Säkerhetstjänst igen

TV 4:s nyheter har nu två dagar i rad talat om bristande säkerhet både hos Försvarshögskolan och Högkvarteret. Uppenbarligen har TV 4 gjort kraftiga framstötar i med offentlighetsprincipen i högsta hugg för att få ut MUST:s rapporter.

Jag tror inte det finns någon officer som lyfter speciellt mycket på ögonbrynen åt de uppgifter som framkommit i media. "Alla" vet att fungerar så och de som ifrågasätter huruvida ett förförande egentligen är förenligt med säkerhetsbestämmelserna får räkna med att bli klassad som idiot och i värsta fall utfryst (om man är dum nog att påpeka sådant fler gånger). Den allmänna uppfattningen hos personalen är att ingenting skulle fungera om man skulle agera i enlighet med reglerna. Tyvärr är jag tvingad att hålla med. Med tanke på hur illa det går att se till att rätt personal får rätt information när man håller sig till öppna kanaler är det ett mardrömsscenario att tänka sig hur det skulle fungera om alla skulle agera efter regelboken. Det är det som är den stora skandalen. Korrekta och framförallt tillräckligt lättillgängliga verktyg för krypterad samband saknas. Istället ser personalen till att lösa uppgiften, men med fel verktyg.

Nu skulle jag kunna lägga ut texten om sådant som är betydligt värre än vad som framkommit i TV 4:s reportage, men det är inte förenligt med gott säkerhetsmedvetande. Det är åtskilligt som gör mig mörkrädd.

Jag lämnar därför istället en tanke att fundera över: Om MUST:s test (enligt TV 4) gick ut på att man avlyssnade mobiltelefontrafik en bit från HKV med bärbar apparatur, vad tror ni då de utländska ambassaderna gör som i många fall endast ligger några minuters promenad från HKV?

Helikopterpool?

Else-Marie Lindgren må ha många förtjänster, men hennes åsikt i pressen idag om en gemensam helikopterpool måste jag ta som ett rejält syntax error.

Istället för att uppgradera 5 st Hkp 10 för att bättre kunna handskas med helikopterbristen i väntan på Hkp 14, vill Lindgren att vi i Norden och/eller Europa ska "poola" våra helikoptrar.
Else-Marie Lindgren tror tydligen att det finns helikoptrar i överflöd någonstans. Det tror inte jag. Eller mer korrekt: Det VET jag att det inte gör. Ett underskott blir ju inte mindre för att man är flera med underskott som gör ett gemensamt underskott.

En annan intressant tankenöt är huruvida man nu ska utrusta helikopterpoolen med en gemensam helikoptertyp. Alla nordiska eller europeiska länder har ju inte samma helikoptertyp och i de fall det är samma typ är de inte likadant utrustade. Då krävs det ett nytt stort köp av helikoptrar där samtliga länder ska enas om en konfiguration (lycka till!). Om poolen ska innehålla flera helikoptertyper blir det i alla fall så att respektive land endast kommer att kunna nyttja sina egna helikoptrar såvida man inte ska lägga pengar, och framförallt kapacitet=flygtid på att utbilda besättningar. Det skulle ju innebära ytterligare brist på helikoptertid.
Det sista alternativet skulle vara att respektive land anmäler ett helikopterförband med helikoptrar, besättningar och underhållsresurser till den gemensamma poolen och att länder som behöver kapacitet då hyr hela klabbet från poolen. Den lösningen är ytterligare några steg bortom vad NATO innebär så jag tror inte det heller är värst aktuellt.


Även modifieringen av helikoptrarna blir en intressant historia. Försvarsmakten dras fortfarande med problem med de modifierade Hkp 10B, trots att det norska företaget som genomförde modifieringen skulle ha levererat helikoptrarna för snart två år sedan. Hur ska man då göra med de helikoptrar som nu ska modifieras? Ska man modifiera dem hos samma företag för att se till att få dem modifierade på exakt samma sätt, eller ska man göra en ny upphandling och få dem modifierade hos ett annat företag med följden att det kommer att bli två olika helikoptertyper i tjänst och därmed en massa besättningsrelaterade problem med inskolning/omskolning, underhåll etc? Nu har jag varit på semester ett tag, men det sista jag hörde och som DN bekräftar är att helikoptrarna inte kommer att utrustas med varnings- och motmedelssystem, vilket i alla fall gör dem rätt oanvändbara i stridsmiljö. T o m de somaliska piraterna förfogar idag över bärbara luftvärnsrobotar, enligt internationella källor.

