Ett ”oseriöst” inlägg (uppdaterat 15.00)

Försvarsutskottsledamoten Hans Wallmark kommenterar i ett blogginlägg och en debattartikel i Barometern – Oskarshamns Tidningen, situationen i försvarsdebatten de senaste veckorna. Wallmark kommer fram till att i debatten finns de som är nyanserade och eftertänksamma, men också spekulationer, bristande seriositet och konspirationsteorier. Många var i alla fall de intressanta påståendena i blogginlägget vilka närapå samtliga leder till stor besvikelse och förvåning över den alternativa verklighet många moderata försvarspolitiker verkar leva i. Förmodligen är denna blogg en av de platser som ger utrymme för spekulationer, oseriösa inlägg och konspirationsteorier. Det är en åsikt man gärna får ha, men det finns ändå anledning att bemöta Wallmarks debattinlägg.


Att ÖB uttalar sig i media om att Försvarsmakten med intagen IO 14 kan försvara Sverige en vecka mot ett begränsat anfall, avfärdar Hans Wallmark som spekulationer. Det är sant. Att uttala sig om vad IO 14 år 2019 ska mäkta med är verkligen spekulationer eftersom ett antal grundförutsättningar för IO 14 i högsta grad hänger i luften:

Personalförsörjningen. Rekryteringen av kontinuerligt anställda soldater och sjömän har gått relativt bra. Däremot är de förtida avhoppen avsevärt högre än planen. Bredden, de tidvis tjänstgörande, är ett problemområde. Det räcker dock inte med soldater, utan det krävs officerare som leder förbanden, framförallt yngre eftersom Regeringsbeslut 7 innebär krav på en föryngring av officerskåren med därav följande lägre lönekostnader. Där är det en katastrof. Det är på tok för få sökande för att man ska kunna uppnå kvalitet. Detta är inte utmaningar. Det är allvarlig problem man med det snaraste måste komma till rätta med.

Verksamhetsbudgeten. Här saknas ca 1,5 mdr kr/år från 2015 för att organisationen ska kunna övas och vara insatsberedd år 2019.

Materielberget. I och med Regeringens underfinansiering av JAS 39E är det till 2019 numera drygt 30,5 mdr kr i materiel för IO 14 som saknar finansiering. Lägger man därtill en rad övriga kritiska system som var tänkta att omsättas till 2019 t ex långräckviddigt luftvärn, stiger kostnaderna kraftigt.

När ÖB uttalar sig om vad IO 14 år 2019 kan uträtta är det dock inga spekulationer utan i högsta grad grundat i mycket seriösa bedömningar. Vad som framförallt ska understrykas är att det är just denna förmåga som Wallmarks eget parti varit med om att beställa. Förvisso satt ju inte Wallmark i Försvarsutskottet när beställningen skedde utan i Kulturutskottet, vilket kan vara en ursäkt. Hans förvarsminister är dock som bekant nöjd med den förmågan, vilket väl även Wallmark borde vara i så fall?


Vidare är man tydligen oseriös om man påstår att Försvarsmakten i mångt och mycket hade en mycket hög förmåga under den tidsperiod som Wallmark nämner (1980- och 90-talen). Wallmark, som alla andra ”seriösa” debattörer, vet att detta ”huvudsakligen handlade om pappersstyrkor, inget som var rotat i verkligheten”.

Detta gällde förvisso i hög grad för den stora utfyllnaden i Försvarsmakten i form av lokalförsvarsförband och de äldre dubbleringsbrigader vars arv länge levde kvar i Armén. Dessa är i mångt och mycket upphov till uttrycket invasionsförsvarets pappersförband. Men, det var som sagt en företeelse som framförallt förekom inom Armén. Icke desto mindre fanns det även många uppfyllda och välutrustade förband i Armén, men de flesta beroende av tiden det skulle ta att mobilisera den värnpliktiga personalen.

Då är det lätt hänt att man glömmer bort de andra försvarsgrenarna. Där var det huvudsakligen insatsförmåga redan i fredsorganisationen. Ytstridsfartygen gick allt som oftast med skarpa sjömålsrobotar och motsvarande inom övriga system. Inom Flygvapnet kunde stridsflygdivisonerna påbörja lösandet av stridsuppgifter redan från hemmabasen och på timmar vara spridda på krigsbaserna för skydd och klargöring för nästa uppdrag. Var detta pappersförband? I så fall var det två hela försvarsgrenar som var lurade. Såväl materiel som vapen och personal såg mycket verkliga ut, men ska tydligen ha varit endast på pappret. Märk väl, det handlade dessutom om till stora delar värnpliktig personal.


Man kan dock hålla med Wallmark att mycket stora delar av den oreda som nu gäller i Försvarsmakten är orsakad av Socialdemokraterna. Det var socialdemokraterna som prompt ville hålla fast vid en fullständigt allmän värnplikt. Det var Socialdemokraterna som ledde såväl försvarsbesluten 96 som 00 och 04. Konstigt nog har samtliga dessa försvarsbeslut, liksom inriktningspropositionen 2009 avskaffat invasionsförsvaret. Får man tro Wallmark så avskaffas det fortfarande. Inte illa gjort att i så fall överleva fyra försvarsbeslut. Empiriskt så lär även försvarsbeslutet 2014 (numera 2015) avskaffa invasionsförsvaret.

Och visst har svensk försvarsförmåga stärkts under den senaste alliansregeringen. Den som påstår något annat far med grov osanning, men så ska man också veta att det påståendet är högst anpassningsbart och man började på ”en mycket låg nivå” för att travestera ett begrepp som bl a försvarsminister Karin Enström använder i tid och otid om Rysslands massiva upprustning. I det svenska fallet handlade om förband som på tre år skulle nå full bemanning, utbildningsnivå och utrustning. Vad det avser Ryssland kan vi ta i ett annat inlägg. Vad avser tungt och trögrörligt värnpliktsförsvar kontra 50 000 man med kort varsel, så får vi väl se vad resultatet blir 2019.

Wallmarks tredje påstående är ett av dessa påståenden som tyvärr inte går att bemöta med fakta eftersom man då kommer att göra sig skyldig till sekretessbrott. Däremot kan man instämma i Wallmarks beskrivning att en invasion av Sverige är osannolik under överskådlig tid. Så har också fallet varit sedan slutet av andra världskriget.


Försvarsförmåga måste vara ”här och nu” har vi fått lära oss av den moderata försvarspolitiken sedan dess förre försvarsministern myntade uttrycket i samband med Georgienkriget. Ser man på de siffror SIPRI redovisar för svensk vapenanskaffning ser man t ex att Sverige anskaffat 400 IRIS-T jaktrobotar till våra 100 JAS 39. Det är mindre än en fullast per flyglan. Liknande siffror står att återfinna inom andra områden när man går igenom SIPRIs tabeller. Frågan är då vad Wallmark och Moderaterna avser göra åt saken? Kommer det att anskaffas några nya radarjaktrobotar i tillräckligt antal för en förmåga ”här och nu”? Hur blir det med det långräckviddiga luftvärnet? Eller broläggningsfordonen? Det ska också bli mycket intressant att se Regeringens krafttag inom områdena terrorism och cyberattacker. Likaså de klimatrelaterade riskerna. När får vi t ex se polis och militär personal samöva försvar mot ett allvarligt terrorangrepp, liknande vad Norge nyss upplevt?

Ju mer man funderar på det hela, särskilt med tanke på ÖBs i början nämnda ”spekulationer” och Regeringens ovilja till finansiering – känns inte IO 14 i mångt och mycket som blott en pappersprodukt? En spekulation, naturligtvis. Dock högst seriös.

Pappfigur från Armémuseum. Numera avvecklad. Kan ha varit del av invasionsförsvaret

SvD, HD (där Wallmark och Enström idag har en debattartikel), Kristianstadsbladet (Bo Pellnäs "spekulerar oseriöst"?), Gefle Dagblad


Uppdatering 15.00: Statsminister Fredrik Reinfeldt uttalar sig nu för första gången om de gångna veckornas försvarsdebatt och uttalar att "försvaret är ett särintresse"(!). TT låter också meddela att försvarsdebatten irriterar statsministern. Han ser inte heller ett läge där Sverige ensamt kan utsättas för ett militärt anfall och vill därför inte planera försvaret för det [W understrykning].

Med andra ord är det en återupprepning av statsministerns uttalanden i Agenda för några veckor sedan där många började fungera på om det egentligen är någon idé att ha en försvarsberedning som ska utreda omvärldsbilden och framtida hot med tanke på att statsministern redan har allt klart för sig - och för Försvarsberedningen. I vilket fall som helst så kvarstår den stora frågan – Vem är det Sverige ska planera sitt försvar tillsammans med? Vem eller vilka är det som kommer till undsättning efter en vecka?

Det vägrar såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att diskutera. Med en doktrin som bygger på ett beroende av en utländsk aktör måste såväl aktör som tidsförhållanden vara solklara. Motsatsen gäller.

Likafullt väljer statsministern ideligen att undvika kommentera vilken påverkan Sverige kan komma att bli utsatt för vid en regional kris i Östersjöområdet, t ex Baltikum. Däri ligger ett av de största militära hoten mot Sverige. Någon "massinvasion" som statsministern föraktfullt talar om är det nog få som ser som hot. Även denna fråga är djupt förbunden med vem eller vilka som ska komma till undsättning. Tystnad råder.

DI, Aft, SvD, 2, DN

Medial uppmärksamhet

I Expressen finns idag en fördjupningsartikel om försvarsbloggar och dess inverkan på försvarsdebatten. Det är många snälla omdömen om försvarsbloggeriet.

Vad som bör understrykas ur artikeln är att attityden till bloggar och intern kritik är avsevärt mycket bättre idag i Försvarsmakten än för några år sedan och att trenden går åt det positiva hållet.

Att media uppmärksammar även försvarsbloggarna är ett sundhetstecken i försvarsdebatten. Måtte detta intresse för försvarspolitiken som nu hållt i sig sedan mellandagarna fortsätta och att försvarsfrågor ges en större uppmärksamhet allmänt och inte bara på bloggar. Det behöver landets skattebetalare. Det har varit alldeles för mycket "fria åkningen" inom såväl försvarspolitiken som inom myndigheten.

Det intressanta bör inte vara bloggarna i sig utan försvarsfrågorna. Det kräver dock en större vilja och förmåga hos landets journalister att sätta sig in i ämnena.

