Samhällets stora sårbarhet (Uppdaterat 30/1 19.50)

Cornucopia tar ikväll upp en viktig aspekt av Försvaret som sällan diskutera eller omnämns, nämligen redundansen i samhället. Sedan Kalla Krigets slut har vi i Sverige alltmer övergett tidigare lärdomar om krav på redundans i samhällsfunktionerna. På Sälenkonferensen diskuterades försvar mot IT-angrepp flitigt. Det är välbehövligt, men det är så lätt att glömma många mer basala funktioner och att även dessa är mycket sårbara. Oavsett om det är främmande makt, brottslingar, icke-statliga aktörer såsom terrorgrupper eller helt enkelt bara en vanlig grävmaskinist som ligger bakom, blir resultatet detsamma för samhället. I dagens samhälle lyckas vi som bekant inte ens få tågen att gå normalt på vintern.

Redan på 90-talet försvann de klassiska sidorna "Om kriget kommer" ur telefonkatalogerna. Kriget kommer ju aldrig och ska heller aldrig komma, så de behövs inte. Idag har vi ju inte ens telefonkataloger i samhället och att i Försvarsmakten försöka ringa någonstans när automattelefonisten har tekniska problem är bara att glömma om man inte vill stå ett antal minuter i telefonkö eller lyckas komma in på intranätet och kan slå upp numret själv.

I dagens samhälle är det tänkt att medborgarna själva ska söka sin krisinformation på nätet på www.krisinformation.se. Där kan man t ex läsa sig till vad som händer om det sker en kärnkraftolycka och vilka åtgärder man själv ska vidta. Det finns också den föga användbara sidan om elstörningar och just detta visar väl på vilket Moment 22 krisinformation via internet egentligen är. Har man drabbats av en elstörning, lär man knappast heller komma åt www.krisinformation.se.

Situationen var nog med stor sannolikhet likadan för bosatta i landets nordligaste delar, när någon/några igår kväll klippte av en fiberkabel på några ställen utanför Luleå. Stora delar av norra Sverige fick kraftiga störningar i internettrafiken och tiotusentals människor blev utan mobiltelefoni, för att inte nämna IP-telefoni.

Det är skrämmande att se hur sårbart vårt moderna samhälle har blivit för de enklaste störningar och hur lite skydd det finns för vår viktigaste infrastruktur. Försvarsmakten har t ex tidigare förlitat sig mycket på sitt eget nät, men detta överförs i allt högre grad nu till det civila nätet, med avsevärt lägre redundans. På samma sätt har just internet och IP-lösningar marknadsförts tidigare med redundans som en stor fördel. Telia har sedan något år tillbaka börjat gräva upp och avveckla sina kopparnät i delar av glesbygden eftersom man anser att mobiltelefoni är en mer än fullgod lösning. Verkligheten har dock flera gånger visat sig vara mycket annorlunda.

En krisberedskap som går ut på att människor ska hämta information på internet och få larm via mobiltelefoner känns inte riktigt genomtänkt, speciellt när den inte ens kan hantera händelser som inte genomförts med vilje.


Uppdatering 30/1 19.50: SVT Rapport rapporterade precis att ytterligare en fiberkabel utanför Umeå saboterades samtidigt som kabeln utanför Luleå. Sammanträffande?


Media: SvD, Expressen, DN, SR, SVT
(Som med så många andra nyheter är det inte något som intresserar Aftonbladet. Man får vara tacksam att Egypten platsar hos Aftonbladet.)

Gästinlägg: Perspektiv på obligatoriets användande

Användandet av obligatoriet för att säkerställa lösande av uppgiften för SAE ISAF MEDEVAC har flera intressanta perspektiv.

Det ena är det ledarskapsmässiga. Soldater löser uppgiften bra när de drivs av en inre motivation att åstadkomma goda resultat. Den gynnas av en god relation mellan uppdragsgivare och de som är satta att lösa uppgiften. Härvid krävs det att båda parter har förtroende för varandra. Denna situation gynnas inte av att chefen inte håller löften som t.ex. fallet är när ÖB lovar att den internationella tjänstgöringsskyldigheten inte ska användas. Officerstidningen 6/2010. Detta förtroende försämras självklart ytterligare på det sätt obligatoriet infördes. Personalen hade valet att skriva under ett avtal som fortfarande inte är klart, eller bli avskedade. Med dagens samhälle där en familj kräver två inkomster för att klara vardagen är det för de flesta ett enkelt val. Till detta kommer självklart besvikelsen hos flygförarna där arbetsgivaren fullständigt ignorerat tidigare överenskommen omförhandling av det löneavtal, ALFF, som ingicks för över 10 år sedan. I västvärlden använder vi i huvudsak marknadsekonomi, d.v.s. utbud och efterfrågan är drivkrafterna som sätter löner på utförda arbeten. Rättviseargument som lika lön för lika arbete är bara floskler utan verklig förankring. Med detta i åtanke kan man fråga sig varför vi inte kan tillämpa marknadsekonomi på de flygförare Sverige vill skicka till Afghanistan? Ur ett moraliskt perspektiv är detta rimligt. Till detta finns det också en känsla hos personalen om att utbildning och materielstatus inte är fullgod och att de därför önskar skjuta på starten för lösande av uppgiften. Detta vill inte ÖB.

Ur arbetsgivarperspektivet kan man kanske rättfärdiga fattat beslut med följande argumentation. Riksdagen har bestämt att försvarsmakten ska skicka MEDEVAC helikoptrar till Afghanistan 1 april 2011. ÖB har fått denna uppgift och ska självklart försöka lösa den. Den mediala uppståndelsen kring tidigare stupade svenskar har gjort att trycket på Försvarsmakten att lösa denna uppgift är stor. Till detta läggs en lång historia av problem som omgärdat Försvarsmaktens helikoptrar med avveckling av gamla helikoptrar innan nya blivit operativa och stora förseningar i de system som blivit beställda, läs HKP 14 och HKP 15. Den personal som redan för två år sedan anmälde sig till förbandet gjorde det med vetskap om att syftet var att åka till Afghanistan. Detta gjorde att Försvarsmakten investerade hundratals miljoner i utbildningar och modifieringar för att skapa bästa möjliga förutsättningar för att förbandet skulle kunna lösa uppgiften. Personalen i förbandet är de som varit mest prioriterade avseende flygtidstilldelning och i skrivandets stund befinner de sig i Sydafrika för att ytterligare förbättra sin förmåga. Om Försvarsmakten har ett obligatorium för utlandstjänstgöring och ÖB någon gång ska användas det så är det nu! Personalen har i två år vetat om att de ska till Afghanistan och med den ingångna överenskommelsen har de fått utbildning med mera. Vad skulle vår uppdragsgivare, det svenska folket, tycka om att vi gjort investeringar på hundratals miljoner och så blev det inget för att några piloter inte kände för att åka? Det vore skandal, både ur ett samhällsekonomiskt perspektiv men också ur ett ”Force protection” perspektiv gentemot de svenska soldaterna i Afghanistan. Hur ska ÖB med detta i åtanke motivera framtida försvarsmaktsinvesteringar för det svenska folket?

Båda perspektiven har sina argument. Ur ett Försvarsmakts perspektiv är det viktigt att förbandet kommer ned i tid och att det med inte för stora begränsningar löser uppgiften under ”förhoppningsvis” två år.  Ur ledarskapsperspektivet finns det mycket mer att önska. Vad är det för fel med frivillighet, d.v.s. att personalen arbetandes i Försvarsmakten faktiskt trivs med sitt arbete och förmåner och att det finns ett ömsesidigt förtroende mellan arbetsgivare och arbetstagare.  Det sista kommer säkert att lösa sig om några år eftersom då är premisserna för arbetstagaren förhoppningsvis densamma som när de började sin anställning. Det som återstår att se är hur Försvarsmaktens personalsituation ser ut då? En sak som ändå är säker är att marknadsekonomin styr. Det vill säga, utbud och efterfrågan gäller. Försvarsmakten får den personal man betalar för. Ställer man inte upp på det är det fritt att välja ett annat arbete. Tyvärr kommer nog inte arbetsgivaren göra något förrän bristen på personal är akut och med ett obligatorium kan det ta en stund.


The Scarlet Pimpernel

Skyldigheten som aldrig skulle användas (Uppdaterat 30/1 10.00)

I höstas kunde man läsa Överbefälhavaren Sverker Göransson i en intervju i Officerstidningen 6/2010 lova att den internationella tjänstgöringsskyldigheten för försvarsmaktspersonal aldrig skulle komma att användas. "Jag har ingen ambition, och det har ingen annan i organisationen, att tvinga folk. Varför ska jag bestiga berg när jag kan gå över en kulle? Det är normal personalplanering i dialog med den enskilde som gäller. Ingen kommer att tvingas." I samband med detta nämndes på WW att det aktuella numret av Officerstidningen kan vara lämpligt att stoppa in i kassaskåpet för framtida bruk.

Bakgrunden till ÖB:s uttalande var naturligtvis den omfattande kritiken bland Försvarsmaktens personal mot att skriva på ett nytt anställningsavtal in blanco då alldeles för många frågetecken och oklarheter existerade kring vilka förmåner, rotationsfrekvenser, skyddsregler etc som skulle tillämpas. Mycket lite fanns på pränt och istället ombads personalen lita till den "goda arbetsgivaren".

Idag kom så det första officiella tillfället då anställda tvingas till internationell tjänstgöring. Trots ÖB:s ord har många förband sett sig tvungna att planera användning av skyldigheten för att få ihop personal till utlandsrotationerna. I ett antal fall har också enskilda officerare tvingats iväg.

Nu gäller det den förestående insatsen med sjukvårdshelikoptern Hkp 10B i Afghanistan. Hkp 10B har som bekant dragit med enorma förseningar. Från att från början haft målsättningen att vara insatsberedd januari 2008 har försening lagts på försening och målet är nu en insats i Afghanistan från 1 april 2011.

Problemen är dock inte slut. I dagsläget finns bara en tredjedel av de piloter som krävs för att hålla det utlovade rotationsschemat 1:4, med 8 veckor borta och 24 veckor hemma. Resultatet blir alltså ett fullkomligt ohållbart schema. Redan från början var förbandet underbemannat, men under uppbyggnadens gång har allt fler hoppat av, bl a då man inte ansett att förbandet tilldelats erforderliga resurser och utbildningsmöjligheter.

Från början har löftena från HKV till personalen i förbandet varit att ingen ska sändas iväg utan erforderlig utbildning, samtidigt som Försvarsmakten gentemot politikerna och allmänheten lovat att de svenska helikoptrar sänds till Afghanistan för att råda bot på situationen med tyska helikoptrar som av olika anledningar inte alltid kan leverera sjukvård i tid. Att det senare är en sanning med modifikationen och att situationen inte längre är sådan efter USA baserat dryga 50-talet helikoptrar i det svenska ansvarsområdet, hör inte till det politiskt korrekta att tala om i media. Nyligen genomfördes en undersökning av situationen på helikopterförbandet avsett för Afghanistan och den var allt annat än positiv.

