Innan 2030 lär vi se JAS 39G

Regeringen har beslutat att Försvarsmakten får köpa 60 st JAS 39E. Det var ett rätt väntat besked. Genom att lägga sig på siffran 60 istället för i den andra änden av det tidigare av Regeringen angivna intervallet 40-60, undviker man ytterligare kritik då 60 även utgjorde Försvarsmaktens skamgräns för ”En-veckasförsvaret”. Försvarsmaktens rekommendation var dock att om antalet 60 blev fallet istället för 80, behöver komplettering ske med ett kvalificerat (läs långräckviddigt) luftvärnssystem för att klara av luftförsvarsuppgifterna.

Beskedet om att anskaffning nu ska ske av ett nytt stridsflygsystem är välkommet. De befintliga JAS 39C/D som finns kommer att vara obsoleta i den stridsmiljö som kommer att vara aktuell i Sveriges närområde under 2020-talet och framåt. Åsikten har ofta framförts att det skulle vara ”billigare och bättre” att behålla JAS 39C och uppgradera dessa. Tyvärr är det lättare sagt än gjort, som så ofta när någon framför en åsikt med motiveringen billigare och bättre. JAS 39A-D som plattform har nått vägs ände vad avser uppgraderingar. Det är en direkt följd av de specifikationer man satte upp för JAS-systemet i början av 80-talet.

Det finns ingen plats i det nuvarande skrovet för en ny motor (kräver nya luftintag), ytterligare vapenlast (förstärkt skrov och vingar för nya vapenbalkar), mer bränsle eller nya sensorer. Den nya radarjaktroboten Meteor kommer att innebära att Sverige kommer att förfoga över en av världens bästa jaktrobotar och därmed ge svenska flygstridskrafter en vapenmässigt mycket god förmåga att hålla eget lokalt luftherravälde alternativt bestrida en motståndares luftherravälde och hota dennes mer strategiska flygresurser såsom radarspaning- och lufttankningsflygplan. Men för att fullt ut kunna använda roboten krävs en betydligt bättre radar. Att ha en robot som skjuter längre än den egna radarn ser är klart olämpligt.


Att tänka på är dock vad detta nya stridsflygsystem innebär för framtiden. Processen har mestadels likheter med dragracing. Riksdagen med Regeringen i spetsen anser sig nu ha säkrat svenskt stridsflyg med förmåga till 2042. Projektarbetet fick egentligen inte startas förrän någon utländsk kund (blev Schweiz) förbundit sig att köpa flygplan. När så väl skedde och Regeringen i höstas meddelade sin avsikt om 40-60 flygplan blev det bråttom. Till och med mycket bråttom. Orsaken är att leveransen till Schweiz ligger betydligt tidigare än den svenska, samt ett digert jobb att ensa de svenska och schweiziska specifikationerna. Här bli bekymret för de svenska skattebetalarna att man i mångt och mycket får rätta sig efter vad Schweiz ställer för krav på sitt framtida flygplan. Ser man till de geografiska och säkerhetspolitiska förutsättningarna märker man snabbt att de nästan är diametralt skilda när man jämför Sverige och Schweiz. En klart bekymrande faktor när det ska utarbetas specifikationer.

Allvarligast blir dock den ekonomiska faktorn.* Genom att denna anskaffning redan från början är underfinansierad med minst 5 mdr kr till 2019 för leverans av de första 4-8 flygplanen, blir specifikationerna och därmed den framtida hållbarheten kraftfullt lidande. De nu mycket korta tidsförhållandena, Försvarsmaktens och FMV:s personalbegränsningar tillsammans med underfinansieringen gör att JAS 39E:s aktualitet på 30-talet riskerar att bli högst tveksam. Risken är att man bygger ett system för 10-talet snarare än 30-talet.

Ett av de största frågetecknen blir vad i detta system, även som del av de övriga delarna av luftstridskrafterna, som gör att det är så pass mycket bättre att det ska klara av att hantera motståndare som flyger snabbare, högre, ser längre och bär en större vapenlast?

Denna aspekt har glädjande nog identifierats även av andra bloggare. Bjarne Grankvist:

”Man kan också fundera över vad det är som gör att regeringen nu anser att det räcker med 60 plan när riksdagen 2007 ansåg att det krävdes 100? Alla verkar ju nu vara överens om att osäkerheten i omvärlden har ökat sedan just 2007/2008.”

Däri ligger pudelns kärna. Får vi för våra knappt 30 miljarder kr ett nytt stridsflygplan som likt försvarsminister Karin Enström lovar ”kommer att säkra svensk stridsflygförmåga för lång tid framöver”?


Det finns ingen ”billigare och bättre” lösning. Att välja ett annat stridsflygplan kommer att bli multiplar dyrare. Att inte välja något och behålla JAS 39C/D kommer att bli i princip lika dyrt, men erbjuda en lägre förmåga. Beslutet om uppgradering av stridsflygsystemet är välkommet och framförallt nödvändigt. Tyvärr verkar det som att snålheten åter bedrar visheten på samma sätt som i början av 80-talet. Genom en halvhjärtad satsning med ekonomin i främsta rummet, riskerar man att sitta med en plattform som snabbt blir obsolet och då måste ersättas med en ny till en högre kostnad än vad som initialt hade varit möjligt. Att JAS 39G ser ljuset innan 2030 vore allt annat än förvånande.

Frågan är nu när det kvalificerade luftvärnssystemet köps in och vilket det blir. Tyvärr finns det nog försvarspolitiker som tror att IRIS-T är ett kvalificerat luftvärnssystem som säkrar svensk luftförsvarsförmåga…


Se gärna tidigare inlägg om vad 60 JAS 39 förslår i luftmaktssammanhang


*Märk väl att detta inlägg avgränsar den oerhört allvarliga implikationen den underfinansierade anskaffningen av JAS 39E får på Försvarsmaktens övriga materielanskaffningsbehov, det så kallade materielberget. Det i sig är ju värt ett helt inlägg, därav finns inte utrymmet här.


SVT, SR, 2, 3, NyT, SvD, 2, Exp, DN, Skånskan, NSD, HD, Corren, DI, 2, VK
Skipper, F&S/KKRVA, Sjätte mannen, Another point of view