Det visar sig återigen att om man är snål från början blir effekten sämre och mycket kostsammare i slutändan. Värt att tänka på när det gäller den aktuella upphandlingen av nya pansarterrängfordon.

Fortsatta fördyringar inom PRIO

Föga förvånande för dem som arbetar med PRIO berättar SvD idag att problemen med PRIO fortsätter och att man har haft problem med löneutbetalningar och betalning av fakturor under våren.

Många av problemen med PRIO har varit kända, förväntade sedan tidigare. Införandet sköts upp en gång, men många av problemen kvarstod varvid man övervägde att skjuta upp införandet igen, men insåg att inte heller det skulle se bra. Istället körde man på och FMLOG som varit först ut i införandet har haft enorma problem med systemet och tvingats ta till en del "fula" lösningar för att se till att förbanden i Utlandsstyrkan får sin materiel i tid och överhuvudtaget får den.

Det som bekrymrar mig mest är oförmågan hos PRIO att hantera hemlig information (än så länge). Klarar systemet inte detta får man aldrig det helhetsgrepp på Försvarsmaktens resurser som behöver och önskar. Ackreditering av hemliga system brukar ta betydligt längre tid än vad man först tror, p g a alla de brister som ständigt upptäcks. Jag tror inte PRIO är ett undantag. Snarare tvärtom eftersom PRIO kommer att vara så allmänt spritt och ersätta så pass många gamla datasystem.

Nu talar SvD om fördyringar på dryga miljarden kr. Det är INTE riktigt vad Försvarsmakten behöver.


Jag hoppas verkligen att PRIO håller vad det lovar och att man får bukt med problemen, för de utlovade funktionerna skulle verkligen kunna hjälpa Försvarsmakten.


Man kan i alla fall återigen konstatera att det där med att köpa lösningar direkt från hyllan bara är en utopi. Det finns ytterst lite som går att applicera direkt från hyllan utan anpassning.

Innanför OODA-loopen

De som är bevandrade i modern krigsvetenskap känner till överste Boyd och hans teori om OODA-loopen och vilken vikt den tillmäts i modern manöverkrigföring. För att segra över motståndaren gäller det att ha ett informationsöverläge som gör att man kan fatta fler och bättre beslut oftare en motståndaren, varvid man denne till slut tvingas inse att händelserna i kriget glidit honom ur händerna.


Under våren beslutade Försvarsmakten att samtliga officerare som skall genomgå nivåhöjande utbildning (d v s genomgå central utbildning på MHS eller FHS som senare leder till befordran) måste teckna ett nytt anställningsavtal där man förbinder sig att tjänstgöra i operationer utomlands, även kallat tvingande utlandstjänst. Officersförbundet har å det kraftigaste motsatt sig denna order, eftersom den är så löst formulerad.

För majoriteten av officerarna har säkert detta gått obemärkt förbi om man inte följt Officersförbundets info. Speciellt eftersom Försvarsmakten inte gick ut med informationen förrän stora delar av officerskåren, framförallt de som ska tillbringa det närmaste åren/åren med studier, gått på semester. Hux flux får officerarna som under kommande år ska genomgå nivåhöjande utbildning ett brev i postlådan där det står att om de inte tecknar om sitt anställningsavtal till tvingande utlandstjänst kommer man ej att få genomföra utbildningen. Att sedan få tag i någon ansvarig på central nivå är inte lätt. De flesta är ju på semester, kan det anstå till i höst [datum efter sista teckningsdatum]? Officeren i fråga måste alltså fatta beslutet på egen hand utan något stöd eller att egentligen veta vad man tecknar sig för, eftersom också stora delar av facket, Officersförbundet, har semester.

För den utomstående kan det förefalla som ännu en lyxåtgärd à la Stockholms sopåkare - officerare har ju betalt för att kriga. Egentligen innebär detta samma sak som att man som ingenjör på Ericsson helt plötsligt under semestern får veta att man riskerar att bli av med jobbet om man inte förbinder sig att jobba i Afghanistan i framtiden under perioder. Mer än så får man inte veta.

Försvarsmakten väljer nämligen att inte med ett ord berätta för de anställda hur länge och hur ofta man kan förvänta att bli skickad på insatser utomlands, vad som händer om man får förhinder (graviditet, dödsfall i familjen, sjukdom etc), vilket stöd som ges till familjen under insatsen, vad som händer om man vägrar denna tjänstgöring, etc.

