Inför att värnplikten skulle göras vilande och yrkesförsvar skulle införas var vi ett antal som varnade för det nya systemet och framförallt det mindre genomtänkta att göra ett omedelbart byte utan gradvis övergång.
Inte helt oväntat har det ju också uppstått omfattande problem med personalförsörjningen. Försvarsmakten och regeringsföreträdare vill gärna framhålla det stora antalet sökande till den grundläggande militära utbildningen. Vad som är ”en sökande” har varit ämne för kritik tidigare, då det visade sig att alla som på internet begär att få mer information hemskickad räknas som sökande. Förre försvarsministern Sten Tolgfors ville enbart tala om antalet sökande medan många av oss andra ville fokusera på kvaliteten på de sökande och framförallt hur många soldater det är som sedan avser att stanna den tid det krävs för att personalförsörjningsekvationen ska gå ihop. I det underlag som Försvarsmakten lämnade till Regeringen angavs att en snittid på 6 års tjänstgöring skulle krävas.
De sista åren med värnplikt, där i princip endast de som frivilligt ville göra värnplikten ryckte in, hade Försvarsmakten ca 10 % avhopp bland soldaterna (enligt Pliktverkets årsredovisningar). I den senaste rapporteringen från Försvarsmakten visar det sig att 35 % av de som ryckt in på den grundläggande militära utbildningen hoppar av. Då ska man betänka att detta endast är personer som HELT frivilligt har sökt sig till utbildningen. Det verkar finnas en viss diskrepans mellan verklighet och de förväntningar som byggts upp innan inte osannolikt utifrån den information man fått. 30-procentiga avgångar är dock i högsta grad jämförbart med situationen i Danmark och Nederländerna.
Än mer problematiskt är det att det verkar som att ytterst få soldater och sjömän avser att stanna så pass länge att man kan nå en genomsnittlig tjänstgöringstid på 6 år för de kontinuerligt tjänstgörande. Det verkar till och med som att man ska vara tacksam om någon stannar ens 6 år.
Ett viktigt mått på personalförsörjningsreformens resultat blir därför vad den genomsnittliga tjänstgöringstiden idag i BÄSTA fall kan bli eftersom vi ännu inte haft yrkesförsvar i sex år. Var hamnar man idag om de GSS/K som idag fortfarande tjänstgör i Försvarsmakten stannar sina 8 år?
Billigare och bättre
När det nya personalförsörjningssystemet lanserades i slutet av 00-talet byggde det i mångt och mycket på det holländska systemet. Budskapet till den politiska nivån hade i flera år varit ”billigare och bättre”. Det skulle vara billigare med att ha anställda soldater och sjömän än värnpliktiga och de skulle därtill bli mycket bättre när i år efter år kunde ägna sig åt sin huvudsyssla istället för att mucka när de stod på topp.
En starkt bidragande faktor utgjordes också av att personalen skulle anställas med tjänstgöringsskyldighet även i internationella insatser. De värnpliktiga var man tvingad att frivilligt rekrytera och anställa i Utlandsstyrkan. Försvarsmakten hade vid den här tiden internationella insatser som huvudsaklig fokus i enlighet med den ”Långtbortistandoktrin” som antogs i och med försvarsbeslutet 2004 (FB 04). Det är också utifrån den doktrinen som insatsorganisation 2014 med dess anställda soldater och sjömän togs fram.
Som alltid när något utlovas vara både billigare och bättre ska man dra öronen åt sig – särskilt när det rör försvarsfrågor. Försvarsbudgeten var efter FB 04 lika hårt ansträngd som decenniet innan och utan att lova något som var både billigare och bättre hade det varit svårt att få igenom förslaget. Det innebar att man i det föreslagna systemet inte bakade in något av alla de funktioner och premier som andra länder med yrkesförsvar använder sig av för att få det att fungera.
När diskussionen inför värnpliktens avveckling (den är på pappret vilande) var i full gång, var vi flera som varnade just för att det skulle krävas både högre löner och premier för att locka soldaterna och att ett yrkesförsvar skulle bli dyrare. För detta fick vi utstå hård kritik. Det skulle ju inte behövas. Framförallt skulle det inte bli dyrare utan billigare än värnpliktssystemet.
Attraktionshöjande åtgärder
Idag börjar vi skönja facit. Precis som med så många andra lösningar som utlovats vara både billigare och bättre har det visat sig att verkligheten inte var så enkel som utlovades. De mycket låga lönerna för soldater och sjömän där städpersonalen från Samhall haft högre löner, höjdes under förra hösten ingångslönen till lägst 18 000 kr. Sverige hade också lagt sig på de lägsta lönenivåerna som andel av nationell genomsnittslön jämfört med andra västländer med yrkesförsvar. Ett risktagande då Sverige i mycket lägre grad än andra nationer med yrkesförsvar har en arbetarklass att rekrytera från.
Fortfarande återstår dock att vidta andra åtgärder än lön. Johan Forssell (m) föreslår på SvD Brännpunkt idag vissa åtgärder i form av premier för att behålla soldaterna och sjömännen och få Försvarsmakten att framstå som en attraktiv arbetsgivare. När man läser artikeln slås man direkt av tanken ”hur kan detta överhuvudtaget ha kommit som en överraskning?”. All information om hur det såg ut i andra västländer fanns ju redan innan personalförsörjningen reformerades. Man ska dock bära i åtanke att det av oklar anledning var så bråttom med personalförsörjningsreformen att riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande togs ett år innan den parlamentariska utredningen var färdig. Först två år efter att beslutet tagits togs de grundläggande stegen mot en lämplig lagstiftning för att möjliggöra ett system med heltidsanställda men tidvis tjänstgörande soldater och sjömän.
Jag instämmer i många av de förslag som Johan Forssell för fram – och de är ju också så naturliga. Unga människor som vill ta ansvar för sin framtid tar av naturliga skäl med i sina beräkningar vad yrket ger dem för bas att stå på senare i livet. Vilka utvecklingsmöjligheter finns? Vad får jag med mig ut i det civila livet? Hur påverkar detta mina möjligheter till en civil utbildning/yrke?
Allt detta som sagt fullt naturligt och något som de flesta andra länder redan erbjuder just för att kunna rekrytera och behålla sin personal. En stor fråga de senaste åren har varit boende för soldaterna. Även detta en erfarenhet från utlandet där soldater i princip alltid kan räkna med att det finns boende tillgängligt i anslutning till basen. Ändå tog det till i år innan man i Stockholm fick fram särskilda soldatbostäder då soldaterna med sina löner har mycket svårt att konkurrera på stadens bostadsmarknad.
Forssell talar i sin artikel om andra länder som erbjuder civil utbildning under tjänstgöringen, t ex Portugal där tjänstgörande kan studera upp till en dag i veckan. Detta liksom den brittiska modellen där det sista halvåret i den tjänstgörandes kontrakt avsätts för ”civil omskolning” även innefattande ”coachning” förbereder för det civila. Då är det viktigt att man är ärlig och tar de nackdelar detta innebär för Försvarsmakten i form av minskad tjänstgöring. Vissa förband omtalar att man idag har soldater som lär sig snabbare, medan vissa andra förband med mer kvalificerade uppgifter vittnar om att det idag kommer att ta 3-4 år att nå till samma utbildningsståndpunkt man tidigare nådde på dryga året med värnpliktiga, till följd av de begränsningar som följer på 40 h arbetsvecka och ekonomiska begränsningar i form av övningsdygn etc. Ska då än mindre tid avsättas för huvudtjänsten får det naturligtvis följder.
Vem ska betala?
Åtgärder som t ex förtur på högskoleutbildningar, avgångs- eller kontraktspremier etc är beprövade instrument och skulle enligt min mening sannolikt öka yrkets attraktionskraft. Detta är också av stor vikt för Försvarsmaktens vacklande folkförankring. Den stora frågan blir vem som ska betala för dessa åtgärder för att öka attraktiviteten i yrket. Att höja lägstalönen till 18 000 kr innebar höjda lönekostnader bara för soldater och sjömän på 185 miljoner kr. Till det ska sedan läggas att övriga löner i Försvarsmakten behöver justeras för de höjda soldatlönerna. Varför bli förste sergeant för 20 000 kr/mån när man som sergeant kan få 21 000 kr/mån?
Avgångar under utbildningen på 30 % istället för budgeterade 15 % innebär ett ökat rekryteringsbehov på 850 individer. Likaså ökade kostnader på 245 miljoner. Visar det sig att soldaterna stannar bara 4 år i snitt istället för 6 år tillkommer ytterligare 325 miljoner kr. Dessa är bara de kortsiktiga kostnaderna och lägg märke till att de är ÅRLIGA.
Till år 2019 när IO 14 skulle vara infört skulle alltså det ackumulerade beloppet vara från i år vara 1470 + 1950 + 1110 (1000 kr högre lön än ursprunglig planering) = 4530 miljoner kr.
Långsiktigt räknar FOI med också ytterligare kostnader för att t ex möjliggöra en mer omfattande storlek på soldatutbildning än vad som tidigare beräknats.
Tilläggas ska också att nuvarande situation är värre än vad FOI 2010 omtalade som "worst-case"-scenario, dvs att GSS/K tjänstgjorde i snitt 6 år och med 10 %-iga avgångar per år bland soldaterna och 30 % avhopp under utbildning. Detta skulle medföra att 6 % av varje åldersklass skulle behöva rekryteras – dvs 2 % över vad till och med USA mäktar med.
Till ovanstående ska vi då nu lägga kostnaderna för premier och civil utbildning, vilket ska hjälpta till att ta ner ovanstående ovälkomna utgifter. Vem ska betala dessa premier och utbildningsåtgärder?
Att försvarspolitikerna och Regeringen är av åsikten att de ska trollas fram ur liggande försvarsbudget håller jag för troligt. I så fall får vi ytterligare en omfattande minuspost att lägga till det faktum att nuvarande försvarsbudget är underfinansierad med 1-1,5 mdr kr årligen från 2015-2019 bara när det gäller verksamhet enligt Försvarsmaktens budgetunderlag från våren 2012. Adderar man materielbehoven för att iståndsätta IO 14 hamnar man runt 75 mdr kr totalt.
Att yrkesförsvaret blivit rejält mycket dyrare än vad som först utlovades kan man lugnt konstatera. Vi närmar oss alltså med stormsteg de internationella nivåerna där lönekostnader utgör ca 50 % av försvarsbudgetarna, från att tidigare ha varit runt 30 %.
Smakar yrkesförsvaret så mycket som det kostar?
Nu har vi baxat yrkesförsvaret ända hit (för att travestera Kjell-Olof Feldt) och jag ser ingen anledning att avskaffa det, utan snarare bör man införa de premier och utbildningsfördelar som Johan Forssell omtalar. Frågan är dock om det verkligen är lämpligt eller ekonomiskt möjligt att behålla ett fullständigt yrkesförsvar eller om man likt Norge istället inte skulle införa en allmän värnplikt omfattande både män och kvinnor, men liksom tidigare även i Sverige framförallt inkalla de frivilliga, men fortsatt ha yrkesanställda förbandsdelar. Man kan inte komma undan de samhälleliga fördelarna som ett värnpliktssystem medför i form av uppföljning av befolkningens hälsoutveckling men framförallt en ökad folkförankring och hur unga lär sig arbeta med andra unga ur andra delar av samhället som man aldrig annars skulle träffa. Det är civilt meritvärde om något. Jag håller det inte alls för otroligt att vi inom några år åter har en partiell värnplikt.
