Gästinlägg: Alliansfriheten har tjänat oss väl

Mikael ”Duke” Grev är tidigare Gripenpilot i Flygvapnet (1995-2012) och driver bloggen 30001 ft med liknande innehåll


Alliansfriheten har tjänat oss väl

Att alliansfriheten har tjänat Sverige väl är något som framförallt vänstern klämmer in vid tillfälle och som socialdemokraterna även skriver på sin sajt. På senare tid har det även blivit ett huvudargument i NATO-motståndet. Huruvida Sverige genom historien verkligen varit alliansfria - och i kris och krig neutrala - avhandlar Wiseman i ett tidigare inlägg (http://wisemanswisdoms.blogspot.se/2015/07/den-farliga-neutralitetsmyten.html).

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss". Implicit menas självklart Sverige och det svenska folket. För mig skulle det vara mer naturligt med en skrivning: "Alliansfriheten har tjänat freden väl", men så är det normalt inte skrivet och det är nog tyvärr fullt medvetet.

Jag funderar ibland på vad jag skulle göra om jag såg en svår bilolycka eller någon som blir misshandlad. Kommer jag att göra som jag planerat och skynda till undsättning - med risk för eget liv och lem, inklusive psykologiska trauman över åsynen av lemlästade kroppar - eller kommer jag att låta egoismen segra och springa till skogs för att slippa eventuella otrevligheter?

Om egoismen segrar, kommer jag våga vara ärlig mot mig själv och min omgivning och erkänna detta och hoppas på förståelse, eller kommer jag att skapa en alternativ bild av händelseförloppet som rättfärdigar mitt handlande?

En sak som jag alltid beundrat vänstern för är den gemensamma omtanken om människan - solidaritet. Det spelar ingen roll om det är retorik eller genuint menad omtanke utan själva retoriken borde göra världen bättre genom att undermedvetet påverka andra. Samtidigt är jag en förespråkare för att ord är underordnad handling och att värsta sortens beteende är när ord och handling divergerar i falskhet.

Andra världskriget blev påtvingat världen av minst en galen diktator. Omvärlden reagerade för sent för att förhindra ett utbrott eftersom ingen ville tro att det någonsin skulle kunna bli ett världskrig igen. Ett opportunt läge uppstod för Hitler.

Lyckligtvis var främst Frankrike och Storbritannien mer proaktiva än andra och rustade lite tidigare - trots svårt ekonomiskt läge - och svarade Hitler som blev tagen på sängen i ett läge som var för honom suboptimalt. Utan denna tidiga reaktion kan kriget gått helt åt andra hållet; kanske till och med troligen.

Som ni vet var Sverige inte ett av dessa länder som reagerade i tid. Vi levde som brukligt på hoppet att ondheten skulle bekämpas av tandfén.

Hitlers erövringar slutade först när de Allierade med stora kostnader i människoliv till slut lyckades stoppa honom. För detta krävdes samarbete och koordination - en allians. Man förstod att utan samarbete så kunde Hitler och Tyskland inte stoppas då inget enskilt land var tillräckligt starkt, eftersom alla reagerat för sent.

Miljontals människor, militära och civila - flera gånger antalet innevånare i Sverige - dog i strid och följderna därefter innan Hitler stoppades. Hur många militärer som de allierades politiker beordrade in i döden för att slippa bli en nazistisk lydstat är svårt att säga, men minst hundratusentals.

Jag hyser den största respekt och tacksamhet för de länder som anslöt mot Hitler utan att själva blivit anfallna. Det visar på en förståelse för att nazismen även skulle drabba dem i ett senare skede - om Hitler vunnit - och att en uppoffring där och då skulle leda till mindre uppoffringar senare. Politikerna visade således en förmåga att hantera en svår fråga bortom nästa kvartalsrapport.

Få sammanfattar Sveriges deltagande i andra världskriget bättre än Thatcher:




Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Med en välövad och koordinerad allians så kan man minimera totalt antal vapen utan att tulla på den gemensamma försvarseffekten. Man minimerar också risken för missförstånd mellan länderna i alliansen genom samarbetet och utgör en stabiliserande faktor i säkerhetspolitiken för alla andra och blir därmed en tröskeleffekt mot krig.

Solidaritet innebär att gemensamt ta ansvar för något. På ett sätt är det motsatsen till egoism. Sett ur länders perspektiv är solidaritet att stå upp med andra länder mot till exempel ondska. Egoism är i detta sammanhang att stå ensam och hoppas att andra löser problemen.

