SvD berättar att president Obama avser inrätta ett nytt cyberkommando. Jag anser det vara ett mycket klokt drag. Det dröjer inte länge förrän man kommer att tala om "cyberrymden", eller vad man nu vill kalla det, som en egen stridsarena, precis som man för krig till sjöss, på land och i luften. Det garanterar jag. Idag sorterar det under telekrig (electronic warfare), där största fokus ligger på radarstörning.
"- Cyberhotet är ett av de mest allvarliga ekonomiska och säkerhetsmässiga utmaningarna vi står inför som nation, sade Obama när han på fredagen tillkännagav satsningen."
Förhållandevis små satsningar kan ge mycket stor verkan när det gäller cyberkrigföring. Parallellt med Georgienkriget utspelades ett annat krig i cyberrymden, vilket försvårade för den georgiska ekonomin och möjligheterna för den georgiska regeringen att nå ut med sina budskap. Både under det senaste Libanonkriget och vinterns krig i Gaza, har israelisk militär OCH civila sammanslutningar, gått hårt webplatser och nätresurser tillhörande Hizbollah, respektive Hamas. Den med gott minne kanske också minns att precis innan luftkriget mot Irak påbörjades 1990, hade USA lyckats inplantera ett virus i det irakiska luftförsvarets huvuddator. I dessa dagar då kriget oftast avgörs genom att den ena sidan lyckas få media och världsopinionen på sin sida, snarare än genom segrar på slagfältet blir det än viktigare att kunna få ut sitt budskap och det levereras oftast elektroniskt nuförtiden.
Mycket talande för cyberarenan är att den omedelbart är strategisk och global. Det krävs inga speciella extraresurser för att genomföra strategiska cyberoperationer. Faktum är att cyberarenan är mer lämpad för strategiska operationer, än taktiska. Medvetna ansträngningar från en mindre hackergrupp kan utan större problem sänka en fondbörs, eller som i det kinesiska fallet, bedriva spionage mot intressanta industriprojekt eller försvarshögkvarter. Det är det fina med kineserna. De är så många, så stora och så behövda att de kan vidta i princip vilka åtgärder de vill utan att behöva bry sig så mycket om sitt anseende.
Frågan är var Sverige står närvarande när det gäller cyberarenan. Man kan som sagt med relativt små resurser slå till med otroligt stor effekt. En medveten satsning inom cyberarenan skulle kunna ge landet en offensiv förmåga (att använda i självförsvar) som vi inte haft tidigare. Samtidigt krävs det också enorma och medvetna skyddsåtgärder för att vi själva ska kunna värja oss för cyberangrepp och spionage, vilket USA nu bittert fått erfara. Hur står det egentligen till med vår elektroniska beredskap? Mängden telekommunikationsavbrott och liknande har förefallit öka på senare år, vilket skulle ha lett till kraftfulla åtgärder under det gamla försvarets dagar, men vilka regler gäller idag? Är operatörerna lagstadgat tvingade att se till att den elektroniska kommunikationen fungerar säkert oavsett omständigheterna? Hur är redundansen? Alla som har försökt betala varor i en modern affär samtidigt som ett av åskan orsakat strömavbrott vet att det spelar ingen roll om man har kontanter eller inte. I bästa fall fungerar kassaterminalerna på avbrottsfri kraft, men det räcker inte alltid.
Man kan lätt föreställa sig effekterna av ett samhälle där de ekonomiska funktionerna och den elektroniska kommunikationen slagits ut. Är det kanske dags att även Sverige upprättar ett cyberkommando?
Den kommande cyberarenan
Skulle det bli bättre?
En fasansfull historia. Är det någon som på allvar tror att det blir bättre för att det internationella samfundet tar hem sina militära styrkor från Afghanistan som t ex Thage G Peterson och Anders Ferm propagerar för?
Utebliven köpkraft
SvD uppmärksammar FOI:s rapport om Försvarets Anslagsutveckling där forskare från FOI studerat hur Försvarsmaktens köpkraft utvecklats (avtagit) under de senaste tio år. Ned 25%, är domen. En intressant koppling som FOI inte gör är att sätta detta i samband med antalet förband som avvecklats under samma period. Det tål att tänkas på.
Vill man fördjupa sig har jag skrivit en del om detta tidigare. Ett av inläggen hittar man under "Läsvärt" i spalten till höger.
Inget Team 60 på nationaldagen
Idag meddelas att Team 60 ej kommer att kunna flyga sin uppvisning över Skansen på nationaldagen. Nationaldagen infaller liksom många andra flyguppvisningar på en helg och på helger är det av bullerskäl flygförbud som gäller på Teamets hemmabas Malmen. Inte ens regeringen ville bevilja dispens för detta. Samma öde drabbade Teamets uppvisning på Barnens dag i Linköping. Jag har tidigare berättat att Teamet tvingats till rigorösa ombaseringar för att kunna flyga på helgerna, då den absoluta majoriteten av flyguppvisningar äger rum. Den här gången har man inte kunnat finna lämplig tillfällig basering under helgen på annan flygplats. Ännu ett exempel på hur otroligt korkat det är att koncentrera militär flygverksamhet till Malmen, när hinder av det här slaget varit kända sedan tidigare.
Exemplet med Team 60 visar hur t o m prioriterad verksamhet (ja, uppvisningsgrupperna är del av den prioriterade rekryteringsverksamheten) har svårt att fungera när man allvarligt försämrar utgångsbaseringen. Som bekant beslutade Försvarsmakten i förra veckan att man ska lämna flygbasområdet i Uppsala och istället vid behov lösa basering i Mälardalen på annat, än så länge odefinierat, sätt.
Idag var det också interpellationsdebatt i Riksdagen där försvarsministern fick svara på frågor just runt Försvarsmaktens avsikt att flytta utbildningen av sina basbataljoner till Kvarn (även känt som del av Markstridsskolan), några mil utanför Linköping. För mig säger sunt förnuft att basbataljonerna ska utbildas i den miljö som är naturlig för dem, nämligen i anslutning till flygverksamhet, men uppenbarligen finns det de som är av annan åsikt. Bara att lösa ut bemanning av flygbassäkförband till den stora NATO-övningen i Luleå i sommar uppskattas kosta Försvarsmakten lika mycket som själva övningen, om man varit tvungen att hämta personalen från Kvarn.
Om man nu ska ha yrkesanställda soldater i Försvarsmakten och Flygvapnet kan det ju åter vara läge att fråga sig varför vi i så fall ska ha dubbel uppsättning av tjänsterna? Idag drivs flottiljerna av huvudsakligen civilanställda avseende de tjänster basbataljonerna levererar i krig, dvs banunderhåll, räddningstjänst o s v. Dessa tjänster bemannades av värnpliktiga fram till för ca 10 år sedan, då man plötsligt fick för sig att dessa tjänster utgjorde s k grå arbetskraft. Följden blev att de värnpliktiga endast fick tjänstgöra i sina befattningar på förbandsövningar och inte under daglig verksamhet, då man istället fick mer "utbildning" i "vanliga" soldatuppgifter. Att resultatet blev mindre praktik inom respektive befattning är enkelt att räkna ut. Åter till yrkessoldaterna. Nu får vi alltså soldater som är anställda att jobba inom en viss befattning samtidigt som vi har civilanställda som löser motsvarande uppgifter och har samma befattningar till vardags. Blir inte detta tårta på tårta, vilket torde leda till att Försvarsmakten sitter och betalar dubbla löner? Här skulle det ju i så fall vara oerhört lämpligt med yrkessoldater på dessa befattningar. Jag hoppas verkligen jag har fått denna inriktning om bakfoten. Rätta mig gärna i så fall.
Någonstans måste man börja se till effekten och inte bara de rent ekonomiska kostnaderna. Uteffekt har ett stort ekonomiskt värde i sig. Jag kan inte annat än känna skam för att en av Försvarsmaktens främsta uppvisningsgrupper inte tillåts delta i nationaldagsfirandet. Vart är det här landet på väg?
Starkt jobbat!
Idag kom nyheten att HMS Malmö ingripit mot ett nattligt bordningsförsök av ett grekiskt fartyg. Efter att varningseld avfyrats greps 7 pirater på en båt, medan den andra piratbåten försvann. Ändå en mycket bra och lovande insats av ME 01, trots den snöpliga inledningen när HMS Trossö omedelbart fick återgå för reparationer. Det gläder mig att vissa av mina farhågor kommit på skam när det gällde operationen. Hoppas bara att det går att resa åtal i Kenya mot de gripna så att man inte bara tvingas släppa dem, varvid de tryggt kan återvända till Puntland och införskaffa nya vapen. Det har hänt alldeles för många gånger tidigare. Tyvärr verkar det som vanligt lite skralt med bevismaterial.
Gratulationer till ME 01!
Mil.se om ingripandet
Kloka ord från ÖB
Nye ÖB Sverker Göransson oroas över de föreslagna besparingarna i den rapport f d generaldirektören för Försvarsmakten Marie Hafström lade fram i förra veckan. Liksom jag trycker han på att den svenska militära ledningen faktiskt är minst i en nordisk jämförelse eftersom vi i Sverige koncentrerat alla staber till Högkvarteret, medan man i grannländerna har kvar lägre staber.
Därtill oroas han över förslagen om att avskaffa Försvarshögskolan och lägga ner officersutbildningen till förmån för en helt civil akademisk utbildning som kompletteras med ett års officersspecifika studier. Redan idag är den svenska officersutbildningen akademisk nog och officerseleverna läser idag in all teoretisk utbildning t o m majors nivå innan de blir utnämnda till fänrikar. Det är svårt att få officersutbildningen till samma pris som andra högskoleutbildningar. De flesta andra studenter kör inte stridsfordon, skjuter granatgevär och liknande. Det som oroar mig ännu mer och som jag ser som helt befängt är förslaget i stödutredningen att ställa in officersutbildningen (ej specoff) i fem år för att minska antalet officerare. Det lär verkligen göra susen för en redan feldimensionerad ålders- och gradpyramid där antalet överstelöjtnanter är flera gånger antalet fänrikar och löjtnanter.
ÖB oroas också över materielförsörjningen när FMV och FOI ska avvecklas till förmån för en ny myndighet. Jag tror det kan finnas vissa vinster att göra genom närmare band mellan de bägge myndigheterna, men det får inte bli ännu en av de typiska statliga myndighetsflyttarna när 79 av 80 säger upp sig och verksamheten står mer eller mindre stilla i ett drygt år (PRV). Det vore mer än katastrofalt för en redan seg materielprocess.
Det gläder mig i alla fall att ÖB tar bladet från munnen.
Behovet av en ny luftförsvarsutredning
Det är i år 42 år sedan den förra luftförsvarsutredningen gjordes i Sverige (1967) och snart 20 år efter målområdet för den.