FOI pekar också på att det enda land i världen som klarar av att rekrytera så stor andel av befolkningen till sitt försvar som man har beräknat göra i Sverige är USA.
Då ska man komma ihåg att Sverige och USA har vitt skild demografi och att USA har en försvarsbudget på över 4 % av BNP där mycket stora delar går just till personalkostnaderna.
Att situationen är som den är idag är huvudsakligen Försvarsmaktens fel då man levererat ett undermåligt underlag byggt på önskningar, inte bara från den egna myndigheten men även från den politiska nivån. Ansvaret är dock politiskt, då det är där beslutet fattats. En utredning värd namnet, liknande FOI:s rapport, och som hade genomförts INNAN riksdagsbeslutet om att göra värnplikten vilande och fullt ut övergå till yrkesförsvar, hade sannolikt räddat situationen.
En sak är i vilket fall som helst glasklar. Det kommer att krävas ytterligare pengar för att finansiera yrkesförsvaret oavsett om man väljer att acceptera höga avhopp eller att motverka dem.
I detta inlägg har använts kalkyler från FOI rapport om personalförjningen "Friviliga soldater istället för plikt". Så här tyckte fd försvarsminister Sten Tolgfors då. Man ska också betänka att Sten Tolgfors alltid betraktade värnpliktiga som engångsartiklar. Repetitionsövningar och beredskap var inget som förekom i vokabulär eller jämförelser.
Uppdatering 13.30: För övrigt kan åter konstateras att varken försvarsministern eller Försvarsberedningens ordförande har kommenterat följderna av den mycket stora ryska beredskapsövningen för svensk försvarspolitik. Den sistnämnda har dock idag en debattartikel i Sundsvalls Tidning där hon skriver om just vikten av bygga soldatbostäder. Vän av ordning vill dock påpeka att det från Sundsvall är ca 25 mil till närmaste militära förband.
Eftertankens kranka blekhet för yrkesförsvaret (uppdaterat 13.30)
Tala är silver, tiga är guld
Ännu är det knäpptyst från Regeringen avseende vilka följder den mycket stora ryska beredskapsövnignen får för svenska försvars- och säkerhetspolitik som byggt på att Ryssland inte har en dylik förmåga. Man skulle ju lätt kunna förledas att tro att försvarsminister Karin Enström har tagit semester efter besöket i Moskva (där hon enligt uppgift bland annat bad Ryssland att vara mer öppet med vilka övningar man ska genomföra – veckan innan den oannonserade beredskapsövningen om 160 000 man genomfördes…) eftersom hon sedan inte synts till i media och heller ej på den sommarlunch som hölls tidigare i veckan.
Så verkar dock inte vara fallet. Försvarsministern har nämligen inkommit med en rask replik på en tidigare i veckan publicerad debattartikel som påpekar att det finns stora brister i den svenska krisberedskapen. Fortfarande dock inte ett ord om de allvarligt förändrade förutsättningarna för svensk försvarspolitik och så lär det fortsätta. Detta är inte en fråga Regerigen vill ta i.
Några som däremot tagit tag i frågan med den ryska beredskapsövningen är det polska centret för östeuropastudier. Det är inte någon rolig läsning man bjuds på där när centret konstaterar att de militära satsningarna utgör tyngdpunkten för Putins tredje period som president, även på bekostnad av andra i våra ögon viktigare utgiftsområden. De militära utgifterna som andel av statsbudgeten ökar från drygt 15 % i år till 22 % 2016. Slutsatsen i rapporten är inte munter:
"The unannounced tests of the Russian army’s combat readiness – which were specifically organised with the participation of President Putin – are the most visible sign of the priority which military matters are being given. The clear demonstrations of military efficiency should first and foremost be considered as justification for the ever-increasing spending on modernising the Russian Federation’s Armed Forces. We can thus assume that the military reform (i.e. the whole issue related to the modernisation of the Armed Forces and the defence system) will be implemented in its present form in the foreseeable future, despite the clear slowdown in economic growth.
The military exercises, which have been presented as a source of pride for the average Russian, are also a part of shaping public opinion. The attitude of the Russian public, for whom the army remains one of the most important elements of statehood and Russian tradition (the Armed Forces are one of the few elements of the state structure which enjoy prestige and public confidence), favours the ongoing militarisation of Russia. It is assumed that this trend will be maintained and exploited, irrespective of which political forces hold power in Russia."
Min fetstil. Just möjligheterna för Ryssland att genomföra den mycket ambitiösa militärreformen är något som ifrågasatts av många svenska förvarspolitiker. Likväl kan man konstatera att Ryssland genomfört i princip allt vad man hittills föresatt sig och som Levada konstaterar finns det inte mycket som talar emot att det så skulle fortsätta.
I rapporten lutar man sig också mot Levada-centrets opinionsundersökning om hur ryska folket ställer sig till de militära satsningar och vad som utgör hot mot landet. Jämfört med motsvarande undersökning 1998 ortfarande är det över 90 % av de tillfrågade (3,4 % felmarginal enligt Levada) som instämmer delvis till helt att det är viktigare med en stark ledare än med demokrati och yttrandefrihet. Likaså kan man konstatera att stödet ökat för att genomföra militära satsningar på bekostnad av den ekonomiska utvecklingen.
Nu när Regeringen inte längre kan tala om låg nivå utan att bli utskrattade så verkar man ha tagit stöd av det gamla talesättet att tala är silver, men tiga är guld. Tyvärr skapar inte det någon förtroendeingivande försvars- eller säkerhetspolitik.
Läs även tidigare (2006-2010) moderate ledamoten av Försvarsutskottet Rolf K Nilsson
Dags för ompositionering?
Den kristna tidningen Inblick är den första svenska tidningen att få kommentarer från flera av landets försvars- och utrikespolitiker om den mycket stora ryska beredskapsövningen som genomfördes härom veckan och som vänder upp och ner på mycket av det som uttrycks som grundförutsättningar i dagens svenska försvarspolitik. Först ut att rapportera om Inblicks reportage var Lars Wilderäng (bloggen Cornucopia) och han konstaterar att den försvarspolitiska definitionen på #lågnivå verkar vara "allt under Sovjets nivå".
Den som följt med i försvarspolitiken under senare år känner säkerligen igen regeringens och moderaternas retorik där man hela tiden hänvisar till en låg nivå och att moderata försvarspolitiker på frågan hur man ska ställa sig till den massiva ryska upprustningen, ständigt återkommer till att det är en ökning från låg nivå. Syftet med uttalandet är otvivelaktigt att lyssnaren/läsaren ska få intrycket av att det fortfarande handlar om låg nivåer. (Se gärna intervju i denna länk). Som många gånger påpekats så befinner sig de ryska väpnade styrkorna defintivt inte på någon låg nivå.
Det blir därför än mer intressant att läsa Inblicks artikel där man helt plötsligt definierar låg nivå rakt ut, vilket man inte gjort tidigare. Hans Wallmark, moderat ledamot av Utrikesutskottet, har varit en av de flitigaste debattörerna och debattartikelförfattarna när det gäller moderat försvars- och säkerhetspolitik. I Intervjun med en kristen tidning har möjligtvis fått Wallmark att tänka över sina tidigare uttalanden då han nu yttrar sig så här:
"Ledamoten Hans Wallmark (M) konstaterar att försvarsberedningen ägnar ett eget kapitel åt utvecklingen i Ryssland.
– Som vi skriver kan otvivelaktigt ett nytt mönster iakttas. De tidigare nivåer vi hänvisar till är det tidiga 1990-talet. Då var det berättigat att tala om "låg nivå". Därifrån har onekligen en hel del skett rent militärt. Men det är långt från kalla krigets-dagar, menar Hans Wallmark."
Det är ju en i högsta grad nykter slutsats kring läget och något man kan känna igen från Försvarsberedningens rapport. Uttalandet föder dock två nya frågor:
– Varför uttalar sig i så fall Försvarsberedningens ordförande så som hon gör i intervjun i Almedalen när det inte har något alls med ämnet att göra?
– Varför ska man i svensk försvars- och säkerhetspolitik ständigt referera till rysk militär förmåga på Sovjettiden och 90-talet i stället för läget idag och kommande år, när det motsatta gäller för svensk förmåga?
Ett ytterligare åskådliggörande av den sista frågan. Svensk försvarspolitiken fick en delvis ny inriktning 2009 (återkommer till detta i ett kommand inlägg). Rysk försvarspolitik fick en ny inriktning redan vid millennieskiftet. Båda har ungefär samma slutdatum (2019 vs 2020) med skillnaden att det ryska målet endast är ett uttalat etappmål. I Sverige framhålls den svenska försvarsreformen av Regeringen som ett säkert uppfyllande, trots att alla vet att finansieringen av den beslutade insatsorganisationen är sammanlagt runt 75 mdr kr kort. Om den ryska försvarsreformen, som är finansierad så länge energipriserna inte kollapsar på världsmarknaden, uttrycker sig den svenska Regeringen och Moderaterna att den är högst osäker till följd av utvecklingen på energimarknaden, den ryska demografin, sociala förhållanden etc.
Slutligen kan man också fundera över hur långt ifrån "kalla krigets-dagar" den ryska förmågan är och när den är för nära? Vad har vi tidigare anpassat vår försvarspolitik efter? Det kommer i ett senare inlägg.
Kvällsposten har en i mina ögon mycket duktig ledarskribent i form av Amanda Wollstad. Hon har skrivit flera skarpa artiklar tidigare om situationen i svensk försvars- och säkerhetspolitik och dagens är inte sämre. I dagens artikel lyfter hon just den totala tystnaden från försvarsminister Karin Enström och Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren. I artikeln uppmärksammar också Wollstad "dimridåerna" kring #lågnivå och sällar sig därmed till andra ledarredaktioner i landet. I de egna moderat leden är det däremot inte helt tyst. I Eskilstuna-Kuriren närmast sågar den moderata riksdagskandidaten Maria von Beetzen från Strängnäs det egna partiets försvarspolitik och talar istället om att det svenska försvaret måste höja sig från den låga nivå som det nu håller och att ett första steg måste bli att höja försvarsbudgeten till samma nivå som våra grannländer, nämligen 1,5 % av BNP. Uppenbarligen finns det i alla fall en kandidat för moderata försvarsvänliga väljare i Sörmland att välja på för dem som vill undvika att byta parti. Låt bara hoppas att von Beetzen slipper bli ett offer för "Knapptryckarkompaniet" likt Anton Abele och andra moderater.
Det ska bli intressant att se om fler än Urban Ahlin och Hans Wallmark nu ska börja positionera om sig i försvarsfrågorna. Såväl Karin Enström som Cecilia Widegren kanske ägnar semestern åt att i lugn och ro fundera över situationen?
60 JAS 39E borta
En av veckans stora nyheter, bortsett från Lars Ohlys snoppbild, var Vattenfalls enorma nedskrivningar. Företagets värde skrivs ned med 30 miljarder kr, varav ungefär hälften utgörs av den synnerligen usla affären att köpa holländska Nuon. I årsredovisningen för 2012 redovisade Vattenfall en vinst på 17 mdr kr vilket gjorde att den totala vinstsammanräkningen uppgick till 73 mdr kr, varav drygt 6 mdr kr skulle delas ut till ägarna.
