Att skicka och uppfatta signaler

Igår lät man från amerikanskt håll meddela internationella medier att B-2 Spirit stealthbombflygplan flugit från sin hemmabas i Missouri till Sydkorea för att där delta i en övning och fälla barlastade bomber mot mål på ett skjutfält och sedan återvända hem. Tidigare under månaden meddelades från amerikanskt håll att äldre, men likafullt kapabla B-52 bombflygplan deltog i andra flygövningar över Sydkorea.

Avsikten med gårdagens amerikanska pressmeddelande om stealthbombflygplanen torde vara klar för var och en. Det krävs inga större mått av kunskaper i internationella relationer för att förstå syftet. Signalen till Nordkorea är att man med kort varsel kan sätta in mycket kraftfulla resurser med förmåga till konventionell precisionsbekämpning som Nordkorea har mycket svårt att rå på. Det är militärt kraftspråk som en förlängning av politiska ansträngningarna, där man försöker komplettera de diplomatiska och ekonomiska medel som redan använts i försöken att reducera det nordkoreanska hotet.


Lika lättolkat och uppmärksammat i svenska media som det nu aktuella kraftspråket kring den koreanska halvön är, lika förvånande är oförmågan i svenska media att uppfånga liknande signaler i vårt eget närområde. När ryska försvarsministeriet i somras, på samma sätt som nu det amerikanska, lät meddela att man flugit Östersjön runt med strategiskt bombflyg beväpnade med kryssningsrobotar uppmärksammades det inte i Sverige. Onekligen vill man från ryskt håll sända "någon" en signal, med tanke på pressmeddelandet och det faktum att man specificerade att flygplanen bar skarp last.

Även bloggen Observationsplatsen uppmärksammar att "Långtbortistandoktrinen" bitit sig fast i svenska media på ett sätt som gör att man missar det som händer precis framför näsan. Man berättar om den av president Putin snabbt beordrad beredskapsövningen i Svarta Havet, men har helt missat att en ny, samtidig, övning genomförs med det ryska strategiska bombflyget. Det återstår att se om några nya pressmeddelande skickas från denna. Än intressantare är den stora flygövningen som just nu genomförs i Karelen, nära den finska gränsen och endast ca 70 mil från Stockholm med upp till 80 flygplan.


DN, 2, Aft, 2, 3, 4, 5, SvD, 2, 3, SR, 2, SVT, 2, 3, 4, GP

Vår beredskap är god

På Marinbloggen skriver två fartygschefer på Visbykorvetter om korvetternas luftförsvarsförmåga med anledning av att denna debatteras flitigt sedan dess regeringens genomförandegrupp år 2008 strök anskaffningen av luftvärnsrobotar till Visbysystemet. I sitt blogginlägg vill fartygscheferna framhålla hur god den nämnda förmågan är. Jag har postat en kommentar på Marinbloggen eftersom jag anser att inlägget är skadligt (!) för svensk försvarsförmåga. Det återstår att se när och om kommentaren publiceras. I väntan på detta ska jag inte förekomma denna med att repetera innehållet här. Dock har bloggrannen Skipper postat ett eget blogginlägg på snarlikt tema som min kommentar. Passa även på att läsa Skippers kommentarer kring Riksrevisionens granskning av bemanningssituationen i Flygvapnet och Marinen.


Huruvida Visbykorvetternas luftförsvar mäktar med påskkärringar eller om kontrollen av dessas färd genom svenskt luftrum helt överlämnas till Flygvapnet och Luftvärnet, återstår att se.

Glad påsk!

Gästinlägg: Fördel JAS

Detta gästinlägg är en replik på helgens debattartikel i SvD av ett antal miljöpartistiska politiker. Gästinläggets författare, Lars Helmrich, är överstelöjtnant i Flygvapnet, tidigare chef för en JAS 39 division på F 7 och numera verksam på Inriktningsavdelningen på Ledningsstaben i Högkvarteret. Läs gärna också hans artikel om nya säkerhetspolitiska förutsättningar för Sverige i senaste numret av Vårt Försvar. Inlägget nedan är skrivet av Lars som privatperson och ej som företrädare för Försvarsmakten.

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Fördel JAS


Gör svenska pengar störst nytta i cockpiten på JAS eller hos en organisation som kämpar för mänskliga rättigheter i S:t Petersburg? Den frågan ställs i en debattartikel i lördagens Brännpunkt av Valter Mutt (MP), Pernilla Stålhammar (MP) och Linnéa Engström (Östprogrammet Green Forum). I svaret ställer författarna svenska militära satsningar i kontrast till ökat samarbete.

Utvecklingen i Ryssland är, såsom beskrivs i artikeln, oroväckande. Den kännetecknas av en negativ demokratisk utveckling med ökande förtryck av oliktänkande, korruption och en dyster demografisk framtid kopplat till stora folkhälsoproblem. Därutöver tillkommer ett omfattande miljöproblem, ett stort beroende av höga gas- och oljepriser samt en omfattande militär upprustning. Det är självklart av största vikt att fördjupa samarbetet Ryssland och integrera landet närmare i den europeiska gemenskapen inom alla områden, inte minst när det gäller synen på demokrati och militär maktutövning. Det är dock naivt att tro att ett ökat samarbete med Ryssland kan ersätta militära medel och JAS.

Sveriges militära styrkor är till för att skydda Sverige och svenska intressen. Det kan vara i en konflikt i närområdet, Sverige har ju genom solidaritetsdeklarationen klargjort att vi inte kommer vara passiva om ett EU- eller Nordiskt land angrips. När det gäller insatser längre bort gör Sverige viktiga insatser i den FN-mandaterade operationen i Afghanistan och den EU-ledda insatsen mot pirater utanför Afrikas horn. Vid insatsen i Libyen för två år sedan bidrog svenska JAS-flygplan till att det libyska folket äntligen kunde befria sig från decennier av diktatur. JAS-systemet är extra intressant eftersom det tydligt illustrerar betydelsen av långsiktighet i säkerhetspolitiken.

Efter studier påbörjade under 1970-talet fattade riksdagen 1982 beslut om att anskaffa JAS 39 Gripen. Det var ett år efter grundstötningen av U 137 och Leonid Brezjnev styrde fortfarande Sovjetunionen. När vi nu står i 2013 och blickar tillbaka 30 år kan vi se flera viktiga händelser som i princip var omöjliga att förutse men som har haft stor inverkan på världens utveckling. Berlinmurens fall 1989, terrorattackerna mot USA 2001 och den Arabiska våren 2011 är exempel som visar hur oförutsägbart det internationella systemet är. Vi står nu mitt i Gripenepoken, då flygplanet är tänkt att tjäna svensk säkerhet de kommande 30 åren. Om den framtiden kan vi vara tämligen säkra på att vi åter kommer se händelser som vi inte räknat med och vars följder inte kan förutsägas.

Författarna från i lördags berör det som ibland kallas det vidgade säkerhetsbegreppet. Det inkluderar bland annat problem orsakade av klimatförändringar, miljöförstöring, organiserad brottslighet och hot inom cyberområdet. Framväxten av dessa hot innebär dock inte med automatik att traditionella utmaningar som maktkamp mellan stater eller militära aktioner dem emellan försvinner. Det finns inte en konstant summa av hot och utmaningar som fördelas mellan olika områden. Snarare är det så att den allt snabbare och mer sammankopplade värld som teknikutvecklingen och globaliseringen leder till, tillsammans med utmaningarna inom det vidgade säkerhetsbegreppet och traditionellt militära hot, interagerar på ett sätt som ökar oförutsägbarheten för framtiden. Därför är det viktigt att ett ökat samarbete med Ryssland kompletterar, inte ersätter, JAS.

Såsom det politiska beslutsläget ser ut nu kommer JAS att tjäna svensk säkerhet under mer än ett halvt sekel. Gripen är ett utomordentligt gott exempel på svensk tekniskt kunnande och industriell kompetens. Det bidrar också till andra nationers försvar. När demokratiska länder, som exempelvis Sydafrika, väljer Gripen istället för stormakterna flygplan är det ett kostnadseffektivt alternativ som också stärker deras oberoende och internationella handlingsfrihet.

Lars Helmrich, med över 20 år i cockpit

Libyska lärdomar för framtiden

Foto: Försvarsmakten

Biträdande professorn vid Georgetown University, tillika lektorn i krigsvetenskap vid Försvarshögskolan, Robert Egnell, publicerade i höstas en rapport om det svenska deltagandet med stridsflyg i Libyeninsatsen, The Swedish experience in Operation Unified Protector – Overcoming the non-NATO member conundrum.

I rapporten, som huvudsakligen bygger på intervjuer med nyckelpersonal, går Egnell genom uppbyggnadsfasen för Libyeninsatsen och sedan hur förbanden kom att verka och responsen man erhöll från NATO och övriga koalitionen vid olika tidpunkter i insatsen. Av de flera viktiga och intressanta lärdomar som Egnell identifierar är det framförallt de som rör svensk försvars- och säkerhetspolitik som kommer att avhandlas här.


Som bekant och som Egnell påpekar sändes insatsen iväg med kraftiga svenska politiska förbehåll. Den enda breda politiska uppslutningen som gick att få kring en proposition var för en insats som inte tilläts verka i attackrollen, det vill säga anfall mot markmål. Sålunda blev också riksdagsbeslutet att den svenska insatsen skulle genomföras till stöd för flygförbudszonen (No-fly zone, NFZ) i jakt- och spaningsrollerna. Detta kom att formuleras i insatsregler och nationella förbehåll att de svenska flygplanen inte fick delta i den del av insatsen som syftade till skydd av civilbefolkningen då denna till största delen rörde vapenverkan mot markförband. Socialdemokraternas dåvarande partiledare Håkan Juholt uttryckte farhågor om att svenska flygplan i så fall skulle komma att bomba ”drogade barnsoldater”.

När så den svenska styrkan landade in på Sicilien fick drogs den med ett antal uppstartsproblem, varav de två värsta att endast marinflygbränsle fanns tillgängligt på basen (ett problem som man visste om men trodde skulle kunna lösas genom att köra vanlig JET A-1 bränsle från den civila flygplatsen) och problem orsakade av att Sverige som icke NATO-medlem inte fick tillgång till NATO:s sambandsnät. Dessa problem avhjälptes relativt snabbt även om det sistnämnda fick till följd att förbandets Full operational capability kom att fördröjas med ca en vecka. För den som vill läsa mer om detta rekommenderas Egnells rapport.

Förbandet kom, som Egnell berättar, snabbt att verka i spaningsrollen, då det libyska flygvapnet sedan några veckor inte längre verkade i luften. På marken fanns det inledningsvis en rad mål som högre staber ville ha information om, främst statusen på regeringsstyrkornas luftvärn och flygbaser och om dessa höll på att repareras. Informationen var intressant för högre staber och man uppskattade de snabba svenska rapporterna och deras höga kvalitet (mot slutet av insatsen var ”svensk information” närmast en kvalitetsstämpel). Dock blev NFZ allt mindre intressant sedan regeringsstyrkorna i det närmaste helt slutat flyga. Enstaka rörelser med helikoptrar och mindre flygplan för observation var det enda som kunde detekteras. Det stora informationsbehovet låg i vad de libyska regeringsstyrkorna hade för sig. Ett styrkebidrag som inte var muslimskt (viktigt för det internationella anseendet att ha muslimska allierade i en insats mot ett arabland) och därtill inte levererade effekt, var av mindre intresse. Sålunda kom intresset för den svenska insatsen att snabbt dala då användbarheten var ytterst begränsad, vilket märktes i t ex prioriteringen avseende de tankerresurser som krävdes för att nå alla delar av insatsområdet utom Tripoli.