Varför bör man överhuvudtaget göra en luftförsvarsutredning? Hur mycket vi än önskar eller kanske tror att vårt land har samma geografiskt fördelaktiga position som Nya Zeeland, har vi det inte. Våra gränser utgörs till hälften av två mycket vänligt sinnade stater, till hälften av stora delar fritt hav. Vårt nationella luftförsvar är det som först ska möta ett angrepp, tillsammans med de marina stridskrafterna. Ca 30 mil från Sverige ligger Ryssland. Ett land som av alla våra grannländer, men dock ej vårt eget, bedöms som ett säkerhetspolitiskt problem. Oavsett om man tror att Ryssland anfaller Sverige eller någon annan stat i närområdet imorgon, inte gör det alls eller något däremellan utgör ändå Ryssland under överskådlig tid den största faktorn i vad som dimensionerar vår säkerhetspolitik. Jag vill se den person som kan ställa sig rakryggad och säga att utvecklingen idag ser positiv ut i Ryssland.
I det luftförsvar vi har i Sverige idag är det inte heller någon som har tagit höjd för att man ska kunna realisera den försvars- och säkerhetspolitik som vår regering driver, d v s att Sverige i händelse av att ett av våra grannländer dras in i krig, aktivt ska stödja detta land militärt. Det svenska Flygvapnets skarpa uppgifter idag förefaller helt inriktade på att kunna lösa incidentberedskap med en rote, samt att med en annan rote kunna agera i en annan världsdel. För luftvärnets del verkar allt kretsa om att modifiera upp Rb 70-systemet för att med en pluton kunna stödja NBG. Men vad gäller för det nationella försvaret? Handfast vägledning och en tydlig målbild saknas helt.
Vad som inte saknas är en iver att aktivt rasera luftförsvaret utan plan för hur man ska ersätta skrotad förmåga (gäller också många andra delar av Försvarsmakten). Så sent som för tio år sedan utgjorde svenska Flygvapnet en absolut maktfaktor i norra Europa och utgjorde en mycket svårslagen spelpjäs i det svenska försvaret. Luftförsvaret utgjordes av ett system av system, med mycket hög redundans. Delsystemen var de olika flygsystemen, extremt skickligt integrerade med stridslednings- och luftbevakningssystemet och bassystemen. Därutöver fanns luftvärnet som komplement och för skydd av baser, markförband och befolkningscentra.
Hur ser det då ut idag? Mycket är säkert redan känt för dem som hängt med i nyhetsflödet och läst denna blogg och andra. Bassystemet är i princip helt skrotat och alla möjligheter till återtagning noggrant förstörda. Datastridsledningsförmågan är säkert känd från bl a nyhetsrapporteringen. I det nya stridsledningssystemet avses allt av vikt placeras ovan jord i en kontorsbyggnad i Enköping. Redan nu är nog Sverige det enda land i världen som utövar taktisk ledning av sitt flygvapen från en kontorsbyggnad mitt i huvudstaden.
I onsdags kom också beskedet att Flygvapnet överger den säkerställda baseringsmöjligheten i Mälardalen. 35 milj kr tror man sig spara in per år genom att stänga baseringsmöjligheten i Uppsala. I full enlighet med den övriga raseringsivern, överger man baseringsmöjligheten innan något alternativ tagits fram. Enligt uppgift har inget av de alternativ man tittat på (Arlanda, Bromma, Västerås) ansetts som realistiska. Man utgår ifrån att en ännu okänd civil operatör av Ärna ska vara intresserad att bära huvudkostnaderna om Flygvapnet ska ha fortsatt baseringsmöjlighet där. Vad det skulle kosta att vid behov lösa uppgiften från annan plats i Mälardalen förtäljer icke historien, men det lär inte bli billigt.
Samtidigt har luftvärnet decimerats så kraftigt att det endast var ren och skär lycka som räddade truppslaget från att försvinna i inriktningspropositionen. Någon reell förmåga är det dock inte att tala om. Det enda systemet som fungerar i alla väder och på högre höjder, Rb 97, är kraftfullt föråldrat och i en numerär att det bara skulle klara att skydda en plats i landet.
Luftförsvarsoförmågan är bara ett i raden av exempel där filtren mellan den taktiska nivån, där man har systemkunskap och systemförståelse, och den beslutande nivån, tappat bort budskapet på vägen. Det skulle inte förvåna mig om landets överbefälhavare fortfarande tror, liksom många politiker, att det bara är att trycka på knappen så försvinner flygplanen ut i skogen igen.
Vi har kastat bort investeringar för miljarder kr för att spara in korvören. Vi har idag ett av världens absolut bästa stridsflygplan, men knappt några vapen till det, ingenstans att basera det och inget sätt att kommunicera med det.
Det luftförsvar som vi hade för tio år sedan och som vi idag noggrant monterat ner på samma sätt som den klent begåvade bränner böcker, var resultatet av den stora luftförsvarsutredningen 1967. Det är hög tid att det åter tillsätts en bred luftförsvarsutredning för att staka ut en väg för det svenska luftförsvaret oavsett om den är nationell, världomspännande eller koncentrerad till Östersjön. Ingen, allra minst politikerna, ska sedan kunna komma och säga ”Oj, det hade jag ingen aning om”. Många är också de som vill att en ny luftförsvarsutredning görs, bland dem ledamöter ur KKrvA och ledamoten av försvarsutskottet och försvarsberedningen, Allan Widman (fp).
När vi ändå är inne på parlamentariska utredningar – hur vore det att också, men kanske inte samtidigt, utreda övriga arenors framtida uppgifter?
Nu blir jag säkert poppis igen bland kollegorna på Lidingövägen.
Innan jag blir dränkt i kommentarer om helikoptrar och transportflygplan, vill jag påpeka att inlägget handlar om luftförsvaret, inte om flygstridskrafterna.
Rekommenderad helgläsning
Förhoppningsvis är det fler försvarsintresserade av bloggens läsare än jag som prenumererar på Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Handlingar och Tidskrift, även kallad gula tidningen, som avhandlat försvarsutvecklingen i drygt 200 år. I det senaste numret vill jag särskilt rekommendera två artiklar med anledning av Regeringens planer för Försvarsmakten och det kommande yrkesförsvaret (som alla utom försvarsministern väljer att kalla det).
Den första är skriven av Finlands f d ÖB Gustav Hägglund och jämför det finska försvaret med det svenska, framförallt avseende vad man får för försvarsbudgeten. I utdrag:
"Sverige har bedömt att en permanent fred utbrutit i Europa och att landsförsvaret följaktligen kan avvecklas. Jag hoppas innerligt, att denna bedömning visar sig korrekt – i motsats till år 1926 – men hoppas samtidigt, att Finland upprätthåller sitt försvar som en brandförsäkring mot oanade och osannolika händelseförlopp. Av naturliga skäl är de säkerhetspolitiska avvägandena olika i olika nordiska länder. I nötskal beror de på att:
- Danmark och Norge har Nato
- Sverige har Finland
- Finland har Ryssland"
Den andra artikeln är skriven av redaktören Olof Santesson och handlar om det av regeringen föreslagna framtida försvaret. Det är ord och inga visor när Santesson avtäcker ett luftslott.
"Vad är det som vi utlovas få? I försvarsministerns vision rör det sig inte om ett ”yrkesförsvar” utan om ”ett försvar som går att förklara”. ”Inom en vecka” skulle alla 50 000 (får man förmoda) vara insatta om Sverige hotades av de sådana faror som annars under 2000-talet i stort sett har dödförklarats. Men, det inser nog alla i saken någorlunda insatta, något heltäckande försvar och en försvarsplan värd namnet går inte att åstadkomma med denna tappra skara, låt vara att allt ska ske i en förhoppningsfull ”samverkan med andra.” På en liten yta hade Georgien fem organiserade brigader utan att kunna värja sig mot rysk militärmakt."
Läs och begrunda! Är vi på rätt väg eller är vi överhuvudtaget på en väg?
Filtrering II
Nedan följer ett gästinlägg.
Tack för din blogg Wiseman. Den behövs för att man skall kunna nå ut med budskap som inte alltid är "comme il faut" i försvarsmaktsledningen.
Jag delar i stort dina värderingar Wiseman, även om jag inte alltid delar dina synpunkter i sak.
Jag har varit officer i mer än 30 år av mitt liv och vid sidan av jobbet pluggat på KTH i Stockholm. Jag har haft ynnesten att få sätta upp, starta driften och vara chef över både StriC Mitt i Bålsta samt provcentralen PC Stril Mitt innan jag gått över till utvecklingsfrågor inom TUStril med ansvar för stridsledningssystem. Fortfarande jobbar jag aktivt ett par gånger i månaden som strilofficer i någon av våra strilcentraler. Den erfarenhet jag fått av både teknisk och taktisk systemutveckling känns för mig betryggande när jag under det senaste halvåret uttalat mig i ledningssystemfrågor.
Det som fascinerar mig är hur en ledningsutveckling kunnat tillåtits starta inom Försvarsmakten på se bristfälligt underlag som ett "koncept". Avsaknaden av operativa och taktiska målsättningar samt i övrigt styrande dokument som TOEM, TTEM, CONOPS har ersatts av ”luddiga visioner om militär-civil samverkan” och ”om vi flyttar till ENKÖPING så sparar vi pengar”.
Jag kan inte förstå hur "kloka" generaler utan reservation kunnat utdela ett "carte blanch” för GLC/NOC när inga substantiella resultat uppvisats från de senaste årens ”NBF-utveckling”. De svåra frågorna tex om hur man hanterar sekretessbelagd information, nationell som internationell, tillsammans med öppen information mellan eller inom enskilda system har viftats bort med ”det löser vi sen”.
Har ingen inom Försvarsmaktsledningen ställt sig frågan om projektet är realiserbart innan man skickar in sitt underlag till regeringspropositionen?
Det har tagit oss tio år att lösa frågan med att få in färdplaner från Luftfartsverket i vårat stridsledningssystem C2STRIC. Nästan lika lång tid har det tagit för SjöC att få in AIS-information från Sjöfartsverket i sitt ledningssystem. Filtren bygger på ”ickeflexibel” formatkontroll, vilket har varit enda möjligheten för att erhålla ett ”MUST-godkännande”.
Den sista uppgraderingen vi gjort av system C2STRIC från release 4 till 5 har tagit fem år att genomföra. Knäckfrågan förutom IT-säkerhet är flygsäkerhet, inte bara i själva stridsledningscentralen, utan ända ut i funktionskedjorna via Försvarets Tele Nät och IP-nät till radiokullar, radarstationer, flygledartorn och civila flygledningsorgan. Flygsäkerhet är oerhört KOSTNADSDRIVANDE!
Den mindre uppgradering som vi avser göra genom att införa ”lokala ledningsplatser” dvs fjärroperatörsplatser till en central serverpark tar ca 4 år från ”ax till limpa”. Flygsäkerhetsprocesser inkluderat verifiering och validering är TIDS-SLUKANDE!
Att då tro att man med ny teknik, med honnörsorden ”flexibelt, skalbart och modulärt” kan slå ihop nuvarande Teledriftcentraler och Larmcentraler med nuvarande SjöC och StriC-funktioner samt en för närvarande icke existerande MarkC-funktion till en summa mindre än vad våran nuvarande StriC-utveckling kostat är INTE REALISTISKT ur ett tekniskt perspektiv. Ur ett IT-säk perspektiv är det näst intill OMÖJLIGT om inte nationella och för den delen internationella (läs NATO) regelverk radikalt förändras. Och över NATOS regelverk styr vi som bekant inte ….
