Hur viktigt är det svenska försvaret?

På SvD:s ledarsida idag skriver Claes Arvidsson om den ringa vikt svenska politiker tillmäter försvarsfrågor. Problemet är intressant. För några veckor sedan kom Wilhelm Agrells bok "Fredens Illusioner", ofta diskuterad i media den gångna veckan och månaden (tyvärr fortfarande i att-läsa-högen). Boken summeras av många skribenter som en fullständig sågning av svensk försvarspolitik som varande byggd på uteblivna förhoppningar och visioner. En bild av försvarspolitiken som många förmodligen känner igen sig i.

I början av veckan publicerades Arvidssons granskning "Försvaret i medierna" hos Timbro. I denna granskar Arvidsson hur svenska media förhåller sig till försvarsfrågorna. Det inleds med en redovisning över hur intresserad allmänheten är av försvarspolitiken och hur landets ledarsidor förhåller sig till försvarsfrågan från vintern 2008, över Georgienkriget och fram till dags datum.

Arvidsson redovisar sedan sin egen undersökning av vilken vikt redaktioner i landet tillmäter försvarspolitik. Kapitlet inleds slagkraftigt:

"När justitieminister Beatrice Ask våren 2010 ventilerade möjligheten att skicka lila kuvert hem till misstänkta sexköpare blev det ett ramaskri. Trots att det inte ens var fråga om ett skarpt förslag från regeringen hördes krav på hennes avgång. Mediekritiken mot polisen i samband med helikopterrånet i Västberga hösten 2009 är ett exempel på den närgående granskning som sker av den polisiära verksamheten.

Detta kan kontrasteras med att det våren 2009 avslöjades att Sverige under några år skulle
sakna förmåga till nationell krypterad stridsledning av Jas Gripen. Det var en skandal som inte skapade några rubriker, trots att en sådan händelse i andra stater skulle få huvuden att rulla. Däremot blev det en stor sak i medierna när det avslöjades att sydafrikanska skådespelare anlitats i Försvarsmaktens reklamkampanj."

Summering blir att ledarsidorna i försvarsdebatten ofta leker följa John istället för att granska och debattera, samt att man i övrigt lämnar försvarsfrågor ett mycket litet utrymme. I förlängningen blir detta ett bekymmer då de försvarspolitiska utmaningarna knappast blir mindre i framtiden, vilket kommer att tas upp i diskussionen kring ett gästinlägg senare idag.

Afghanistaninsatsen verkar i och med veckans uppgörelse mellan Regeringen, Socialdemokraterna och Miljöpartiet att få ett förlängt mandat och därtill en förstärkning, då personal på leave numera inte kommer att räknas. Sålunda kan man tillåta numerären att stiga med runt 20 %. Det blir ett välkommet tillskott, men tyvärr blir det inte i form av skyttetrupp utan stora delar av detta är för att inrymma helikopterkomponenten och sedan även UAV. I radion idag kunde man också höra en intervju med f d ÖB Håkan Syrén, numera ordförande i EUMC, redogöra för EU:s militära utmaningar och möjligheten att sätta in bl a NBG i Sudan. Sverige har tidigare försökt sända förband till Sudan, men liksom Norge nekats av den sudanesiska regeringen. Går det bättre denna gång? EU:s militära utmaningar, såväl ekonomisk som i form av insatser, har också stor bäring på det kommande gästinlägget.

Som svensk kan man också fundera över vad en insats med NBG innebär för den svenska beredskapen. I vilken omfattning finns nationella markstridsförband, utöver Hemvärnet, snabbt gripbara sedan värnplikten i praktiken upphörde i somras, samtidigt som ett ytterst begränsat antal soldater anställts? Att kasta sig från ett system rakt över i ett annat utan fasvis övergång, ter sig fortsatt mindre klokt.