En temporär lösning på problemet fanns. Det svenska förbandet kunde endast spana på mål som hörde till NFZ, men ej sådant som var renodlat R2P. NFZ-mål var förutom de man i första hand tänker på såsom flygbaser, luftvärn och STRIL-resurser även det taktiska luftvärnet. Taktiskt luftvärn återfinns allt som oftast i anslutning till markstridskrafterna, vilka de har till uppgift att skydda. Sålunda var taktiskt luftvärn såsom SA-8 legitima svenska spaningsmål, men de artilleriförband som de skyddade och som sköt in i civila områden var inte det. Hade man t ex upptäckt en avrättning av civila liknande de under andra världkriget eller på Balkan under 90-talet är det ytterst tveksamt om de svenska förbehållen hade tillåtit någon sådan information att rapporteras. Vad moralen och folkrätten säger är naturligtvis en annan sak.

Kompromissen blev att det svenska förbandet tilläts rapportera om andra intressanta uppgifter än luftvärn om det inte var alltför långt från NFZ-målet. Efter någon vecka försvann också denna möjlighet till stor del sedan en omtolkning skett hemma i Sverige och området för ”överskottsinformation” snävades in kraftfullt. Detta måste ha varit oerhört frustrerande för den personal som kunde se mål vars neutralisering skulle ha haft en avgörande effekt på krigets utgång, men som man inte kunde rapportera vidare om.

I sitt första maj-tal 2011 tog Håkan Juholt åter upp den svenska libyeninsatsen och fastställde att denna nu var färdig. Inget libyskt flyg flög längre ansåg Juholt och därför kunde insatsen avslutas. I själva verket skulle den svenska insatsen kommande dagar övergå från att bara verka i spaningsrollen till att göra det JAS-system byggts för – swing-role. Swing-role handlar om att under ett och samma uppdrag, så länge rätt last finns hängde växla mellan olika uppdragstyper. De svensk flygplanen genomförde nu sina spaningsuppdrag och växlade sedan över till jaktroll för att söka efter de helikoptrar och småflygplan som fortfarande flög över frontområdena i Libyen för att leda den indirekta eld som bland annat Misrata härjades av. Det hade nämligen visat sig att radarn i JAS 39 hade en hög förmåga att detektera dessa mål jämfört med många andra flygplan i koalitionen.

I slutet av maj besöktes det svenska förbandet av svenska försvarspolitiker. På plats informerades dessa om läget i den svenska insatsen och de frustrerande förbehåll som riksdagsbeslutet medfört och som gjort att den svenska insatsen till stor del var överflödig. Enligt uppgift var detta ett chockerande besked för de svenska försvarspolitikerna och bara någon dag sedan kom en kraftfull lättnad i svenska förbehållen. De svenska resurserna kunde nu fullt ut nyttjas i spaningsrollen i koalitionen.

Någon vecka senare i juni fattade Riksdagen beslut om en förlängning av den svenska insatsen. I beslutet fastställdes återigen de nya förbehållen och insatsreglerna som sade att förbandet kunde verka fullt ut i spaningsrollen mot alla typer av mål. Men, som en eftergift som Socialdemokraterna vars partiledare Håkan Juholt tagit en olyckligt hård och felaktig ståndpunkt i frågan kring insatsen. För att rädda ansiktet på Håkan Juholt blev det därför viktigt att det socialdemokratiska kravet på en reducering av insatsen till 5 flygplan från 8 skrevs in i riksdagsbeslutet, liksom att den svenska insatsen ej fick verka inom NFZ eftersom Juholt redan 1 maj fastställt att denna uppgift var färdig. Sålunda fick den svenska styrkan utökas med ett antal flygtekniker för att mäkta med att hålla igång de mindre flygplanparken. Vidare innebar också det svenska riksdagsbeslutet att ”någon annan” resurs fick söka efter de flygplan och helikoptrar som då och då bröt mot flygförbudszonen. Viktigast var dock att insatsen förlängdes och kunde verka utan förbehåll inom spaningsrollen. Den stora vikt libyeninsatsens NATO-medlemmar och dess politiker fäste vid detta kan inte ha undgått någon, liksom kvaliteten på vad de svenska förbanden levererade. Sammantaget visade sig den svenska insatsen stå för en tredjedel av de taktiska spaningsresurserna och till skillnad från övriga kunna leverera spaningsunderlag medan det fortfarande var rykande färskt och aktuellt. När det så småningom under hösten återigen blev aktuellt att förlänga insatsen med en månad låg den politiska nivån för en gångs skull på framkant.


I agerandet kring de svenska förbehållen för libyeninsatsen finns den djupa lärdomen för svensk försvars- och säkerhetspolitik. Som försvarspolitiker alternativt handläggare på Försvarsdepartementet och beredande för ett ärende av det här slaget, kräver det att man än noggrannare sätter sig i den djupare innebörden av vilka följder ett beslut kan få. Detsamma gäller militär-strategisk nivå som i slutänden ofta kommer att fungera som det slutgiltiga filtret mellan militär och politisk nivå. Med en bättre förståelse för situationen såväl på politisk som militär-strategisk nivå hade de svenska förbehållen sannolikt aldrig uppstått eller korrigerats tidigare. Kanske hade heller aldrig Håkan Juholt behövt förlora ansiktet.


Det är av största vikt för framtiden att vi i Sverige tar med oss denna lärdom och de övriga Robert Egnell pekar på i sin rapport. Kommunikationen mellan politisk nivå och myndighet måste förbättras. I slutändan riskerar detta inte bara kosta internationellt anseende och operativ effekt, utan även svenska liv.

Rekrytering del 4: Miljoner att spara

Som nämndes i inlägget om problemen med officersrekryteringen så har ett antal kadetter på Karlberg nu tagit saken i egna händer, då Försvarsmakten centralt med HR-centrum i spetsen har misslyckats. Årets antal sökande till officersprogrammet lär vara det sämsta någonsin, särskilt efter att man sållat bort de som inte ens på pappret uppfyller grundkvalifikationerna.

Härom året slogs samma rekord bland antalet sökande till Försvarsmaktens pilotutbildningar. När den ordinarie ansökningstiden gick ut fanns det inte ens så många sökande som antalet platser efter att de grundläggande testerna klarats av. Farhågor har höjts i Flygvapnet för att förmåga och flygsäkerhet nu kommer att försämras när de sökande som antas knappt klarar godkäntgränserna, istället för att man som tidigare kunde välja bland ett större antal med godkända värden. Det senaste året har också tyvärr slagits rekord i antal flygelever som avskiljts från utbildningen, särskild på helikopterutbildningen. Tyvärr är det nog inte bara en fråga om dålig grundläggande utbildning (sedan några år inköpt utomlands) utan även om ett grundläggande rekryteringsproblem med alltför sökande. Dåligt för alla inblandade parter, men framförallt för skattebetalarna.


Nu har kadetterna på Karlberg tagit egna initiativ, vilket tyvärr inte helhjärtat omfamnats på alla nivåer i Försvarsmakten. Resultatet verkar i alla fall mycket lovande och bygger på gamla kända koncept som sunt förnuft. Ungdomar i rätt ålder och med färska erfarenheter berättar om sina erfarenheter och sin vardag för andra ungdomar som är några år yngre. Det har fungerat i alla tider och lär fungera denna gång också – och till en i sammanhanget mycket ringa kostnad jämfört med de mycket stora belopp som Försvarsmakten öser ut på reklamfirmor. Visst är det kul att skapa debatt om det demokratiska värdet i surdegsbakande på Söder, men det rekryterar nog tyvärr inte lika många som man kan hoppas – oavsett vilka reklampriser reklamföretaget får och kan stoltsera med i branschtidningarna.

Det är dags att HR-centrum låser upp handklovarna på rekryteringen och ger medel till de som faktiskt kan lösa rekryteringen.


Läs gärna Karlbergskadetternas blogginlägg och se sedan den film som eleverna gjort för att rekrytera till Försvarsmaktens pilotutbildningar. Nu är det dags att Försvarsmakten tar förnuftet till fånga. Köp in några lämliga reklamspottar i TV och lägg ut filmen. Det fåtal gånger den visas kommer i alla fall att generera sådan publicitet att folk kommer att söka efter filmen på nätet för att se den eller se den igen. Utnyttja organisationens inneboende kraft istället för att kasta bort miljonbelopp på reklamindustrin när dessa pengar skulle kunna ge så mycket mer effekt om de användes inom organisationen.

(Det är ju i alla fall ett fall framåt att man nu kan registrera sitt intresse för pilotutbildning, jämfört med för ett år sedan, då man möttes av "just nu har vi ingen antagning" utan att lämna besked om när man kunde söka – om man nu lyckades hitta fram till rätt sida…)

Gästinlägg: "Duke" om drönare istället för JAS 39E

I förrgår publicerades på SvD Brännpunkt en debattartikel av Lars Moberg, f d officer och pilot (oklart om med det menas pilot i flygvapnet eller civil pilot). Moberg menar på att det inte är värt att satsa på JAS 39E utan att det är "billigare och bättre" att satsa på drönare istället och listar sedan en rad argument för detta varav de flesta får anses vara önskedrömmar eller i värsta fall halvsanningar.

Debattartikeln fick idag en replik från Mikael "Duke" Grev, tidigare pilot i Flygvapnet med erfarenhet från Libyeninsatsen. Nedan presenteras en längre version av den replik som publicerats i SvD. (Egen längre kommentar på slutet)

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Skynet är förhoppningsvis inte här än på ett tag

Lars Moberg spår i söndagens SvD att stridspiloter snart inte behövs och att datorer istället ska flyga flygplanen. Vi bör enligt honom tänka om gällande Gripen E, som ska vara klar om några år. På 80-talet var de flesta nog övertygade om att man år 2000 skulle ha flygande bilar. Det var nog klokt av Volvo att inte lägga ner utvecklingen av vanliga fordon. Det är inte säkert att det är listigt att basera långsiktig säkerhetspolitik på förhoppningar om teknikframsteg. Vad som är listigt är att satsa på forskning inom dessa områden.

Jag ledde det första Gripenuppdraget i Libyeninsatsen och jag är dessutom ”datanörd” sedan barnsben. Jag vurmar för utveckling inom det flygtekniska och det är nu mitt jobb på FOI. Trots detta så ser jag många anledningar att tvivla på den framtid som Lars målar upp. Jag tror på UAV och UCAV som ett utmärkt komplement till förarledda flygplan, men de kommer inte att slå ut dem som koncept.

Drönare fungerar utmärkt för vissa användningsområden. För att spana eller släppa precisionsstyrda vapen över ett område passar de perfekt. Det är enkla uppdrag med väl definierad målbild. Men – och det är kärnan – det finns alltid en människa som tar alla viktiga beslut. Jag tror inte att vi inom överskådlig framtid kommer att överlåta beslut om vapeninsats helt till datorer. Det Skynet som Lars åberopar är inte här än på lång tid. Faktum är att utvecklingen går åt andra hållet, det blir fler och fler människor i den allt mer komplicerade beslutsprocessen. Allt för att minimera risken för civila.