Det är dags att lämna stickspåret GLC/NOC och återvända till den beprövade evolutionära sytemutvecklingen och ställa oss frågan hur vi praktiskt löser problemet med att generera en Gemensam Läges Bild, GLB, för våra taktiska staber och den operativa insatsledningen från våra nuvarande ledningssystem. Den andra frågan vi bör ställa oss är vilket ledningssystem vi bör anskaffa (istället för papper, penna och fax) och hur den infrastrukturen bör se ut. Inom flygstridskrafterna finns det redan ett utvecklat system i Norge och Danmark som heter NECCIS. Säkert finns liknande för mark och sjö att köpa.
Ovanstående räcker långt så varför hitta på något eget nytt prestigeprojekt …….. Minnena av nedlagda IS Luft, Sjö, Mark och ORION borde avskräcka!
Peter Neppelberg
Filtrering
Som många säkert läste i ett av förra veckans inlägg har bloggen enligt uppgift säkanmälts. Kanske ska man ta det som en komplimang.
Bloggen är som säkert bekanta för många mycket diskuterad i HKV och där uppskattad av många. Samtidigt är det många av officerarna på högre nivå som ogillar bloggen och dess innehåll. Man tycker att det inte passar sig att skriva om det jag skriver om. Vissa saker ska helt enkelt inte påpekas.
Jag vill därför klarlägga några saker så det inte ska råda några som helst tvivel. Jag driver inte den här bloggen för att skada eller svartmåla Försvarsmakten. Jag är en mycket hängiven officer som varje dag gör mitt yttersta för att förbättra den försvarseffekt svenska folket får för sina skattepengar. Jag driver den här bloggen för att uttrycka mina egna åsikter, som ofta koncentreras runt Sveriges säkerhetspolitik (eller brist därpå) och försvarsförmåga, men stundom också handlar om helt andra saker. De brister jag pekar på inom Försvarsmakten vill jag uppmärksamma för att vi ska se till att komma rätt med dem. Ingen tjänar på att dessa brister inte kommer upp till ytan förutom de som genom försummelse eller aktiv medverkan orsakat dem. Alltför många filter i form av chefsnivåer ligger mellan de som sitter med överblick över förmågor och verksamhet och ledningen, oavsett om den är politisk, militär eller i form av skattebetalarna. Viss filtrering sker p g a brist på förståelse och viss p g a att filtret är mån om sin egen position.
På samma sätt som ledorden en gång var på ett av landets jägarförband att allt man som officer gör med soldaterna ska tåla en granskning av deras mammor, måste Försvarsmaktens verksamhet tåla en granskning av dess uppdragsgivare. Är så fallet nu? Jag får regelbundet mail osv från officerare och tjänstemän på hög nivå som vill att jag tar upp olika ämnen och aspekter inom Försvarsmaktens verksamhet, som de själva försökt föra fram endast för att köra huvudet rakt in i bergväggen eller blivit uppmanade/tillsagda att tänka rätt. Det tyder på att något inom verksamheten är allvarligt fel. (Självklart publicerar jag inte namn osv utan medgivande)
Dialog, diskussioner osv för verksamheten framåt. Det var också den officiella grundtanken med förre ÖB:s projekt ÖRA, även om vi alla är smärtsamt medvetna om det verkliga resultatet. Det är säkert inte heller okänt att förre ÖB uttryckte sitt ogillande över bloggandet. Vill man undertrycka öppen debatt anser jag att man är ute på riktigt hal is. Försvarsmakten är satt att försvara Sverige och de grundläggande principer vi i Sverige lever efter, däribland demokrati och yttrandefrihet. Lyckas vi inte leva upp till dem inom den institution som är satt att med de yttersta medlen försvara dem, är situationen ytterst illavarslande.
What he said and more
Nu är jag ju ungefär ett dygn sen, men jag vill ändå skriva några ord om Wilhelm Agrells lysande slutreplik till försvarsminister Sten Tolgfors angående yrkesförsvaret. Den är helt enkelt lysande, även om jag tycker Agrell låter försvarsministern komma lite för lindrigt undan när det gäller pliktfrågan. Tolgfors var mycket tydlig med att han inte såg något tvång för anställda soldater att åka på insatser i utlandet, medan propositionen och Försvarsmakten är mycket tydliga på den punkten. För egen del undrar verkligen vad fördelen med yrkessoldater skulle vara om vi inte ens kan lita på att de åker på utlandsinsatser samtidigt som Försvarsmaktens lönekostnader kommer att expandera kraftigt. På samma sätt har jag inte hört någon ge försvarsministern medhåll när han påstår att ett försvar med 25% anställda soldater och resten kontraktsanställda inte är ett yrkesförsvar?
Läs gärna Agrells artikel, speciellt slutorden.
Solidaritet i olika former
Thage G Peterson och Anders Ferm vill att svenska folket ska folkomrösta om den svenska närvaron i Afghanistan. De tror tydligen att det är det bästa sättet att få insatsen avbruten, och det kan mycket väl vara så.
Folkomröstning är ett trubbigt medel. Hur många svenskar mellan 18 och 70 år vet att Afghanistan saknar en nationell identitet eftersom landet består av en rad olika folkgrupper? Att talibaner är ett samlingsnamn för flera olika grupperingar?
Peterson och Ferm talar som vanligt i all välmening om att istället för militärt och civilt stöd, ska man endast sända Afghanistan civilt stöd för att bygga skolor, sjukhus, vägar m m. Det är ju högst vällovligt. Det är bara det lilla problemet att motståndaren, talibanerna, inte vill ha några skolor o s v. Framförallt inte för den kvinnliga befolkningen. Man vill inte ens diskutera frågan. Diskussioner har tidigare förts med talibanerna och ISAF har till och med lämnat över hela områden till afghansk neutral kontroll (Musa Qala) med löfte om att talibanerna skulle hålla sig utanför detta. Påföljden blev snabbt att talibanerna snabbt besatte området. Avtal med otrogna behöver inte hållas.
Låt oss istället vända blickarna till norra Pakistan. Det lär inte ha undgått någon vad som är talibanernas agenda där, med attentat mot flickskolor och andra institutioner. Den talibanska agendan är ytterst tydlig där, samtidigt som civilbefolkningen ännu så länge inte har något otalt med NATO.
Talibanerna är fega, men smarta motståndare. Obundna av folkrätten. Det är därför de så gärna gömmer sig bland civilbefolkningen och utnyttjar den som mänsklig sköld och hoppas på att ISAF ska vara "humana" nog att inte skjuta eller att rules of engagement för aktuell dag och område har oklar innebörd. Om Peterson och Ferm läst HRW:s rapport Troops in contact om kriget i Afghanistan till fullo har de säkert sett att den skarpaste kritiken mot krigföringen inte riktas mot USA och ISAF utan mot talibanerna.
Peterson och Ferm ondgör sig med rätta över de civila som blivit offer för USA och ISAF, mycket p g a dåligt beslutsunderlag och bristande etik. Jag tror på inga sätt etiken blir bättre med en svensk yrkesarmé. Snarare tvärtom. En försvarsmakt där man tvingas rekrytera stenhårt bland samhällets mest utsatta grupper för att fylla raderna, som t ex i USA, Storbritannien, Nederländerna och många andra länder med yrkesarméer, kommer inte leda till att etiken förbättras. Frivilligheten betonas i det nya personalförsörjningssystemet. Frågan är om den som är mest frivillig att bära vapen och dra i härnad är den som är mest lämpad för uppgiften? Det är bara att läsa den tragiska artikeln om MarSOC.
Jag vet inte direkt om jag skulle vilja påstå att Peterson och Ferms linje är den mest solidariska med befolkningen i Afghanistan. Vad Sverige istället för att lämna landet skulle göra är att intensifiera det civila stödet och samordna det med det militära. Sverige är ett av få länder där biståndsmyndigheten konsekvent väljer att inte agera i samma område som svenska militära insatser som de facto är där för att just skydda bistånd och återuppbyggnadsprocesser. Samordning ger mer effektivitet.
Är artisterna flata?
Föga förvånande rapporteras nu från Moskva att polisen brutit upp gayparaden och arresterat deltagare. Vissa artister i Eurovision Song Contest uttrycker sitt missnöje.
Nu verkar ju artisterna i allmänhet vara ganska flata och jag tror inte det blir mycket mer än något mummel om det hela. En allmän bojkott från artisternas sida vore en lämpligare och mer kraftfull protest. Jag hyser dock inga som helst förhoppningar om att det finns någon av artisterna som har tillräcklig ryggrad för att våga detta. Pengar lockar alltid.
Det är bara att inse att demokrati och mänskliga rättigheter inte är vad de borde vara i Ryssland, vilket inte ska behöva förvåna någon. Vill man läsa hur lagen tillämpas för ryssar kontra utlänningar föreslår jag ett besök hos Kalle Kniivilä.
Jag läste på en annan blogg att någon uppmärksammat att OMOH (=OMON, inrikestrupperna) blir HOMO baklänges. Undrar om de reflekterat över det själva. Deras uniformer är ju också ljusblå vilket enligt ryska bekanta är den färg som förknippas med homosexuella män i Ryssland. Nu blir det säkert arga kommentar på ryska igen...
Rationaliseringscentrum Östergötland
Lokaltidningarna i Östergötland skriver om nya arbetstillfällen i Kvarn och Linköping, då Försvarsmakten planerar att flytta all Flygvapnets soldat- och befattningsutbildning dit och lägga ner densamma på de "taktiska flottiljerna" i Luleå och Ronneby. Flygverksamheten och flygunderhållsverksamheten blir naturligtvis kvar på respektive flottilj, samtidigt som 40 % av de övriga tjänsterna berörs av flyttarna. Låter det troligt att Försvarsmakten får behålla officerarna som är specialiserade inom de berörda områdena? Samtidigt talar tidningarna om ett antal nya jobb för bygden och om att lösa in ytterligare markområden i Kvarn.
Hela tanken med flygverksamheten i Linköping förefaller mig befängd från början. 1974 lades F 3 på Malmen (Linköping) ner, då flygverksamheten bl a inkräktade alltför mycket på den växande staden. 25 år senare har Malmen mer flygverksamhet än någonsin, men också mer handikappad än någonsin. Extremt stränga miljökoncessioner föreligger och generalläkaren har det ena förbehållet efter det andra mot verksamheten. Antalet starter och landningar som får bedrivas är ständigt på gränsen mot behoven. Verksamhet på helgerna är inte heller att tänka på. Den som följer mil.se noterade säkert att mil.se triumferade ut att Flygvapnets uppvisningsgrupp Team 60 (bestående av flyglärare och flygplan ur Flygskolan) är på gång igen efter två års uppehåll, genom att köra ett träningsläger i fyra dagar på nerlagda F 16 Uppsala, numera LSS. Vad som inte nämns är att man inte kunde genomföra denna verksamhet på Malmen. Efter nyår kan man inte genomföra den i Uppsala heller eftersom Försvarsmakten avser att lägga ner "ett flygplatsområde i Mälardalen".
