om försvarsindustrin och framförallt JAS 39 Gripen. De av er läsare som följt bloggen ett tag vet att det definitivt inte bara varit ros utan även en hel del ris, nu senast inte minst på grund av utvecklingen i Archeraffären med Norge.

Efter samtalet med Ofog började jag orientera diverse chefer i Försvarsmakten om vad som förestod. Båda sådana som visste och sådana som inte visste, men skulle behöva veta. En sak var gemensam och det var att de uttryckte sitt fulla stöd för mig och också uppskattning för bloggen.

En central fråga när man har diskuterat min blogg är just anonymiteten. Jag har velat vara och förbli anonym av flera skäl. Från början handlade det om att kulturen i Försvarsmakten inte uppskattade personal på låg nivå som var för frispråkiga i offentligheten. Några av de åsikter jag då hade uttryckt utåt uppskattades inte. Den kulturen uppfattar jag i hög grad är borta idag, men kvarstår tyvärr på vissa håll inom myndigheten. Om takhöjden förut var hög för att alla stod på knä så är den i alla fall nu så hög att flera av oss faktiskt kan stå upp.

En annan aspekt var att just anonymiteten gjorde att mitt budskap blev det centrala. Folk läste bloggen och uppskattade den för just det som skrevs – inte för vem som låg bakom. Jag hade aldrig haft samma genomslag om det framkommit att jag var en simpel löjtnant, vilket jag var i början. De debattartiklar jag författade och skickade in till olika större tidningar i samband med den försvarspolitiskt stormiga våren 2008 när halva Försvarsmakten skulle läggas ned av Regeringen (innan Georgien), refuserades alla. Att då ha en blogg och kunna länka till alla intressanta artiklar i SvD, DN med flera som använder sig av Twingly, blev ett utmärkt redskap. På senare år har det istället blivit så att flera aktörer inom försvarspolitiken, tidningar och tv har velat ha med mig och få mina synpunkter. Informationen har varit det viktiga.

Den tredje anledningen till att vara anonym har varit just mitt yrke. Vi har inom Flygvapnet ofta eftersträvat att hålla undan namn och bild på oss själva av sekretesskäl. Bara för att det kalla kriget tog slut, slutade inte företeelsen med "tavelförsäljare" som av någon anledning bara hälsar på piloter och annan nyckelpersonal i Försvarsmakten. Nu är det kanske inte längre just tavlor som säljs och nations- eller aktörstillhörigheterna har också delvis blivit andra. Kommer identiteten en gång ut är den för alltid ute. Det är av goda skäl som Försvarsmaktens personal i internationella insatser endast uppträder med förnamn och ibland inte på bild. Det finns tyvärr flera exempel på personer vars anhöriga fått hembesök även om vi i lilla Sverige vill tro att sådant inte händer här. Alla som kommer på hembesök är heller inte lika harmlösa som Ofog. Själv får jag nu finna mig i att jag väl mer eller mindre är bränd nu. Samtidigt så hoppas jag att det kommer att öka allmänhetens intresse för försvarspolitiska frågor och de mycket stora summor pengar som läggs ner på allt för lite försvarseffekt.


En målsättning med bloggen har alltid varit att kommentera svensk försvars- och säkerhetspolitik som jag ofta har tyckt vara (och är) helt uppåt väggarna, men även ge min syn på skeenden inom Försvarsmakten, vilket jag gjort som privatperson och aldrig på tjänstetid. Jag upplever utifrån reaktioner jag fått både i bloggens kommentarer och från kollegor i verkliga livet att bloggen därigenom blivit en form av ventil för alla Försvarsmaktens frustrerade medarbetare. Medarbetare som inte alltid känt igen sig i den bild av svenskt försvar och Försvarsmaktens verksamhet som målats upp av såväl regeringsföreträdare som delar av Försvarsmakten. Jag upplever också att bloggen har fått en påverkan på svensk försvarspolitik då frågor jag har lyft här sedan har dykt upp i försvarsdebatten, i Riksdagen och i Försvarsmakten. De första åren i mindre grad, men sedan kraftigt ökande.

Att så verkligen har varit fallet har jag fått en tydlig bekräftelse på det senaste dygnet då jag blivit fullkomligt överöst av glada tillrop och stöd i bloggens kommentarer, Twitter, blogginlägg, Facebook och inte minst även jobb-mailen. Nu på kvällen anlände även ett blombud med ett personligt tack från Officersförbundets och dess ordförande Lars Fresker för vad bloggen har gjort för svensk försvarsdebatt och upplysning. Alltihop så värmande att man blir rörd.

Ett annat bevis har varit omtanken om min anonymitet. Jag uppskattar att några hundra av Försvarsmaktens anställda och en del utanför myndigheten känt till min identitet, samtidigt som många andra inte gjort det. Sakta men säkert har det spritts vem Wiseman var, men de som vetat har bara berättat det för andra som de tyckt varit rätt människor att känna till det. Ibland har jag varit förvånad vilka som känt till att jag var Wiseman, och ibland förvånad över motsatsen. Mest underhållande har det dock varit att höra andra diskutera bloggen, till exempel vid lunchbordet i Högkvarterets matsal.

Min avsikt är att fortsätta med bloggen, men formatet kommer kanske att bli lite annorlunda. På vissa sätt kanske jag inte kan ta ut svängarna på samma sätt, medan jag kanske kan bli lite mer frispråkig på andra områden. Det återstår att se om inflytandet består eller ökar.


Hittills idag har bloggen haft ca 18 000 besök, vilket är nytt rekord. Det förra var 11 000 och sattes när DN uppmärksammade ett inlägg jag skrev om den svenska incidentberedskapen. De av er nytillkomna läsare som ramlat in här tack vare någon av medias artiklar förväntar er säkert lite försvars- och säkerhetspolitisk diskussion och det kommer det också att bli imorgon i form av ett gästinlägg av Kristdemokratiska Ungdomsförbundet som kommenterar Riksrevisionens skarpa kritik mot Regeringen och Försvarsmakten för situationen i det svenska försvaret. Ett ämne som jag själv skrev om i förrgår.


Media: SvD, AB, DI, Exp, Dagens Opinion, 2, SvD Ledare
Bloggar: Mats Sander, Sjätte mannen, Skipper, Cynismer, 2, Soilander, Cornucopia, Staffan Danielsson, Tillfälligt skeppsbrott, Väpnaren

Gästinlägg: Avslöjandet och applåderna

Den som noggrant följer försvarsdebatten på Twitter kunde igår se att Ofog gick ut med ett pressmeddelande att man avslöjat vem som står bakom pseudonymen Wiseman. En relativt välkänd hemlighet inom delar av Försvarsmakten och jag är på sätt och vis förvånad över att ingen gjort det tidigare. Min syn på saken kommer jag att delge imorgon. Till dess erbjuds detta gästinlägg från Boatswain, känd gästbloggare hos Skipper. (Intervju hos SvD)

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Avslöjandet och applåderna

Det antimilitäriska nätverket Ofog har avslöjat försvarsbloggaren Wisemans identitet.

Om Ofog kan man tycka mycket, vems ärenden de egentligen går och även sättet de bedriver sina aktioner på. Det tänkte jag lämna därhän.