För vem sätts hemligstämpeln? (Uppdaterat 26/1 13.45)

(Detta inlägg är även publicerat på TV 4 Newsmill)

När man öppnar morgontidningen och läser att chefsåklagaren vid åklagarkammaren för säkerhetsmål vill att åklagarkammaren och SÄPO ska se över om ÖB begått brott mot Rikets säkerhet när han berättat om ”en-veckasförsvaret” är man tvungen att titta ut genom fönstret och se om det är en svensk eller vitrysk flagga som vajar där ute.

Situationen blir mycket olustig. Försvarsmakten levererar exakt det försvar som beställts enligt försvarsbesluten 2000, 2004 och inriktningspropositionen 2009 och därtill hörande budgetpropositioner. Ingen politiker ska kunna komma och säga att det här är en överraskning att Sverige endast kan försvaras i en vecka, på en plats, mot ett begränsat anfall och efter tre till fyra veckors förberedelser. Vad är det för hemligheter som ÖB egentligen avslöjat som man inte kan utläsa av försvarsbeslutet 2004?

"Försvarsmakten skall också, efter allvarlig och varaktig säkerhetspolitisk försämring och successiva beslut av riksdag och regering, kunna utveckla förmåga att möta olika former av mer omfattande militära operationer som hotar Sveriges fred och självständighet"

Några successiva beslut av Riksdag och Regering har inte fattats för att återställa den kollaps i svensk försvarsförmåga som försvarsbeslutet 2004 innebar.


För den som saknar inblick i sakfrågan kan naturligtvis ÖBs uttalande te sig som ett avslöjande av en av landets djupaste hemligheter. Det är också helt sant. Tillståndet i Försvarsmakten och svensk försvarsförmåga är en av Sveriges djupaste hemligheter – men bara för allmänheten och den som inte förstår att sätta sig in i frågan.

Alla uppgifter man behöver för att bedöma den svenska försvarsförmågan finns också att hämta öppet. Det ska också betonas att det är förmågan år 2019 med en fullt intagen Insatsorganisation 2014 som berörs, precis som Annika Nordgren-Christensen så klokt påpekar. Hur förmågan är idag är det ingen som velat berätta och det är synd, ty detta går precis lika lätt att utläsa.


För några år sedan publicerades ett inlägg på Wiseman's Wisdoms om att Flygvapnets attackrobotar mot markmål avvecklades till förmån för laserstyrda bomber. De gamla attackrobotarna var i högre grad anpassade för det nationella försvaret på så sätt att de i högre grad var användbara även i svenskt normalväder, medan de då nyss anskaffade laserstyrda bomberna krävde ett betydligt vackrare väder. Bomberna krävde därtill en högre grad av eget luftherravälde eftersom den laserstyrda bomben kräver att flygplanet belyser målet till träff, medan roboten var autonom efter avfyrning och medgav att flygplanet direkt kunde manövrera undan ett luftvärnshot.

Det blev ett stort rabalder. För den oinsatte tedde det sig som att här avslöjades försvarshemligheter. För den som har de mest rudimentära kunskaper om flygburna vapen eller fysik var uppgifterna en självklarhet. Lasermålsökare kräver att målet belyses från avfyrning till träff. Laser går inte genom moln. Följaktligen kan man bara bekämpa mål när vädret är gott nog och man blir exponerad under den tid bomben faller. Detta var ett stort problem under Kosovokriget, vilket ledde till utvecklingen av gps-styrda bomber. Av självklara anledningar dog rabaldret kring blogginlägget snabbt ut.


Den omedelbara sanningen finns alltså i betraktarens ögon, men för det behöver det inte vara en sann bild av verkligheten. När chefsåklagare Tomas Lindstrand säger att han inte vill göra en menbedömning av ÖB:s uttalande på egen hand, skönjs en gnutta realism i denna affär. Det behövs som sagt inte mycket militär kompetens för att komma till just den slutsats ÖB redovisat bara genom att titta i t ex de uppgifter som Sverige lämnar i enlighet med Wiendokumentet till OSSE.


Det vore ett vansinnigt drag att formellt utreda ÖB:s uttalande. För det första skulle det dra ett löjets skimmer över åklagarkammaren för säkerhetsmål som redan är starkt kritiserad. För det andra skulle det riskera att utlösa en regeringskris. Den här regeringen klarar inte av en ÖB som avgår eller avskedas efter att två tidigare försvarsministrar försvunnit i förtid. En misstroendeförklaring i Riksdagen i försvarsfrågan skulle Regeringen sannolikt förlora.


För att återgå till den djupare frågan om försvarets förmåga. De enda som förleds om Försvarsmaktens egentliga förmåga är svenska folket och det verkar tyvärr ligga i Regeringens intresse. Hade det varit någon tåga i Regeringen, Försvarsdepartementet och försvarsminister Karin Enström hade man direkt i morse gått ut och avfärdat Lindstrands tankegångar som nonsens. Det gjorde man dock inte och det svärtar såväl Regeringens förtroende för ÖB som det befäster bilden av att man vill hålla allmänheten ovetande om Försvarets förmåga.


Vad chefsåklagare Lindstrands uttalanden gör för öppenheten inom Försvarsmakten, även om det nu inte blir någon utredning, vill man helst inte fundera över.


Se även tidigare ÖB Bengt Gustafsson på TV 4 Newsmill

Media: SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, SvD, DN, SVT, 2, AB, GP, SR, LT, BLT, Skånskan
Bloggar: Sjätte mannen, Skipper, Skipper 2, Borneos Loopar, Svenska Freds, Allan Widman, Maria Abrahamsson (m), Stefan Olsson


Uppdatering 26/1 09.15: Frågan är nu om Försvarsmaktens ställföreträdande insatschef och tidigare arméinspektör, generalmajor Berndt Grundevik, ska bli näste general att utredas av SÄPO och åklagarkammaren för säkerhetsmål. Grundevik berättar nämligen i en intervju med SvD (även Aftonbladet, Expressen) att det bara finns krigsplanläggning för försvar av fem områden i Sverige (Stockholm, Gotland, Göteborg, Norrbotten och Skåne) och att endast ett av dessa kan försvaras i händelse av ofred. Återigen, det är fullkomligt kända uppgifter för varje militär bedömare, men för allmänheten är det säkerligen chockerande. Detta var också en av de trådar som borde ha tagits upp i anslutning till Sälenkonferensen och i ljuset av ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret, men som man inom media inte verkar ha förstått.

På SvD:s ledarsida funderar Claes Arvidsson kring varför ÖB och Försvarsmakten blev föremål för utredning när man redan under presentationen av underlaget för Gripenuppdateringen meddelade "en-veckasförsvaret". Vidare undrar Arvidsson varför de som medverkat till att försämra försvarsförmågan till denna låga grad i så fall ska undgå åtal. Det är det nog fler som gör.

Mera media: Dagbladet, ÖP, ST (som faktiskt ställer sig frågan om förmågan idag och inte 2019!), NA (som ser utredningen mot ÖB som ett angrepp på demokratin), NWT, Skånskan, Hufvudstadsbladet


Uppdatering 26/1 13.45: Pansarbåtsinsamlingen har fått en uppföljare. På Öland har oroliga medborgare utanför Mörbylånga startat en insamling till Ölands försvar. Det är nog inte så dumt med tanke på att ön inte omfattas av den svenska försvarsplaneringen enligt SvD. Hittills har insamlingen fått in 280 kr, 5 euro och 50 danska kronor. Frågan alla ställer sig är nu är vilken försvarsbudget som är mest i balans – Försvarsmaktens eller det öländska lokalförsvaret. Båda har än så länge var sitt omfattande materielberg ofinansierat. (Tack för tipset, MM!)

Bloggen Morgonsur har också att berätta att det svenska försvaret idag är dimensionerat för att kunna möte en fiende i storlek motsvarande Fijis försvarsmakt.

Uppdatering 26/1 23.20: SvD: Borgerliga försvarspolitiker sluter upp bakom ÖB. Försvarsministern vägrar fortsatt att kommentera.

Denna bild av Andreas Braw symboliserar rätt bra stämningarna i Försvarsmakten idag

Rekrytering del 1: Att väcka intresse

Vad är Försvarsmaktens huvuduppgift och huvudsakliga verksamhetsområde?


Förordning SFS 2007:1266 med instruktion för Försvarsmakten

1 § Försvarsmakten ska upprätthålla och utveckla ett militärt försvar. Grunden för detta ska vara förmågan till väpnad strid.

2 § Försvarsmakten ska kunna försvara Sverige och främja svensk säkerhet genom insatser nationellt och internationellt. Försvarsmakten ska kunna upptäcka och avvisa kränkningar av det svenska territoriet samt värna Sveriges suveräna rättigheter och nationella intressen utanför det svenska territoriet.

Försvarsmakten ska med myndighetens befintliga förmåga och resurser kunna lämna stöd till civil verksamhet.

Försvarsmakten ska kunna utföra uppgifterna enligt första stycket självständigt, men även i samverkan med andra myndigheter, länder och organisationer.


Ingen har väl missat de diskussioner som förts om Försvarsmaktens förmåga respektive svårigheter att rekrytera respektive behålla personal sedan värnplikten försvunnit. En stor del i rekryteringen är att locka folk att söka den grundläggande militära utbildningen, GMU, efter vilken rekryterna kan fortsätta som kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande soldater eller sjömän alternativ hemvärnssoldater. GMU är också obligatorisk för aspiranter till Officers- respektive Specialistofficersutbildningen om man inte sedan tidigare genomfört värnplikten.

Väsentligt i denna process är då hur man skapar intresse och håller kontakten med det svenska folket ur vilken rekryteringen ska ske. Ett medel är genom videoreklam, där man nyligen släppt fyra nya reklamfilmer för TV, bio och internetsidor. Dessa filmer återfinns inbäddade nedan. Jämför gärna dessa med de andra två som återfinns längst ner. Vilka skapar mest intresse och beskriver bäst man sysslar med i Försvarsmakten?

Gissa vilka filmer som är gjorda utan någon budget och av personer som inte har marknadsföring som uppgift? 

Känns det inte oerhört svenskt att Försvarsmaktens huvuduppgift bedöms vara icke politiskt korrekt och därmed olämplig att visa i svenska media?

Gästinlägg: Marinen behöver mer pang för pengarna

Idag börjar Marinstridsdagarna i Karlskrona och vad passar väl då bättre än ett gästinlägg om just Marinen och hur man kan öka marinstridskrafternas förmågor.

Wiseman

---------------------------------------------------------------------------

Marinen behöver mer pang för pengarna

I april 2012 offentliggjorde dåvarande arméinspektören Generalmajor Grundevik ett kostnadsneutralt förslag för hur armén skulle kunna omorganiseras med befintlig materiel för att få större stridseffekt inom givna ekonomiska ramar. Förslaget var hedervärt och lojalt mot skattebetalarna genom att dyra materielsystem som redan ägdes av försvaret, t ex stridsvagnar, skulle komma till användning i större utsträckning istället för att skrotas.