Som om inte detta vore nog krävs det numera lite speciella rutiner då Team 60 ska delta i flyguppvisningar på helgerna (ytterst få uppvisningar ligger på vardagar). Eftersom start och landningsförbud råder på Malmen på helgerna tvingas man på fredagarna lyfta över flygplanen till en annan flygplats (t ex Såtenäs) och ta bilen därifrån hem till familjen. På lördagen tar man bilen tidigt till flygplanen, flyger uppvisningen och tar bilen hem. På måndagen blir det sedan till att ta bilen till flygplanen igen för att flyga hem dem. Smidigt.
Hela beslutscirkusen för snart tio år sedan att lägga Flygskolan på Malmen var ju rätt märklig. Den enda lösningen Riksdagen kunde enas runt var den sämsta, så den fick det bli. Jag är fullkomligt övertygad att Flygskolan kommer att ha flyttat till annan ort inom några år igen. Då har ett ganska stort antal miljoner i vanlig ordning plöjts ner på ändamålsenliga lokaler.
Det blev en ganska lång utvikning från huvudspåret. På Malmen i Linköping bedrivs också en massa annan flygverksamhet. Dock ingen taktisk för fixed-wing, men väl för helikopter. Det antal flygplanrörelser som bedrivs med JAS 39 Gripen är minimalt, eftersom det endast handlar om olika former av provning och utveckling istället för kärnverksamhet.
Situationen blir alltså att Flygvapnet ska utbilda (och bosätta eftersom det kommer att handla om yrkessoldater och till viss del kontraktsdito) sina soldater som ska betjäna flygbaserna i trakterna kring Kvarn, även känt som Markstridsskolan, drygt 30 mil från F 17 och drygt 100 mil från F 21. Vikten av samtränade förband har varit allmänt känd i tusentals år, men går tydligen helt svensk försvarsplanering förbi. Om man nu ska ha yrkesanställd personal från menig och uppåt, varför då inte samlokalisera dem med verksamheten och utnyttja dem i daglig verksamhet? Kanske skulle man då slippa det fenomen som flera gånger uppenbarade sig under de sista åren av flygvapenövningar (innan pengabristen satte stopp för dem), nämligen att baspersonalen anmälde bullerklagomål mot flygningen inifrån basområdet, framförallt mot den flygning som bedrevs nattetid. Snacka om att förstå sin funktion! På något sätt har jag en känsla av att detta inte är ett problem man återfinner i Storbritannien, USA och en hel rad andra länder.
I Luleå beskriver man att den stora NATO-övningen Loyal Arrow i sommar, skulle ha kostat 7 miljoner extra enbart för bevakningen (dvs lika mycket som hela övningen kostar idag) om man varit tvungen att ta dit personalen från Kvarn istället för att ta den lokalt från flottiljen.
Är man nu ute efter en rationaliseringstanke när det gäller soldatutbildning, varför då inte samverka när det gäller soldatutbildning mellan F 17 - Marinbasen och F 21 - I 19/A 9?
Kalla mig skeptisk, men på något sätt tror jag inte det ligger i Försvarsmakten eller Flygvapnets bästa att förlägga bastjänstutbildningen till Östergötland när den spetsiga flygverksamheten sker i Luleå och Ronneby. För helikopterverksamheten blir det status quo.
Är skogen åter skymd av träden när det gäller ekonomi och effektivitet?
Stödet kläms åt
Marie Hafström presenterade idag sin utredning om hur man kan spara in pengar på Försvarsmaktens stödmyndigheter. Liksom otroligt många andra utredningar om Försvaret är frågeställningen fel från början, precis som SvD:s ledarblogg påpekar. Istället för att fokusera på förmågan, fokuserar utredningen på hur mycket pengar som kan sparas in - 3 mdr kr. Varför ställer man inte frågan "Vilket stöd skall stödmyndigheterna lämna och i vilken omfattning? Hur får man ut mesta möjliga effekt?. Tydligen är detta ointressant. Ganska talande för absurditeten runt stödmyndighetern är också att Hafström förväntade sig att hitta verksamhet för 8 mdr kr, men hittade till slut verksamhet för 10 mdr kr. Hur är det möjligt?
Jag kan hålla med om mycket i utredningen. Det jag dock framförallt ställer mig frågande till är en reduktion av HKV. Vid en första anblick synes det helt absurt hur stort HKV är i antal tjänster, hur antalet tjänster ökat de senaste åren och framförallt i förhållande till förbanden.
Dock ska man även väga in följande parametrar i ekvatationen (vilket jag kan garantera inte alla gör). I FB 04 avvecklades de sista delarna av militärdistrikten, vilket var rester av fördelningstaberna, milo m m. Likaledes inordnades även de taktiska kommandona (nu staber) i HKV, tillsammans med de operativa och strategiska delarna. I Sverige saknar vi alltså någon mellanliggande stabsnivå mellan regementen/flottiljer (numera tyvärr endast bataljoner och divisioner) och HKV. Det är där den stora besparingen i ledning skett. Oavsett om Försvarsmakten består av 10 brigader eller 4 bataljoner krävs det i alla fall en högre stab som samordnar, planerar framåt osv. Huvudet kommer i små organisationer alltid att vara oproportionerligt stort. Alternativet är att än fler stabsuppgifter läggs ut på förbanden med minskade kärnverksamhet som följd. Skräckexemplen torde vara förra årets förbandsnerläggningsunderlag, liksom förra försvarsbeslutets, när respektive förband uppdrogs att utreda sin egen effektivitet som underlag för nerläggning. Vi måste inse att idag är våra staber i HKV fulla av en hel del tjänster som för 20 år sedan inte existerade inom Försvarsmakten, när det gäller miljö, jämställdhet, kvalitetskontroll osv (utan att på något sätt förringa dessa tjänster. Tyvärr måste man ju påpeka sådant rakt ut för att slippa bli missförstådd). Sedan kan man ju överhuvudtaget om ifrågasätta om HKV är en stödmyndighet till Försvarsmakten?
Jag tror att en hel del står att vinna i en sammanslagning mellan FMV och FOI. Samtidigt fruktar jag lite för ett avvecklande av FHS. Det enda goda som det skulle föra med sig vore att det kanske skulle bli slut på flummet i den militära utbildningsvärlden där man påstår sig ha högskolenivå på utbildningen. Dock befarar jag att vi hamnar än längre från vad militär utbildning ska syfta till - att få fram chefer som förstår kriget och framförallt hur man vinner detta.
Ett upptagande av Pliktverket i Försvarsmakten tror jag är av godo. Det skär bort ett mellanled i processen att få fram rätt soldater. Förbandens beställningar av soldaterna hos Pliktverket åratal i förväg har alltid varit en källa till problem. Förhoppningsvis blir detta enklare nu. Jag ser gärna all verksamhet som rör Försvarsmakten under ett tak, med en chef - ÖB.
"Din ledamot", Göran Pettersson m fl oroar sig över kostnader och effektivitet i rekryteringen. Det gör jag också som den yrkesförsvarsskeptiker jag är.
Den stora frågan som alla bör ställa sig är: Vilken verksamhet ska dessa tre miljarder kr komma till godo? Att täcka upp i statsbudgeten eller omfördelas inom försvarsbudgeten till förmån för verksamhet och materiel?
Utöver detta funderar jag på två saker. Varför berörs inte Fortifikationsverket av stödutredningens betänkande när det handlar om en verksamhet som 0,3 mdr kr dyrare (omräknat till årets kronkurs) än 1999 trots att uppåt 75% av förbanden avvecklats. Var i hela fridens namn tog mastodonten Fortifikationsverket med sin "marknadsmässiga" hyror på Försvarsmaktens lokaler vägen i utredningen?
Det andra jag har att fundera på är den säkanmälan som enligt uppgift just nu ligger inne mot mig och bloggen. En trevlig start på helgen.
Stödutredningen - Sammanfattning
Stödutredningen - Hela rapporten
ÖB är i Afghanistan
Sedan Sverker Göransson tillträdde posten som ÖB för två månader sedan har det varit knäpptyst från hans sida. Inte ett ord i medierna. Den senaste veckan har jag på allvar funderat var han håller hus. Naturligtvis ligger det inte i ämbetet som ÖB att uttala sig i media i tid och otid.
Idag kunde man läsa på mil.se att ÖB besökt Afghanistan. Skönt att höra.
Länk 16 och bloggosfären
Ni som läser Försvarets Forum såg säkert att det fanns en liten artikel om länk 16, eftersom Försvarsmakten ansett sig tvingat att tala ut med anledning av debatten i media och på bloggar.
Jag citerar mil.se: "I personaltidningen Försvarets Forum nr 3, beskrivs hur detta så kallade förmågeglapp kunde uppstå och hur Försvarsmakten planerar att lösa det.
– Åtgärderna innebär att vi har en obruten ledningsförmåga över tiden, säger Johan Svensson."
Föga förvånande håller inte alla med denna positiva syn. Nedanstående mailade den i ledningssystemsdebatten kände Peter Neppelberg till försvarsutskottet, försvarsministern, ÖB m fl igår.
Försvarsmaktsledningen fattade beslut (se C INS, Gen Anders Lindströms, uttalande den 27 mars) om att förmågeglappet fram till 2015 rörande dataledning av våra flygplan, fartyg och luftvärnsförband skall täppas till i två steg:
- Initial Link-16 förmåga klar till 1:a kvartalet 2010
- Full interoperabel förmåga med start 3:e kvartalet 2011 och slutförd 2012
Detta förmågeglapp kommer med stor sannolikhet inte att kunna täppas till såsom försvarsmaktsledningen utlovat regering och riksdag och som den meddelade försvarsutskottet 14 april.
Kortfattat är skälen följande:
- ASC890, vårt flygande stridsledningssystem med Link 16, som är anmält till EU styrkeregister 2010 har inte erhållit användningstillstånd och riskerar att inte kunna uppfylla ställda operativa och flygsäkerhetskrav.
- Nödvändig beställning av Link 16-förmåga i våra stridsledningscentraler har inte effektuerats.
- Anskaffning, integrering och certifiering av Link 16-utrustning (s.k. MIDS-terminaler) sker i en alltför långsam takt till våra fartyg, luftvärnsförband, markradiokullar och 100 JAS.
- Systemsamordningen för beställda produkter har i det närmaste upphört att fungera inom Försvarsmakten och FMV vilket bland annat ökar flygsäkerhetshoten.
- Trätan inom "försvarsfamiljen" om NBF-utvecklingen förlamar nödvändiga beslut inom FM och FMV rörande våra nuvarande system.
Problemområden
- Vår flygande stridsledningscentral med Link 16, ASC890, har inte erhållit materielsystemintyg (MSI) vilket utfärdas av Flygsäkerhetsinspektionen (FlygI) på underlag från FMV. MSI behövs bland annat för att Försvarsmakten skall kunna utfärda ett beslut om användning (BOA). ASC890-systemet är inplanerat att delta i NATO-övningen "Northern Coast" i Tyskland under november, vilket skulle vara det sista delmålet i "certifieringsprocessen" – d.v.s. den taktiska och operativa utvärderingen.
ASC890 har anmälts som ett svenskt bidrag till EU styrkeregister from 2010. Att inte kunna infria anmäld förmåga måste ses som ett misslyckande.
- Den omförhandling som borde ha startats upp mellan Försvarsmakten och FMV om hur Link 16 skall implementeras i våra markbundna stridsledningscentraler har inte påbörjats. Just nu pågår en dialog och utvärdering av olika lösningar för hur förmågeglappet skall hanteras. De huvudalternativ som finns är inköp av stridsledningsutrustning från europeiska eller amerikanska tillverkare alternativt att uppgradera befintliga stridsledningscentraler (C2STRIC).
Framförallt tidsfaktorn är till nackdel för ett ”externt inköpt system” p.g.a. en omfattande flygsäkerhetsprocess, bedömt 18-24 månader. I det befintliga flygsäkerhetsgodkända C2STRIC-systemet bedöms denna process ta 6-12 månader.
Om inte FMV snarast rekommenderar en lösning är det hög risk att införandetidpunkterna inte kan inhållas.
- Anskaffning av Link 16-utrustning (US MIDS-terminaler) pågår till våra markradiokullar, fartyg, luftvärnsförband och 100 JAS. MIDS-terminalerna levereras löpande under flera års tid och alltså inte alla på en gång. En fördelning av terminalerna mellan de olika systemen måste göras så att alla typer av förband kan utbilda och öva på Link 16. Takten på inköp/leverans är sådan att det därmed blir mycket svårt att nå måltidpunkten 2011-12 för ensning av stridsflygplanflottan med senaste versionen av JAS 39 (100 flygplan i C/D-version). Ombyggnad och avveckling av JAS 39 A/B riskerar därmed att senareläggas.
- En diskussion har uppstått inom FM och FMV huruvida det är möjligt att införa en nationell stridsledningslänk i JAS 39 vid sidan av Link 16. Huvudskälet är att undvika ett ensidigt beroende av enskilda leverantörer. Huruvida detta är möjligt utreds för närvarande. Risken för ”tekniska och IT-säkmässiga komplikationer” är uppenbar och kostnaderna bör inte underskattas.
- Den systemsamordning som tidigare funnits centralt i försvarshögkvarteret och FMV för våra befintliga stridsledningssystem (det som kallas FLYGVAPNET 2000) har inte prolongerats efter år 2006. Istället har ansvaret för befintliga system fördelats ut på flera händer i högkvarteret utan att någon enskild chef har ålagts ett HELHETSANSVAR för utvecklingen. Ingen beställning har heller lagts till FMV att upprätthålla den ”tekniska systemsamordningen”. Risken blir därmed allt större för var dag att vårt idag operativa stridslednings- och övervakningssystem kan råka ut för stora och oväntade tekniska problem, t.ex. för att materielkomponenter slutar fungera eller reservdelar inte finns tillgängliga på marknaden för att industrin har slutat tillverka dem!
Exempel på detta inträffade i mars då i princip alla stridsflygplan stod på marken i tre dagar för att det centrala tidgivningssystemet som förser stridsledningscentraler och andra vitala försvarsmaktssystem med korrekt GPS-tid upphörde att fungera ("end of life").
- Inget av detta underlättas heller av att företrädare för olika delar inom ”försvarsfamiljen” träter internt om hur förmågeglappet skall täppas till. De nödvändiga besluten om teknikval och acceptabla kostnader drar ut på tiden.
Att under 2009 fatta beslut om en utveckling grundad på ett "uppblåst NBF-koncept" för att lösa morgondagens problem i GLC/NOC i ENKÖPING utan att först klarat av dagens problem får anses vara övermodigt, ja rent rent av dumdristigt.
All erfarenhet talar för att det är bäst att kunna krypa, stå, gå, springa, cykla innan man åker till världsrymden, något vi verkar bortse ifrån inom Försvarsmakten ......
Handlingsförlamningen är redan ett faktum och de som betalar är svenska folket som förväntar sig att hela landet kan luftförsvaras idag och i morgon.
Det är ni som är försvarspolitiker som avgör vilken inriktning Försvarsmakten till ”syvende og sidst" skall ha.
Vänligen
Peter Neppelberg
Återstår att se vad svaret blir och om det blir något svar.
Krig - En förlängning av arbetsmarknadspolitiken
Det är inte utan att man funderar på om det finns en agenda att på bästa sätt handikappa Försvarsmakten. Jag misstänker att Allan Widman funderar i samma banor med tanke på det blogginlägg han publicerade idag. Där tar han upp en rad märkliga aspekter inom materielhanteringen, däribland avvecklingen av attackvapen som gör att våra stridsflygplan kraftig reduceras i sin förmåga att verka mot markmål. Snart verkar det enda vapenalternativet vara 250-punds bomber. Det räcker med att läsa grundläggande fakta för dessa för att förstå att de lider av kraftiga begränsningar som att de är helt beroende av bra väder för att kunna användas mot rörliga mål och de har en mycket liten verkansdel vilket gör att endast lämpar sig för små mål och helst opansrade sådana. Även här har alltså "Afghanistandoktrinen" slagit igenom. Eftersom de andra materielsystem Widman nämner redan avhandlats på denna blogg kommer inlägget att kretsa runt den nämnda attackroboten som kanske inte alla känner till.
För tillfället har Flygvapnet fortfarande bombkapsel 90 och attackroboten Maverick. Bombkapseln har avhandlats flera gånger tidigare på den här bloggen och avvecklingen är ett politiskt "opinions"beslut som säkerligen är irreversibelt. Maverick köptes under 80-talet in i stora mängder till Attackviggen. Två versioner anskaffades. Dels i den vanliga varianten avsedd för att slå ut stridsvagnar och dels med en "tung" stridsdel (betydligt större än dagens laserstyrda bomb i Flygvapnet) för att slå ut broar och andra större mål. En annan stor fördel med robotarna är att de är framtagna för att användas på mycket låg höjd i händelse av dåligt väder eller stort luftvärnshot, till skillnad från styrda bomber. Robotarna är också av typen fire-and-forget, till skillnad från bomberna som kräver att målet ska belysas hela tiden (stillastående mål kan slås ut med GPS-versionen av bomben).
Robotarna utfasas nu samtidigt med de gamla JAS 39A/B då integration av dem till JAS 39C/D ej är beställd (jämför med stridatalänk osv). Orsaken lär vara ekonomisk och att målsökarna börjar bli gamla. Sverige blev härom året erbjudet att uppgradera målsökarna till en bråkdel av priset för nya robotar, men tackade nej.
Kvar blir i Sverige blir alltså ett vackert väderflygvapen som i dåligt väder endast klarar att slå ut fasta markmål, OM nu "rules of engagement" medger anfall av mål som inte är visuellt indentifierade. Eftersom Flygvapnets huvuduppgift nuförtiden verkar vara Close Air Support, hoppas jag att markförbanden har den goda smaken att endast behöva understöd när det är vackert väder och att motståndaren bestämmer sig att stå stilla under anfall.
Jag antar att FMV nu kommer att uppdras att sälja robotarna till något annat land som gladeligen betalar en billig slant för en kvalificerad förmåga. De flesta länder som använder Maverick uppgraderar just nu sina robotar med de ny målsökare som finns på marknaden eftersom vapnet visat sig mycket effektivt och träffsäkert i såväl Gulfkriget, Kosovo, Irak och Afghanistan. Maverick var till exempel ett av de första vapen som Gripenkunden Ungern valde att få integrerat på sina flygplan.
Enligt uppgift utövas påtryckningar för ytterligare en bomb till JAS 39 Gripen kallad "small diameter bomb" ska införas. Vid en första anblick förefaller den mycket avancerad. Den står dock framförallt för en förmåga som SAAB är intresserad av att sälja med Gripen, medan intresset från Flygvapnet för bomben är mycket svalt. En bidragande faktor till det svala intresset är säkerligen att USA efter erfarenheter i Afghanistan, ogillar det faktum att bomben p g a dess GPS-styrning endast går att använda mot fasta mål. Därför utvecklas redan nu en "small diameter bomb 2" med flera målsökartyper.
Frågan är som alltid – har vi Försvarsmakten för att lösa militära uppgifter eller för att stödja industrin? Clausewitz skrev att krig är en förlängning av politiken. I Sverige har vi tagit detta till en annan form – arbetsmarknadspolitiken.
Undergången – Politrukernas uppenbarelse!
Nedanstående är ett gästinlägg med anledning av debatten om den projekterade framtida gemensamma lägescentralen.
Generalerna har börjat sin avbön med vad de visste eller vilket beslutsunderlag de hade.
2002 producerade en överstelöjtnant filmen om NBF med en vision om vad NBF skulle kunna uträtta, ett ledningsteam skulle kunna agera mot 2 händelser runt Öresundsbron (luft och mark) och 1 händelse utanför Gotland (sjö)i samma ledningscentral.
2008 sattes de praktiska lösningarna på pränt. Allt i en byggnad, i en stad.
2009 levereras sanningen till politikerna. Förskjutna, nedlagda och bortprioriterade matrielprojekt. Förmågeleveranserna kvalitetsförsämras. Hyllvara som ska göra allt billigare finns, men utnyttjas inte. Förbanden börjar anmäla begränsningar (Läs gärna officerstidningens artikel om Flygstridsledningsförmågan). Begränsningarna kommer generalerna tillkänna via bloggar och ledningsofficerares öppna brev, följt av ett medialt intresse. Vad visste försvarsmaktsledningen (FML)? Hur blev det så här? Vad hände med ordervägarna inom FM?
Från 2002 har projektet NBF drivits. Att ifrågasätta projektet har varit lika med att avsluta sin karriär. När NBF skulle realiserbarhetsprövas (DEMO-övningarna) fick man undermålig utrustning. Hårdvara, mjukvara och kringutrustning. Feedback möttes alltid med, ignorera tekniken, utvärdera metoden. För de flesta slutade utvärderingarna med att man inte behärskade den bristfälliga tekniken och att man därigenom ej kunde pröva metoden.
Till huvuddel bestod DEMO av arméofficerare. Flygvapnet och Marinen var underbemannade vid DEMO. Vissa befattningar besattes av underkvalificerad personal. Luften har gått ur NBF. Ska ledningsfunktioner i övriga FM betala priset för ett misslyckat projekt?
På förbanden känns det som att PROD LED har fört FML bakom ljuset i åratal. Resultat av effektbaserade operationer kommer att fördröjas pga att ledningsfunktionen byggs utifrån ett markperspektiv, utan hänsyn till sjö och luft.
HKV har sedan april haft uppgiften att redovisa två alternativ: att centralisera allt eller att bibehålla vid förbanden. Svaret skall redovisas innan årets slut.
Vi vill se ekonomiska kalkyler som motiverar nedläggning av fungerande system, funktioner och förband och som inte skapar förmågeglapp. Vad kostar nedläggning av ett "berg"?
