Dags att höja tröskeln del 4 – fortsatt debatt

Det är bara att konstatera att all debatt är godo, för tillsammans blir vi klokare. Det här inlägget är en samlad replik till den respons som det ursprungliga inlägget erhöll under långfredagen på Twitter, samt till generalmajor Karlis Neretnieks eget inlägg under påskaftonen.


Till att börja med är jag inte fullt lika övertygad som många av mina motdebattörer om att vi alltid kommer att få den hjälp av NATO som vi själva skulle vilja eller behöva. En hjälp som vi just nu har investerat hela vår framtid i – trots att vi inte är NATO-medlemmar och trots att vi faktiskt inte kan veta hur NATO ser ut om tio år. Det finns idag ingen som kan garantera att organisationen överhuvudtaget finns kvar, på samma sätt som ingen mitt under U 137-krisen kunde förutsäga att tio år senare skulle varken Sovjetunionen eller Warzawapakten finnas. Därmed inte sagt att Sverige ska låta bli att ansöka om medlemskap i NATO. Tvärtom!

JASSM på polsk F-16 vid ceremonin för offentliggörandet av den polska anskaffningen av kryssningsroboten

Jag kan dock konstatera att såväl Norge som Finland och Polen, uppmuntras att skaffa egen förmåga med fjärrstridsmedel. Förmodligen av den enkla anledningen att alla behöver dra sitt strå till stacken. Under Libyeninsatsen 2011, vilket var den gång som NATO senast prövades, rådde mycket graverande brister på vissa nyckelförmågor. Den största bristen utgjordes av lufttankningsflygplan, vilket krävdes för att överhuvudtaget kunna genomföra operationer in över Libyen. Utan dessa ingen räckvidd (återkommer till lufttankning något längre ner). En annan brist utgjordes av telekrigsresurser, varvid USA fick täcka hela detta område då Tyskland valt att stå utanför operationen.

Den tredje och mest graverande bristen var ammunition. Efter några veckors krigföring var flera europeiska länders lager tomma och operationen hade avstannat om inte vissa lösningar kommit till. Här var dåvarande amerikanska försvarsministern Robert Gates ord inte nådiga om europeisk försvarspolitik och ansvarstagandet sedan dess har inte direkt ökat. En av de största bristerna på ammunitionssidan var länder som kunde leverera fjärrstridsmedel såsom kryssningsrobotar. Dessa kom att användas för att slå mot förhållandevis enkla mål djupt inne i Libyen av anledningen att man inte ville operera så djupt in över libyskt territorium och riskera förluster. Lufttankningen då? Ja, de första månaderna under Libyeninsatsen hade Sverige inte alls kunnat genomföra uppdrag inom utan ett eget lufttankningsflygplan. Sverige låg som "non-swimmer" så långt ner på prioritetslistan att man ej hade blivit tilldelat någon tanker slot. Ett förhållande som snabbt ändrade sig efter att det spaningsunderlag som kunde inhämtas med JAS 39, visade sig betydligt mer värdefullt än någon kunnat ana. Jag kommer dock att återkomma ytterligare en gång till lufttankning längre fram i inlägget.

Därmed är jag inte alls lika säker på att någon annan ska göra jobbet åt oss och ej heller övertygad om att den som trots allt ska genomföra uppdraget är villig till samma prioriteringar.

Tornado GR.4 ur RAF startar från Storbritannien på ett 8 h-uppdrag mot Libyen, augusti 2011, beväpnad med 2 x kryssningsrobot Storm Shadow. Foto: UK MOD

Flygstridskrafter som leverantör av verkan
Jag är också av den starka åsikten att ska vi ändå anskaffa nya ubåtar bör de ges den flexibilitet som det innebär att alltid ha möjlighet att agera offensivt, på samma sätt som samma förmåga med kryssningsrobotar bör anskaffas till JAS 39. Flygvapnet och stridsflyget är Försvarsmaktens primära leverantör av verkan men samtidigt måste det finnas något att verka med – och varför ska verkan just endast levereras av stridsflyg? Den teknologiska utvecklingen har sprungit iväg så pass långt att den möjlighet som förr fanns att agera offensivt med våra flygstridskrafter mot markmål, ej finns idag. De attackvapen som finns idag är av den klenaste sorten som finns att anskaffa på marknaden – och det var också det som var syftet när anskaffningen gjordes mitt under 00-talets vurm för internationella insatser.

De styrda 250 kg bomberna GBU-12 (och senare GBU-49) var både de billigaste men också de med minst sprängkraft på marknaden. Det var det man trodde skulle efterfrågas och vara politiskt möjligt vid en internationell insats med exempelvis NBG då hög precision och liten sprängkraft innebar låg risk för collateral damage. Att det sedan samtidigt innebar att man inte uppnår verkan mot större mål än enskilda fordon och mindre hus, var av mindre betydelse i sammanhanget. Idag när man istället börjar ställa krav på större stand-off och framförallt verkan mot hårdare och större mål, känns vapenvalet mindre lyckat. Nästa anskaffning av attackvapen, vilken införs i närtid, går i samma tecken. GBU-39 Small-diameter bomb (version I) har en imponerande stand-off och precision, men samtidigt en stridsdel på endast drygt 25 kg. Det gäller att veta var man träffar och ska träffa. Att göra såsom föreslaget i del 3 och utrusta JAS 39 med kryssningsrobotar råder bot på de värsta av dagens förmågebrister då man i så fall både har möjlighet att slå ut större mål, såväl som att göra det på långa avstånd och i av motståndaren luftförsvarat område.