Att skapa drönare för jaktstrid – speciellt i försvarssyfte – har dock sina tydliga utmaningar. Många tror att jaktstrid fortfarande handlar om att med många g, stark motor och ett agilt flygplan kunna flyga sig in bakom sin motståndare och bekämpa honom med en missil eller automatkanon. Top Gun-strid, kurvstrid eller jaktpaj är vanliga namn på detta. Denna typ av strid bedrivs idag nästan enbart i utbildningssyfte, och då inte för att man tror att detta är en viktig typ av strid att bemästra i en konflikt utan föra att man tränar generell hantering av sitt flygplan i pressade situationer.

Till och med kortdistansvapnen går idag så långt att man inte ser sin motståndare innan han kommer innanför no-escape zone. Eftersom man normalt inte ser de andra flygplanen så är det alltid ett påtagligt problem att med säkerhet skilja vän från fiende. Det är i denna identifieringsprocess som en människa behövs. För detta är nödvändigt en bedömningssport med många subtila parametrar och enbart gråzoner. Den illvillige motståndaren försöker alltid röra till det av någon anledning. Datorer lämpar sig dåligt för sådana beslut, än mindre om det handlar om dödligt våld då jag tycker att någon måste kunna ställas till svars för sina beslut. Jag ser inte ett Haag för varken programmerare eller drönare om det skulle slita sig och dåligheter händer på grund av oansvariga bedömningar.

Det råder ingen tvekan om att man kan bygga en drönare som är bättre på alla typer av jaktstrid än den bästa stridspilot. Men datorer behöver tydliga regler. En motståndare som får tag på regelverken kan alltid hitta håligheter i beteenden drönarna inte kan kompensera för utan mänsklig insats. Detta har visats tusentals gånger i de hackerattacker som kontinuerligt sker världen över. Och det kommer inte att råda brist på vilja eller resurser att hitta svagheter i ett drönarförsvar.

För att drönare ska kunna utföra sina uppgifter finns en hel stab på hemmaplan som i realtid styr den via datalänk. Just kommunikationen till hemmabas gör drönare sårbara. Kommunikation kan störas ut och detta går i praktiken inte att fullständigt skydda sig emot. I de offensiva uppgifter som drönarna utför idag är det inte en katastrof om de tappar kontakten. De flyger då bara hem och landar.

Man kan trycka att det borde gå att kommunicera med flygplan säkert och pålitligt över långa avstånd. Säkert är dock betydligt enklare än pålitligt. Många nämner i detta sammanhang satellitkommunikation som medium, och visst det är ganska säkert och pålitligt. Men någon äger satelliten och kan därmed strypa kommunikationen. Även om vi skaffar egna satelliter – vilket är dyrt – så är de enkla mål för bekämpning om vinsten är tillräckligt hög. Jag bedömer att det är värt priset för satellitbekämpande vapen om vinsten blir att man kan slå ut hela länders drönarförsvar.

Vapen och motmedel tävlar alltid med varandra. Skaffar någon ett sätt att kommunicera pålitligt så skaffar någon annan ett sätt att störa ut det. Ett system som helt förlitar sig på teknik, vilket autonoma drönare nödvändigt skulle göra, förblir därför ett osäkert system. Det kanske mest oroande är att man inte vet faktum innan det är för sent.

Vidare använder Moberg kostnad för piloter och baspersonal samt teknikförenklingar för att försöka påvisa drönares överlägsna kostnadseffektivitet. Jag är inte säker på att han är så påläst om kostnaderna för organisationen runt drönarna. En Global Hawk, som är i samma storleksordning som Gripen och har en motor, kostar nästan 700 miljoner kronor styck, och den kan bara spaning.

När han går vidare och säger att drönarna skulle kunna undvika robotar eftersom det kan ta lika många g som en jaktrobot blir den nästan lite pinsamt. Jag vet faktiskt inte hur jag ska angripa detta eftersom det är fel på så många sätt, men i korthet kan jag nämna att det inte är praktiskt att bygga ett drönarflygplan som skulle kunna ta så många g att det kan undkomma jaktrobotar. Och tror Moberg att antal g påverkar förmågan till vinst i dagens jaktstrider så får det mig att undra vilket årtionde han flög.

Det som är drivande för flygkostnader är inte syrgasinstallation, raketstol eller klimatanläggningen. Motortimmar, slitage och bränsle står för den största kostnaden och här blir det ganska lika. Det finns helt klart kostnader att trimma med drönare men de är inte så stora att det ska driva säkerhetspolitiken. Dessutom är det som med all ny utrustning, den är dyr som attan i början och det finns ingen anledning att tro att denna typ av teknik kommer att undantas.

Moberg nämner att ”Ett obemannat stridsflygplan sover och äter inte, kan nästan ständigt vara i beredskap och behöver inga årliga medicinska kontroller”. Jag känner mig nödgad att påpeka att bemannade stridsflygplan inte heller sover eller äter. Piloterna som flyger de båda gör dock detta, och i ärlighetens namn var det säkert det som Moberg menade. Men det finns lika många piloter för ett obemannat som bemannat flygplan, de sitter bara på olika ställen. De äter, sover och kollar sin medicinska status bedömt lika ofta. Förr tjänade stridspiloter bra men nu tjänar de mindre än de ingenjörer som bygger dem, vilket kanske ger fördel förarförsedda flygplan?

Det kan verka som om jag är generellt mot drönare. Inget kan vara mer fel. Jag jobbar aktivt med olika typer av automation inom stridsflyg. Men jag tror inte att de kommer att slå ut vanliga flygplan utan förbli ett komplement under lång tid framöver. Jag känner dock att jag måste föra in lite relevant fakta i ett dåligt påläst inlägg på ett viktigt ställe i samhällsdebatten. Så länge som vi har minst ett förarförsett stridsflygplan i luften så måste vi ha baser, flygrättning och baspersonal för att stödja detta.

Att använda drönare som hörnpelare i ett försvar av landet skulle kunna vara förödande. Anfallaren kan genom sitt initiativ preventivt störa ut specifik kommunikation och göra ett drönarförsvar verkningslöst. Blotta tanken att fienden på detta sätt kan skaffa sig en ointaglig fördel är djupt avskräckande. Piloten på plats är en garant för flexibilitet då han kan kompensera för oförutsedda scenarion, något det finns gott om i krig.

Det finns stor utvecklingspotential inom många flygområden men t.o.m. USA anser att tekniken Moberg nämner ligger bortom 2030. Låt oss först vara säkra på att vi har en hållbar lösning inom räckhåll innan vi bryter upp asfalten i väntan på de flygande bilarna.


Mikael ”Duke” Grev
F.d. Gripenpilot



Wiseman kommentar:
Jag instämmer till fullo med Duke. De modernaste av de drönartyper vi ser idag har alla en sak gemensamt – de kräver eget luftherravälde där de ska verka. Som säkerligen bekant opererar USA drönare från Saudi-Arabien. Dock får de eskorteras genom Persiska Viken av jaktflygplan då Iran hotat att, och till och med försökt skjuta ned dem. Så sent som förra veckan stoppades en sådan attack. Känd är också den ryska nedskjutningen av en georgisk drönare över Svarta Havet våren innan Georgienkriget. Det blev snygga, men dyra bilder.

Dagens modernaste drönare med attackförmåga, Predator och Reaper, kostar i runda slängar i storleksordningen av en JAS 39C och kräver en bemanning på marken vida överstigande den som krävs för att hålla igång en flygdivision. De har en imponerande vapenlast som lämpar sig mycket väl i Afghanistan, men prestanda gör att de aldrig skulle överleva i ett konventionellt krig mellan två stater som förfogar över ett trovärdigt luftförsvar. För svenskt vidkommande vore det meningslöst att anskaffa något av dagens mer kapabla drönarsystem. De klarar nämligen inte isbildningsförhållanden. De kräver därtill satellitlänkar med en bandbredd som Sverige får svårt att ha råd med för att kunna opereras.

Hur ser då morgondagen ut? Liksom Duke känner jag mig trygg med att Sverige inte behöver ägna några större funderingar på beväpnade drönarsystem, särkilt inte för jaktuppgifter, förrän USA gör det. Först 2030 tror sig USA kunna bygga drönare med överljudsprestanda, vilket är grundläggande om man ska uppnå någon av de överlägsna prestanda som Lars Moberg nämner. Sverige försökte leda vägen med Nätverksbaserat Försvar, vilket är en av de stora orsakerna till den katastrofala situationen i dagens svenska försvar, inte minst ur ekonomisk aspekt. Låt oss inte göra om det misstaget.

Däremot finns det många andra områden där drönare lämpar sig, framförallt när det gäller långa och monotona uppgifter. Att ersätta piloter på transportflygplan, radarövervakningsflygplan och tankerflygplan är några exempel, där de två sistnämnda uppgifterna kräver ett minimum av styrkommandon och därmed bandbredd och därför enklare skulle gå att implementera i plattformar liknande de befintliga.

Vad Sverige definitivt ska satsa på när det gäller drönare är de små stridstekniska som kan utnyttjas av markförband för enklare spaningsuppgifter och för att leda indirekt eld. Det är realistiskt och en multiplikator när det gäller ledningsöverlägsenhet. Målbilden bör vara i storleksordningen ett system per kompani.

Utan tvivel kommer detta inlägg att föranleda en hel rad kommentarer och det är att se fram emot.

Gästinlägg: Försvarsministern bör simma över Karlbergskanalen

När kortsiktigheten i försvarsekonomin 2005 innebar att försvarsmakten inte kunde anställa officerskadetterna från militärhögskolan ställdes General Berndtson inför en jobbig situation. Han hade nämligen lovat officerskadetterna på Karlberg att deras anställning var trygg och sagt att han skulle simma över Karlbergskanalen om löftet inte infriades eftersom kadetterna var försvarets framtid och behövdes i förändringsprocess trots de många förbandsnedläggningarna.

Låt oss tala klarspråk. Försvarsministerns beslut att minska försvarets fastanställda personal med 500 officerare och 300 civilanställda motsvarar i antal 2 till 3 regementsnedläggningar. Att försvarsministern arbetat fram den här åtgärden på mindre än två veckor, sedan försvarsmakten lämnade ”ytterligare information” om det ekonomiska läget, visar hur säkerhetspolitiken skjuts från höften.

Vad som är mer anmärkningsvärt är sättet som det presenteras på. Ingen dialog sker med försvarsmakten, och när information om beslutet ”läckte” till Ekot igår nöjde sig försvarsministern med att kommentera det hela under en minut i Rapport med den svepande beskrivningen att försvaret kommer reda ut detaljerna och att det förhoppningsvis går att lösa med minskad (läs: kanske helt inställd) officersutbildning de närmaste åren och ”naturliga avgångar”. Idag när beslutet ”skulle offentliggöras” kan Ekot inte ens nå Karin Ekström för en kommentar. Det är märkligt eftersom försvarsdepartementet idag rimligtvis borde ha förberett en stor presskonferens med tydliga besked.

Metoden som användes, en ”läcka” i förtid följd av en kort kommentar istället för en planerad presskonferens, är en typisk mediataktik när politiker vill ha så lite uppmärksamhet som möjligt kring ett offentliggörande.

Att minska antalet heltidstjänster bland officerare och civilanställda i försvaret med 800 personer, alltså 5%, motsvarar proportionellt att säga upp 1 000 poliser eller att minska antalet anställda i vården med 12 500 personer.

Jag har svårt att se framför mig hur justitieministern skulle kunnat undvika att hålla en presskonferens om hon avsåg säga upp 1 000 poliser.