Jag tvivlar på att en anställd på Ericsson skulle godta dessa villkor, såvida inte lönen var extremt hög.

Man skulle kunna tro att det är en ny trend inom Försvarsmaktens personalpolitik. Uppgifter till mig gör gällande att personal som ska stötta materielinförande i länder dit Sverige säljer krigsmateriel numera förväntas underteckna sina fleråriga kontrakt in blanco utan att MUST:s säkerhetsbedömningar för landet och området är genomförda, utan att få information om boende och levnadssituationer i landet och utan att få genomföra rekresor i landet i fråga. Handlar det om länder med mycket hög kriminalitet och med aktiva terrorgrupper kan sådan information vara nog så intressant.

Något som förmodligen gått de flesta förbi som inte läser lite djupare på Försvarsmaktens intranät, är att Försvarsmaktens personaldirektör sade upp sig under våren. Uppenbarligen gillade han inte den framtida personalpolitiken för Försvarsmakten eftersom han valde att sluta i förtid. Det bådar inte gått för personaltjänsten när en person som är civilt rekryterad att handha personaltjänst ogillar den förda personalpolitiken så att han säger upp sig. Jag börjar inse varför.
Det kan också vara nog så intressant att veta att som Officersförbundet skriver:

"Inget krav för chefskretsen
...
En annan sak som vi påpekade var att FM pratar mycket om den goda arbetsgivaren, men visar det lite i handling. ÖB med flera pekar på vikten av det goda ledarskapet och att vara föregångsman, under våren har det i FM utnämnts en ny general löjtnant, några brigadgeneraler och ett tiotal överstar. Ingen av dessa har skyldighet i sitt anställningsavtal. Efter ÖB chefsmöte i slutet av maj då frågan om föregångsmanskap lyftes av en förbandschef, har FM utnämnt mer än fem nya OF 5 officerare, utan skyldighet, säger Peter Löfvendahl"

Vän av ordning undrar naturligtvis vad som hände med Försvarsmaktens ledord, Öppenhet, Resultat och Ansvar (ÖRA)? Tydligen har man i alla fall börjat applicera manöverkrigföring inom personaltjänsten.

Framförallt undrar jag hur detta kan gå hand i hand med försvarsministerns ord att "De internationella insatserna bygger på att kvinnor och män söker sig till dem på frivillig grund".


De officerare som nu är berörda av kravet på att skriva nya anställningsavtal bör läsa den information som finns på Officersförbundets hemsida innan man fattar ett beslut.

Sent omsider

Sent omsider, pga andra åtaganden, tänkte jag kommentera försvarsministerns replik på SvD:s ledare Lödder i Almedalen.

I vanlig ordning, svarar tyvärr inte försvarsminister konkret på de argument som förs fram i SvD:s ledare (den är kort så läs den gärna...).

På kritiken mot den bristande förmågan hos Försvarsmakten att försvara Sverige och ställa upp med erforderliga resurser enligt den nya svenska solidaritetsdeklarationen svarar försvarsministern att Sverige minsann har mycket som de andra nordiska länderna saknar, t ex "ett dubbelt så stort flygvapen som grannländerna ... korvetter och ubåtar i världsklass, ... och moderna stridsvagnar".


Självfallet nämner försvarsministern på klassiskt politiskt manér inte med ett ord följande:

- Vårt Flygvapen är dubbelt så stort (tills de beordrade nerdragningarna till 99 fpl är genomförda, vilket inte nämns med ett ord) som grannländerna av en helt annan anledning, nämligen att vi utbildar våra egna piloter och andra länders samt genomför egen taktisk och materiell utveckling. Det kräver extra resurser. Skulle vi likt Norge välja att köpa våra flygplan från Onkel Sam skulle situationen vara annorlunda.

- Våra korvetter är inte så värst mycket att hurra för jämfört med övriga länder med tanke på att vi helt saknar ett kvalificerat luftförsvar på dem. Deras antal är också försvinnande litet. Att Norge och Danmark sedan har betydligt större fartyg med högre förmåga nämns inte heller. Ubåtarna är definitivt av världsklass och det är förmodligen vi därför gör vårt bästa för att dra ner på deras antal och inte utveckla någon ny.

- Med stridsvagnarna är det samma visa. Visst, Strv 122 är fantastisk, speciellt för 8 år sedan. Nu finns det betydligt modernare, vilket t ex Danmark har beställt. Dessutom är det en nerdragning till 60 stridsvagnar föreslagen, varvid övriga 60 förmodligen säljs till Norge för en billig slant. 60 stridsvagnar är ungefär vad man under invasionsförsvarets dagar ville försvara Arlanda med.