Vi var nog flera som förra veckan lyssnade på Carolina Neuraths intressanta sommarprogram där hon bland annat berättade om sin bok om HQ-skandalen. Vad som i mångt och mycket stjälpte HQ Bank var trading-verksamheten där de många av de optioner bankens tradingavdelning var grovt övervärderade. När de sista positionerna stängdes uppgick förlusten till dryga miljarden kr. Ser man till situationen i Vattenfall så verkar det inte ha gått mycket bättre där. Nedskrivningarna inom Vattenfalls tradingverksamhet, som syftar till att värdesäkra elpriser, uppgick till 6,5 mdr kr. Det är en oerhört stor summa med tanke på att Vattenfall förra året redovisade att omsättningen inom tradingen var 4,7 mdr kr. Är summan över 6 mdr kr innebär det att det är världens 20:e största tradingförlust och då är Vattenfall inte ens en bank, fondmäklare eller dylikt. HQ var för övrigt 39:a på listan.
Det är svårt att förstå hur mycket pengar som egentligen har försvunnit för Vattenfall, särskilt i form av Nuon-köpet där värdet till dags datum skrivits ned med 37,5 mdr kr av en ursprunglig köpeskilling på 97 mdr kr. En fullständig katastrof.
Sätter man siffrorna i ett jämförande sammanhang så motvarar Vattenfalls nedskrivning i den nu presenterade halvårsrapporten HELA anskaffningen av 60 st JAS 39E som Regeringen presenterade för snart ett år sedan, värderad till ca 27 mdr kr. Det är en helt ofattbar hantering av skattebetalarnas pengar och då är det ju inte så konstigt att Regeringen tvingas presentera av myndigheter redan budgeterat underhåll och renoveringar som "satsningar". Mer granskning behövs, även om finansmarknadsministern verkar tycka att saken är utagerad.
Vi kan återigen konstatera att ingen regeringsföreträdare uttalat sig om vilka följder den mycket stora ryska beredskapsövningen får för svensk försvarspolitik då den helt vänder upp och ner på många av den förda politikens grundstenar.
DN, 2, 3, AFV
Fortsatt tystnad
Fortfarande har inget hörts från Regeringen eller Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren avseende den mycket stora ryska övning som genomförts under veckan. En övning som helt vänder upp och ner på många av de uttalanden Regeringen tidigare gjort och delar av Försvarsberedningens rapport.
Helt tyst är det dock inte. Det sänds på andra kanaler. Cecilia Widegren har idag en debattartikel i GT där hon beskriver hur "Regeringen satsar 122 miljoner kr på förvaret i Västsverige". Vad dessa 122 mkr handlar om är en renovering och anpassning av flygplatsområdet i Karlsborg. Karlsborg hade fram till mitten av 90-talet en flygflottilj då den lades ned. Flygplatsen har sedan funnits kvar för att möjliggöra transport av framförallt fallskärmsjägarförbanden och specialförbanden och senare även den luftburna bataljonen och för flygning med UAV. (För övrigt avvecklas den luftburna bataljonen under innevarande år för att uppgå i manöverbataljon lätt tillsammans med enheter ur Livgardet. Debattartikeln ger inte riktigt den bilden)
Liksom övriga flygflottiljer och militära flygplatser har det under de gångna decennierna ackumulerats stora behov av renoveringen av infrastrukturen. I Ronneby har det handlat om hangarer och ett nytt flygledartorn där det i år hade gått så långt att lokalerna inom kort hade blivit obrukbara enligt lag. I Luleå har det handlat om renovering och utbyggnad av en transportplatta för att bland annat kunna ta emot de transportflygplan som försvaret numera är beroende av för sin rörlighet.
Detta är investeringar som Förvarsmakten i flera år budgeterat för, men där Regeringen ej fattat beslut. Resultatet har då blivit att pengar årligen återlämnats till statskassan – en klar vinst för Finansdepartementet. Förvisso har Försvarsmakten ofta fått tillbaka delar av anslaget längre fram i tiden, men likväl blir resultatet ett lägre försvarsanslag. Samtidigt får Försvarsmakten år efter år budgetera för samma renovering samtidigt som verksamheten blir lidande liksom andra budgetposter får skjutas på framtiden. Resultatet av renoveringarna och tillbyggnaderna blir ju som Widegren skriver i sin debattartikel att "nu kan det övas och utbildas mer och fler verksamheter". Hade inte Regeringen väntat med att fatta beslut om redan budgeterade investeringarna hade dessa fördelar kunnat nås för flera år sedan.
Frågan blir då, är det satsningar som Regeringen genomför när det handlar om projekt som i flera i år budgeteras inom redan angiven ram?
Vad avser det sista stycket i debattartikeln blir det skäl att återkomma senare. Vi får tydligen också fortsätta vänta på att få höra Regeringens och Försvarsberedningens åsikter om hur den stora ryska övningen ska anses påverka försvarspolitiken.
En talande tystnad
Eller är det möjligen en tyst minut för den nymoderata försvarspolitiken vi upplevt den gångna veckan sedan nyheterna om den massiva ryska beredskapsövningen började få genomslag i Sverige? Tonen på landets ledarsidor har inte varit nådiga. Igår var det Smålandspostens tur att ta heder och ära av den moderata försvarspolitiken.
Med Rysslands samhällsekonomiska kollaps under 90-talet följde lika naturlig kollaps hos de ryska väpnade styrkorna. Denna kollaps togs som inteckning i försvarsbesluten 1996, 2000 och framförallt 2004 för sänka omfånget på, ambitionerna och anslagen för det svenska försvaret. Att så skedde 1996 och 2000 var relativt logiskt om man ser till hur den ryska militära förmågan då var (bortsett från att man behöll en ambition som ej var finansierad – mer om det i kommande inlägg). Nedgång i förmåga hos den dimensionerande faktorn ger en möjlighet att själv sänka ambitionen alternativt att använda ”tidsfristen” till omfattande reformering.
Att vara snabb att inteckna tecken åt det ena hållet förutsätter att man är lika snabb att reagera åt det andra hållet.
Problemet med militär förmåga är att den i regel tar ett drygt decennium att bygga då från att beslut verkställs ska materiel anskaffas, personal grundutbildas, nya chefer tas ut, dessa ska i sin tur utbildas och lära sig leda nya förband. Jämförelsen med att ta fram ett nytt elitidrottslag stämmer väl. Vi ser till exempel idag i Ryssland frukterna av omfattande och medvetna ansträngningar sedan millennieskiftet.
Ska man kunna reagera även åt det tråkigare hållet krävs det att man sätter upp indikatorer och beslutspunkter och är ärlig mot dessa om de väl infaller. Annars kommer man ohjälpligt på efterkälken. Alternativet är att över tiden behålla en hög grundberedskap. Vi har i Sverige varit duktiga på att använda oss av tecken för att rusta ned vår förmåga, men inte haft ärligheten att följa med åt andra hållet.
Georgienkriget innebar ett bryskt uppvaknande för en svensk regering som året innan inlett ytterligare nedskärningar på försvaret, lika långtgående som alternativet med lägst anslagsnivå inför Försvarsbeslutet 2004. Istället för de under våren 2008 aviserade förbandsnedläggningarna blev resultatet en ny inriktningsproposition för försvaret våren 2009. En proposition som de moderata delarna i regeringen framhåller som något som starkt ökat den svenska försvarsförmågan. Huruvida så verkligen var fallet diskuterades på WW för ett halvår sedan och kommer fortsatt också att diskuteras.
Sedan den ryska militärreformen på allvar började uppmärksammas efter Georgienkriget har den svenska regeringen konsekvent talat om att detta är något som sker från låg nivå eller till och med mycket låg nivå. Att förmågan hos de ryska väpnade styrkorna sedan länge har lämnat den låga nivån, precis som flera debattörer framfört, torde ha blivit alltför tydligt den gångna veckan och tecknen på detta har de gångna åren varit många. Så sent som i Almedalen påpekade man från moderat håll att den ryska upprustningen sker från en låg nivå.
Visst stämmer det att den ryska upprustningen sker från en låg nivå. All upprustning sker per definition från en låg nivå! Vad man inte säger något om är dock när den låga nivån inträffade. Lågpunkten var i slutet av 90-talet och som veckans beredskapsövning visar har man idag byggt upp en god förmåga att samordnat använda, leda och logistiskt hantera de väpnade styrkorna. Läs gärna Jägarchefens utmärkta analys av övningen om ni inte redan gjort det. En bedömning jag fullt ut delar.
Vi befinner oss nu i en situation där vi har en försvarsberedning som så sent som förra månaden presenterade sin omvärldsbedömning för överskådlig tid, innebärande 5-12 år framåt i tiden, enligt dess ordförande Cecilia Widegren. Ryssland ägnas av naturliga skäl en mycket stor del av Försvarsberedningens rapport. Rapporten konstaterar att den politiska utvecklingen är oroande och får allt fler totalitära drag. Man konstaterar vidare att den ryska militära förmågan ökar. Det är svårt att ur rapporten tolka den militära förmågan som låg även om man i rapporten konstaterar att det är långt kvar till övningar av den storleken som Sovjetunionen genomförde. Ett viktigt konstaterande är därtill, med facit från den gångna veckan, att ”Ryssland behåller och utvecklar därmed sin förmåga att bedriva strid i stora förband försvarsgrensgemensamt parallellt med att nya koncept prövas”.
Det blir därför märkligt när Försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren i en intervju med SVT i Almedalen beskriver de ryska väpnade styrkorna som något som rostat sönder i många år och militärreformen som "sedan 2008 väldigt ambitiösa militära planer på att modernisera från väldigt låga nivåer" och att det vi idag ser är en stegvis uppbyggnad från "väldigt låg nivå där det rostade sönder och mannarna inte fick mat". Den nivå man har idag anser inte Widegren vara jämförbar med vad man hade under Sovjetunionens tid. Widegren motiverar också sitt ställningstagande med sina tre besök i Ryssland under det senaste halvåret för att på plats möta officiella representanter och diskutera utvecklingen. Den bild som Widegren redovisar är därmed en bild som skiljer sig från vad Försvarsberedningens rapport tecknar, men det är som sagt samma retorik som gått igen när försvarsministern och andra moderata försvarspolitiker tidigare uttalat sig i ämnet.
Kanske är det just därför vi idag bevittnar en sådan massiv tystnad från framförallt de moderata försvarspolitikerna. Det hade varit passande att ordföranden i Försvarsberedningen under veckan hade kommenterat det faktum att Ryssland på 48 h uppvisat den förmåga att bedriva stora försvarsmaktsgemensamma övningar, som beredningen fastslog att man hade långt kvar till. En bedömning som därmed skulle ha utgjort en dimensionerande faktor för framtida svenskt försvar. Sedan nyheterna kom om den ryska övningen har Cecilia Widegren publicerat 5 inlägg på sin hemsida om helt andra ämnen, samt ignorerat alla de frågor som ställts till henne på Twitter om betydelsen av övningen (vissa Tweets kan jag dock förstå att ignorerar med tanke på att de inte är så konstruktivt formulerade).
Jag är säkert inte ensam om att efterlysa att få veta vad Regeringen egentligen anser om den ryska militära förmågan idag och vilken nivå man tror att den kommer att ha om några år. Var man var för 5 år sedan är av mindre intresse utom för att avgöra trenden. Den torde redan vara tydlig.