Marinen behöver tänka på ett liknande sätt för att optimera sin stridseffekt i Sveriges närområde. Tyvärr har skrotningsyxan använts snabbare i marinen än i armén, vilket gör att ett helt kostnadsneutralt alternativ till omorganisation för att optimera panget för pengarna inte längre är möjligt. Däremot måste marinens organisation och materielanskaffning planeras kostnadsoptimalt för framtiden. Marinen är Sveriges billigaste försvarsgren, och så måste det fortsätta att vara på grund av Sveriges strategiska grundförutsättningar. Vidare kommer anskaffningen av nästa generations JAS att påverka marinens ekonomiska ram för materielförnyelse även om regeringen skulle ändra sig och skjuta till mer pengar, vilket i dagsläget inte ser troligt ut i annat fall än möjligtvis med en ny finansminister.

För rimlig stridseffekt hindras marinen idag av två huvudproblem. Frånvaron av luftvärn och en brist på skjutande enheter för ytstrid och för amfibisk strid. Styrkor som marinen har är dess sensorer och underrättelseförband för lägesuppfattning och måluttag samt hög rörlighet för dessa sensorer som delvis möjliggörs av stealthförmåga. Vidare ska sägas att på vissa områden, exempelvis ubåtsjakt, är marinen redan idag kostnadseffektiv genom att majoriteten av flottans fartygstyper har relevanta sensorer och vapensystem samt att bevakningsbåtskompaniet i amfibiekåren fortsatt existerar och utvecklas.


Problem 1. Frånvaron av luftvärn

Luftvärnsbristen har effekten att marinen är vingklippt mot en teknologiskt någorlunda kapabel motståndare. I fallet om en nästan radarosynlig Visbykorvett blir optiskt observerad av attackflyg på den relativt överskådliga och lilla Östersjön, eller om amfibiebataljonen under framryckning konfronteras med en attackhelikopter även av den mest rudimentära sorten, exempelvis Mi 24 Hind, så blir resultatet svensk kanonmat åt motståndaren.

Kan då inte marinen tillföras skydd mot flygangrepp i form av jakt från flygvapnet eller i amfibiebataljonens fall Robot 70 från arméns luftvärnsförband? NEJ. Som ÖB påpekat i bedömningen av det framtida flygvapnet så räcker inte 60 JAS till att lösa uppgifter i flera riktningar. Att bränna flygvapnets knappa resurser på att skydda en obeväpnad svensk marin ger ingen rimlig stridseffekt. Det blir 1-1=0 istället för 1+1=3. Att omfördela enheter från arméns knappa luftvärnsresurser till amfibiebataljonen när det närmar sig amfibisk strid är inte heller realistiskt. De resurserna kommer behövas för att skydda flygvapnets baser.

Som så ofta påpekats i debatten är det inte rimligt att en miljardplattform som Visbykorvetten inte är utrustad med ett fungerande luftvärn. Om nu regeringen har beslutat att anskaffa IRIS-T som korträckviddigt luftvärn till armén bör detta eller ett liknande system även anskaffas och monteras på Visbykorvetten. Allmålskanonen som korvetten är beväpnad med motsvarar förvisso en mekaniserad bataljons luftvärn, vilket duger bra mot attackhelikoptrar i småbruten och betäckt terräng, men den duger inte på öppet vatten mot attackflyg.

Amfibiebataljonen bör i sammanhanget minst likställas med en mekaniserad bataljon gällande behovet av luftvärn, men egentligen är behovet betydligt större än så på grund av bataljonens isolerade uppträdande i en skärgårdsmiljö där den inte kan få understöd av sidoförband samt dess utsatthet vid förflyttning. Stridsbåtar är enkla att gömma när de förtöjs på stränder, men de är väldigt iögonfallande mål under förflyttning mitt på vattnet med en stor vit svallvåg efter sig. Vidare är motståndarens kraftsamling av flygresurser förmodligen som störst just under den amfibiska fasen av militära operationer.

Ett kostnadsneutralt förslag till luftvärn för amfibiebataljonen är att återinföra Robot 70 i förbandet. Svagheterna med detta luftvärnskoncept är uppenbara vid förflyttning samt i dålig sikt och dessutom saknas avancerade sensorer, men även utan sensorer är Robot 70 väldigt mycket bättre än ingenting.

Allmålskanonmodul

Ett kostnadseffektivt alternativ med bättre effekt vore att tillföra amfibiebataljonen allmålskanonmoduler i form av containerbaserade 40mm automatkanoner med teknisk nivå motsvarande arméns Luftvärnskanonvagn 90 TD. Realiserbara designförslag gällande sådana allmålskanonmoduler för att bäras ombord på amfibiebataljonens Lätta Trossbåtar finns från svensk försvarsindustri. Detta skulle ge förbandet en luftvärnsförmåga under förflyttning och i dålig sikt i nivå med arméns mekaniserade bataljoner.

Ett tredje mer kostsamt alternativ vore att även i amfibiebataljonen införa IRIS-T eller annan luftvärnsrobot i modulformat med avancerade sensorer.

Det pågår en diskussion i flottan om att i framtiden anskaffa ett par större fartyg med långräckviddigt luftvärn för att skapa ett paraply för marinens operationer. Denna tanke är god, men kanske inte realiserbar med en tyngdpunktsförskjutning i materielbudgeten mot JAS.

Som ÖB konstaterat krävs det med ett flygvapen bestående av endast 60 flygplan en anskaffning av ett långräckviddigt luftvärnssystem till armén. Grupperas ett sådant system på Gotland får marinen ett statiskt paraply över större delen av Östersjön att operera under. Luftvärn med kort räckvidd behövs naturligtvis ändå på marinens enheter och paraplyets statiska placering är naturligtvis sämre än rörliga luftvärnsfartyg med lång räckvidd men det är en mer kostnadseffektiv lösning.

Gotlands betydelse liknas ofta vid ett hangarfartyg i Östersjön. Vad vi måste inse är att Gotland även kan vara ett slagskepp. Den viktiga skillnaden är däremot att Gotland är betydligt svårare att sänka än någon typ av fartyg. Med Sveriges begränsade försvarsmedel och Östersjöns speciella förutsättningar i form av sin ringa storlek måste vi använda Gotland i vår marina doktrin på ett sätt så att ön ersätter dyra och sårbara fartygsskrov. Allt annat vore illojalt mot skattebetalarna i fredstid och än mer illojalt mot de utsatta sjömännen och amfibiesoldaterna i krigstid.


Problem 2. Bristen på skjutande enheter

Korvetternas styrka är dess rörlighet, stealthegenskaper, och dess sensorer. Svagheten är avsaknaden av redundans och eldkraft på grund av det ringa antalet, fem Visbykorvetter och två Göteborgskorvetter, samt dess utsatthet ute på ett litet hav som Östersjön när de röjt sin position genom att skjuta. Det är emellertid bra att flottan har introducerat ett ”behåll skjutande enheter”-tänk med sin ambition att behålla de två Stockholmskorvetternas robotar i malpåse när fartygen snart övergår till rollen som vedettbåtar.

Omfattande sjömålsanfall från flygvapnet för att stötta marinen i dess huvuduppgift är inte längre ett självklart scenario i en konflikt. När ÖB väljer till vilken enda uppgift de 60 flygplanen ska användas blir det kanske troligare mot motståndarens flyg i en defensiv manöver.

RBS 15KA

Ett Robot 15-batteri på Gotland är den mest kostnadseffektiva och bäst skyddade lösningen för att öka marinens eldkraft. Det går inte att göra kostnadsneutralt, eftersom robotbilarna från Kustrobotbatteri 90 är skrotade och en personalram runt 150-200 personer behöver skapas, men att återupprätta ett robotbatteri är betydligt billigare än att anskaffa fler stealthfartyg, eftersom landfordon är billigare än korvetter och stealthtekniken i form av Gotlands skogar är gratis. Rörliga markförband med god terrängframkomlighet är mycket svåra att förbekämpa.

Amfibiekårens 10 år ”gamla” bepansrade Piranhafordon för ledning och radarspaning som förhoppningsvis fortfarande finns i någon form av malpåse hos FMV eller Försvarsmakten kan användas i förbandet, och bepansrade dumprar av Archermodell kan anskaffas som robotfordon. Det behövs bara 6-8 robotfordon för att motsvara eldkraften hos fyra korvetter. I kombination med flottans utmärkta sensorer skulle ett robotbatteri på Gotland ge marinen mer pang för pengarna och öka organisations ”survivability” i strid. Konceptet kan även kostnadseffektivt utvecklas mot en mer självständig markburen ytstridsförmåga genom utvecklingen av signalsspanings- och radarsensorer med längre räckvidd burna av UAV:er eller aerostater typ spärrballonger.

Östersjödoktrinen för våra grannländer har ofta tyngdpunkt vid kustrobotbatterier. Finland och Polen använder svenska Robot 15 och Ryssland använder sitt eget system SSC-6 STOOGE i Kaliningrad.

Amfibiebataljonens eldkraft för amfibisk strid kan kostnadsneutralt ökas inom givna ramar. Granatkastarna som runt 2007 reducerades till plutoner på amfibieskyttekompanierna, i grunden avsedda för lys- och rökskjutning i kontexten att förbandet skulle tillföras båtburna AMOS-granatkastare (vilket ströks av finansdepartementets genomförandegrupp 2009) bör åter organiseras i ett fullständigt granatkastarkompani för att kunna understödja anfallsstrid effektivare. Vidare bör Robot 17 åter organiseras i egen plutonsenhet och inte som nu vara ett teoretiskt beväpningsalternativ för granatkastarplutonerna på amfibieskyttekompanierna. Omorganiseringen av granatkastarna kan ske helt kostnadsneutralt med givna personalramar. Upprättande av en Robot 17-pluton och en luftvärnspluton behöver antingen en något utökad personalram för bataljonen eller en kostnadsneutral omfördelning inom bataljonen av exempelvis personalen från ett amfibieskyttekompani. Amfibieskytte är i och för sig redan en alltför knapp resurs för Sveriges försvar i form av dagens tre kompanier, men luftvärn och sjömålsförmåga är ändå viktigare för amfibiebataljonens stridseffekt än ett av de tre amfibieskyttekompanierna.

Svenska marinen är för liten för att inte organiseras så slagkraftigt och effektivt som möjligt. Kostnadsneutral omorganisering och relativt små investeringar i luftvärn och kustrobotfordon skulle ge Sveriges marina koncept maximalt med pang för pengarna. Det är staten skyldig skattebetalarna, och det är staten skyldig sjömännen och amfibiesoldaterna om de behöver slåss för vårt land.