Skott med sjömålsroboten robot 15 från Visbykorvett. Foto: Försvarsmakten


Jag vill samtidigt varna för en för stark övertro på sjömålsrobotar mot överskeppningsföretag. Sverige har haft och har mycket bra sjömålsrobotar men utvecklingen har inte stått still från när dessa anskaffades på 80-talet och den kommer inte att backa i framtiden. Lärdomar från Röda Havet, Falklandsöarna och Persiska viken under 60- och 80-talen har gjort att luftförsvaret på moderna örlogsfartyg dimensionerats för att hantera en stor mängd inkommande sjömålsrobotar samtidigt. Till skillnad från markfallet är luftförsvaret till sjöss enklare av tre anledningar. Det första är den fria horisonten som bättre medger upptäckt och bekämpningsavstånd. Det andra är att målet är känt och skyddet är grupperat i direkt anslutning. Det tredje är att sjömålsrobotar ofta har en aktiv målsökare och av den anledningen blir lättare att upptäcka jämfört med de med passiva målsökare (de passiva kan å andra sidan inte välja mål på samma sätt bland en mängd fartyg).


Effekttänkande och tre exempel
Effekttänkande bygger på att finna kritiska funktioner hos sin motståndare och sedan analysera fram deras sårbarheter och hur de kan påverkas. För att illustrera detta ges nedan tre verkliga exempel ur historien.

Under det kalla krigets höjdpunkt på 80-talet såg NATO det som närmast omöjligt att möta Warzawapaktens pansararméer utan både enorma förluster i materiel och terräng, såvida man inte använde kärnvapen. Det skulle i sin tur leda till att WP också använde kärnvapen. När man började analysera WP-arméerna som system fann man att de för sitt enorma drivmedelsbehov var beroende av 4 underjordiska pipelines och bränslereservoarer som man inte kunde påverka då de var för väl fortifierade. Vad man däremot kunde påverka och stoppa hela systemet var reglerstationerna för respektive pipeline. Det skulle dessutom kräva mycket små medel och stoppa drivmedelsflödet i minst dagar, förmodligen veckor. Då skulle de tungt mekaniserade och törstiga Warzawapaktsförbanden ha sedan länge ha kört slut på sitt drivmedel i striderna med NATO:s markförband.

Luftvärnseld över Bagdad under Gulfkrigets första natt

Under Gulfkriget ansågs det som helt omöjligt att slå ut de irakiska stridsledningscentralerna som var mycket väl fortifierade. Vad man däremot provade var att fälla 2000-punds bomber mot anläggningarna. Anfallen slog inte ut någon anläggning, men var riktigt obehagliga för dem som tjänstgjorde i anläggningarna och mycket riktigt upphörde också verksamheten vid varje anläggning som sände och bombades, trots att anläggningen inte slagits ut. Den eftersträvade effekten hade uppnåtts i alla fall.

Ett tredje exempel utgörs av den irakiska elförsörjningen under Gulfkriget. Tre veckor in i flygoperationerna levererades en rapport i Washington där man konstaterade att flygoperationerna inte alls levererade det utlovade. Endast ett fåtal procent av målen inom den irakiska elförsörjningen var utslagna med rekommendationen att en stor mängd flygföretag därför skulle riktas mot kraftförsörjningen. Rapporten fick planerarna hos Schwarzkopf att gå i taket. Det hade nämligen inte funnits någon el som gick genom näten i Irak sedan dag 2 av flygoperationerna. Spelade det då någon roll om mallar framtagna under 60-talet menade att långt över 80 % av elnätet var opåverkat? Det skulle inte flyta mindre ström i Iraks elnät, men det skulle krävas att stora mängder flygföretag riktades mot elproduktionen helt i onödan och därmed både slösa tid, ammunition och riskera såväl allierade som irakiska människoliv.


Ovanstående är exempel på effekttänkande. Ringa vapeninsatser med mycket stora resultat – och de fungerar mycket bra mot den typ av centraliserade system som Ryssland fortfarande nyttjar som del av det sovjetiska arvet. Problemet är att leverera en verkansdel när man inte har något som går längre än några kilometer och är av den klenaste modell som går att uppbringa.

På motsvarande sätt som ovan redovisat fungerar även hamnar, flygplatser och annan kritisk infrastruktur som behövs för militära operationer över hav och i luften. Varför rasera hundratals metrar kaj, när det intressanta kanske är de två kranar som är de enda som har möjlighet att lasta en viss typ av kritisk materiel? Varför envisas med att försöka slå ut en startbana och 20 fortifierade flygplanvärn när drivmedelsanläggningen är beroende av en enda vital komponent?

Avseende operationsavstånd kan konstateras att precis som i fallet med Libyen skulle exempelvis ett ryskt angrepp på Sverige vara helt beroende av lufttankning vad gäller flygstridskrafter om man ska kunna upprätthålla den luftoperativa kontroll som krävs för ett luftlandsättningsföretag eller en överskeppning. Går denna nödvändiga förmåga att påverka utan att slå ut varenda lufttankningsflygplan (som faktiskt alla tillhör en och samma bas)?