Lika intressant är det att allmänheten får veta hur den svenska nationella försvarsförmågan är idag. Hur långt har vi tagit oss från lågpunkten i form av försvarsbeslutet 2004? (Den NATO-rapport Regeringen så gärna refererar till mäter inte någon aktuell förmåga utan bygger på de uppgifter Sverige lämnat om målsättningarna med det svenska försvaret)
Förhoppningsvis var det vi just bevittnat inte bara en talande tystnad utan en tyst minut för den nymoderata försvarspolitiken. Vi får se. Det bör inom kort komma en replik på Peter Hultqvists debattartikel med skarp kritik mot Regeringen för att inte Moderaterna helt ska förlora initiativet i försvarsfrågorna. Låt se om budskapet har ändrats.
Se gärna hela det ovan nämnda SVT-inslaget från Almedalen där Magnus Christansson gör en mycket stark insats.
Gästinlägg: #lågnivå
Världen och därmed även den svenska försvarspolitiken och försvarsberedningen har tagits med överraskning av den enorma ryska beredskapskontrollen som nu går mot sin avrundning. Igår utvidgades övningen till att även innefatta enheter i västra militärdistriket där två divisioner av det ryska flygvapnets helt nya attackflygplan Su-34 (jmf amerikanska F-15) ska genomföra kvalificerade attackuppdrag med jakteskort och mot jaktförsvarade områden. Min bedömning utifrån vad som skrivs i de öppna källorna är att detta rör sig om en validering av dessa nya förband och de förmågor de kan tillföra. Till skillnad från tidigare ryskt attackflyg är Su-34 self-escorting och med jaktförmåga snarlik modernare varianter av Su-27. Den andra parallella övningen som drogs igång rör de strategiska robottrupperna. Det är alltså en mycket omfattande militär aktivitet vi ser över hela Ryssland. Läs mer hos Jägarchefen.
Det för oss in på gästinlägget som berör vad som blivit ett mantra inom den svenska försvarspolitiken och som flera gånger berörts här på bloggen. Försök få en moderat försvarspolitiker att berätta vilken nivå de ryska väpnade styrkorna har idag. Det är helt omöjligt. Jag har själv försökt flera gånger, senast igår. Däremot kan man utan problem säga att det handlar om en ökning från låg nivå. Det historiska perspektivet är som bekant ointressant utan det är idag och om tio år som är det intressanta och som vår försvars- och säkerhetspolitik måste formas efter. Väl är att se att detta faktum även börjat uppmärksammas i media.
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
#lågnivå
#lågnivå. Det har blivit Twitter-taggen för att ironisera över moderata försvarspolitiker. När Rysslands militära kapacitet diskuteras, skyndar sig dessa och deras meningsfränder att påpeka hur upprustningen sker från en "mycket låg nivå". Tyvärr är det oklart vilken skala som används. En "låg nivå" - jämfört med vad då?
- Jämfört med Sovjet, lyder svaret (senast från Staffan Danielsson, Centern). Och visst, jämfört med Sovjets massarméer ser Rysslands försvar ut att vara blygsamt. Det finns dock en stor skillnad: Sovjet omgavs av starka grannar som matchade dess styrka. Rysslands grannar är nämligen inte i närheten av att vilja satsa motsvarande belopp på sina försvarsmakter. Styrkebalansen ändras således snabbare.
När militär kapacitet bedöms så måste jämförelsen nämligen göras mot omvärlden. Annars blir det omöjligt att föra en rimlig debatt. Är Italien militärt starkt idag? Nej, tänk hur starkt Rom var! Turkiet då? Jämfört med de ottomanska horderna ser det skralt ut. Tyskland? Knappt en spillra kvar av Wehrmacht. Eller ska vi jämföra andra politikområden med det förgångna? Hur är till exempel arbetslösheten i USA idag? Hög, om jämförelsen sträcker sig 30 år bakåt. Låg, om vi jämför med depressionen.
Jämförelsen med Sovjet är inte bara tramsig, den är direkt farlig. Den grundar sig i en föreställning om att omvärlden inte ändras, trots att det är uppenbart att så sker. Numerär som var blygsam 1970 är imponerande idag. Taktik som användes 1970 är förkastad idag. Stater i vårt närområde som var allierade med varandra 1970 är potentiella fiender idag.
Det sägs att vi hela tiden förbereder oss för det förra kriget. Försvarsberedningens moderata ledamöter talar ständigt om den nya hotbilden, det vidgade säkerhetsbegreppet och om hur vi lever i en föränderlig tid. Men vid minsta kritik kryper de tillbaka till jämförelsen med Sovjet. Storskalig sovjetisk landstigningsinvasion, ockupation och annektering står vi iallafall inte för, säger de. Och det var det ju ingen som trodde heller.
När Rysslands styrka kommenteras, jämför man gärna med Sovjets maxnivåer. När Sveriges militära styrka bedöms, jämför samma politiker istället med våra lågvattenmärken under 2000-talet. Det är tramsigt och det är intellektuellt ohederligt. Men mest av allt är det att lägga debatten på en "mycket låg nivå".
Andreas Braw
kadett i armén i försvarspolitisk talesperson i Kristdemokratiska Ungdomsförbundet.
(@AndreasBraw)
Media idag: Aftonbladet
Wiseman's Wisdoms 6 år (uppdatering 21.55)
Idag är det 6 år sedan Wiseman's Wisdoms startade. Mycket har hänt sedan sedan och det som från början var ett sätt att ventilera tankar och publicera debattinlägg när dessa inte togs in i dagstidningarna, har idag vuxit sig långt större än vad någon kunnat ana. Sedan starten rapporterar Statcounter 3,6 miljoner besökare och Google 4,5 miljoner sidvyer. Inte illa för en blogg som diskuterar ett "särintresse". Det inte många bloggar som handlar om politik som har fler läsare än WW enligt Bloggportalen, vilket tyder på en visst intresse för "särintresset"
Det senaste året har bjudit på en rad intressanta händelser som det blivit anledning att diskutera och besökssiffrorna har blivit därefter, varvid rekordet var på 13 000 besök under en och samma dag.
Ambitionen för det kommande året är att fortsätta på samma sätt som tidigare, men även att försöka strukturera upp bloggens utseende lite mer. Med tanke på utvecklingen i vårt närområde lär det inte bli mindre försvars- och säkerhetspolitik att diskutera under det kommande året.
Därför är det så glädjande att vi under det gångna året fått ännu fler "försvarsbloggar", vilket ytterligare breddar den försvars- och säkerhetspolitiska debatten. En av de nyaste och därtill med mycket hög kvalitet är Jägarchefen så det föll sig naturligt att bjuda in Jägarchefen att skriva ett gästinlägg med anledning av 6-årsjubileet. (Jägarchefen återfinns även på Twitter)
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Wiseman's Wisdoms 6 år
När jag fick frågan för någon vecka sen om jag ville skriva ett gästinlägg på bloggen med anledning av att den fyller sex år så var det inte svårt att tacka ja. Tanken som kom direkt efter var givetvis, vad har jag tackat ja till den här gången då? Men resolut som sig bör för en jägare så är det bara att ta sig an problemet och lösa uppgiften för ge upp eller misslyckas finns inte i vokabuläret för oss. Så nedan kommer några reflektioner.
För snart sex år sedan hörde man för första gången talas om bloggen Wisemans Wisedoms, före det var det stängda dörrar på befälsrummet, gärna att folk såg det var stäng med en baktanke så fler anslöt för att vanligtvis diskutera problematiken i den dagliga tjänsten.
Vad som uppstod för sex år sedan skulle jag vilja drifta mig till att säga var att vi dels inom Försvarsmakten dels inom den försvarspolitiska arenan fick en punkt att samla oss kring, en punkt att få utlopp för vad vi egentligen tycker och tänker och inte vad vi säger/får höra vid klatchiga powerpoint presentationer framförda för/av antingen delegationer från Högkvarteret eller försvarspolitiker från Riksdagen.
Ryktet gick först genom Försvarsmakten, allt från fänrikar med hög datormognad till omgalonerade Fanjunkare med fler krigsförbandsövningar på nacken än vad yngre kaptenerna har missioner fann sig till rätta med den här informationskällan, sen fann sig även den breda allmänheten med ett försvarsintresse till rätta med den.
Nu skulle jag ju kunna avsluta mina reflektioner här och börja belysa t ex den senaste beredskapsövningen i Ryssland, läget inom den svenska Försvarsmakten eller helt enkelt välja att belysa något som ligger mig nära. Men jag väljer att avstå från det utan istället allmänt diskutera kring debatten som skett, sker och säkert kommer fortsätta att ske.
Försvars- och säkerhetspolitik i allmänhet och Försvarsmakten i synnerhet är ju kära ämnen för många att diskutera och alla har var sin klokhet och vishet att komma med. Ofta är det så att diskussionerna går heta och ibland känner sig folk trampade på tårna av någons åsikter eller hur man valt att framföra något.
Att bloggarna i allmänhet och denna i synnerhet har blivit ett viktigt instrument i förandet av diskussioner kring försvars- och säkerhetspolitik märks. Flertalet prominenta gästinlägg har det varit till och med överbefälhavaren har valt att tala på denna sida.
Det i sig är en intressant sak, att rikets överbefälhavare tar sig tid att besvara diskussioner som förs på en blogg är bra, men det tyder även på att t ex INFO S på HKV mer än väl vet vilket genomslag denna blogg har och hur många i organisationen som läser den på en frekvent basis och därmed också vilken effekt den kan ha.
Det enskilt viktigaste är att vi har en diskussion, vilket till slut verkar ha kommit igång inom detta område även i Sverige. Dock så är det generellt sett individer inom det försvars- och säkerhetspolitiska etablissemanget som för diskussionen dvs lite raljant sagt vi försöker ”frälsa” oss själva. Vilket det förhoppningsvis blir en ändring på så att den breda allmänheten även kommer in i diskussionen.
För att det diskuteras tyder på att man vill någonting, det är lätt att ta en diskussion som kritik mot egna fattade beslut m m. Men ytterst skulle jag vilja säga att det handlar åtminstone för de försvarsanställda att man vill organisationen väl, man vill få den mer effektiv, man vill få ut mer effekt av den i slutändan. Sen måste diskussionen föras inom visa ramar det förstår vi alla, men ibland kan det vara lätt att gå i affekt över saker och ting, men då får man ta några djupa andetag och fokusera. Samt saker och ting som berör försvars- och säkerhetspolitik hamnar oftast på ett eller annat sätt inom sekretesslagstiftningen vilket manar till eftertänksamhet både en och två gånger.
Flertalet av de som framför åsikter, gör detta anonymt oftast under någon form av pseudonym. Det i sig är en nackdel i diskussionen för man vet egentligen inte vem man diskuterar med. Staffan Danielsson valde under våren att göra sig lite lustig på sin blogg rörande det, personligen tyckte jag att det fanns lite humor i det. Men den stora frågan som jag personligen inte tycker han belyste med sitt inlägg är, varför anonymitet? Den låter jag stå obesvarad för den är mångfacetterad.
Ytterligare ett problem med diskussionerna är som jag skrev tidigare är att allmänheten inte är intresserad i någon större omfattningen kring de problem som finns och kan uppstå. Detta tycker jag belyses på ett rätt bra sätt under den gångna veckan, den hittills största övningen sedan kalla krigets slut som genomförs i Ryssland i skrivande stund har renderat i en mindre notis i Dagens Nyheter.
Sedan Berlin murens fall skulle jag vilja påstå har folkförankringen med Försvarsmakten och därmed också den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen långsamt tynat bort intill det vi står i idag. Det är nog den enskilt största svagheten för både Försvarsmakten och debatten. Det i sig gör också att t ex rekrytering till insatsförbanden blir lidande. Hade rapporteringen och intresset varit som under mitten på 80-talet kring försvars- och säkerhetspolitik tror jag inte vi hade haft några rekryteringsproblem för medvetande graden hos allmänheten hade varit betydligt större.