Ibland uppstår en ondska som inte enbart kan bekämpas med goda intentioner och dialog. Hitler var en sådan men det finns fler exempel i historien. Att tro att vi plötsligt skulle leva i en efter-ondska-tid har litet stöd i historien. Flera gånger har man trott detta för att snart bli gravt besvikna.

Tiden efter första världskriget var sådan. Men även tiden innan Rysslands invasion av Georgien och Ukraina har tydliga spår av denna naiva tro på den eviga freden. Sverige är extra drabbat eftersom vi övertygat oss själva att vi undvikit världskrigen med list och principfasthet, när det egentligen borde kallas egoism och kohandel.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Om ondskan återuppstår – oavsett i vilken form – så måste vi vara beredda att samarbeta med den yttersta nivån av maktmedel, den militära. Genom att göra detta tillsammans så kan vi minimera risken för att någon hinner bli för stark, det som var på vippen att hända med Hitler.

Om vi även nästa gång ondskan återuppstår väljer att blunda, stå i ett hörn och hoppas att ingen ser oss medan andra länder offrar sina medborgare för vår säkerhet så är det inte solidaritet, det är något helt annat. Jag tror inte den nationella självduperingen fungerar en gång till.

Jag hoppas att vänstern förstår detta; att solidaritet är att med andra länder försvara demokratin, att försvara länders suveräna gränser och trygga allas tillvaro, inte bara vår egen i det korta loppet. Solidaritet är inte att stå ensamma och hoppas på det bästa - för oss.

Jag hoppas att Sverige planerar att stanna vid ett krig i vårt närområde och hjälpa till, och försvara ett land som blir misshandlat av en buse. Jag hoppas det sker en förändring av vänsterns retorik, för nu tycker jag NATO-motståndarna redan tittar mot trädlinjen för att planera en undanflykt.

Alliansfriheten har tjänat oss väl - notera "oss".

Vänligen,

Mikael Grev

Följ på Twitter för liknande tankar.

Den farliga neutralitetsmyten

Inom samhälls- och beteendevetenskaperna talar man ofta om att det är "arv och miljö" som de två huvudsakliga faktorer som formar en människa och dess handlande. Oavsett om man vill framhålla arvet eller miljön som faktorn med kraftigast inflytande, så handlar bägge om historia.

Inte heller inom säkerhetspolitiken går det att komma ifrån historiens inflytande på de beslut som fattas idag för att möta eventuella framtida händelseutvecklingar. För svensk del är historien av stor vikt när det gäller ett NATO-medlemskap. Ett av de vanligaste argumenten hos nej-sidan är just det historiska. Sverige har "en 200-årig historia av alliansfrihet" framhålls det t.ex. i Almedals-seminariet En utförsäljning av alliansfriheten? och i en artikel på Aftonbladets kultursida framhåller Thage G Peterson att hotet att bli indraget i ett storkrig mellan NATO och Warzawapakten motades framgångsrikt genom "en fast och konsekvent neutralitetspolitik och ett starkt försvar".

Är det så att det finns en reell grund att stå på i historien avseende svensk neutralitet och alliansfrihet, finns det också den största anledning att överväga denna linje även för framtiden. I den identitetsfråga som ett svenskt NATO-medlemskap utvecklat sig till, spelar det dock mindre roll hur vi i Sverige uppfattar oss själva jämfört med hur vi uppfattas av omgivningen och framförallt då av den presumtiva motståndaren – förr Sovjetunionen och sedan några år, Ryssland. Även där väger de historiska erfarenheterna in i högsta grad. Det är bara att ta en titt på det årliga firandet av segerdagen den 9 maj för att förstå historiens vikt i såväl Sovjetunionen som dagens Ryssland, samt hur mycket av de sovjetiska historiska erfarenheterna som av naturliga skäl lever vidare idag.

Det blir därmed fundamentalt för NATO-frågan respektive neutralitetspolitiken hur det svenska säkerhetspolitiska agerandet uppfattats i Sovjetunionen och Ryssland hur de historiska erfarenheterna sett ut avseende den svenska politiken. Man kan konstatera att det finns inga anledningar för Ryssland  idag och Sovjetunionen igår att tvivla på var Sverige hör hemma säkerhetspolitiskt och vilken substans som funnits i den offentliga svenska retoriken om alliansfrihet och neutralitet.

Till att börja med kan nämnas Krimkriget 1853-56 där Sverige upplät Fårösund som framskjuten marinbas åt de brittiska och franska flottorna som skar av de ryska handelvägarna genom Östersjön och anföll ryska kustbefästningar i Finland, inte minst på Åland och sedan Sveaborg (Helsingfors). Sverige var även på väg in i Krimkriget mot Ryssland, men endast under förutsättning om Österrike också gick på den brittisk-franska sidan. Då liksom idag, var Östersjön den huvudsakliga handelsvägen för Ryssland.