Flygbasen Ørland utanför Trondheim. Inom några år Norges enda flygbas, där man dessutom inte har råd att ersätta alla fortifierade flygplanvärn med nya som rymmer F-35


Antingen eller? Nej, både och
Borde det då inte vara bättre att satsa på sjömålsrobotar och torpeder? Nej, det finns inget ”bättre”. Det ena kan inte utesluta tillåtas utesluta det andra. Det enda man gör med den retoriken är att begränsa sin egen handlingsfrihet och istället tilldela sin motståndare ökad säkerhet. Varken torpeder eller sjömålsrobotar kan användas för att till exempel anfalla ett överskeppningsföretag i dess mest sårbara fast, nämligen under själva lastningen. De har ett enda möjligt mål och tillfälle och det är när fartygen är till sjöss och de även har sitt försvar fullt utvecklat.

En av de stora svårigheterna med att använda fjärrstridsvapen är målunderlaget. Hur säkerställer man målunderlag och underrättelser för mål som ligger hundratals kilometer bort och i ett tidskritiskt läge? Detta kommer alltid att vara en svårighet, även för stormakter med spaningssatelliter. För svenskt vidkommande finns två kategorier av intressanta mål. Det ena rör mål på angriparens territorium av de typer som är listade ovan. Den andra kategorin är mål på eget territorium som förlorats till en angripare. Bägge kategorierna handlar företrädesvis om fasta mål vars målunderlag kan förberedas under lång tid i förväg och därefter uppdateras. När vapeninsats ska genomföras i händelse av krig, plockar man fram rätt målpärm och har underlaget färdigt istället för att då behöva lägga de dagar av underrättelsearbete som krävs för att planera en insats. Metoden är gammal och beprövad. Det fungerande för E 1 (första attackeskadern) och det fungerar och används världen över idag.


Varför förespråkar jag då en ubåtsbaserad lösning? Som synes av tidigare inlägg i denna serie förespråkar jag inte bara en lösning utan en rad förmågor som gemensamt syftar till att höja tröskeln för ett angrepp mot Sverige. Det är den samlade förmågan, dess kvalitet, övning och trovärdighet som skapar tröskeln. Inte en enskild komponent. Att ha ubåtsbaserade kryssningsrobotar ökar flexibiliteten och höjer säkerheten för förmågan. Ubåtar är svårare till omöjliga att slå ut under förberedelserna för ett angrepp, då det i regel över tiden är minst en ubåt till sjöss. Det är också en anledning till varför de lämpar sig bra för att kompensera för den strategiska reaktivitet som är en grundsten i svensk säkerhetspolitik (vilken berördes i del 4).

Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet.


Nu har jag redovisat möjligheterna för den förmåga vi i Sverige hittills aktivt avsagt oss. Som de flesta av läsarna redan förstått ger ovanstående också anledning att fundera över hur lätt det idag skulle gå att påverka oss i Sverige med motsvarande medel och metoder. Om detta handlar en av de kommande delarna i denna serie.


Som avslutning och något att reflektera över när det gäller effekttänkande: Försvarsmaktens 45 000 kvm stora centrallager i Arboga

32 kommentarer:

Johan M sa...
6 april 2015 02:48  

Men skulle USA sälja Tomahawk till Sverige måntro? nog för att vi har guldkort men ändå.
Hittade denna videon om KH-101 Rysk kryssningsmissil, bor de ju vara som klipp skuren att använda på Sverige. Har vi chans mot ex det.

https://www.youtube.com/watch?v=Pt6Ih2rLxSY

Magnus Redin sa...
6 april 2015 07:23  

Trevligt att jag som amatör hade rätt i att vi inte har skrivit på avtal som hindrar användning av markbaserade attackrobotar med lång räckvidd. När det gäller övriga politiska problem med detta föredrar jag att klandra Ryssland för att man rustar vid sin lugnaste gräns där grannarna knappast skulle ta emot ryskt territorium givet som gåva. Att Ryssland bryter mot avtal är något som vi behöver påminna om inrikespolitiskt, ryska statsledningen vet om det och skiter troligtvis i det och jag tvivlar på att det ryska folket bryr sig.

Det som oroar mig politiskt med att fokusera på ubåtsbaserade attackrobotar är att förmågan är liten i volymen och tar lång tid att leverera samtidigt som den framstår som tekniskt superb och är lätt att besluta då räkningarna för den kommer många år efter det politiska beslutet. Det är en perfekt rustning om man söker efter kraftfull symbolpolitik som inte belastar budgeten.

Det viktiga är att besluta sig för att skaffa förmågan och sedan systematiskt skaffa sig den med början i det som kan levereras snabbt även om det inte blir de bästa systemen och sedan systematiskt införande av kostnadseffektiv förmåga.

Det som går snabbast är rimligtvis att beväpna flygvapnet och parallellt med detta måste vi av flera skäl utvidga flygbasorganisationen.

Landbasering är den billigaste plattformen för att öka volymen.

Attackrobotar skall givetvis förses med mjukvara så de både kan användas mot sjömål och landmål.