Man har valt att avslöja identiteten på bloggaren p.g.a. att han, enligt dem, utgör en så stark maktfaktor och att människor med den typen av inflytande ska kunna granskas. Vad de då missat är att flera tusen personer granskar hans blogg dagligen och är fria att bruka kommentarsfunktionen för att framföra avvikande eller för den delen liknande uppfattningar. Ofog framhåller ofta sin kamp för demokratiska värderingar men glömmer då bort t.ex. trakasserierna av en Försvarsmaktsanställd under Pridefestivalen 2011 och även Wisemans uppenbara vilja att nyttja sin yttrandefrihet genom det anonymt skrivna ordet på sin blogg. Man avslutar sitt avslöjande med en något hårresande jämförselse; ”Boforsaffären, Sydafrikamutorna och Saudiskandalen är alla klara bevis på vilka som gynnas av hemlighetsmakeriet i försvarsfrågor” ( Lisa Behrenfeldt, aktiv i nätverket Ofog). Nog ordat om det, gjort är gjort och kan inte återkallas.

Jag lider dock med Wiseman som inte fick chansen att själv välja när, var, hur och framförallt om han ville presentera sig själv.

Utan att på något sätt förhäva mig, eller för den delen jämföra mig med Wiseman, så tror jag att vi drivs av samma faktorer; Vi vill förändra, förbättra, debattera och genomlysa den verksamhet som Försvarsmakten bedriver och därmed även indirekt den politiska styrningen av myndigheten. Att jag valt att publicera mina gästinlägg (på en annan försvarsblogg) är helt enkelt för att jag aldrig skulle nå ut med mina åsikter på så bred front på något annat sätt.

Därvidlag har Ofog rätt, Wiseman har blivit en maktfaktor som påverkar beslutsfattare och även visar på vikten att fatta genomtänkta beslut då allt förr eller senare kommer upp till ytan.

Avslöjandet väcker sannolikt funderingar i många kretsar kring huruvida det faktum att skribentens identitet numera är röjd kommer rendera i t.ex. repressalier eller stoppad karriär för vederbörande.

Något sådant ser jag som helt otänkbart.

Försvarsbloggare i allmänhet och Wiseman i synnerhet, p.g.a. att han var först och är störst, har oss kollegors fulla stöd och uppskattning! Något annat har jag aldrig hört ens knystas ett ljud om. Att han, väl underbyggt, har trampat på en del ömma tår i vissa sakfrågor kan inte förnekas men vem ska granska försvarspolitiken och Försvarsmakten annars då gammelmedia i väldigt stor utsträckning kastat in handduken i dessa ämnen.

Den enda sunda reaktionen från menig till general borde rimligen bli ryggdunkningar, applåder och stående ovationer. Något annat vore ett tecken på att man inte delar Wisemans vilja att förbättra vår myndighet och dess försvarseffekt. Sen behöver man inte alltid hålla med i alla ämnen som lyfts upp på bloggen genom åren men det hästjobb och den ambition som uppvisats under åren är inget annat än djupt imponerande. Jag vill drista mig till att säga att det finns ingen annan kollega, som under de åren Wiseman varit aktiv, så brett har strävat efter förbättring och upplyst såväl politiker som Försvarsmaktsanställd om viktiga frågor som han gjort. 

Till er alla som läser försvarsbloggar har jag en uppmaning: Fundera och forska inte så mycket efter vem/vilka som döljer sig bakom anonymiteten bland bloggskribenterna. Det tjänar ingen på förutom att det stillar den egna nyfikenheten. Deltag istället i debatten genom kommentarer och egna inlägg, först då kan vi driva Försvarsmakten åt rätt håll. Skribenterna bör få välja själv huruvida de ska vara anonyma eller inte och skälen till varför de vill vara det är i sammanhanget ointressanta. Läs istället innehållet i texterna och fundera över vad som står där istället för vem som står bakom det.

Om viljan att förbättra sin arbetsplats och dess kollegors tillvaro genom tusentals timmar av arbete på obetald fritid bestraffas så är Försvarsmakten inte en arbetsplats för mig. 

Wiseman: Ta åt dig av berömmet du kommer få, det är du värd!


/Boatswain


Wiseman kommentar: Tack för de vänliga orden, Boatswain!

Riksrevisionen levererar ytterligare en bredsida (uppdaterat 09.10)

Såväl Försvarsmakten som framförallt Försvarsdepartementet och Regeringen träffades idag av en rejäl bredsida från Riksrevisionen. Det börjar närmast bli en tradition att Riksrevisionen publicerar en rapport där man granskar det svenska försvaret och försvarspolitiken. Förra vintern synade man Flygvapnets och Marinens beredskap, vilket viftades bort av Regeringen och som kvitto kom sedan den "ryska påsken" några månader senare.

Tisdagens rapport avhandlade "Försvarsmaktens förmåga till uthålliga insatser" och är en av de mer kraftiga sågningar av svenskt försvar som jag läst. Med tanke på vad som skrivs i den öppna delen så hoppas jag att de hemliga delarna är kvalificerat hemliga. Det blir annars inte bara rejält pinsamt för Regeringen utan mycket allvarligt för svenskt försvar. I korthet konstaterar rapporten att Försvarsmakten varken har de personella eller materiella förutsättningarna att genomföra insatser i den grad som utlovats i "försvarsbeslutet" (inriktningspropositionen) 2009. Det blir det gamla "antingen eller" som gäller. Antingen genomför Försvarsmakten internationella insatser eller också genomför man nationella insatser som att upprätthålla beredskap.

Försvarsmakten och Försvarsdepartementet har under det gångna året varit i luven på varandra rejält när det gäller personalkategorier. Här anser Försvarsdepartementet att Försvarsmakten satsat för mycket på kontinuerligt tjänstgörande soldater, jämfört med tidvis tjänstgörande och vad som står skrivet i riksdagsbeslutet. Riksrevisionen konstaterar å sin sida att inte ens när insatsorganisationen är fullt uppfylld kommer att antalet kontinuerligt tjänstgörande soldater att räcka till för att bemanna internationella insatser i det stipulerade omfånget (1700 personer insatta över tiden) och ej heller för nationella uppgifter.

Det här läget förvärras kraftfullt när Försvarsmakten ska realisera Regeringsbeslutet om att minska lönekostnaderna med 500 mkr till år 2019. Försvarsmakten blir då tvungen att övergå till en mycket högre andel tidvis tjänstgörande personal, vilket gör att det tidvis tjänstgörande personal kommer att behöva lösa uppgifter som annars löses av kontinuerligt tjänstgörande – även i det nationella försvaret. Därmed nedgår effektivt den nationella beredskapen. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport:

"Personalkategorin GSS/T ska således inte användas för uppgifter inom ramen för beredskapshöjningar upp till och med givakt*"

Vidare tar Riksrevisionen upp problemet med de stora antalet gruppbefäl, soldater och sjömän som i förtid väljer att avsluta sin tjänstgöring i Försvarsmakten. För att den ekonomiska ekvationen kring det nya personalförsörjningssystemet ska gå ihop krävs det att GSS stannar i snitt 6 år, vilket är en internationellt mycket hög siffra enligt FOI. Här räknade Försvarsmakten i början med årliga avgångar om 5 %, vilket till Riksrevisionens rapport höjts till 10 %. De faktiska avgångarna 2012 var enligt rapporten 19 % (första gången dessa siffror publicerats). Detta blir extremt dyrt för Försvarsmakten. FOI presenterade i november 2010 rapporten "Frivilliga soldater istället för plikt" som bland annat innehöll en känslighetsanalys för det nya personalförsörjningssystemet. FOI konstaterade att för varje % högre avgångar än planerat ökar de årliga kostnaderna med 45 mkr på kort sikt och på längre sikt 90 mkr. Enbart de kortsiktiga årliga kostnaderna jämfört med ursprungsplanen kommer alltså att bli 630 miljoner kr om 2012 års avgångar håller i sig! Lägger man därtill även de långsiktiga kostnader så handlar det alltså om nästan 2 miljarder kr per år i ökade kostnader jämfört med den ursprungliga kalkylen för det nya personalförsörjningssystemet.