Hur kan man då råda bot på det här? Ja bloggen som du sitter och läser på just nu är ett sätt, enskilda individer väljer att börja skriva, belysa och diskutera försvars- och säkerhetspolitik, det gör att säkert någon som inte tidigare haft ett intresse på ett eller annat sätt hamnar på sidan och inledningsvis börjar "ströläsa" något för att sen få ett intresse.
Försvarsmakten i sig syns på ett antal olika evenemang i media m m. Men media i sig dvs tidningar, nyhetsprogram o dyl måste få upp ögonen på ett annat sätt för försvars- och säkerhetspolitik. När de tunga mediajättarna börjar lyfta försvars- och säkerhetspolitik på ett sådant sätt som allmänheten får upp ögonen för det kommer diskussionen och därmed även folkförankringen öka intill dess kommer det vara ett "särintresse".
Hur kommer det sig då att jag håller mig an kring folkförankring och diskussion då? Jo det är grundbulten till att vi skall kunna få ett effektivt försvar. Se t ex på diskussionerna som pågår om bl a vård, skola och rättsväsende. Mer eller mindre varje medborgare som är från 12-13 års ålder har en genuin uppfattning i dessa frågor, vilket även påverkar hur debatten förs rent politiskt och hur beslut sen även tas.
Ser man hur försvarsdebatten har förts ute i allmänheten och inom det politiska etablissemanget så är det milsvida skillnader. Jag har mycket svårt att se om allmänhetens medvetandegrad varit högre inom detta område, att vissa uttalanden som kommit under de två senaste åren gått så smärtfritt förbi för visa politiska partier, likväl även vissa beslut som fattats.
Så en bred debatt där samtliga politiska partier är involverad men även allmänheten är av yttersta vikt för att vända begreppet "särintresse" till allmänintresse och i förlängningen sätta Försvarsmakten i rampljuset. För trots allt alla i Försvarsmakten gör ett "hästjobb". Sen är det nog lätt att både från Högkvarteret titta ned på förbanden och undra vad de håller på med och framför allt från förbanden upp mot Högkvarteret peka finger och komma med diverse tillmälen. Men så är det och så kommer det nog också alltid vara det är lite grann som begreppet "dagens ungdom" m m för samla en mängd människor som är drivna för att lösa en uppgift inom samma organisation så är det nog det som uppstå.
Därmed vill jag avsluta detta gratulationsinlägg. Med förhoppningar om ytterligare ett års diskussioner i god anda som för Försvarsmakten i synnerhet och i allmänhet den försvars- och säkerhetspolitiska diskussionen i Sverige framåt.
Have a good one! // Jägarchefen
Uppdatering 21.55: Bloggens årsdag uppmärksammas hos Dagens Opinion. Högst smickrande!
Korta kommentarer kring Studio Ett den 16 juli (uppdaterat 17/7 08.00)
Sveriges Radios Studio Ett ägnade idag tolv minuter åt den ryska beredskapsövningen och vilken innebörd den kan ha för Sverige. Medverkande gäster var Lars Gyllenhaal och Anna-Lena Laurén, moskvakorrespondent.
Att nu även Sveriges Radio och andra svenska media snappat upp vad som pågår är postivt även om det tagit tre dagar sedan Dagens Nyheter kom med den första artikeln. Jag tror dock inte man alls förstår komplexiteten i att iståndsätta en övning av det här slaget och att flytta mängder av materiel och personal flera tusen kilometer. Bara logistikdelen av övningen sysselsätter 19 000 personer. Att få fram förnödenheter, reservdelar och inte minst drivmedel till 160 000 personer och 5000 stridsfordon går knappt att tänka sig. Det var en operation USA lade månader på att förbereda inför Irakkriget som ju dock skedde på annat territorium. Ska man översätta detta till svenska förhållanden så är det nog ingen idag som riktigt vet hur man ska göra för att förflytta en motsvarande stor andel av det svenska försvaret från ena landsänden till den andra. Det var mycket länge sedan något liknande övades och mycket av infrastrukturen för detta har avvecklats, trots att nuvarande organisation bygger på just rörlighet.
Anna-Lena Laurén skrockar i programmet åt de friktioner som man stött på under övningen, bland annat att få möjlighet att landa med militära flygplan på numera civila flygplatser. Återigen, hur duktiga är vi i Sverige och Finland på motsvarande? När man i Sverige 2009 gjorde en ansats till att kontrollera den svenska beredskapen genom att vid förra upplagan av Zapad-övningen mobilisera vad som fanns snabbt tillgängligt upptäcktes mängder av liknande problem. Beredskapskontrakt med färjebolag etc hade förfallit sedan försvarsbeslutet 2004 bestämde att något behov av nationellt försvar ej längre förelåg. Idag har Försvarsmakten i princip gjort sig av med alla militära flygplatser utom de ordinarie militära, men man är likväl beroende av de civila flygplatser som krigsflygbaser för spridning. Vad säger att vi inte stöter på motsvarande problem? Det bästa sättet vore naturligtvis att genomföra en ny mer omfattande beredskapövning. En av de största erfarenheterna från den förra var att liknande övningar måste ske regelmässigt. Tyvärr har så ej skett och förmodligen finns det ett visst intresse från Försvarsdepartementet att så ej heller sker innan valet då resultatet riskerar att inte helt överensstämma med vad som utlovats.
Det många också missar med den nu pågående övningen är att det är lika snabbt, för att inte säga snabbare, att vända på kakan. Infrastrukturen är betydligt sämre utbyggd i östra Ryssland än i västra vilket i hög grad ökar övningsriktningens lämplighet om man vill öva och pröva logistiken. Att denna övning är riktad mot Kina är inte så självklart. Vi ska också betänka att Ryssland så sent som förra veckan övade tillsammans med Kina i samma område och att Kina enligt uppgift var det första land som informerades om övningen. Som jämförelse drog sig Ryssland utan förvarning ur motsvarande övningar i Östersjön i början av sommaren. Det är också en tydlig indikator var man placerar den nyaste och mest kvalificerade materielen och det är inte i öster.
En intressant aspekt i övrigt är att såväl Sveriges Radio som nu SVT hakat på TT:s miss att övningen genomförs tillsammans med kinesiska förband. Det vore i högsta grad märkligt om nu övningen samtidigt skulle rikta sig mot Kina?
Varför då genomföra en övning av det här slaget? Med tanke på omfattningen så är budskapet till omvärlden, men även internt en mycket viktig faktor. Likaså lär övningen med tanke på storleken syfta till att öva och framförallt pröva såväl logistiken som ledningsförmågan. Den ryska militärreformen har nu pågått i ett antal år där man börjat på förbandsnivå och nu senaste året övergått mer och mer till att öva stora förband och därtill utan förvarning. Ledning och framförallt logistik är två av de mest komplicerade områden inom krigföring och är mycket svåra att öva utan verkliga förband då friktioner likt de Anna-Lena Laurén nämnde aldrig uppkommer. Troligtvis utgör också denna övning en förövning till årets huvudövning som återigen är Zapad (Väst. Nästa år är det enligt schemat Vostok som betyder öst).
Sist men inte minst berör Studio Ett återigen "ryska påsken". Att detta endast skulle vara ett sätt att öva håller jag för mycket otroligt. Vill man i Ryssland öva sina luftstridskrafter i anfall med kryssningsrobotar och eskort av verkansförband har man oerhört mycket bättre möjligheter att göra det över det egna fastlandet än i andra nationers flyginformationsregioner där man stör den civila flygtrafiken. Agerar man på detta sätt vill man skicka ett budskap på samma sätt som man nu gör när man genomför den största militärövning världen sett sedan 1967.
Det återstår fortfarande för media att intervjua Försvarsberedningen eller försvarsministern med anledning av den ryska övningen. Den förstnämnda menade i sin månadsgamla rapport på att det är långt kvar innan Ryssland kommer att nå i närheten av de övningsomfång Sovjetunionen hade. Framtiden har, precis som Försvarsberedningens ordförande omtalat, visat sig vara både komplex och oförutsägbar.
Uppdatering 17/7 08.00: SvD har nu en artikel av Anna-Lena Laurén om övningen.
Gästinlägg: Officersutbildningen och dess reformbehov
Här följer ett gästinlägg om den nuvarande officersutbildningen och dess upplägg med anledning av att utbildningen togs upp i Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport. Officersutbildningen är ett ämne som väckt starka känslor genom åren och den har sedan mitten av 90-talet varit utsatt för en rad upprepade reformer, vissa till det bättre och vissa till det sämre. Fler gästinlägg i ämnet välkomnas.
Wiseman
–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Mikael Oscarsson, (KD) redogör i ett gästinlägg på Wiseman’s för den Kristdemokratiska försvarspolitiska rapporten (daterad 1 juni 2013). Det finns en hel del intressanta skrivningar i rapporten och om de förslag som framförs blir verklighet så torde de på ett avgörande sätt lyfta den svenska försvarsförmågan från den låga nivå som den befinner sig på nu. Om det sedan finns ekonomiska resurser för att genomföra det hela är en annan sak, något som debatterats på olika bloggar.
Ett område som Oscarsson inte omnämner i sitt inledande gästinlägg men som berörs i rapporten är officersutbildningen. Det finns två skäl till att jag vill lyfta fram just utbildningen. Det ena är att många av de reformer som (KD) föreslår i sitt program står och faller med försörjningen av en kompetent officerskår. Det andra skälet är att jag anar att (KD) inte kritiskt värderat den information man fått kring officersutbildningen och att man därför kan vara på väg att förorda en modell som i mitt tycke vore förödande för den framtida försörjningen av officerare. Konsekvensen av ett felaktigt val riskerar att effektivt lägga krokben för alla de reformer man föreslår i rapporten.
I rapporten skriver man ”Ominriktningen av officersutbildningen i en mer akademisk, teoretisk riktning accentuerar problemet” (kap 12.2). Problemet man syftar på är sannolikt den minskade möjligheten att öva sig i truppföring under utbildning och efter examen, något som Oscarsson också förtydligar i sitt inlägg på Wiseman’s den 13 juli. Jag delar uppfattningen att den nuvarande officersutbildningen har ett alltför stort inslag av teori på bekostnad av det praktiska hantverket, däremot tycker jag att man begår ett allvarligt misstag då man, medvetet eller omedvetet, blandar ihop bristen på truppföring med akademiseringen av utbildningen. Det finns enligt mitt sätt att se det inget motsatsförhållande mellan ”akademisering” och praktisk utbildning. Jämför gärna med läkarutbildningen.
Tyvärr är den negativa synen på bildning i allmänhet och ”akademiseringen” i synnerhet något som präglar stora delar av dagens officerskår, inklusive många högre chefer. Alltför ofta förs fortfarande resonemang som går ut på att officerare ska vara på sina förband, utbilda trupp eller åka på insats. Utbildning betraktas som ett nödvändigt ont och ska vara så kort som möjligt. Att hänga över böcker, fundera över abstrakta teorier och skriva uppsatser är enligt detta synsätt bara slöseri med tid. Ett sådant synsätt premierar inte framväxten av en kreativ och självständigt tänkande officerskår.