Grodman

Gästinlägg: FSU Ledning och styrning steg 2

Ny vecka och en ny gästinläggsskribent. Detta inlägg avhandlar implementationen av Försvarsstrukturutredningens rekommendationer. Regeringen förväntar sig att genom rationaliseringar i enlighet med FSU kunna spara 700 miljoner kr. Dessa pengar är därför redan hemräknade i försvarsbudgeten och något Försvarsmakten också räknat med i intagandet av insatsorganisation 14, där det utökade budgetunderlaget från förra våren kom fram till att ett årligt tillskott på verksamhetssidan på ca 1,5 miljarder kr krävs för att IO 14 ska kunna intas till 2019. Lyckas inte FSU så växer detta belopp ordentligt.

Frågan är naturligtvis också vilka rationaliseringsvinster som egentligen är möjliga.

Wiseman

-----------------------------------------------------------------------


FSU Ledning och styrning steg 2 riskerar att slå sönder minst 8-års målmedvetet genomförd verksamhetsutveckling!

Jag kommenterar inte Steg 1 då detta redan har verkställts fullt ut vid årsskiftet, utan FSU förslag till Ledning styrning steg 2. Även denna är politiskt beslutad, men hur det ska gå till och omhändertagandet av konsekvenser ska nu hanteras i efterhand med ytterligare politiska beslut. Cecilia Widegren försöker utmåla logistikomdaningen som något bra utifrån resonemanget att det har föreslagits av FM och FMV. Sanningen är att beslutsunderlaget är en beställd fåmanutredning, FM och FMV har bara fått uppdraget att välja likvideringsmetod för 130 årsarbetskrafter!

Flygvapnets företrädare för ledning av tekniska tjänsten såg redan efter försvarsbeslutet 2004 vad som oundvikligen skulle komma. Man initierade FUH05 med dåvarande C Prod (Salestrand) stöd för att förbereda sig inför vad man befarade var en stor privatiseringsvåg inom FM. Man kan notera att detta var ett korrekt antagande med Törvalls utredning (SOU 2005:92), Lagerbladska (SOU 2005:96) och signaler om stor Offentlig privat samverkanstrend inom FM (OPS, IML) och sedermera Hafströmska utredningen (Fö 2009:A) etc etc.

Övriga nämnda utredningar kommenteras inte vidare här då det gjorts tidigare av Wiseman och även Arbetstagarkonsult utan nedan kommer några reflektion om hur den flygtekniska tjänsten påverkas mer specifikt i ett FM perspektiv.

Verksamhetsutvecklingen av förbandens och framförallt HKV flygtekniska tjänst tog ett omfattande steg framåt efter att Flygunderhållsutredning FUH05 presenterades 2008 , detta sammanföll smidigt med införandet av projekt En flygoperatör. Den var trots sin omfattning en logisk utveckling av tekniska tjänstens, främst inom roller och ansvar. Utredningen var en naturligt löpande utveckling sedan införande av RML (militära kopian av den civila flygsäkerhetsstandarden). RML i sin tur flyttade egentligen bara över styrningen till nya Inspektionen det som Chefen Flygvapnet efter bästa förmåga tidigare reglerat i sina CFV ordrar sedan 60-talets krafttag inom flygsäkerhet. Nu som en fastställ standard för tillståndspliktig verksamhet. Standard innebar en bättre generisk begreppsflora och ökade krav på spårbarhet. Slutet på 60-talet var även då man tog ett fastare grepp om logistiken genom att föra över ett tydligt ägaransvar för materielen till FM från Kungliga flygförvaltningen (FMV). Syftet var att bättre kunna integrera ansvar för alltmer komplex materiel i sin logistik mot operativa behov. Så mycket för Cecilias bedömning att detta är "historiskt", det förutsätter att man inte tittar längre tillbaka än 40 år.

"Logistiken professionaliseras, verkstäder utmanas och det blir fler utförare", enligt Cecilia Widegren. Vad gäller millitär flyglogistik tror jag snarare den avprofessionaliseras och ser inte att vi i framtiden ytterligare kan diversiera underhållet med den lilla volym som finns kvar. Snarare behövs en ytterst kompetent beställare för att hålla hårt emot de få leverantörer som finns med en förmåga att kunna matcha ihop de operativa behoven mot varje flygplanindivid. Först när man kan tydligt planera framtida operativa behov kan man även ställa krav på motparten att slimma sina produktionslinjer och minska overhead för överkapacitet.

"Det är en förändring som många Försvarsministrar talat om, flera utredningar pekat på och som många har efterfrågat. Inte minst omkringliggande samhälle som sett möjligheter men inte fått chansen att vara med att förbättra verkstäder och försvarslogistik". Jag påstår att i ingen av utredningar har det egentligen visat på hur och varför detta ska vara bra när om man löser upp föreslagen i detaljer, det är i slutändan detaljerna som påverkar "frigöring av resurser" eller skapar "ett användbart försvar". Är inte detta bara hårda ramstyrningar mot reducerade årsarbetskrafter kombinerat med direktiv om verksamhetsöverföring mellan myndigheter?

FSU Införande av Ledning styrning Steg 2 grundar sig på antagandet att det förekommer betydande dubbelarbete på myndigheterna FM och FMV varför det går att spara kostnader för 130årsarbetskrafter som kan frigöras till förbandsverksamhet. Hur man kom fram till detta har även det försökt förstås av bland annat bloggen Sinues Samtal.

FUH05 var en omfattande utredning som belastade en redan då omorganisationsstressad försvarsmakt. Utredningen och efterföljande lika omfattande införande, har jag uppfattat fått acceptans främst för att resultatet sågs som stabilt. Detta då organisationsroller i hela ansvarskedjan utvecklats i enlighet med vedertagen civil praxis (bygger på FN:s Chicagokonvention från 1946 och EU tvingar oss att förhålla oss till denna där så är möjligt även för militär verksamhet). Förhoppningen var att vi nått en sådan organistorisk mognad inom flyg att fortsättningsvis är det stabilitet och ständiga förbättringar som gäller. Byte av organisationsnamn och linjeorganisation kommer vi naturligtvis aldrig bli skonade från men den väl definierade roll och ansvarskedjan och därtill hörande standardprocedurer och gränsnitt för hur man organiserar luftfart mellan olika organisationer skulle vi ändå kunna vårda och förfina över tiden.

En arbetsgrupp genomförande ett gediget arbete i samband med att FM antog FUH05 förslag (Projekt IIMSK). Samtidigt gavs en ny uppgift att skapa ett spårbart och stabilt gränssnitt mot FMV (AG UFO). I motsats till FSU fann man inga direkta arbetsuppgifter som genomfördes dubblerat, tvärt om fann man att man behövde tydligt klara ut vem som förväntades göra vad så att man med spårbarhet kan visa tillståndsmyndigheten att allt blev gjort. Exempel på sådana arbetsuppgifter är inom områdena ändringsstyrning, underhållavtal, revision och stöd med publikationer. Rapporten omsattes i ett underavtal till Samordningsavtalet mellan FM och FMV. Denna implementering var inget hafsverk trots att det var ett "enkelt" självklart steg i FM/FMV utveckling, tvärt om så underbyggdes det av ovan nämnda tre projekt som vardera genomfördes under ca fyra år, inkluderat 100-tals människor och genererat 1000-rapporter och dokument. Att omsätta en rapport i ett kontrollerat införande som sker koordinerat mellan två olika myndigheter har krävt mycket beredningsarbete. FSU Steg 2 skall nu göra ett betydligt mer omfattande förändringsarbete på kortare tid samtidigt som det inte är lika naturligt steg utan kommer skapa mycket förvirring när man ska ned på enskilda människors arbetsuppgifter.

Jag har ingen detaljkunskap om det finns potential att rationalisera i arbetet med att beställa Materielsystem på hög nivå varför jag lämnar detta därhän. Man inser däremot lätt, att som FSU föreslår gå in i FM operativa tekniska tjänst och bryta isär Flygoperatörens kommandokedja genom att skapa två nya myndighetsgränssnitt är inte en del av ständiga förbättringsfilosofin, -det är brutal reengineering med stora risker, stora omställningskostnader som utöver detta även kommer skapa framtida kompetens och rekryteringsproblem. Man får heller inte de civilt förekommende synnergieffekterna (som små entrepenadflygföretag tillåts) genom att låta en flygunderhållskontaktör tilläggsauktorisera sig för att sköta delar av deras underhållsmanagement.

FMV som nu föreslås ta över både MSK Flygs Ägarförvaltar- och Continius Airworthines Management uppgifter kommer naturligtvis i första hand lösa uppgiften med att reducera 130 årsarbetskrafter (oklart hur många man planerar att ta bort just inom MSK Flyg resp HKV Prod). Då jag inte tror det finns dubbelarbete måste man lösa ut detta genom att fokusera på sina uppgifter, försöka reducera nedlagd tid på dessa och inte ta några andra sidouppgifter. Därmed finns en klar risk för att ytterligare konsulter ansluts via projektanslagen så att FM får bära en ökad kostnad men med minskad kompetens och flexibilitet. De andra beredningsuppgifter som man kunde dubbelutnyttja kompetenser inom MSK Flyg till åt HKV måste nu FM skapa någon annanstans eller lös ut med ännu sämre stabsberedning.

Jag är övertygad om, att om besparingen är enda syftet med dessa reduceringar, hade det på ett mer kontrollerat sätt kunnat identifieras och hanterats som ett direktiv till FM, och då utan att behöva hantera alla myndighetsvisa omställningskonsekvenser.

Att inom FM tekniska tjänst kunna optimera slitage och underhåll på materielindivider mot det operativa behovet samtidigt som man har full koll på materielomsättningsbehovet och nya system som avlöser och dessutom vara en kompetent materielmottagare har varit en operativ och ekonomisk styrka med Teknikkontoren och även fungerat som ett organisatoriskt minne år HKV.

FMV skall nu ersätta Teknikkontoren/MSK Flyg i kommandokedjan och styra förbandens operativa användande av flygplan (fördelning till beredskapsförband, utbildning eller underhåll samt modifieringstakt och versionsomsättning mm). Till detta ska man sedan inte behöva en operativ motpart som kvalitetsäkrar och verifierar materiel- och dokumentleveranser utan nu skall FMV göra allt rätt från början. Detta nu i en tid då mer materiel än någonsin omsätts i FM så ska inte FM kunna ha direkt ledning av den stab som fattar de reella besluten! Innebärande även att FMV ska i linjen hantera två olika organisationer som har två olika uppdragsgivare (Flygoperatören inom FM respektive FMV Projektledning). Initialt kommer detta troligen att fungera, undantaget omställningsproblemen, förutsatt att man får med förbandenspersonal till FMV.

