Vad som komma kan

Tidningarna berättar idag med stora rubriker att USA inlett en ny offensiv i Afghanistan i syfte att tränga undan talibanerna från de södra provinserna och därigenom möjliggöra för befolkningen att rösta i det kommande presidentvalet. (Aftonbladet citerar i sin artikel faktiskt siffror från HRW-rapporten "Troops in contact" om civila förluster orsakade av bägge sidor i kriget. Kors i taket!) Militärt våld är inte en universal lösning på Afghanistans problem men är det enda sättet att säkra situationen så att civilt bistånd och återuppbyggnadsåtgärder kan genomföras. De i sin tur är det enda som kan leda till en varaktig stabilitet kan uppnås.

Tyskland har sedan VK 2 haft kraftiga lagar mot användande av militär makt utomlands. Detta har framförallt visat sig i Afghanistan, där t ex tyska specialstyrkor spårat upp höga talibanledare, men utan att kunna nedkämpa dem. Talibanerna har nämligen varit kalla nog att utnyttja hålen i de tyska nationella förbehållen (caveats) i insatsreglerna (rules of engagement). Det stipulerar att tyska styrkor ej får skjuta först utan endast får delta i strid om de blir direkt anfallna. På så sätt har talibanledarna kunnat ta sig undan.

Dessa regler har dock blivit allt mer överspelade. Tyskland för befäl över ISAFs norra region, RC N. Av de fem PRT (återuppbyggnadskontoren) i RC N har Tyskland hand om två och Sverige ett. Tidigare har norra delen av Afghanistan, där bl a Sverige har sina styrkor, varit mycket lugnt, men det är på väg att ändras. Det tyska PRT i Kunduz innehåller det enda pashtunska fästet i norra delen av landet. Pashtunerna är det folkslag som har närmast band till talibanerna.

Tyska styrkor har under första halvåret dragits in i allt större och fler strider med talibanerna i området, och där har det inte varit några problem med vem som skjuter först. Flera tyskar har stupat i strid och flera fordon förstörts. På sistone beskriver tyska soldater situationen som att det återuppbyggnadsarbete de tidigare bedrev nu upphört eftersom de är fullt upptagna med att freda sig själva och sin egen camp. Tysklands förbundskansler Angela Merkel besökte under våren förbanden i området och minuter efter att hon lämnat campen inleddes en massiv attack mot denna. Syftet var otvivelaktigt att komma åt kanslern. Under 2008 förekom 3 attacker mot tyska förband i Kunduzprovinsen. I år har det hittills varit 20. Mycket av orsaken står att finna i att den afghanska regeringen gjort sig av med polisen i området, varvid ett säkerhetsvakuum uppstått. Tyskland har nu beslutat sig för att förstärka i Afghanistan och kommer i anslutning till det kommande valet ha ca 4500 man på plats.

För talibanerna framstår Norra Afghanistan som ett allt tacksammare område att operera i, både när det gäller numerärer och stridsvilja. ISAF har mycket större mängder trupp i södra Afghanistan, som räknas som det våldsammare området. I norr har dessutom de deltagande länderna ofta sökt sig dit av anledningen att det är lugnt och att man kan delta utan att riskera att hamna i strid. I länder som Sverige och Tyskland är det betydligt känsligare med stridande trupp än i t ex Storbritannien, Nederländerna o s v, vilka har sina förband i södra Afghanistan. Detta är en svaghet som talibanerna verkar ha insett att utnyttja i det tyska området och risken är att man försöker sig på något liknande i det angränsande svenska.


De senaste dagarna har vi kunnat läsa om att svenska soldater åter varit i strid med talibaner eller rebeller. Frågan är vad som händer om det börjar ramla in svenska förluster på samma sätt som det gjort tyska, t ex den 21-åriga soldaten Karine Fais som stupade i april. All vår jämställdhet till trots tror jag inte de som inte stödjer ett svenskt deltagande i Afghanistan inte är sena att slå mynt av svenska kvinnliga förluster. Döden är inte ett ämne som diskuteras i det svenska samhället och alltför få och svaga, till inga, förberedelser har gjorts för att förbereda Sverige och svenska allmänheten på stupade och sårade svenskar.

I värsta fall leder en hysterisk folkopinion till ett snabbt och nesligt tillbakadragande av den svenska kontingenten i Afghanistan, varvid man lämnar övriga ISAF-länder med ett stort och svårhanterat problem. Plötsligt står ett helt PRT utan bemanning. En mycket tacksam situation för de som motsätter sig ett framtida demokratiskt och välmående Afghanistan. Detta inlägg av de två moderata försvarspolitikerna som senaste veckan besökt FS 17 visar med all önskad tydlighet vad det handlar om.


Frågan kvarstår, vem tar ansvar för att förbereda befolkningen på vad vårt ökade militära världssamvete kan medföra?



För den som är slängd i tyska kan jag rekommendera att läsa på den tyska bloggen Die Noergelecke om tyska insatsen i Afghanistan.