Det enda svar som PROD LED ger är kostnadsberäkningar vad dagens förband kostar. Det svaret jämförs med vad en anläggning kostar, på ett ställe. Militär ekvation, det är billigare på en plats än flera. När når man break even? När har man återtagit förmågan? (skriver jag vilken förmåga blir det här en H-handling)
En FV-officer förmedlade anteckningar från NOC/GLC mötet på Karlberg till delar av FV personal via mail. Enligt uppgift konfronterades officeren av en person från PROD LED då man ansåg att personen spred hemliga uppgifter. Inom FV gick direktiv ut att mottagare skulle radera det och hålla en restriktiv spridning av infon i anteckningarna. Jag har personligen fått order om att hålla en restriktiv delgivning av den informationen. OM officeren spridit hemliga handlingar måste man genomföra en menbedömning. Jag bedömer att menbedömning ej skett. Om det inte är spridning av hemlig information, är signal effekten från PROD LED tydlig. Ifrågasätt oss inte!
Helheten saknar betydelse, särintressen överrider doktriner och de som skapar dessa fenomen är handläggare på högre nivå. De är fostrade att försvara sina skrån under år av nedläggningar vid förband. De har blivit politruker – moderfunktionens/förbandets intressen är viktigare än helheten och NBF har tagit politrukerna till nya nivåer.
Filmen från 2002 visar en flygstridledare som levererar ett flygplan. Alltsedan dess har man förväxlat begreppen inom NBF. Stridsledning är inte samma sak som förbandsledning. NBF har varit en lekstuga för PROD LED m fl. De understöd PROD LED fått har saknat kvalitet, men gagnat dess intressen. Visionen att leda tre försvarsgrenar från en plats är en kittlande tanke. För att lyckas med det måste man ha kompetens inom ALLA arenor. Något som inte visat sig under DEMO.
/Johansson, Ledningssystemofficer FV
Det kan vara intressant i sammanhanget att nämna att Centern på sin riksstämma antog en motion att verka för att det ska råda en karenstid på ett år för militärt anställda nyckelpersoner som lämnar Försvarsmakten för att arbeta för försvarsindustrin. Måhända ett klokt förslag, men det ska nog gälla för en hel del andra statliga sektorer också.
Rysk nazism II
Igår firades segerdagen i Ryssland och de f d sovjetrepublikerna. Precis som Kalle Kniivilä skriver på sin blogg är tanken att det nu ska bli olagligt att i Ryssland förringa Sovjetunionens seger över den tyska nazismen. (Hela blogginlägget är för övrigt mycket läsvärt för den som behöver en snabb duvning i Sovjetunionens relation till nationalsocialismen)
Kniivilä frågar sig vem lagen ska användas mot och det undrar jag också. Är den ytterligare ett led i att strävan att ljusa upp det sovjetiska förflutna i rysk historieskrivning? Som bekant demonstrerar eller protesterar man inte offentligt utan myndigheternas tillstånd. Gör man det kan det gå en mycket illa. Är man det minsta obekväm som t ex medborgarrättsorganisationen Memorial, får man finna sig i razzior av män i rånarluvor och beslagtagande av dokument osv. Den ny lagen blir då så mycket mer intressant om man sätter den i samband med den nya ryska nationalsocialismen som jag skrev om förra veckan.
1 maj är som bekant en stor dag i Ryssland, nästan lika stor som den var under Sovjetunionens dagar. Likväl tillåter myndigheterna att nazistiska Slavjanskij Sojuz demonstrerar helt öppet, till skillnad från ryska gayrörelsen som inte alls får demonstrera i Moskva, speciellt inte under Eurovision Song Contest. Bilden nedan visar Slavjanskij Sojuz firandes 1 maj i Moskva. Bilden kommer från deras hemsida där de även berättar om sitt samarbete med sina motsvarigheter i bl a Sverige och Tyskland. The Independent skriver dock att vissa mindre ingripanden skedde mot manifestationen och att myndigheterna mer och mer ser Slavjanskij Sojuz och liknande som hot.
Både den inflytelserike Alexander Dugin med sin Eurasianism och Slavjanskij Sojuz försöker nu knyta närmare band med den allt starkare kossackrörelsen.
Flygvapnet blir grönt?
Nej, Flygvapnet ska till somligas förtret inte uppgå i Armén. Däremot undersöker man möjligheterna att börja flyga på biobränsle istället för vanligt jetbränsle.
Den amerikanske ambassadören Michael Wood ville för något år sedan stärka banden mellan Sverige och USA och framförallt banden med svenskt näringsliv. Han identifierade då ett antal mycket lovande företag som skulle kunna leverera mycket intressanta produkter till USA och försöker matcha dem med amerikanska investerare. Ett av dem är ett miniatyriseringsföretag i Uppsala, som miniatyriserar högteknologisk elektronik, vilket är av högsta intresse för militära applikationer. USA är nu blivit otroligt intresserat av företaget då det står för den enda framkomliga vägen till mer avancerade stridsflygplan. Tyvärr kan man inte riktigt säga samma sak om svensk försvarsindustri och svensk försvarsforskning som hoppade på tåget först när amerikanerna kommit med sin lista på företag de vill samarbeta med. Samma sak gällde för Swedish Biofuels, som har som mål att kunna leverera biologiskt flygbränsle. Sent omsider har FMV även hoppat på detta tåg.
Företaget har en mycket intressant bakgrund, då alla tre nyckelpersonerna i företaget har rysk bakgrund. Ägarinnan Angelica Hulls far Igor har tidigare arbetat med ryska (sovjetiska) raketer.
Bränslet i sig är mycket lovande och görs på tidigare oanvändbara rester från etanoltillverkning. USA är högst intresserat. Redan tidigare har man där börjat experimentera med att flyga stridsflygplan på syntetiskt jetbränsle för att minska sitt beroende av utländsk oljeimport. Sålunda finansierar också den amerikanska försvarsforskningsorganisationen DARPA projektet till stora delar, emedan Sverige nöjer sig med att "hänga på".
Marknaden för ett fungerande biojetbränsle är enorm. Det är inte svårt att tänka sig hur ett fungerande biojetbränsle skulle påverka den enorma civila flygsektorn. Det här är teknologi som fungerande skulle vara värd astronomiska summor. För svensk del skulle det innebära att landet skulle kunna bli självförsörjande på bränsle då råvaran kan komma från skogsindustrin. En högst fördelaktig lösning för att minska svenskt oljeberoende.
Vad som i högsta grad oroar mig är svenska myndigheters svala intresse för ovan listade företag och produkter. Det här handlar om strategiska produkter och resurser som mycket snart kan komma att hamna i utländsk ägo, där Sverige istället får importera produkterna istället för att de framställs inom landet. T ex avslog Energimyndigheten nyligen Angelica Hulls ansökan om bidrag till byggandet av en fabrik för framställningen av biobränslet, men hon har som tur planer på att lämna in en ny ansökan. Det vore högst olyckligt om svenska myndigheter misslyckas i att behålla lovande företag i landet.
Jag kan inte annat än beskriva det som pinsamt att USA ska sköta identifieringen av lovande svenska företag och svensk forskning åt Sverige. Här krävs det rejäla krafttag för att se till att företag som dessa blir kvar inom landet för att gynna sysselsättningen och inte minst komma den svenska ekonomin och självförsörjandet till godo.
Brister i skyddet? Nähä?
SvD rapporterar idag att de svenska fartygen som ska ingå i piratbekämpningen utanför den somaliska kusten har brister i skyddet. I det här fallet handlar det om finkalibrig eld. Det torde inte komma som en överraskning för någon eftersom de är konstruerade av plast (raljerande) och uppträdande i Östersjön. Andra brister i det allmänna skyddet på svenska örlogsfartyg och som inte ens åtgärdas på de nya Visby-korvetterna är luftförsvaret. Sverige är den enda nation som fortfarande 20 år efter alla andra, envisas med att inte utrusta örlogsfartyg med luftvärnsrobotar. Följaktligen är fartygen ytterst handikappade i sina operationer då de behöver luftförsvaras av andra fartyg (som under Libanoninsatsen) eller av stridsflyg. Den som hävdar att fartygens allmålskanoner utgör ett kvalificerat och fullgott luftförsvar är otvivelaktigt en lögnare. I bästa fall får Visbykorvetterna luftvärnsrobotar framåt 2018, vilket är ca 30 år efter att projektet inleddes.
Som nästan all annan krigsmateriel som Sverige ska skicka ut för skarpa insatser måste korvetterna alltså tilläggsutrustas för att kunna användas skarpt. Det finns en tragisk tradition bland officerare och inköpsansvariga (även bland politikerna) att köpa ej komplett krigsmateriel. Man köper stridsfordon utan fullgott pansar och utan fungerande beväpning, örlogsfartyg utan skydd och beväpning och dito stridsflygplan. I bästa fall utrustar man en liten andel av parken med systemen och man tror sedan att det snabbt ska gå och flytta runt den kritiska materielen. Av någon anledning har dessa personer fått för sig att krigsmateriel ej ska användas i krig. Varför köper vi annars nya helikoptrar utan skyddsförmåga och utan beväpning? När ska man i detta land sluta bygga luftslott och istället från början beställa materiel som är avsedd för strid?
Inget ont om de sjömän som deltar i insatsen, men Somaliainsatsen handlar som vanligt mer om att sätta svenska flaggan på kartan än att verkligen göra en insats. För det första har det tagit mer än ett halvår för ett förband med betydligt högre beredskap att komma iväg för att inleda insatsen. Orsaken till detta är att försvarsbudgeten inte medgett ytterligare en insats. Det är också en av anledningarna att det tog ett drygt halvår att få ner stridsfordon till Afghanistan. De pengarna fanns helt enkelt inte att hitta i 2008 års försvarsbudget.
För det andra handlar det om tre fartyg avsedda för kustnära/skärgårdsoperationer som nu ska uppträda i Indiska Oceanen. De är helt enkelt inte byggda för den sjögången och kommer därför inte att kunna utnyttja fulla prestanda. Ej heller är räckvidden och uthålligheten lämplig för de stora avstånden. Framförallt är de budgetsnåla svenska fartygen så små att de inte kan ha helikoptrar. Nästan samtliga lyckade insatser mot de somaliska piraterna har genomförts med helikoptrar.
Med tanke på uppdragets art hade det varit lämpligare att skicka HMS Carlskrona som är oceangående, har helikopterdäck och betydligt längre räckvidd och uthållighet än korvetterna. Carlskrona skulle enligt tidigare beslut byggas om till nytt signalspaningsfartyg med början i somras, men som vanligt räckte inte pengarna och nu ligger hon för avveckling.
Men som sagt, huvudsaken är att vi kan placera en svensk flagga på kartan. Att vi sedan som i Afghanistan gör en halvhjärtad insats av minsta slag kan vi blunda för. Förhoppningsvis ger dock operationen Marinen en hel del värdefulla erfarenheter.
För övrigt kan man nu läsa att israeliska armén inför ett nytt 12 cm splitterskyddad granatkastarsystem för sina reservistförband. Dessa ska nu göra sig av med samma, som de uttrycker det, "föråldade" 81 mm granatkastare som nu ska utgöra bataljonsartilleri i svenska Armén. Skillnaden är bara att de israeliska var monterade splitterskyddat, medan de svenska är helt oskyddade. Har man erfarenhet av krig köper man också krigsmateriel.
Yrkesförsvaret och tvingad frivillighet
Försvarsminister Sten Tolgfors har idag en replik på Wilhelm Agrells debattartikel i SvD från i (kommenterad här).