Ubåtsbasering är mycket bra av de skäl du räknar upp och jag skulle se den som kulmen på en sådan förmågeuppbyggnad. Helst bör den sammanfalla med att man har byggt ett rationellt varv för serieproduktion av ubåtar med lågt styckpris och redan har en fullskalesimulator som övar besättningar.

F.ö. gillar jag det nya centrallagret i Arboga. Det borde vara perfekt för att rationellt ta emot utrustningsleveranser och packa materiel för leverans till nybyggda utspridda mobiliseringsförråd och förbandsnära reservdelscontainrar.

Roger Klang sa...
6 april 2015 09:31  

Jag har inte förstått varför man måste flygtanka över Östersjön? Är det för att åstadkomma en nedtryckning av våra markförband eller är det för att kunna genomföra kurvstrid? Fienden har bara ett visst antal AAM och AGM-missiler att förfoga över per flygplan, sedan måste de ned på marken.

Bo H sa...
6 april 2015 09:36  

Wiseman - åter igen bra skrivet. Jag saknar bara ett av argumenten för flygburna kryssningsmissiler och det är att vi inte behöver den avancerade tekniken som är ett måste i luftstrider och som finns i JAS39 E. Den teknik som finns i JAS39 C/D är fullt tillräcklig för uppdrag med kryssningsmissiler. Därmed är vi i en betydligt bättre situation med endast 60 nyanskaffningar av 39E förutsatt att vi behåller en division 39 C/D och skaffar ett 50-tal långräckviddiga attackrobotar med god verkan i fortifierade anläggningar och i infrastruktur. Sverige måste ju ändå behålla kompetensen kring 39 C/D som vi försäkrat våra Gripenkunder om.

Inser vi fakta idag så klarar vi även bemanningsfrågorna etc vilket vi dock inte gör om våra politiker fortsätter att ignorera Rikets framtid efter 2015.

Mattias Lagerqvist sa...
6 april 2015 09:43  

Bra att det uppstått en debatt om "offensivt försvar". Självklart ska vi skaffa långräckviddig attackförmåga, och desto fler bärare vi kan sprida dem på desto mer resurskrävande blir det att försvara sig emot. Detta är ett system som är, förhållandevis, billigt och som ger oss en ny förmåga i verktygslådan.

FM står idag inför många utmaningar, men jag hävdar att det du berör på slutet är en av de största. Vilka är våra kritiska sårbarheter? Definiera dessa och åtgärda då fort som möjligt. I dec 1998 upphörde principen med spridd mobförrådsställning i Sverige, senare kom som dess logiska förlängning FMCL i Arboga. Detta är, visserligen i hård konkurrens, det sämsta beslut som fattades under den strategiska blackouten. Det kommer bli oerhört dyrt om vi vill återuppbygga denna förmåga, dessutom har merparten av kompetensen gått i pension.

Max Hanemann sa...
6 april 2015 10:25  

Wiseman snuddar bara vid problematiken kring tillgängligheten på vapenbärare p g a deras regelbundna behov av omfattande underhållsåtgärder, under vilka de är bundna till varv/verkstad och inte utan vidare kan göras sjö/flygdugliga igen. Har man bara två vapenbärare (ubåtar) för hypotetiska kryssningsrobotar kommer en av dem relativt ofta att vara under översyn och därmed reduceras systemets kapacitet med hälften. Om systemet innehåller åtskilliga tiotal JAS blir läget betydligt bättre. Det ovanstående med reservation för att mina kunskaper om systemens underhållscykler inte är helt aktuella.

Även om konventionella ubåtar är mycket svårupptäckta i rum sjö är deras normalbasering och farlederna ut från dem ingen hemlighet - även om det inte behöver vara fullt så illa som t ex marinbasen Pearl Harbor med en enda, flera km lång in/utloppskanal.

Roger Klang sa...
6 april 2015 11:45  

Jag menar, om vi har luftvärn på ön, vad hjälper då lufttankning?

LChAn sa...
6 april 2015 16:02  

Wiseman - återigen en ypperlig artikel. Det är speciellt glädjande att du tar upp debatten om behovet av svenska attackvapen och fjärrstridsmedel samt dess tröskelvärde. Jag håller med i mångt och mycket av vad du skriver, men vill ändå komplettera din passus om det viktiga målunderlaget för dessa vapen.

Precis som du skriver handlar målunderlaget till stor del om fasta mål som kan och bör förberedas i förväg. Å andra sidan är dessa underrättelser ett basunderlag som enbart ger en normalbild, och målen bör därför dels uppdateras för att vara aktuellt och dels kompletteras med de för konfliktskeendet vitala rörliga målen. Att bekämpa mål baserat på månadsgamla underrättelser med dyra och till antalet begränsade vapen, om än målen är fasta, kan bli en ineffektiv insats. Inte minst som motståndaren är väl medveten om vår nya förmåga. På samma sätt kan det komma att krävas minutgamla nya målinmätningar av exempelvis rörliga luftvärnsförband om dessa har fått fast fot på svensk mark (Gotland), speciellt innan konflikten eskalerat till att inkludera Nato. Inte heller dessa inmätningar kan förberedas i förtid.