Det för mig raskt in på nästa punkt. "Flyg, ubåtar och ytstridsfartyg är centrala för försvaret av Gotland, liksom omedelbart tillgängliga arméförband", skriver försvarsministern. Visst är de det. Men de markresurser som krävs för att försvara Gotland på ett trovärdigt sätt är vad som numera totalt finns tillgängligt i hela riket. Det skulle ju naturligtvis innebära att vi blottställer resten av landet, samt kastar solidaritetsdeklarationen i sjön. Det finns nämligen flera sätt att uppnå ett offensivt mål än att angripa det direkt. Det kan säkert försvarsministerns militära rådgivare upplysa honom om.

Borg och Tolgfors Försvarsmakten är och förblir ett luftslott, bäst lämpad för nålstick i andra världsdelar.


Läs ledaren i SvD. Den är ytterst läsvärd och träffande. Jämför sedan med försvarsministerns replik.

Känns det betryggande?


Apropå solidaritetsdeklarationen konstaterar jag att den försvarsdebatt som en gång fanns i våra officiella försvarsmakts- och försvarsgrenstidningar numera, på sin höjd, endast återfinns i frivilligförsvarets tidningar. Öv 1 Kim Åkerman (känd för de befattningar han haft inom Försvarsmakten i Stockholmsområdet) har i senaste numret av Försvarsutbildarna (tidigare FBU, FVRF etc) Stockholms tidning "Slagfjädern" en stridbar artikel som verkligen slår huvudet på spiken. Tydligen når inte ÖRA hela vägen fram till frivilligförsvaret.

Replik i SvD:s ordervägran (Gästblogg)

Nedan följer ett gästbloggsinlägg med anledning av "ordervägransdebatten" på SvD:s ledarsida:

Försvarsmakten skall se till att ta fram "korrekta" beslutsunderlag för regering och riksdag

SvD skrev den 1 juli på ledarplats "Ordervägran är ingen bra idé för försvaret" om den förtida avvecklingen av nuvarande stridsledningscentraler innan den pågående utvecklingen av GLC/NOC är möjlig att realisera och därmed slutligen avdömda av regering och riksdag. http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3144253.svd

Generalmajor Anders Brännström skrev 3 juli i SvD ett repliksvar "Försvarsmakten tar bara fram underlag för beslut i riksdagen". Enligt Försvarsmaktsledningen, med hänvisning till inriktningspropositionen, skall vi gå i en riktning mot Gemensam Ledningscentral med Network Operating Center (GLC/NOC). Brännström hävdar att en betydande ekonomisk reducering genomförts, 1.5 miljarder och ytterligare besparingar kan förväntas som konsekvens av den inslagna vägen.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3155927.svd

Försvarspolitikern Allan Widman replikerade 7 juli "Frågan om ordervägran är mycket berättigad" . Widman menar att regeringen inte har beslutat om någon organisationsförändring och den bör omfatta nedläggning av nuvarande ledningscentraler. Widman ställer sig mycket tvivlande till riktigheten i besparingarna.

http://www.svd.se/opinion/ledarsidan/artikel_3171051.svd

Det är tur att regering och riksdag har de slutliga beslutet om nedläggning av nuvarande centraler och om "projektet Gemensam Ledningscentral och Net Operating Centre" slutligen skall sjösättas.

Skälen är mycket enkla för att avbryta GLC/NOC utvecklingen innan det har blivit en "ekonomisk gökunge".

- Regeringens intention att det Nätverks Baserade Försvaret (NBF) skulle avbrytas har inte skett. Verksamheten i ENKÖPING pågår oförminskat men under ett annat namn, FMLS Technical Systems, som utgör valda delar av GLC/NOC. Den konkreta resultatet av utvecklingen har varit magert. Kostnader fram till idag för NBF är minst 3 miljarder, förmodligen mycket mer om indirekta kostnader tas med. Att då tala om att man först skall utreda för att sedan låta politikerna fatta beslut om införande klingar falskt.

- Behovet av GLC/NOC är inte utklarat. Ett behov av gemensam lägesinformation på operativ eller högre taktisk nivå föreligger däremot. Det är inte samma sak som att slå ihop marinens, flygvapnets och arméns ledningssystem på stridsteknisk nivå.

- Styrande måsättningsdokument för arbetet med GLC/NOC saknas och den realiserbarhetsstudie som FMV genomför sker därför på mycket grova antaganden.

- Ekonomin är inte redovisad och besparingar inte klarlagda för en flytt och nedläggning av nuvarande centraler och kostnader för en etablering på annan eller ny plats. Rationaliseringsvinster och synergieffekter det talas om är outredda påståenden från Försvarsmaktsledningen.

- Kostnaderna för ett nytt tekniskt ledningssystem som innefattar alla arenor, sjö, mark och luft torde knappast vara billigare än de dyraste av de nu enskilda systemen. Bara utvecklingen av flygvapnets stridsledningscentraler har kostat ca 5 miljarder över 20 år. Det mest kostnadsdrivande har varit flygsäkerhetsarbetet något man aldrig kan tumma på.

- Regering och riksdag önskar ett ökat nordiskt samarbete. Ingen av våra grannländer väljer att anskaffa system byggd på utveckling liknande den vi driver i Sverige. Man förlitar sig på inköp av beprövad system inom varje "arena" och som är kompatibla med NATO Combined Joint Task Force koncept.

Skall vi delta i internationell verksamhet under FN- eller EU-flagg (NBG motsv) så måste våran militära förmåga vara anpassad till CJTF-konceptet vilket vi dessutom bundit oss för i EU-samarbetet.

Det är till EU:s styrkeregister vi anmäler våra förband och vilken förmåga dessa har.

Sist men inte minst vore det glädjande om Anders Brännström kunde redovisa det han vet, nämligen att 1,5 miljarder någonstans "hämtats hem" som en följd av inriktningen att organisera GLC/NOC.

Vänligen

Peter Neppelberg

SEP, AMV, FRES, FMV, SNAFU och annat

En salig massa förkortningar blir det i den här härvan.

SEP började under 90-talet som ett projekt för framtagande av ett nytt pansrat enhetsfordon för Försvarsmakten. Fordonet skulle finnas i en rad olika varianter, men alla bygga på samma grundfordon. Liknande projekt pågick och pågår runtom i världen. SEP skulle t ex finnas både som hjulburen (6- resp 8-axlar) och bandgående.

Sedan Bae köpte Hägglunds har projektet också haft en brittisk dimension. I Storbritannien har också upphandlingsprojektet FRES (Future Rapid Effect System) pågått, där man eftersökt ett nytt standardfordon för brittiska försvaret. SEP har varit en av deltagarna i projektet. Totalt handlar det om ca 8 fordon som deltagit i upphandlingen av FRES standardfordon.

För några veckor sedan kom beskedet att FMV nu förordar att finska Patrias AMV köps in som nytt splitterskyddat standardfordon till Försvarsmakten, vilket fick en rad personer att höja på ögonbrynen och t ex socialdemokraterna att kräva ett köp av svensk materiel i dessa kristider. Fullt förståeligt, eftersom Hägglunds framtid mer eller mindre står och faller med SEP. Om inte svenska Försvaret köper SEP, lär inte heller någon annan försvarsmakt göra det. Det finns en mycket naturlig inneboende misstro mot att köpa krigsmateriel som tillverkarlandets egen försvarsmakt ratat. Hittills har svenska staten plöjt ner en dryg miljard i projektet. Officiellt uppges att huvudskälet är att AMV är hyllvara, men inte SEP.

FMV anser nu att AMV uppfyller kraven bättre än SEP, vilket är lite lustigt, då SEP tidigare utvärderats till en högre poäng än AMV. Likaså viskas det om att AMV föll på mållinjen eftersom fordonet inte uppfyllde ett av FMV:s skallkrav. Hux flux ändrades detta skallkrav till AMV:s fördel.

SEP:s kritiker anför gärna att Storbritannien ratade SEP i sin FRES-upphandlinghäromåret och det är riktigt. Huvudskälet var då att SEP ej ännu tillverkades och ej ännu köpts av svenska Försvarsmakten. Nuförtiden vill alla köpa något som någon annan redan köpt för att inte stå som ensam användare.

Det man dock inte nämner (om man ens vet om det) är att Storbritannien rev upp sitt FRES-beslut i vintras eftersom det visade sig att vinnaren, General Dynamics Piranha V, egentligen inte uppfyllde flera av kraven och att britterna och tillverkaren inte kunde komma överens vid förhandlingsbordet om de mest grundläggande saker. FRES-affären är nu åter öppen och FRES standardfordon ligger på is i avvaktan av vad som nu händer i den pågående FRES specialfordonsupphandlingen. En annan mycket intressant aspekt av FRES-upphandlingen är att AMV inte ens kvalade in pga för låg skyddsnivå. För att nå upp till en bättre skyddsnivå krävs det att fordonet uppgraderas med extra skydd från en annan tillverkare.


Hägglunds har nu anmält hela FMV-affären till Länsrätten i Stockholm som nu stoppat upphandlingen. Det återstår att se var det hela slutar. Patria har också förekommit i mutaffärer i nästan alla länder dit AMV sålts.

Jag är fullständigt övertygad om att SEP kommer att bli en säljsuccé om bara svenska Försvarsmakten köper fordonet. Hägglunds har ett ytterst gott renommé internationellt för sina stridsfordon (både Strf 90 och bandvagnarna är enorma succéer) och SEP är i mångt och mycket vad många länders försvarsmakter idag letar efter. Niklas Ekdal har också en poäng i att regeringen i vintras uppmanade befolkningen att köpa svenskt i dessa kristider. Det faller sig lite märkligt när inte ens staten gör det. I ett första skede handlar det om drygt hundra fordon, men tilläggsordrar på flera hundra enheter av samma fordon kommer att följa. Idag besöker statssekreteraren vid Försvarsdepartementet Hägglunds för att diskutera affären.


SNAFU är för den som inte vet det militär slang. Situation Normal - All Fucked Up...

Förmågeglapp - bara att vänja sig

Regeringens utredare av en eventuell livstidsförlängning av Försvarsmaktens helikopter 4 avstyrker en förlängning i sitt delbetänkande. I ett drygt år har helikoptrarna varit ur drift och på detta år har alltför mycket hunnit ske, för att man enkelt ska kunna återuppta verksamheten, speciellt inte för den mer krigsliknande verksamhet som är aktuell idag.

Redan tidigare var helikoptrarna väldigt långt gångna och låg över slutet för sin förväntade livstid. Försvarsmakten har velat avveckla dem tidigare i syfte att spara in pengar i den hårt ansträngda ekonomin. Det kostar mycket att ha flera olika materielsystem. När Hkp 4 köptes var det heller aldrig aktuellt med den hotnivå, och skyddsnivå, av mer avancerade slag som idag existerar i så gott som alla tilltänkta operationsområden. Inför NBG 2008 gjorde man en halvhjärtad modifiering av helikoptrarna, som i princip förde dem upp på den nivå de skulle ha haft då de levererades för 30 år sedan, men är ljusår från vad som är önskvärt idag. T ex saknades helt skydd mot bärbara luftvärnsrobotar eftersom det kostade för mycket att anskaffa och integrera. Det är heller inte bara att slänga i några piloter igen och tro att det fungerar. De flyger i bästa fall något annat helikoptersystem nu, men de flesta sitter på backen och väntar på en inflygning på ett nytt system eller har helt andra arbetsuppgifter. Försvarsmaktens helikoptrar har haft dålig flygsäkerhet med dödliga haverier som utgång så det räcker för ett bra tag framöver. Det skulle ta ett bra tag att återta den förmåga man givit upp.

Anledningen till att Försvarsmakten nu står utan medeltunga helikoptrar är fördröjningarna i leveransen av helikopter 14, vilka inte gått i takt med utfasningen av gamla system. Helikopter 14 skulle redan ha varit färdiglevererad, men nu räknar man med att helikopter är fullt operativ i Försvarsmakten först 2018. Hittills har 2 av 18 helikoptrar levererats till FMV, som tvekat att ta emot dem eftersom dokumentationen på materielen varit undermålig. Enligt FMV:s tidning Protec befinner sig den ena helikoptern kvar hos tillverkaren för tester och utbildning, medan den andra står i Linköping.

Valet av NH 90 som Hkp 14 är inte okontroversiellt. FMV rekommenderade inköp av en helt annan helikoptertyp som bättre uppfyllde de operativa kraven, vilket den dåvarande regeringen bortsåg ifrån och bestämde sig för att köpa NH 90. Hade man gått på FMV:s linje hade förmodligen Sverige haft en bättre helikopterförmåga idag istället för ett ordentligt förmågeglapp. Nu rullas en liknande historia upp när det gäller ordern på nya stridsfordon.

För taktiska insatser med helikopter är Sverige idag begränsat till 3 st Hkp 10B, som fortfarande inte heller är operativa i sin medevac-roll, två år efter utlovat datum. Därutöver finns ett antal obeväpnade och oskyddade Hkp 10 (några ska få en halvhjärtad skyddsmodifiering) och Hkp 15. Hkp 15 är i sin tur en rätt intressant historia där man köper in en förhållandevis avancerad helikopter, för att sedan efter leverans börja fundera på vad den går att använda till. Det har talats om att sända hkp 15 till Afghanistan för att i alla fall kunna skicka något, men det blir då samma visa som med Hkp 10, eftersom även Hkp 15 anskaffats utan egenskydd. När den gäller de person- och medevac/casevactransporter som är aktuella i Afghanistan blir det snarast som att skicka en moped med sidovagn istället för en buss. Det är ju också lätt att tänka sig hur det skulle gå om man skickar ett antal Hkp 15 på modifiering, likt Hkp 10B.


Försvarsmakten och helikoptrar fortsätter att vara en sorglig följetong (vilket jag tidigare beskrivit i fyra delar).

Förmågeglapp är ett ord som vi kommer att få vänja oss än mer vid när det gäller Försvarsmakten. Materielsystem avvecklas i en rasande takt utan någon ersättare kommit. Tidigare i år har stridatalänken till Gripensystemet varit en het potatis, vilket den fortsätter att vara. Försvarsmakten har redan gett order om avveckling av stridsledningscentraler och sjöbevakningscentraler, trots att det är regeringen som har den befogenheten. Ett ytterst märkligt förfarande. SvD berättar att glappet nu gäller ubåtsjaktsförmågan, vilket är rätt märkligt med tanke på att ett liknande glapp uppdagades i början av 80-talet (då landets bästa ubåtsjaktsresurs seglade rakt igenom pågående ubåtsjakt i Hårsfjärden för att avvecklas vid Muskövarvet) och inte var fyllt förrän mot slutet av decenniet när de ny korvetterna kommit i tjänst. Mer insiktsfull politisk styrning minskar risken för att glapp uppstår. Nu påbörjas avveckling av dessa korvetter, medan det nya korvettsystemet (som har helikopterhangar, men ej plasts för Hkp 15B, då man misslyckades lite i upphandlingen...) inte kommer att vara operativt förrän ungefär samtidigt med Hkp 14, och då utan egentlig luftförsvarsförmåga.


Förmågeglapp, lägg ordet på minnet... Vi kommer att få höra det igen.


Häromdagen fick jag detta filmklipp i mailen. Det beskriver ganska bra situationen i även det svenska Försvaret och är skrämmande träffande speciellt när det gäller inrättandet av den nya gemensamma lägescentralen.

Vad som komma kan

Tidningarna berättar idag med stora rubriker att USA inlett en ny offensiv i Afghanistan i syfte att tränga undan talibanerna från de södra provinserna och därigenom möjliggöra för befolkningen att rösta i det kommande presidentvalet. (Aftonbladet citerar i sin artikel faktiskt siffror från HRW-rapporten "Troops in contact" om civila förluster orsakade av bägge sidor i kriget. Kors i taket!) Militärt våld är inte en universal lösning på Afghanistans problem men är det enda sättet att säkra situationen så att civilt bistånd och återuppbyggnadsåtgärder kan genomföras. De i sin tur är det enda som kan leda till en varaktig stabilitet kan uppnås.

Tyskland har sedan VK 2 haft kraftiga lagar mot användande av militär makt utomlands. Detta har framförallt visat sig i Afghanistan, där t ex tyska specialstyrkor spårat upp höga talibanledare, men utan att kunna nedkämpa dem. Talibanerna har nämligen varit kalla nog att utnyttja hålen i de tyska nationella förbehållen (caveats) i insatsreglerna (rules of engagement). Det stipulerar att tyska styrkor ej får skjuta först utan endast får delta i strid om de blir direkt anfallna. På så sätt har talibanledarna kunnat ta sig undan.

Dessa regler har dock blivit allt mer överspelade. Tyskland för befäl över ISAFs norra region, RC N. Av de fem PRT (återuppbyggnadskontoren) i RC N har Tyskland hand om två och Sverige ett. Tidigare har norra delen av Afghanistan, där bl a Sverige har sina styrkor, varit mycket lugnt, men det är på väg att ändras. Det tyska PRT i Kunduz innehåller det enda pashtunska fästet i norra delen av landet. Pashtunerna är det folkslag som har närmast band till talibanerna.

Tyska styrkor har under första halvåret dragits in i allt större och fler strider med talibanerna i området, och där har det inte varit några problem med vem som skjuter först. Flera tyskar har stupat i strid och flera fordon förstörts. På sistone beskriver tyska soldater situationen som att det återuppbyggnadsarbete de tidigare bedrev nu upphört eftersom de är fullt upptagna med att freda sig själva och sin egen camp. Tysklands förbundskansler Angela Merkel besökte under våren förbanden i området och minuter efter att hon lämnat campen inleddes en massiv attack mot denna. Syftet var otvivelaktigt att komma åt kanslern. Under 2008 förekom 3 attacker mot tyska förband i Kunduzprovinsen. I år har det hittills varit 20. Mycket av orsaken står att finna i att den afghanska regeringen gjort sig av med polisen i området, varvid ett säkerhetsvakuum uppstått. Tyskland har nu beslutat sig för att förstärka i Afghanistan och kommer i anslutning till det kommande valet ha ca 4500 man på plats.

För talibanerna framstår Norra Afghanistan som ett allt tacksammare område att operera i, både när det gäller numerärer och stridsvilja. ISAF har mycket större mängder trupp i södra Afghanistan, som räknas som det våldsammare området. I norr har dessutom de deltagande länderna ofta sökt sig dit av anledningen att det är lugnt och att man kan delta utan att riskera att hamna i strid. I länder som Sverige och Tyskland är det betydligt känsligare med stridande trupp än i t ex Storbritannien, Nederländerna o s v, vilka har sina förband i södra Afghanistan. Detta är en svaghet som talibanerna verkar ha insett att utnyttja i det tyska området och risken är att man försöker sig på något liknande i det angränsande svenska.


De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att svenska soldater åter varit i strid med talibaner eller rebeller. Frågan är vad som händer om det börjar ramla in svenska förluster på samma sätt som det gjort tyska, t ex den 21-åriga soldaten Karine Fais som stupade i april. All vår jämställdhet till trots tror jag inte de som inte stödjer ett svenskt deltagande i Afghanistan inte är sena att slå mynt av svenska kvinnliga förluster. Döden är inte ett ämne som diskuteras i det svenska samhället och alltför få och svaga, till inga, förberedelser har gjorts för att förbereda Sverige och svenska allmänheten på stupade och sårade svenskar.

I värsta fall leder en hysterisk folkopinion till ett snabbt och nesligt tillbakadragande av den svenska kontingenten i Afghanistan, varvid man lämnar övriga ISAF-länder med ett stort och svårhanterat problem. Plötsligt står ett helt PRT utan bemanning. En mycket tacksam situation för de som motsätter sig ett framtida demokratiskt och välmående Afghanistan. Detta inlägg av de två moderata försvarspolitikerna som senaste veckan besökt FS 17 visar med all önskad tydlighet vad det handlar om.


Frågan kvarstår, vem tar ansvar för att förbereda befolkningen på vad vårt ökade militära världssamvete kan medföra?



För den som är slängd i tyska kan jag rekommendera att läsa på den tyska bloggen Die Noergelecke om tyska insatsen i Afghanistan.

Glöm inte

att läsa del 2 i Lars Gyllenhaals artikelserie i NSD om den säkerhetspolitiska situationen på Nordkalotten. Gyllenhaal ställer en rad konsekventa frågor om Sveriges säkerhetspolitik. Flera känns säkert igen.

Intressant är också att läsa Gyllenhaals ord om Makarovdoktrinen. Makarov gör sitt yttersta för att förnya den ryska krigsmakten. I likhet med Sverige arbetar man för att skära bort pappersförbanden, varvid en reduktion i personal från 1,1 milj till 900 000 man är aktuell. En viss skillnad mot vad som sker i Sverige. En annan likhet är också att Makarov vill att alla hans förband ska vara direkt gripbara, men istället för att som vår försvarsminister tala om dagar, vill Makarov att alla förband ska vara insatsberedda på en (1!) timme. Makarov har gett order om att till 2012 ska 30% av den ryska krigsmaktens materiel vara omsatt till helt ny och till 2020 i princip samtlig materiel, vilket är en enorm skillnad mot Sverige.

Som tillägg till Gyllenhaals slutkläm är väl ett tecken på det allmänna ointresset för Sveriges säkerhet och försvarsfrågor att dessa två artiklar förts in på NSD:s kultursidor. Det känns inte riktigt som rätt plats för ämnet.

Vad man definitivt ska ta med sig från artiklarna är de ryska uttalandena om att Sverige och Finland tillhör Arktis. Med andra ord är vi i Sverige högst berörda av de ryska ansträningarna att säkra råvarutillgångarna i Arktis.