Under första världskriget höll Sverige en starkare neutral linje utan avsteg, medan under andra världskriget, kunde Sverige hålla sig utanför kriget endast genom upprepade avsteg från neutraliteten åt bägge håll i kombination med tur. Enda gången Sverige inte förklarade sig neutralt var vid det sovjetiska angreppet mot Finland. Sverige förklarade sig då icke-krigförande och bistod istället Finland med en omfattande materiell och monetär hjälp, och bidrog med stridande på ett sätt snarlikt hur Ryssland agerat i östra Ukraina. Sverige böjde sig därmed åt än det ena, än det andra hållet beroende på vilken kraft som var starkast.

Därefter följer det svenska agerandet under det kalla kriget, där den offentliga linjen kan sammanfattas som alliansfrihet syftande till neutralitet, medan det reella agerandet i själva verket var omfattande förberedelser för samarbete med USA och övriga medlemmar av NATO i händelse av krig. Om detta påminner Robert Dalsjö mycket bra i fredagens SvD. Inte minst att Sovjetunionen hade full insyn i detta genom det spionage som Stig Wennerström och Stig Bergling ägnade sig åt (förmodligen även andra), varvid stora delar av det svenska ledningssystemet och ledningsorganisationen röjdes. På de sovjetiska militära akademierna utmålades också de Sverige som ett NATO-land och i igenkänningsmanualerna för främmande stridskrafter likaså.

Vilka erfarenheter drog då Sovjetunionen av historien? Att någon svensk neutralitet inte var något annat än prat men att de reella handlingarna såg annorlunda ut. Utåt kunde Sovjetunionen upprätthålla linjen att acceptera den svenska neutralitetspolitiken och långsiktigt också tjäna på att göra så, då detta faktiskt var något som kunde användas mot Sverige och försvaga såväl svenska som västliga försvarsförberedelser. Genom en offentlig retorik som vädjade till den svenska neutralitetsmyten och odlade densamma, kunde Sovjetunionen underminera det svenska folkets stöd för en eventuell framtida situation där Sverige skulle behöva militärt stöd utifrån. Ju längre tiden gick, desto känsligare blev också skillnaden mellan retorik och handling för den socialdemokratiska partiledningen.

I början fanns starka realpolitiska skäl att inte gå med i NATO, t.ex. att risken Sovjetunionen omedelbart skulle flytta fram sina positioner i Finland och därmed komma närmare västerut, vilket varken skulle gynna Sverige eller NATO. Med tiden blev sedan den uttalade alliansfrihets- och neutralitetspolitiken till en sanning för de som befann sig längre från socialdemokratins innersta krets och de som växte in i rörelsen. Med tiden blev också möjligheterna allt mindre att förklara de egentliga förhållandena. Dels hade det fått förödande inrikespolitiska konsekvenser och det hade även riskerat att tippa den säkerhetspolitiska balansgången i Norden under det kalla kriget. När så Sovjetunionen och Warzawapakten fallit var frågan inte längre intressant utan det fanns en möjlighet att lägga allt bakom sig och slippa denna surdeg. Världen skulle utvecklas åt ett annat håll och den tidigare skillnaden mellan retorik och handling i svensk säkerhetspolitik skulle inte längre vara relevant, utan svensk politik skulle kunna börja om på ett nytt blad, fritt från tidigare låsningar. 2015 står det dock tydligt att världsutvecklingen blivit en helt annan och att försvarsallianser är åter en faktor i säkerhetspolitiken, liksom neutralitetsmyter.


Finns det idag några anledningar för Ryssland att tro att Sverige någonsin skulle förhålla sig neutralt eller åtminstone inte stötta NATO i händelse av en framtida konflikt? Inte de minsta. Sverige har inte varit neutralt och har sedan medlemskapet i EU inte ens möjlighet att vara det. Det allt djupare samarbetet med NATO med början i Partnerskap för Fred (som Ryssland också är medlem av), liksom många och täta samövningar med enskilda NATO-länder säger också sitt. Lissabonfördragets artikel 42 om kollektivt självförsvar, liksom den svenska unilaterala solidaritetsförklaringen till grannländerna sopar också undan de sista av alla tvivel om vilken sida Sverige skulle välja i händelse av en konflikt i norra Europa.

Ur ett historiskt perspektiv framstår den svenska neutraliteten som en myt för omvärlden, men den är samtidigt ytterst tacksam att odla för den som i krigstid gynnas av svagare svenska försvarsförberedelser.


Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade