Vår nye ÖB - Roger Malm

Försvarsmaktsanställda har säkerligen inte missat att organisationen nu återigen drabbats av en administrativ besparing som blir en belastning för kärnverksamheten - FIA!

För den oupplyste är FIA den nya datoriserade telefonisttjänsten. Är man nu osäker på ett telefonnummer och trycker 99 för växeln hamnar man hos FIA, som raskt ska koppla en vidare till rätt person.

Det fungerar naturligtvis inte. För att FIA ska fungera krävs det att man vet vad personen man ska ringa heter och det är rätt ofta i militär verksamhet som man inte vet det och vad värre är, det handlar ofta om mer eller mindre tidspressade lägen och med verksamhetssäkerhet som följd.

Efter att glad i hågen ha provat FIA och blivit kopplad till rätt person (som jag visste namnet på) provade jag på fikarasten lite mer "fältmässiga" försök med rätt nedslående resultat enligt nedan:

- "Överbefälhavaren" - Du vill ringa Roger Malm, Skövde, stämmer det? (Om vi har en ny Öb, då stämmer det annars inte, men det förstod inte FIA)

- "VB P 7" - Gav också en hel rad olika förslag på enskilda personer på helt andra verksamhetsorter.

- "Vakten I 19" - Någon sådan abonnent finns inte

- "Förrådet, Uppsala", "Resedetaljen" - Samma nedslående resultat med abonnenter som inte finns eller personnamn som är för mig helt okända eller på en helt annan ort än avsett.

Naturligtvis finns det en telefonist i bakgrunden som man kan bli kopplad till vid problem med FIA. Tyvärr var jag dock inte ensam om att ha problem med att inte bli kopplad till resedetaljen så efter 5 min i telefonkö gav jag upp.

Personal som sitter vid en dator hela dagarna kan ju göra sig omaket att gå via Emil till telefonkatalogen. Problemet med den är att den också är rätt användarovänlig och inte gärna hanterar befattningar eller funktioner och att det tar nästan 5 min att logga in i datorn och sedan skriva in ytterligare ett lösenord för att komma in i Emil. Sitter man däremot ute i en barack på skjutfältet är det nog ungefär lika snabbt att ta en livlina och ringa en vän på kasern istället för att försöka med FIA eller vänta på telefonisten.

Jag vet inte alls hur mycket pengar man sparar på att säga upp alla telefonister, men en sak är säker - det är ingen som har räknat på vad dessa förlorade minutrar sammanlagt för all försvarsmaktspersonal innebär i förlorat arbete i kärnverksamheten.

FIA = Fungerar Inte Alls...

Åt rätt håll

Det senaste numret av Försvaret Forum (7/2009) bör ha dykt in i brevlådorna, eller bör snart göra det, hos de försvarsmaktsanställda. De som inte får tidningen i pappersform kan läsa den på nätet.

Jag blev faktiskt riktigt glad av att läsa det senaste numret. Borta är det mesta av den försvarsmaktspravda som varit kännetecknet för tidningen de senaste åren och istället innehåller den lite allt möjligt matnyttigt och informativt för försvarsmaktsanställda. Numera finns det faktiskt artiklar som beskriver problem i verksamheten och det gläder mig att läsa att man dragit som slutsats av övningen Dagny II att det krävs årliga beredskapsövningar.

Detta är helt klart ett steg, om än litet, på väg mot ett ledarskap som utvecklar Försvarsmakten.

Vad menas?

Försvarsministern berömmer idag på sin blogg Georgien för att landet nu skickar personal till Afghanistan.

Är det beröm för att Georgien likt Sverige nu insett att den rätta vägen är att stoppa huvudet i sanden för den egna säkerhetspolitiska situationen och istället kommit fram till att landet försvaras bäst i Afghanistan?

Nej, snarare är det nog så att den smärtsamma sannningen gått upp för Georgien att är man icke-medlem av NATO har man heller inte mycket stöd att vänta och får inte köpa vapen av världens främsta tillverkarland, USA, om man inte deltar i samma krig. Landet skickar nu totalt 900 man till Afghanistan, trots en befolkning på endast knappt hälften av den svenska.

När kriget i Georgien bröt ut sommaren 2008 hade landet 4 brigader. Den bäst utrustade med stamanställd personal befann sig då i Irak. Efter några dagar lyckades man övertala USA till att flyga hem brigaden, dock utan materielen. Frågan är om man nu ska tvingas lära sig den läxan igen? Det visar också rätt starkt på var spjutspetsen i det svenska Försvaret kommer att vara om läget i vårt närområde förvärras - nämligen i en annan världsdel.

På sätt och vis kan alltså hålla med försvarsministern i hans avslutning: "Det ger en intressant bild av hur Georgien ser på säkerhetsbyggande. Internationellt samarbete och deltagande i internationella insatser bedöms ge ökad säkerhet också för Georgien."

Att vidta nödvändiga kontroller

I modernt militärt ledarskap betonar man ofta att man som ledare inte får vara överkontrollerande. Man ska endast göra de kontroller som är nödvändiga för verksamheten, med vilket underförstått menas att förtroende i 95 % av fallen är bättre än kontroller. Att inte genomföra några kontroller eller att inte bry sig om resultatet är exempel på det som kallas ett icke-ledarskap.

I mångt och mycket ställer jag mig helt bakom det ledarskap som Försvarsmakten lär ut idag. Problemet är bara att många inte lever som lär eller lärt. Kampanjen ÖRA (Öppenhet, Resultat, Ansvar) sågades mycket hårt av de anställda officerarna som snarast ville påtala att det är högt i tak i Försvarsmakten, men att det framförallt beror på att alla står på knä inför chefen.

Jag är av den bestämda uppfattningen att kontroller är nödvändiga. Befarar man brister i verksamheten måste man genomföra kontroller. Misslyckas man gång efter annan, måste ansvar utkrävas.

Förr i världen var det vanligt med kontroller av förband, materiel och beredskap. Så inte längre. I Försvarsmakten verkar den rådande inställningen vara att vill man inte veta svaret på frågan ska den inte heller ställas. I USA har fenomenet kallats "Don't ask, don't tell" (men rört en helt annan aspekt inom det militära) Därför genomförs så gott som aldrig några kontroller av förbandens förmågor. I värsta fall visar det sig ju att ett större antal av regementets stridsvagnar inte hade fungerande torn, att flygplanen inte var flygdugliga eller att amfibiesoldaterna kapitalt misslyckas med att nedkämpa sina saab-mål och då blir det ju med ens väldigt, väldigt jobbigt att vara chef i Försvarsmakten och ansvarig för verksamheten.


Sålunda verkar de enda kontrollerna som numera genomförs av förbandens förmåga, där ett misslyckande också innebär ett underkännande, vara kontrollen av förmågan hos de militära musikkårerna. Det förvånar mig dock inte det minsta, eftersom drygt hälften av försvarsdebatten i Riksdagen när nerläggningshoten var som allvarligast avhandlade Marinens musikkår vara eller icke vara. Det gäller att prioritera kärnverksamheten.

En välförtjänt knäpp på näsan

Sent omsider har jag slutligen funnit tid att kommentera Länsrättens dom i målet Bae Hägglunds/FMV.

Domen i sig är läsvärd för den som orkar (102 sidor) i och med att den ger en viss inblick i vilka krav som ställts på materielen och hur de olika anbuden värderats. Liksom Bae/Hägglunds kan jag tycka det lite märkligt att krav som gäller för dem inte gäller för Patria. För den som stridit med stridsfordon i bebyggelse blir det också snabbt märkligt att krav på vändcirkel helt plötsligt tillåts öka med 50% även om man som FMV påstår att det var en felskrivning (vilket Länsrätten inte köpte).


Det är intressant att se att Länsrätten väljer att klandra FMV för de i mitt tycke viktigaste punkterna: hur själva upphandlingsförfarandet gått till. Länsrätten tar inte ställning till huruvida Patria är ett bättre eller sämre alternativ och det hade jag heller inte förväntat mig att de skulle göra. De kontinuerligt förändrade krav under upphandlingens gång har enligt Länsrätten inte gynnat någon av konkurrenterna, men inneburit att andra företag inte kunnat lämna offert från första början.

Det är illa nog att Försvarsmakten stundom drabbas av storhetsvansinne och får för sig att den står över lagarna och att man kan gena i kurvorna. Sverige behöver inte ännu en myndighet med samma inställning, som i det här fallet inte anser att lagen om offentlig upphandling gäller myndigheten.


Länsrätten gör heller ingen värdering i de royalties som Bae/Hägglunds utlovat vid fler försäljningar av SEP. Självfallet skulle detta medge att priset per SEP sjunker. Här är det på plats att jämföra det svenska köpet av stridsfordon från ev utländska leverantörer med hur vi i Sverige exporterar krigsmateriel idag och hur utländska köp av sådan går till. Framförallt Gripenexporten utgör en bra referens.


Då kommer det som jag tycker är de mest graverande punkterna i hela affären. Idag är det så gott som helt omöjligt att sälja krigsmateriel på export utan att man förbinder sig att göra motköp i köpande land till minst 100% av kontraktets värde. Sålunda har flera företag i Investorsfären och andra svenska företag gjort betydande affärer i Sydafrika, Tjeckien, Ungern och även andra nationer som inte köpt Gripen, men som var intresserade.

Vad gör då Sverige när man för första gången på 15 år gör en större import av krigsmateriel? Inte så svårt att gissa, man fullkomligt struntar i att begära motköp. Ett rimligt motköpskrav hade varit att fordonen skulle slutmonteras i Sverige, men icke. Har man bråttom så har man. Frågan är om det verkligen är FMV:s uppgift att ställa krav på motköp, utan snarare är det regeringens.

Det för mig raskt in på nästa punkt. I grunden är dock inte FMV att lasta för de konstiga turerna runt AWV-köpet (Armoured Wheeled Vehicle), utan snarare regeringen Reinfeldt, då finansministern Anders Borgs ökända tal i Almedalen 2007 var det som vände upp och ner på alltihop. Innan talet hade Försvarsmakten ett behov av drygt 1000 nya stridsfordon. Efter talet var behovet det exakt likadana, men verkligheten medgav endast fordon till en bataljon, drygt 100 fordon och förhoppningsvis lika många till lite längre fram. I annat fall hade man p g a de mycket snålare ramarna varit tvungen att utsträcka leveranstiden till trakterna runt 2020 och det är vid det här laget rätt uppenbart att vi inte behöver ett system till som fungerar först i häradet av 2020 (Hkp 14, Visby, det nya personalförsörjningssystemet etc). Från början handlade det alltså om drygt 1000 fordon av både band- och hjulgående typ och där befanns SEP vara helt överlägset någon konkurrent, men efter Almedalen blev situationen en helt annan.


Ska någon lastas för att erforderligt mängd stridsfordon inte finns, ja då är det sittande regering. Ska någon lastas för att upphandlingen nu förmodligen måste göras om och leveransen försenas, ja då är det också i slutändan sittande regering, även om en bättre skött upphandling måhända hade räddat tidsplanen. Men varför har då denna upphandling dröjt till nu när det handlar om fordon som skulle ersatts för 15 år sedan? Fråga regeringen Persson. Passa sedan också på att fråga varför det inte finns några tillgängliga trupptransporthelikoptrar idag.