I rapporten framgår också att (KD) kan tänka sig en modell där man delar upp utbildningen så att de teoretiska delarna omhändertas inom den vanliga högskolevärlden och att försvarsmakten skulle fokusera på de mer praktiska delarna. Om man syftar på det som i den svenska debatten benämns som ”Sandhurstmodellen” eller om man täkt sig någon annan konstruktion framgår inte. Man ska dock ha klart för sig att den s.k. Sandhurstmodellen baseras på ett antal kriterier som gör att en svensk övergång till denna sannolikt skulle förvandla dagens redan svaga rekrytering till en fullständig kollaps. Det första man till exempel bör fråga sig är hur attraktiv en officerskarriär ter sig för en nyligen utexaminerad högskolestudent. Om försvarmakten har svårt att rekrytera till officersutbildningen i dag så är jag övertygad om att rekryteringsbasen minskar ännu mer.
Som jag sagt tidigare så delar (KD) uppfattning att officersutbildningen behöver reformeras, men innan man gör det så måste man ha klart för sig vad man egentligen vill åstadkomma och varför. Först därefter fundera på hur man ska uppnå det. Jag upplever att (KD) åtminstone skrapat på ytan avseende ”vad och varför” men då det gäller ”hur” har man nog i för hög grad okritiskt lyssnat på några av akademiseringens ilsknare belackare.
Min uppfattning är att det övergripande målet med dagens officersutbildning (mot OF 1) som det beskrivs i officersförordningen i allt väsentligt är tillfyllest. Däremot behöver försvarsmakten och FHS göra en radikal omtolkning av innehåll och genomförande. I dag består utbildningen inom det krigsvetenskapliga programmet av fyra terminer teori vid FHS/MHS K och två terminer befattningsutbildning, även kallad verksamhetsförlagd utbildning (VFU). Det är min uppfattning att tyngdpunkten måste förskjutas till förmån för befattningsutbildningen och då även medge att kadetterna får tillfälle till förbandspraktik under utbildningen. Den ökade praktiska utbildningen behöver inte innebära en försämrad akademisk färdighet, tvärt om. Kurser i stridsteknik, taktik och teknik kan precis som i dag examineras enligt akademiska kriterier. Det viktiga är att fänriken vid examen blivit väl förberedd för den kommande tjänstgöringen.
Skulle det sedan visa sig att utbildningen till OF 1 inte kan ge de 180 hp som nu delas ut så är det inte hela världen, det kanske till och med är bra.
Mycket av utbildningen som genomförs under dagens officersprogram syftar till att ge kadetten kunskaper som ska användas först efter några år in i karriären. Det är min uppfattning att såväl försvarsmakten som individen tjänar på att officeren fortsätter sin utbildning och intellektuella utveckling efter examen. Jag skulle därför förorda ett system där officerare i nivå OF 1 fortsätter att på deltid läsa in de allmänna kurser och poäng som saknas, inklusive en C-uppsats inom egen inriktning. Efter godkänd uppsats kan officeren befordras till OF 2. Värdet med att skriva uppsatsen ca 3 år efter examen är att officeren då har praktiska erfarenheter att bygga sitt arbete på och att det därmed inte bara blir en akademisk metodövning utan även blir ett arbete som har en praktisk förankring i officerens vardag.
En omställning till det system jag skissat på är givetvis inte friktionsfritt, men jag anser att modellen har tillräckligt många fördelar i förhållande till dagens system och definitivt i förhållande till ”Sandhurstmodellen”. Oavsett vilken väg som vår politiska och militära ledning väljer så är det av avgörande betydelse att ni har klart för er vad ni vill åstadkomma och varför innan ni låser in er på hur ni vill åstadkomma det.
Lars Rössle
LSS
Kortsiktiga lösningar blir kostsamma lösningar (uppdaterat 17/7 16.10)
Ekot berättar idag om de statliga fastighetsbolagen digra arbete med att avveckla militära anläggningar och sälja dessa till företag och privatpersoner med anledning av försvarsbeslutet 2004 (FB 04) då Riksdagen beslutade att de facto avveckla det nationella försvaret och att istället satsa på internationella insatser.
FB 04 innebar dödsstöten för det svenska försvaret och det är följderna av detta försvarsbeslut som man idag har fullt upp med att försöka bromsa eller rätta till. Det blir nämligen så när man tänker alltför enkelspårigt och kortsiktigt i försvarspolitiken. Det Ryssland som i fredags inledde världens största militärövning sedan 60-talet var vid tiden för FB 04 helt uträknat och något nationellt försvar skulle inte behövas under överskådlig tid. Detta fick bland annat till följd att Flygvapnets samtliga krigsbaser avvecklades, utom två som skulle sparas för övningsändamål (Byggnader tillhörande vissa baser ser man förresten även idag på Fortifikationsverkets försäljningslista). Likaså sattes slutligt punkt för försörjningsberedskapen och de anläggningar med logistiskt stöd som skulle förenkla transporter av förband från ena änden av landet till den andra försvann också.
Idag 10 år senare är läget ett helt annat, även om det verkar ha gått talespersonen från Fortifikationsverket förbi. Det blev ett yrvaket uppvaknande i och med Georgienkriget 2008 och år 2009 fick Försvarsmakten åter order om att planera för ett nationellt försvar. Pendeln började därmed svänga tillbaka mot ett nationellt försvar. Problemet är dock att mycket av den förmåga man idag så kritiskt behöver för att kunna upprätthålla ett nationellt försvar avvecklats, sålts och som framgår av Ekots reportage, fortfarande säljs för högtryck. De kustrobotar som försvann redan i försvarsbeslutet 2000 är en förmåga som idag är hett eftertraktad och som nästintill varje politiker skulle vilja placera på Gotland. De flygbaser som behövs för att sprida flygvapnet finns inte längre. De har avrustats för mångmiljonbelopp, sålts för struntsummor och att återuppbygga dem skulle kosta mångmiljardbelopp. Att behålla dem ett tag till "utifall att" hade kostat några miljoner. När det fasta kustartilleriet avvecklades beräknas avvecklingskostnaderna ha uppgått till motsvarande 50 års driftskostnader.
Att Fortifikationsverket med flera andra statliga fastighetsbolag lyckas rädda några slantar ur konkursboet är naturligtvis tacksamt för skattebetalarna. Av investeringsvärden på motsvarande hundratals miljarder har man enligt Ekot lyckats dra in en miljard kr till staten. Det räcker sannolikt inte för att iståndsätta ens en enda krigsflygbas. Den civila marknaden för bergrum kan också sägas vara rätt mättad vid det här laget. Det går inte att ha ur många serverhallar som helst. I fallet med bergrummet i Nora har företaget redan gått i konkurs. Förhoppningsvis fick kommunen igen varenda krona man lade ut på att vara mellanhand i affären.
Självfallet är det positivt att Fortifikationsverket lyckas avveckla det som är övertaligt så det inte bär onödiga kostnader. Men hur vet vi att det är övertaligt? Historien har ju redan visat att såväl försvarsbesluten 2000 som 2004 var felaktiga. Idag är insatsorganisation 2014 den enda sanningen. En organisation som är beklagligen är illa anpassad för nationellt försvar. Vad sparas för den dag man kommer fram till att det är dags att växa ur IO 2014 på samma sätt som vi upptäckt med FB 00 och 04?
Tyvärr finns ingen sådan tanke idag eftersom inga pengar kan avsättas för omfall. Så sent som förra sommaren var avvecklingsarbetet i full gång med den sista krigsbasen för Flygvapnet trots att man år tidigare kommit fram till att just dessa behövdes. Att inte ta höjd för framtida eventualiteter och att fortsätta agera likadant idag som 2000 och 2004 kan betydligt mer kostsamt än vad underhållsdriften går på.
Nedan ett inslag ur Aktuellt efter den så kallade Järna-smällen 1987 med ett förråd som under 00-talet var helt föråldrat, men som idag åter visat sig vara i ropet
Uppdatering 18.30: Även i DN
Uppdatering 21.00: Uppdatering med reportage från Handelsbanken TV från det objekt som FortV nämner som en mycket lyckad försäljning, men där företaget bara ett halvår senare gjorde konkurs. Lägg märke till arealen som omtalas och lägg framförallt märke till det helhetstänkande som präglade det gamla Totalförsvaret. Något liknande existerar tyvärr inte idag.
Gamla försvarsanläggningar får nytt liv
Uppdatering 16/7 10.00: Aftonbladet hakar nu på med en artikel om utförsäljningarna
Uppdatering 16/7 14.10: … liksom Göteborgs-Posten. Verkar som om FortV får den intresseökning man sannolikt var ute efter när man "läckte" till media. Då blir det förhoppningsvis lite mer pengar in till statskassan.
Uppdatering 17/7 16.10: Ännu mer från GP.
Består de låga nivåerna? (uppdaterat 16/7 13.45)
På samma sätt som veckan efter Almedalen anno 2012 var mycket säkerhetspolitiskt intressant i närområdet så har även så varit fallet i år.
Militärreform hellre än vård, skola, omsorg
Under Almedalsveckan publicerade den ryska statliga nyhetsbyrån Interfax ett pressmeddelande att president Putin beordrat en översyn av den nu pågående försvarsmaktsreform 2020 i vilken de ryska väpnade styrkorna ska genomgå en mycket kraftig modernisering till år 2020. Det framgick inte då åt vilket håll översynen skulle ta. Tidiga rapporter talade om att Putin manade att försvarsreformen inte fick innebära för stora konsekvenser för det vi i Sverige refererar till som "vård, skola, omsorg". Ur global synvinkel, såväl som rysk, vore detta högst önskvärt. Om det är något Ryssland behöver så är det just ökade hälsotal och en samhällsutveckling där ekonomin differentieras från kolväten och krigsmaterielproduktion.
Oscar Jonsson publicerade i veckan ett mycket intressant blogginlägg på sin blogg Säkerhetspolitiska Reflektioner. Jonsson tar avstamp i det inlägg jag skrev för jämnt ett år sedan om att den ryska regeringen väljer att prioritera de väpnade styrkor före just vård, skola och omsorg. Jonsson har dock hittat data att ytterligare klä på dessa ambitioner, något som även Dagens Nyheter lyfte under gårdagen. De ryska militära utgifterna stiger nu från 15,7 % av de statliga utgifterna till 22 % år 2016. Som Jonsson redovisar handlar det om en BNP-ökning från 3,2 % till 3,8 %. Dock inkluderar detta inte områden som i andra länder skulle falla under den militära domänen, t ex inrikestrupperna, FSB med dess paramilitära delar och så vidare. Tas dessa med stiger utgifterna med ytterligare 1,5 %. (Som jämförelse kan nämnas att den svenska försvarsbudgeten år 2012 var 1,17 % av BNP)
Jonsson för sedan ett intressant resonemang kring försvarsreformen och anledningen till att den förre försvarsministern Serdyukov tvingades bort. Men vad är det som driver försvarsreformen? Varför denna enorma stegringstakt?
"Viktigt att se till övningarna som genomförs"
Stegringstakten är nämligen enorm. Inte bara i försvarsutgifter, utan även i återtagande av tidigare förmågor och omfattande övningar. Som flera säkert redan noterat initierade president Putin i fredags en beredskapsövning för de väpnade styrkorna. Från början omfattades ca 80 000 man i landets östra delar. På lördagen hade övningen svällt och hade 160 000 man insatta tillsammans med 1000 stridsvagnar och 130 flygplan. Förband i västra militärområdet omgrupperades snabbt österut, vilket fick påverkningar för den civila flygtrafiken i bl a Kaliningrad.