Till detta ska också läggas förra årets höjning av soldatlönerna i syfte att försöka få något fler att stanna i Försvarsmakten. Enbart den extra tusenlappen per månad kostar 185 mkr, vilket är 37 % av Regeringens sparkrav. Slår man ut de extra kostnaderna som uppstår för de förtida avgångarna hos anställd personal, kan man fråga sig om det inte vore en lösning att avsätta motsvarande summa för att just höja lönerna – rejält.

Den andra moroten som finns för att behålla personal i Försvarsmakten är en trovärdig verksamhet. Här gör Försvarsmaktens ekonomiska situation för 2014 att det kommer att bli mycket av just den övningsverksamhet som inte bara krävs för att hålla kvar personalen i organisationen och tro på systemet utan även för att få till stånd det insatsberedda försvar som utlovats.

Det säger sig självt att det här inte kommer att fungera långsiktigt. Enligt SVT kräver nu Allan Widman (fp) att tidigare värnpliktiga ska krigsplaceras för att fylla ut organisationen till dess att hela det ordinarie personalsystemet kunnat fyllas någonstans mot slutet av decenniet. Det förvånar mig något eftersom värnpliktiga redan är krigsplacerade på dessa platser vilket Widman utan tvekan är medveten om. Tanken är dock god, men riksdagsbeslutet att göra värnplikten vilande innebär tyvärr att inga värnpliktiga kan repetitionsutbildas utan att Regeringen beordrar beredskapshöjning eller mobilisering. Riksrevisionen konstaterar här i sin rapport att för att Försvarsmakten ska kunna nyttja dessa värnpliktiga krävs att Regeringen fattar beslut om att aktivera värnplikten 10 månader(!) innan repetitionsutbildning kan genomföras varvid de värnpliktiga ej kan användas för beredskapsökningar till och med givakt eller för den delen internationella insatser. Att någon Regering ska kunna fatta ett beslut med liknande framförhållning på grund av ändrade situationer i omvärlden är högst otroligt.


Det är alltså en diametralt skild bild Riksrevisionen levererar jämfört med hur Försvarsdepartement målat upp Sveriges försvarsförmåga. I normala fall brukar man från moderat håll och departementet komma dragandes med PARP-utvärderingen av Sverige, men sannolikt insåg man att det inte skulle bita mot Riksrevisionen. PARP-utvärderingen är NATOs utvärdering av den av Försvarsdepartementet på papper insända målsättningen för svenskt försvar. Det vill säga när insatsorganisation 2014 väl är intagen, vilket är just det Riksrevisionen konstaterar blir svårt att genomföra. Riksrevisionen å sin sida grundar sin rapport på faktiska mätvärden, rapporter och intervjuer med personal i Försvarsmakten om nuläget, gångna år och prognoser för kommande år.

Kanske var det också därför Försvarsdepartementet valde att gå ut med ett pressmeddelande om att Regeringen nu ändrar i Försvarsmaktens regleringsbrev i syfte att kräva mer jämställd könsfördelning i organisationen eftersom man anser att myndigheten misslyckats där (vilket jag instämmer i). En utmärkt "wag the dog"-operation konstaterade vissa på Twitter och med gott resultat kan sägas med tanke på att TV 4 Nyheterna inte med ett ord nämnde Riksrevisionens rapport om det allvarliga läget i försvaret utan helt koncentrerade sig på att Försvarsmakten ska bli mer jämställd.

Försvarsmakten är dock inte utan skuld i den här frågan eftersom det är myndigheten som från början lett in den politiska nivån på detta irrspår genom undermåliga kalkyler av kostnaderna för den nya insatsorganisationen.


Vad bör då nästa steg bli? Jag sällar mig till Johan Wiktorins förslag (Försvar och Säkerhet). Faktiskt så har Ryssland över de gångna åren visat vägen. Ingen vet idag riktigt vilken förmåga det svenska försvaret har och framförallt inte vilka brister som finns på riktigt. Medan NATO fått utvärdera en målsättningsskrivelse från Försvarsdepartementet så har Riksrevisionen kunnat bygga sitt material på faktiska rapporter. Ingen har dock prövat den egentliga förmågan, vilket är just vad man flera gånger om året gör i Ryssland genom beredskapskontroller likt den mycket stora som genomfördes i somras eller den för det strategiska bombflyget som vi i Sverige närmast känner som "ryska påsken".

Låt nu genomföra en riktig beredskapskontroll av Försvarsmakten under en vecka för att även få med logistik på riktigt och gör det utan de förvarningar till organisationen som föregått tidigare enstaka försök till sådan verksamhet. Det kommer att vara värt det i sammanhanget fåtal miljoner det kostar och som i så fall direkt kan räknas hem mot att leda in kommande försvarssatsningar på rätt områden. Det vore ett utmärkt avstamp inför det kommande försvarsbeslutet 2015.

Dock lär resultatet kosta mycket av den politiska prestigen, vilket gör intresset för ett dylikt förfarande närmast iskallt. Vi lär därmed få fortsätta lyssna till allehanda skönmålning av läget som då och då möts av en bredsida från en konsekvent, men i sammanhanget ändå maktlös Riksrevision.


SvD, 2, DN, 2, GP, 2, 3, Aft, 2, Exp


*Givakt är Försvarsmaktens högsta beredskapssteg och innebär att hela organisationen intar högsta beredskap med de resurser som för tillfället finns tillgängliga i syfte att avvärja kränkningar och säkerhetshot och förbereda för mobilisering


Uppdatering 09.10: Som jämförelse kan nämnas att man från finskt håll igår meddelade att man förhandlar om att köpa 100 stridsvagnar Leopard 2A6 (snäppet nyare än svenska strv 122) från Nederländerna. Finland gör därmed en annan bedömning än Sverige avseende behov av kraftfulla markstridssystem, eftersom landet redan under 00-talet köpte ett större antal Leopard 2A4. I Sverige nedgår samtidigt antalet moderna stridsvagnar till drygt 40 från nuvarande 120. Intressant i sammanhanget med Riksrevisionens rapport är att den finske försvarsministern Carl Haglund uttryckte sig så här om svensk försvarspolitik (ur Hbl):

"Sverige kan ha agerat förhastat då den allmänna värnplikten försvann. Det säger försvarsminister Carl Haglund. I Sverige visar en granskning att Sverige inte når upp till kraven om insatsstyrka.

– Nu är de i en situation där de fortfarande inte verkar riktigt intresserade av att gå med i Nato, men samtidigt upplever de det som oerhört krävande och svårt att återuppbygga sin försvarsförmåga, säger Carl Haglund"

Det är lätt att instämma med Haglund.

Putin drar upp framtiden (Uppdaterat 17/12 09.10)

I förra veckan höll Rysslands president Vladimir Putin sitt årliga tal till den federala församlingen. Ett mycket intressant tal eftersom det stakar ut hur Putin tänker sig Rysslands framtid inte bara under återstoden av decenniet utan även bortom 2020. Mycket intressant då Putin adresserar flera av de problem som man i väst målar upp som hindrande för Ryssland att i framtiden vara en stormakt.

För den som inte orkar läsa alla 10 500 ord i presidentens tal så kan man koncentrera sig på den sista tiondelen som gulmarkerats av Rysslands NATO-beskickning. Den delen är intressant nog och tar upp en aspekt av den ryska upprustning som sällan till aldrig nämns i den offentliga svenska säkerhetspolitiska debatten, nämligen att målet med 70 % modern materiel till 2020 endast är ett delmål. På längre sikt ser Putin även den ryska upprustningen som ett sätt för staten att komma till rätta med arbetslösheten, teknikutvecklingen och som en möjlighet att stärka Rysslands ekonomi genom ökad vapenexport.

Putin tog också upp den europeiska robotskölden som han betecknar som ett offensivt vapen. Inte osannolikt är det också i skenet av detta vi ska se helgens nyheter om att Ryssland nu tillför den ballistiska roboten Iskander till västra militärdistriktet. Inte minst då Putin i sitt tal även tog upp att den iranska kärnvapenfrågan nu får anses vara desarmerad. Även om det inte är helt bekräftat så handlar nyheterna förmodligen om basering av systemet i Kaliningrad vilket gör att flera svenska statiska militära anläggning och baser som t ex F 17 Ronneby, Karlskrona, Gotland med mera hamnar inom porté för Iskander. Till skillnad från tidigare system uppges Iskander ha en precision motsvarande västerländska GPS-styrda vapen och robotens ballistiska bana och användande av både undanmanövrar och skenmål i slutfasen gör den mycket svår att skjuta ned utom för de allra mest kapabla systemen i väst. Liksom det strategiska luftvärnsrobotsystemet S-400 kommer Iskander grupperade i Kaliningrad och nära St Petersburg att vara dimensionerande faktorer för svensk försvarsplanering och kräva antingen mycket gott fortifikatoriskt skydd eller hög rörlighet för överlevnad. Enligt nyhetsmediet Rysslands röst så är nu Litauen i diskussioner med övriga NATO om hur man ska bemöta en gruppering av Iskander i Kaliningrad. Sannolikt påbörjades liknande dialoger för länge sedan och nyheten bör ses som en förstärkning i den ryska retoriken kring robotskölden.

Förra veckan beordrade Putin också intensivare militära förberedelser för att försvara ryska intressen i Arktis. De senaste åren har Ryssland koncentrerat allt fler militära övningar till Barents och Arktis och man har börjat öppna upp flera gamla militärbaser och flygbaser som stängdes när det Kalla kriget tog slut. Likaledes intressant är det att läsa förste vice premiärminister Dimitrij Rogozins (särskilt ansvarig minister för den ryska upprustningen) uttalanden i förra veckan om just Arktis betydelse för Rysslands framtid. Ett ämne som jag härom året tog upp här på WW i serien Strategiska realiteter.

Också intressant, särskilt med tanke på utfallet mot utrikesminister Carl Bildt i rysk media härom veckan, är att den ryska staten nu kraftigt stärker sitt grepp om media. I förra veckan meddelade man från Kreml att såväl RIA Novosti som "Rysslands röst" läggs ned och ska ersättas av Россия сегодня, ej att förväxla med Russia Today, även om betydelsen är densamma. Chef för det nya nyhetsmediumet blir ingen mindre än Dimitrij Kiseljov. Samme man som stod bakom utfallet mot Bildt och samtidigt förväxlade Bildt med den tyske utrikesministern Westerwelle. PM Nilsson, politisk redaktör på Dagens Industri, jämförde det träffande på Twitter med att sätta Kent Ekeroth som chef för SVT. Kiseljov ser sin uppgift som varandes att återupprätta en "rättvis bild av Ryssland i alla länder".


Det blir sannerligen inte mindre för Försvarsberedningen att hänsyn till i sin nästa delrapport som kommer i mars.

DN, Aft, SR

Uppdatering 17/12 09.10: Amerikanska utrikesdepartementet bekräftar nu att Ryssland grupperat SS-26 Iskander i Kaliningrad. Det duger för mig som bekräftelse och torde även duga för utrikesminister Carl Bildt som uttryckte skepsis i Aftonbladet igår.

Illaluktande upphandling

Skärmdump från FMV hemsida

SvD fortsätter att förtjänstfullt följa den svenska-norska lastbilsanskaffningen, där uppköpsmyndigheterna verkar ha misskött sitt uppdrag så pass att den slutligen utvalda leverantören, MAN, i slutskedet kunde höja sitt bud med 1,5 mdr kr. Ett förfarande den med gott minne känner igen från anskaffningen av helikopter 14 där NH Industries kunde göra samma sak i slutskedet. En faktor som sannolikt bidrog till att endast 18 helikoptrar anskaffades och inte 25 som var tänkt från början.

Allt fler komprometterande fakta framkommer nu rörande lastbilsanskaffning som man väl närmast kan beteckna som en härva. "Svenska" Scania, som var ett företagen som förlorade upphandlingen var tidigare i veckan starkt kritisk till hur upphandlingen gått till, inte minst att MAN sedan man fått veta att man var ensam kvar ostraffat kunde höja sitt bud och därmed vara dyrare än Scania. Igår kunde dock SvD berätta att Scania nu dragit tillbaka sin överklagan av FMV:s beslut, även fast Förvaltningsrätten gett företaget rätt i sin anmälan. Något som Aktiespararna förklarar med att Scania till 62 % ägs av Volkswagen som även äger MAN till 100 %. Volkswagen gör därmed en mycket större vinst på att MAN säljer lastbilar med högre avkastning till Försvarsmakten än det smärtar att Scania går miste om en stororder.

En av aspekterna som gör affären synnerligen illaluktande är det faktum att en svensk officer med mycket god insyn i upphandling mitt under upphandlingen sökte tjänstledigt från Försvarsmakten och påbörjade sedan en ny anställning hos ett bolag i samma koncern som just MAN.

Vi kan alltså konstatera att Sverige i lastbilsaffären kastar bort 1,5 mdr kr, det vill säga samma summa som en ubåt kostar och dessutom en inte oväsentlig del av den hiskeliga summa som Försvarsmaktens materielanslag är tjockt de kommande tio åren. Vad vi kan vara helt säkra på är att beredande och beslutsfattande personal i detta ärende sitter helt säkert. Tjänstemannaansvaret är ju avskaffat sedan snart 40 år och att tappa bort skattepengar i detta omfång är ointressant jämfört med soldater som skjuter vådaskott eller felaktiga reseräkningar.

En intressant fråga är också vad som gjorde att Försvarsmakten för ett år sedan plötsligt beslutade sig att ändra sin kravspecifikation till ett enklare och billigare fordon. En ändring som dock ej kom att påverka anskaffningen. Vad föranledde ändringen och på vems initativ skedde den?