Ganska snart riskerar denna FMV organisation att få brist på förbandskompetens då man troligen kommer att rekrytera civila ingenjörer. FM kommer samtidigt få brist på personal med en naturlig kompetens och karriärväg för tekniska officerare till operativa staber. Industri och FMV kommer inte att ha en samlat militär teknisk stab att dialoga med vad utan detta riskerar belasta olika organisationsenheter med oklara mandat. Operativa staber har heller inte längre MSK Flyg som en backofficeresurs inom organisationen eller som man kan sätta in som direkt stöd till förbanden.

Riskerar man samma misstag med FSU Steg 2 som med regionala staber? Med några svepande slutsatser i ett antal fåmannsutredningar slår man isär flygförbandens operativa tekniska ledning av flygplanflottan och skapar 2ggr nya myndighetsgränssnitt i kommandokedjan från HKV till flygunderhållsförbanden. Misstänker att inom 4 år kommer resurser att avsättas för att stödja FMV att lösa sina nytilldelade uppgifter där man "sparat" 130 årsarbetskrafter på "onödigt" arbete

Flygverkmästaren

Folk och Försvar – frågorna som borde ha följts upp

Sällan har försvarsfrågor varit så i medialjuset som veckan innan årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens i Sälen. Det var många år sedan intresset var så intensivt.

Dock hamnade en rad intressanta frågor i skymundan, förmodligen för att journalisterna inte förstod innebörden. Ett klassiskt problem när det gäller försvarsfrågor. Alldeles för få besitter tiden, intresset och kunskapen för att driva ämnet och sålunda blir de eventuella orsakerna till ÖBs sjukskrivning mycket intressantare att spekulera i. Ett antal intressanta frågeställningar listas därför nedan.


1. Vad kan vi försvara oss mot?

Sverige kan 2019 under en vecka försvara sig på en plats mot ett begränsat angrepp. Varför ställde ingen de solklara följdfrågorna "Vad kan vi då idag och fram till 2019 försvara oss mot?" och "Vad händer om det inte underskottet på 30,5 mdr kr i materielbudgeten åtgärdas?" Eller varför inte den stora ödesfrågan "Vad händer efter denna enda vecka om ingen utländsk hjälp ankommit eller om ett angrepp sker på flera platser samtidigt?"


2. Kan hela Sverige försvaras eller – vilka delar av Sverige försvaras ej?

Försvarsminister Karin Enström fick under Rikskonferensen den självklara frågan om det som nu benämns som en-veckasförsvaret. Enström deklarade kanske inte helt förvånande veckan innan att hon är nöjd med det svenska försvarets förmåga. Vad annars skulle hon säga? Allt annat vore ju att såga det egna partiets försvarspolitik som bedrivits under snart tio års tid. Samtidigt har Enström under hösten och nu senast i ett av sina anföranden under Rikskonferensen, anfört att hela Sverige ska försvaras.

Målsättningarna går inte ihop. I ena stunden säger Enström att hon är nöjd med att Sverige kan försvaras:

1. Efter 3-4 veckor av förhöjd incidentberedskap som givit Sverige möjlighet att mobilisera
2. På en enda geografisk plats (t ex Gotland eller Öresundsområdet, eller Göteborgs hamnområden osv)
3. Mot ett begränsat anfall (motsvarande ca 2000 man i enlighet med de begränsningar som tidigare angivits på Armébloggen om IO 14)
4. I en (1) vecka
5. Därefter måste utländsk hjälp anlända eftersom svenska förband inte längre är stridsdugliga

För att i nästa stund säga att

• Hela Sverige ska försvaras

Ekvationen går inte ihop. Visserligen gjorde SvD:s Mikael Holmström allt han kunde för att trycka på denna punkt under försvarsministerns presskonferens under Rikskonferensen så till den grad att han fick ministern rejält irriterad, men gensvaret i media efteråt blev noll och intet. 

Är inte detta något medborgarna har rätt att veta, vilka delar av landet som inte kommer att försvaras? "Tyvärr, du är bosatt i Gävleborgs län och täcks därför inte av landets nationella försvarsgarantier. Om du är missnöjd med denna situation är du välkommen att flytta till Göteborg" eller översatt till sjukvården "Tyvärr, du är bosatt i Övre Soppero och kan därför inte räkna med att få sjukhusvård inom en timme. Vänligen se till att inte få en allvarligare hjärtinfarkt eller flytta till Kiruna".

Människor som bosätter sig en längre sträcka från större tätorter är oftast medvetna om de begränsningar i samhällsservice detta innebär och därtill ofta i högre grad förberedda att klara av det som storstadsbor upplever som allvarliga påfrestningar på samhället. Vad gäller försvarsfrågor är det inte lika lätt vilka konsekvenser ens val av bostadsort för med sig. Om hela Sverige skulle försvaras likt förr, vore detta en icke-fråga, men ska hela Sverige försvaras nu? Handlar det inte bara om en omskrivning från Regeringens sida för att säga att Försvarsmakten ska ha förmåga att bedriva väpnad strid i hela landet, men i händelse av ofred kraftsamla försvaret till en plats för att i en vecka fördröja ett begränsat anfall till dess hjälp anländer?


3. NATO-medlemskapet

Sverige var under Kalla Kriget i realiteten medlem av NATO, då vårt lands geografiska placering och omfång, utgörande halva den europeiska fronten mellan väst och öst, gjorde oss till en nyckelspelare i såväl NATOs som Sovjets krigsplanering för tredje världskriget. Vilken sida vi ville tillhöra lär det inte råda något tvivel om och inte heller vilken sida vi tillhörde. Att däremot gå så långt som ett fullvärdigt medlemskap var en svensk omöjlighet och förmodligen något som definitivt inte heller låg i NATOs intresse. Mer om det i ett separat inlägg framöver.

Idag är förhållandet till NATO i vissa aspekter, paradoxalt nog, mer komplicerat. Sverige fyller inte längre den naturliga roll landet förut gjorde i NATO, utan försöker istället erhålla inflytande genom framförallt internationella insatser. Även detta en punkt som tål att diskuteras.

Den stora frågan är dock när ett svenskt NATO-medlemskap ska utredas. En utredning kan komma fram till två olika svar.

1. Nej. Sverige bör förbli militärt alliansfritt och stå utanför NATO. I sådant fall är det ett måste att sluta hyckla med försvarsförmågan och att vara ärlig och säga att nej, ett en-veckasförsvar till någon extern aktör kan anlända till bistånd räcker inte.
2. Ja, Sverige bör bli NATO-medlem.

Nu anses frågan så känslig att den inte ens får utredas. Vem eller vilka som 2019 ska komma till svensk hjälp efter en vecka i händelse av ett begränsat anfall mot svenskt territorium fortsätter vara höljt i dunkel. Socialdemokraterna vill inte röra i den surdeg man odlat under 60 år och Moderaterna har inte heller längre något intresse av det eftersom man huvudsakligen är ute efter traditionellt socialdemokratiska väljare. Återigen, vad händer efter denna enda vecka som Sverige kan försvaras mot det till geografi och omfattning begränsade angreppet?

4. Incidentberedskapen

Mest anmärkningsvärd av de listade frågorna. Bengt Gustafsson, ÖB 1987-1992, är en flitig skribent på bland annat Newsmill. Inför rikskonferensen berörde Gustafsson i ett inlägg det svenska försvarets status just nu kontra NATO-länderna där han meddelade att det svenska försvaret inte ens idag under djupaste fred till följd av arbetstidsbegränsningar och ekonomi inte kan hålla incidentberedskap dygnet runt med två stridsflygplan. Uttalandet uppmärksammades även av SvD:s Ledarblogg, men utan vidare åtgärd.

Den svenska incidentberedskapen är något av det hemligaste som finns i landet. Om Bengt Gustafssons uppgifter är korrekta är det högst anmärkningsvärt att yppa dessa uppgifter. Ändå kan man ställa sig frågan för vem dessa uppgifter är hemliga?

På kort sikt är det naturligtvis synnerligen känsligt vilka beredskapsgrader svenska stridsflygplan, radarstationer och så vidare har. 

I ett större perspektiv, sett över en månad, flera månader, år eller flera år, etableras en normalbild. Våra grannländer har genom sina motsvarigheter till FRA och dess tekniska signalspaning och kommunikationsspaning (dvs signalspaning mot radar och radio) en väl etablerad uppfattning om den svenska normalbilden. Vilka tider det svenska flygvapnet flyger och övar, vilka tider den svenska incidentberedskapen är aktiv, dess beredskapstider, vilka och hur många radarstationer som är aktiva har man utan tvekan en rätt god bild av. Radiosignaler vet inga gränser. Det är därför signalspaning bedrivs och är ett av de viktigaste beslutsunderlagen för de militär-strategiska och politisk-strategiska nivåerna.

Sålunda är den större bilden som Bengt Gustafsson refererar till, inget som skulle vara en ny uppgift för de nationer som uppträder i det svenska närområdet (dvs inte bara grannländerna och länderna runt Östersjön) eller har satelliter för signalspaning. De enda berörda som inte har vetskapen är det svenska folket.

Om nu Bengt Gustafsson skulle ha rätt i sitt uttalande kan man kan ju tycka att medborgarna har rätt att få reda på vem, vilka eller vad det är som skyddar dem under dygnets övriga timmar, eller om det då är fritt fram för t ex terrorister att genomföra aktioner liknande 11 september? Därmed inte sagt att Bengt Gustafsson har rätt, men att frågan inte ställs överhuvudtaget är mer än anmärkningsvärt.


Vad hände då i media under Rikskonferensen? Ja, det blev några snabba, ytliga nedslag i försvarsfrågorna, framförallt på ledarsidorna  Det är inte alltid lätt att se skogen för alla träden.

DN, SydS

Medierna i P1

Radioprogrammet Medierna i P1 som varje helg granskar vad som händer i just medierna, ägnade i dagens program ca 10 minuter åt försvarsdebatten och denna blogg. Inslaget kom som en överraskning efter att det igår inkommit tips att P1 skulle göra ett program om WW.

På det hela taget var det ett kul inslag, fullt med lovord, där Roger Magnergård, Erik Lagersten, Staffan Danielsson, Allan Widman, Peter Hultqvist och Mikael Holmström intervjuades. Det som förbryllar är att Medierna aldrig hörde av sig hit.

Förhoppningsvis bidrar inslaget i Medierna till att svenska media i allmänhet nu att ägna försvarsfrågor och försvarsdebatten en mycket större uppmärksamhet. Det är ett mycket stort politikområde, där alldeles för många beslut tagits på undermåliga underlag och utan granskning.