Med det här beslutet fortsätter kaoset att förstärkas i försvarsmaktens personalpyramid. Det får långsiktiga konsekvenser och det är omöjligt att kombinera försvarsministerns styrning att yngre specialistofficerare ska vara de som utbildar soldater samtidigt som försvaret förmodligen kommer bli tvungna att ställa in officersutbildningen under flera år och kanske inte ens anställa de kadetter som nu läser till officerare, precis som försvaret gjorde 2004-2006.

Under 2012 genomförde försvarsmakten en personalminskning mot ”Insatsorganisation 2013” som innebar att antalet anställda minskades med 100 officerare och 300 civilanställda. Svårigheten att genomföra detta med ”naturliga avgångar” visar begreppets ihålighet i försvaret idag när förbanden redan är hårt slimmade och de som velat lämna försvaret redan gjort det tidigare under kaoset. Idag är ålderspyramiden negativ i försvaret med för många äldre och för få yngre officerare och civilanställda. Det kommer inte kunna bli bättre med den här typen av snabba besparingspaket som i praktiken huvudsakligen slår mot nyanställning och rekrytering.

Svårigheterna och tempot i försvarsmaktens förändringsprocess ska inte underskattas. Försvaret är den sektor i staten som förändrats allra mest de senaste tio åren och kortsiktighet i förändringsbeslut som ändras och byter inriktning är väldigt kostsamt för skattebetalarna. Redan idag går försvarsmakten mot en mycket tveksam framtid av för allmänheten dolda problem som baseras på bristfälligt underbyggda kalkyler i en snabb process utan genomarbetade utredningar. Detta förstärks av den här typen av orealistiska, snabba beslut från försvarsdepartementet som bakom dörrarna pressas hårt av finansministern.

När försvarsministern säger att detta bara är en naturlig uppföljning med ”tydligare styrningar” till försvaret från försvarsbeslutet 2009 gör hon det alldeles för enkelt för sig. Det är ett drastiskt beslut som kommer förändra försvarets personalsituation kraftigt de närmaste åren. Att försvaret ”glidit” i sin bedömning om personalbehovet visar bara hur dåligt genomarbetat försvarsbeslutet 2009 var och att försvarsministerns karta stämmer allt sämre med verkligheten.

Om jag hade varit journalist på försvarsministerns presskonferens som INTE äger rum idag skulle jag frågat henne om hon lovar officerskadetterna att hon kommer simma över Karlbergskanalen om de inte får anställning efter deras examen i juni.

Grodman

När man tror man hört allt…

Svensk försvarspolitik upphör aldrig att förvåna en. Man tror man har hört allt och så med ens så toppas det med ett nytt bisarrt besked, den här gången Regeringens direktiv att Försvarsmakten ska spara en halv miljard kr på personalen.

Att detta låg på lut kom faktiskt inte som en fullständig överraskning. Som en del av Regeringsbeslut 7 fick Försvarsmakten titta på en billigare personalorganisation på bekostnad av kvalitet (W tolkning). Sannolikt är det ur detta som Regeringen nu har hämtat stöd för att spara in en halv miljard kr på sikt, med tanke på att flera av de åtgärder som nämns överensstämmer.

Försvarsministern talar nu om ”naturliga” personalavgångar som ett sätt att göra sig av med den personal som man anser övertalig. Resultatet ska bli en minskning av antalet officerare, civilanställda och kontinuerligt tjänstgörande soldater. Tidvis tjänstgörande personal, såväl officerare, specialistofficerare som soldater ska i högre grad nyttjas, vilket Regeringen anser ska förbilliga. Andra uppgifter talar också om en förskjutning nedåt i graderna av arbetsuppgifter eftersom lönerna där är billigare, liksom en förskjutning av arbetsuppgifter från officerare till civilanställda. Soldater ska i än högre grad än tidigare utbildas av specialistofficerare än officerare som ju är dyrare lönemässigt.

Att i framtiden ha löjtnanter att lösa uppgifter som tidigare kaptener löste för att inga majorer fanns till hands i den nu faktiskt underbemannade Försvarsmakten lär inte alltid borga för högre kvalitet. Ett annat problem som uppstått i och med den nya organisationen är avvecklingen av anställda på skjutfält, varvid övande förband nu måste avdela personal för dukning, målreparationer etc istället för att öva. Denna företeelse lär få efterföljare i och med den av Regeringen nu föreslagna reduktionen. I SVT Rapport talas om ett eventuellt minskat behov av platser på officersutbildningen. Snarast lär fallet bli det motsatta, vilket i sig blir en kostnadsökning. Om officerare istället ska tjänstgöra fler år i lägre grader för att sedan lämna organisationen kommer behovet av nyutbildning att öka. Med tanke på att rekryteringen till officersutbildningen inte heller går så bra, finns här ytterligare "utmaningar".

Dock behöver inte allt vara av ondo. I och med att arbetsuppgifter ska förflyttas från officerare till civila bör det finnas god möjlighet för officerarna att ägna sig åt kärnverksamheten istället. Tyvärr lär den simultana omfattningen fortsätta på samma sätt som hos Polisen och i sjukvården, dvs att alla gör någon annans jobb. När Försvarsmakten avskaffade stora delar av sin administration i form av civilanställda lades den istället på officerare. Inte osannolikt fortsätter nu detta så att civilanställda med lägre löner ska överta större delar av de militära uppgifterna, på samma sätt som man inom Polisen diskuterar att låta civilanställda nu börja sköta förhör eftersom poliserna inte har tid att hålla dem då de är fullt upptagna med andra uppgifter – ofta förorsakade av nedskärningar inom administrationen. Situationen inom sjukvården skulle i sig kunna bli ett helt inlägg (för den som vill fördjupa sig i det rekommenderas boken "Den sjuka vården").


Mest bekymrande i Regeringens kommande beslut är styrningen till en ännu högre andel tidvis tjänstgörande soldater och sjömän i förhållande till kontinuerligt tjänstgörande. Detta kommer att sänka kvaliteten på Försvarsmakten och det kommer framförallt att påverka beredskapen. Inriktningen har tidigare varit att huvuddelen av flyg- och marinstridskrafterna ska vara bemannade med kontinuerligt tjänstgörande personal för att kunna hålla den höga beredskap som krävs i det nationella försvaret, medan markstridskrafterna vars huvuduppgift i högre grad skulle vara internationella insatser skulle bestå av en högre del tidvis tjänstgörande personal.

Resultatet blir i så fall ett nationellt försvar med lägre beredskap än tidigare, då personalen i högre grad än tidigare är tidvis tjänstgörande och i framtiden med kortare utbildning än värnpliktigas grundutbildning och ökade utbildningstider för att få iväg tidvis tjänstgörande personal till utlandsinsatser. Talet om att ta ett fixt och färdigt förband och kunna skicka det till nästa Afghanistan, lär fortsatt bli en utopi och istället lär det i än högre grad handla om månader på Swedint innan insats. Ett problem, eller utmaning som man ska säga enligt språkregeln, är att kunna rekrytera tidvis tjänstgörande personal, vilket visat sig än svårare än att behålla den kontinuerligt tjänstgörande personalen. Försvarsministern hälsar dock i en debattartikel förra veckan att ”personalen är Försvarsmaktens viktigaste resurs” och att det bara är att lösa uppgiften att bli en mer attraktiv arbetsgivare. Än högre tjänstgöringskrav och utbildningslängder för den tidvis tjänstgörande personalen lär knappast göra anställningsformen mer attraktiv.


Försvarsministern håller i SVT Rapport med om att Försvarsmakten inte lytt Regeringen och tror att detta beror på att Försvarsmakten gjort ”andra bedömningar”. Här lät journalisten försvarsministern komma mycket billigt undan. Det skulle vara mycket intressant att höra hur uppfattningen om situationen kan skilja sig så mycket mellan myndighet och departement och inte minst det faktum att dagens besked (torsdagens beslut) inte verkar ha föregåtts av dialog.

En bov i dramat är underlaget till 2009 års försvarspolitiska inriktningsproposition där de ursprungliga siffrorna för dagens organisation sattes. Dessa siffror lär inte ha varit helt underbyggda och resulterade bland annat i en mycket anorektisk organisation utan större möjlighet att lösa andra uppgifter än att existera i vardagen, där t ex flera av Marinens fartyg ej nyttjas då deras besättningar löser bemanningsuppdrag i land. Efter Försvarsmaktens stora befattnings- och kompetensinventering förra året kom myndigheten fram till en något högre bemanningssiffra än den man tidigare anmält till Regeringen. Dialogen verkar nu som sagt inte ske på samma språk. Man kan också fråga sig vad som hände med allt tal från regeringshåll om "analys först, uppgift och finansiering sedan". Återigen ser vi motsatsen. Måhända halkade orden snett i munnen då de första gången uttalades?


PS: I höst genomför Ryssland och Vitryssland gemensamt storövningen Väst-2013 (Zapad-2013) där scenariot utgörs av ”försvar mot NATO:s robotsköld”. Ett scenario som illa överensstämmer med uppgifterna om det ryska försvarets koncentration österut och söderut. Förra upplagan, Väst-2009, samordnades med andra stora övningar i svensk närområdet, bl a i Ladoga området. Detta föranledde Sverige att genomföra beredskapsövningen Dagny II, samordnad i tid till perioden för de ryska storövningarna i Östersjöområdet (eller var det kanske bara en slump?). Då 2009 fanns hyfsat med värnpliktiga förband att ställa upp med. Frågan är vad som kommer att finnas tillgängligt i höst med det nya försvaret som ska kunna verka ”här och nu” om det nu åter, av en händelse, ska genomföras en beredskapsövning? Läs mer om Väst-2013 på Observationsplatsen


På SvD Brännpunkt går den rödgröna oppositionen till hårt angrepp mot Regeringens försvarspolitik och försvarsministern

Media: SR Ekot, 2, SvD, 2, SVT, SVT Rapport, Aft, DN, GP, Exp
Bloggar: Norah4You, Cynismer, Skipper

Agrell och belägringen av MeS

Wilhelm Agrell presenterade storslaget idag sin senaste bok Ett krig här och nu (bl a i en artikel på Newsmill) där han menar att Regeringen förde Riksdagen bakom ljuset vad gäller den svenska Afghanistaninsatsen och hur denna skulle verka. Eftersom boken ännu inte finns till hands så är det svårt att kommentera Agrells uppgifter och källor, men många är de anställda inom Försvarsmakten som lyft på ögonbrynen åt hur insatsen i Afghanistan framställts på hemmaplan, framförallt vad gällande omfattningen på de strider som svensk trupp varit inblandad i de senaste åren.

Den med något bättre minne minns säkert den omfattande debatten från och med hösten 2008 när svensk trupp allt oftare hamnade i regelrätta strider. Bl a hörde ett antal soldater av sig till media och sade sig inte alls känna igen hur de strider man varit med om beskrevs på hemmaplan. En debatt som slutligen renderade i kraftfulla förstärkningar till förbandet med fordon med högre skyddsnivå och därtill stridsfordon 90, som har kommit att användas med mycket god verkan. Sålunda kan omöjligen Agrells uppgifter komma som en överraskning för våra politiker och förhoppningsvis inte heller media. För den förstnämnda kategorin skulle allt annat vara ett mycket dåligt betyg på dessas förmåga att informera sig om situationen, utifrån alla de förbandsbesök som gjorts i området och alla de dragningar som genomförts av Försvarsmakten i ämnet.