Kan då Regeringen nu ha fortsatt förtroende för FMV:s generaldirektör Lena Erixon efter att myndigheten nu förlorat 1,5 mdr kr ur försvarsbudgeten utslaget på ett antal år? Regeringen har ju varslat om att järnnypor krävs i materielförsörjningen för att hålla ordning på ekonomin och meddelade i somras att man ser över möjligheten att direktstyra all Försvarsmaktens (ej FMV) materielplanering/anskaffning. Varken anskaffningen av lastbilar eller Archer har heller löpt smärtfritt rörande samarbetet mellan FMV och dess norska motsvarighet FLO.

Regeringen, liksom flera andra försvarspolitiska företrädare, har sedan länge lanserat nordiskt samarbete kring materielanskaffning som en starkt kostnadsbesparande åtgärd, där Archerprojektet alltid framhållits som det goda exemplet där 400 miljoner kr sparats (på vilket sätt och på vad har aldrig deklarerats). Att nu en gemensam lastbilsanskaffning med Norge i syfte att sänka anskaffningskostnaden renderat i en rejäl prishöjning är klart besvärande och kan säkerligen förklara försvarsministerns ovilja att idag kommentera det hela till SvD.

Rekommenderar starkt SvD Näringslivs artikel om hur upphandlingen gick till och vad som skedde vid olika tidpunkter.


Tyvärr genererar nu FMV:s sida felkod 404 (sidan saknas) för flera av artiklarna rörande lastbilsupphandlingen. Dock finns en ny artikel på förstasidan som under rubriken "Prestanda till rätt kostnad – FMV upphandlar hjulfordon i samarbete med Norge"


SvDN

Regeringens lilla hemliga spargris

Pengar i försvarsbudgeten  som inte utnyttjas under ett verksamhetsår går liksom fallet för andra statliga utgiftsområden tillbaka till statskassan. Det man inte använder år 1 är kvar i kassakistan att användas år 2. En sund ekonomisk tanke i grund och botten – om man inte missnyttjar förhållandet.

Inom utgiftsområde 6 och då närmast den del som utgör försvarsbudgeten har det inte riktigt fungerat så de senaste åren. Regeringen förbehåller sig rätten att besluta om alla investeringar större än 200 miljoner kr även om Försvarsmakten har budgeterat för dessa investeringar. Följden blir att allt större delar av försvarsbudgeten går tillbaka till statskassan outnyttjad eftersom Regeringen de senaste åren blivit allt mer ovillig att fatta beslut om de materielinvesteringar som Försvarsmakten sedan år budgeterat inom sin materielplan. Det senaste och mest markanta exemplet är Regeringens ovilja att fatta beslut om modifiering av två korvetter till vedettbåtar att ersätta de sju bevaknings- och vedettbåtar som inom mycket kort kommer att tas ur tjänst. Att två inte ersätter sju förstår nog vem som helst, men att noll är ännu sämre lär vara än tydligare.

Den socialdemokratiske riksdagsledamoten Peter Jeppsson har under hösten flera gånger satt åt försvarsministern för detta och oviljan att fatta beslut om Marinens framtid. Något som försvarsministern fått allt svårare att värja sig för. Det blev ytterst tydligt härom dagen vilket Skipper skrivit om.

Nu har dock det dolda anslagssparandet accelererat ytterligare då Syrieninsatsen är beordrad att belasta konto 1:1 Förbandsverksamhet och beredskap istället för 1:2 Fredsfrämjande förbandsinsatser. Syrieninsatsen utgörs av en Tp 84 Hercules med stödfunktioner med uppgift att stödja FN med transport av personal med uppgifter kring avvecklingen av de syriska kemvapnen. Insatsen är därtill uppkommen och inte någon insats som planerats sedan länge.

Regeringen har av flera partier, bland annat Socialdemokraterna, sedan länge kritiserats för att inte vilja överföra medel från konto 1:2 till 1:1 och 1:3 (anskaffning av materiel och anläggningar). Försvarsmakten har de senaste åren lämnat tillbaka miljardbelopp till statskassan från just konto 1:2 då antalet insatser nedgått jämfört med plan och likaså insatsernas omfattning. Nu verkar man dock ha tagit anslagssparandet ytterligare ett steg. Absurt.

Huvudsaker och bisaker debatterades i Riksdagen

I Riksdagen debatterades idag Marinen. I ena stunden försökte Peter Jeppson (s) åter ställa försvarsminister Karin Enström mot väggen angående Regeringens ovilja att fatta beslut om Marinens ytstridsfartygsbestånd (lyckades rätt bra), för att i nästa stund debattera Marinens Musikkårs fortlevnad och framtid.

Man kan därmed konstatera att en eventuell nedläggning av Marinens musikkår väcker så starka känslor att ett flertal riksdagsledamöter ser sig tvingade att åter ta upp frågan i kammaren.

Det är en rad andra implikationer av den av regeringen beslutade besparingen på Försvarsmaktens lönekostnader som inte röner alls samma intresse hos ledamöterna. För att fortsätta på det marina temat så meddelades idag att ritningarna för nästa generations svenska ubåt, A26, är färdiga och Sverige förväntas beställa två exemplar. Sverige har för närvarande fem ubåtar av Gotlands- och Södermanlandsklass, men desto färre besättningar särskilt när man väger in att samma personal som ska bemanna ubåtarna (likväl som övriga fartyg) också ska bemanna skolor, staber och så vidare. Sverige investerar alltså mångmiljardbelopp i mycket avancerad materiel, men har inte råd med det det tiotal miljoner kr det kostar årligen att hålla en ubåtsbesättning anställd (av en slump ungefär samma kostnad som den beräknade besparingen på Marinens Musikkår) vilket Johan Wiktorin anmärkte på i samband med Folk och Försvars seminarium om Marinen härom veckan. Vilka som ska bemanna A26 i framtiden återstår att se.

På Försvarsföretagsdagarna i mitten av november berättade FMV:s generaldirektör Lena Erixon hur svenska JAS 39 kan stå på backen månader i rad i väntan på mycket enkla reservdelar såsom o-ringar. Generaldirektören vittnar därmed om ett fullständigt havererat logistikkoncept som med andra ord i så fall allvarligt påverkar Försvarsmaktens operativa förmåga. En fullkomligt absurd situation för ett högteknologiskt land som Sverige, men likväl tydligen en realitet. Samtidigt har TV 4 berättat hur andra flygplan står på marken till följd av höga avgångar bland Försvarsmaktens flygtekniker som är missnöjda med såväl löner som arbetssituation. Kanske inte så konstigt om inte ens så enkla föremål som o-ringar står att uppbåda.

Båda de ovan nämnda exemplen och den uppsjö av andra liknande exempel som finns inom alla de tre stridskrafterna, är pinsamma påminnelser om vilka absurda och samtidigt mycket allvarliga följder dagens svenska försvarspolitik medför. Intresset för detta eller det svenska försvarets operativa förmåga verkar dock ringa hos riksdagsledamoterna. Det finns ju trots allt en musikkår att rädda. Nåväl, det är ju i så fall givet vilken musikkår som kommer att spela vid nedläggningsceremonin för Försvarsmakten. Det går inte att komma ifrån att hos många politiker verkar bisakerna utgöra det huvudsakliga intresset för försvarspolitik mer än huvudsakerna.