Så hur säkerställer man målunderlaget till fjärrstridsmedlen? Du skriver att detta är svårt även för stormakter med spaningssatelliter, och att gammal beprövad metodik med målpärmar som fungerade för första attackeskadern kan användas. Jag skulle vilja säga både ja och nej. Metoden med att hålla ett varaktigt underhållet basunderlag (digitalt dock) är helt rätt, men att detta bör kompletteras med ny och för Sverige tillgänglig teknik. Teknik som ger oss det ökade tempo i underrättelseinhämtningen som behövs i dagens konflikter, och teknik som ger oss den förbättrade räckvidden och precisionen som krävs för fjärrstridsvapnen. Olika rymdtjänster i form av spaningssatelliter och navigeringssatelliter är då både en nödvändig och en överkomlig lösning.

De senaste årens utveckling har dessutom starkt bidragit till satellitteknikens förbättrade kostnads/nytto-förhållande. Därför är det inte bara stormakterna som idag bygger upp rymdförmågor, vilket allt fler av våra europeiska kollegor tagit fasta på.

Ocke sa...
6 april 2015 16:36  

Offensiv förmåga med lång räckvidd är helt klart en viktig komponent för ett trovärdigt försvar. Det finns flera finska studier på områden som föregick landets beslut om införskaffning av raketartilleri och kryssningsrobot. Att kunna överleva ett plötsligt inledande angrepp är givetvis en mycket viktig egenskap hos ett sådant system då det med hög sannolikhet blir ett prioriterat mål som angriparen försöker nedkämpa i inledningsskedet för förneka oss möjligheten att slå tillbaka på djupet. Så långt är jag helt enig med Wiseman i hans resonemang.

Åter till den svenska försvarsmakten anno 2014. Vi har idag en extremt centraliserad organisation med otaliga kritiska sårbarheter. Jag har inte allt för höga förhoppningar om vad ett dussintal kryssningsrobotar skulle kunna åstadkomma för att sinka den ryska krigsmakten men jag vet med säkerhet att motsvarande antal riktade mot Sverige med rätt målval skulle slå ut stora delar av vår väpnade förmåga. Frågan jag ställer mig är därför var en engångsinvestering om 3-4 miljarder med efterföljande driftkostnad om några hundra miljoner kr/år skulle göra störst nytta? Vad har vi för nytta av en garanterad andraslagsförmåga, som är av engångskaraktär och på sin höjd är ett irritationsmoment för motståndaren, om övriga delar av vår försvarsmakt fullständigt paralyseras av det inledande angreppet? Min egen syn på saken är att vi först bör plocka de lägst hängande frukterna vad gäller ökad överlevnadsförmågan vid angrepp och förmåga att mobilisera våra enheter. Idag är det omöjligt att ens med bästa välvilja beskriva någondera som annat än urusel. Först därefter kan vi börja vidta åtgärder på området offensiv förmåga.

NH sa...
6 april 2015 20:14  

Erfarenheter man kan dra från de senaste händelserna i världen är att snabb respons är viktigt. Detta eftersom moderna vapen har hög precision och kan på egen hand identifiera mål.

Med ett scenario där ett användande av ett vapen som artilleri kan detekteras och en respons sändas på några minuter är det nödvändigt att snabbt kunna omgruppera. Ett framtida krigsläge kommer antagligen att kräva ständiga förflyttningar och att fasta installationer kommer att vara svåra att skydda.

Idag är försvaret tunt som ett äggskal, där vi har några JAS-plan och några fartyg, men sedan faller vi tillbaka på frivilligförsvaret i form av Hemvärnet och andra organisationer.

L L sa...
6 april 2015 20:41  

Betr försvarssammarbeten (NATO): med tanke den osäkerhet som råder om flera NATO-länders vilja och förmåga, tror jag en NATO-anslutning riskerar ge ett lågt utbyte för Finland och Sverige. Däremot trilateralt avtal med US (och ev GB). Initiativ borde tas för att fylla " US-Nordic-Security-Dialoguge" ett konkret och substantiellt innehåll. Detta, föreställer jag mig, även skulle intressera US. Detta förutsätter naturligtvis att försvarekonomin förstärks kraftigt. Kan vi inte visa vilja och "uppoffring" blir självklart inte US intresserad.
Kanske är den FI-SV-US-övningen något att bygga på?

Bo H sa...
6 april 2015 21:42  

@Ocke -
I princip har du rätt, vi bör först se över vår överlevnadsförmåga, därefter skaffa de system som når in på angriparens territorium och skapar tröskeleffekt. Det skulle dock betyda att vi får höjd tröskel först en bra bit in på 2020-talet, och vad vet vi om behovet av tröskel och tröskel mot vilket hot kring 2025?

Nej, vårt försvar är idag i sådant skick att vi inte har tid att återbygga sekventiellt utan måste bygga upp såväl skydd som offensiv förmåga parallellt. Först då kan vi "redan" till 2020 ha nått en klart märkbar förbättring. Beslut och medel får givetvis inte ältas ytterligare några år utan politikerna måste omedelbart sluta sitt valtaktiska käbbel och fatta det sedan länge nödvändiga beslutet. Allt nödvändigt underlag finns.

Roger Klang sa...
6 april 2015 21:43  

"Jag har sett flera kommentarer som påkallar att lösningen istället skulle vara landbaserade kryssningsrobotar. Då har man inte koll på vad internationella avtal stipulerar. Att klandra Ryssland för att bryta mot INF-avtalet och sedan själv föreslå en motsvarande lösning håller inte, även om Sverige inte är bundet av avtalet."

Vem har sagt att våra landbaserade kryssningsrobotar måste vara medeldistans eller m.a.o. >500 km? Placera dem underjordiskt på Gotland eller på Öland, och i Bohuslän.

Paul Göransson sa...
7 april 2015 08:48  

INF avtalet: "Intermediate-range Nuclear forces treaty"

Omfattar följande system:
USA:
BGM-109G Gryphon
Pershing Ib and Pershing II

Sovjet/Ryssland
SS-4 'Sandal'
SS-5 'Skean'
SS-12 'Scaleboard'
SS-23 'Spider'
SS-20 'Saber'
SSC-X-4

Tomahawk finns i dagsläget inte i markbaserad version och skulle troligen inte heller omfattas av detta avtal eftersom det handlar om kärnvapen och inte konventionella.
Dessutom är avtalet mellan USA och Sovjet/Ryssland och omfattar därmed inte oss alls.

Kristian sa...
7 april 2015 09:58  

Wiseman, Jag förstår inte din kommentar om att vi inte kan använda landbaserade kryssningsrobotar med hänsyn till ett nedrustningsavtal som gäller mellan USA och Sovjet/Ryssland.

Självklart ska vi följa avtal i vår (förhoppade) upprustning men varför ska vi frivilligt låta oss bakbindas av avtal som inte ens omfattar oss? Har Sverige gjort utfästelser där vi lovar att följa INF trots att vi inte har skrivit under?

Om vi väljer att följa avtal som minskar vår handlingskraft trots att vi inte skrivit under eller varit delaktiga i förhandlingarna är lika tokigt som att låta Moskva eller Washington bestämma vår utrikes- och försvarspolitik.

lovealm sa...
7 april 2015 10:56  

Både KEPD350 och RBS15 är i mina ögon vitala delar av Sveriges försvarsförmåga. Men med den planerade numerären, 60 JAS39E, så blir det svårt att både kunna försöka behålla luftherravälde och samtidigt bedriva attackföretag.

Det jag gärna skulle se är att man behåller så många JAS39C som möjligt och använder dessa för att leverera KEPD350 och RBS15 till en intet ont anande kund. De släpps på avsevärda avstånd vilket minska risken för att behöva möta fientlig jakt och behöver inte vara fullt lika vassa för att överleva. Då kan våra nya fina JAS39E syssla med annat och utnyttja sina förmågor maximalt. På samma sätt vore det intressant att se om man kan göra motsvarande konvertering av JAS39D till en dedikerat SEAD plattform, något vi i nuläget helt saknar, motsvarande vad USAF gjort med sina EA-18 Growler.

Love Alm
lovealm.wordpress.com
@DrLoveMachine

Roger Klang sa...
7 april 2015 11:13  

@Paul Göransson:

Det verkar som om INF Treaty inte reglerar själva stridshuvudena utan endast vapenbäraren.

Flygverkmästaren sa...
7 april 2015 11:18  

I första borde vi ha hög förmåga att effektivt slå ut brohuvuden som uppstår under överraskande överfall då vi fortfarande förhåller oss till IKFN intill dess (lastning och segling på havet med väl så fientliga avsikter har vi ju fått vänja oss vid). Det ställer rimligare krav på räckvidd och underrättelser. I andra hand (när vi folkrättsligt övergått till öppet krig) tillkommer behov av att ha fjärrförmåga mot utskeppning och underhållslinjer om vi lyckats hantera överfallet.

Roger Klang sa...
7 april 2015 11:52  

@Paul Göransson:

INF Treaty avtalet har debatterats flitigt i samband med uppgraderingen av Iskandersystemet. INF Treaty-avtalet reglerar endast räckvidden och numerären på missilerna, inte stridshuvudena.

Ocke sa...
7 april 2015 16:20  

@Bo H
Jag är på inget sätt emot att, som du skriver, "bygga upp såväl skydd som offensiv förmåga parallellt". Den ekonomiska verklighet vi har att förhålla oss till i dagsläget medger dock inte detta och kommer sannolikt inte att göra det inom överskådlig framtid heller.

I FOI rapporten Wiseman länkade till delas tröskeleffekt in i denial (förneka angriparen militär handlingsfrihet) och punishment (förmåga att skada angriparen). Min uppfattning är att utan trovärdig denialkapacitet har vi ingen större nytta av en punishmentförmåga. Undantaget är punishment baserat på kärnvapen och en aggressiv doktrin med tidiga kärnvapeninsatser men detta får nog anses betydligt mer avlägset än 2025. Däremot kommer en fungerande denialkapacitet att höja tröskeln då det tvingar angriparen att skala upp det initiala angreppet för att slå ut vår väpnade förmåga. Foi skriver;"...att beakta vid skapandet av en svensk krigsavhållande tröskel. En viktig ansats är att söka bygga upp försvarsförmågan så att den hindrar eller försvårar för en angripare att enkelt slå ut en stor del av den samlade förmågan i ett enda slag." OBS att det handlar om den samlade förmågan, inte enstaka vedergällningssystem.

Då ekonomiska medel saknas krävs prioriteringar, som för vilken privatperson som helst i samma sits, och att införa helt nya förmågor och vapensystem med all over head detta innebär är en lyx vi inte har råd med.