I en diskussion med bl a Annika Nordgren-Christensen, Jan Mörtberg och Skipper på Twitter under morgonen om Expressens spekulationer om orsaken till ÖB:s sjukdom och försvardebatten, konstaterades att media i allmänhet är mer intresserade av känslofrågor än fakta och analyser eftersom folk har lättare att ta det till sig och det därför säljer mer. Så länge man inom media fortsätter på det spåret kommer SvD med Mikael Holmström och ledarredaktionen att vara den enda tidningen med regelbunden bevakning av försvars- och säkerhetspolitik, och de drygt 40 miljarderna i försvarsbudgeten att fortsätta att vara ramen för en lekstuga i politiken. Som många gånger påpekats tidigare på bloggen så finns hos "Svensson" ett intresse för försvarsfrågor. Bloggen har aldrig haft fler träffar än när media omtalade bilderna från incidentberedskapen i höstas.

Apropå medieintresse så kommer det inom någon dag ett inlägg om frågorna som aldrig ställdes, men borde ha ställts under Folk och Försvars rikskonferens i Sälen.

Se även Skipper

Framtida haveri i luftförsvaret

I natt publicerades på WW ett inlägg med anledning av Regeringens godkännande för Försvarsmakten att anskaffa 60 JAS 39E och de problem denna anskaffning medför. En av aspekterna som då togs upp var frågan vilket kvalificerat luftvärnssystem som nu skulle komplettera de 60 JAS 39E som utgjorde Försvarsmaktens skamgräns för att under en vecka på en plats kunna möta ett begränsat anfall mot Sverige, då siffran 60 var villkorad med att komplettering med kvalificerat luftvärnssystem i så fall måste till.


Försvarsministern yttrar idag en intervju med Ny Teknik följande:

"I december godkände riksdagen att regeringen fick beställa 40-60 plan och regeringen har nu valt att besluta om det högre antalet dvs 60 plan. Antalet motsvarar det operativa behov som Försvarsmakten angivit i sina underlag till regeringen. Regeringen fattade strax innan jul beslut om att Försvarsmakten ska få anskaffa ett nytt luftvärnsrobotsystem – RB 98. Med anskaffningen får vi ett modernt, kvalificerat luftvärnsrobotsystem."

På Försvardepartementet tror man alltså på fullt allvar att IRIS-T är ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem som dessutom motsvarar 20 JAS 39E.

Det är det inte.

Ett kvalificerat luftvärnsrobotsystem har räckvidder överstigande 75 km, kan verka i alla väder och mot flera mål samtidigt som därtill uppträder på höjder uppåt 20 000 m . Exempel på liknande system är Patriot, Aster, S-300, S-400 med flera.

IRIS-T kan varken eller. Mot mål på lägre höjder och i sammanhanget mycket korta avstånd är IRIS-T, särskilt den varianten Regeringen bestämt att Försvarsmakten ska anskaffa, ett mycket effektivt system så länge det är gynnsamt väder. En motståndare som förfogar över precisionsvapen kommer utan större problem att kunna flyga ovanför porté för IRIS-T och ändå uppnå full vapenverkan.


Nu står vi inför exakt den situation en luftförsvarsutredning för 2020-talet skulle motverka - systemanskaffningar som inte hänger ihop till en större helhet där det enda resultatet blir en stor pengarullning för en mycket begränsad försvarsförmåga.

Uselt, blir betyget.


Skipper

Innan 2030 lär vi se JAS 39G

Regeringen har beslutat att Försvarsmakten får köpa 60 st JAS 39E. Det var ett rätt väntat besked. Genom att lägga sig på siffran 60 istället för i den andra änden av det tidigare av Regeringen angivna intervallet 40-60, undviker man ytterligare kritik då 60 även utgjorde Försvarsmaktens skamgräns för ”En-veckasförsvaret”. Försvarsmaktens rekommendation var dock att om antalet 60 blev fallet istället för 80, behöver komplettering ske med ett kvalificerat (läs långräckviddigt) luftvärnssystem för att klara av luftförsvarsuppgifterna.

Beskedet om att anskaffning nu ska ske av ett nytt stridsflygsystem är välkommet. De befintliga JAS 39C/D som finns kommer att vara obsoleta i den stridsmiljö som kommer att vara aktuell i Sveriges närområde under 2020-talet och framåt. Åsikten har ofta framförts att det skulle vara ”billigare och bättre” att behålla JAS 39C och uppgradera dessa. Tyvärr är det lättare sagt än gjort, som så ofta när någon framför en åsikt med motiveringen billigare och bättre. JAS 39A-D som plattform har nått vägs ände vad avser uppgraderingar. Det är en direkt följd av de specifikationer man satte upp för JAS-systemet i början av 80-talet.

Det finns ingen plats i det nuvarande skrovet för en ny motor (kräver nya luftintag), ytterligare vapenlast (förstärkt skrov och vingar för nya vapenbalkar), mer bränsle eller nya sensorer. Den nya radarjaktroboten Meteor kommer att innebära att Sverige kommer att förfoga över en av världens bästa jaktrobotar och därmed ge svenska flygstridskrafter en vapenmässigt mycket god förmåga att hålla eget lokalt luftherravälde alternativt bestrida en motståndares luftherravälde och hota dennes mer strategiska flygresurser såsom radarspaning- och lufttankningsflygplan. Men för att fullt ut kunna använda roboten krävs en betydligt bättre radar. Att ha en robot som skjuter längre än den egna radarn ser är klart olämpligt.


Att tänka på är dock vad detta nya stridsflygsystem innebär för framtiden. Processen har mestadels likheter med dragracing. Riksdagen med Regeringen i spetsen anser sig nu ha säkrat svenskt stridsflyg med förmåga till 2042. Projektarbetet fick egentligen inte startas förrän någon utländsk kund (blev Schweiz) förbundit sig att köpa flygplan. När så väl skedde och Regeringen i höstas meddelade sin avsikt om 40-60 flygplan blev det bråttom. Till och med mycket bråttom. Orsaken är att leveransen till Schweiz ligger betydligt tidigare än den svenska, samt ett digert jobb att ensa de svenska och schweiziska specifikationerna. Här bli bekymret för de svenska skattebetalarna att man i mångt och mycket får rätta sig efter vad Schweiz ställer för krav på sitt framtida flygplan. Ser man till de geografiska och säkerhetspolitiska förutsättningarna märker man snabbt att de nästan är diametralt skilda när man jämför Sverige och Schweiz. En klart bekymrande faktor när det ska utarbetas specifikationer.

Allvarligast blir dock den ekonomiska faktorn.* Genom att denna anskaffning redan från början är underfinansierad med minst 5 mdr kr till 2019 för leverans av de första 4-8 flygplanen, blir specifikationerna och därmed den framtida hållbarheten kraftfullt lidande. De nu mycket korta tidsförhållandena, Försvarsmaktens och FMV:s personalbegränsningar tillsammans med underfinansieringen gör att JAS 39E:s aktualitet på 30-talet riskerar att bli högst tveksam. Risken är att man bygger ett system för 10-talet snarare än 30-talet.

Ett av de största frågetecknen blir vad i detta system, även som del av de övriga delarna av luftstridskrafterna, som gör att det är så pass mycket bättre att det ska klara av att hantera motståndare som flyger snabbare, högre, ser längre och bär en större vapenlast?

Denna aspekt har glädjande nog identifierats även av andra bloggare. Bjarne Grankvist:

”Man kan också fundera över vad det är som gör att regeringen nu anser att det räcker med 60 plan när riksdagen 2007 ansåg att det krävdes 100? Alla verkar ju nu vara överens om att osäkerheten i omvärlden har ökat sedan just 2007/2008.”

Däri ligger pudelns kärna. Får vi för våra knappt 30 miljarder kr ett nytt stridsflygplan som likt försvarsminister Karin Enström lovar ”kommer att säkra svensk stridsflygförmåga för lång tid framöver”?


Det finns ingen ”billigare och bättre” lösning. Att välja ett annat stridsflygplan kommer att bli multiplar dyrare. Att inte välja något och behålla JAS 39C/D kommer att bli i princip lika dyrt, men erbjuda en lägre förmåga. Beslutet om uppgradering av stridsflygsystemet är välkommet och framförallt nödvändigt. Tyvärr verkar det som att snålheten åter bedrar visheten på samma sätt som i början av 80-talet. Genom en halvhjärtad satsning med ekonomin i främsta rummet, riskerar man att sitta med en plattform som snabbt blir obsolet och då måste ersättas med en ny till en högre kostnad än vad som initialt hade varit möjligt. Att JAS 39G ser ljuset innan 2030 vore allt annat än förvånande.

Frågan är nu när det kvalificerade luftvärnssystemet köps in och vilket det blir. Tyvärr finns det nog försvarspolitiker som tror att IRIS-T är ett kvalificerat luftvärnssystem som säkrar svensk luftförsvarsförmåga…


Se gärna tidigare inlägg om vad 60 JAS 39 förslår i luftmaktssammanhang


*Märk väl att detta inlägg avgränsar den oerhört allvarliga implikationen den underfinansierade anskaffningen av JAS 39E får på Försvarsmaktens övriga materielanskaffningsbehov, det så kallade materielberget. Det i sig är ju värt ett helt inlägg, därav finns inte utrymmet här.


SVT, SR, 2, 3, NyT, SvD, 2, Exp, DN, Skånskan, NSD, HD, Corren, DI, 2, VK
Skipper, F&S/KKRVA, Sjätte mannen, Another point of view

Kejsaren har fått nya kläder igen

Efter att ha följt delar av Rikskonferensen i Sälen, liksom den gångna veckans försvarsdebatt och i synnerhet på Twitter "blivit tipsad" om Lena Mellins "mycket bra" krönika i Aftonbladet känns det som det är dags för en halvtidssammanfattning av statusen i det svenska försvaret.

– Vår beredskap är god. Det var den redan 1939, men framförallt är den det idag. Vår beredskap idag är mycket bättre än den var för 10-20 år sedan. Fast just då var den god. Men den är bättre idag. Hur bra är hemligt, men beredskapen är god. Keep calm, and carry on!


Få länder bygger tydligen försvarsförmåga lika bra och snabbt som Sverige. Från att för två veckor sedan ha fått reda på att Sverige år 2019 endast i en vecka kunde stå emot ett begränsat anfall trots en tids förvarning.

Några dagar senare fick vi reda på av Försvarsdepartementet att det var en rimlig förmåga eftersom andra motsvarande länder hade en liknande förmåga.