Innan jag får en trumpet om halsen är det återigen bäst att förtydliga att jag verkligen inte hyser någon agg till Marinens Musikkår. Däremot finner jag det mycket beklämmande att våra riksdagsledamoter inte förmår se helheten och den mycket allvarliga situationen inom försvarspolitiken, liksom att moderata försvarspolitiker ej heller inser att nedläggningshotet mot Marinens Musikkår faktiskt är en direkt följd av just Regeringens sparkrav om 500 miljoner kr på Försvarsmaktens lönekostnader.

Läs gärna inlägget hos Skipper om interpellationsdebatten mellan Peter Jeppson och Karin Enström om Marinens framtida fartygsbestånd. Det framgår med all önskvärd tydlighet vilken framtid som Regeringen har planerad för Marinen.

60 år av felaktiga slutsatser formar svensk säkerhetspolitik? (uppdatering 9/12 19.05)

Svensk JAS 39 under incidentuppdrag mot ryskt signalspaningsflygplan IL-20 Coot-A.

Bild via Observationsplatsen och franska flygvapnet

SVT fortsätter sin publicering av uppgifter från Snowden-arkiven rörande Sveriges samarbete med USA och även Storbritannien inom signalspaning. För de flesta borde detta komma som en icke-nyhet och vi får dagligen skåda nya journalistiska lågvattenmärken i jakten på sensationsrubriker. Sorgligast hittills är förmodligen avslöjandet av Marinens "hemliga fartyg" i en landsortstidning. Det är nog ytterst få Karlskronabor som inte sett HMS Orion eller vetat om att det är ett signalspaningsfartyg.

Nåväl. Samarbetet med väst torde även detta vara väl känt och det enda som har hänt nu är att SVT publicerat amerikanska dokument som bekräftar just detta samarbete som ju de facto redan är känt.

Det kan heller inte komma som en överraskning att stora delar av FRA:s inhämtning är riktad mot Ryssland som trots allt är den dimensionerande säkerhetspolitiska faktorn i vårt närområde, precis som dess föregångare Sovjetunionen tidigare var. Så som ofta påpekat i andra blogginlägg förande de mer fysiska dimensionerna av försvars- och säkerhetspolitik, så utgjorde Sverige halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten och den situationen består än idag men i andra dimensioner. Under detta Kalla Kriget hade Sverige första parkett för att bedriva signalunderrättelsetjänst in i Sovjetunionen och de intressanta yttersta försvarslinjerna som låg i Baltikum som var högt prioriterat såsom utgörande den yttre ringen av Moskvas försvar. Då liksom idag utgjorde dessutom Östersjön prov- och försöksområde för den ryska marinen.

Vad ska vi ha FRA till om myndigheten inte ska spana på Ryssland, den ryska makteliten och aktörer i Ryssland som utgör fundamentala beståndsdelar i den ryska utrikes-, säkerhets- och försvarspolitiska utvecklingen? God kännedom om detta är grunden för att kunna anpassa svensk försvars- och säkerhetspolitik. Otaliga är de exempel på hur information från just FRA kunnat användas av Regeringen för att styra händelseutvecklingen på ett för Sverige gynnsamt sätt eller användas som förvarning. Ett exempel som nämnts i media idag är Georgienkriget, men andra exempel är frihetskampen i Baltikum, U 137-incidenten, haveriet med en rysk Su-15 i Östersjön vid manövrering mot en spaningsviggen och en rad andra större internationella händelser. Både kända som en rad okända. Information från FRA är också en vital komponent för att bekräfta riktigheten i annan underrättelseinformation som inhämtats via andra kanaler.

Sensationshysterin i media underblåses även då Försvarsmakten håller locket på vad avser rysk signalspaningsverksamhet mot Sverige. Bilden allmänheten får i media blir då (något förenklat) att Sverige spanar på Ryssland för att gå USA:s intressen, även om det i realiteten ser ut på ett helt annat sätt. Det har förekommit ett fåtal tillfällen då media fått intervjuer med företrädare från MUST eller SÄPO som valt att berätta om underrättelseverksamhet mot Sverige. Ett exempel är denna intervju med dåvarande MUST-chefen som berättar om ökad signalspaning mot Sverige.


Den som överraskas av de senast framkomna uppgifterna om att FRA kunnat samarbeta med USA och andra västländer i NATO under mycket lång tid, bör läsa in sig mer på ämnet och vad som redan är känt. En utmärkt start är SvD-journalisten Mikael Holmströms bok Den dolda alliansen, där ämnet ingående avhandlas liksom övriga förbindelser mellan Sverige och NATO under det Kalla kriget.

Den upprördhet som många media idag verkar eftersträva att åstadkomma är beklagansvärt nog baserad på 60 år av politiskt hemlighetsmakeri och falskspel. Det tog inte många år efter andra världskriget innan ett fåtal ledande socialdemokratiska politiker i partiets absoluta kärna valde att fortsätta och utveckla det mycket täta samarbete med USA och Storbritannien som Sverige haft under andra världskriget. Utåt skulle det i 50 år anspelas på att neutraliteten var det som räddat oss under kriget och det som skulle hålla oss överlevande i händelse av ett tredje världskrig mellan väst och öst och där alliansfriheten var en central del. I själva verket hade Sverige ett mycket tätt samarbete västerut, men endast känt och underhållet av ett ytterst litet fåtal politiker och än färre militärer där inte ens alla överbefälhavare var invigda i situationen.

För de ursprungliga initiativtagarna inom socialdemokratin med Tage Erlander i spetsen var detta ett naturligt resonemang baserat på erfarenheterna från kriget, men även realpolitiska förutsättningar såsom att ett öppet svenskt samarbete med NATO eller till och med NATO-medlemskap skulle kunna medföra att Sovjetunionen såg sig tvingat att gå in i Finland på samma sätt som man senare gjorde i Ungern och Tjeckoslovakien och integrera landet i Warzawapakten. En utveckling som varken Sverige eller USA ville se.

Svårigheterna kom dock med generationsskiftet i socialdemokratin. Lika självklar som livlinan västerut var för Erlander med flera, lika främmande skulle tanken på ett samarbete vara för de socialdemokrater som dominerade partiet under senare av kalla kriget, vilket inte är så konstigt. När förberedelserna och samarbetet västerut intensifierades, ökade också den svenska officiella retoriken kring alliansfriheten och neutraliteten som under det kalla krigets andra halva kom att vara en lika central del av socialdemokratin som lika lön för lika arbete. Samarbetet var så pass hemligt att när Palme förlorade valet 1976 informerades aldrig någon av de två följande borgerliga regeringarna om samarbetet, vilket torde ha inverkat menligt på möjligheterna att agera snabbt i händelse av krig. Sådan information i de borgerligas händer hade naturligtvis kunnat innebära politiskt självmord för socialdemokratin, men även ett markant ökat stöd för Vänsterpartiet Kommunisterna.

Det förefaller därmed inte så konstigt att många av dagens moderna socialdemokrater som "gick med i Olof Palme" (Mona Sahlin) och även yngre förmågor som uppfostrats med retorik om alliansfrihet som neutralitet allt sedan barnsben, även kommit att se den som en verklighet.