Det intressantaste i Agrells uppgifter är egentligen den officiella retoriken, nämligen hur Regeringen i sina propositioner valt att beskriva situationen i Afghanistan och det svenska uppdraget. Just detta avhandlades också av en elev vid Försvarshögskolans Högre Stabsutbildning (på ren svenska: den tvååriga kurs som leder fram till överstelöjtnants grad) förra året. I sin magisteruppsats avhandlar överstelöjtnant Anders Malm hur Försvarsmaktens värdegrund kan utvecklas från en etik som fokuserar på interna principer till att tillåta ett kritiskt förhållningssätt även till militär våldsanvändning. Malm tar i uppsatsen avstamp i respektive regerings proposition om förlängning av Afghanistaninsatsen och hur uppdraget beskrivs i propositionen för att sedan omvandla det till en stabsorientering för militär chef. Ett nog så intressant perspektiv med anledning av Agrells nya bok.


När materialet till inläggen om våra närmast föregående försvarsbeslut lästes in i början av året skrev jag så här på Twitter: "Fantastiskt hur man i en mening text i en proposition kan bygga en bild av något som inte existerar i verkligheten". Kanske har vi också där kärnan i den svenska försvarskollapsen under 00-talet?


Se gärna TV 4 Newsmill där PM Nilsson idag intervjuade Wilhelm Agrell. Om man inte tidigare varit medveten om skeendena i den svenska Afghanistaninsatsen bör man med anledning av Agrells bok ta sig ytterligare en funderare kring situationen för de tolkar som ingår i den svenska styrkan och som Regeringen helst vill lämna kvar.

SvD, Aft, 2, 3, 4, SR, 2, 3

En liten film om incidentberedskap

På Youtube lades härom dagen ut en film om NATO:s baltiska incidentberedskap. Filmen verkar vara tagen under övning av hantering av civila flygplan som inte svarar på radiokontakt, där en litauisk C-27 spelar målet. Som synes av filmen är det inte bara de tyska F-4 tillfälligt baserade i Baltikum som startas mot flygplanet som inte svarar på radioanrop. Även svenska JAS 39 liksom den finska incidentberedskapen dyker upp i bild. Lägg också märke till att de finska F-18 bär 2x IR-jaktrobot Sidewinder och 2x radarjaktrobot AMRAAM.

Civila flygplan som under en längre tid inte svarar på trafikledningens anrop är ett problem som växt i och med 11:e septemberdåden, samt de allt bistrare arbetsförhållandena för trafikpiloter. Exempelvis var flygbolaget Norwegian för tre år sedan inblandat i en incident där besättningen under flera timmar inte svarade på anrop vid en flygning till Sverige. Först över Sverige hann incidentberedskap upp flygplanet och kunde etablera radiokontakt. Sovande besättningar har blivit en alltför vanlig företeelse i och med de hårdare arbetsvillkoren i flygbranschen.

Att händelseförlopp liknande detta övas tillsammans av länderna runt Östersjön är bara att välkomna. Skulle det handla om någon med onda avsikter lär händelseförloppet gå mycket snabbt. Att då endast ha incidentberedskap i form av nordisk pooling & sharing, det vill säga att ett nordiskt land står för även de andras beredskap, skulle inte klara av att hantera en sådan händelse.

Tack till @oplatsen för tipset om filmklippet!

Uppdatering 22.35: Observationsplatsen har nu ett eget inlägg om filmen

Gästinlägg: Vi är trygga, vi är säkra?

Samtalet om försvaret har den senaste tiden gått från icke-befintlig till ett skyttegravskrig mellan försvarsintresserade och politiker, med media och bloggar som vapenbärare. Ofta sker detta samtal på en detaljnivå som stänger ute nästan alla kunskapsmässigt, inklusive politiker. Eller så sker det på en omöjligt abstrakt nivå där man pratar invasion från öst och slår på stora trumman, vilket stänger ute ännu fler eftersom det blir omöjligt att räkna på rationellt utan att veta mer om förutsättningarna. Här är mitt försök till att reda ut vad som egentligen pågår och varför vi är där vi är.

Försvarsmakten har en väldigt liten emotionell koppling till det svenska folket. Det finns ingen nu levande som varit med om ett krig där svenska Försvarsmakten räddat oss från invasion, och det ska vi vara lyckliga över. Men det gör också försvaret till en slagpåse som tillåts ta stryk utan att någon kommer till dess försvar. Det finns ingen vinst i att försvara försvaret, varken för politiker, media eller ens Försvarsmakten själva. Ingen kan ge trovärdiga, konkreta exempel på när försvarsmakten med vapen i hand skulle behövas. Och något som inte behövs har inget berättigande.

Det som är konkret däremot är politiken. En maktorganisation där man antingen har makten eller sitter på bänken och planerar för att ta den. Eftersom vi har så jämn och stabil fördelning av sympatisörer till höger och vänster är det nästan alltid marginalväljarna som avgör vem som får agera ut sina ambitioner att förbättra världen. Över tiden leder detta fullt naturligt till röstfiskeri där pengar behövs för att, ursäkta uttrycket, köpa röster på marginalen. Inget konstigt med det, så fungerar världen och i synnerlighet demokrati – det bästa statsskick vi har - men som inte är perfekt.

Det har hittills varit riskfritt att plocka pengar från försvarsbudgeten för att finansiera sig till ökad chans att få fortsätta bilda regering. Och pengar har tagits. Sverige har sedan 1990 halverat sina försvarsutgifter. Det är en ansenlig summa pengar och det finns som sagt få som försvarar dem. Militärer är traditionellt - och jag säger detta av egen erfarenhet – extremt försiktiga med att ifrågasätta sin uppdragsgivare, den politiska nivån. Detta skulle fungerat väl om de som verkligen leder Försvarsmakten tog sig tid att sätta sig in i de beslut de tar. Även om det finns enskilda politiker som gör ett hedervärt försök så tar det en halv militär karriär – givet att man dessutom får möjlighet att arbeta med olika och intressanta uppgifter – att bli tillräckligt kunnig för att styra en så komplex organisation på det sätt som politikerna gör.

Som om inte komplexiteten vore nog så är den typen av verksamhet som FM bedriver väldigt trögföränderlig. Inte för att militärer är tröga (det råder i min mening stor brist på tröga människor i Försvarsmakten) utan för att försvarsförmåga är uppbyggd av långa samverkande kedjor där det är långt från idé till effekt. På grund av ökad komplexitet i vapensystemen blir dessa kedjor dessutom längre och längre och kostar mer och mer pengar per styck. Åt detta finns inget att göra. Exempel finns inom nästan varje vapenslag och land så det är inget unikt för Sverige. Det beror inte som vissa vill påskina på en illvillig och pengahungrig vapenlobbykonspiration utan på att komplexa system är komplexa att bygga, hantera och underhålla.

En annan aspekt som inte lyfts fram är tänkt upprustning med hänseende på hotbilden och hur den egentligen ska gå till. Givet att ett land är ensamt att upprusta är detta nog inget problem. Det finns många som är villiga att sälja. Inte heller är det ett problem om landet har en egen vapenindustri som kan leverera inom alla vapenslag utan beroenden från utlandet. Detta finns bara i en handfull länder där Sverige är inte är med. Men om det plötsligt händer något som gör att alla länder snarast vill öka sin säkerhet, då uppstår ett problem för varje vapenexporterande land. Ska de sälja utomlands eller använda resurserna i det egna landet för att klara sin egen säkerhet. Jag är inte säker på att avtal, hur fint papper skrivna de än må vara skrivna på, spelar speciellt stor roll i ett skarpt skymningsläge. Enbart militära organisationer som NATO har ens en teoretisk chans att lösa ett sådant problem, och där ska vi inte vara med sägs det. Ska man ha möjlighet att väsentligt öka sin militära förmåga på kort tid inför en välprognostiserad spänningsökning så måste man vara först, innan de andra förstår att de också behöver, vilket kräver initiativförmåga och politisk styrka. Alternativet är att det görs långsamt och försiktigt, men då tar det också lång tid, minst tio år. En uppgradering av Gripen beställdes precis och den levereras 2023.

Är man inte insatt i försvarsfrågor så är det svårt att se vad vi ska ha ett försvar till eller att ens argumentera för och emot. Detta är helt naturligt men blir extra accentuerat eftersom det handlar om en komplex och nödvändigt ogenomtränglig verksamhet. Rent psykologiskt kallas detta Dunning-Kruger-effekten (http://sv.wikipedia.org/wiki/Dunning%E2%80%93Kruger-effekten) och innebär att desto okunnigare man är inom ett område desto mer överskattar man sin egen kunskap om det. Min tes är att försvarsmakten detaljstyrs - i all välvilja - av politiker som lider av denna effekt. Problemet finns nog inom alla områden men till en större grad inom försvarspolitiken eftersom militärstrategi dels inte är ett område som man normalt blir engagerad inom, och lär sig genom hela livet, och dels att det är just komplext och ogenomträngligt.

Att ha en auktoritär och detaljstyrande chef som sitter i en organisation med andra motiv och en felaktig självbild om den egna kompetensen är ÖB:s vardag. Och detta med den sedan Ådalen i svenska samhället fastetsade bilden av att militärer inte ska ge sig in i debatten om sitt eget jobb och bara villigt le och genomföra tokighet efter tokighet. Det är inte för inte som alla organisationsteoretiker trängs för att utföra experiment på Försvarsmakten, de gör ju som man säger hur dumt det än verkar!

En grundförutsättning för att förstå varför Försvarsmakten finns till är att se hur den kan användas. Då talar jag inte om översvämningar och terrorhot eftersom dessa inte är dimensionerande uppgifter. Här sker ofta ett logiskt snedsteg i all välmening, man börjar direkt tala om invasion av Sverige eller ett närliggande land eftersom det är konkret och lätt att förstå. Invasion är ett medel för att åstadkomma någonting och inte något som händer av sig själv eller har ett egensyfte. Invasion för att utöka sin landmassa är inte aktuellt inom överskådlig framtid, det är vi nog alla överens om, och det är inte det jag pratar om nedan.

Det talas mer sällan om händelser som kan leda till behovet av ett försvar. Det är invasion för invasionens skull eller så ramlar det ner på översvämningar, kanske med en vag referens till att Sverige bäst försvaras utomlands. Anledningen vad jag har förstått är att man inte vill bli konkret, för då blir man stämplad som paranoid. Men jag kanske är paranoid (om att bli stämplad som paranoid).

Fler och fler länder utvecklar kärnvapen. Så länge som det är demokratiska, stabila länder med en tillräknelig ledning och positiv samhällsutveckling är detta ett litet men inte försumbart problem inom överskådlig framtid (10+ år). Numer har dock läder som Nordkorea kärnvapen, dessutom med en uttalad avsikt att använda dem i en förebyggande attack mot sina fiender, oklart vilka. Det kan vara svårt att räkna hem alla kärnvapen från forna Sovjet-tiden. Iran har troligtvis ett eget kärnvapenprogram och hjälper aktivt Nordkorea med sitt. Jag tycker att det är svårt att med säkerhet förutsäga vad som händer om dessa länder faller isär och därmed det diplomatiska samtalet slutar att fungera. Och framförallt, hur långt innan faktum kan vi förutse detta? I denna kontext är det viktigt att förstå att försvarsmaktsorganisation IO14, som Riksdagen beordrade 2009, kommer att bli klar först 14 år senare, 2023.

Det är inte en fråga om, utan när, en kärnvapenspets hamnar i orätta händer. Kanske den stjäls, kanske den köps, kanske den byggs. Vad händer om en atombomb briserar i en rysk stad, vilken politisk väg tar Ryssland då? De upprustar redan nu allt vad de orkar, och faktiskt lite till. Vad händer om det är en fransk, en amerikansk eller för all del svensk stad?