Generaldirektören för Försvarsmakten, Peter Sandwall (som ersatte ÖB som talare vid Rikskonferensen i Sälen till följd ÖBs hastiga insjunknande igår), kunde idag lugna åhörarna med att försvaret klarar av att försvara Sverige i 3-4 veckor efter flera veckors förbekämpning. Inte illa med tanke på att det var något vi aldrig klarade av på den tiden vi hade det så kallade invasionsförsvaret.

Läser man det tal ÖB skulle hålla handlar det om tre-fyra veckor av skymningsläge och förhöjd incidentberedskap (vilket Sandwall olyckligtvis översatte med förbekämpning), som sedan leder till ett begränsat anfall på en plats, vilket Sverige har möjlighet att motstå i en vecka. Icke för ty fanns det många som triumfatoriskt fick för sig att försvaret nu kan försvara Sverige i fyra veckor och inte ens uppfattat passusen om "begränsat anfall". Uteblir med andra ord de tre-fyra veckorna av skymningsläge eller förkortas lär även veckan nedgå. Precis som tidigare påpekat är det fortfarande ingen som har berört den stora frågan – vad klarar Försvarsmakten av idag och fram till dess IO 14 är intagen år 2019?


Debatten är dock omöjlig att föra. Är man insatt i de spel som genomförts, mot vilka motståndare, med vilken organisation och så vidare, så har man ändå inte möjlighet att berätta det. Den politiker som uttrycker som i detta fall, en tidsram, äger budskapet och det går inte att säga emot utan att riskera ett ordentligt fängelsestraff. Det återstår bara att applådera de nya kläder kejsaren har fått sig uppsydda i Sälen.


En intressant diskussion från dagen är också Sverige och relationen till NATO där generalsekreteraren Anders Fogh Rasmussen redde vad som gällde angående medlemmar och icke-medlemmar samt de finska uttalandena om försvarssamarbete och pooling & sharing. Rekommenderar dock "Husis" istället för DN:s återgivning av intervjun.

För en mer seriös sammanfattning så rekommenderas Skipper. Tyvärr är möjligheterna att följa konferensen i år begränsade och därför bli det bara några delar.


DN, 2, SvD, 2, Aft, SR, 2,

PROLOG: Del 3

Fortsättning på serien PROLOG inför Folk och Förvars rikskonferens och om hur dagens situation inom Försvaret växt fram de senaste decennierna (del 1, del 2)


Helomvändningen

När Alliansen vann valet 2006 trodde nog de flesta anställda i Försvarsmakten, försvarsintresserade och försvarsvänner att skulle det bli ordning och reda i försvarspolitiken och höjda försvarsanslag. Landet hade äntligen fått försvarsminister med en gedigen militär insikt i form av reservofficeren Mikael Odenberg och därtill var också en av ministrarna från Alliansens näst största parti, Folkpartiet, tidigare officer.

Kort efter valsegern lade också Alliansregeringen fram sin budget för 2007. Inom utgiftsområde 6 (Försvar samt beredskap mot sårbarhet) skedde också en utgiftsökning jämfört med den socialdemokratiska regeringens budget från året innan. Drygt en miljard tillfördes även om man räknar bort de nya utgiftsposterna för miljöpolitik och näringspolitik.

Så en dag i juli 2007 var det många som satte morgonkaffet i vrångstrupen när man läste tidningen. Ja, det vill säga de som inte råkade spotta ut grillvinet när de lyssnade på tv-nyheterna kvällen innan. Finansminister Anders Borg hade i sitt tal i Almedalen sagt att man skulle spara 10 % på försvarsbudgeten till 2010, dvs 3-4 miljarder kr. Lika lite förvarning som allmänheten hade försvarsministern Mikael Odenberg fått.

Att det skulle sparas pengar i försvarsbudgeten stod sedan klart för Mikael Odenberg. Under våren hade Odenberg och Reinfeldt kommit överens om att Försvarsdepartementet liksom övriga departement skulle se över utgifterna och möjligheterna att minska budgeten för att inrymma de omfattande skattesänkningar Alliansen gått till val på. En arbetsgrupp tillsattes med uppgift att skära 350 miljoner kr för 2008 och därefter årligen ökande.

Borgs utspel i Almedalen var dock betydligt högre än vårens överenskommelse och därtill oannonserat. Huruvida det var förankrat hos statsministern kan man fråga sig. Händelsen bär dock klara paralleller till upptakten till försvarsbeslutet 2000 där Erik Åsbrink gjorde upp med Vänsterpartiet och Miljöpartiet bakom ryggen på Björn von Sydow och Göran Persson.

Duellanterna Odenberg och Borg (Wiki)

Odenberg var dock kritisk till att det så lätt skulle gå att hämta in pengar på materielanslaget utan att det skulle komma surt efter. ”Vore korkat att inte fullfölja dem [tidigare materielbeställningar] och dessutom generera högre kostnader.” och menade också på att ”Om stora materielnedskärningar görs får de operativa effekter genom vilka förband som kan sättas upp.”

Odenberg tvingades efter Almedalen att visa på möjligheter att överföra pengar från materielanslaget till de internationella insatserna och presenterade ett förslag som föreföll falla i god jord. Ca en miljard kr skulle sparas in under de kommande tre åren. I slutet av augusti dök återigen en överraskning upp från Finansdepartementet i form av ett kort dokument i handen på en av Odenbergs medarbetare. Nu skulle det sparas ytterligare två miljarder kr på försvarsanslaget och det utan att Försvarsdepartementet konsulterats. Det blev droppen för Mikael Odenberg som meddelade statsministern att han inte kunde fortsätta under dessa premisser.

Odenbergs egen förklaring till att Finansdepartementet agerade som man gjorde var att man förmodligen var i behov av snabba pengar för att finansiera andra steget i jobbskatteavdraget. Jämför man budgetpropositionerna för åren kring 2007 ser man också en starkt förändrad prognos avseende försvarsanslaget där budgeten för 2007 var en ökning gentemot tidigare socialdemokratiska regering för att därefter falla tillbaka efter Almedalen till det socialdemokratiska förslaget.

I efterhand kan man ge Odenberg rätt på flera punkter. Hans varningar om alltför positiva kalkyler kring avbrytande av materielprojekt och konsekvenserna för den operativa förmågan har besannats. De har därtill verifierats av Riksrevisionen i form av dess granskning av den ”amatörernas afton” som blev resultatet av Finansdepartementets försvarspolitik där många av de materielprojekt man med mycket bristfälliga underlag strök, några år senare varit tvungna att startas om till avsevärda fördyringar.

I praktiken hade därmed de nya Moderaterna valt den hårdaste linjen från FB 04, det vill säga den som innebar minus 6 miljarder kr och som till och med Miljöpartiet kommit fram till i Försvarsberedningen att den var orealistisk. Att de försvarsintresserade väljarna och traditionella moderater var förvånade är inte så konstigt eftersom Moderaterna i valmanifestet bland annat tryckt fram finansieringen av försvaret. Men var det verkligen stundens ingivelse eller något som man redan tidigare öppnat för i Nya Moderaternas innersta kretsar?


Moderaterna och FB 04

Journalisten Anders Pihlblad på TV 4 kom härom året med en intressant bok om Nya Moderaternas framväxt sedan katastrofvalet 2002. Ur ett försvarspolitiskt perspektiv är delen om skapandet av Alliansen under början av hösten 2004 intressant. Försvarsfrågan var nämligen det första man enades om i Alliansen och det handlade inte om ökade försvarsanslag.

Socialdemokraterna lär inledningsvis ha sett framför sig att likt försvarsbeslutet 2000 göra upp med Centern om det nya försvarsbeslutet. Skapandet av Allians för Sverige kom dock emellan. Maud Olofsson lyckades dock genom förhandlingarna med de övriga allianspartierna nå en överenskommelse där man även fick med sig Moderaterna som tidigare haft linjen att öka försvarsutgifterna. Olofsson tog sedan kontakt med Leni Björklund och även Göran Persson, men hos den sistnämnde var intresset svalt. Han ansåg sig inte kunna göra upp med Moderaterna utan istället blev det ett försvarsbeslut med stöd av Miljöpartiet och Vänsterpartiet.

Det var alltså inte först 2007 utan redan 2004 som de Nya Moderaterna först var inne på linjen att sänka försvarsanslagen. Sedan dess har rollerna blivit de omvända och det är de övriga allianspartierna som förefaller vara mer inställda på att höja försvarsanslagen med anledning av den ändrade situationen i omvärlden och utvecklingen i närområdet. I dagens Expressen spekuleras det till och med om att Försvarsberedningen håller på att spricka.


Georgien

Inom säkerhets- och försvarspolitiken blir det sällan som man önskat och förutspått. Efter Mikael Odenbergs avgång fick Sverige en ny försvarsminister i form av handelsministern Sten Tolgfors som av många inom Moderaterna ansågs vara en mycket lojal politiker. Det blev nu den tidigare vapenvägraren Tolgfors uppgift att genomföra den nya ”försvarsreformen” för att frigöra pengar till Finansdepartementet och jobbskatteavdragen.

Arbetet kom att bli intensivt och precis som Försvarsmakten tidigare varnat för riskerade det att få stora konsekvenser för Försvaret. Istället för låta Försvarsmakten prioritera vilka materielsystem som skulle strykas för att uppnå de kortsiktiga besparingarna, gjordes arbetet huvudsakligen av tjänstemän på Försvars- och Finansdepartementen, samt bl a riksdagsledamöterna Allan Widman och med försvarsminister Tolgfors statssekreterare Håkan Jevrell i spetsen. Som underlag för prioriteringen hade man en knapp A4-sida om varje materielsystem som skulle ingå i arbetet. Resultatet blev därefter såsom Riksrevisionens rapport från förra året visade. Besluten om avbrutna materielanskaffningar, i vissa fall med mycket ringa kostnad till leverans, kom bl a att innebära att leverans av materiel till insatsen i Afghanistan försenades, trots Tolgfors löfte om motsatsen. Något år senare var de flesta materielprojekten igång igen med de fördyringar detta innebar.