Det är därför med viss förvåning man på Försvarsmaktens hemsida läser chefen för Helikopterflottiljen kommentera beslutet att utnyttja tjänstgöringsskyldigheten: "– Personalen är förberedd och utbildad, och det är därför naturligt att de får en order att genomföra insats. Det är ett krav från min sida att enheten tilldelas uppgifter som är i balans med personalens förmåga och utbildningsstatus. Detta regleras genom att vid behov lägga nationella begränsningar på vårt deltagande. Det är min fasta övertygelse att helikopterenheten kommer att lösa ålagda uppgifter framgångsrikt, säger Magnus Westerlund."

Det råder inga som helst tvivel om att såväl för nationen Sverige som för Försvarsmakten är det mycket utvecklande att ett svenskt helikopterförband får erfarenhet av att uppträda i ett skarpt stridsområde. Det kommer att dras enormt mycket nyttiga erfarenheter av detta. Ser man dock det kortsiktigt operativa resultatet riskerar det att bli pannkaka. Man skickar ett förband utan tidigare erfarenheter av en mycket komplex miljö, såväl fysisk miljö som stridsmiljö, med personal som i vissa fall inte alls vill vara där och utan erforderlig utbildning att lösa komplexa uppgifter som ISAF har höga förväntningar och ställer höga krav på. Man ska också över två års tid lösa en uppgift för två helikoptrar med en park på endast tre. Den servicetillgängligheten är orimlig. Vi vet alla vad den officiella bilden av tyska helikoptrar i Afghanistan är. Vad blir bilden av Sverige och svensk förmåga, när vi sätter ännu hårdare begränsningar? Oro för att just nämnda utveckling skulle inträffa har tidigare uttryckts på WW.

Det förstnämnda positiva effekterna hade uppnåtts i alla fall, även om man hade tilldelat förbandet mer resurser och övningstid. Ett politiskt löfte är ett löfte.

Sedan kan man också fundera på vad man ska tro om den goda arbetsgivarens övriga löften. Stämningen bland helikopterpiloterna lär inte bli muntrare efter detta besked. Vid rabaldret i höstas lovade Försvarsmakten att man äntligen skulle se över piloternas löneavtal som man i 12 års tid vägrat förhandla om, varvid reallönerna sjunkit med 15 %. För bara en vecka sedan bröt dessa förhandlingar återigen samman. Med tanke på den starka rekryteringen från civila helikopterbolag är det inte osannolikt att Försvarsmakten nu drabbas av en ännu kraftigare förlust av piloter, vilket vore en katastrof då man redan i nuvarande situation riskerar ha en brist på 50 % under decenniets andra hälft. Oroväckande är också att löneavtalet för de nya yrkessoldaterna, GSS/K korrekt benämnda, är mycket snarlikt.

Personalfrågorna är alltså minst sagt bekymrande för framtiden - som så mycket annat. Kanske skulle man börja med att ta tillvara på slutsatserna i rapporten om personaltjänstfrågor i Specialförbanden?

Aftonbladet, SvD, DN, 2,Chefsingenjören


Uppdatering 30/1 10.00: SvD har nu fått tag i den rapporten om status och problem hos helikopterförbandet som ska till Afghanistan. Som tidigare nämnt är det en mörk bild som rapporten målar upp.

Dagen till ära bjuds även ett gästinlägg på temat obligatoriets användande.

Europa och NATO utan USA? (Uppdaterat 27/1 08.45)

President Obama höll igår sitt årliga tal till nationen. Huvuddelen av talet kom att handla om USA:s stora problem med statsfinanserna. Obama vill frysa utgifterna i fem år och efterlyser en nationell samling kring ekonomin, där varje amerikan ska dra sitt strå till stacken för att utveckla USA och få ekonomin på rätt köl. Han förespråkade t ex satsningar på utbildning för att öka konkurrenskraften gentemot andra länder och det verkar också som om oljebolagens skattereduktioner försvinner.


Frågan är hur långt Obamas förslag räcker. Att frysa utgifterna i 5 år kommer endast att sänka det amerikanska budgetunderskottet med 400 miljarder dollar de närmaste tio åren. Tidigare i år skrev den amerikanske finansministern Timothy Geithner till kongressen för att be dem höja USA:s skuldtak och påpekade i sitt brev de ytterst allvarliga följderna för hela världen om skuldtaket nås. Amerikansk lag förbjuder staten att låna mer om skuldtaket nås och landet får därefter snabbt ställa in betalningarna. Det nuvarande skuldtaket ligger på ofattbara 14,3 biljoner dollar och nås enligt nuvarande beräkningar under perioden 31 mars- 16 maj 2011. I brevet motiverar Geithner att en återgång till 2008 års utgiftsnivå endast skulle försena förloppet 2 veckor. Obamas förslag skulle alltså minska skulden till någonstans strax under 13,9 biljoner dollar. Kommer det att räcka för att få USA:s ekonomi på rätt köl?

Den amerikanska ekonomin och Geithners brev kommenterades av den svenska finansanalysföretaget Stockpicker så här: "Det är ingen hemlighet att USA:s skuldsättning ökar dag för dag. Ökningen börjar dessutom anta en exponentiell kurva. Under de senaste två åren ökade skulden mer än under de fyra föregående åren. Mot bakgrund av detta är det inte direkt konstigt att man närmar sig det av kongressen antagna ”skuldtaket vilket i normala fall innebär att man enligt lag inte får låna mer. För att kringgå problemet har finansministern Timothy Geithner helt sonika skrivit ett brev till den amerikanska kongressen i syfte att förmå den att öka taknivån från 14,3 biljoner dollar. Ett av motiven var att underlåtenhet att höja gränsen skulle påskynda USA:s betalningsinställelse. Ord och inga visor. Märk väl att ordvalet var ”påskynda” och inte ”undanröja hotet”."


Var och en kan nog själv räkna ut vad ett sådant förlopp skulle innebära för USA:s möjligheter att fortsätta ingripa säkerhetspolitiskt i övriga världen. Europa ska nog börja titta närmare på en plan utan USA som garant och ryggrad i NATO. Som bekant går det heller inte speciellt bra för de övriga stora länderna i NATO och i EU, som Storbritannien, Tyskland, Frankrike och Italien.


Media: SvD, DN, 2, Expressen, 2, 3, Aftonbladet, 2, Affärsvärlden, DI, GP, Sydsvenskan


Uppdatering 27/1 08.45: Affärsvärlden: "- Endast USA:s räntebetalningar kommer att växa från dagens 10,8 procent av statsbudgeten till 20 procent år 2020. Det går inte ihop. Det är omöjligt att förstå varifrån alla de pengarna ska komma, säger Jørgen Ørstrøm Møller."

Fattigmansinlägg

Tid är ofta en bristvara så detta blir närmast en uppmaning att läsa två andra blogginlägg från idag.

Först och främst Rolk K Nilsson som kommenterar Gazproms framtid och vad detta kan innebära Nordstream och svensk del. Det är synnerligen intressanta och för den delen också bekymrande funderingar som redovisas.

Det andra är Göran Pettersson som skriver om temperaturen i försvarsdebatten. Liksom Göran har jag noterat att temperaturen skruvats upp på sistone och man får hoppas att trenden fortsätter. Ser man till antalet försvarsbloggar har det närmast skett en fördubbling under hösten och det märks tydligt på antalet nya inlägg och bredden i debatten. Låt det fortsätta så. Göran tipsar också om SvD:s intervju med Allan Widman om läget i försvarsdebatten. Vart är moderaterna egentligen på väg försvarspolitiskt?


Ibland hinner man inte mer än så här.

Wikileaks och JSF

Inte bara i Norge har Wikileaks orsakat problem för regeringen och dess avsikt att köpa JSF som ersättare till de åldersstigna F-16 man opererar. Nu händer samma sak i Nederländerna, där Wikileaksdokument anses visa på att USA hade bättre inblick i regeringens anskaffningsprocess än det nederländska parlamentet, vilket fått landets gröna vänster att gå i taket och kräva en debatt i frågan i parlamentet. Saab hade ett tag efter förlusten i Norge, kopplat ett bra grepp om Nederländerna när man med norska läxor i bakhuvudet, presenterade ett mycket attraktivt, tydligt och offentligt erbjudande till landet som verkligen satte JSF under lupp. Resultatet blev att en omfattande delegation från det nederländska försvarsutskottet besökte Sverige för att vidare informera sig. Parlamentet har sedan dess fört en fördröjningsstrid mot regeringens planer på att anskaffa JSF och hittills endast godkänt anskaffning av två förserieflygplan, vilket man senare återtog i ett beslut i maj 2010.

Brasilien har ju annars varit den större marknad som känts mest lovande för Saab och där har förre presidenten Lula länge undvikit att ta det slutliga anskaffningsbeslutet, trots att han uttalade sitt stöd för Rafale och Frankrike redan förra hösten, medan såväl flygvapen som landets flygindustri varit uttalat för Gripen. Anledningen till att inget beslut togs lär ha varit en fransk malör i FN, där man baktalade Lula och Brasilien. Vid årsskiftet, ställde jag frågan på Twitter vad nya presidenten Dilma Rousseff skulle innebära för Gripens chanser och hela FX-2-upphandlingen. Sedan dess har Brasilien också drabbats av omfattande översvämningar. Många trodde att Rousseff skulle välja att lägga ner upphandlingen, vilket i så fall skulle vara tredje gången i ordningen, med Gripen som vinnare i de bägge tidigare. Beslutet från Rousseff blev dock att upphandlingen ska göras om, så nu är racet öppet igen. Förvänta er att det ekonomiskt hårt pressade Frankrike och dess än mer hårt pressade försvarsindustri kommer att göra allt i sin makt och lite därtill för att vinna.

Även för svensk del är Brasilienkontraktet otroligt viktigt att vinna, med tanke på vårt eget flygvapens framtida utveckling. Det är dags att mobilisera kungahus, regering, industri och alla andra tillgängliga krafter för att vinna kontraktet.

Se även Chefsingenjören

Det kvoterade landslaget

Helsingborgs Dagblad skriver om hur dåligt det går för Försvarsmakten att rekrytera kvinnor. Går man efter Försvarsmaktens siffror för 2009 var inte ens 5 % av officerarna kvinnor, och då har ändå kvinnor kunnat ta anställning i Försvarsmakten sedan snart 30 år. Det går inte heller mycket bättre med rekryteringen av kvinnliga soldater visar HD:s artikel, som verkligen får en att lyfta på ögonbrynen.