Magnus Redin sa...
7 april 2015 17:55  

Ocke, Sveriges eller statens ekonomiska verklighet förhindrar inte en upprustning som åstadkommer ett civilt och militärt försvar som motsvarar Rysslands förmåga.

Men det kräver nya prioriteringar.

L L sa...
7 april 2015 18:48  

Mycket kloka tankar, Love Alm. På liknande sätt kan faktiskt 1+1=3
Wiseman, för detta uppåt i hierarkin!

L L sa...
7 april 2015 18:59  
Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.
Bo H sa...
8 april 2015 09:08  

@Ocke -
varför lägga sig platt på rygg och blotta strupen? Frågan gäller såväl vårt förhållande till främmande makt som till politiker som inte är villiga att rätta till de fatala misstag som gjorts sedan 2009, om inte längre tillbaka än så.

@lovealm -
Jag hoppas att du inte läst trådens historik för då har du ju visat på din förmåga till det logiska tänkande man bör förvänta sig av din utbildning :-)

Bo H sa...
8 april 2015 15:42  

@Johan M -
enda sättet att veta om vi får köpa Tomahawk är att sondera med USA. Vet inte om det gjorts men det finna knappast anledning då det finns robotar med tillräckliga prestanda på närmare håll, exvis Rb 15 Mk 4 som jag är säker på att vi får (och politiker vill) köpa liksom KEPD som är en samproduktion mellan tysk och svensk industri. JASSM har nyligen sålts till Finland och Polen. Jag talar nu om flygburna robotar, u-båtar är inte mitt bästa område.

Min allmäna reaktion på din varningsflagga för KH-101 är att om USA är bekymrade för detta hot så är säkerligen KH-101 ett bekymmer för Sverige. En slutsats är dock att även Ryssland säkerligen skulle bli bekymrade om dom avsåg gå i konflikt med någon som har KH-101 eller liknande system i sin ägo. Därför har jag sedan Libyenkrisen tjatat om att vi måste snarast skaffa KEPD, JASSM eller möjligen Rb 15 Mk4 (vet inget om dess verkansdel/landmålkatalog).

Ocke sa...
8 april 2015 15:48  

@Bo H

Frågan är vad som ger mest försvarsförmåga? Gilla läget, inse fakta och planera för successivt minskande köpkraft eller med ditt ordval "lägga sig platt på rygg och blotta strupen". Alternativt fortsätta hoppas på en real höjning av försvarsanslaget som hitintills låtit vänta på sig mer än 30 år och med några års mellanrum tvingas till "panikinbromsningar". Du har säkert varit med så länge att du är medveten om att Försvarsmakten hitintills valt det senare alternativet och sedan mitten på 80-talet prioriterat numerär och nya, ofta inkompletta, materielsystem vilket varit förödande för krigsberedskapen.

Försvaret jämförs ofta i debatten med en brandförsäkring. Spinner vi vidare på brandanalogin är försvarsmakten just nu en brandbil med punktering, läckande slangar, tom tank och som för länge sedan passerat serviceintervallet. I det läget anser jag det oansvarigt av ledningen för brandkåren att planera för införskaffning av en ny brandpump, som förvisso skulle tillföra en värdefull och långräckviddig förmåga, istället för att tillse att de mest basala funktionerna, brandbilen, återställs i någorlunda fungerande skick. Speciellt som detta låter sig göras med relativt små medel.

Ocke sa...
8 april 2015 16:05  

@Magnus Redin
Du skriver "Sveriges eller statens ekonomiska verklighet förhindrar inte en upprustning". Jag är av diametralt motsatt uppfattning. Underhållet av befintlig infrastruktur i riket på alla nivåer är eftersatt. Vi får en större andel äldre människor vilket ställer ökade krav på alla typer av vårdinrättningar. Samtidigt tar vi emot drygt 100 000 individer per år som i genomsnitt måste försörjas minst 7 år av stat och kommun innan de funnit en anställning. Lägg där till skenande priser på bostadsmarknaden som ofelbart i alla andra länder lett till omfattande ekonomiska problem när trenden vänt. Så Nej, ingen politiker vid sina sinnes fulla bruk kommer att kunna fördela om medel i någon meningsfull omfattning till försvarsbudgeten inom överskådlig framtid. Statens budgetunderskott var förövrigt under 2013 131 miljarder kr och under 2014 72,2 miljarder. Den ekonomiska verkligheten ser mao rätt dyster ut..


Bo H sa...
9 april 2015 14:36  

Fortsatt debatt
Jag hänger inte riktigt med i Ockes resonemang, kanske har det med termerna denial och punishment att göra. Låt oss först konstatera att Sverige inte kommer att starta något väpnat krig. Om vi går i krig så har först någon nation med vapeninsats kränkt Sveriges gränser. Om vi därefter gör en vapeninsats mot den kränkande nationen, skulle detta falla under punishment? Inte under min definition och vad jag skulle vilja se är att vi hade något som vi kan slå tillbaka med trots att vi har luftlandsättningar eller t o m invasionsstyrkor på väg in i landet. Helst av allt vill jag se något som ger tröskeleffekten att vi inte blir anfallna.