En av de saker som jag finner absolut mest intressant är att Patria under hela tiden inte en gång kommenterat affären. Det lämnar flera alternativ. Är man så säker på sin sak? Vill man inte dra åt sig än mer uppmärksamhet för att inte riktigt kan tro på den tur man haft eller för att man i så gott som alla andra länder dit export skett, nu hamnat i rätten för påstådda mutbrott? Sitter alla direktörerna redan i häkte? Eller bryr man sig inte?


Jag vill understryka att för mig är det absolut viktigaste att Försvarsmakten får den materiel den och dess soldater efterfrågar och behöver och att den levereras i tid och enligt kravspecifikation. Tyvärr har detta än en gång gjort att mitt förtroende för FMV som upphandlande myndighet fått sig en törn. Jag är ytterst, ytterst tveksam till att vinnaren av AWV-upphandlingen är operativ 2014. Förmodligen måste upphandlingen nu gå om.


Det är också värt att lägga på minnet att en rättslig instans nu svart på vitt fastställt att FMV inte sköter sina upphandlingar på det sätt som man man borde. Det finns rader av exempel där FMV till slut accepterar leverans av en produkt som långt ifrån uppfyller de absoluta krav som sattes upp vid anskaffningen för att istället ge leverantören ett nytt kontrakt på modifieringar för att uppfylla de ursprungliga kraven. Vilka blir förlorarna? De soldater som lägger sina liv i händerna på materielen som inte fungerar. Vem vinner på det hela? Industrin, som får möjlighet till dubbel vinst - ursprungskontrakt och rättningskontrakt.

Kanske behöver vi en instans som kontinuerligt granskar de upphandlingar FMV gör och då inte bara själv anbudsprocessen utan även tiden fram till att leveransen fullföljts? (En ljuspunkt i mörkret är att någon på FMV nu spottat upp sig och sagt det kommer inte att bli några kontrakt med Kockums om nya ubåtar om inte Thyssen/Krupp låter Kockums tänker över sina flyttplaner)



Korrigering av vissa delar av aktstycket: Pudeldags.

SvD, Aftonbladet, NyT, 2, 3, AV
Chefsingenjören, Staffan Danielsson (tack för berömmet!), Försvarsministern

Direkt flygunderstöd i Afghanistan (uppdaterad 091030 13.30)

För första gången sedan insatsen i Kongo i början av 60-talet har svenska markförband i strid understötts av direkt flygunderstöd (Close Air Support - CAS) med avgivande av verkanseld. Den här gången handlade det naturligtvis om Afghanistan där en svensk-finsk patrull utsattes för ett eldöverfall när de understödde afghanska förband i en avlägsen och otillgänglig del av det svenska ansvarsområdet.

Man ska använda de resurser som står till ens förfogande. Jag kan dock inte låta bli att reflektera över paradoxen i att det förefaller politiskt helt omöjligt att sätta in svenska stridsflygförband i internationella insatser (trots de enorma summor pengar som på politiskt direktiv spenderas för att hålla dem i internationell beredskap), samtidigt som svenska forward air controllers (FAC) leder in flygunderstöd med verkanseld i Afghanistan.

Det är nämligen enligt regelverket inte piloten som får skuldbördan om verkanselden hamnar fel, utan FAC:n, vilket prövats gång på gång i Afghanistan när bomber hamnat fel.


Uppdatering: Mil.se skriver nu åter om händelsen och redovisar bedömningen att flera motståndare dödades eller sårades.

Har vinden vänt?

SvD:s ledarblogg fortsätter sin bevakning av GLC/NOC. Idag publicerar man ett PM från Flygvapeninspektören, där denne redogör för sin syn på konsekvenserna av ett införande av GLC/NOC i Enköping. Istället förespråkar FVI ett bibehållande av nuvarande system och plattformar samt införande av en gemensam lägescentral i Högkvarteret. Det ter sig ju rätt naturligt att den gemensamma lägescentralen med den gemensamma lägesbilden placeras där besluten ska fattas, till den lägsta kostnaden och med största möjliga utnyttjande av befintliga anläggningar och system och minsta möjliga friktioner för verksamheten.

Försvarsminister Sten Tolgfors har tidigare talat om att steg 1 (bl a nerläggning av stridsledningscentralen i Hästveda och flera sjöbevakningscentraler) och steg 2 i införandet av GLC/NOC (Enköping) inte hör ihop. Steg 1 har redan beslutats av Försvarsmakten och steg 2, anser försvarsministern att det är Regeringen och Riksdagens sak att besluta om, då man tidigare har kommenderat halt på NBF-projektet. Att försvarsministern verkar vara ensam om tolkningen att steg 1 och 2 inte hör ihop påpekar Allan Widman på sin blogg. Alla dokument som beskriver projektet GLC/NOC visar tydligt på hur stegen hänger ihop.

Man kan nu fundera på om vinden börjat vända för GLC/NOC. Frågan är om ärendet hade behandlats på samma sätt utan den uppmärksamhet SvD ägnat det? NBF samt viljan att införa GLC/NOC i Enköping har av somliga beskrivits som ett talande exempel på vad man kan åstadkomma med ett välsmort munläder och snitsiga powerpointpresentationer. Vissa har också jämställt det med Försvarsmaktens egen version av IT-bubblan och somliga drag påminner också på sätt och vis om Icon Medialab och Framfab när det begav sig. NBF dök ju mycket riktigt också upp som koncept när IT-bubblan var som hetast. Två miljarder kr senare och utan något som helst konkret resultat av NBF, borde det vara dags att inse att det är dags för Försvarsmakten att ta förlusten och gå vidare, istället för att som den enfaldige aktiespararen, följa kursraset ner i botten till konkursen, skrikandes hela vägen.

Konsekvenserna av att fortsätta in i ett GLC/NOC med samtidig flytt/nerläggning av befintliga system och verksamhet, med allt vad detta innebär i form av nybyggnationer, avvecklingskostnader, flyttkostnader, oprövad teknik, icke ackrediterade system och förluster av nyckelpersonal är nog inte långt ifrån en konkurs.

400 000-strecket passerat

Ytterligare en milstolpe har passerats. Under dagen sprängde bloggen 400 000 besökare. 300 000-nivån passerades under sommaren och perioden därefter har det varit ett markant uppsving i antalet besök.

Får man tro Creeper (sajten som bevakar vilka sidor våra myndigheter besöker) har WW under hösten varit den populäraste sajten bland våra myndigheter och har i regel 2-3 ggr mer besökt än någon annan.

Blir det 500 000 innan eller efter nyår?

Allt får man göra själv (uppdaterad 091027 18.15)

"Det händer inget. Allt har man fått göra själv", kommenterar kaptenen Pontus Hübinette tiden och den "hjälp" han fått sedan han totalförlamades under tjänstgöringen i Afghanistan i TV 4 Skaraborg.

Om sin syn på utlandstjänst nu efter säger han: "det är klart att man kan ställa upp, men man har ingenting tillbaka".


Jag har tidigare berört kn Hübinettes bittra öde. Dessvärre är han inte ensam om att ha drabbats av den svenska statens "tack" för sina insatser. Att behandla våra soldater och officerare på det här viset är inte enbart moraliskt mycket beklämmande, utan även en säker väg mot undergången för det nya personalsystemet som ju som bekant helt bygger på frivillig rekrytering med låg lön och tveksamma förmåner.

Jag påminner gärna om Borneos gästinlägg från igår samt Johanne Hildebrandts inlägg från igår där hon tar upp de 13 Kongoveteranerna som glömdes bort vid medaljutdelning efter hemkomsten. Tyvärr var det inte bara så att de glömdes, utan även gömdes eftersom en "nyhet" av den här karaktären, trots att medaljceremonin skedde på FN-dagen och i samband med öppnandet av Armémuseums utställning "Fredssoldater", inte var fin nog att ligga långt fram bland nyheterna på mil.se. Istället får man klicka sig ner två nivåer till centrala nyheter. Jag tror inte bara att det är jag som upplever förfarandet som pinsamt. Tydligen skäms också Försvarsmakten över sina veteraner eftersom det på framsidan är viktigare att berätta att ett helikoptersystem som köpts in till Visbykorvetterna faktiskt klarar av att landa på dem (att helikoptern sedan inte får plats i därför avsedd hangar spelar väl ingen roll???).


Sverige måste börja ta hand om sina veteraner. Måhända är det inte bra för rekryteringen på kort sikt att kn Hübinette ställer upp i intervjuer med media (även Skaraborg Allehanda, men den finns inte på nätet), men förhoppningsvis hjälper det någon annan och i slutändan tar man förhoppningsvis veteranfrågan på allvar.


Edit 091027, 18.15: Jag fick ett påpekande till bloggen att kn Hübinettes kollegor och kamrater på hans hemmaförband K 3 faktiskt är några som ställt upp ordentligt för honom. Det gläder mig att höra!

Gästinlägg: Fredssoldater! Är ni till freds?

På FN-dagen den 24 oktober öppnade armémuseet sin ´senaste utställning ”Fredsoldater”. En utställning som visar Sveriges insatser för freden sedan 1945 då FN-bildades. Över 100 000 svenskar har gett sig ut i världen för att tjäna vårt lands strävan att stödja världsfreden. Insatserna må vara för freden med har inneburit deltagande i krig. Krig som satt sina spår, inte bara i de folk som primärt drabbats, utan även i själarna hos alla våra soldater och sjömän som tjänstgjort och tjänstgör just nu.

Invigningen av utställningen bevistades av flera toppmilitärer. I vimlet kunde bland annat ÖB, Sverker Göransson ses. Även Chefen insats, Anders Lindström, hedrade tillställningen med sin närvaro samt många, många fler. I en bok som nu ges ut i samband med utställningen finns ett mycket intressant kapitel, skrivet av Fil Dr Lars Andersson och Översten, tillika Chef Säkerhetsinspektionen, Anders Emanuelsson. Kapitlet heter ”Lessons not learned” och är en svidande kritik mot FM sett att hantera våra soldater i samband med insatser och framförallt efter. Läs den!


Norge, ett skandinaviskt föredöme

Vårt grannland Norge har haft ett centrum för att ta hand om sina veteraner sedan 1959. Det drevs fram till 2008 i privat regi men efter en norsk veteranutredning, vilken påbörjades hösten 2007 köptes stället, som ligger i Kongsvinger, in av Norska försvaret. I maj 2009 invigdes så det nya ”veteransentret” av norska kungligheter och militärledning. Norge har, trots att de är mindre, haft ungefär lika många soldater utomlands i fredens tjänst.

I Sverige överlämnades hösten 2008 en veteranutredning till FM, gjord av bl.a. Allan Widman. Ett år senare tvingades samme Widman att skriva i Svenska Dagbladet om att FM inte har gjort någonting för att skapa förutsättningar att skapa en liknande verksamhet i Sverige. Sverige var redan tidigare sämst i klassen när det gäller sådan här verksamhet, nu är vi snart relegerade.

Normännen fixade ett veterancenter på mindre än ett år, även Danmark öppnade nyligen ett liknade ställe.


Flera svenska initiativ

Vi har Kongoveteraner, Fredsbaskrar, Kustjägarföreningar med flera vilka försöker att hjälpligt bedriva någon form av stödverksamhet. De behöver hjälp.

Minnesstiftelsen efter den i Afghanistan stupade svenske soldaten, Jesper Lindblom, har nu börjat undersöka möjligheten till att få till ett Svenskt Veterancenter. Ett lovvärt initiativ där förhoppningsvis alla intresseorganisationer kan göra en samlad gemensam insats.


Skäms Försvarsmakten över sina soldater?

Men våra politiker behöver ta militärledningen i örat och ge direktiv att åtminstone stödja de ideella insatser som görs, på en helt annan nivå en vad som sker idag. Dessutom måste svenska folket bli medvetna om vilka insatser som görs och stötta våra soldater.

Skäms FM över sina soldater eftersom medaljutdelning sker på en bakgård i Kungsängen istället för på slottsgården i samband med vaktombytet?


Visa ledarskap

Det går inte att vara till freds med nuvarande situation men det finns alla möjligheter att agera men det arbetet måste påbörjas nu.

Om nu Sverker Göranssons erfarenheter från tjänstgöring i utlandsstyrkan var tungan på vågen som avgjorde att han fick jobbet som ÖB, då borde han visa det genom att använda sig av det ledarskap som getts honom genom att ta tag i det här.

Borneo

Snålheten och visheten

Expressens Anna Dahlberg har i en rad ledare skrivit om den svenska försvarsindustrin och hur den gynnas och hålls under armarna av den svenska försvarspolitiken.

Senast i raden av materielprojekt att tas upp är Hkp 14-systemet och korvett Visby. Mina åsikter och tankar om dessa materielsystem torde vara kända sedan tidigare. På pappret är de mycket imponerande lösningar, men i verkligheten är de inte mycket för världen. Gemensamt för bägge är också att bägge systemen i sedvanlig svensk ordning ska vara experter på allt. Förmågor som i andra försvarsmakter löses av flera olika helikoptrar och fartyg, ska i Sverige lösas av samma plattform. Det blir ju billigast så - i alla fall på pappret.

Som Helikopter 14 anskaffades helikoptern NH 90 efter att dåvarande regeringen Persson gått in och styrt helikopterköpet efter att FMV och Försvarsmakten rekommenderat inköp av en annan beprövad helikopter. Resultatet är väl känt. Hkp 14/NH 90 har levererats i två exemplar till Sverige, men Försvarsmakten har varit motvillig att acceptera dem eftersom en stor del av dokumentationen saknas. Till helikopter ska höra ett mycket avancerat datasystem som bl a ska integrera olika sensorer. Självfallet ska detta levereras av Saab och förseningarna och fördyringarna har inte låtit vänta på sig. Få tror att systemet någonsin kommer att levereras till Hkp 14. Väntan på Hkp 14, i kombination med problemen med Hkp 10B och ytterligare modifieringar av Hkp 10 till Hkp 10C, avvecklingen av Hkp 4 har lett till en omfattande brist av helikoptrar för trupptransporter. Inga sådana finns tillgängliga förrän Hkp 14 finns förbandssatt.

Återigen har FMV misslyckats med att ställa krav på tillverkarna och kräva ersättning för förseningarna. Finland har också haft kraftiga problem med leveranserna av sina NH 90, vilket fick till följd att finska staten 2007 meddelade NH Industries att om man inte börjar leverera helikoptrar i en rask takt, kommer Finland att häva köpet och istället köpa amerikanska Blackhawks. Mycket riktigt började det då ramla in helikoptrar till Finland, medan någon annan stats väntetid blev längre.

Visbykorvetten är som sagt också på pappret mycket imponerande. På pappret har den tunga och lätta torpeder, sjömålsrobotar, minor, minröjningsförmåga, helikopter, automatkanon och luftvärnsrobotar. Allt detta dessutom på en korvettplattform, alltså ett mycket litet fartyg väl lämpat för uppträdande i Sveriges närområde.
Men p g a alltför djärva målsättningar, bristfälliga krav på leverans och till viss del underfinansiering har vi idag snart 9 år efter sjösättningen av den första korvetten ett ytstridsfartygssystem som ännu inte lyckats skjuta något annat än automatkanon och där luftvärnsrobotarna lyser med sin frånvaro på finansministerns initiativ och en helikopterhangar som inte rymmer den helikopter som anskaffades speciellt för Visby. Visst går det att ställa helikoptern direkt på däcket och surra fast den, men det kommer att helt förstöra Visby stealthförmåga och helikoptern mår i slutändan inte heller så bra av det.


De genomgående felen i svensk försvarsmaterielanskaffning är som alltid:

• Luddig kravbild för vad materielen ska klara, vilket lämnar en rad kryphål för leverantören
  
  
• Inga krav på kompensation för försenad leverans (Sverige måste dessutom vara den enda nationen där det förekommer att staten tvingas betala tillverkaren straffavgifter för försenad leverans, istället för tvärtom)
  
  
• En magnifik övertro på att en liten plattform som ska kunna alla förmågor blir billigare och bättre än flera plattformar som är utvecklade just för en eller några förmågor. Istället för att inte vara bäst, men tillräckligt bra på allt, blir resultatet usel på det mesta.

Snålheten har åter bedragit visheten, och i längden blev allt mycket dyrare och sämre än vad man trodde från början. Försvarsmakten och FMV samt inte minst våra försvarspolitiker måste bli bättre på att ställa krav på den materiel som ska anskaffas om Försvarsmakten någonsin ska ta sig ur luftslottsstatusen.

Krig är och förblir en materialsport som utkämpas av respektive stats landslag och materielanskaffningen och personalförsörjningen måste behandlas därefter.


Trots att jag ogillar systemanskaffningen har jag ändå stor respekt för de officerare och övriga som sliter och släpar för att försöka göra det bästa av situationen med den tilldelade materielen.



Nedanstående sketch ur brittiska Bird & Fortune kan även illustrera stora delar av den svenska materielanskaffningen.

FVI blandar sig i GLC/NOC

Enligt SvD:s ledarblogg har nu även Flygvapeninspektören rutit till i GLC/NOC-frågan. Det får man säga låter lovande, liksom att HKV Jur börjat granska NBF-kontrakten. Märk också att FVI i egen hög person kommenterar SvD:s uppgifter i kommentarsfältet.

Öppet brev från Nedre Galärdäck

Med författarens tillstånd återpublicerar jag detta öppna brev som 2006 gick ut till personalen på HKV med mycket positiv respons som följd.

Hallå där !!!

Jag vägrar att gå in i väggen eller söka mig härifrån ........ och det bara för att det råder en stor obalans mellan resurs och arbetsuppgift inom HKV. Vi har minskat personalresursen och omorganiserat om ett antal gånger de senaste åren, men jag har inte upplevt några försök till att minska arbetsuppgiften.

Vi har troligen samma omfattande produktion som tidigare...... om den inte är större med tanke på den pågående reformtionen av FM. Nu sprids information om ev revideringar av organisationen och ev ytterligare personalminskningar. De är säkert nödvändiga och faktiskt fullt möjliga, men vad jag saknar är aktiva åtgärder för att minska arbetsbelastningen......... det måste gå!!!

Vi militärer är alla ledarskapsutbildade men inom HKV verkar vi tyvärr vara mästare på att bygga hinderbanor. Det är så många av oss upplever vägen mot målet...... dvs att skapa förband med ändamålsenlig materiel till utsatt tidpunkt.

Jag minns första gången jag stod inför "det irländska bordet" ....... det såg omöjligt ut...... men med tips och vägledning från en vältrimmad livgardist så gick det. Jag saknar gardistens inställning...... dvs hjälpen mot det gemensamma målet. Vi sätter upp många "irländska bord" i vårt arbete...... de flesta alldeles nödvändiga , men i stället för att bana väg mot målet så ägnar vi oss åt kontrollarbete och tidtagning. Många är rädda för att göra fel och bevakar sitt område utan att blicka mot horisonten...... mot målet.

Vår befälhavare har enligt uppgift sagt: "Materielförsörjning är en ständig utmaning. Insatsförsvaret ställer krav på en långt snabbare anpassning till förändrade krav än vi tidigare varit vana vid. Jag har stor förståelse för den kritik och otålighet som vi möter från vår utlandspersonal. Vi här hemma måste göra mycket mer för att bekämpa traditionell byråkratisk
tröghet. Insatsförsvarets krav på resultat måste genomsyra hela den reformerade Försvarsmakten."

Jag håller med honom, men hur tolkar vi hans budskap? Ska vi på nedre galärdäck runda hindret för att nå målet i tid.... dvs fuska? Tyvärr förekommer det nog alldeles för ofta, men vi borde tolka det som gardisten gjorde..... att hjälpa varandra...... samt att jobba hårt som vanligt...... men inte hårdare än att vi håller ut och når många framtida mål. Det känns som om många av oss på nedre galärdäck är trötta och ror i otakt......... och på övre galärdäck är de också mer än fullt upptagna......... och de på bryggan borde vara oroliga för att vi bara gör 2 knop. Med denna låga fart hoppas jag att de på bryggan håller ett stadigt grepp om rodret....... omvägar är demoraliserande! En av anledningarna till den låga farten är en i mina ögon alldeles för omfattande och tidsödande beslutsprocess!!!

Min uppfattning bygger jag på många års tjänst vid HKV och samtal med många rorsmän på både nedre och övre däck. Bryggan har jag ingen kontakt med, annat än via de överbelastade på övre däck. Man blir trött på att höra; "Det är för djävligt, men det går inte att göra någonting åt situationen i den här den här organisationen. Prioritera och gör det du hinner med, men någon borde göra något".

Jag tror dock att de har fel!!! Vi är alla medskyldiga till den höga arbetsbelastningen, men denne någon med nödvändig beslutsrätt borde finnas på bryggan. Vi kan naturligvis hoppas på god vind och gynsamma strömmar, men bättre vore om vi tog initiativet och gjorde något med kraft och beslutsamhet. Vi borde förenkla i alla processer, underlätta för varandra i tillståndsgivandet, låta många beslut tas på en lägre nivå och våga ta kalkylerade risker!!! Det måste gå att genomföra utan omfattande revideringsarbete. Det krävs bara normalt ledarskap.

Jag trivs på HKV..... med intressanta uppgifter, trevliga medarbetare och med ett friskvårdsprogram som är i världsklass....... men den totala arbetsinsatsen för att nå målet måste minska!!!

Jag har inte skrivit detta mail i uppviglande syfte utan för att åstadkomma en snar förändring...... för mig själv och för mina medarbetare på HKV. Vi behöver arbetsglädjen ....... den som kommer med automatik när man har något att hoppas på. Jag är medveten om det kontroversiella i att skicka detta mail, men jag hoppas på att "det är högt i tak" och det kan leda till en aktiv debatt med ett gott syfte. Är det "inte högt i tak" och jag blir förflyttad........ ja.... då kommer ju åtminstone min arbetssituation förändras ...........och jag har gjort ett försök.

Responsen blev:

Vilken otrolig respons !!!

Det har snart gått en vecka sedan jag med rubr mail......"lyfte på locket" .......som någon uttryckte sig ......... och trots att vi befinner oss i semestertider så har otroligt många hört av sig....... från bryggan och nedåt.

Alla ...... utan undantag har reagerat positivt!!!

De som har hört av sig har "nickat med" i beskrivning av situationen...... många har dessutom bidragit med egna erfarenheter och förslag till förändringar. Den arbetsgrupp som arbetar med revidering av HKV 05 har också hört av sig och i en diskussion visat att de är lyhörda och har högt i tak. Glädjande !!!

Jag skriver detta mail av två skäl...... dels för att besvara de frågor (baserade på oro och nyfikenhet) många har ställt till mig "Vad har hänt? .......Vilken reaktion har du fått?"........ och dels för att förmedla den positiva känsla av ...... framtidstro...... som framförts av många....... i och med att vi tar i detta APT-ärende.

Jag kan härmed meddela de oroliga att jag inte blivit degraderad eller förflyttad...... (än?)....... och i övrigt bubblar ett engagemang och en optimism när vi tar i denna heta potatis.

Det är intressant att alla .......de som yttrat sig....... oavsett position är överens om att något måste göras. Om vi bara uttnyttjar optimismen, kraften och energin hos alla dessaförändringsbenägna medarbetare på ett strukturerat sätt....... så bör vi med kunna se fram emot förbättringar i närtid. Syftet är ju........ ett HKV som är lika effektivt och anpassningsbart som det insatsförsvar vi skapar........ samt en bättre arbetssitution.

Tyvärr blev det väl inte så mycket förändring. Folk går fortfarande in i väggen allt som oftast och jobbar 80-timmarsveckor och hinner ändå inte allt det som ska hinnas med.

Gästinlägg: FRA, en såpa att åka skridskor i

I SvD skriver onsdagen den 21 oktober Anders Mildner en intressant artikel kring integritet. Den leder till en del slutsatser rörande hur lätt det är att följa vår vardag med namn på biljetter både på flyg och även numera tåg, hur lätt det är att följa vår färdväg i bil via alla fartkameror och hur lätt det är att spåra våra förehavanden i vilken affär som helst via övervakningsutrustning. Följden är att vår integritet hotas att ”kränkas” (Detta förbannade modeord) å det grövsta.

När vi sedan lägger ut våra innersta känslor i faceböcker med mera samt ohejdat torgför vår uppfattning om både det ena och det andra på nätet, då har tanken om den egna integriteten sjunkit undan betydligt. Frågan blir då huruvida det är den enskildes ansvar hur man exponerar sig och i så fall i vilken grad?

Svaret är JA. Naturligtvis kan den enskilde välja att publicera sig på vilket sätt som helst, uttrycka vilka åsikter man har och vilka lösningar på världsproblemen som bör väljas. Allt inom lagrummet naturligtvis.

Sammanfattningsvis så kan vi konstatera att folk i allmänhet inte är speciellt oroade att publicera sig själva när man själv tror att man har kontroll över situationen. Men har man det? Kontroll alltså? Den skicklige analytikern kan, utan större svårigheter, lägga pussel av det som finns öppet på nätet vilket innebär att den enskilde avslöjar sig själv mycket mera än vad som kanske varit avsikten. Är det en fråga om dåligt omdöme eller bara en allmän naiv inställning om hur verkligheten kan fungera? Svårt att avgöra men här börjar skuggan av FRA att framskymta.

FRA är en myndighet vars uppgift, kortfattat, är att skapa beslutsunderlag genom att inhämta uppgifter på ett antal olika sätt. Ytterst är dess syfte att förse våra makthavare med ett instrument där förutsättningar skapas för att nationen ska kunna fatta rätt beslut, i rätt tid, i svåra frågor. Gränslinjen mellan rent militärt underrättelseinhämtande och mera polisär verksamhet är svår att definiera, en gråzon idag. Det ena kan leda till det andra och det väldigt fort.

Här kolliderar hela debatten. Å ena sidan vill vi ha ett fritt samhälle, jag som person ska inte behöva bli kontrollerad annat än möjligen av skattemyndigheten, å andra sida vill jag ha ett säkert samhälle där nationen lägger sin skyddande mantel över mig. Samtidigt lägger jag ut mängder av ledtrådar om mig själv men vill inte att någon ska granska mig.

Vad är man rädd för? Den vanlige svenske medborgaren med ett hyfsat rent mjöl i påsen har ingenting att frukta. Den som ligger utanför lagens råmärken bör dock oroa sig. Det är väl en grundläggande tanke hos oss alla.

Misstänksamheten mot myndigheter, och då främst FRA, gör dock att debatten får oproportionerliga dimensioner. Är det media själv, i rädsla för att bli synade, som eldar på debatten eller är det den vanlige svensken?

Såpakaraktären i hela debatten är dock att regering och riksdag, i varje fall de som tänkt lite, aldrig kommer att avsäga sig möjligheten till informationsinhämtning. ”Går den att skaffa vill jag ha den!”

Just därför att vi inte har råd att avsäga oss möjligheten. Inget land i världen skulle göra något så dumt, ej heller Sverige och, det kanske mera chockerande, det har vi aldrig gjort, alltså avsagt oss tillgången till all den information FRA kan inhämta!

Varför? Därför att vi inte har råd med den risktagningen! Att hamna i ett efterläge i en krissituation bara därför att vi inte utnyttjar vår faktiska potential är faktiskt livsfarligt.

Att sedan skridskoåkningen i den politiska såparenan rullar på är just en riktigt hal såpopera iscensatt för att lugna en orolig (?) allmänhet.

Oavsett vilka lagar som stiftas kommer Sverige, för vårt allas bästa, att ändå följa upp allt vad som möjligt är. Det vet alla politiker, nåja kanske inte de mest naiva, men dock de mera kunniga, oavsett partitillhörighet.

För det borde medborgarna i vårt land vara tacksamma. Jag är det i varje fall.


Borneo

Jobbet ska göras, men av vem?

Allt som oftast hörs krav från såväl förbanden som politiker och media på att Högkvarteret måste bantas. Huvudet är för stort i förhållande till kroppen, brukar det heta. Att sedan kroppen sedan länge är tändstickssmal av andra anledningar verkar inte höra till saken.

Jag håller dock inte med om HKV måste bantas. Fråga vem som helst som jobbar i HKV om den arbetsbelastning som finns där. Hur lång är en "normal" arbetsdag i HKV? Hur mår personalen som jobbar där?
Tyvärr är det så illa att det jobbet som görs i HKV måste göras. Om man nu ska skära ner storleken på HKV till hälften, vem ska då göra jobbet? Försvinner automatiskt dessa "tråkiga" uppgifter med personalen? Kommer materielanskaffningen, den långsiktiga planeringen, frågorna från Försvarsdepartementet, budgetfrågorna m fl att lösa sig själva?

Visst kan det vara så att organisationen skulle kunna ändras till ett mer effektivt håll där man t ex skulle kunna börja samarbeta inom samma försvarsgren oftare om t ex Produktion och Insats hade samma geografiska lokalisering. Hur ska man få en Försvarsmaktsgemenskap om man sedan några år inte ens klarar av att arbeta effektivt inom respektive försvarsgren?

Det senaste dryga decenniet har alla staber mellan HKV och förbanden lagts ner. Inga militär- eller försvarsområdesstaber finns längre kvar. Allt högre stabsarbete är numera förlagt till HKV. Men var ska då arbetsbördan, för all denna planering och detta "tråkiga" stabsarbete (som till stora delare tidigare legat på mellannivå) ta vägen om hälften av arbetskraften försvinner?

Det finns bara ett ställe dit det kan ta vägen, och det är nog knappast det de klagande räknar med, nämligen till samma ställen som redan ägnar allt mer arbetstid åt Palasso, HR, Prio m m sedan alla stödfunktioner försvunnit eller anorexiabantats. Arbetsbördan från HKV har bara en plats att ta vägen och det är ner på förbandsnivån till den personal som alla förutsätter ska syssla med kärnverksamheten - väpnad strid och som de klagande paradoxalt nog vill ge större utrymme genom att minska HKV.

Nerläggningarna av de lokala resedetaljerna, lönekontoren och nu senaste personalavdelningar har till största delen, som brukligt är inom statlig verksamhet, skett på kärnverksamhetens bekostnad. Precis som läkarna nuförtiden sitter och skriver journaler istället för att ta hand om patienterna sjukvårdsköerna, och poliserna i yttre tjänst kör pekfingervalsen för att upprätta sina rapporter, istället för att jaga bus, sitter dagens officerare och försöker ta sig in i datorsystem för att rapportera arbetstid, boka resor och hantera arbetsrättsfrågor istället för att vara i fält. Administratörer har alltid varit lätta att spara in på och det ger ju direkt en synlig effekt i budgetredovisningen. Effekten i kärnverksamheten, i det här fallet hur väl Försvarsmakten försvarar Sverige, är inte så lätt mätbar och kan därför försummas.

Försvarsmaktens rapporteringssystem för arbetstid (avsett för företag med kontorstjänst och inte verksamhet där man inte ser en dator på flera veckor) motiverades med en 10% besparing på kostnaderna för lönehandläggare. Att det enda man gjorde var att lägga över arbetsbördan på personal som är som är rekryterad för att utbilda och leda soldater, spaka helikoptrar eller bedriva undervattensstrid, men som är betydligt mer ineffektiv på att arbeta i ett datasystem för lönefrågor, innebar ju ingen synlig kostnad. Skillnaden ute i kärnverksamheten, märktes dock direkt.

Administrativt stöd må kosta, men det innebär oftast att avsevärd tid för kärnverksamhet frigörs, oavsett om det gäller att behandla patienter, fånga bovar eller hävda landets territoriella integritet. Nästa steg blir nu tydligen att varje officer på förbandnivå ska ta sig an ytterligare en liten del av HKV:s stabsarbete (utöver det som redan ramlat ner).

Vem ska ha tid att sköta landets försvar?

På besök i verkligheten

Chefsingenjören skriver idag om "BFT-systemet" inom Flygvapnet som syftar till att piloter som lämnat divisionstjänsten till förmån för stabstjänst, under korta perioder ska komma tillbaka till divisionen och flyga. Väljer man att se på det som fan läser Bibeln handlar det om att piloterna ska kunna motivera sitt "flygtillägg" även när de lämnat divisionerna.

Jag ser det istället som ett utmärkt tillfälle för höga befattningshavare och personal på nyckelpositioner i HKV, FMV m m att komma ut i verkligheten och se med egna ögon och på egen hand uppleva vad som egentligen händer vid krigsförbanden istället för att försöka tillgodogöra sig verkligheten genom tillrättalagda förbandsbesök och filtrerade rapporter. Jag är övertygad om att detta system gagnat Flygvapnet oerhört mycket genom åren och jag hoppas innerligen att Armén och Marinen inför något liknande. För att citera en av Chefsingenjörens kommentatorer: "När såg du senast en armégeneral i en stridsvagn eller en amiral på däck på ett fartyg (annat än på studiebesök)." Jag tror det skulle vara oerhört givande för såväl fotfolket som HKV och därmed hela verksamheten, om översten i HKV tog sig någon dag på förband för att kliva in som kulspruteskytt i en mekskyttegrupp. Istället för att bara höra om sakerna på någon torr dragning eller läsa om det i någon skulle han få använda kroppsskydd, monovar och äta rations under något dygn.

Fast det är ju förstås så att det är enklare att kasta lite skit i fikarummet om att pilotkollegorna i HKV är ute och glassar.

Borgerlig försvarspolitik - militär väljarflykt?

Sedan Anders Borgs tal i Almedalen sommaren 2007, har det sett allt bistrare ut för de borgerliga inom de militära väljarleden. Trots sin korta tid som försvarsminister blev Mikael Odenberg mycket populär bland officerare och försvarsintresserade. Han hade en militär bakgrund, förstod sakfrågorna och var drivande bakom en svenska insats i Tchad. Hans avgång stärkte ytterligare hans ställning hos många försvarsintresserade.

Sedan dess har inte regeringen direkt gjort sig populär för sin försvarspolitik och man fick mycket riktigt Georgienkriget nerstoppat i halsen. Löftet i samband med kriget om att frysa de mycket omfattande och omtalade förbandsnerläggningarna som aviserades våren 2008 till efter valet 2010 verkar ha fyllt sitt syfte. Som alltid är minnet bra, men kort hos väljarkåren.

På den andra sidan blockgränsen finns tre partier som, precis som försvarsminister Sten Tolgfors brukar understryka, inte kan enas om vilken politik de ska föra. Socialdemokraterna är minst försvarsovänliga och aviserar endast en reduktion inom försvarsbudgeten på 3 mdr kr/år, medan miljöpartiet och vänsterpartiet går längre än så. Dagens oförmåga att försvara Sverige är en direkt följd av den försvarspolitik som fördes under 2000-talet under regeringen Persson. Med tanke på att det även med den borgerliga försvarspolitiken kommer att bli en omfattande osthyvel som går fram över Försvaret, är det inte lätt att välja parti för dem som håller försvarsfrågorna varmt om hjärtat.

Jag har varnat för det tidigare, men nu blir det allt tydligare att den borgerliga försvarspolitiken trycker försvarsintresserade i armarna på Sverigedemokraterna. Ett starkt bevis för detta är att (f d) moderatpolitikern och en av författarna till Operation Garbo, den f d överstelöjtnanten Stellan Bojerud för några veckor sedan aviserade sin övergång till Sd med den borgerliga försvarspolitiken som huvudorsak. Samma argument och känslor som Bojerud ger uttryck för i intervjuer om övergången känner jag igen från diskussioner med kollegor (dock utan att de mig veterligen gått över till Sd). Jag tror dock inte att Bojerud är ensam f d officer/officer/försvarsintresserad om att tro att Sd är det enda alternativet för den som anser att ett kapabelt svenskt försvar är en viktig fråga.

Jag har en känsla av att rätt många människor skulle uppfatta starka band mellan landets militära personal och Sverigedemokraterna som rätt obehagligt. Det kan också vara något för landets övriga partier att fundera på inför valet nästa år. Bojerud går dock tydligt ut med att han inte helt delar partilinjen i invandringsfrågorna (Bojeruds sambo är dessutom laotiska).


Jag ska försöka återkomma med en försvarspolitisk valguide innan valet nästa år.

Vad jag skulle vilja se

Nu när vintern nalkas och folk klär sig varmare blir det allt vanligare att man ser människor som bär olika sidenband på sina jackor, rockar, kappor m m för att visa sitt stöd till olika ändamål såsom kampen mot bröstcancer eller prostatacancer.

Jag har tidigare skrivit om det gula bandet, och den stora utbredning denna symbol har i USA och motsvarande kampanjer i Storbritannien, såsom Help For Heroes.

Jag skulle mycket gärna vilja se en motsvarande kampanj i Sverige med försäljning av ett gult band för människor som vill visa sitt stöd för vår svenska militära personal, framförallt på skarpa insatser, men även de som sliter på hemmaplan. Jag skulle vidare gärna vilja se att överskottet från försäljningen av det gula bandet skulle gå till stiftelsen Jespers Minne och liknande ändamål.

Förhoppningsvis finns det någon företagsam person där ute som kan ta sig an det hela. Det skulle kännas fint att stundom möta personer som bar det gula bandet.


Repetition av vad en av läsarna kommenterade igår kväll:

En av de skadade ISAF-soldaterna vårdas just nu på universitetssjukhuset i Linköping. Krya-på-dig-vykort eller liknande till nedanstående adress borde komma fram.....

Universitetssjukhuset i Linköping
Att: Skadad ISAF-soldat
58185 Linköping


En fin tanke, tycker jag.


SvD
Corren

Försvarsmaktsledningens kompetens ifrågasatt?

Det har blossat upp till en riktig bloggdebatt om införandet av GLC/NOC med försvarsministern på den ena sidan och SvD:s ledarblogg, Allan Widman och, föga förvånande, även denna blogg på den andra sidan.

Försvarsministern anser att kritik mot beslutet att införa GLC/NOC steg 1 är ett direkt ifrågasättande av Försvarsmaktsledningens kompetens. Jag vill nog inte sträcka mig så långt som att påstå detta. Däremot ifrågasätter jag gärna den information som den beslutsfattande nivån föds med och framförallt de filter informationen passerar på vägen. Har man verkligen förstått konsekvenserna av att omlokalisera samtlig personal, införa ett ledningssystem som knappt existerar på pappret och samla all ledningsförmåga till en enda stor kritisk sårbarhet?

Det har sedan länge höjts väldigt tydliga varningens fingrar från än den ena, än den andra instansen om det okloka med att införa GLC/NOC. Som bekant är steg 1 redan beslutat och kan väl säga fastställdes genom försvarsministerns blogginlägg i förra veckan, där han dömde av att det var helt och hållet Försvarsmaktens sak att besluta om en nerläggning av stridsledningscentralen i Hästveda.

Som jag tidigare berättat är stril (stridsledning och luftbevakning) en kritisk och dimensionerande faktor för det svenska luftförsvaret. Utan stril, inget luftförsvar. Stridsflygplanen blir i princip stående på marken, såvida man inte håller sig till ombaseringsflygningar eller förlägger övningarna till andra länder.

Trots att stridsledningscentralen i Hästveda ännu inte är nerlagd, har efterverkningarna inte låtit vänta på sig eftersom ett stort antal flygstridsledare, luftbevakare och sambandsofficerare lämnat verksamheten eller planerar att göra så. Detta har kraftigt ökat arbetsbelastning för den övriga personalen, som nu går på knäna med de stora vakanser som finns och ingen påfyllnad inom synhåll. Verksamheten granskades nyligen av Försvarsmedicincentrum som kom fram till att arbetssituationen var näst intill katastrofal och i längden innebär en flygsäkerhetsrisk. Resultatet är nu en verksamhetorder som ska förbättra arbetsmiljön för de kvarvarande hårt ansträngda flygstridsledarna. Samtidigt innebär ordern en rad inskränkningar i den dagliga övningsverksamheten för stridsflygförbanden när flygstridsledarna ska ta ut den förberedelsetid samt de raster och uppehåll som är rekommenderade sedan tidigare. Det går inte att trolla med knäna hur långt som helst...

Redan idag kan man alltså svart på vitt se mycket kraftiga negativa verkningar av införandet av GLC/NOC. Nu återstår det tre andra stridsledningscentraler att avveckla innan planen är rensad för GLC/NOC. Frågan är om det då finns något Flygvapen kvar för GLC:t att leda?

På något sätt verkar det som om informationen inte når fram till beslutande nivå eller går den att feltolka?

Sista ordet är inte sagt

Den som följer försvarsministerns och Allan Widmans bloggar har de senaste dagarna sett att det verkar råda en viss oenighet om införandet av GLC/NOC. Försvarsministern hävdar att det handlar om två helt olika steg, där bara det andra kräver politisk sanktionering, medan Widman (liksom jag) har svårt att se stegen inte skulle höra ihop. Det ena leder ju till det andra?

Samtidigt publicerar SvD:s ledarblogg ytterligare fakta i målet, nämligen den rapport FMV lämnat Försvarsmakten om ett införande av GLC/NOC:

"Riskerna med GLC/NOC är ur olika aspekter alldeles för höga så FMV föreslår att nuvarande system bibehålls och vidareutvecklas"

Samtidigt beskrivs konsekvenserna av att stänga Hästvedaanläggningen när det gäller personal och i förlängningen avseende luftförsvaret. Det är ingen munter läsning på ledarbloggen. Den andra intressanta rapporten i frågan hemligstämplades ju mycket kvickt. Dock har Allan Widman fått ta del av allt utom den mest intressanta delen - de ekonomiska beräkningarna. Kritiken är svidande.

Det råder inget större tvivel om att nerläggningen av basbataljonerna och införandet av GLC/NOC (som försvarsministern håller fast vid) kommer att innebära en fullständig katastrof för det svenska luftförsvaret och hela Försvarsmakten. Men vem bryr sig?

Stridsteknisk redogörelse

SvD publicerar ikväll en närmare redogörelse för den strid i vilken två svenska soldater sårades och tre afghanska upprorsmän dödades.

Ett antal slutsatser kan dras:

• Stridsfordon 90 ger det svenska förbandet en mycket god eldförmåga utöver gott skydd och man kan uppträda på sätt som tidigare inte varit aktuella med "soft-skins". Stridsfordon 90 klarar uppgiften som det utvecklats för, utan att gå djupare in på detaljer. De som har erfarenhet av tjänstgöring på Strf 90 känner väl igen sig.
  
  
• Upprorsmännen drar sig inte för att angripa även stridsfordon med hög skyddsnivå och stor eldkraft, till skillnad från i Liberia där de beväpnade grupperna insåg de fruktlösa i att försöka sig på en kraftmätning med stridsfordon. Är det de 72 jungfrurna som spelar in?
  
  
• Förstärkningen av förbandet i Afghanistan med Strf 90 kom verkligen i sista sekund och det känns skönt att fler fordon är på väg.
  

Återigen känner jag mig stolt över våra soldater i Afghanistan och jag hoppas på ett snabbt tillfrisknande för de sårade soldaterna.

Sent ska syndaren vakna

Nästan en månad för sent har SvD publicerat en artikel om det ryska återtagandet i Östersjön och Sveriges närområde. Artikeln i sig är mycket korrekt (förutom i numerärer) och intressant när det gäller slutsatser, men hade varit mer aktuell för några veckor sedan när övningarna var i full gång och rysk tv svämmade över av heroiska landstigningsbilder, pansarslag och attackhelikoptrar. Visst fick det efterverkningar även i Sverige. Det var inte en slump att det fanns en rote JAS 39 i luften vid den okristliga tid som Helikopterrånet genomfördes.