"GMU är det första steget till en anställning inom försvaret och det finns en tydlig ambition om att sträva efter en så jämn könsfördelning som möjligt. Antagningsreglerna till utbildningen har anpassats därefter. Försvarsmakten har bland annat infört positiv särbehandling för kvinnor.
– Om vi har en man och en kvinna som båda har godkänt på testerna, så ska vi välja kvinnan, även om mannen har bättre resultat. Så gjorde vi även under värnpliktstiden, säger Lars Hammarlund, GMU-samordnare på Försvarsmakten.


....


– Eftersom vi använder positiv särbehandling har alla kvinnor som fått godkänt på testerna kommit in, säger Lars Hammarlund.
Antagningskraven har förändrats jämfört med under värnpliktstiden.
– De fysiska kraven har sänkts medan värdegrundskraven har höjts, säger han.
Kan man förändra kraven ännu mer för att få in fler kvinnor?
– Det är möjligt att man kan justera vissa delar, men i grunden tycker jag att de är bra, och egentligen ganska låga."

Det har sagts förut. Försvarsmakten är ett landslag i den yttersta av tävlingsformer, där vinnaren fortlever och förloraren inte längre finns. Det säger sig självt att det allvaret kräver att varje befattningshavare är den mest lämpade för uppgiften och att det då inte spelar någon roll om det är en man, kvinna, same eller svart fyller befattningen, bara vederbörande är den mest lämpade. Försvarsministern, som landets största påhejare av det nya yrkesförsvaret, fastställde i sitt tal i Sälen förra veckan att "I krig duger det inte att komma tvåa". Men med ett personalsystem, där man trots 7 sökande till varje plats inte lyckas fylla mer än 80 % av platserna till låga krav, talar inte för att oddsen att komma etta har förbättrats. Snarare tvärtom.


Jämför man med det amerikanska försvaret är andelen kvinnor 2010 15 %, och då tillåts kvinnor ändå inte att tjänstgöra på en rad olika stridande befattningar. I Sverige har ofta de fysiska kraven pekats ut som en anledning till att så få kvinnor finns inom Försvarsmakten. Jämför man återigen detta med USA finner man att de fysiska kraven är betydligt högre i USA med 19 armhävningar, 53 situps och 2 miles löpning på knappt 19 min för en kvinnlig soldat upp till 21 års ålder. I USA tar man också mycket allvarligt på fysisk status, medan en svensk officer som inte uppfyller de redan låga fysisk kraven inte har det minsta att oroa sig för. Lönen kommer den 25:e och RALS:en likaså såvida man inte gjort sig ovän med facket.

En av orsakerna till varför kvinnor skulle vantrivas i Försvarsmakten är snarare saker liknande den som i Sälen påpekades vid diskussion om Försvarsmaktens materielförsörjning: Först förra året anlände äntligen kronmärkta underklädor för kvinnor trots att vi haft kvinnor i Försvarsmakten i 30 år (lottor borträknade).


Återigen får man fråga sig om det nya sättet att rekrytera verkligen är det bästa, med tanke på de klena resultaten. Alternativet, att återgå till allmän mönstring och då även mönstra kvinnor, var något som förre ÖB Håkan Syrén förespråkade 2004. Utan tvivel skulle detta göra att flera ungdomar fick kontakt med försvaret, men däremot kan man fundera över kostnaderna. Dessa angavs då till 365 milj kr, men har säkerligen stigit avsevärt med tanke på allting numera ska vara avgiftsfinansierat osv. Dock genomfördes den mönstringen centralt och ett system med lokal mönstring i t ex skolor, borde vara billigare.

Vi lär inte ha sett slutet på kostnadsstegringarna för yrkesförsvaret. Inom något år kommer facit på systemet där soldater erbjuds en lön på 17 000 kr/mån, logementsboende utan matlagningsmöjligheter för 1100 kr/mån o s v. På vissa förband i landet har t o m den lokala officersföreningen tagit av egna pengar för att förbättra soldaternas boendestandard och skapa matlagningsmöjligheter. Resultatet lär i slutändan bli att lönerna måste höjas ordentligt för att man ska vara attraktiv på arbetsmarknaden, med påföljande höjningar även för officerslönerna. Förvarsbudgeten med drygt femtioprocentiga lönekostnader, som t ex modellandet för reformen, Nederländerna, rycker allt närmare.


Könsfördelningen i Försvarsmakten är sned, men man kan verkligen fråga sig om rätta sättet är kvinnlig särbehandling och att personalförsörjningen överhuvudtaget löses bättre genom allmänt sänkta krav. Vem blir det egentligen man lurar med detta agerande?

För att återigen citera försvarsministern i Sälen: "Det är soldaternas och förbandens kvalitet som avgör stridens utgång. Med detta menar jag materiell kvalitet, men lika mycket soldaternas utbildning, övning, samträning och erfarenhet. ...  Men kvantitet är en kvalitet, säger någon. Ja. Särskilt om det handlar om kvantitet AV kvalitet. Det var en lärdom av bl.a. Irakkriget att kvalitet slår kvantitet."

Låg numerär av lägre kvalitet, nämndes föga förvånande inte i talet.

Läs även Chefsingenjören

Uppdatering 23/1: I såväl SvD som DN skrivs det idag om det borttynande Försvaret.

Sagor och sanningar

Tredje dagen av Sälenkonferensen blev minst sagt intressant. Redan gårdagen blev ju intressant när Urban Ahlin (s) uppvisade ett helt annat engagemang än förra året. Snarast hade den Ahlinska skutan helt bytt kurs i en fråga som Ahlin inte alls ville diskutera förra året, vilket också Bodil Ceballos (mp) verkade lite överraskad över. Kan det vara så att Ahlin känner sig ha lite friare tyglar i avsaknad av en rorsman för Socialdemokratin? DN:s ledare uppmärksammade också träffsäkert hur det går "mode" i Sälenanförandena.

Intressant var också reaktionerna i pressen idag på försvarsministerns anförande, där den ena morgontidningen jämförde med Bagdad-Bob och väderprognoser, liksom en av kvällstidningarna. Uppräkningen över rysk militär förmåga och jämförelserna som gjordes i försvarsministerns tal lämnar en hel del att önska, men det får bli en fråga att återkomma till. Läs gärna också försvarsministerns tolkning av ÖB:s anförande och situationen. Försvarsministern gjorde ju igår också sin företrädare Leni Björklund sällskap när han inte förmådde berätta vilka förband som nu faktiskt finns gripbara. Sorgligt.

Apropå ÖB:s anförande var det glädjande då myndigheten äntligen går ut och erkänner att tilldelade medel inte är tillräckliga. Det krävs mer pengar efter 2015 om det ska finnas någon chans överhuvudtaget att hänga med. Det har påpekats gång efter annan tidigare, men äntligen också från myndighetens håll. Detta var också bland det sista förre ÖB gjorde som ÖB, men för döva öron.

Wilhelm Agrell var lika träffsäker som vanligt och det var högst intressant att se den andaktsfulla publiken lyssna till sagoberättaren och hans tragiska, men sanna berättelse om ett konkursbo. Hänvisning med varm hand till Chefsingenjören för ett referat av vad som sades.

Sanna var också Karlis Neretnieks fem minuter tecknandes en bild av den svenska militära oförmågan med koppling till den svenska solidaritetsförklaringen. Som tidigare påpekats finns ännu ingen förmåga eller ens någon som tittat på HUR vi ska kunna ta emot det utländska militära stöd som vi numera är fullständigt beroende av. Bilden av Gotland som Neretnieks målar upp är också en obehaglig sanning för dem som en gång avrustade ön. I ett tidigare inlägg på WW finns en karta över vad modernt luftvärn på Gotland medför. Läs också det utmärkta inlägget på Försvar & Säkerhet och Karlis Neretnieks anförande i sin helhet på Newsmill.


Överlag känns det som om en tillnyktring äntligen skett inom den svenska försvarspolitiken. Måtte det fortsätta åt det hållet under året, så det inte blir ett vakuum till nästa års rikskonferens.

Gästinlägg: När verkligheten når även generalerna

SvD:s "avslöjande" att Försvarsmakten ligger ett antal tusen soldater efter planerad förmåga kommer inte som en chock för många av oss anställda. Oron för att det ska bli svårt att rekrytera har uttryckts flera ggr tidigare av mig, såväl här som på Newsmill. Precis som befarat har det nu visat sig att processen inte var färdig innan den sjösattes och majoriteten av soldaterna GSS/T (tidvis tjänstgörande) inte kommer att kunna rekryteras ännu på något år. Återigen framstår det som ett mycket allvarligt misstag att utan övergångsperiod byta från värnplikt till yrkesförsvar. Nu stundar ett antal år med ett underbemannat försvar. Vad händer om detta synas? Kan vi ens genomföra en beredskapshöjning motsvarande Dagny II med den stora majoriteten av vårt reguljära försvar insatt i Afghanistan och en (eventuell) insats med NBG? Det blir mycket tunt på marksidan. Då spelar det ingen roll att chefen för Ledningsstaben ursäktar utfallet med att de nuvarande och planerade internationella insatserna klaras av ändå. Skattebetalarna har utan tvivel förväntat sig betydligt mer än så här. (läs även Försvar och Säkerhet)

Situationen blir inte så mycket bättre av att vi anställer våra soldater på 8 år med möjlighet till förlängning. Efter de första sex månadernas provanställning, är den ömsesidiga uppsägningstiden 3 mån. Så gick det med den lite för otrevliga insatsen. Att hitta skyttesoldater är det minsta av problemen. Men hur hittar vi specialisterna och motiverar dem att ta anställning för 17 000 kr/mån i 8 år? Härom veckan samspråkade jag med en soldat på ett av Stockholmsförbanden som utan minsta stolthet i rösten svarade att hans löneutveckling gav honom möjlighet till 19 500 om 8 år och då hade han ändå fått börja på 18 000 kr. Vi behöver inte ens gå så långt som att prata verkliga specialistområden. Ta bara en lastbilschaufför. Varför ska denne köra lastbil åt Försvarsmakten för 17 000 kr/mån och blir skjuten på när han kan tjäna avsevärt mycket mer civilt och ändå se världen? Upplevelsen, säger säkert någon. Ja, men den lär knappast räcka i 8 år och för att föda en familj som knappast vill bo på logement.

2019 var det tänkt att "dagens" försvar skulle vara fullbemannat. Så lär icke bli fallet. Till Österrike som enligt uppgift tittar på Sverige som förebild för försvarsreform, vill man bara säga grattis.

Nu stundar det gnabb om vems ansvaret är: Försvarsmaktens eller politikernas? Vem som får vika sig är inte svårt att räkna ut.


/Wiseman

------------------------------------------------------------------------

När verkligheten når även generalerna

Så har det då skett. Media (SVD) har upptäckt att vårt nya personalförsörjningssystem och våra ansträngningar att rekrytera är ett fiasko. Lagom till Folk och Försvar i Sälen också. Den veckan som oftast innebär mest positiv reklam för FM på hela året. Politiker och generaler pratar vitt och brett och vilka fantastiska förmågor vi har, vilken spjutspetsteknologi vi besitter inom vissa områden. Men i år då? Inte så värst mycket bra reklam, och så kommer det ut. Att personalförsörjningen är ett fiasko.

Men vänta... Det vet vi väl alla? Det har vi väl vetat i flera år, att det blir färre och färre soldater att rekrytera. Till och med till Utlandsstyrkan som kunnat locka med det allra bästa har haft problem sedan länge? Själv har jag rekryterat oavbrutet i ungefär ett år nu och jag har fortfarande inte full pluton. Jag klarar inte av att tillsätta folk i den takten de byter förband eller slutar. Trots att jag kan motivera med stora övninga kommande år, utlandsinsats inom en snar framtid och en möjlighet att tillhöra ett av sveriges mest attraktiva förband, både till uppgift och lokalisering. Det går inte hitta dugliga män eller kvinnor som klarar mitt förbands krav. Visst finns det folk i ladorna, men ärligt talat, GSU hemvärn? Nej tack. Soldater med gamla skador eller bristfällig fysik? Nej tack. Nåväl, låt gå för att jag har höga krav, men jag vägrar att göra kravunderskridanden. Får jag in skräp kommer fler av de som är dugliga sluta, så är det.

Det inträffade har vi vetat länge. Vi som är plutonchefer har i flera år rapporterat detta uppåt. Vid varje förbandsbesök av FML så jag har rapporterat direkt till generaler och överstar. Inget har hänt och nu vet hela världen vilka byfånar vi är. Vår käre försvarsminister har inte ett dugg koll på läget. 7 sökande till varje plats, säger han. Vad spelar det för roll när tre av dessa egentligen inte vill söka utan bara slängde i väg något för sakens skull. När en har ett kriminellt förflutet. En är rygg skadad sedan tidigare och en inte ens genomfört värnplikt. Den sista har så dåliga vitsord ingen vill ta i honom med tång. Försvarsministern har inte koll. Men han är nog också lurad.

Vad ska vi då göra? Det är enkelt i min värld.

1.) Höj lönen 2000 kr för samtliga befattningshavare. Det går helt enkelt inte leva på 12 000 kr efter skatt om man har eget boende och en bil att åka till jobbet med. Testa själv om du inte tror mig.


2.) Inför ordentliga förmåner som gratis mat och stöd till hemresor.

Svårare än så är det inte. Jag vet för jag har jobbat med det här ett tag nu. Varje vecka tackar soldater nej för att dessa två saker inte finns. Så jäkla dyrt är det ju inte. Maten har vi haft som utgiftspost i 109 år så det borde vi ju kunna beräkna och ett busskort kostar inte många kronor i månaden. Alla kan ju inte få hemresor med flyg men det förstår nog alla. Ingen förväntar sig det eller oxfilé varje dag.


Just nu myser jag. Jag är nöjd över att politikerna är förbannade och precis fattat att de är förda bakom ljuset. Jag är mycket nöjd över att alla i hela världen nu vet att vi inte ens kan tillsätta 3000 platser i vår ”försvarsmakt”. Jag är inte nöjd för att det är så det är. Jag är nöjd för att verkligheten har hunnit ifatt generalerna. Och då är det plötsligt inte så roligt längre.

/Trupparen 

Media: SvD, 2, 3, 4, Aftonbladet, DN, 2, Expressen, 2
Bloggar:  Försvars & Säkerhet, Försvarsministern, Johan Westerholm, Cornucopia, Tokmoderaten,  Chefsingenjören,

Mörkläggning? (uppdaterat 16/1 21.30)

TV 4:s ledande nyhet på söndagen är att (s) och (fp) anser att kostnaden för Gripen och närmare bestämt modifieringen till en enhetsflotta om 100 flygplan 39 C/D, mörkläggs. Huruvida så är fallet är svårt att säga. Däremot är det svårt att se något fel i att t ex Riksrevisionen uppdras att utreda kostnaderna. Man bör i så fall skapa en post, där driftskostnader beräknas på samma sätt som brittiska riksrevisionen gjort för brittiska stridsflygplan, där kostnaden per flygtimme för Eurofighter beräknades till drygt £70 000 per flygtimme. I Sverige räknar Försvarsmakten med en kostnad på ca 40 000 kr/h för Gripen. Likadana beräkningar skulle ge en enorm svensk fördel i ansträngningarna att sälja Gripen till andra nationer.

Bakgrunden till nämnda utspel är naturligtvis att det nu är försvarspolitisk högsäsong då Folk och Försvars årliga rikskonferens inleds i eftermiddag. Även om inte Gripens framtid finns med i det presenterade programmet, är det troligt att det kommer att finnas med i diskussionerna i alla fall. Håkan Juholt (s) uppvisar en sund inställning. Behovet av nya flygplan kommer är stort inför 2020-talet, men kostnaderna måste vara transparenta.

Uppdatering 21.30: Tydligen kommer "mörkläggningen" att diskuteras i Nyhetsmorgon måndag kl 09.45.

Cyberhotet uppmärksammas i Sälen (uppdaterat 16/1 16.00)

Sveriges EU-kommissionär Cecilia Malmström tjuvstartar sitt anförande i Sälen med en debattartikel i DN om behovet av ett samordnat IT-försvar mellan NATO och EU. Just IT-försvar och cyberkrigföring är ett starkt tema vid årets Sälenkonferens, vilket är att välkomna då det är ett område inom vilket ansträngningarna måste ökas. Med start igår började t o m försvarsminister Sten Tolgfors erkänna att EU-länderna hanterar sina försvarsgarantier genom NATO, så behov av samordning mellan NATO och EU föreligger för svensk del om vi inte går med i NATO.

Precis som Malmström skriver är cyberarenan överskridande de klassiska territoriella gränserna. Jag vill därför hänvisa till mitt förra inlägg i ämnet avseende vilka enorma risker och möjligheter detta erbjuder inom krigföringen, liksom Johan Sigholms artikel hos Folk & Försvar. Vad Malmström i övrigt inte nämner är det enorma underrättelsearbete som bedrivs inom cyberarenan. Nu senast under hösten utsattes Saab för mycket omfattande intrångsförsök och USA har flera gånger råkat ut för stölder av omfattande mängder material rörande känsliga vapen- och materielsystem. Hur mycket av J-20 är inhemsk forskning, kan man fråga sig. Helt klart är det så att ytterligare och omfattande ansträngningar krävs på området. Det återstår att se vad inriktningen blir budgetunderlag 2012 från Försvarsmakten, men i 2011 års version avsåg man skjuta förmågeutvecklingen på framtiden.


Uppdatering 16.00: MUST:s syn på cyberhotet.

NATO, solidaritetsförklaring eller själv är bäste dräng? (uppdaterat 15/1 18.40)

Lördagen bjuder på två intressanta försvarspolitiska debattartiklar, vilket får ses som en upptakt inför Folk och Försvars årliga rikskonferens i Sälen med start söndag.

I DN skriver försvarsminister Sten Tolgfors om ett gemensamt svensk-tyskt initiativ för att öka och förnya försvarssamarbetet inom EU i syfte att minska respektive lands försvarskostnader. Bakgrunden är naturligtvis den ekonomiska kris som de flesta EU-länder befinner sig och som för med sig stora neddragningar inom ländernas försvar. Detta gäller inte minst flera av de stora länderna som Storbritannien och Tyskland, vilket måste ses som oroande för svensk del.

Som tidigare nämnts på WW står nu brittiska försvaret inför ett veritabelt stålbad, där man om några år kan ifrågasätta landets fortsatta förmåga till större expeditionära insatser. Situationen ser inte mycket annorlunda ut för t ex Tyskland som också kommer att genomföra mycket stora neddragningar inom försvaret.
Försvarsministern talar om att Sverige fortsatt vill att EU ska vara en stark global aktör, vilket kräver att medlemsländerna bibehåller sin militära förmåga. För svensk del förutsätter dagens inriktning på det militära försvaret att övriga EU-länder har just en fortsatt stark militär förmåga och kan komma till Sveriges undsättning i händelse av kris eller krig, då uppgiften att försvara Sverige mot väpnat angrepp inte längre är aktuell för Försvarsmakten ensam, utan skall endast kunna lösas med stöd av andra länder.(Regleringsbrevet 2010)

Med detta i bakhuvudet är det också synnerligen intressant att i nästa stycke av försvarsministerns debattartikel läsa att "Ömsesidiga territoriella försvarsgarantier hanteras av NATO, inte av EU, för de länder som väljer medlemskap där". Vad innebär detta för Sveriges del och den så ofta omtalade svenska solidaritetsförklaringen? Vilket militärt stöd kan vi då som icke NATO-medlemmar förvänta i händelse av att försvar mot väpnat angrepp ska genomföras? Det här måste Regeringen vidareutveckla eftersom man alltid tidigare framställt solidaritetsförklaringen som garanten för svensk säkerhet.

Debattartikeln innehåller i övrigt en del bra förslag där EU-länderna kan samarbeta avseende t ex gemensam grundläggande flygutbildning, övervakning etc. Gemensam utveckling av krigsmateriel är också ett intressant område, men där finns både faror och vinster. Vinster kan påräknas när det är ett begränsat antal länder involverade i kravställning och produktion. Försvarsministern nämner här Archer som ett bra exempel. Farorna, innefattande omfattande förseningar, fördyringar och missade målsättningar uppstår när ett större antal länder ska delta och alla ska ha sin rättmätiga del av kakan och man sätter politiskt korrekhet i främsta rummet. Avskräckande exempel på detta är t ex NH 90, A-400M och inte minst Eurofighter. Rörande den senare kan man se att de nationella samtida stridsflygprojekten, Gripen och Rafale, har nått betydligt längre avseende målsättningar, mognad, förmågor och till betydligt lägre kostnader än sameuropeiska Eurofighter.

Att "poola" resurser har blivit väldigt på modet de senaste åren framförallt avseende transportflyg, lufttankningsresurser och nu senast helikoptrar och hangarfartyg. Det är ett effektivt sätt att lösa gemensamma problem avseende expeditionära insatser företrädesvis i lågintensiva konflikter. Poolning bygger på att det nationellt finns en överkapacitet som man kan låna ut till andra behövande samarbetspartners. Problemet uppstår när resurserna uppstår nationellt och på flera håll samtidigt. För svensk del förlitar vi oss nu mycket kraftigt på poolningen av C-17 för att lösa många av våra transportproblem då vår flotta med Tp 84 blir mindre och transportbehoven har ökat. Faran här är att den dagen vi själva behöver transportresurserna finns de inte att tillgå då någon annan behöver dem samtidigt. Om den dagen infaller att solidaritetsförklaringen behöver åkallas, är det svårt att se att det finns "poolade" resurser att få tag i.