Våren 2009 lade Regeringen fram en ny inriktningsproposition för försvaret. En av de största frågorna i propositionen var det nya personalförsörjningssystemet som redan till sommaren året därefter röstades igenom Riksdagen

Inför propositionen hade i sedvanlig ordning en försvarsberedning tillsatts. I beredningens andra rapport, Säkerhet i samverkan (den första handlade mest om krishantering, vilket kan ses i skenet av Gudrun och tsunamin), breddar man hotbilden avsevärt till att främst handla om miljöförstöring och terrorism. I sedvanlig ordning tog man även upp Ryssland och i denna rapport återfinns det berömda ”lackmustestet”
I utrikespolitiskt hänseende kommer det ryska agerandet mot länder som tidigare ingick i Sovjetunionen att vara ett lackmustest på vilken väg Ryssland väljer. Rysslands förhållande till och agerande gentemot dessa länder de närmaste åren kommer definiera vår syn på Ryssland. Solidariteten mellan EU-staterna är viktig i detta sammanhang.
Man hade dessförinnan också konstaterat i rapporten att Ryssland inte hade militär förmåga annat än för aktioner mot grannländer med begränsad militär förmåga och konstaterade att Sverige noga måste följa den politiska, ekonomiska och militära utvecklingen i Ryssland.

Under våren 2008 var fortfarande ”Afghanistandoktrinen” huvudspåret och Sten Tolgfors och Per Schlingmann kunde på SvD Brännpunkt meddela Bo Pellnäs att Ryssland inte var något att bekymra sig över och att visserligen så skedde materiell förnyelse, men ”från låga nivåer” (jämför Karin Enströms uttalande i DN i onsdags). Vidare meddelades att försvaret inte bara var ”övat utan även använt och insatt, vilket stärker kvalitet och förmåga på hemmaplan”. Inom försvarspolitiken var våren 2008 helt fokuserad kring de ekonomiska realiteter som Anders Borgs almedalstal fört med sig och Försvarsmakten såg framför sig ytterligare en halvering. I SvD kom den ena kartan efter den andra med kulhål på förband som skulle läggas ner.

Så i början av augusti vände allt tvärt. Ryssland anföll Georgien efter att Georgien efter långa provokationer gått in militärt i utbrytardelen Sydossetien. Lackmustestet hade plötsligt gett utslag och efter ett tags medial tystnad var det nu helt andra budskap från försvarsminister Tolgfors. Nu handlade det om krig som plötsligt kunde vara över på en vecka, vilket varit ett helt otänkbart diskussionsämne det gångna året. Nu var det inte längre tal om att lägga ner förband utan den grundorganisation som fanns skulle fortsätta finnas. Det försvarsbeslut många förväntat sig under hösten som fortsättning på FB 04 och som Försvarsberedningen arbete syftade mot, kom att dröja till våren 2009 och då i form av en inriktningsproposition istället för ett försvarsbeslut.


Ett nytt försvar

Jämfört med tidigare försvarspolitiska dokument var inriktningspropositionen en helomvändning. Nu skulle det inte längre existera någon särskild utlandsstyrka utan förbanden skulle lika gärna kunna användas i Sverige såväl som i insatser utomlands. Centralt för detta var ett nytt personalförsörjningssystem där värnplikten skulle överges till förmån för ett yrkesförsvar. För att mildra den negativa klangen i detta uttryck kidnappades begreppet frivilligförsvar. Att nu vara frivillig handlade om att vara anställd och kontinuerligt eller tidvis tjänstgörande i Försvarsmakten, till skillnad mot att tidigare vara knuten till Hemvärnet, Lottakåren, Blå Stjärnan eller liknande.

Att avskaffa värnplikten och införa ett yrkesförsvar var en av de punkter som Försvarsberedningen föreslagit i sin rapport Försvar i användning i början av sommaren 2008. Till skillnad mot vad man idag kan få uppfattning om i debatten så var det en enhällig försvarsberedning som föreslog att värnplikten skulle ersättas med ett yrkesförsvar. Till och med Vänsterpartiet ställde in sig i ledet.

Levererad två månader innan Georgienkriget och ett halvår innan det började smälla på allvar i det svenska ansvarsområdet i Afghanistan, var Försvarsberedningens rapport starkt påverkad av 00-talets säkerhetspolitiska händelser som man verkar ha sett som en säker framtida utveckling. Utöver att förorda ett yrkesförsvar ville man även, enhälligt, minska såväl luftvärn som antalet tunga stridsfordon (stridsvagnar) som antalet stridsflygplan.

För Alliansregeringen och Försvarsdepartementet verkar det ha varit mycket bråttom med införandet av yrkesförsvaret. Så bråttom att vid voteringen våren 2010 om värnpliktens hädangång och yrkesförsvarets införande, hade ingen av de två utredningarna kring den nya personalförsörjningen blivit klara. Enligt vissa vanligtvis mycket välunderrättade källor uppdrogs även Försvarsmakten att forcera införandet av det nya personalförsörjningssystemet, vars ekonomiska osäkerheter man hade svårt att täcka upp för, med ett år mot löftet att insatsorganisation 2014 ej skulle behöva stå färdig förrän 2019 för att de finansiella osäkerheterna skulle kunna bemästras.

Allt gick sedan i en rasande takt och allmänheten matades gång på gång med hur bra rekryteringen till den nya personalförsörjningen gick. Ständigt nya rekord i antal sökande rapporterades, dock utan information om vad en ”sökande” egentligen innebar. Skeptikerna som påpekade att antalet sökande var mindre relevant än kvaliteten på de sökande och hur många av de sökande som avsåg att stanna i de minst 6 år som Försvarsmakten kalkylerat med, utmålades såsom bakåtsträvare.

Allt var dock inte frid och fröjd under ytan i den moderata försvarspolitiken. De moderater som satt i Försvarsutskottet, bland andra Karin Enström, var inte riktigt nöjda med läget utan satte samman ett idéprogram kallat ”Blå tankar om Försvaret”, vilket överlämnades till försvarsministern. Enligt dåvarande försvarsutskottsledamoten Rolf K Nilsson gjorde de moderata försvarspolitikerna vad man kunde för att påverka Regeringen, men utan framgång. Vad som exakt hände råder det säkerligen delade meningar om, men värt att konstatera är att inte en enda av de moderata ledamöterna i Försvarsutskottet från mandatperioden 2006-2010 sitter idag i Försvarsutskottet. En av ledamöterna och kritikerna, Isabella Jernbeck, sitter idag i Socialutskottet istället och hennes blogginlägg då och då tyder på hon fortfarande inte är nöjd med Regeringens försvarspolitik.

Försvarsminister Tolgfors och statssekreterare Jevrell såg sig för ungefär ett år sedan tvungna att avgå. I Tolgfors fall var det ”vapenfabriken i Saudi-Arabien” som ska ha blivit den utlösande faktorn. Frågan är om inte det allmänna läget i försvarspolitiken var starkt bidragande. Tolgfors hade tagit en smäll för laget när han axlade positionen som försvarsminister med huvuduppgift att ta hand om ekonomin. Nu stod han alltmer ensam i snålblåsten i försvarspolitiken och hade på senvintern 2012 inte mindre än tre KU-anmälningar samtidigt mot sig.

Vid sin avgång meddelade Tolgfors att han nu lämnade över ett färdigt försvar. Allt skulle vara ordnat och statsministern bekräftade indirekt detta när han talade om att de talat länge om att Tolgfors skulle kunna dra sig tillbaka. Bilden av ett förberett skiftbyte krackelerade dock kraftigt när det tog nästan en månad att hitta en ersättare till Tolgfors i form av Karin Enström.

Försvarsministrarna Enström och Tolgfors (Wiki)

Post-Tolgfors

Georigenkriget medförde dock en markant intressehöjning för försvars- och säkerhetspolitiken. De sanningar som Försvarsberedningen presenterade försommaren 2008 avseende materiel är idag inte längre några sanningar. Det luftvärn som man föreslog skulle reduceras är idag på högsta mode, då det åter står klart att luftvärn är grundläggande för att såväl kunna försvara egna intressen som för att möjliggöra att extern hjälp kan föras fram i den händelse Sverige blir indraget i en kris/konflikt/krig på hemmaplan. På samma sätt är tyngre stridsfordon och stridsvagnar en grundläggande resurs för att kunna möta en teknologiskt kvalificerad motståndare och stridsflyg nödvändigt för att förneka en motståndare rörlighet i luften och på havet samt att kunna ta striden till motståndarens territorium.

Det problem som nu är centralt för svensk försvarsförmåga, utöver den något haltande personalförsörjningen såväl avseende soldater och sjömän som officerare, är det så kallade materielberget. För att den till 2014 beställda insatsorganisation 2014 ska kunna intas till det nya datumet krävs inte bara personell uppfyllnad utan även materiell uppfyllnad. Redan innan det av Regeringen och Riksdagen fattade beslutet att anskaffa 40-60 JAS 39E fanns ett underskott på 25 miljarder kr i materielanskaffningen till 2019, där mycket utgörs av sådan materiel som redan under 00-talet skjutits på framtiden. Beslutet att anskaffa JAS 39E utökade underskottet med 5,5 mdr kr.

Idag börjar årets upplaga av Folk och Försvars rikskonferens och ÖBs officiella ”avslöjande” om innebörden av den i FB 04 ursprungligen beställda förmågan hos Försvarsmakten, utgör centrum i debatten.

Är det verkligen rimligt att ett land med Sveriges läge, yta och säkerhetspolitiska (brist på) förutsättningar år 2019 endast ska ha förmåga att försvara sig på en plats i landet i en vecka mot en angripare vars styrka utgörs av ca 2000 soldater och detta dessutom efter veckor av förvarning?

Denna debatt kommer att lägga grunden för Försvarsberedningens framtida arbete och det resultat den kommer att presentera inför nästa försvarsbeslut, ursprungligen annonserat till 2014, men numera tidsbestämt till 2015 (dvs efter valet). Frågan är vilka ”sanningar” som denna gång kommer att vara gällande i Försvarsberedningens rapporter? Såsom PROLOG har visat har dessa ”sanningar” som använts som facit eller ursäkt för de föregående försvarsbesluten visat sig stämma lika ofta som de varit inkorrekta. Det återstår att se vad ”sanningen” är denna gång.



Källmaterial och media (delar av)

Försvarsministern som försvarade sin ståndpunkt - Statsvetenskaplig uppsats från Lunds universitet där författarna intervjuat Mikael Odenberg om avgången
Ett partis fall och uppgång - Anders Pihlblads bok om de nya moderaterna

Försvarsberedningen - Säkerhet i Samverkan
Försvarsberedningen - Försvar i användning

Inriktningspropositionen 2009

Blå tankar om framtidens försvar
Riksrevisionens granskning av genomförandegruppen

Fokus - Därför tvingades Odenberg gå
SR - Försvarsmakten varnar för besparingskonsekvenserna
SR - Regeringen oense om försvarsutgifter
GP - Odenberg: Tolgfors kallas tomhylsa
SvD - Myndigheter och nya förband hotas
SvD - 2,2 miljarder sparas på försvarsmateriel


Aft, SvD, 2, 3, DN, 2, GP, UNT, SvD, HD, SR,