Förra veckan genomförde Försvarsmakten som bekant en av sina numera mycket, mycket sällsynta beredskapsövningar där naturligtvis ekonomin styrde och inte läget i övrigt. Att övningen klickade med finalen på de ryska övningarna vet jag inte om man ska se som lycklig omständighet eller god planering. Att beredskapsövningen skulle genomföras aktuell har varit känt sedan lång tid tillbaka. Av en händelse koncentrerades också verksamheten till de två områden våra politiker sedan länge tömt på militära resurser, trots idoga protester om vansinnet i det hela - nämligen Stockholm och Gotland. Bo Pellnäs mantra "För övrigt anser jag att även Gotland ska försvaras", var för några dagar verklighet.


Vad som är intressant i sammanhanget är att Ryssland nu återtagit den förmåga vi i Sverige på 90-talet och så sent som i början av 2000-talet sade att man inte skulle kunna återta under överskådlig tid. Samtidigt planerar vi i Sverige för fullt för att lägga ner ytterligare förband och göra vårt luftförsvar mer eller mindre obrukbart (mycket bra redogörelse för situationen i KKRVA:s blogg!) genom att lägga ner basförbanden samt stridsledningen och luftbevakningen. Den andra försvarsgren som har som främsta uppgift att hävda den territoriella integriteten och utgöra första linjen vid ett försvar mot väpnat angrepp, Marinen, har snart en ryggrad av korvetter som snart tio år efter sjösättning ännu inte avfyrat eller utrustats med något annat vapensystem än automatkanoner och det talas om ytterligare tio år innan korvetterna är fullt operativa. På militärt fackspråk: en s k Syltrygg!

Som sagt, vansinnet fortsätter inom den svenska försvarspolitiken...

Har turen vänt?

Efter en sommar med mirakulös tur för svenskarna i Afghanistan, har nu det hänt som alla visste var oundvikligt - 2 svenskar skadade efter ett eldöverfall och minst tre av upprorsmännen dödades. Turen i oturen den här gången är att det handlar om sårade svenska soldater och inte stupade.

Nyheten nådde mig vid midnatt, men jag ville då inte skriva något utan istället invänta mer fakta. Aftonbladets första rapporter om "en svårt sårad", visade sig inte stämma.

Jag sällar mig till Chefsingenjörens utmärkta analys av läget. Den här händelsen får INTE innebära att vi tar hem vår styrka från Afghanistan. Konsekvenserna av en sådan händelseutveckling beskrivs mycket tydligt av Expressens ledarredaktion. På sensommaren genomfördes för andra gången i Afghanistan ett val. Att valfusk förekom är det ingen som motsäger. Men, som kollegan Chefsingenjören skriver, utan ISAF hade det aldrig blivit något val överhuvudtaget. Att begära att ett val i Afghanistan ska vara som ett val i Sverige är som att banna sitt två-månaders barn för att det inte lärt sig gå själv än.

De två sårade soldaterna i Afghanistan blir ett nytt lackmustest för den svenska hanteringen av våra veteraner. Jag har efter de senaste inläggen i veteranfrågan nåtts av alldeles för många tragiska mail, där soldater och officerare berättar hur man vid hemkomst från missionsområde p g a skada eller sjukdom inte mötts av representanter från Utlandsstyrkan, hur man själv fått ombesörja transport till vårdinstitutioner, kontakt med försäkringskassa, försäkringsbolag o s v. Attityden att "kan du inte ta buss till sjukhuset istället för taxi? Det blir så dyrt." när det handlar om personer som har svårt att gå, är mer än skrämmande. Det finns idag också veteraner som snart 5 år efter sina skador inte fått ut den ersättning de är skyldiga att få från försäkringskassa och försäkringsbolag.
Om inte de här problemen blir lösta omedelbart, kommer Försvarsmakten aldrig att kunna rekrytera ny personal. Jag hoppas innerligt att de två sårade soldaterna får ett värdigt och fullgott omhändertagande när de kommer hem till Sverige. Det är de verkligen värda.



Nu skiftar jag till rollen som Djävulens advokat. Återigen kan man konstatera att det svenska förbandet snabbt fick understöd av övriga ISAF och precis som alla de tidigare tillfällen där man råkat ut för eldöverfall, skedde det med stridsflyg från framförallt USA. Ska man vara konsekvent med den tidigare debatten och kräva att Sverige måste ha alla funktioner på plats, måste vi alltså också skicka dit vårt beredskapssatta stridsflygförband med JAS 39, för att säkerställa att pojkarna och flickorna snabbt kan få understöd när de behöver. Man kan ju inte lita på USA att lösa detta och faktum är att Sverige betydligt oftare begärt direkt flygunderstöd än Medevachelikopter

Nu är det så väl (och föga förvånande) att varje gång det svenska förbandet begärt understöd i form av helikopter för Medevac eller flygunderstöd, har övriga ISAF snabbt levererat detta. Det är det som är syftet med en internationell insats - man kompletterar varandras förmågor.

Att sedan ISAF gärna ser både svenska helikoptrar och svenskt stridsflyg som ett tillskott till insatsen är en annan sak, men sådana argument är inte välkomna i den svenska debatten.

Aftonbladet, 2
SvD
DN, (som är första tidningen att inse vad OMLT egentligen innebär och kommer att medföra)
Expressen
Sydsvenskan, 2
HD
GP, 2, 3
VK
SMP
SR
TV 4

Personalplanering på hög nivå

Det har säkerligen gått upp för många vid det här laget att det är en uttalad strategi från HKV att minska personalen genom att genomföra "omöjliga" förbandsflyttar och liknande tveksamt moraliska knep, där personalen får välja mellan sin anställning och familj. Detta tjänar två syften. Metoden får ner personalvolymen inför Insatsorganisation 2014 och har dessutom den goda bieffekten att eventuella uppkomna vakanser kan ersättas med yngre specialistofficerare, som genom sin ungdom och specialistofficersstatus kostar mindre i lön och dessutom är villigare att acceptera situationen i och med att man är ny i systemet och fortfarande är bländad av rekryteringsreklamen.

V 45 presenteras den nya insatsorganisationen. För Flygvapnets del innebär detta (såvida inte fan blir religiös) att landets sista basbataljoner läggs ner och en ny, central, basbataljon (snarare ett kompani till storlek) inrättas i Kvarn. För Arméns del kommer det bl a att innebära en centralisering av ingenjörsförbanden.

Nästa steg om något år blir Insatsorganisation 2014, vilket innebär att Försvarsmakten ska ner kraftfullt i personalvolym och majoriteten av officerarna ska omvandlas till billigare specialistofficerare. Den just nu dominerande lösningen för att uppnå detta mål är att "sparka" all personal och sedan låta den söka sin egen tjänst på nytt, och då är tjänsten i de flesta fall en specialistofficersbefattning. Vad det innebär lönemässigt kan man bara spekulera om.

Som vanligt verkar det ha gått HKV helt förbi att det existerar en arbetslagstiftning i Sverige. Den ovan beskrivna metoden (populärt kallad att "hälla upp ölen") är inte direkt i enlighet med existerande lagstiftning. Jag kan garantera att den annars hade varit mycket, mycket populär hos många företag. Det ska bli intressant att se Officersförbundets reaktion, men med tanke på att man på sistone låtit köra över sig gång på gång, är det kanske inte mycket att sätta sin tilltro till.

Det har säkerligen inte undgått någon att Försvarsmakten nu ska ställas om till ett yrkesförsvar, eller "frivilligförsvar" som försvarsministern hellre vill kalla det. "Frivilligförsvar" är definitivt en paradox, då man i samma slag kapar finanserna och lägger ner det traditionella frivilligförsvaret, där folk genom decennierna offrat såväl arbetstid som helger för att för en mikroskopisk ersättning förkovra sig i konsten att försvara landet, oavsett om det gällt strid i bebyggelse, prickskytte, flygfältsreparationer eller fältkok. Alla anser det idag helt naturligt att Hemvärnet finns i alla landets hörn, redo att stötta vid svårigheter. För några år sedan gick det upp för många att plötsligt skulle många landsdelar bli utan reguljär militär närvaro. Nu upprepas historien, fast för Hemvärnet som också kommer att centraliseras.

Mikroskopisk blir också ersättningen till yrkessoldaterna. Den rådande versionen för den stamanställda personalen är på 17 000 kr/mån efter att ha fått tillsvidareanställning. I denna lön ingår inga förmåner i form av fri logi, sjukvård, boende (Försvarsmakten avser erbjuda ett "enkelt" boende för 2000 kr/mån) eller dylikt. Man är som en anställd i vilket företag som helst, men med ett betydligt tvång hängande över sig. I USA är moroten som bekant att man får sin högskoleutbildning betald. I Sverige existerar ingen morot och inte heller något skyddsnät att tala om för den som kommer hem skadad eller ännu värre från en skarp insats. Det säger sig självt att så fundamentala saker måste fungera för att rekryteringen överhuvudtaget ska ha en chans att fungera.

Jag finner det oerhört intressant hur man ska kunna locka till sig den "grädda" av svensk ungdom som jag och Försvarsmakten vill se som soldater för en så ynka lön som 17 000 kr/mån och det dessutom efter en grundläggande utbildning. Att låsa sig för 5 år framåt i sin för framtiden mest betydelsefulla ålder med 17 000 kr/mån och inga övriga förmåner är inte ett koncept som kommer att locka värst många unga högutbildade. För tio-femton sedan hette det när Försvarsmakten rekryterade att "det är viktigt med muskler, men de ska sitta 50 cm ovanför biceps". Idag blir situationen den omvända. Försvarsmakten kommer att få inrikta sig på att rekrytera de man förut inte ville ha som soldater. Jag förutspår att de första åren kommer rekryteringen att fungera p g a värnpliktens goda rykte från storasyskon, kompisar etc. Därefter går det utför. Det finns ingen anledning att tro att det kommer att gå bättre för Sverige än övriga västerländska nationer som ställt om från värnpliktsförsvar till yrkesförsvar. I Nederländerna gjordes omställningen för ca tio år sedan. Sedan dess har personalkostnaderna stigit från att ha varit ca 30% av försvarsbudgeten (motsvarande den svenska) till att vara närapå 60%. Vad detta innebär för övningsverksamhet och materielinköp säger sig självt. Vad värre är, är att man trots massiva rekryteringskampanjer dras med stora vakanser, trots att man nu till och med försöker direktrekrytera från gymnasiets individuella program. Man ska då också bära i åtanke att Nederländerna har en dubbelt så stor befolkning som Sverige och en mycket, mycket mindre yta att försvara.

Behovet av att ställa om officerskåren till en smalare variant som är billigare i drift är stort. Många officerare har att se fram emot en lägre lön som specialistofficer med de planer som ligger idag. Såväl lägre löner som förbandsnerläggningar är nödvändiga när kapital måste frigöras för att kunna betala för yrkessoldaterna. När jag en gång gjorde min GU i 450 dagar, spenderade jag runt 150 dagar i fält. Som bekant är det i fält soldaten gör sig bäst under utbildning, vilket alltid har inneburit höga kostnader för Försvarsmakten när det gäller att avlöna de officerare som ska leda och utbilda soldaterna. De kostnaderna är dock ingenting emot vad det nu kommer att kosta att ta med sig soldaterna ut i fält.