Den logistiska operation det innebär att ställa 160 000 man på krigsfötter och därtill flytta stora delar från en världsdel till en annan, kan inte nog betonas. Ej heller det faktum att detta är den största militärövning som genomförts i världen sedan Sovjetunionens kollaps för 20 år sedan. Frågan är även om man under Sovjetunionens sista årtionden var uppe på dessa nivåer. Det som räknats som världens största militära övning i ”modern” tid, övningen Zapad 1981, innefattade endast ca 100 000 man. För att sätta det i ett sammanhang så är den nu aktuella övningen mer omfattande personellt än de amerikanska styrkorna under Irakinvasionen. Man bör också komma ihåg att kan man mycket snabbt flytta avsevärda styrkor från väster till öster, gäller det också det motsatta.
Under årets Almedalsvecka höll Swedbank ett seminarium om den säkerhetspolitiska utvecklingen i Östersjöregionen. Från Försvarsmakten deltog generalmajor Dennis Gyllensporre. De kraftigt ökade ryska försvarsanslagen har gång efter annan betonats i den svenska försvars- och säkerhetspolitiska debatten, vilket från regeringshåll bemötts med att man måste sätta det i ett sammanhang. Sammanhanget är då att den ryska upprustningen är ”från en mycket låg nivå”. Detta påstående har gång efter annan skjutits i sank, då den låga nivån sedan många år lämnats.
Gyllensporre uttryckte under Swedbankseminariet klokt att ”det viktiga är inte Rysslands försvarsbudget utan övningarna de genomför”. Jag håller helt och hållet med i det påståendet. Jämför man rysk och amerikansk försvarsbudget ser man att den amerikanska är flera gånger större. Jämför man dock vad man får för samma summa pengar i de bägge länderna blir resultatet annat. Ser man till de övningar som Ryssland genomfört under senare år, speciellt det senaste, är det ingalunda någon låg nivå som framträder utan ett mycket målmedvetet och hittills framgångsrikt arbete att modernisera och förstärka de väpnade styrkorna. Frågan är om man i USA har möjligheten att lika snabbt dra igång en så omfattande övning som den som nu genomförs i Ryssland.
Ser vi alltså till de övningar Ryssland nu och nyligen genomfört blir bilden mycket bekymrande. Applicerar vi samma modell på Sverige blir bilden än mer oroande. Senaste gången Försvarsmakten på allvar övades sammansatt var 1993, även om en försvarsmaktsgemensam beredskapsövning genomfördes hösten 2009. Denna var dock i sammanhanget mycket liten såväl personellt som till omfång.
Den nu pågående beredskapsövningen är utan tvivel av en sådan storlek att den måste föranmälas enligt Wiendokumentet. Huruvida så har skett har jag ej funnit i rapporteringen. Om så har skett eller ej borde kunna meddelas av det svenska Försvarsdepartementet. Frågan torde ligga högt på den svenska agendan med tanke på att försvarsminister Karin Enström så sent som förra veckan var i Moskva för att just tala om vikten av att Ryssland är öppen med sin information om kommande övningar. Utan tvekan en följd av våren och försommarens aktiviteter i Östersjön. Det ryska försvarsdepartementet har utlovat information till utländska attachéer under måndagen. Ett nog så intressant val att dra igång en massiv övning på en fredag, därefter ”ta helgledigt” och tillhandahålla informationen efter helgen. Som jämförelse kan nämnas att enligt uppgifter till Försvar och Säkerhet var senaste gången Sverige behövde anmäla en övning enligt Wiendokumentet just 1993.
Indikatorer vs halmstrån
När man diskuterar rysk militär förmåga hänvisar ofta de som vill tona ned denna till att korruptionen gör att Ryssland inte kommer att nå målen, försvarsindustrin har inte förmågan, befolkningsutvecklingen ser negativ ut och att den ryska ekonomin inte kommer att klara försvarsutgifter av detta slag och så vidare. Tyvärr måste man konstatera att den ryska försvarsreformen trots detta hittills till största del har löpt enligt plan. Det enda smolket i bägaren än så länge rör personalsituationen där man likt i Sverige har svårt med det nya personalförsörjningssystemet.
Vad avser statsekonomin har åsikten många gånger framförts att denna inte klarar den nedgång i oljepriset som kommer de närmaste åren. Huruvida nedgången kommer eller inte i och med USA:s ökade möjligheter till självförsörjning balanserad mot en globalt ökad konsumtion av olja fortsätter att vara omtvistat. Den nuvarande ryska statsbudgeten för 2013 är beräknad på ett oljepris på 97 dollar per fat. Som jämförelse kan nämnas att oljepriset i år som högst stått i 118 dollar per fat och som lägst 99 dollar per fat. Sommarens oroligheter i Egypten har dock kommit som på beställning för den ryska regeringen med stigande priser och oljepriset nådde i fredags 109 dollar per fat.
Vad som framförallt bekymrar är de förhållanden som under slutet av 90-talet och 00-talet användes för att motivera den svenska ”strategiska time-outen” och vars förändring tillika skulle utgöra anledning till ett svenskt militärt återtagande, samtliga sedan år är uppfyllda. Inte minst frånträdandet av internationella avtal för nedrustning och kontroll, såsom CFE-avtalet oroar. Likt den dåliga investeraren finner man dock i Sverige ständigt nya halmstrån att försöka hålla sig fast vid för att slippa vidta några åtgärder, även om rodret nu sakta verkar ha börjat läggas om.
Vår försvarsberednings omvärldsrapport från i våras verkar föråldras snabbt. Denna talar till exempel om övningar i storleken 25 000 man och att ”det är långt till den omfattning övningsverksamheten hade i Sovjetunionen”. Vi får se vad man lyckas fånga upp till nästa rapport som kommer under våren.
Läget kring den pågående beredskapsövningen torde klarna något på måndag när attachéerna informerats. Möjligheten finns att de siffror som presenterats är uppblåsta. Dock är detta idag betydligt enklare att syna än för några decennier sedan tack vare utvecklingen inom rymdbaserade sensorer. Nyss rapporterades att det ryska strategiska bombflyget försatts i högsta beredskap. Sist detta skedde var i påskas. Vad som då hände vet förmodligen varenda svensk vid det här laget.
10 000-kronorsfrågan återstår dock att besvara. Vad syftar denna massiva ryska upprustning till och varför är det så oerhört bråttom? Otvivelaktigt är detta den viktigaste frågan att besvara. Svarar man dock fel, kan det få ödesdigra konsekvenser.
Bloggar: Jägarchefen, Cornucopia, Skipper, Försvar & Säkerhet (synnerligen läsvärt), Johan Westerholm, Brezjnev
Uppdatering 16/7 13.45: TT har felaktigt kablat ut att även Kina deltar i den stora ryska övningen. En uppgift man som är ensam nyhetsbyrå om i världen. Tyvärr har även SR/Ekot huggit på detta. Gissningsvis har någon sommarvikarie rört ihop det med den rysk-kinesiska flottövningen som genomfördes förra veckan, men som nu är avslutad. I övriga världen talas dock om övningen som en markering mot just Kina, men även Japan.
Media i Sverige har så smått börjat vakna och berätta om övningen. Hallandsposten hade en bra ledare i morse (tyvärr bakom betalvägg) och så även Norrköpings Tidningar. I Norrbottens-Kuriren blev det en notis på ledarsidan med en rejäl känga till försvarsministern. Även TT-artiklarna riktar viss kritik mot Försvarsberedningen enligt vad som även nämnts ovan i inlägget.
Andra TT-artiklar: DN, SvD,
Gästinlägg: Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra
Det är kul att se att försvarsdebatten lever vidare efter Almedalen och trots semestern. Kristdemokraternas försvarspolitiske talesperson Mikael Oscarsson kommenterar här i ett gästinlägg den debatt som partiets försvarspolitiska rapport rönt.
Wiseman
––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––
Mikael Oscarsson – tack till Wiseman och andra
Jag vill tacka alla bloggare för era bidrag till den försvars- och säkerhetspolitiska debatten – de behövs. Diskussionerna i bloggosfären är ett för mig viktigt forum för att hämta idéer om hur förfina eller modifiera förslag, utforma helt nya förslag eller ställa rätt frågor. Det utgör ett viktigt komplement till den bild jag får från förbandsbesök, föredragningar och myndighetsdokument.
Till min stora glädje har KD försvarspolitiska rapport fått stor uppmärksamhet och kommenterats av bland andra Wiseman, Skipper och min riksdagskollega Staffan Danielsson. Det har fått mig att fundera på hur jag skall förtydliga delar av rapportens innehåll i samband med försvarsberedningens fortsatta arbete, men även i andra sammanhang. Jag skulle därför vilja kommentera några av de frågeställningar som kommit upp i debatten på bloggarna, direkt och indirekt (t ex Jägarchefen avseende logistik) och i olika kommentarer till inläggen.
Avseende IO 14. Även om det är så att IO 14 inte uppfyller alla de krav som kan och bör ställas på en framtida svensk försvarsmakt anser vi att reformen bör fullföljas innan organisationen utökas. Dock ser vi det som viktigt att det även inom ramen för införandet av IO 14 (IO 23?) genomförs vissa förändringar. De viktigaste är:
- Rekryterings- och bemanningsproblemen måste lösas. En väg kan vara att införa substantiella premier för genomförd GMU med åtföljande krav på obligatorisk krigsplacering och tjänstgöringsskyldighet för övningar.
- Kvalificerad övningsverksamhet måste kunna genomföras. Kräver det att antalet heltidstjänstgörande soldater utökas?
- Logistiksystemet bör ges en tydligare inriktning mot att stödja nationella försvarsoperationer, ta emot utländskt stöd och så att den på ett bättre sätt kan understödja utbildning och övningar. Den pågående omorganisationen av försvarsmaktens logistik bör därför utvärderas med dessa grundläggande krav för ögonen, och mindre mot vad som framstår optimalt på ett excelark.
- Officersutbildningen, på alla nivåer, bör till delar förändras i en riktning där det läggs en ökad tonvikt på praktisk förbandsanknuten tjänst/utbildning och krigsstabstjänst.
- Lokala chefer bör ges ett större ansvar för rekrytering och utveckling av sin personal, det gäller såväl soldater som officerare.
- Även inom ramen för IO 14 måste åtgärder vidtas för att återskapa en permanent, kvalificerad, militär närvaro på Gotland.
Framtida utveckling. Här finns det mycket som bör göras för att skapa en rimlig nationell försvars förmåga:
- Generellt sett är organisationen för liten. Att skapa en tillräckligt stor organisation inom ramen för nuvarande modell där alla förband ska vara gripbara i fredstid är mycket svårt. Vårt förslag är att ”IO 14” kompletteras med en kaderorganisation där huvuddelen av personalen kan mobiliseras i ett skärpt säkerhetspolitiskt läge. Den kan skapas genom att avkastningen från ”IO 14” krigsplaceras. Det ger en potential att, åtminstone personellt, fördubbla antalet förband (det skulle också göra det möjligt att krigsplacera huvuddelen av officerskåren – det är väl därför den finns).
- IO 14 saknar ett antal väsentliga komponenter som: kvalificerat långräckviddigt luftvärn, utbyggt krigsbassystem för marin- och flygstridskrafterna, logistik på ”brigadnivå” och kvalificerat luftvärn till flottans stridsfartyg. Det finns även andra brister, i vissa fall avgörande för att någon funktion skall fungera, men här hänvisar jag av utrymmesskäl till rapporten.