Sverige har liksom några av de övriga nordiska länderna klarat sig mycket bra i genom den ekonomiska krisen och det är till största delen Alliansregeringens förtjänst. I flera andra europeiska länder har företagen tagit sig ur krisen, men mycket oroande är att det har inte dessa länders statskassor, där nedgången fortsätter och som tidigare nämnt med allvarliga följder för ländernas och den europeiska försvarsförmågan. Utöver de nordiska länderna finns det ytterligare ett land i närområdet som har snurr på ekonomin och det landet satsar stenhårt på sitt försvar. Det landet är Ryssland, vilket för in på nästa intressanta artikel. I UNT undrar Bo Pellnäs vart den ryska upprustningen syftar. Han är inte ensam om den undringen.

De senaste tio åren har såväl rysk BNP som den ryska försvarsbudgeten stigit med 100 % och försvarsbudgeten är planerad att öka ytterligare med 50 % de kommande åren och där merparten av landets väpnade styrkor inom 10 år ska ha omsatt sin materiel till fullt modern. Rysk BNP lär dock inte hålla samma takt även om landets ekonomiska situation och tillväxt säkrats för lång tid framöver genom energiexport till Europa och Kina. Liksom Pellnäs måste man fråga sig vad syftar den massiva ryska upprustningen till där stora delar läggs just på offensiva vapensystem snarare än defensiva? Hade Ryssland varit ett fullt stabilt land med en fullt utvecklad demokrati där huvuduppgiften för de väpnade styrkorna var att ställa förband till det internationella samfundets förfogande för fredsinsatser, hade farhågorna varit mindre. Nu är Ryssland inte ett sådant land, och mängden politiskt våld och antalet mord på journalister avskräcker.

Pellnäs oroas av Frankrike, Italien och Tyskland prioriterar sin egen sysselsättning genom export av krigsmateriel till Ryssland och gasleveranser, framför en sammanhållen säkerhetspolitik inom EU och NATO. Det blir bisarrt när ett EU/NATO-lands export av krigsmateriel (Mistral) får andra NATO-länder att känna behov av att vidta förstärkningar av försvaret och efterlysa utökad försvarsplanering i NATO.


Som understryks av försvarsministerns debattartikel om att EU inte är en garant för territoriellt försvar, parallellt med den kraftigt minskande europeiska försvarsförmågan och den ökande ryska upprustningen, är det dags att på allvar se över den svenska försvarspolitiken där det finns åtskilliga mörka moln på horisonten. Vilken väg ska vi välja, ett alltmer splittrat NATO och dess garantier, solidaritetsförklaringen av tveksamt värde eller en mycket dyrbar egen väg? Det troligaste är nog valet av det absolut sämsta alternativet - att inte göra något vägval alls.


Andra bloggar: Chris Anderson, Cornucopia, Försvar & Säkerhet, Gyllenhaal, Försvarsministern, Mats Engström

Uppdatering 18.40: Läs även FM f d infodirektör Staffan Doppings reflektioner över Sälenkonferenser, där han efterlyser en tydligare debatt om Försvarets uppgifter. "Även om politikerna tacksamt läser MUST:s årliga bedömanden så vill de själva tolka och artikulera omvärldsläget. Och den tolkningen är oftast digital. Överhängande hot eller evig fred. Inget mitt emellan."

Ännu tuffare tider för RAF

The Guardian berättade härom dagen att det nu verkar som den brittiska försvarsbudgeten ligger £2 mdr back, eller totalt 7,5 %. Det kan bli så illa att man måste skära ner ytterligare £1 miljard per år utöver tidigare annonserade nedskärningar. Även om man drar ner ambitionerna för försvaret ytterligare utöver tidigare neddragningar kommer försvarsbudgeten att behöva ett tillskott inom några år.

Som tidigare nämnts på WW talas det om endast 6 divisioner stridsflyg för RAF i framtiden. Nu framkommer det att RAF kommer att bli tvingat skrota över 50 av sina Eurofighter av Tranche 1 (delserie 1), varav många endast är något år gamla. Anledningen är att man inte har råd att uppgradera dem. Tranche 1 har endast rudimentär jaktförmåga och är i JAS-termer motsvarande äldre versioner av JAS 39A. Det var tidiga flygplan ur Tysklands Tranche 1 som såldes till Österrike och som landet nu har mycket stora problem med att hålla i luften, både tekniskt och ekonomiskt.

Vid första anblicken kan det vara lätt att vara lite skadeglad som svensk åt de enorma problem som Eurofighterländerna dras med, inte minst österrikarna som bara timmar innan affärens offentliggörande av "outgrundliga" skäl svängde från Gripen till Eurofighter.

I själva verket är det ytterst bekymrande att framförallt Storbritannien sitter i en så trång sits avseende militär förmåga i framtiden. Storbritannien har traditionellt varit ett av västvärldens starkaste militära fästen och tillsammans med USA en garant för västlig militär förmåga i Europa. Därhelst NATO förväntat sig militära problem i Europa har Storbritannien varit en av nyckelspelarna i att leverera expeditionär förmåga. Det är tydligt att man börjar förlora den förmågan p g a ekonomin och situationen är inte bättre i flera av de andra starka EU-länderna. Det är bekymrande för ett land som Sverige som nu helt och hållet förlitar sig på utländsk militär hjälp för att klara att försvara landet.

Av problemen med Eurofighter bör man också lära sig läxan att ett multinationellt stridsflygsamarbete inte behöver vara bättre och ekonomiskt mer fördelaktigt än ett nationellt. Tillverkningskostnaden för Eurofighter är otroligt mycket högre än för Gripen, då samtliga av de fyra ursprungsländerna ska lägga sin hand vid tillverkningen och monteringen av varje flygplan. Det säger sig självt att logistiken då blir fruktansvärt dyr och ineffektiv, men politiskt korrekt. När sedan varje land också ska prova ut var sin liten del av flygplanet uppstår också friktioner. Resultatet är ett flygplan som ligger nästan tio år efter JAS 39 i utveckling, till en enormt mycket högre kostnad trots att projekten startade vid ungefär samma tidpunkt. Liksom Sverige valde Frankrike att gå sin egen väg och ta fram Rafale, som både är billigare och längre kommen än Eurofighter. Som Air Vice-Marshal Greg Bagwell uttryckte det härom månaden angående avvecklingen av Harrier, köpen av JSF och nya hangarfartyg: "Jag skulle bli mycket förvånad om vi inte har brittiska piloter, flygandes franska Rafale från brittiska hangarfartyg inom några år".

Förhoppningsvis blir det tid i helgen för nästa del av Luftförsvar på 2020-talet.

Ut i nätet

Eftermiddagens seminarium om JAS 39 Gripen och Luftförsvarets framtid avslutades med nyheten att en JAS 39 på F 17 hade rullat ut i nätet vid landning. Vad utrullningen berodde får utredningen utvisa och det är bara onödigt att spekulera i orsaker. Däremot kan man återigen konstatera den goda funktionen hos utrullningshindren på svenska militära flygplatser. Återigen har utrullningshindren fyllt sin funktion och räddat materiel till ett värde av hundratals miljoner kr och pilotens hälsa. Flygplanet är med stor sannolikhet bara att bogsera in i hangar för kontroll och reparation av eventuellt fel som orsakade utrullningen. I de flesta andra länder och framförallt inom NATO, används bromsvajrar, liknande de på hangarfartyg istället för nät, vilket är betydligt mer påfrestande för flygplanet och mindre säkert än det använda nätet.

Seminariet handlade om anskaffning av nästa version av JAS 39 spårade i sedvanlig ordning ur, där grundtron hos de flesta debattörer numera verkar vara att det är helt nya flygplan som ska anskaffas tack vare media. Hur mycket vi än önskar det och hur smidigt det än vore så avstannar tyvärr inte utvecklingen av krigsmateriel i omvärlden även om vi låter den svenska göra det. De JAS 39C/D vi har idag kommer inte mäkta med 2020-talet utan mycket kraftiga modifikationer avseende sensorer, egenskydd och dragkraft. Med tanke på Försvarets nuvarande och kommande inriktning och i anslutning till dagens utrullning, kan man fundera på om det inte blir krok på JAS 39E/F. Man måste inse att det flygplan vi en gång beställde, utifrån då helt korrekt parametrar, var avsedd för korta uppdrag över Sverige och Östersjön och med ett stort flygbassystem i ryggen. Den framtid vi nu måste planera för är diametralt annorlunda där vi förbundit oss att bidra till andra länders försvar och där vi endast förfogar över en handfull baser varvid kraven på räckvidd och uthållighet drastiskt förändrats. Det är intressant hur så många tyckare kan ha åsikter om just valet av motor utan större inblick i vad motorn ska användas till vilka krav som kommer ställas på motor i framtiden. Mer om detta i ett kommande inlägg i den del av Luftförsvar på 2020-talet som kommer att handla om just stridsflyg.

Att döma av debatten i media framstår det som om de flesta motståndare till "super-jas", som media döpt det hela, i grunden snarare är skeptiska till allt annat än tron på en framtid med gröna skogar och kvittrande svalor. Egentligen är det inte så mycket Gripen man är emot, utan Gripen har snarast fått bli en symbol för försvarspolitiken. Därför är det för dem så oerhört viktigt att kämpa i varje delfråga, som t ex motorer, vapen, radar, etc.

Ledarskapmässigt kändes det mycket "modernt" att ansvarig för materielinköp för 2020-talet, konteramiralen Odd Werin, står och ska beskriva kraven på och innehållet i en framtida version av JAS 39. Förr i tiden hade det utan tvekan varit en flygvapenofficer, troligen pilot, och kanske inte ens överste till graden. En sådan hade förmodligen kunnat svara mer i detalj på vad som kommer att krävas av framtida stridsflyg och vad som motiverar de olika modifikationer som räknades upp. Eventuellt hade det varit flygvapenchefen själv, men någon sådan finns ju inte sedan försvargrenarna avskaffades till förmån för en uppdelning i köpare och säljare där ingen riktigt vet vem som "äger" en viss fråga eller beslut.


Glädjande att se är dock att det börjar bli bredare och bredare krav på att en ny luftförsvarsutredning görs. Dock blir man lite orolig av att ekonomin hela tiden sätts i första rummet. Naturligtvis finns det en ekonomisk verklighet, det är vi alla medvetna om. Däremot finns det allt som oftast en verklighet utanför den ekonomiska. Det är denna man bör beskriva och sträva mot, men slutprodukten blir naturligtvis en produkt av resurserna. So be it.  Nu kan man i stort sett välja valfri offentlig utredning ej gjord av oppositionsparti eller liknande så ser man att kravet och målbilden helt överensstämmer med tilldelade resurser. Något annat vore ju naturligtvis politiskt självmord. Är det inte märkligt hur alla försvarspolitiska utredningar kommer fram till att det är just lagd hotbild som är den korrekta utifrån budgeten budget som är den korrekt utifrån hotbilden? Detta är en av de stora farorna med en ny luftförsvarsutredning, liksom alla andra utredningar. Lurar man sig själv eller någon annan? Görs en utredning ska det vara med deltagare utifrån en mycket bred bakgrund, Försvaret, politiken, industrin och därtill gärna några obundna civila förmågor.

Dagens seminarium på video: del 1, del 2
Övriga media: Syds, DN, GP
Bloggar: Allan Widman

C-17 Medevac

På bloggen Transporter i krisen hittade jag detta intressanta videoreportage om en amerikansk C-17 Medevac som hämtar hem sårade från Afghanistan. Reportaget ger en inblick i vilka enorma resurser som avdelas för att ta hand om sårad personal och vilken fantatisk plattform C-17 är.

Mer smakprov

Idag bjuder Cornucopia på ytterligare ett smakprov ur kommande romanen "Midvintermörker" som ställer Sverige inför ett ryskt angrepp på Gotland något år bort i tiden, allt anpassat till rådande försvarssituation. Oddsen lär inte vara höga för att det kommer att säljas en och annan bok till försvarsanställda och försvarsintresserade.

I dagens smakprov får vi stifta bekantskap med Romeo Lima, dess stf kompanichef Erik Segerfäldt och kompaniets första stridskontakt.

J-20 i luften

Kinas eget stealthflygplan, J-20, har nu luftat vingarna för första gången officiellt vilket visas på en uppsjö videoklipp på bl a Youtube. Som synes på klippet nedan sker starten på endast grundmotor, men att döma av rullsträckan på banan är det bra klös i motorerna redan på grundmotor, vilket är ett krav för ett så stort flygplan som J-20. Hittills har det inte avslöjats vilka motorer som sitter i flygplanet, om det är ryska eller en inhemskt utvecklad motor. Dragkraften på marken med grundmotor säger i alla fall något om vilka prestanda man kan förvänta sig på höjd. Återstår att se vilka sensorer och vilken vapenlast som är avsedda för flygplanet.

SvD har också uppmärksammat valet av tidpunkt för att offentliggöra J-20, nämligen i lagom tid inför amerikanske försvarsministern Gates besök i landet med början i söndags. Som tidigare nämnt på Twitter är det mycket tydligt att Kina vill att informationen om J-20 ska nå ut i världen till skillnad från när man först flög med J-10, som man ser som följeflygplan i klippet. Kina verkar också ha lyckats i sin avsikt då J-20:s snabba uppträdande har tagit USA med stor överraskning. Tidigare har man i USA talat om förbandsdrift för J-20 först i mitten av 2020-talet, men det verkar nu väl pessimistiskt.

Analytiker världen över kommer nu att sitta och finkamma bilderna på J-20 efter ledtrådar om hur effektiv stealthförmåga flygplanet har. Från prototyp till serieflygplan händer mycket, där t ex F-35 ökat en hel del i signatur genom påbyggnader från prototypen XF-35. Australiensiska analytiker bedömer t ex J-20 att ha lägre signatur än ryska PAK-FA.

Från vissa håll i USA kommer nu krav på att återuppta produktionen av F-22, vilken Obama-administration avbröt häromåret, då man man menar att F-35 med sina svagare prestanda och klena vapenlast kommer att vara en munsbit för J-20. Fortfarande finns tid då de sista flygplanen ännu inte rullat ut från fabriken. J-20 kommer definitivt få en stor inverkan i Ostasien i det säkerhetspolitiska spelet om Taiwan och Japan lär också känna behovet av att se om sitt hus och Japan har sedan länge försökt få köpa F-22 av USA, men nekats. J-20 tillsammans med den nya kinesiska ballistiska sjömålsroboten kommer göra det mycket svårt för amerikanska hangarfartyg att uppträda i området i händelse av högre risk för konflikt.

En intressant fråga i förlängningen är huruvida Kina kommer att sälja J-20 på export. Kina har hittills inte varit blygt för att sälja krigsmateriel till länder som övriga världssamfundet inte skulle sälja till, t ex Sudan och Zimbabwe. Sedan tidigare har landet ett utvecklat samarbete med Pakistan, bl a den samutvecklade Gripen-motsvarigheten FC-1/JF-17 och Pakistan lär definitivt vara intresserat av att köpa J-20, med tanke på indiska SU-30MKI och Indiens samarbete med Ryssland om PAK-FA. Därtill finns det säkerligen en rad afrikanska länder som gärna vill köpa J-20 i utbyte mot de råvaror Kina hett eftertraktar.

Man kan också spekulera i hur J-20 tagits fram. Kina är känt som den nation som den mest skrupelfria nationen avseende underrättelseinhämtning och USA har haft stora problem med intrång i känsliga datorsystem, där mycket pekat på att ursprunget varit kinesiskt. Landet har också tidigare varit mycket duktigt på att kopiera framgångsrika utländska krigsmaterielprojekt. Den inhemska J-10 sägs t ex till stora delar vara baserad på det israeliska F-16-derivatet Lavi, som USA fick Israel att lägga ned på 80-talet då det ansågs vara en alltför stor konkurrent till F-16. Under mitten av 00-talet dök två nya kinesiska flygspaningsradarsystem upp. Det ena, KJ-2000, är en inhemsk variant av ryska A-50, medan den andra KJ-200 är av större intresse för svensk del och har omskrivits tidigare på WW. KJ-200:s radar är nämligen en mycket nära kopia av Ericssons (numera Saab) PS-890, som sitter på de svenska radarspaningsflygplanen. Ericsson hade vid millennieskiftet problem med en rad intrång och ett svenskt radarspaningsflygplan på mässa i utlandet, drabbades också av inbrott (!) under tidigt 00-tal. Under gångna hösten drabbades Saab av massiva intrångsförsök i sina nätverk. Ryktet säger dock att upphovet står att finna betydligt närmare än Kina.


Slutligen är det också skäl att fundera över kvaliteten på J-20 och dess sensorer. Om kinesiska ubåtar är talesättet att det enda som är farligare för den egna besättningen än kinesiska rysktillverkade ubåtar är de egentillverkade ubåtarna. Klart är ändå att Kina gör oerhörda tekniska framsteg och i en allt högre takt. Det är knappast förvånande.

För svensk del är inte J-20 en faktor, då den inte lär var aktuell för användning i vårt närområde eller till dess J-20 säljs till länder i eventuella expeditionära operationsområden, t ex Afrika. Det lär dock dröja.

Luftförsvar på 2020-talet - Del 1 (uppdaterat 12/1 11.40)

Kungliga Krigsvetenskapsakademin inbjöd i somras till en allmän Luftförsvarsstudie 2025, vilket är ett spännande nytt grepp orsakat av oviljan från statsmakternas håll att beordra en ny luftförsvarsutredning. Det är ju nu över 40 år sedan den senaste. Man kan all rätt hävda att det finns ett stort behov av en allmän försvarsutredning, men den frågan får anstå.

Chefsingenjören och Väpnaren var snabba på uppgiften i somras, men hellre sent än aldrig. Med tanke på ämnets omfattning kommer det att bli ett antal långa blogginlägg framöver.

Naturligtvis går det som vanligt bra att lämna synpunkter i form av kommentarer till respektive inlägg. Arbete med kommande och andra inlägg kommer dock att prioriteras framför repliker och långa diskussioner.


Uppgift och avgränsning

Att kalla det här luftförsvarsutredning eller luftförsvarsstudie är att ta i. Snarare är det ett antal löst formulerade tankar i banorna kring ett framtida luftförsvar som därtill måste hållas på öppen nivå då syftet är att bidra till den öppna debatten om luftförsvaret som Kungliga Krigsvetenskapsakademin bjöd in till i somras.

Tidpunkten för detta första inlägg föranleds också av Folk & Försvars seminarium "Luftförsvaret och JAS 39 Gripen", onsdag 12 januari, samt vinterns och vårens diskussioner om en ersättare till dagens JAS 39C/D. Sålunda kommer det första inlägget att handla om stridsmiljön under 2020-talet, så gott det går att se från dagens horisont. Trots allt är det så att de system som lämnar ritbordet idag och gjorde det under närmast föregående år och gör det närmast kommande år, är de som kommer att utgöra spets och ryggrad i närområdet under 2020-talet.

Ska man hålla ämnet till en luftförsvarsutredning eller studie kan man ju heller inte inkludera offensiv förmåga utan att gå utanför ramarna eller byta namnet till flygstridskraftsutredning. Gör man detta ramlar istället luftvärn utanför definitionen. Kallar man det arenastudie ska man ju helst även räkna in alla andra system som har för avsikt att röra sig i luftarenan, t ex helikoptrar, UAS o s v. I dessa inlägg kommer dock såväl luftförsvar som offensiv förmåga att diskuteras. Under rubriken ”Logistik” kommer även transportresurser att diskuteras.

Perioden som avses med diskussionen är 2020-talet och strax därbortom med fokus på Sveriges närområde. Sålunda utelämnas viss teknisk utveckling som inte har bäring på förhållandena i närområdet. Kärnvapen och andra massförstörelsevapen har avsiktligt lämnats utanför diskussionen, men berörs till del ändå av diskussionen kring luftvärn.

Konfliktnivån kommer att spänna mellan att i fredstid hävda territoriell integritet till försvar mot väpnat angrepp och att bistå andra länder, i första hand nordiska, i enlighet med solidaritetsförklaringen.


Del 1 - Hotsystem och stridsmiljö 2020-talet

Vi vet idag att de flygplanstyper som kommer att utgöra ryggraden av närområdets flygvapen under 2020-talet är F-35, Eurofighter, Rafale, Su-35, Su-34, PAK-FA och möjligtvis också Superhornet. Samtliga med multirollförmåga och högt utvecklade sensorsystem. Flygplanen med utpräglade jaktegenskaper har därtill förmåga till supercruise och strid på mycket höga höjder (> 40 000 ft). Några av flygplanen har stealthförmåga av olika kvalitet och i vissa vinklar.

Inom luftstridsområdet går trenden nu mot jaktrobotar med dubbelriktad länkförmåga, såväl för radarjaktrobotar som för IR-robotar.  (T ex AIM-120D, AIM-9X gen 2)

Bland radarjaktrobotarna utökas skjutavstånden kraftfullt i och med införandet av meteorgenerationen av jaktrobotar, då ökad användning av ramjet-motorer ger en flerdubbling av dagens skjutavstånd samt högre banfarter. Detta innebär till viss mån att beroendet av hög fart på vapenplattformen nedgår något just vid tillfället för vapenleveransen. Dock kvarstår behovet av förmåga till höga farter för att flygplanet ska ha möjlighet att ta sig ur porté för motståndarens vapen och inte minst för att snabbt kunna ta sig från startbas till insatsområdet, vilket i takt med allt längre räckvidd på såväl jakt-, som markmålsvapen och fåtal baser förläggs allt längre bort. Förmåga till uthållig överljudsfart, supercruise, är av dessa anledningar en nödvändighet.

De oerhört mycket större skjutavstånden, liksom den ökade användningen av stealth och signaturreducering inom radarspektrat ökar väsentligt kraven på signalbehandling och framförallt räckvidd hos radarsystemen. En radar måste kunna upptäcka mål väl utanför vapnens räckvidd för att vapeninsatser ska kunna göras effektivt. Man kommer inte undan behovet av att leverera radarjaktrobotar på kurs mot målet, men AESA-teknologin och dess möjlighet till lobutvridning och små antennelement, ger möjlighet att placera mindre radarelement på t ex sidan av fenan. Dessa kan användas för att belysa målet under robotens länkfas, medan levererande plattform bibehåller kurs parallellt med eller från målet för att undvika att själv bli bekämpad.

Signaturreduceringen mot radar, liksom kraven på överljudsfart, kommer att leda till ett ökat intresse för radarvarningssystem, infraröda sensorer och sensorfusion med andra källor. För att kunna leda in en radarjaktrobot med den lilla radarantenn som ryms i noskonen, krävs att roboten under större delen av sin anflygning mottar länkdata, vilket då röjer den sändande plattformen. Trots omfattande insatser kring att dämpa värmesignaturen kommer friktionen mot luften i överljudsfart fortfarande medföra att även stealthflygplan får en jämfört med omgivande luft betydligt högre skaltemperatur, och därmed röjer sig för IR-sensorer. Denna effekt dämpas på lägre höjder av mängden fukt i luften men på de mycket höga höjder där det är intressant att verka för att kunna leverera robotar med lång räckvidd är luftens fuktinnehåll mycket låg. Inom samma område kommer utvecklingen av bistatiska anfall realiseras, där skjutande och belysande flygplan ej är samma, utan separerade i rum för att öka överraskningsmomentet.

Hos korthållsrobotarna är redan nu de bildalstrande infraröda målsökarna dominerande, liksom TN-system för lock-on after launch och kommer fortsatt så att vara under 2020-talet, varvid kraven på nya och effektivare motmedel växer, då de traditionella facklorna redan idag börjar bli obsoleta. Som nämnts ovan kommer alltfler av dessa robotar också att förses med dubbelriktade länkar för att möjliggöra större skjutavstånd och högre träffsäkerhet i störd miljö.

Bland attackvapnen är två utvecklingsriktningar skönjbara, utöver 00-talets av COIN-krigföringen drivna utveckling av vapen med låg collateral damage. Den ena trenden är små attackvapen med stor noggrannhet, vilka kan bäras i stora mängder på en vapenplattform och med hjälp av sin stora precision uppnå verkan även mot hårda mål. Ett enda flygplan har därmed möjlighet att samtidigt slå ut ett stort antal mål, t ex en flygbas, under förutsättning att exakta mållägen kan inhämtas. (T ex SDB, AASM)

Den andra trenden är rörelsen mot långräckviddiga kryssningsrobotar och sjömålsrobotar med slutfasanflygning i extrema överljudsfarter för att undgå luftvärn. Redan idag förfogar såväl Ryssland, som Indien och Kina över sjömålsrobotar med anflygning i slutfasen väl över Mach 2, vilket gör bekämpningsenvelopen för försvarande närluftvärn extremt liten. Dessa robotar utgör stora hot mot framförallt amerikanska hangarfartyg. Därför kommer dessa sjömålsrobotar tillsammans med sina motsvarigheter bland kryssningrobotarna, medeldistansrobotar samt stealthflygplan att utgöra det dimensionerande hotet vid utveckling av luftvärnssystem. Konventionella medeldistansrobotar i närområdet är en faktor att ta i beräkning avseende inte minst bassystem. (T ex 3M-54E, Kh-55, Iskander)

Moderna luftvärnssystem gör att allt högre krav på långa skjutavstånd för attackvapen föreligger. Detta liksom kravet på vackert väder utan moln i målområdet, gör att GPS-styrda vapen blir förhärskande, utom mot rörliga mål. GPS-vapen är i sin tur beroende av en ostörd miljö, vilket flera ryska företag tagit fasta på och utvecklat kvalificerade GPS-störare. Alternativet blir att använda tröghetsnavigering (TN) men problemet blir då kraven på skjutavstånd för att undgå bekämpning och extrem precision för att uppnå avsedd verkan. En annan möjlighet är millimeterbandsradar som sensor, vilket återigen blivit på modet, då alltfler attackrobotar får flerfunktionsmålsökare, med kombinationer av GPS, TN, laser, IR och radar. (T ex SDB, JAGM)

2020 har fler långräckviddiga luftvärnssystem (100-400 km skottvidd) kommit i drift, vilka inte endast har förmåga mot flygfarkoster utan även mot kryssningsrobotar och hos många system också förmåga mot ballistiska robotar. Områden där dessa långräckviddiga system finns grupperade blir i princip att betrakta som flygförbudsområden för flygfarkoster utan stealth och avancerade motmedelssystem.  (T ex S-400, Patriot PAC-3+, SM-3, Aster)

I våra närmaste ”allierade” grannländer utgörs stommen i luftvärnet fortsatt av NASAMS, vilket erbjuder stor yttäckning, autonomt uppträdande och möjlighet till bistatiska anfall. En annan trend som kan ses i omvärlden redan idag är luftvärnssystem med kombinationer av radar- och IR-robotar, men än så länge har inget land i närområdet visat intresse för att anskaffa sådana. (T ex Spyder)

Bland korträckviddiga burna luftvärnsystem är trenden att de senaste system har mörkerförmåga, avancerade målsökare liknande dem hos IR-jaktrobotar och avsevärt högre maxhöjd (> 20 000 ft) än tidigare generationer, vilket avsevärt försvårar direkt flygunderstöd (CAS). (T ex SA-24)

Redan idag finns radarsystem som erbjuder förmåga att upptäcka dagens stealthteknologi på långa avstånd. Huruvida sådana radarsystem återfinns i luftvärnsförband under 2020-talet är för tidigt att säga. Införda kommer de att innebära att den idag tillgängliga stealthteknologin är föråldrad och sådana flygplan har endast offrat övriga prestanda för att uppnå dyr stealth.

Stora ansträngningar görs redan idag inom telekrigsområdet för att motverka de extrema skjutavstånden hos såväl jaktrobotar som luftvärnssystem. Vi har de senaste decennierna sett en explosionsartad utveckling avseende uppförande av mobiltelefonmaster, trådlösa nätverk och privata radarsystem på t ex båtar. Allt detta ställer stora krav på såväl signalbehandling hos sensorer som på plattformars egenskydd och bidrar också till kravet på sensorfusion mellan olika plattformar. Stridsmiljön för 2020-talets luftförsvar kommer därmed vara mycket komplex inom telekrigområdet.


För den som vill fördjupa sig på nätet i ämnet avseende plattformar och vapensystem, rekommenderas i första hand den australiensiska sajten AUSAIRPOWER

Uppdatering 11/1 21.35: Expressens ledarsida av idag vill se en ny luftförsvarsutredning innan beslut om framtiden för Gripen. Även HD diskuterar ämnet på ledarsidan.

Uppdatering 12/1 11.40: Allan Widman (fp) skriver i en debattartikel i Expressen om behovet av en ny luftförsvarsutredning. "Sverige har under de senaste årtiondena i princip avvecklat hela organisationen med krigsbaser. Möjligheten till spridd och därmed skyddad gruppering i händelse av angrepp är borta. Beväpningen av stridsflyget motsvarar inte heller krigets krav. Fortfarande har vi färre moderna radarjaktrobotar än vi har flygplan. Vi har också underlåtit att integrera befintliga och betalda vapen när stridsflyget uppgraderats. I termer av förmåga här och nu är situationen idag sämre än för tio år sedan."

Även Affärsvärlden uppmärksammar dagens seminarium.

Märklig straffavgift

En bit ifrån bloggens vanliga ämnen, men de flesta som läser WW har ju något intresse för datorer, dessutom leder ämnesväxlingar ofta till att fler får upp ögonen för bloggen, vilket säkerligen många välkomnar.

Rättighetsorganisationen Copyswede har nu beslutat att höja privatkopieringsersättningen. Privatkopieringsersättningen är den avgift som en gång i tiden började som kassettavgift och som togs fram för att musiker skulle få ersättning även om folk kopierade musik och spelade in från radio. Sedan dess har ersättningen även kommit att omfatta bl a videokassetter och sedan 2005 även bl a CD-,  DVD-skivor och MP3-spelare. Nu har Copyswede ensidigt beslutat att införa avgift på även externa hårddiskar och USB-minnen med start 1 april, förmodligen för att videokassetter CD/DVD-skivor inte längre inbringar lika mycket pengar.

Intressant är att Copyswede inte är en statlig myndighet eller liknande utan en privat organisation, som alltså samlar in pengar och sedan fördelar ut som man tycker. De vill nämligen inte avslöja exakt vart pengarna går och hur de fördelas.

Resultatet blir nu att på en normal extern laptophårddisk kommer priset att öka med uppåt 50 % då hårddiskar över 250 GB beläggs med en avgift på 160 kr. För mindre hårddiskar blir avgiften 80 kr och för USB-minnen 1 kr/GB.


Någonstans får det ju vara slut på dumheterna. Varför ska man som privatperson betala ersättning till musiker för att man är fotointresserad och fyller hårddiskar med foton? Vad blir det härnäst, meteravgift på nätverkskabel? Eller som IDG:s skribent formulerar det: "Varför violinister, dansare, journalister ska få betalt när jag gör backup på min bokföring är obegripligt."

Läser man på Regeringens sida om privatkopieringsersättningen finner man följande: "Privatkopieringsersättning tas endast ut på sådana produkter som är särskilt ägnade för privat kopiering av upphovsrättsligt material, som till exempel inspelningsbara cd- och dvd-skivor, videokassetter, mp3-spelare och dvd-spelare med egen lagringsenhet. Vanliga datorer och kopiatorer är inte särskilt ägnade för privat kopiering av upphovsrättsligt skyddade verk och omfattas därmed inte."

För stunden anser 96 % av SvD:s läsare att avgiften är felaktig. Det torde vara ett statistiskt säkerställt ställningstagande.

Mer: Ny Teknik

Mörka moln på horisonten

Som tidigare nämnts ser det inte helt ljust ut ekonomiskt för Försvarsmakten framöver. Förhoppningsvis blir det inte alltför stor påverkan på verksamheten under 2011 även om det finns illavarslande tecken. Däremot finns det all anledning att oroa sig över framtiden.