Vad händer om det skulle visa sig att en eller flera av de huvudmisstänkta är svenska medborgare. Lämnar vi ut honom till ett land som med säkerhet kommer att avrätta dessa svenska medborgare? Knappast. Är vi helt säkra på att Ryssland i ett sådant läge inte skulle börja skramla med vapen? Vi får hoppas att så inte blir fallet för vi har inget att sätta emot, varken nu eller 2023 med den budget som ligger för respektive land. De kommer i alla fall att ha en intern opinion som kräver vedergällning, det kan vi anta, och pressen på politikerna kommer att vara större än något vi sätt i modern tid. En militär spänningsökning i östersjön där Ryssland vill visa sina muskler kan pågå under lång tid och vi har helt enkelt inte resurserna att vara närvarande där med betydande styrkor över tiden, även om det bara är för att stabilisera läget.


Om ni tycker att scenariot med militär spänning verkar otroligt går det bra att läsa in sig på vad som hände i Gåsefjärden 1981 när U-137 gick på grund. Jag tror ingen kunde förutse den svenska beredskapshöjningen skulle kunna hända ens dagen före. Den typ av ledare som då var vid makten i Sovjet sitter idag som auktoritär president i den forna unionens största land. Vad hade hänt om vi aktiverat planen att storma fartyget? Och då ska man veta att vi hade ett försvar som var flera gånger större än idag.

Vi har nu en långvarig ekonomisk svacka. Alltifrån orden kris till krasch har används men ändå så har få människor råkat riktigt illa ut. Den typ av ekonomi vi byggt upp i världen är i behov av expansion för att fungera. Vad händer om tilltron till denna eviga uppgång upphör och som en reaktion på detta bankväsendet – och därmed tilltron till pengar – verkligen börjar skaka? När folk inte längre kan få mat på bordet så försvinner mycket av den hövlighet som dominerar det internationella samtalet idag.

För fem år sedan tror jag få kunde tänkta sig de scener som därefter utspelat sig i Grekland. Likväl är Grekland kanske bara först i en rad länder med likande problem. Är vi säkra på att integriteten i hela Europa håller om land efter land går i konkurs och gemene man och kvinna börjar få svårt att mätta sina familjer? Hur desperat skulle du bli om du såg dina barn hungriga och ansåg att ”makten” bar skulden? Bäst för säkerheten skulle vara att alla länder faller in i en riktig kris ungefär samtidigt så ingen egentligen finns att skylla. Men vad händer om det börjar bli ett A och ett C-lag inom vårt närområde där C-laget anser att A-laget är orsak, och lösning?

Att tro att den kris vi nu upplever – ur ett europeiskt perspektiv – bestämt är den svåraste kris under medellång tid är att vara lite väl säker. Vad som händer under en riktig kris/krasch går inte att förutsäga. Trängda, stressade och desillusionerade människor tar dumma och oöverlagda beslut, det är något vi vet.

Vi har idag ett stabilt klimat mellan länderna i vår närhet. Men låt oss inte bli höga på vår egen förträfflighet och tro att detta med säkerhet kommer vara för evigt. En störning kan snabbt skapa spänningar mellan länder. Tack och lov har detta de senaste årtiondena varit mellan andra länder, till exempel USA och mellanöstern. Det senare är för övrigt ett bra exempel på något som förändrade världsbilden över en dag och som ingen kunde förutse.

En av de värsta saker som kan hända, men som ändå inte är osannolikt, är att ett relativt fredligt land – som Sverige – blir utsatt för något så fruktansvärt som 9/11. Idag kan vi lite avfärdande säga att det stora landet i väster delvis fick skörda sin mellanösternpolitik och att hotet inte gäller oss. Vi glömde fort hur politikerna (et al.) sket knäck för drygt 10 år sedan med krav på stabers omedelbara flytt ner i bergrum, beordrad beredskapshöjning och allt vad det var. Det lugnade snabbt ner sig då det blev klart att USA - och inte övriga värden - var måltavlan. Men om alla länder helt plötsligt blir måltavlor, och det dessutom visar sig att det inte var en engångshändelse, vad händer då med vårt öppna samhällsklimat? Och vad händer när det - återigen - visat sig att Sverige är ett av favoritländerna att välja som bas för terrorverksamhet. Stänger vi till vårt godtrogna svenska samhälle, underkuvade av omvärldens krav, eller kan vi stå emot omvärlden i dess jakt efter syndabockar?


Om något oväntat händer – oavsett hur svårt det var att förutsäga – och vår säkerhet på allvar äventyras, vem om någon ska ställas till svars? Vems uppgift är det att föra en ansvarsfull säkerhetspolitik? Nu verkar det vara finansministerns. Är det kanske så att han likt på en bolagsstämma förutsätter att ansvarsfrihet ska beviljas för varje taget försvarsbeslut? Är den som sagt upp brandförsäkringen ansvarig även om ”huset inte brunnit på decennier och ingen har deklarerat avsikt att tutta på det”?

Vad ska vi ha ett försvar till? Inget, som värden ser ut just nu. Men det är det som är problemet. Vi frågar oss vad vi ska ha försvaret till med utgångspunkt i hur Sveriges närhet ser ut just nu, precis som om det är en självklarhet att det inom överskådlig framtid så ska förbli.

Omvärlden kan förändras fortare än vi hinner reagera, bokstavlig talat över en natt, och där, i den världen, kanske vi behöver ett försvar. Och där, i den värden, så kommer ingen att komma till vår undsättning, för de är förmodligen precis lika tagna på sängen som vi är. Faktum är att de nog till och med behöver sina vapen själv och inte vill sälja dem till oss. Och så står vi med brallorna nere igen, allt för att vinna nästa val.


Mikael "Duke" Grev

(Wiseman anmärkning: "Duke" har tidigare skrivit gästinlägg på WW om Libyeninsatsen 1, 2, 3. Han lämnade i somras Försvarsmakten för att ägna sig åt familjen och det egna företaget) 
 

Efterlängat besked från FM om tolkarna

SvD skriver idag att Försvarsmakten lämnat in en hotbedömning till Regeringen avseende situationen för de afghanska tolkarna. Denna fråga har flera gånger förtjänstfullt lyfts i media de senaste månaderna  och får nu förhoppningsvis resultat. Det är mycket bra att Försvarsmakten genom insatschefen generallöjtnant Anders Silwer är tydlig i sin kommunikation.

Ett negativt besked skulle både påverka Försvarsmaktens långsiktiga förmåga att rekrytera tolkar vid internationella insatser, såväl som moralen hos de svenska förbanden som tvingas lämna efter sig personer som man betraktar som kollegor och förbandskamrater.

Tolkfrågan är ett exempel på hur man politiskt duckar för "jobbiga" frågor och hoppas att de ska blåsa över. Situationen för tolkarna har varit känd länge och uppmärksammats tidigare, även om den medialt uppstod i somras. Ändå har man duckat för problemet och hoppas att det ska blåsa över och lösa sig själv istället för att visa positiv handlingskraft.

Försvar och Säkerhet gjorde en utmärkt liknelse för tre dagar sedan vad gäller migrationsminister Tobias Billströms besked att han såg det som helt orimligt att en person som varit anställd av svenska staten skulle få en förmånligare behandling än andra:

"Nu är det väl ändå så att de som utövar myndighet åtnjuter ett förstärkt indirekt skydd genom tjänstemannaskyddet. Det innebär att den som exempelvis hotar en polis kan dömas för våld mot tjänsteman. Skalan motsvarar den som råder för grovt olaga hot i alla andra fall.

Migrationsministern åtnjuter också, helt riktigt och nödvändigt, ett livvaktsskydd emellanåt. Det gör han på grund av att han åtagit sig en viktig funktion i staten och att det bedöms finnas en hotbild. En artist eller en direktör tvingas däremot betala för sitt livvaktsskydd, medan en förskolelärare som blir hotad av en ex-partner får i de allra flesta fall ingen livvakt alls, eftersom hen varken har pengar eller en statlig funktion."


Försvarsmakten har nu beskrivit konsekvenserna om tolkarna lämnas "bakom fiendens linjer". Nu är det Regeringens ansvar att sätta ribban för det svenska veteranstödet.

Aft, SvD

Gästinlägg: Signalen vi alla längtar efter

Försvarsmakten är dess människor. Går det framåt så beror det på människorna. Står det still beror det också på dem. Ser vi egentligen varandra?


Jag kom runt ett hörn inne på Kavallerikasernen f.d. K 1, där Livbataljonen ur Livgardet är förlagd, och träffade på några soldater ur Livkompaniet: perfekt klädda i fältuniform med stridspackning, mössorna käckt på svaj, glada och energiska. Det syntes tydligt att var och en av dessa verkligen vill vara soldat. Runt omkring dem rådde den beredvillighet och den goda ordning, som bara finns i ett kompani där stämningen är god, befälet erfaret och kamratandan hög. Dessa muntra soldater, som så många debattörer skyggar inför, har faktiskt en bättre utstrålning än mången yrkesofficer, förmodligen för att de vill emedan officerarna inte längre vill.

Många av oss yrkesofficerare drömmer oss tillbaka till den alltmera avlägsna, och därför skimrande värnpliktstiden. Några av soldaterna jag såg, skulle måhända sorterats bort vid värnpliktsmönstringen till detta Försvarsmaktens äldsta kompani, men är nu dess stam, i likhet med generationer av yrkessoldater före dem, ty Livgardet har nästan alltid varit bemannat av sådana. Alla stora fältherrar, moderna och äldre anser att viljan hos soldaterna betyder tio gånger så mycket som härens egentliga storlek. Och fältherrar vet, att motsatsen också gäller. Vi äldre yrkesofficerare vet dessutom, att mängder av trupptricks, genvägar till kunskap och effektivitet vid stridsskjutningar, invecklade logistikkedjor och stridsfordonshantering tog ett yrkesliv i anspråk att bygga upp, och att våra lärare, andra yrkesofficerare också de ägnat hela sin mannakraft att utveckla dem, och vi vill inget hellre än föra dem vidare.

Men läget och stämningarna i Försvarsmakten gör, att dessa erfarenheter till stor del nu går förlorade för den nya generationen, då många av yrkesofficerarna ur värnpliktsarméns stam har tappat modet; männen som skapade och vidmakthöll den svenska arméns dyrbaraste juvel: hemligheterna bakom stridsskjutningsmetodiken, vilken upprätthölls genom ett socialt mönster där man litade på dem som skulle göra jobbet, och utan alltför stor inblandning av administratörer. Den nya generationens soldater i samförstånd med den generationens truppofficerare och se – världens främsta armé. Där en rejäl övningsserie med en stor teambuilding och behövs, sätter systemet idag endast in hugg och slag: ”galonera om dig din dj...l– annars!” Ingen ära, ingen offentlighet ingenting, så varför skulle vi truppofficerare låta oss degraderas – och föra vidare våra erfarenheter? Riksdag och Regering kräver bättre statistik och vissa grader, men vad angår det oss? (Det skulle man ha tänkt på tidigare. Man skapade gradinflationen, och alla som slapp undan från den tröttsamma värnpliktiga truppen kunde bli befordrade bortom all sans, som det kom att visa sig såhär efteråt. Men vad bidrog dessa befordringar till egentligen till annat än inflation?)