Den fråga som debatterats mest, som det framgår av länkarna i början, är ekonomin. Att redan genomförandet av IO 14 kommer att kräva högre försvarsanslag än dagens är klart. En uppskattning är att det successivt krävs en anslagshöjning på i storleksordningen 10%. Exakta summor måste försvarsmakten själv räkna fram.
Den föreslagna utvecklingen på längre sikt kommer att kräva ytterligare medel. Hur mycket exakt är omöjligt att ange, det beror på ett stort antal förutsättningar som dessutom kan kombineras på olika sätt. Bara för att nämna ett exempel. Prisskillnaden mellan det kvalificerade europeiska luftvärnssystemet ASTER och det amerikanska Patriot lär vara betydande, exakt hur mycket vet man först efter genomförda förhandlingar (dessutom, kan det ryska S-400 var ett alternativ? - vi provade ryska stridsvagnar innan vi bestämde oss för Leopard).
Likaså har olika personalförsörjningsmodeller ett stort inflytande på kostnaderna. Den av oss föreslagna modellen att utnyttja personalavkastningen från ”grundplattan IO14” är billig. Här är problemet materielen till de kaderorganiserade förbanden. På armésidan är det till stor del en fråga om att underhålla och livstidsförlänga befintlig materiel. Det gäller främst de mekaniserade förbanden, stridsfordonen finns. Nyanskaffningsbehovet finns i första hand vid de olika stödfunktionerna. Samma gäller för marinens och flygstridskrafternas basorganisationer, personalbehovet kan tillgodoses genom avkastningen från” IO 14”, materiel måste anskaffas. Vill man vara riktigt ”gammalmodig” och ekonomisk kan man åter börja fundera på att krigsplacera civila entreprenadmaskiner vid ingenjörsförbanden och vid flygets banreparationsenheter. Civila tankbilar kan nog också ha en roll att spela vid olika underhållsförband etc.
De största kostnaderna är sannolikt förknippade med om vi gör enligt vårt förslag i rapporten, nämligen anskaffar ytterligare några stridsfartyg och bibehåller 100 stridsflygplan, samt att driva dessa system. Även här finns det flera alternativ. Fler Visbykorvetter, införa en ny typ av fartyg (flottiljledare?), ha en blandad organisation av Gripen C/D och E eller att inrikta sig mot bara E på sikt. Kostnaderna kommer att variera beroende på alternativ.
En bedömning är att det på lång sikt krävs ett försvarsanslag på ungefär samma nivå som våra nordiska grannar, ca 1,5 % av BNP, för att ge möjligheter att skapa en rimligt balanserad organisation för såväl rent nationella försvarsbehov som för att ge oss handlingsfrihet att hantera en svårförutsebar framtid. Den kommer inte att vara perfekt, det kommer alltid att finnas brister. Men den kommer inte att riskera kollaps om den skulle behöva användas på allvar. Dessutom skulle den antagligen utveckla dubbelt så stor operativ effekt jämfört med IO 14. Vi anser inte att en sådan inriktning är populism som Staffan Danielssons antyder, snarare är det en bedömning av vad som är möjligt och vad som krävs för att vi skall kunna bidra till fred, säkerhet och stabilitet i vårt närområde.
Som jag inledde. Alla förslag kan göras bättre, ibland behöver de också modifieras. Alla typer av synpunkter på och analyser av KD säkerhetspolitiska rapport mottas därför med tacksamhet. Helst i form av mail direkt till mig: mikael.oscarssson@kristdemokraterna.se , eller på olika bloggar. I det senare fallet finns dock risken att jag kan missa något då jag inte kan garantera att jag ser alla inlägg.
KD:s säkerhetspolitiska rapport, som ger en mer heltäckande bild av våra förslag, finns att läsa på http://www.kristdemokraterna.se/Global/Rapporter_Och_Dokument/F%c3%b6rsvars-%20och%20sakerhetspolitk%20ett%20allmanintresse.pdf
Mikael Oscarsson
Riksdagsman (KD)
Ledamot av Försvarsutskottet och Försvarsberedningen
In från sidan
Skipper har under Almedalsveckan kommenterat försvarspolitiken hos ett stort antal av våra riksdagspartier utifrån deras partiprogram och deras framträdanden på Försvarspolitisk Arena. Det enda partiet som har bemödat sig att i sin tur kommentera Skippers kommentarer är Centerpartiet vilket är lovvärt. Jag kommer således in något från sidan i denna diskussion, men det finns anledning till det.
I sin replik till Skippers inlägg tar Staffan Danielsson upp Kristdemokraternas försvarspolitiska rapport som populistisk och exemplifierar det med mitt inlägg där jag uppskattade kostnaden för Kristdemokraternas förslag till ca 20 mdr kr årligen i ökad försvarsbudget.
Det är en siffra jag står för – som det överslag det är. Kd-rapporten talar om att först förverkliga insatsorganisation 2014 och därefter gå mot en ny utöka organisation där nivån Armén och Marinen i princip fördubblas och Flygvapnet bibehåller 100 JAS 39. Som alla säkert är medvetna om så saknas det enligt Försvarsmaktens beräkningar från förra året mellan en och två miljarder kr årligen för att verksamhetsmässigt (det vill säga övningar, löner med mera) inta insatsorganisation 2014 till år 2019. Sedan det offentliggörandet har tillkommit uppgifterna om att svårigheter inom personalförsörjningen sannolikt fördröjer med ytterligare fyra år till år 2023, innan den insatsorganisation kan intas som år 2009 av Riksdagen beslutades skulle vara införd till 2014. Utöver underskottet i verksamhetsbudgeten råder ett underskott på uppåt 75 mdr kr avseende materielen för IO 2014. Underskott som tidigare regeringar skjutit framför sig och som den nuvarande i än högre grad bidragit till att skjuta på framtiden. Alla torde vara medvetna om att bara underskottet för den i sammanhanget blygsamma anskaffningen av JAS 39E saknar 5 miljarder kr under perioden, vilket föranlett en massiv omplanering av andra materielprojekt som man också är i skriande behov av.
Ja, jag håller fast vid att Kristdemokraternas förslag kommer att kräva tillskott på uppåt 20 mdr kr årligen om det ska finnas några realistiska planer på att någonsin inta insatsorganisation 2014 och med relevant materiel såsom planerades 2009.
Vad jag beklagar är att inte fler partier sällat sig Folkpartiets och Kristdemokraternas linje (i viss mån även Sverigedemokraternas) att verkligen införa insatsorganisation 2014 och ge finanserna för det. Är det verkligen att beteckna som populistiskt? Om nu Centerpartiet inte längre tror på insatsorganisation 2014, anser jag att man borde tala klarspråk om att vi nu får sikta på en lägre ambition i en ny insatsorganisation. Detta är inte något som kräver en rapport från Försvarsberedningen.
Att det kommer att bli mer pengar till försvaret i höstbudgeten tar jag som givet utifrån tonen i vårens försvarspolitiska debatter. Jag har dock svårt att se att det kommer att vara någonstans i närheten av vad som krävs för att införa insatsorganisation 2014, även om man nöjer sig med en lägre ambition avseende materielen. Jag gjorde tidigare i våras en utfästelse om att återuppta mitt medlemskap i Moderaterna om det skulle bli en budgethöjning över 10 %, vilket jag ser som något av en skamgräns för insatsorganisation 2014 till år 2019. Jag bedömer dock sannolikheten att så blir fallet som så liten att jag nog kan avvakta ett tag till med att leta reda på ansökningshandlingarna.
"En kaotisk situation där försvarets trovärdighet ifrågasätts"
"Jägarchefen" på bloggen med samma namn publicerade igår ytterligare ett mycket läsvärt inlägg. Denna gång om hur vi hittills lyckats med att inta insatsorganisation 2014 med anledning av personalförsörjningsbekymren och problemen med att organisationen aldrig övas. Det är något som även berörts på denna blogg, då de delar av organisationen som inte besatts med anställd personal fortsatt kommer att utgöras av värnpliktig personal grundutbildad innan 2010. Denna värnpliktiga personal kommer aldrig att repetitionsutbildas, vilket gör att Försvarsmaktens förmåga "här och nu" fortsatt är ihålig. Obegripligt, men så är det.
Det tidigare talet från regeringshåll om att ledorden "här och nu" skulle gälla eftersom "ett krig kunde vara över på vecka (Sten Tolgfors), har alltmer förbytts i samma retorik som gällde för den socialdemokratiska regeringen inför och efter försvarsbeslutet 2004, att tiden finns för återtagning. Det är nu inte längre lika viktigt med uppfyllnad av förband och förmågor. Det "här och nu" som skulle låta som mobilisering på några dagar och som i själva verket varit något helt annat, framstår alltmer som det mer eventuella 360 dagar eller 3 år som nyttjades hårt i FB 04. Det är svårt att tolka den officiella retoriken och finansieringsplanerna på annat sätt. Ett intryck som ytterligare förstärkts under Almedalsveckan.
Jägarchefen beskriver väl de logistiska "utmaningarna" att överhuvudtaget samla de geografiskt vitt spridda och singulära förbanden i Sverige till en fungerande sammansättning den dag de skulle behöva användas. Något som såväl försvarsminister och överbefälhavare duckat för i Almedalen. Vidare ges en bra exemplifiering av hur det nuvarande personalförsörjningssystemet kan fungera när förare Andersson bestämmer sig för att jobberbjudandet på Ikea trots allt lockade mer, samt svårigheterna med att någonsin öva med ett riktigt förband större än ett kompani.
Till finska YLE sade Finlands försvarsminister Carl Haglund nyss så här:
"Finlands väg är inte den svenska. Utan en värnpliktsarmé skulle vi också i Finland vara i en kaotisk situation, där försvarets trovärdighet ifrågasätts, enligt försvarsminister Haglund."
Haglund besökte förra veckan Almedalen och mötte bland andra utrikesminister Carl Bildt då försvarsminister Karin Enström var på besök i Moskva. Man kan så här i efterhand fundera över vad som dryftades i Almedalen och hur Haglund egentligen uppfattade sitt besök där.
Återigen kan konstateras att valet att rakt av avskaffa värnplikten (för att citera Försvarsdepartementet) var det absolut sämsta som kunde göras. Återigen sågade man av den gren man satt på när det försvarsträdet skulle beskäras. En gradvis övergång till yrkesförsvar hade varit en klokare modell, men den klokaste hade varit att satsa på en blandmodell. Ett beprövat koncept från andra länder.
Viktigast av allt. Båda dessa varianter hade också i mycket högre grad hjälpt till att behålla försvarets folkförankring. Det är inte något man behöver fundera så mycket på i vare sig Danmark, Norge eller Finland.
Senare idag ett inlägg i debatten mellan Skipper och Staffan Danielsson.
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
Putin ritar röda linjer1 dag sedan
-
-
-
-
Flygvapnets pilotutbildning3 månader sedan
-
-
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
-
Parklek m/601 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
NATO, nyttan för Sverige2 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
Agree to disagree...4 år sedan
-
25 år siden Srebrenica4 år sedan
-
Veteraner förtjänar att hedras4 år sedan
-
Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III)4 år sedan
-
Twittertrådar5 år sedan
-
-
-
Nytänkande, tack!6 år sedan
-
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
Halvsovande blogg8 år sedan
-
-
Reservofficer blir Totalförsvar8 år sedan
-
Påkörd av moped9 år sedan
-
-
Vila i frid Ralph Lédel9 år sedan
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?9 år sedan
-
Gick du på den lätta?9 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