Vi har ytterligare ett hot mot oss, nämligen icke-väpnad aggression, exempelvis att en ambassadör begär företräde hos utrikesministern eller t o m statsministern och låter förstå att hans land skulle se mycket allvarligt på att Sverige blir full medlem i NATO, eller militäriserar Gotland med signifikantare styrkor än ett kompani och några ur nationella skyddsstyrkorna e t c. Sådant hot mot landets integritet tror jag förminskas om vårt militära försvar har en erkänd tröskeleffekt.

För att nå en trovärdig tröskeleffekt måste vi kunna skydda det som ger oss tröskeleffekt i sådan grad att vi har rimlig mängd kvar när vi startar vår väpnade strid. Ocke vill börja med skyddsförmågan innan pengar läggs på tröskelförmåga med hänvisning till Sveriges nuvarande ekonomi. Jag garanterar att tröskeln inte når många cm höjd förrän tidigast 2025 vilket är "bortom överblickbar framtid" i Försvarsberedningens ögon.

Jag har jobbat i Flygvapnet under den tid då vi havererade bort en flygdivision per år beroende på att våra dåvarande politiker tvingades snabbygga ett flygvapen från skratch med hjälp av en för liten mängd och minimum kompetenta officerare och med snabbutbildade piloter med "silvervingar". Vi hade den eftersträvade numerären ungefär 1955 och vi hade ett bra Flygvapen 1965. Vi bör sträva efter en bättre lösning denna gång. Vi måste börja skaffa tröskelförmåga idag.

Så till nyckelfrågan: har Sverige råd med att parallellt börja bygga på både nödvändig skyddsförmåga och på nödvändig tröskeleffekt så att vi 2020 kan tydligt se att något är på väg?

Jag löper naturligtvis stor risk att få något av de tillmälen som har blivit obligatoriska när man kritiserar vissa aspekter på och konsekvenser av både nuvarande och föregående regeringars politik. Jag frågar ändå om det är rimligt att flyktingmottagandet per medborgare 2013 var mer än sex gånger större än motsvarande för hela det övriga EU (fyra gånger större än i Tyskland, sex gånger större än i Frankrike, elva gånger större än i Storbritannien) och om det är rimligt att Migrationsverket får de 18 miljarder kronor som de begär för de närmast kommande åren?
Nåväl, jag säger inte att vi kan hämta pengarna från immigrantmottagningen men jag konstaterar att vi har pengar i statskassan, det gäller bara att dela ut dem i rätt prioritet.
Bertil Torekulls artikel är väl känd "av alla", mina uppgifter om immigrationen kan läsas i Helsingborgs Dagblad, alltså inte från någon SD-publikation. Där finns värre saker uppenbarade. http://www.hd.se/opinion/med-andra-ord/2015/04/08/omfattningen-av-det-svenska-flyktingmottagandet-har-passerat-det-rimliga/

Roger Klang sa...
9 april 2015 17:43  

@Bo H:

"Vi har ytterligare ett hot mot oss, nämligen icke-väpnad aggression, exempelvis att en ambassadör begär företräde hos utrikesministern eller t o m statsministern och låter förstå att hans land skulle se mycket allvarligt på att Sverige blir full medlem i NATO, eller militäriserar Gotland med signifikantare styrkor än ett kompani och några ur nationella skyddsstyrkorna e t c."

Det gäller bara att stå på sig när man säger att 'vi gör som vi vill på vårt Gotland, det har ni inte med att göra' och inte inlåta sig i andra diskussioner eller ursäkter som ryssarna hellre vill att vi ska driva för att de vill att vi ska göra självmål.

Sverige har gjort många självmål, fler än jag kan räkna. Jag tror inte att ens den nuvarande statsministern har förmågan att dribbla bollen in i motståndarens mål. Det är inte så att han helt saknar statsmannaegenskaper, men han har dem inte i tillräcklig mängd så länge Putin lever. Detsamma gäller Obama. Stefan Löven saknar inte modet, men har inte tillräckligt av andra egenskaper för att segra över Putin. Obama är lika skärpt som Fredrik Reinfeldt, Putin och Olof Palme. Men Obama saknar en nödvändigt stor del mod för att kunna segra över Putin. Han respekteras inte ens som statsman i USA.

Så kommer då frågan till mig; Har jag statsmannaegenskaper nog för att kunna rusta upp Sverige då? Jag tror det, och Gud tror det.

Bo H sa...
9 april 2015 22:14  

@Roger Klang -

In šaʾ Allāh !

Roger Klang sa...
9 april 2015 22:57  

Nä! Absolut inte! Jag är precis raka motsatsen till islamisterna. Det tycks vara normalt i USA (och i större delen av världen) att tro på Gud. I världens ögon är de som inte tror onormala. Men alldeles bortsett från USA:s Gudsfruktan så är USA pålitliga, eller? Saken är den att man kan inte separera dem två. USA skulle inte vara USA utan deras tro på Gud. Bara i Sverige...

Max Hanemann sa...
10 april 2015 13:35  

Se länken:

http://www.svt.se/nyheter/regionalt/vasterbottensnytt/forsvaret-nekas-delta-i-midsommarfirande

Med sådana uttryck för folkviljan är det väl självklart för våra politiker att inte satsa mer än absolut nödvändigt på försvaret?

Att sedan våra "nysvenskar" ofta fått en handgriplig demonstration av vad svaghet medför innan de kom hit tycks vara lätt att bortse ifrån ...

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade