Försvarsfrågan gäckar regeringen

På ledarplats i landets två största morgontidningar tas försvarsfrågorna idag återigen upp.

I DN skriver Peter Wolodarski om kontrasterna mellan tidigare svensk försvarspolitik och garantier från NATO gentemot dagens läge och tar även itu med den moderata försvarsretoriken där ”nedrustning blir upprustning, besparingar sägs vara satsningar och helgledigt bokförs som maximal beredskap”.

Wolodarski berör i sin artikel en förutsättning från kalla kriget som många inte har uppmärksammat, nämligen vilken avgörande betydelse Sverige hade för USA och NATO, därav det starka stöd vi kunde förvänta och det stora intresset för svensk försvarsförmåga. Tar man fram en gammal karta från 80-talet och tiden innan muren föll, ser man hur Sverige utgjorde halva den europeiska fronten mellan NATO och Warzawapakten. Ett starkt svenskt försvar utgjorde ett enormt lättat ansvar för NATO, samtidigt som det gällde att förvissa sig om att eget stridsflyg och vapen kunde passera genom svenskt luftrum. Samma intresse gällde naturligtvis för Sovjetunionen. Dels att hindra att så skedde, men även att egna resurser kunde nå fram till den norska atlantkusten. Ett officiellt svenskt NATO-medlemskap eller stöd kunde mycket väl ha lett till att Sovjetunionen sett sig tvingat att närmare kontrollera Finland och eventuellt införliva landet i Warzawapakten, varvid såväl NATO som Sverige förlorat det fördröjningsdjup som Finland utgjorde. Som Mikael Holmström visar i sin bok hade det hemliga svenska NATO-samarbetet en viss motsvarighet i Finland. Tyvärr är dock inte alls lika mycket känt om detta samarbete som om det svenska.

Samma geografiska förutsättningar som under kalla kriget gäller i viss mån även idag. När utrikesminister Carl Bildt gjorde sitt märkliga uttalande i fredags om att de ryska flygplanen inte övade mot svenska mål kan det möjligtvis vara fråga om en slamkrypare. Den djupare meningen skulle kunna vara att Bildt bedömde att målen skulle kunnat ligga vidare västerut i Norge och Nordsjön, alternativt NATO-resurser som fiktivt förts fram till Sverige för att understödja en operation i Baltikum. Resonemanget är dock långsökt. Den ryska övningen utgjorde enligt officiella källor del av den beredskapsövning för det strategiska bombflyget som genomfördes åt alla håll. Till exempel kunde man på ryska tv följa flygplan som genomförde uppdrag ut över Nordatlanten. Det skulle således kunna vara ett prov av det strategiska bombflygets beredskap att snabbt verkställa sin krigsplanering till skydd för Ryssland mot en större angripare. I så fall ingår inte helt oväntat svenskt territorium och luftrum i detta, även om målen inte i sig behöver vara svenska. Svensk alliansfrihets vara eller inte vara spelar i detta fall mycket liten roll när förutsättningarna är geografiska och inte viljestyrda.


Klart är dock att försvarsfrågorna nu börjat jaga regeringen än mer. Att döma av det mycket stora antal ledarsidor och debattartiklar som under veckan publicerats i ämnet blåser det rejäl motvind för regeringen, där ryska påsken verkar vara det som fått bägaren att koka över för media. Bara det att Aftonbladet nu kör en 16-sidig bilaga om ”rysskräcken”, där man bland annat skriver om ”ryska påsken” och om Rysslands president Vladimir Putin, visar att media nu anser försvarsfrågan vara ett allmänintresse som säljer. Att även landets största dagstidning identifierat diskrepansen mellan retorik och verklighet är inga välkomna nyheter för de moderata strategerna.

Regeringen behöver nu en seger i försvarsfrågan för att kunna återfå något av det förlorade förtroendet. En sådan går inte att lösa ”inom ram” för liggande försvarsbudget och det skyttegravskrig som sedan ett tag tillbaka råder mellan Försvarsdepartementet och Försvarsmakten försvårar också läget. Det förlorade förtroendet dessa aktörer emellan blir mycket svårt att återuppbygga utan att nuvarande huvudrollsinnehavare byts ut. Frågan blir i så fall vilka som då ska bekläda posterna som minister, överbefälhavare och chef ledningsstaben. Att bara byta ut den ena sidan är inte heller en politiskt gångbar lösning.

Frågan är vad vi mer bjuds på i försvarsfrågorna innan Almedalsveckan – en vecka som i år mycket väl skulle kunna domineras av försvarsfrågorna. Måhända vågar man till och med ta tag i NATO-frågan, vilket skulle vara på tiden (avsikten är att under sommaren bena lite i de fördomar och fakta som finns angående ett NATO-medlemskaps innebörd och förpliktelser). Med de gångna månaderna i bakhuvudet lär vi dock i år slippa politiker som uttolkar incidentrotens start från Visby som ett spektakel från Försvarsmakten.

SvD, 2
Skipper om moderat försvarretorik
Jägarchefen om vilseledning och normalbilder