Två olika resultat av 5 års militära reformer

På SvD Brännpunkt skriver idag riksrevisor Jan Landahl om Riksrevisionens slutrapport om försvaret. Det är svidande kritik där den allvarligaste är den att det saknas en övergripande idé vad försvaret ska syfta till. ”Vilken hotbild och motståndare ska organisationen utformas och vilken uthållighet ska eftersträvas?” För den lekman som inte är insatt i försvarspolitiken ter det sig förmodligen helt obegripligt att detta ej är definierat, men tyvärr är det så illa.

ÖB:s uttalande förra nyåret om det så kallade en-veckasförsvaret utgick från ett konstaterande att det svenska försvaret kan hantera ett begränsat väpnat angrepp, i en del av landet, i en vecka, när insatsorganisation 2014 väl intagits bortom 2023. Efter denna vecka måste Sverige ha fått militär hjälp av en andra stater/aktörer. Här är Riksrevisionens kritik av samma allvarliga slag.

Det saknas idag, 5 år efter den försvarspolitiska inriktningspropositionen där kravet på stöd utifrån formulerades, planering för hur Sverige ska kunna ta emot militärt stöd. En sådan planering förutsätter att man från politisk nivå fastställer vem eller vilka som ska komma till undsättning, men NATO-frågan är fortfarande alldeles för obehaglig för såväl Moderaterna som Socialdemokraterna att ta i.


5 år har nu förflutit sedan regeringen beslutade att Sverige skulle ha ett professionellt försvar berett på insatser här och nu. I början av året skrev jag en serie om fyra inlägg där jag påvisade hur flygstridskrafterna sedan millennieskiftet dras med en mycket stor kompetensskuld när grundläggande förutsättningar för att öva uteblivit. Johan Wiktorin publicerade under förra veckan en liknande granskning av markstridskrafterna och det är inte heller någon upplyftande läsning. Det blir helt enkelt inte något professionellt försvar utan övning.

Under den gångna månaden har vi kunnat se mycket bilder från Krim där välövade, professionellt utrustade och professionellt uppträdande ryska förband verkställt rysk säkerhetspolitik. President Putin konstaterade i mitten av 00-talet offentligt att de väpnade styrkorna var av undermålig kvalitet och hade fungerat mycket dåligt när det andra Tjetjenienkriget igångsattes. Under 00-talet gjordes också successiva försök till reform. Brytpunkten kom vid Georgienkriget där de väpnade styrkorna visserligen fungerade bättre än i Tjetjenien, men att det skulle krävas stora krafttag och modernisering på alla plan för att höja nivån. Det är de begynnande resultaten av detta mycket målmedvetna arbete vi idag ser och vilket ska ge Ryssland en militär grundnivå till 2020.

I reformen ingick inte bara en personalreform i syfte att ge mer gripbara och motiverade styrkor (lönerna har höjts trefaldigt), utan även en omfattande materiell reform, vilket vi definitivt ser resultaten av i form av de mycket modernt utrustade ryska soldaterna med nya vapen med nya sikten, nytt uniformssystem, nya kommunikationssystem och nya splitterskyddade terrängbilar med mera. Framförallt imponerar de ryska soldaternas uppträdande. Visserligen är de förband vi framförallt kunnat se några av de mest priortierade förbanden, men likväl utstrålar man en sällan tidigare skådad professionalitet när det gäller ryska soldater. I Väst har vi ofta sett framför oss en bild av ryska soldater som vodkadrickande, illa klädda, med låg moral och som därtill är villiga att sälja sin utrustning till motståndarsidan. Något som även NY Times reflekterar över.

Ny utrustning gör visserligen att en soldat känner sig mer professionell, men den helhet som nu manifesteras är troligtvis också ett utslag av det övningssystem som satts i verket. De ständigt återkommande ryska beredskapsövningarna är sedan tidigare relativt välkända i Sverige och är ett utmärkt sätt för den ryska regeringen och militära ledningen att få ett kvitto på hur försvarsreformen utvecklas. Mindre känt är dock det medvetna arbetet mot varje förband där förbanden efter genomgången modernisering evalueras under en större övning. Uppnår inte förbandet de uppsatta kraven, sänds det hem med hemläxa för att ges en ny chans senare. Misslyckas förbandet igen går det illa för förbandets chefer. Just evaluering är en nyckel till att få högkvalitativa förband.


På 5 år har också Ryssland i hög grad lyckats få oerhört mycket mer kvalificerade och välövade förband, medan det i Sverige hänt mycket lite. Det finns därmed gott om läxor att ta med sig för Sverige. Såväl Johan Wiktorin som jag har vid upprepade tillfällen påpekat att en större beredskapsövning är det bästa sättet att få reda på var den svenska försvarsreformen befinner sig idag och hur läget är. Helt enkelt ett diagnostiskt test. Utifrån detta har man enklare att sedan staka ut den väg man måste gå. Respektive förband bör senare och löpande på ett oberoende sätt evalueras avseende förbandets färdigheter, istället för att förbandschef idag ska sätta ett luddigt betyg på förbandet. Ett betyg som alltför ofta visar sig ha bytt siffra när det publiceras i andra dokument. Det är inte för inte som NATO lägger en oerhört stor vikt vid evaluering av förband, där dessa i hög grad evalueras av observatörer från övriga NATO-länder.

Detta kräver dock att det finns såväl pengar som resurser till övningar. Något som idag lyser med sin frånvaro, precis som Riksrevisionen konstaterar. På samma sätt som Riksdagen reserverar pengar i försvarsbudgeten för internationella insatser vore det lämpligt med ett motsvarande anslag för just försvarsmaktsövningar och beredskapsövningar. På så vi skulle dessa aldrig kunna reduceras eller utgå till följd av andra ekonomiska bekymmer som myndigheten hamnar i.