"Sverige måste mycket bättre möta utvecklingen i såväl Nato, som EU och Ryssland som går mot snabbtillgängliga och snabbrörliga insatsförband.", säger försvarsministern. Tydligen har det helt undgått honom, liksom somliga planerare i Högkvarteret, att trenden med lätta förband är bruten, trots att det omnämns i Försvarsmaktens planeringsunderlag till Regeringen inför Inriktningspropositionen. Istället ser vi en rekyl i omvärlden att allt fler länder återgår till tyngre bepansrade förband. Fler och fler länder skickar tungt pansar till Afghanistan. Kriget i Georgien avgjordes knappast av lätta förband utan av pansarförband som transporterats till gränsområdena månader i förväg.
Ingen kedja är dock starkare än sin svagaste länk och i vårt fall handlar det om numerär. Kvantitet är en kvalitet i sig, hävdade Mao. Samtidigt finns det ingen kvalitet om man inte har en numerär som matchar. I Sverige är vi världsmästare på att ej köpa full utrustning till våra vapensystem. Istället tycks man tro att det räcker med att endast utrusta delar av våra fordons, fartygs och flygplanparker med full utrustning som krävs vid användning i strid. Vilken kvalitet det sedan blir med övning utan rätt utrustning är lätt att räkna ut. De flesta är ganska samstämmiga i att ett jaktflygplan ska ha en radar, annars är det inget jaktflygplan. Med tanke på vårt stolta arv när det gäller stridsfordon 90, Visby och JAS 39 Gripen kan jag i princip garantera att de radarsystem som om tio år ska ersätta dagens på JAS 39 Gripen endast kommer att köpas i ett fåtal som sedan (i tanken) ska roteras runt i flygplanen.
De två stora problemen med det nya yrkesförsvaret kommer att vara ekonomin (avsevärt dyrare) och personalförsörjningen. Försvarsminister Tolgfors hävdar i sin replik idag att det inte blir någon plikt på utlandstjänstgöring för soldaterna. I så fall faller hela tanken med ett yrkesförsvar (eller kontrakterat försvar eftersom han inte alls vill hålla med om att 25% anställda soldater och 75% kontrakterade är ett yrkesförsvar. Andra bloggare har också synpunkter på försvarsministerns skylttrimning/semantik), eftersom själva grundtanken alltid varit att förbanden ska kunna sättas in i sin helhet vid insatser även utomlands. På så sätt skulle man bli av med den kostsamma och ineffektiva Utlandsstyrkan. Om vi nu ska bli tvungna att återigen rekrytera ur de nya förbanden till insatser utomlands förstår jag inte syftet?
Problemet med personalförsörjningen kvarstår också, vilket jag diskuterade i förra inlägget. Hur ska man lösa rekryteringen kontra ekonomin?
(Hittills har ingen politiker jag ställt frågorna i inlägget till kunnat svara på dem..)
Vad som är nytt är att det beslut i personalförsörjningsfrågan med bl a flyttar av hela tjänstegrenar till andra platser i landet (bl a för att reducera antalet officerare då numerären ska ner 1700 tjänster till 2012) som skulle presenterats för de anställda igår blev framflyttat ännu en gång. Fortfarande vet man alltså inte hur man ska hantera personalförsörjningen. Mycket talande för omöjligheten att få fram ett beslut och de allmänna svårigheterna med personalförsörjningen är att Försvarsmaktens personaldirektör lär ha sagt upp sig igår, vilket utelämnades både i gårdagens pressmeddelanden om nya befattningshavare och på mil.se, där man kunde läsa att C FMLOG slutar för att bli kommunchef.
Klart är i alla fall att man avser att bemanna upp organisationen helt från början, "på ett nytt blad". De officerare som på nytt erbjuds befattning i organisationen kommer då att tvingas skriva på ett kontrakt där de godtar sin nya stationeringsort och att de godtar tvingande utlandstjänst. Jag har en känsla av att facket kommer att ha synpunkter på detta. Det blir mycket intressant att följa utveckling inom detta område.
Avslutningsvis fortsätter försvarsministern att framhålla att Sverige ingalunda kommer att förhålla sig passivt om ett av våra grannländer hamnar i krig. Frågan är dock vilket stöd vi ska kunna ge? En stor del av våra förband kommer alltid att befinna sig i en annan världsdel. Behovet på hemmaplan kommer att vara skriande och vi har en armé som är mindre än alla våra grannländer samtidigt som befolkningen och framförallt ytan är större. Som vanligt går ekvationen inte ihop. Vad försvarsminister glömmer att nämna i allt sitt förhärligande av det framtida smala, men trubbiga Försvaret, är att vi fortfarande är tio år från intagen organisation. Tills dess är det åtskilliga försvarsbeslut.
Till att börja med kanske försvarsministern och Försvarsmakten ska komma överens om det är frivillighet eller plikt/tvång som ska gälla för utlandsinsatser?
Lika lön för lika arbete?
SvD:s ledare idag angående det kommande yrkesförsvaret kommenteras av försvarsminister Sten Tolgfors på hans blogg. Försvarsministern vill inte alls kalla det för ett yrkesförsvar eftersom endast 25% av soldaterna ska vara heltidsanställda och resten vara kontrakterade. Jag har svårt att se skillnaden. Det är fortfarande inget värnpliktsförsvar.
Vad som däremot är en skillnad är ersättningen för de heltidsanställda och kontraktsanställda soldaterna. Enligt Försvarsmaktens underlag (s. 45) ska de heltidsanställda soldaterna ha en ingångslön på 17 000 kr och de kontraktsanställda en månadslön 19 400 kr med 200 kr tillägg per tjänstgöringsdag. Frågan är sedan vad man avser att betala våra nyblivna fänrikar och sergeanter (specialistofficerare) efter deras 3- respektive 1-åriga utbildningar?
Det blir med andra exakt samma fantastiska system som vi har idag när våra yrkesofficerare är vida lägre betalda när de tjänstgör i utlandsstyrkan jämfört med reservofficerarna. Jag har gott om kollegor som tillbringat hela sina karriär i Försvarsmakten som specialister inom sitt område. I utlandsstyrkan får de sedan 1,3 ggr sin vanliga lön + 8000 kr. Reservofficerare eller civilister som tas in för att fylla vakanser på samma befattningar ges en snabbutbildning i befattningen på någon månad och sedan en lön överstiger eller vida överstiger den som i åratal dag in och dag ut sysslat med samma uppgift. Vid inryck i utlandsstyrkan går dessutom yrkesofficeren på sin ordinarie lön under tiden i Sverige medan reservofficeren och civilt rekryterade går direkt in på sin befattningslön. Inget av ovanstående främjar direkt förbandssammanhållningen.
I NBG kunde ofta soldaterna ha högre löner än sina närmast chefer. Ett mycket märkligt förhållande. Det är ju uttalat både inom Försvarsmakten och framförallt utåt mot politiker och media att utlandstjänst ska premieras hos officerskåren. Tyvärr verkar detta inte ha nått personalavdelningarna då jag nåtts av det samstämmiga budskapet att det snarare är tvärtom. Personal i utlandstjänst plockas ofta bort från köer för nivåhöjande utbildning. Praktexemplet är de officerare som efter utlandstjänstgöring och sedan nivåhöjande utbildning får höra vid löneförhandling att "Du hade ju så bra ersättning när du var i Kosovo, så du får ingen högre lön [fastän du gått nivåhöjande utbildning och blivit befordrad]".
Undra på att Försvarsmakten är excellerar i att stöta ifrån sig de mest drivna officerarna till förmån för dem som inte tror sig ha något annat alternativ än att stanna kvar.
Jag vill fortfarande kraftigt syna de som påstår att yrkesförsvaret kommer att bli billigare eller ekonomiskt jämförbart med värnpliktsförsvaret, men med höjd effekt. Redan grundingångslönen för soldaterna är i närheten av att tangera den totala kostnaden för en värnpliktig (inkl resor, uppehälle, mat, utbildningskostnader såsom ammunition etc). För yrkessoldaten skall till grundlönen sedan läggas allehanda tillägg (OB, övertid, övningsdygn, traktamenten), utbildningskostnaden osv. Som sagt, tillåt mig tvivla...
Hur lång tid ska man gissa att det tar innan inkallandet av kontrakterade soldater för normal tjänstgöring blir en budgetregulator i stil med repövningar för 15 år sedan och körmil, gångtid och flygtid idag?
För kontraktssoldaterna blir också problemet att få klart med sina civila arbetsgivare att få tjänstledigt för tjänstgöringen under de sex år man tecknar kontrakt för, vilket Ekot uppmärksammat. Det lär ju knappast vara mer motiverande att veta att det är 19400 kr/mån som väntar medan man i det civila ofta har betydligt högre löner även som okvalificerad arbetskraft. Det lär inte bli lättare att få jobb som arbetslös kontraktssoldat om arbetsgivaren vet att han måste bevilja tjänstledighet.
Fortfarande kan Försvarsmakten inte uppskatta kostnaderna för kalaset med omställningen till yrkesförsvar eller prognosticera personaluppfyllnaden med någon form av säkerhet. Erfarenheterna från omvärlden är entydiga. Det blir dyrare. Som vanligt när våra grannländer och bundsförvanter varnar oss i försvarsfrågor och säkerhetspolitik, väljer vi svenskar likt trotsiga tonåringar att göra motsatsen.
Dags att snöra på sig grillorna
Ännu en tänkvärd artikel i Expressen om svensk närvaro i Afghanistan. Just nu känns det som den svenska närvaron är på väg att spela match utan att svenska folket och politikerna har snört på sig grillorna.
Samtidigt sätts ett lågvattenmärke på konkurrenten Aftonbladets debattsida - "Sverige skickar psykopater till krig"
För övrigt kan meddelas att FM räknar med en ingångslön på 17 000 kr/mån exkl sociala avgifter för yrkessoldaterna. Hur många lockas att bli livegna av en sådan lön?
Att göra det enkelt för sig
Moderaternas starke man, Rolf Gunnarsson i Försvarsutskottet replikerar Bosse Ringholm (s) på Brännpunkt, på det enklaste av sätt - ni har fel, vi har rätt. På samma sätt som försvarsministern koncentrerar han sig på att oppositionen inte lyckats ta fram en gemensam försvarspolitik (föga oväntat) och att Alliansen lovat att det inte bli några nya nerläggningar fram till valet.
Det är enkla, billiga poäng utan större värde. Det är ytterst få som uppskattar Alliansens och de nya moderaternas försvarspolitik, men man ska ha i åtanke att den som förespråkas av oppositionen ligger åtskilliga miljarder efter och skulle definitivt innebära nerläggningar av hela truppslag och förmågor.
Det man dock verkligen ska syna i Gunnarssons artikel är följande:
"Efter att Socialdemokraterna – på sina tolv år vid makten – lade ner ett 60-tal regementen/förband/enheter, har Alliansens partiledare klart sagt: inga nedläggningar denna mandatperiod!
....
Vi har klart sagt att utformningen av det framtida försvaret ska ske från de ekonomiska ramarna som finns i budgetpropositionen 2009, vilket innebär oförändrade försvarsanslag efter 2011. Det är klara besked."