Vi gav vårt liv åt det militära och nu trampar man på oss. Vem är nu denne man som ställt till allt det här? Rör det sig om någon enskild person eller en grupp? - Det är den militära summan av det långa röda sjuttiotalet. Fenomenet finns inom de flesta myndigheter: poliser som inte kan, vill eller får rycka ut men som alltid måste gå på möten; en sjukvård med världens största läkartäthet men utan tillräckliga vårdplatser; elever som bränner ner dussintals skolor varje år; gator och vägar fulla av sådana hål vi såg i det nedlagda DDR eller en biståndsmyndighet med större budget än Försvarsmakten själv, där ingen vet vart pengarna går och ännu mindre dess effekt, men som är noga med internrepresentationen på femtusen kronor per anställd och år. Konsulter skär överallt guld med täljknivar. Fenomenet gradinflation tycks drabba administrationen ännu värre med stora konsekvenser för oss alla i det att administrationen är central: tankesätt och system framväxta i en förrådsställd massarmé har skapat osammanhängande processer, beslut som inte kan följas, befattningshavare med motstridiga rent av konkurrerande mandat och möten, möten, möten. ”Mycket skrik men lite ull!”, sa gumman när hon klippte grisen. Mången erfaren stabsofficer förtvivlar, men kan ensam ingenting göra.

Men ännu en tid kan stämningen i den militära personalen vändas, tror jag, men varken genom mutor, hugg eller slag. Allt prat om att återinföra värnplikten handlar antagligen om ett rop på hjälp. Tusentals yrkesofficerare på trupp och i staber längtar efter en signal. Ge signalen och det nya och det gamla smälter ihop till ett! Vänd stämningen och vi får världens bästa Försvarsmakt – på ett år! Men efter det långa sjuttiotalet synes det omöjligt. Ingen militär vågar samla oss till musik under fanorna och befordra kaptener och majorer till fanjunkare, överstelöjtnanter till förvaltare. Man förmår inte längre, att tala till oss som militärer. (Vem skulle klara något sådant?) Nej, på det långa röda sjuttiotalets manér sker allt hånfullt snäsigt och med hugg och slag genom skrivelser – utan ära eller offentlighet – och med mycken lismande snusförnuftighet för att döva känslan av ohederlighet.

Måste det vara så här? Ja tyvärr. Det tycks så. Vi yrkesofficerare, statens mest lojala och hängivna tjänare som syntes överallt i offentligheten, då vi ständigt var klädda i uniformer avsedda att dra uppmärksamheten till oss, trängdes bort från denna offentlighet så grundligt, att vi nästan inte klarar att samlas på en vanlig kaserngård utan att ängsligt se oss över axeln. Men ledarna för den skränande hopen som skrämde och hånade oss, har för länge sedan dragit sig tillbaka till välbetalda jobb i organisationer och verk, medan vi står kvar med en gnagande känsla, att de civila är oss överlägsna, i det de civila ju sysslar med riktiga jobb, medan vi bara har lekt. Men nu, med yrkessoldaternas ankomst, vore det möjligt att återuppbygga vår självkänsla - tillsammans med dem. Vi har ingenting att skämmas för längre: våra utlandsinsatser bevisar att vårt hantverk är det rätta. Intresset hos varje enskild soldat visar, att tillvaron på trupp i värnpliktsarmén inte var så dålig trots allt.

Ge signalen, och vi är beredda, liksom vi var då ubåtarna kom, då det bosniska kriget startade, Makedonien, Kosovo, Liberia, Tchad, Adenviken, Afghanistan och nu Mali. Kan signalen ges?

Göran Mellblom

Rekrytering del 3: En rekryteringsinformatörs personliga perspektiv (gästinlägg)

Nedan följer ett gästinlägg med en rekryteringsinformatörs personliga tankar kring Försvarsmaktens gångna och pågående rekryteringskampanjer. I mina ögon mycket tänkvärda och kloka tankar som myndigheten bör ta till sig.

Wiseman

___________________________________________________



När Wiseman lyfter frågan om rekrytering så vill jag passa på att lyfta mina egna, högst personliga tankar och reflektioner.

Den personalomsättning som följt med det nya personalförsörjningssystemet kräver större, aktivt arbete av Försvarsmakten i allmänhet och de enskilda förbanden i synnerhet. Intresset och kunskapen om FM är på många håll svagt. FM som arbetsgivare är ett relativt okänt begrepp.
Liksom de flesta stora arbetsmarknadsförändringar så kommer det att ta tid att implementera konceptet "Arbeta som soldat/sjöman". Information är källan till kunskap och det största arbetet går ut på att finna så många kanaler som möjligt - ut till den breda massan - för att bygga kunskap och efterfrågan.

För att förstå ett sammanhang är det alltid enklare att ha en bakgrund därför väljer jag att dela med mig de delar av min bakgrund och erfarenhet som kan vara till gagn för läsaren.

Jag genomförde min vpl som PB 05-06, då tillhörde jag ett marint förband. Efter vpl har jag studerat, arbetat och drivit eget. Jag har erfarenhet av olika företag och en utbildning inom marknadsföring. Jag har bott utomlands, senast i Förenade Arabemiraten. Innan dess i England.

Jag har aktivt sökt mig tillbaka till FM och har sedan mitten av 2011 varit civilt anställd i en OR-6 befattning med uppgift som rekryteringsinformatör på ett markstridsförband.

Delar av mina uppgifter är att möta gymnasieungdomar – både som föreläsare på skolor och som deltagare i gymnasiemässor. Det som slår mig är bristen av både kunskap och intresse för hur det egna rikets försvar ser ut. Även om man anser att vi klarar oss utan försvar så måste väl ändå frågan “Varför har vi en Försvarsmakt?” väckas? Under våren 2012 genomförde jag och min kollega en serie föreläsningar, främst riktade mot SYV och samhällskunskapslärare inom regionen – totalt fem stycken tillfällen. Målet var att öppna en ny informationsportal till oss och bygga en kontaktväg för frågor och information. Utfallet var delvis lyckat men har inte fått den effekt vi hade hoppats på vad gäller den kontinuerliga kontakten. Förhoppningsvis har vi låtminstone lyckats att öka på kunskapen till dem som lär nästkommande generationer varför Försvarsmakten finns.

Vi jobbar även till stor del med Arbetsförmedlingen och deltar i de flesta av deras mässor. Detta är i sig bra – men i princip fel. Med det menar jag att det är att angripa problemet från fel håll. Jag hade hellre sett att Manpower eller annan rekryteringskonsult var vår närmsta samarbetspartner. Att arbeta inom FM bör vara en karriärplan och ett önskejobb från start till mål, inget andrahandsval. Kunskapen om möjligheten bör generera ett aktivt val tidigt. Vi skulle dessutom tjäna på att förankra kvaliteten hos våra medarbetare även inom det civila.

Frågan är – varför är kunskapen om FM:s arbete och yrken så pass liten? Vi verkar i ett land som varit förskonat från krig under en väldigt lång tid. Sanning att säga så tror många att vi fortfarande är neutrala och att värnplikten lagts i vila är..-inte så förankrat som man skulle vilja tro. (Under genomförandet av onställningen år 2010 följde jag svensk media via web från FAE. Jag uppfattade inte någon stor debatt eller skriverier om FM:s övergång från ett personalförsörjningssystem till ett annat. Att värnplikten “togs bort” var snarare en notis än rubrik.)

Med jämna mellanrum kommer man uppifrån med nya PR-kampanjer – som enligt min ringa mening – är långt ifrån förankrade i vår dagliga verksamhet. Men det är det resultat man ställs inför när man ålägger en uppgift på dem som saknar insikt.

Missförstå mig rätt: jag tror inte att det handlar om nonchalans eller ignorans, utan bara det problem som är oerhört intressant att finna i FM av alla ställen – nämligen bristen på samsyn.

Det tycks mig som om vi lever och verkar i olika verkligheter – där det är vår lott att göra det bästa utav de riktlinjer som sänds till oss uppifrån. Men det blir som att bygga både räls och tåg på samma gång som man eldar på utav bara den för att fortsätta framåt. Förr eller senare så når man en punkt som kräver handling för att inte tåget skall spåra ur.

Om ett vinstdrivande företag skulle genomföra omorganisationer i den storlek som FM gjort, gör och kommer göra, så skulle det INTE ha fungerat om man inte först förankrat dem inom de egna leden. Det handlar dels om att bibehålla tilltro till den egna arbetsgivaren, dels till “the cause” och framförallt tilltro till framtiden.

Återigen tillbaka till personalförsörjningen. Som idag – och framförallt framöver – handlar om att få in rätt individer på en GMU och sedan behålla dem som soldater/sjömän och/eller SOU/YOP. Men då måste man börja tänka till. Jag vet ingen annan arbetsgivare som medvetet velat sälja in sig som ett “testa-på”-projekt. “GMU är bara tre månader.” Var förmedlas det att det är ett aktivt val om en karriär? En väl genomförd och godkänd GMU är första steget till fortsatt tjänst inom Försvarsmakten – vars unika kompetens är väpnad strid. Är det verkligen något man “provar-på”?

Jag har, senast på rekryteringsseminariet i höstas, ställt frågan till InfoS “Är ni medvetna om att ni inte kommunicerar ut att soldat/sjöman är ett yrke?” och fick då det enkla svaret “Ja”. För mig är detta helt verklighetsfrånvänt eftersom personalförsörjningen är vad verksamheten är baserad på. Nu ska man ju tillägga att detta skedde i ett privat samtal med en enda individ – men jag förfasas ändå. När jag och mina kollegor är ute så jobbar vi aktivt med att beskriva FM som arbetsgivare och GMU som vägen in för den som ser en framtid inom verksamheten. Vi trycker på viktiga faktorer som att sökande bör tillskansa sig all information de kan – eftersom antagningsprövningen de facto är en anställningsintervju. Vi gör oss så tillgängliga som vi bara kan – genom både genom sociala medier, mail och telefon. Jag stänger sällan av min jobbmobil och fel eller ej så är min ambition att ta alla samtal och att svara på alla frågor. För det är viktigt. Det handlar om min, mina kollegors och verksamhetens framtid.

Det går inte att blunda för verkligheten och tro att vi kommer fortsätta serveras ur den stora skålen med värnpliktiga. Den tiden är förbi och en av de viktigaste aspekterna i mitt arbete har varit att förankra rekryteringens och informationsspridningens betydelse internt – på det egna förbandet. Som civilanställd har jag haft fördelen att komma och gå “utom ramen” bland alla. Jag berättar om vad jag faktiskt gör och hur jag gör det. Det finns fortfarande en upplevd tveksamhet mot funktionen och ja – vi jobbar stundtals i oerhörd motvind – men det är en kamp jag gärna tar om det leder till förändring. Nu, efter 18 månaders anställning syns resultaten komma smygande. Vi har stöd ifrån vårt eget förband och får tilldelat soldater vid stöd på event och annat. Detta är guld värt eftersom det är DE som kan berätta om sin tjänst och vardag långt mycket bättre än någon annan.

Jag önskar att alla FM anställda fick en dag att gå ut på närmsta skola, arbetsförmedling eller ungdomsgård och berätta om sitt yrke, sin vardag och sina erfarenheter.

Jag hade förmånen att prata med vår informationsdirektör då han besökte vårt förband. Ja – jag förstår att där finns ett syfte och ett koncept som följs gällande aktuella kampanjer. Jag verkar efter det – för det är de verktyg jag har. Det ändrar inte min egen önskan om att FM skulle kunna marknadsföra sig på annat sätt. Men – vi får väl sitta lugnt i båten och se tiden an. Förr eller senare kommer resultaten av de investeringar som görs nu. Så småningom kommer vi kunna gå ner i kampanjernas omfång och kostnad och då rikta direkt mot yrken och tjänster. Vägen dit är krokig men målet tycks vi alla var ense om. Däremot gläder det mig oerhört att vi är rörande överens om att kampanjernas utformning och budskap måste förankras internt inom organisationen. Trots allt är det vi medarbetare som får stå till svars för vad familj, vänner och bekanta ser på reklam.