Slutsatsen inom det svenska samhället har därmed blivit att den alliansfria och neutrala politiken var framgångsrik och det som höll Sverige skyddat. Frågan är dock om man därmed inte bedrar sig själv av ren okunskap eftersom det i realiteten förhöll sig på helt annat sätt, känt av både Väst och Sovjetunionen.

Av den anledningen är just citatet från SVT:s dokument så intressant: “The relationship with Sweden is protected at the TOP SECRET level because of that nation’s political neutrality”.


Ett nytt försvarsbeslut står för dörren. För svensk säkerhetspolitiks bästa är det mycket hög tid att Socialdemokraterna nu slutligen tar tag i sin historia och kommer med en vitbok över partiets säkerhetspolitiska förbindelser västerut kontra den falska retorik som format två generationer av socialdemokratiska politiker. Tiden rinner snabbt ut. Snart är alla nu levande personer som hade insyn borta. Utan tvivel finns det många socialdemokraterna som hoppas på den utvägen då det minst smärtsamma för partiet och egna intressen vore om fasaden fortsatt kunde upprätthållas.


Läs gärna denna artikel av Robert Dalsjö som forskat på den svenska livlinan västerut och de dåvarande socialdemokratiska regeringarnas förhållningssätt

Media: DN, 2, 3, 4, 5, 6, SvD, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, SR, GP, BLT, 2, 3

Läs även Oscar Jonsson om FRA och sensationslystna media

Uppdatering 9/12 19.05: Marita Ulvskog, som ju kan räknas in i den generation socialdemokrater som vuxit upp i den offentliga bilden av socialdemokratin som den svenska neutralitetens försvarare, uttrycker sig något märkligt i en intervju med Aftonbladet idag om just neutralitet. Glädjande nog har Försvarsmaktens Informationsdirektör Erik Lagersten kommenterat detta på ett mycket bra sätt på Försvarsmakten Kommenterar. Aftonbladets artikel är annars läsvärd med tanke på tidigare försvarsministern Björn von Sydows kommentarer.

Uppdatering 12/12: Mycket läsvärd debattartikel i SvD av ordföranden i Försvarsunderrättelsedomstolen apropå den senaste veckan rapportering om FRA.

Ett knakande nordiskt samarbete (uppdaterat 10/12 07.00)

"Två länder men ett artillerisystem" är en vision som nu fallit.

Foto Försvarsmakten

Samma vecka som världens artillerister firar sitt skyddshelgon Sankta Barbara, väljer Norge att meddela att man avbeställer samtliga sina 24 Archer haubitsar från Sverige. Archer har gång efter annan framhållits av svenska försvarspolitiker som det goda exemplet på vinsterna med det nordiska försvarsmaterielsamarbetet, men nu står Sverige som ensam brukare av systemet, mycket svårt försenat delvis till följd av norska krav. Därtill ska läggas att Sverige som motköp tvingats köpa den fjärrstyrda vapenstationen Protector för ca 1,2 mdr kr att montera på såväl Archer som personterrängbilar och framförallt den nya pansarterrängbilen. Förlorare på den affären var Saab som lyckats sälja sin motsvarighet till Finland.

Archerproduktionen omfattar 48 st system där grunden utgörs av lika många (samtliga) svenska haubits 77B där dessa tagits ur organisationen och lämnats till industrin för ombyggnation. En process som gjort att Sverige fram till i höst stått helt utan artilleri till dess de fyra första levererades. Så går det när industrins intressen tillåts vara överordnade försvarsförmågan.

Nu ska ytterligare 20 Archer levereras till Försvarsmakten under kommande år, varvid det svenska försvaret slutligen kommer att disponera två artilleribataljoner. Försvinnande lite inser var och en som kan något om indirekt eld, även om Archersystemet både är långskjutande och rörligt.

Sverige och Regeringen har nu tre vägar att välja på. Den snikekonomiska lösningen som tillika är den troligaste är att det blir bara 24 Archer för Försvarsmakten. Att materielanskaffningen är mycket allvarligt underfinansierad är väl känt och att då köpa ytterligare två bataljoner Archer är ej möjligt – i alla fall inte under den sittande regeringen.

Alternativ två är att Sverige utökar sin beställning till att omfatta alla 48 Archer och istället upprätta fyra bataljoner. Detta skulle kunna vara en lösning mer i den socialdemokratiska smaken då det skulle rädda en rad jobb i Karlskoga även om Bofors numera är ägt av Bae. Förmodligen ligger det också i linje med såväl vad Folkpartiet, Kristdemokraterna och Sverigedemokraterna har anfört i försvarspolitiken, då dessa förespråkar en upprustning av försvaret med ökad numerär. En svensk anskaffning av de kvarvarande 24 pjäserna skulle därtill kunna lösa ett av svenskt försvars största logistiska problem nämligen hur man i händelse av höjd beredskap snabbt ska kunna transportera ner den ena eller bägge artilleribataljonerna från Boden till södra Sverige. Genom att placera två nya artilleribataljoner i södra Sverige får man handlingsfrihet och kan leva upp till de moderata ledorden ”här och nu” genom att kunna lösa uppgifter redan från dag 1. Detta förutsätter dock också anställning av personal till ytterligare två bataljoner, vilket ej är görligt utifrån nuvarande ekonomiska läge där många materielsystem inte ens är skuggbemannade eftersom Försvarsmakten inte har råd att ha både personal till sina krigsförband och stödfunktioner som staber, skolor etc för att inte tala om frånvaro för elever, sjukskrivna och föräldralediga.

Det tredje alternativa är det minst realistiska nämligen att erbjuda de kvarvarande 24 på den öppna marknaden och där hitta en köpare. Gissningsvis måste detta ske till ett vrakpris, då Norge nu ratat anskaffningen med motiveringen att Archer ej uppfyller de operativa kraven man har på ett nytt artillerisystem. Intressant i sammanhanget att mycket snarlika argument anfördes när Norge för fem år sedan ratade JAS 39E till förmån för F-35. Bae får svårt att sälja kvarvarande 24 system och de som kommer att stå med längst näsa är de svenska skattebetalarna som från början köpt pjäserna till fullpris (när Indien stoppade sin anskaffning efter mutskandalen), därefter gett tillbaka pjäserna till Bae och som sedan inte kommer att få del av kakan om Bae lyckas sälja pjäserna till annan köpare.

Från den svenska regeringens håll har man ständigt framhållit den gemensamma Archeranskaffningen som det goda exemplet på det nordiska försvarssamarbetet och vinsterna med detta. Siffran 400 mkr nämns då som den summa som sparats på att genomföra anskaffningen tillsammans med Norge. Det är en siffra som hittills inte kunnat granskas, inte minst för att man aldrig berättat vad man jämför med. Oavsett om nu sparats 400 mkr sparats lär det vara en mindre post i jämförelse med kostnaderna för att Norge nu hävt sitt kontrakt. Enligt SR låg den norska anskaffningen på 700 mkr. Inte minst lär nu de svenska driftskostnaderna för systemet öka när det inte längre finns en partner att dela dessa och logistiken med.

Den svenska regeringen hade förmodligen mycket stora förhoppningar på den nya norska regeringen och att ett av de första försvarspolitiska besluten skulle bli detta hade man säkerligen inte räknat med. Intressant är att läsa den norska regeringens pressmeddelande där man först framför att kontraktet bryts då inga Archer ännu levererats och att enligt kontraktet skulle samtliga vara levererade i år och operativa nästa år. Lite senare i kontraktet påpekar man att nuvarande artillerisystem (amerikanska M-109) kan hållas operativt till 2020. Det ger alltså sex år för leverans och för att få systemet helt operativt. Uppenbarligen anser inte Norge detta vara tillräckligt, medan Sverige har en helt annan införandeplan. Vem som har rätt återstår att se.