För en värnpliktig soldat innebär fältdygnen ingen speciell ersättning. En dag är den andra lik lönemässigt oavsett om den spenderas på kasern eller i busken. För en anställd ska övningsdygn planeras när arbetstiden inte kan planeras i förväg, vilket framförallt gäller för personal i befattning. Övningsdygnen innebär olika ersättning till den anställde beroende på vilket antal som tidigare genomförts under året. Från 550 kr till 1540 kr/dygn fr o m dygn 25. För helger respektive jägar/överlevnadsövningsdygn tillkommer 113 kr/dygn. Detta är de summor personalen får i handen. För Försvarsmakten ska naturligtvis sociala avgifter läggas till de nämnda summorna.

Man behöver inte vara raketforskare för att inse vad fältövningarna nu kommer att kosta med yrkessoldater som också ska ha övningsdygn. Några 100 fältdygn per år kan man nu glömma. Kanske börjar det nu gå upp ett ljus vad yrkesförsvaret kommer att kosta. Samtidigt blir det naturligtvis så att ersättningen för övningsdygnen kommer att förstärka lönen på 17 000 kr/mån, men hur många kommer övningsdygnen att bli? Hur ofta kommer man istället att använda ÖVA-avtalet med en avsevärt lägre ersättning? resultatet löper hög risk att bli det som renderade vårt värnpliktsförsvar så ineffektivt från andra halvan av 90-talet och framåt - brist på övningar. Ett värnpliktsförsvar håller hög kvalitet - under förutsättning att det repetitionsövas. Samma sak gäller för ett yrkesförsvar. Det håller inte automatiskt hög kvalitet. Det kräver ständig övning och jag är rädd att det är en av de punkter där det kommer att brista.

Förut talade man om en statusordning inom uniformsyrkena, där militär (officer) var ett av de högst rankade och väktare var längst ner. Mad sade elakt att de som inte lyckades bli militärer alltid kunde få basker hos ABAB eller Securitas. Nu ska Försvarsmakten konkurrera med väktarföretagen om samma ungdomar. Skillnaden är att väktarföretagen har en högre lön att erbjuda.

Infostaben genomför nu ett massivt arbete för att sälja in det nya personalkonceptet hos såväl anställda som den svenska befolkningen. Jag skulle agera på samma sätt som de om jag ställdes inför uppgiften. Dock måste man nog från centralt håll fundera över situationen när personalen, trots de informationsinsatser som görs ställer sig så oerhört negativ till den framtid som erbjuds. Win-win situation för Försvarsmakten då den personalen kan ersättas med ny, billigare, men vilken blir försvarseffekten och folkets förtroende för verksamheten?

Störtspiralen inledd

Första steget i en störtspiral som inte kommer att kunna hävas har nu inletts då försvarsministern på sin blogg bekräftar att steg 1 för GLC/NOC står fast, vilket i klartext betyder att stridsledniningscentralen i Hästveda läggs ner, tillsammans med ett par sjöbevakningscentraler.

Läget inom STRIL har redan bedömts som mycket nära katastrofalt av utomstående bedömare med avseende på arbetsmiljö och i förlängningen också flygsäkerheten. Personalen i Hästveda har sedan tidigare deklarerat att man är mycket ointresserad av att flytta till Enköping. För övriga stridsledningscentraler i landet kommer trenden att söka civila tjänster att förstärkas i och med detta besluts fastställande.

Redan idag finns en enorm personalbrist inom stridsledningsskrået där avgångarna redan innan Hästvedabeslutet överstiger tillförseln. Hela stridslednings- och luftbevakningssystemet håller på att implodera.


Reaktionskedjan blir:
Ingen stridsledning och luftbevakning = ingen möjlighet att öva, genomföra eller samordna insatser med stridsflyg = inget luftförsvar. (översatt för bröder och systrar i grönt skulle det motsvara att man på bataljon helt plötsligt blev utan eldledare för indirekt eld och utan BatL)

Nästa stöttepelare i det flygande luftförsvaret att försvinna blir basbataljonerna, vars centralisering det tas beslut om under vecka 45. Resultatet blir detsamma som ovan. Utan baseringsmöjligheter, inget luftförsvar (och i armétermer motsvarar det att alla tolo-omgångar i landet centraliserats till en Volvo 245 på Södermalm).


Gick det avsiktligt snett för Försvarsmakten, eller blev det bara så här?

Mycket talande för personalens tro på framtiden är att om man klickar på Creeper i högerspalten, ser man att sidan vakanser.se är en av försvarsmaktspersonalens mest välbesökta, utöver WW och Chefsingenjören. Det måste kännas bra inför införandet av insatsorganisation 2014. Råttorna flyr det sjunkande skeppet brukar man säga, men i det här fallet är det kapten, styrman och i stort sett hela besättningen utom en och annan uppassare.

(Den med insikt får gärna komplettera med situationen inom sjöbevakningscentralerna!)

Utlandstjänst innebär risker, men vilka?

Ännu ett i min mening utmärkt gästinlägg av Borneo följer nedan:


Utlandstjänst innebär risker, men vilka?

Berättigad oro

Nu är det väl oftast oron för att råka illa ut, själv, eller inom sitt arbetslag som fruktas, att anhöriga ska känna oro och må dåligt är också en ständig källa till bekymmer.

Rapporterna om attentat och eldstrider har dramatiskt ökat de senaste månaderna inom våra missionsområden vilket späder på det hela. Oron är berättigad och mått och steg tas hela tiden för att minimera riskerna i form av förbättrad utbildning och anpassad materiel.


Fler risker

Men det finns andra risker, vilket många tyvärr får erfara när de återvänder hem efter en mission. Tanken går kanske då helt naturligt till efterverkningar av psykisk natur, minnesbilder från miljöer och händelser vilka kan ha upplevts omskakande och som behöver bearbetas. Något som de flesta upplever i någon form.

Men det finns ytterligare risker, framförallt för de som arbetat relativt ensamma utomlands, kanske under mycket långt tid, åratal, borta från Sverige i helt andra kulturer och miljöer. Det är vad de kommer hem till som är ytterligare en påfrestning. Andra och kanske inte väntade risker uppenbarar sig. En organisation som förändrats, nya befattningar, nytillkomna sektioner och avdelningar samt, inte minst nya arbetskamrater. Bortglömdheten, ingen som egentligen bryr sig och en ensamhet som kan kännas skrämmande. Ointresserade chefer och kolleger. Det hela späds på med att det blir uppenbart att befordran och löneökningar i många fall har uteblivit, andra har gått före.

De som visat framfötterna med eleganta powerpointgenomgångar och bevakat sin plats och sina intressen och vars största risk har varit att bli påkörda vid övergångstället när man hämtat tvätten utanför HKV på onsdagarna, de som varit smarta att vistas i rätt miljö, det är de som sprungit förbi den som återkommer hem till Sverige.


Hur premieras?

Utlandstjänst ska vara meriterande. Så har det framhållits under många år. Meriterande för vad? Det finns alltför många som genomfört svåra utlandstjänster, ofta i det tysta, och som sedan inte premieras, än mindre utnyttjas till att öka erfarenhetsbanken. Det handlar inte bara om FM personal, det gäller i lika hög grad, polis, räddningstjänst och diplomater. Lite tillspetsat skulle man kunna säga att FM inte har ”50 års ackumulerad erfarenhet, FM har ett års erfarenhet 50 gånger". Naturligtvis överdrivet men som exemplet kan ses som efter vilken princip vi utvecklar vår kunskap.

Genom att utnyttja våra, bland annat på det psykiska planet, dyrköpta erfarenheter skulle vi bli bättre, smartare och effektivare på kortare tid. Principen tre steg framåt och sedan två bakåt är för kostsam och håller inte i längden.

Genom att premiera vår utlandstjänstgörande personal i form av ordentliga lönepåslag och självklart befordran efter fullgjorda insatser skulle vi faktiskt visa att vi verkligen uppskattar vad de gjort.


Vad är budskapet egentligen?

Idag är budskapet tydligt för den som vill göra militär karriär; Stanna hemma så mycket som möjligt, bevaka dina intressen, undvik skandaler, och för Guds skull, ta inga som helst beslut ensam. Åk på en större mission i stabsbefattning under några månader och återkom snabbt så att ingen hinner före, då ökar möjligheten till snabb karriär väsentligt. Och en sak till riktat till den som mår dåligt av sina erfarenheter, låt inte cheferna veta det, då är det förmodligen kört!

Är det så här vi vill ha det?

Borneo

Så mycket kostar oppositionen dig

Jag gillar när man gör saker och ting lättförståeliga. Ta en titt på Krohniskt och ta sedan en funderare.

Efter valet fortsätter vansinnet för Försvaret

Det här inlägget är mycket långt eftersom det är många aspekter att redogöra för, men är man någorlunda intresserad av debatten om det framtida Försvaret och vansinnet som väntar, lär man finna det högst läsvärt.

De senaste 15 årens svenska regeringar har behandlat landets försvar såsom Mugabe behandlat Zimbabwe och dess jordbruk. Försvarsminister Sten Tolgfors och den övriga regeringen klargjorde med all önskvärd tydlighet efter folkstormen som följde Georgienkriget förra hösten, att det inte är tal om några nerläggningar inom Försvaret under denna mandatperiod. Nu återstår endast ett år till valet och mandatperiodens slut närmar sig med stormsteg. Under förre ÖB Håkan Syrén presenterades (snarare läckte) det ena efter andra förslaget med kulhål på olika förband, för att genom nerläggningar klara den framtida budgetramen.

Det är en illa bevarad hemlighet att HKV fortsatt förbereda för förbandsnerläggningar i häradet 2011-2012. Genom nerläggningar tror man sig kunna finansiera de ökade kostnader som yrkesförsvaret kommer att medföra. Mest markant är talet om nerläggningar inom Flygvapnet där man redan nu kan skönja effekterna.

Flygvapnet består idag av 5 st förband i grundorganisationen, varav 2 är taktiska flottiljer (F 21 Luleå och F 17 Ronneby). De övriga är F 7 Såtenäs (flygutbildning och transportflyg, men saknar helt soldatutbildning sedan några år), Helikopterflottiljen i Linköping (utöver helikoptrar också grundläggande flygutbildning, FMV:s provflyg och taktisk utveckling av JAS 39) samt Luftstridsskolan i Uppsala (STRIL- och Undsäkutbildning, men räknas inte som flottilj).

På lite sikt vill man stänga ner Luftstridsskolan och flytta huvuddelen av den verksamheten till Enköping. Redan i mars 2010 avser Försvarsmakten göra sig av med ”flygplatsområdet” i Uppsala, varvid basen inte längre kan användas vid beredskapshöjning för luftförsvar av Stockholmsområdet utan tillförsel av stora resurser. Ett ytterst märkligt beslut med tanke på erfarenheterna från 11 september 2001 och med tanke på att basen nyttjats flitigt vid så gott som alla beredskapsövningar och beredskapshöjningar, vilket inte undgått Uppsalaborna.

Av de fyra flottiljerna vill man lägga ner en. F 7 och Helikopterflottiljen anses ha fribrev. Till F 7 är samtlig grundutbildning för Gripenpiloter samlad förutom den sydafrikanska som genomförs på plats av Saab. Att lägga ner F 7 anses allvarligt kunna störa den svenska Gripenexporten, vilket på sikt också verkar menligt på vår försvarsförmåga. Helikopterflottiljen i Linköping anses också som omöjlig att lägga ner p g a alla de allvarliga tillbud och haverier som inträffat de senaste tio åren inom Försvarsmaktens helikopterverksamhet. Dessa har i flera fall kunnat härledas till just tidigare förbandsomstuvningar och osäkra arbetslägen.

Då återstår alltså de två taktiska flottiljerna med de fyra taktiska JAS-divisionerna, dvs de flygplan som är avsedda att försvara Sverige och genomföra insatser utomlands. Dock är bägge flottiljernas lokaliseringar är mycket väl motiverade.

F 17 i Ronneby är utmärkt placerat för att kunna hantera incidentberedskapen i Östersjön och "försvara" södra Sverige Enligt flottiljens hemsida står man för incidentberedskapen 90% av tiden och det säger sig självt att det är i Östersjön NATO och Ryssland är som mest aktiva i vårt närområde. Det är också i södra Sverige de flesta kränkningar av svenskt luftrum sker. Lägger man ner F 17 förlänger man också insatstiderna för incidentberedskapen i södra Sverige om den istället ska utgå från Såtenäs. F 17 är också den flottilj som har bäst förutsättningar för att kunna öva samverkan med Marinens förband i och med närheten till Marinbasen i Karlskrona.

F 21 i Luleå är minst lika strategiskt placerat för att kunna möta den andra hotbilden som finns i vårt närområde, nämligen i Barentsområdet. Så gott som alla försvarsanalytiker är ense om kampen om energiresurserna i Arktis är den mest sannolika kandidaten till nästa kalla krig (nu senast nytillträdde SACEUR). Alla nationer med intressen i Arktis försöker nu flytta fram sina positioner. I händelse av ett krig om Arktis kommer Ryssland precis som i all dess tidigare krigsplanläggning vilja ta norska kusten och den enklaste vägen över land går via norra Sverige, lika mycket idag som på 30-talet eller under det kalla kriget. Lägger man ner F 21 kommer det inte finnas något svenskt stridsflyg norr om Såtenäs, vilket skulle lämna tre fjärdedelar av landet, inklusive huvudstaden utan luftförsvar. Vissa hävdar att Finland eller Norge skulle kunna ta hand om försvaret av norra Sverige genom ett nordiskt försvarssamarbete. Inget av länderna har dock varit det minsta imponerat av den svenska ”säkerhetsgarantin” från förra årets regeringsförklaring, och den ströks också mycket riktigt i årets version. Den sammanlagda försvarseffekten för Norden blir knappast bättre av att Norge och Finland förväntas luftförsvara den norra halvan av Sverige utöver sin egna stora arealer.

F 21 har också fördelen av att ha Europas största flygövningsområde (lika stort som Tyskland till yta och det utan att störas av eller störa civil trafik) vilket nu senast användes i Flygvapnets stora TTP-övning med fyra divisioner JAS 39 plus ett antal F-16 från Norge och dessförinnan under den stora NATO-övningen Loyal Arrow. Därutöver har F 21 ett nära samarbete med norska och finska flygförband i Bodö och Rovaniemi där man flera gånger varje vecka övar över nationsgränserna direkt från hemmabaserna.

Trots bägge de taktiska flottiljernas enorma och otvivelaktiga fördelar är de flesta bedömare säkra på att det blir endera F 17 eller F 21 som blir nerlagt efter valet. Återigen verkar det som om försvarseffekten är av minst betydelse för svensk försvarspolitik. (På den andra flottiljen kan man ju spendera liter pengar på att dra om staketet då antalet byggnader som behövs när basbataljonen försvunnit är betydligt färre. Att sedan FortV kommer att hålla totalhyran på samma nivå oavsett hur många byggnader som hyrs är givet. Samma avkastningskrav gäller ju ändå när man leker marknadsekonomi i planekonomin)

De första stegen i nerläggningsprocedurerna är centraliseringen av STRIL och även basbataljonsresurser. STRIL-centraliseringen har ofta berörts på bloggen, senast i ett inlägg förra veckan. Näst i tur att centraliseras är flygbasbataljonerna.

I dag finns det två basbataljoner kvar i Flygvapnet som ska kunna betjäna Flygvapnet på krigsfot, en på F 21 och en på F 17. I framtiden är det tänkt att bara finnas en. Hur den ska mäkta med att betjäna 100 stridsflygplan, 7 Hercules och 50 helikoptrar är det ingen som vet. Det enda man vet är att den ska "centraliseras" till skogarna(!) runt Kvarn utanför Linköping. Undersökningar bland basbataljonspersonalen på flottiljerna gör gällande att situationen där är snarlik den inom STRIL. Ca 15 % av officerarna kan tänka sig att flytta till Kvarn. Vad detta skulle innebära i kompetenstapp säger sig självt. Hjulet kommer att få uppfinnas på nytt. Till skillnad från STRIL, där den senaste arbetsmiljöutredningen talar om att situationen (i förlängningen också flygsäkerheten) är mycket nära katastrofal, är det svårare för basbataljonspersonalen att kunna hävda en direkt koppling till flygsäkerheten som försvårande omständighet. Dock lär skillnaden märkas om det blir allvar av. Elaka tungor hävdar att det hela är ett sätt att bli av med personal i Försvarsmakten och kunna rekrytera ny billigare personal i form av specialistofficerare.

Varför kan man då inte bara behålla en av flottiljernas basbataljoner om det nu bara behövs en och då behålla all befintlig kompetens? Båda flottiljerna har bra basbataljoner och istället för centralisering skulle man kunna räkna in samordningseffekter genom att samutbilda soldaterna med Marinbasen i Karlskrona för F 17:s del och I 19 i Boden för F 21:s del. Problemet blir då att om man lägger ner den ena flottiljens basbataljon finns det ju mycket starkare argument för att just den flottiljen ska läggas ner. Därmed är det ett beslut ingen vill fatta nu eller ens vågar ta ställning till.

Resultatet blir istället att helt nya anläggningar ska byggas i Kvarn och att det kommer att bli än svårare och dyrare att öva basbataljonen. Man kan ju också fråga sig vem som ska betjäna flygplanen i det nationella försvaret med tanke på att den nya basbataljonen med sina ytterst knappa personalresurser är helt inriktad på det expeditionära. Företrädare för Linköpings kommun påstår att man har de allra bästa förutsättningarna för ändamålet. Det inkluderar tydligen inte flygande flygplan eftersom basen på Malmen har Sveriges sämsta miljökoncession för militär flygverksamhet. Flygplan och helikoptrar får ofta tillfälligbaseras på andra flygfält (i bästa fall på andra sidan staden) då övningar ska ske på udda tider eftersom mängden flygrörelser på kvällar, nätter och helger är ytterst, ytterst begränsad.

Naturligtvis kan man också tänka sig att använda den enda basbataljonen till att sprida ut en flygdivision till en tillfällig bas, t ex Eskilstuna i händelse av ett skarpare läge. Resultatet blir ändå att de övriga tre divisionerna blir kvar i sina fredslokaler. En tanke som får en att sova gott om natten.


Jag är inte intresserad av att diskutera vilken flottilj som är lämpligast att lägga ner. Istället för att ägna sig åt den pajkastningen bör man ställa sig den stora frågan - varför behöver man överhuvudtaget lägga ner någon flottilj? Få lyckas dock se så pass långt utan försjunker istället i försvaret av den egna arbetsplatsen och det spelar bara beslutsfattarna i händerna - söndra och härska.

Frågan man bör ställa sig är hur stor försvarseffekt vi egentligen kapar för den summa pengar man tror sig spara genom ovan nämnda cirkus (eller varianten där man flyttar en division till Såtenäs, kapar flottiljledningen och behåller en division som detachement = besparing ca 30-40 milj kr och flyttkostnader betydligt större). Det kan jag garantera att det inte är någon som överhuvudtaget räknar på och det är också en fråga som inte kommer att tåla en närmare granskning. Vad ska Försvarsmakten lyckas åstadkomma under de närmaste tio åren med sin enda basbataljon som det kommer att ta ett decennium att få upp kompetensen i, eftersom de som idag kan uppgiften utan och innan inte kommer att finnas till hands, då de värderar familj och social situation långt över den ringa ersättning och trygghet Försvarsmakten erbjuder i Kvarn?

Egentligen är det ju inte så konstigt att pengarna inte räcker när Försvarsmaktens hyreskostnader till andra statliga myndigheter stigit från 2,1 mdr kr till 2,4 mdr kr (omräknat till årets penningvärde) på drygt tio år trots att ca 75 % av grundutbildningsförbanden försvunnit under samma tid. Det motsvarar en hyreshöjning per förband på drygt 350%. Det är samma sak som om min lägenhet som jag betalade 5000 kr/mån i hyra för 1999 i år skulle kosta 22 250 kr/mån. Så går det när man leker marknadsekonomi i planekonomin. Interndebiteringar är fantastiska och mycket effektiva i offentlig verksamhet.


För Arméns del existerar exakt samma tragiska problem och diskussioner, t ex runt var man i framtiden ska ha ingenjörsutbildningen och vilka förband som ska ha stridsvagnar.

Skulle situationen bli bättre med en socialdemokratisk regering istället för en borgerlig? Knappast, när oppositionen redan nu talar om en försvarsbudget som är 4 mdr kr lägre än den borgerliga. Det kan inte vara lätt att planera en budget på HKV för perioden 2010-2014 med så osäkra ingångsvärden.


Jag lär utan tvekan få det mycket tveksamma nöjet att återkomma till "vansinnet efter valet" längre fram. Vissa beskriver det som ska hända som "de största omvälvningarna inom Försvaret på 20 år".

Runt vecka 45-46 presenteras Försvarsmaktens beslut i frågan om basbataljonerna och vi får då se vad domen blir. Facken på såväl F 21 och F 17 har kraftigt protesterat mot flyttplanerna och begärt att få ut de handlingar som ska påvisa vinsterna med en centraliserad "Combat Support Wing". Självfallet utan resultat. Precis som i fallet med centralisering av sjö- och luftbevakning till kontorshuset i Enköping vägrar Försvarsmakten att dela med sig av några dokument. Förvånande?

Utan STRIL och utan basförband lär det inte bli så mycket kvar av det svenska luftförsvaret.


Varför skriver jag allt det här? Jo, jag tror på transparenta beslutsprocesser. Avgörande beslut måste tåla en granskning, annars får man som ledare inte personalen med sig. Som situationen är i Försvarsmakten idag håller man helt på att hänga av de anställda och köra förtroendet för organisationen i botten. Det är också mycket talande att allmänhetens förtroende för Försvarsmakten i varje opinionsundersökning når nya bottenrekord.