Istället för de reklamer som går så skulle jag vilja se en som heter “Vad tror du att jag jobbar med?”. Vi måste nå ut i verkligheten med verklighet. Våra kollegor har alla tagit ett aktivt beslut att kämpa för demokratiska och mänskliga rättigheter med sitt eget liv som insats. Våra anhöriga lever med det beslutet. Jantelagen kan inte förtrycka FM och vi måste börja ses som en attraktiv arbetsplats och framförallt – att när en FM anställd lämnar för civilt arbete så ska deras utbildning och tjänstetid vara meriterande inom näringslivet. Utbytet måste förankras.


Jag tror på Sverige, Försvarsmakten och vårt behov av att finnas till. Vi är ett av få företag som arbetar för att inte behövas och vår kamp mot detta mål bör stöttas av alla och envar. Men för att bibehålla kvalitet och kontinuitet bland våra medarbetare så måste vi marknadsföra oss på rätt sätt. I dagsläget får vi fortsätta efter de förutsättningar vi har tillhanda – men förr eller senare vore det utopiskt att bli fristående från det politiska spelet.

 Hanna

GSS/T – En het potatis

Att rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän inte går som planerat diskuterades i förra inlägget och är också en fråga som diskuterats under året. Som så många andra frågor rörande personalförsörjningen kan man konstatera att ansvarsfrågan är det ingen som vill ta på sig.

Försvarsmakten hänvisar till ett uteblivet och försenat lagstöd och hemställer därtill i det senaste budgetunderlaget om lagändringar för att förbättra villkoren för tidvis tjänstgörande personal. Från politiskt håll skjuter man helst över ansvaret på Försvarsmakten.

Det blir lätt så när beslut ska hastas fram innan utredningar.

Rekrytering - del 2: Inte bara soldater och sjömän

2014 som blev 2019 är nu 2023

Svenska Dagbladet och Sveriges Radio rapporterade igår om Försvarsmaktens budgetunderlag 2014 att beräkningarna nu tyder på att Insatsorganisation 2014 inte kommer att kunna intas till 2019 som planerat. Det datum som nu prognosticeras är 2023, det vill säga 10 år efter organisationens datum, med hänsyn till den tröga rekryteringen av tidvis tjänstgörande soldater och sjömän. Därmed fallerar datumet 2019 på benet personalförsörjning. För att inte benen materiel och övning också ska haverera krävs omfattande anslagstillskott, vilket dryftats i tidigare inlägg och på senare även i media.

Beskedet om svårigheterna inom personalförsörjningen kommer inte som en överraskning för somliga av oss. Vissa av oss ”negativa försvarsbloggare” har sedan starten varnat för att den mycket hastiga och digitala övergången till ett yrkesförsvar inte tagit höjd för rekryteringssvårigheter och Försvarsmaktens bristande attraktionskraft hos i dagens samhälle. Framförallt har vi varnat för risken att anställda soldater och sjömän inte stannar de 6 år som krävs för att personalförsörjningssystemet ska gå ihop, utan lämnar i förtid då lön, arbetsuppgifter och målsättningar inte överensstämt med förväntningarna. Ända sedan yrkesförsvarets start har vi matats med information från försvarsministrarna om hur bra det nya personalförsörjningssystemet fungerar, medan erfarenheterna på fältet inte alltid varit lika positiva.

Situationen inom personalförsörjningen är fortsatt mycket bekymmersam. I sitt underlag till den försvarspolitiska inriktningspropositionen 2009 angav Försvarsmakten att under 2013 skulle motsvarande två bataljonsstridsgrupper finnas tillgängliga. I regleringsbrevet för 2012 hade dock målet skjutits bortåt. Nu handlade det om en stridsgrupp sammansatt av lägre förbandsenheter från hela landet från 2013 och först 2014 om en stridsgrupp med kärna ur en och samma bataljon.


En oövad organisation

Till dess att hela organisationen är fullt uppfylld med kontinuerligt och tidvis tjänstgörande soldater 2023 (om nu ens det datumet håller?) utgörs utfyllnaden med tidigare utbildade värnpliktiga. Detta är ett reellt problem på många sätt.

För det första är det 2023 minst 13 år sedan dessa värnpliktiga ryckte ut. I bästa fall är det ännu längre sedan, då de sista årens värnpliktiga i regel gavs en sämre utbildning än sina tidigare kollegor.

Under hela tiden fram till att de sista värnpliktiga fasas ut kommer de aldrig att repetitionsutbildas. Det skulle helt enkelt inte se bra ut och inte takta med den bild av det nya personalförsörjningssystemet som såväl politisk nivå som Försvarsmakten vill framhålla. Det ena problemet blir då att förbanden aldrig kan samövas. Det andra problemet blir utbildningsståndpunkt avseende den stora mängd ny materiel som införs i Försvarsmakten.

Att en svensk regering skulle ge sitt godkännande till att inkalla krigsplacerade värnpliktiga för repetitionsutbildning liknande den som föreskrivs i dokumenten i form av GMU och KMU, sex månader innan ett eventuellt krigsutbrott är oerhört svårt att se.


Repetitionsutbildning av värnpliktiga skulle dock förmodligen medföra den positiva effekten att flera av de värnpliktiga får en nytändning och skulle kunna tänka sig en anställning som tidvis tjänstgörande soldater – utöver de positiva effekterna såsom att Försvarsmakten för en gångs skull skulle få samtränade förband. Den nu liggande ekonomin tillåter dock varken en dylik repetitionsutbildning och samträning av mixförband idag, lika lite som en övning av IO 2014 då organisationen intagits år 2023.


Haltande officersrekrytering

En mycket allvarlig aspekt av problemen i personalförsörjningen är problemen i officersrekryteringen. Till årets antagning inkom drygt 270 ansökningar. Visserligen var årets antal platser på officersutbildningen reducerat till 100 (varav 20 platser uppdragsutbildning av piloter) av ekonomiska skäl och det faktum att antalet officerare ska minskas. Det är ändå en dramatisk skillnad mot värnpliktens sista år 2010, då 1600 sökte officersutbildning. Inom något år ska åter över 200 officerare utbildas årligen och då är det inte hållbart med så få och så ”dåliga” sökande som nu är fallet. För att hålla en någorlunda nivå på utbildningen bör antalet sökande i förhållande till platser överstiga 3 till 1. Jämför man med Polisen så hade man där förra året ca 13 000 sökande till ca 800 platser. Det är uppenbart att här föreligger avsevärda brister.

Officersyrkenas identiteter är idag allvarligt hotade. Sedan värnpliktens avveckling och även dessförinnan då vissa värnpliktsinriktningar försvann till följd av anklagelser om ”grå arbetskraft” försvann vissa tjänsteinriktningar från ungdomars medvetande. Dessa yrken är nu svårrekryterade då ingen marknadsföring mot enskilda officersyrken genomförs i Försvarsmakten idag. All rekrytering hanteras numera av Försvarsmaktens HR-centrum i Stockholm, där man har svårt att se behovet som upplevs ute på förbanden. Enskilda initiativ, som t ex senast från kadetter på Karlberg möter kalla handen. Därtill söker man inte längre till en specifik inriktning, utan det är ett centralt officersintag (med undantag av pilotutbildningarna) och inriktning mot en speciell tjänstegren görs senare under utbildningen. Man utbildas alltså från början mot att bli inte officer, inte att bli t ex infanteriofficer. Målbilden blir därmed än svårare att se för den eventuellt sökande.

Ett annat problem med dagens rekryteringsform som ej föregåtts av en värnplikt är hur Försvarsmakten ska kunna säkerställa kvaliteten på de sökande och att de sökande hamnar rätt. När officersutbildningen tidigare föregicks av 10,5 mån värnplikt kunde den sökandes befäl under denna tid bilda sig en mycket god uppfattning om den sökandes lämplighet som officer. Idag sker detta via några få dagars enklare tester och intervjuer. Sannolikt kommer vi inom några år se ett kraftigt ökande behov av en ny uttagningsprocess. Skipper har tidigare berört problemet med marinkadetter som inte har en aning om vilka anlag de har för sjösjuka eller hur de gillar att vara på sjön. Resultatet blir att Försvarsmakten lägger stora belopp på en individ som i slutänden är oanvändbar i organisationen och troligtvis slutar sin utbildning, samtidigt som individen kunnat ägna dessa år av sitt liv åt något annat.

En svag officersrekrytering är ett minst lika stort problem som bristen på soldater och sjömän. Utan officerare finns inte personal som ska leda förbanden. Utan ett inflöde på nya officerare kommer dräneringen av äldre officerare att bli ett svårt problem, då prioriteringen inom myndigheten i högre grad kommer att göras mot administrativa uppgifter, då det är dessa som är mätbara och kännbara i vardagen. Kunskapsöverföringen blir också lidande varpå hjulet måste återuppfinnas på nytt som i så många fall redan till följd av 00-talets ”strategiska time-out”.

Däritll innebär organisation 2014 att Försvarsmakten inte har en tillväxtpotential. Det blir oerhört svårt att vid behov skapa en tillväxt ur denna organisation då den inte har beräknats med några reserver för att kunna möjliggöra tillväxt till en större organisation eller förbandsersättning. Varken antalet officerare eller soldater och sjömän har dimensionerats för något annat än att hålla en krigsorganisation. Vanligt förekommande företeelser såsom sjukdom, utbildningar, föräldraledigheter, tjänstledigheter för att inte nämna rekryteringsproblem gör att organisationen aldrig kommer att kunna vara uppfylld.


Lika lite som vi har råd med att inte få förbanden uppfyllda med soldater och sjömän har vi råd med en officersbrist och inte heller ett sämre chefskap till följd av för få sökande. Ett första steg bör vara att återinföra identiteterna i officersyrkena och att tillåta riktad rekrytering. På längre sikt måste Försvarsmaktens folkförankring kraftigt stärkas för att det nuvarande personalförsörjningssystemet ska fås att fungera. I flera års tid har man nu pratat om Försvarsmakten som ”varumärke”, men varumärket verkar dock ha blivit allt mer skamfilat. Tyvärr verkar det svårt att återta en bred folkförankring utan att återinföra någon form av värnpliktssystem. Utan folkförankring, ingen fungerande rekrytering.


Eftertankens kranka blekhet

Förmodligen börjar nog allt fler politiker och chefer i Försvarsmakten känna för yrkesförsvaret och IO 2014 såsom Kjell-Olof Feldt inför löntagarfonderna. Yrkesförsvaret är idag lika ideologiserat som värnpliktsförsvaret var för 30 år sedan. Att nu återgå till ett renodlat värnpliktsförsvar tror jag inte på. Däremot verkar det sannolikt att Sverige inom fem år följt i Norges fotspår och återtagit delar av värnpliktssystemet. I sådana fall har vi åter varit del av en mycket kostsam parentes i den svenska försvarspolitiken.


Det är nu alltså först 2023 som Sverige kan anses ha ett ”en-veckasförsvar”, med tanke på prognosen för personalförsörjningen i budgetunderlaget för 2014. Frågan kvarstår – vilket försvar har vi idag och fram till 2023?


Media: FT