Allt fler har nu börjat omtala de ekonomiska riskerna med det nya personalförsörjningssystemet med anställda och kontrakterade soldater. Från början hette det utan minsta tillstymmelse till darr på rösten från såväl Försvarsmakten som försvarsminister och departement att systemet med anställda och kontrakterade soldater skulle bli avsevärt billigare än värnpliktssystemet. Så under hösten kom FOI:s rapport som visade på att fördyringar på 1-1,5 miljarder kr inte är osannolika. Döm om förvåningen när man sedan läser i Officerstidningen där FM stf personaldirektör Patrik Dahle intervjuas och säger om FOI-utredningens slutsatser: ”Det måste finnas en flexibilitet för att omplanera. Det är ingen som har sagt att det här kommer att bli billigare. Det finns en medvedenhet om att det här kan bli dyrare”. Förmodligen var vi flera som lyfte på ögonbrynen när vi läste detta. Argumentet att ett yrkesförsvar kommer att bli dyrare än värnpliktsförsvaret, förkastades som snömos av yrkesförsvarets förespråkare. Vi får väl se hur det blir med yrkesförsvarets insatsberedskap.


Innan nyår uttryckte försvarsutskottets ordförande Håkan Juholt (s) kritik mot Regeringen som inte ställer hårdare krav på Försvarsmakten angående fördelningen av yrkes- och kontraktsanställda. Riksdagsbeslutet om personalförsörjningssystemet föreskriver fördelningen 25/75 av yrkes- och kontraktsanställda soldater, vilket Försvarsmakten nu vill ändra till 40 % yrkessoldater. Juholt är inte ensam om att vara bekymrad. En nästan fördubbling av andelen yrkessoldater kommer utan tvivel att medföra ökade kostnader, framförallt i form av löner. Dessa kommer utan tvivel också behöva höjas för att man ska kunna behålla soldaterna längre tid. I så väl Officerstidningen som Försvarets Forum, kan man läsa insändare av missnöjda specialistofficerare på Livgardet som har lägre lön än sina nyss anställda soldater (mycket glädjande att specialistofficerarna tar debatten). Då ska man veta att det inte ser speciellt positivt ut för soldaterna heller. Som en soldat berättade: ”Nu har jag 18 000 kr/mån, men om 8 år med löneförhöjningarna så får jag 19 500 kr.” Det är inte svårt att räkna ut att lönerna måste upp rätt ordentligt om arbetet som soldat inte endast ska vara för ensamstående 20-åringar som stannar i Försvarsmakten ett eller två år.

I planeringen ser man också att Försvarsmakten redan inom något år ser framför sig att en majoritet av officerspersonalen är specialistofficerare, från att idag ha en majoritet yrkesofficerare. Med tanke på antalet utbildningsplatser av specialistofficerare och arbetsrätten är det enda sättet att få officerare att konvertera till specialistofficerare. Men hur har man räknat på lönekostnaderna? Håller ekonomin för att en officer bibehåller sin nuvarande lön och löneutveckling även om vederbörande byter till specialistofficer? (Läs för övrigt de mycket intressanta gästinläggen om officersförsörjningen med efterföljande diskussioner på  Försvar & Säkerhet (del 1, del 2)

För att möta de stigande kostnaderna och den ständigt minskade köpkraften i den fasta försvarsbudgeten, ville Försvarsmakten tidigare lägga ned ett antal förband och verksamhetsställen i grundorganisationen redan efter valet 2010. Så blev dock inte fallet p g a politisk styrning. Istället kan man nu istället utläsa att Försvarsmakten måste få frihet att göra så senast 2014. Även om carte blanche ges löser det endast problemen på kort sikt och frågan är vilken påverkan centraliseringar och förbandsnedläggningar får på övningsmöjligheter, rekrytering och inte minst insatsberedskap. Dessa värden syns inte som någon budgetpost à x mkr och är därmed svårare att följa upp.

Under 2020-talet uppnås livstidsslutet för många av Försvarsmaktens viktigaste system, såsom stridsvagnar, korvetter, ubåtar, transportflygplan och mycket mera. Det är oerhört svårt att se att det skulle gå att ersätta dessa system inom den försvarsbudget som finns idag, eller som visioneras kommande år. Ändå är det nu som arbetet ska påbörjas för att få en smidig övergång mellan utgående system och nytt system för att man ska slippa friktioner som t ex inom helikoptersystemen.

Hur löser man då de ekonomiska problemen? Det går tyvärr inte så länge budgetramen ligger fast. Så enkelt är det. Kraven på höjda reallöner, konkurrensutsättning av personalförsörjningen och inte minst att priserna på krigsmateriel stiger betydligt snabbare än övriga varor i samhället, gör att även en inflationskompenserad försvarsbudget får en minskad reell köpkraft. Samtidigt kan man inte förvänta sig att man skulle låta försvarsbudgeten växa i det oändliga. Däremot måste man ställa sig frågan om försvarsbudgeten är proportionerlig till uppgifterna och är uppgifterna förenliga med utvecklingen och situationen i omvärlden?

Som utvecklingen ser ut idag kommer vi 2025 återigen stå med materiel som huvudsakligen är 30-60 år gammal om inget drastiskt görs. Hur det i så fall ser ut på personal- och övningssidan vill man inte ens tänka på.

Bli fodervärd

Då och då drabbas man av behovet av att plåga sig själv och titta på bloggar som ligger väldigt långt ifrån ens värdegrund. Man vet att bara kommer att bli irriterad när man läser dem, men man vill ändå se vilka stolligheter som skrivs för tillfället. Ett sådant guldfynd är "Kommunisternas blogg", d v s SKP:s blogg, där man nu kan läsa att fågeldöden i USA och världen över förmodligen beror på det amerikanska HAARP-projektet.

Läser man Expressens artikel idag om FS 20:s framgångar tillsammans med ANSF att oskadliggöra IED:er och gripa bombmakare, hittar man en länk till Jinges blogg. Ska man vara ärlig så brukar man faktiskt se länkar till den bloggen i en stor del av tidningsartiklarna på nätet. Hos Jinge kan man idag läsa om hur media undanhåller information om svenska afghanistanveteraner och deras problem. Jinge berättar också att han hans blogg ibland får besök av veteraner, men tror att de ofta inte vågar skriva något för att FRA förmodligen håller koll på dem. Läser man bloggens kommentarsregler ser man snabbt att det inte är lätt att komma med repliker på innehållet. Förmodligen är det ändå så att de flesta "veteraner" som läser nöjer sig med att knyta handen i fickan och ägnar tiden åt något mer produktivt än att försöka kommentera. Man kan dock hålla med om att det vore intressant om media skrev oftare om våra veteraner och deras situation.


På den mer allvarsamma sidan och på ämnet är det glädjande att läsa på forsvarsmakten.se om arbetet med att motverka IED:er och framförallt att hundar nu äntligen är en permanent resurs vid förbandet. Med tanke på den framgång övriga ISAF-länder haft med sökhundar i Afghanistan och att det fungerade mycket bra för svensk del även i Västsahara på 90-talet, är det mycket synd att hundarna inte kom på plats tidigare. Försvarsmakten är alltid i behov av bra hundar och har nuförtiden även egen hunduppfödning. Är man hundintresserad och kan tänka sig att vara fodervärd åt en valp i ett och ett halvt år bör man anmäla sitt intresse.

Hur säkert är ditt nylle?

Facebook är som bekant världens största sociala nätverk med över 500 milj användare världen över. Hur många svenskar som är anslutna är osäkert, men det talas om över 2 milj svenska användare.

Med sitt tilltalande gränssnitt och det grupptryck som det blivit använda och göra saker på Facebook är nätverket ett smörgåsbord för den som vill samla information om personer. Speciellt eftersom Facebook är byggt runt att man ska dela med sig så mycket information som möjligt om sig själv till andra just för att skapa nätverkande.

Få användare verkar dock förstå farorna i oförsiktigt klickande på Facebook och att inte konfigurera sina sekretessinställningar, om man nu överhuvudtaget ska ha ett Facebook-konto. Bara genom att läsa ut kommentarer från anhöriga på en artikel ett svenskt förband insatt i utlandet härom året och sedan köra några av dessa namn i Facebook, Eniro och Ratsit, var det mycket enkelt att börja kartlägga förbandet och deras anhöriga.

Många facebookanvändare har nu tagit vara på de enklaste säkerhetsinställningarna och blockerat allmän visning av sin profil, men det hjälper inte långt. Få har tryckt på länken "sekretess" och tagit del av de djupare inställningarna som inte presenteras direkt på förstasidan för sekretessinställningar, t ex "information som är tillgänglig via dina vänner", "offentlig sökning" osv.

För några år sedan när Facebook gjorde sitt intåg i Sverige var det stor fokus på att ha så många applikationer som möjligt anslutna till sin profil och att göra så många quizzes som möjligt. För varje applikation eller ruta som lades till var man tvungen att godkänna att applikationen fick tillgång till sin profil. Intresset för dessa har dock fallit markant. Idag lockas man istället av att "gilla" spännande eller roliga bilder, filmer eller historier som istället för att länka till en sida på nätet, länkar till en applikation.

Vad man i själva verket gör när man trycker acceptera för att få se filmsnutten på ett fartyg i storm osv är att dela ut all sin information och den av sina vänners information som man har tillgång till, till skaparen av applikationen. Vilket syfte kan en sådan applikation ha? Bemödar man sig med att skapa applikation som i själva verket bara är ett Youtubeklipp för att det är kul?

Tidigare har SÄPO:s registerkontroller och dylikt gjorts i första hand utifrån ekonomiska uppgifter. När vi nu allt mer flyttar över våra liv ut på internet, är Facebook och liknande en naturlig och rik källa att gräva ur. Händelsen med de avskedade volvoarbetarna visar tydligt hur det kan gå till. (DN, SvD, 2, Aft, Exp)
Ska man vara lite konspiratorisk kan man ju leka med tanken vad man skulle kunna få ut av att lägga ut en app på Facebook med ett för terrorister tilltalande budskap eller innehåll. Eller byt ut terrorister i tidigare mening till valfri målgrupp...

Filmen nedan rekommenderas starkt och bör ge en del tankeställare om hur man använder Facebook.Klippet är från den årliga hackingkonferensen Defcon. Det ges också exempel på en del verktyg för den som fått Facebookångest. Vill man efter att ha sett det muntra upp sig lite kan man alltid ta del av historien från en hacker om hur han lyckades få tillbaka sin stulna dator genom att hacka sig in i den. Det han gör med datorn och vad han hittar får en definitivt att dra på munnen. Och ja, killen som satt på den stulna datorn har fortfarande sin facebookprofil uppe.

Vill man gräva ner sig ytterligare i IT-säkerheten finns det en uppsjö av andra klipp på Youtube från Defcon och liknande IT-säkerhetskonferenser att ta del av. Det är absolut ingen trevlig upplevelse... Det känns bättre att stoppa huvudet i sanden och låtsas som om det inte finns, precis som inom försvarspolitiken.