Gunnarsson gör det otroligt enkelt för sig och förlitar sig på att folk inte ser längre än näsan räcker (vilket statistiskt sett är bevisat flera gånger om...). Gunnarsson vet lika väl som jag att det inte finns någon chans i världen att Försvarsmakten kommer att kunna bibehålla samma organisation som idag med en låst budget från 2009, utan kompensation för annat än inflationen och samtidigt genomföra en omställning till ett yrkesförsvar. Redan idag är Försvarsmaktens lönekostnader på ca en tredjedel av försvarsbudgeten och detta kommer inte att bli lägre med ett yrkesförsvar. Det räcker med att läsa Försvarsmaktens beslutsunderlag från i vintras för att se att man förbereder för att stänga på ett antal förbandsorter. Allt detta är ju dock planerat att inträffa efter nästa val, enligt de riktlinjer som delgivits Försvarsmakten ur Regeringens försvarspolitiska haveriplan med anledning av folkopinonen under Georgienkriget.
Inte heller Regeringens försvarspolitik håller en granskning.
Inte heller Agrell
Inte heller Wilhelm Agrell förstår att uppskatta det kommande yrkesförsvaret. Liksom jag tror han att det kommer att bli problem med personalförsörjningen i framtiden.
Förespråkarna av yrkesförsvaret talar sig gärna varma för hur många som sökte till NBG eller till aspirantutbildningen. Vad de ogärna diskuterar är att de som sökte till NBG alla hade en värnplikt i ryggen som gett dem positiva erfarenheter av Försvarsmakten och att NBG handlade om en betydligt kortare period än de 5 år som kontraktsanställningarna nu handlar om. För aspirantutbildningen handlar det huvudsakligen om ungdomar vars jämnåriga bekanta rekommenderat värnplikten samt om ungdomar som redan genomfört värnplikten och nu försökt sig på en annan väg till officersyrket
Efter några år av yrkesförsvaret kommer nyhetens behag att ha lagt sig och Sverige kommer att sälla sig till övriga västnationer med svårigheter att fylla raderna. Att knappa 20-åringar med normalbegåvning ska välja bort 5 av de viktigaste åren i livet för att tjänstgöra i Försvarsmakten med minimilön (i dagsläget räknar Försvarsmakten på 17 000 kr/mån exkl sociala avgifter) är en utopi. Liksom övriga länder med yrkesförsvar kommer Sverige att tvingas nöja sig med soldatmaterial från samhällets mer utsatta områden. För drygt tio år sedan hette det i reklamen för Försvarsmakten att "det krävs muskler, men de ska sitta 40 cm över biceps". Tydligen är intelligensen av mindre vikt i det nya Försvaret, vilket får mig att dra lite på munnen när jag drar mig till minnes ÖRA-kampanjen. Med tanke på att man idag oroar sig över personalens attityder, kan jag garantera att detta arbeta kommer att behöva intensifieras kraftigt i framtiden med tanke på det kommande soldatmaterialet. Detta är ändå ett märkligt motsatsförhållande, då förespråkarnas huvudargument är att det moderna slagfältet är så otroligt tekniskt krävande. Ändå handlar det nu tydligen om att rekrytera dem med sämst förutsättningar för att förstå det moderna slagfältet. Vad som händer med den folkliga förankringen behöver nog inte ens nämnas.
Nästa vecka offentliggörs de första besluten i Försvarsmakten i syfte att avyttra ca 2000 taktiska officerare. Det kommer med all säkerhet att bli anledning att kommentera detta ytterligare under veckans gång. Detta är ett viktigt steg i att omsätta Försvarsmaktens personalkostnader och skapa ekonomiskt utrymme för de kommande yrkessoldaterna. Alla erfarenheter pekar på mycket högre kostnader för yrkessoldater än för värnpliktiga. Trots detta har Försvarsmakten fortfarande inte lyckats redovisa vad den faktiska kostnaden kommer att bli med det nya personalsystemet. Dock gör man sitt yttersta för att ta höjd för detta och det är dessa förberedelser vi ser frukterna av i form av stängningen av Uppsala Garnison, malpåsen med 12 cm grk o s v. Frågan är om det kommer att räcka.
Kärnfrågan lär vara hur man bäst skapar färdiga förband som i sin helhet går att använda utan att vi ska behöva ha den resurskrävande och ineffektiva modellen med Utlandsstyrkan? Jag anser att vi ej heller får glömma hur vi ska trygga personalförsörjningen till Försvarsmakten i sin helhet, dvs förmågan att även försvara Sverige. Den väg som nu förespråkas leder åt samma håll som Georgien, dvs att när det smäller är landets bäst utbildade och utrustade förband i en helt annan världsdel.
Jag är övertygad om att det kommer att bli punkt för värnpliktsförsvaret i Riksdagen. Jag är lika fullt förvissad om att ger man en gång upp värnplikten för yrkesförsvar är det ett beslut som ej går att reversera.
Ett förband som säkerligen går en lysande framtid till mötes om man ska tro internationella erfarenheter av yrkesförsvar, är militärpolisen.
För ytterligare jämförelser, läs gärna "Är den nederländska vägen vår?"
4/5 Även Barometern uppmärksammar Agrells debattartikel
6/5 Claes Arvidsson på SvD:s ledarsida framhåller också värnpliktens fördelar framför yrkesförsvaret. Bara den ekonomiska aspekten gör mig fullständigt mörkrädd.
Rysk nazism
Om man har intresse av Ryssland och det ryska språket, intresserar man sig också ofta för rysk film. I Sverige är ett av det bästa sätten att tillgodogöra sig detta Kinorurik, ett sällskap som varje år ordnar rysk filmfestival i Uppsala och Stockholm. Där såg jag första gången Brat 2, en rysk actionfilm, som är otroligt Hollywood, men på ryskt vis. När huvudfiguren i Brat 2, Danila (naturligtvis Tjetjenienveteran) ska ordna vapen för att göra upp med maffian, vänder sig han och kamraten sig till en kille i tysk VK2-uniform kallad fascist (nazisten). Då Danila första gången träffar Fascist hälsas de av ett Heil Hitler, varpå Danila säger "min morfar dog i kriget". "Biyvajet" (Sånt händer), svarar Fascist. (Minns att nazismen kallas fascism i Sovjet/Ryssland, då Stalin beordrade att man ej fick säga nazism=nationalsocialism eftersom det bara fanns en socialism – den sovjetiska. Detta språkbruk lever än idag kvar i Ryssland, men också hos den svenska vänstern)
Scenen fick mig direkt att reflektera över hur Ryssland med sitt sovjetiska förflutna under VK 2 egentligen kan ha nazister och folk som vurmar för nazismen? Än idag är den frågan aktuell. Det är vida känt att ryska staten "uppmuntrar" (kräver, är nästan ett bättre uttryck) en positiv historisk skrivning om Stalin. Som SvD uttrycker det: Skulle världen acceptera att man i Berlin säljer chokladaskar med Hitler på framsidan? I Moskva hittar man Stalin på framsidan på chokladaskarna och ingen reflekterar närmare över det trots att han har otroligt mycket mer blod på sina händer än sin samtida tyska motsvarighet. I Ryssland motiveras den nya "ljusa" historieskrivningen om Stalin med att det är viktigt att ungdomen känner stolthet över Rysslands historia.
Rysk nazism med hitlerhälsningar framstår för mig som ett fullständigt motsatsförhållande. Ändå är det en företeelse som ökar. Med jämna mellanrum rapporterar media om en ökad frekvens av brott med rasistiska förtecken mot utlänningar och framförallt studenter av icke-europeisk härkomst runtom i Ryssland.
Motsvarande våldsyttringar mot studenter från utvecklingsländer med utstakad sovjetsocialistisk framtid hade aldrig accepterats under Sovjetunionens dagar. Det var ju inte för inte som Lumumbauniversitetet skapades. Studenterna skulle ju tillbaka till Angola, Zimbabwe etc för att sprida världskommunismen.
Frågan är varför inte myndigheterna slår ner på organisationer som Slavjanskij Sojuz (slaviska unionen) utan istället snarast understöder dem, trots deras nazistiska agenda. Måhända är det för att deras storryska agenda sammanfaller med regeringens? Det har gått så långt att man upplåter militära vapen och till och med pansarskyttefordon, när organisationen har sina träningsläger. Hur troligt är det att Livgardet skulle låna ut pansarterrängbilar för att Nationalsocialistisk Front, AFA eller en liknande organisation ska ha ett träningsläger under helgen?
Som jag skrivit tidigare, den demokratiska utvecklingen i Ryssland går inte åt rätt håll och återupprättandet av Stalin och razzior mot människorättsorganisationer som Memorial är alltför tydliga tecken.
Man kan fråga sig varför inte sådana ageranden väcker större uppmärksamhet i Sverige. Kanske är det för nära och för lite "exotiskt" för att vara intressant? Här nämner DN organisationen utan att närmare berätta vad de står för.
På Youtube finner man åtskilliga filmklipp som skildrar Slavjanskij Sojuz verksamhet, t ex när ordföranden Dmitrij Djomusjkin blir utnämnd till kossacköverste.
SVS
Stöd Våra Soldater
Bloggar jag följer
-
-
-
Putin ritar röda linjer1 dag sedan
-
-
-
-
Flygvapnets pilotutbildning3 månader sedan
-
-
-
En kort reflexion1 år sedan
-
-
-
Neverending Story1 år sedan
-
-
-
Parklek m/601 år sedan
-
-
Fäktmästare och kosacker2 år sedan
-
NATO, nyttan för Sverige2 år sedan
-
-
-
-
-
-
-
Agree to disagree...4 år sedan
-
25 år siden Srebrenica4 år sedan
-
Veteraner förtjänar att hedras4 år sedan
-
Om ett nödvärnsfall i Rättvik III (III)4 år sedan
-
Twittertrådar5 år sedan
-
-
-
Nytänkande, tack!6 år sedan
-
-
-
-
Kolumn: Svagare stöd för Brexit (SvD)7 år sedan
-
-
Trust7 år sedan
-
-
-
-
-
Sovjets barnbarn visar frustration8 år sedan
-
-
I OTAKT8 år sedan
-
Halvsovande blogg8 år sedan
-
-
Reservofficer blir Totalförsvar8 år sedan
-
Påkörd av moped9 år sedan
-
-
Vila i frid Ralph Lédel9 år sedan
-
-
-
Av: KAURIN9 år sedan
-
Charader9 år sedan
-
Nato eller inte?9 år sedan
-
Gick du på den lätta?9 år sedan
-
-
Det första Unckelstipendiet11 år sedan
-
Försvarsministern hos Försvarsradion11 år sedan
-
Contact11 år sedan
-
Gratis är gott11 år sedan
-
-
-
Nu har vi flyttat färdigt!11 år sedan
-
Malissa paukkuu, mitä sitten?11 år sedan
-
Omstart på ny adress11 år sedan
-
-
Mantra12 år sedan
-
Våldet i Syrien måste stoppas12 år sedan
-
End of the line12 år sedan
-
Läser i New York Times’ idag…12 år sedan
-
Ännu en dag i R.D. Congo..13 år sedan
-
-
US ARMY Del 2. Lön och Incitament13 år sedan
-