Vad som står klart är att det blir Försvarsmakten och de svenska skattebetalarna som blir förlorare. Kostnadsbesparingar som sedan länge är inräknade i den svenska försvarsbudgeten kommer nu inte att kunna uppfyllas (även om det är högst tveksamt om man kunnat infria dessa ändå). Resultat blir det vanliga – mindre försvarseffekt.



FMV pressmeddelande
SR S: Ett bakslag för det nordiska samarbetet

Uppdatering 7/12 11.15: Norge vill nu ha tillbaka 550 miljoner NOK som man satsat i Archer-projektet. Att det här kommer att bli dyrt för såväl de svenska skattebetalarna som Försvarsmakten, råder det inga tvivel om.

Fler norska länkar: Aftenposten, VG, AN
Sociala media: Cornucopia


Uppdatering 10/12: SvD Näringsliv uppmärksammar turerna kring lastbilsupphandlingen i samband med Archer.

När man egentligen borde göra annat

Egentligen var avsikten att författa ett inlägg om ett helt annat ämne, men ibland blir det ju inte som man tänkt sig. Nu fastnade jag istället på bland annat denna filmsnutt från sluttampen av Viggeneran, där slutanvändaren 1. division F 21, Akktu Stakki har förevigat sin sista krigsbasövning med Viggen. Det var också en av de sista gångerna Jokkmokksbasen användes innan den strategiska time-outen till fullo övertog Försvarsmakten. Rekommenderar även att man tar en titt på det föreslagna klippet "Viggen Low Level Flying", även om man någon begått helgerån och försökt lägga ny filmmusik över den gamla med mindre lyckat resultat. Det är kul att se att låsen på de gamla divisionsfilmsarkiven börjat lätta, även om det gör att man lätt fastnar framför Youtube fastän man egentligen tänkt sig att göra annat.

Frän finsk kritik mot ett inkapabelt svenskt försvar

"Ett land som i århundraden har bidragit till regional stabilitet har på mindre än ett decennium gått till att vara en konsument av säkerhet"

Det är ett av de skarpt kritiska omdömen som den finske forskaren Charly Salonius-Pasternak vid det finska utrikespolitiska institutet fäller om svensk försvarsförmåga, försvars- och säkerhetspolitik i en nyligen publicerad artikel. Den svenska flottan saknar luftvärn till sina få kvarvarande fartyg, flygvapnet saknar förmåga att på längre avstånd verka mot markmål och armén har blivit slaktad, saknar väsentliga delar av sin materiel och har svårt att rekrytera i tillräcklig omfattning.

Salonius-Pasternak menar på att den huvudsakliga orsaken till den allvarliga situationen att Sverige nu är en destabiliserande faktor är den alltjämt ökande klyftan mellan den uttalade svenska säkerhetspolitiken och landets militära förmåga. Det svenska försvaret har varit under konstant reformering och är därtill allvarligt underfinansierat. Det i ett område av världen som det senaste halvåret varit skådeplats för betydligt större militärövningar än någon annan plats på Jorden.


Inte oväntat har Svenska Dagbladet uppmärksammat denna fräna kritik från en av Finlands ledande försvars- och säkerhetspolitiska debattörer. Föga förvånande ger försvarsminister Karin Enström i en kommentar i SvD:s artikel en helt motsatt bild:

"- Vi stärker nu försvarsförmågan och ökar förbandsanslaget med 1,4 miljarder de kommande fyra åren. Försvarsmakten genomför flera övningar på och över Östersjön där bland annat Finland deltar. Sverige är det land som har mest militär flygaktivitet över Östersjön, av samtliga Östersjöländer, säger Karin Enström och tillägger:

- Vid årsskiftet stödjer Sverige, Finland och Norge tillsammans Island med luftövervakning. Det är ett exempel på hur vi samarbetar med andra länder - helt i enlighet med vår säkerhetspolitik. När jag förra veckan träffade Natos generalsekreterare tackade han för Sveriges bidrag i Nato-ledda insatser och i organisationens utvärdering av vår försvarsreform ges den gott betyg."

Som vanligt är det en blandning mellan högt och lågt. Sverige är det land som har störst intresse av Östersjön säkerhetspolitiskt, näst Ryssland. Att inget av de andra EU-länderna runt Östersjön har samma aktivitet beror på att de alla har andra gränser som är betydligt mer intressanta. Förutom Tyskland och Danmark har alla de andra länderna landgränser direkt mot Ryssland varvid dessa av naturliga skäl är betydligt mer intressanta.

Vad avser "luftövervakning" över Island är det en fråga som tidigare berörts på WW. Den isländska förfrågan till övriga nordiska länder gällde ursprungligen incidentberedskap, men detta stoppades av vissa NATO-länder (sic!) som anser att Sverige åker snålskjuts i NATO. Lösningen för att ändå visa på nordiska sammanhållning blev då att istället genomföra flygövningar på Island med stridsflygplan motsvarande de gemensamma flygövningar som genomförs på veckobasis mellan flygförband i norra Norge, Sverige och Finland. I händelse av ett skarpt incidentuppdrag blir det då NATO-landet Norges flygstridskrafter som får sättas in. Uppgiften "luftrumsövervakning" är inte något som genomförs med stridsflygplan utan med markradarstationer och radarövervakningsflygplan. Sålunda hade Sverige löst den uttalade uppgiften om man t ex deltagit med de svenska sådana resurser som finns. Med tanke på att endast två flygplan återstår av ursprungliga sex sedan övriga sålts till andra länder, lär dessa behöva prioriteras för närområdet. Allt det här vet ju Karin Enström och Försvarsdepartementet, men för att verka effektiv är det naturligtvis viktigt att tala om "luftrumsövervakning".

Återigen refererar också försvarsministern till den pappersutvärdering som gjorts i NATO av de svenska målsättningarna med försvarspolitiken. Det är alltså inte någon värdering som gjorts av reell försvarsförmåga, finansiering av försvarsreformen, hur långt försvarsreformen har kommit eller ens någon värdering som gjorts på plats i Sverige utan en värdering av de uppgifter Försvarsdepartementet sänt in rörande hur man tänker sig svenskt försvar när insatsorganisation 2014 är intagen. Som bekant är det en enorm skillnad i Regeringens målsättningar för svenskt försvar och vad finansieringen räcker till och för den delen även den förmåga som finns idag. Som exempel kan t ex nämnas marininspektör Jan Thörnqvists föredrag på Folk och Försvars idag om Marinens förmåga. Han betecknade läget som gott, där Marinen är så gott som i mål med samtliga målsättningar för IO 14 utom att ha samtliga förband personalförsörjda och välövade. Det kan ju tyckas vara en rätt väsentlig del i att nå målen med en försvarsreform?

I försvarsministerns uttalande i SvD ser vi därmed de tydligaste av exempel på just det Charly Salonius-Pasternak beskriver i sin artikel. Regeringen skriver säkerhetspolitisk check efter check, helt utan täckning i verkligheten.

YLE