Skyldigheten som aldrig skulle användas (Uppdaterat 30/1 10.00)

I höstas kunde man läsa Överbefälhavaren Sverker Göransson i en intervju i Officerstidningen 6/2010 lova att den internationella tjänstgöringsskyldigheten för försvarsmaktspersonal aldrig skulle komma att användas. "Jag har ingen ambition, och det har ingen annan i organisationen, att tvinga folk. Varför ska jag bestiga berg när jag kan gå över en kulle? Det är normal personalplanering i dialog med den enskilde som gäller. Ingen kommer att tvingas." I samband med detta nämndes på WW att det aktuella numret av Officerstidningen kan vara lämpligt att stoppa in i kassaskåpet för framtida bruk.

Bakgrunden till ÖB:s uttalande var naturligtvis den omfattande kritiken bland Försvarsmaktens personal mot att skriva på ett nytt anställningsavtal in blanco då alldeles för många frågetecken och oklarheter existerade kring vilka förmåner, rotationsfrekvenser, skyddsregler etc som skulle tillämpas. Mycket lite fanns på pränt och istället ombads personalen lita till den "goda arbetsgivaren".

Idag kom så det första officiella tillfället då anställda tvingas till internationell tjänstgöring. Trots ÖB:s ord har många förband sett sig tvungna att planera användning av skyldigheten för att få ihop personal till utlandsrotationerna. I ett antal fall har också enskilda officerare tvingats iväg.

Nu gäller det den förestående insatsen med sjukvårdshelikoptern Hkp 10B i Afghanistan. Hkp 10B har som bekant dragit med enorma förseningar. Från att från början haft målsättningen att vara insatsberedd januari 2008 har försening lagts på försening och målet är nu en insats i Afghanistan från 1 april 2011.

Problemen är dock inte slut. I dagsläget finns bara en tredjedel av de piloter som krävs för att hålla det utlovade rotationsschemat 1:4, med 8 veckor borta och 24 veckor hemma. Resultatet blir alltså ett fullkomligt ohållbart schema. Redan från början var förbandet underbemannat, men under uppbyggnadens gång har allt fler hoppat av, bl a då man inte ansett att förbandet tilldelats erforderliga resurser och utbildningsmöjligheter.

Från början har löftena från HKV till personalen i förbandet varit att ingen ska sändas iväg utan erforderlig utbildning, samtidigt som Försvarsmakten gentemot politikerna och allmänheten lovat att de svenska helikoptrar sänds till Afghanistan för att råda bot på situationen med tyska helikoptrar som av olika anledningar inte alltid kan leverera sjukvård i tid. Att det senare är en sanning med modifikationen och att situationen inte längre är sådan efter USA baserat dryga 50-talet helikoptrar i det svenska ansvarsområdet, hör inte till det politiskt korrekta att tala om i media. Nyligen genomfördes en undersökning av situationen på helikopterförbandet avsett för Afghanistan och den var allt annat än positiv.

Det är därför med viss förvåning man på Försvarsmaktens hemsida läser chefen för Helikopterflottiljen kommentera beslutet att utnyttja tjänstgöringsskyldigheten: "– Personalen är förberedd och utbildad, och det är därför naturligt att de får en order att genomföra insats. Det är ett krav från min sida att enheten tilldelas uppgifter som är i balans med personalens förmåga och utbildningsstatus. Detta regleras genom att vid behov lägga nationella begränsningar på vårt deltagande. Det är min fasta övertygelse att helikopterenheten kommer att lösa ålagda uppgifter framgångsrikt, säger Magnus Westerlund."

Det råder inga som helst tvivel om att såväl för nationen Sverige som för Försvarsmakten är det mycket utvecklande att ett svenskt helikopterförband får erfarenhet av att uppträda i ett skarpt stridsområde. Det kommer att dras enormt mycket nyttiga erfarenheter av detta. Ser man dock det kortsiktigt operativa resultatet riskerar det att bli pannkaka. Man skickar ett förband utan tidigare erfarenheter av en mycket komplex miljö, såväl fysisk miljö som stridsmiljö, med personal som i vissa fall inte alls vill vara där och utan erforderlig utbildning att lösa komplexa uppgifter som ISAF har höga förväntningar och ställer höga krav på. Man ska också över två års tid lösa en uppgift för två helikoptrar med en park på endast tre. Den servicetillgängligheten är orimlig. Vi vet alla vad den officiella bilden av tyska helikoptrar i Afghanistan är. Vad blir bilden av Sverige och svensk förmåga, när vi sätter ännu hårdare begränsningar? Oro för att just nämnda utveckling skulle inträffa har tidigare uttryckts på WW.

Det förstnämnda positiva effekterna hade uppnåtts i alla fall, även om man hade tilldelat förbandet mer resurser och övningstid. Ett politiskt löfte är ett löfte.

Sedan kan man också fundera på vad man ska tro om den goda arbetsgivarens övriga löften. Stämningen bland helikopterpiloterna lär inte bli muntrare efter detta besked. Vid rabaldret i höstas lovade Försvarsmakten att man äntligen skulle se över piloternas löneavtal som man i 12 års tid vägrat förhandla om, varvid reallönerna sjunkit med 15 %. För bara en vecka sedan bröt dessa förhandlingar återigen samman. Med tanke på den starka rekryteringen från civila helikopterbolag är det inte osannolikt att Försvarsmakten nu drabbas av en ännu kraftigare förlust av piloter, vilket vore en katastrof då man redan i nuvarande situation riskerar ha en brist på 50 % under decenniets andra hälft. Oroväckande är också att löneavtalet för de nya yrkessoldaterna, GSS/K korrekt benämnda, är mycket snarlikt.

Personalfrågorna är alltså minst sagt bekymrande för framtiden - som så mycket annat. Kanske skulle man börja med att ta tillvara på slutsatserna i rapporten om personaltjänstfrågor i Specialförbanden?

Aftonbladet, SvD, DN, 2,Chefsingenjören


Uppdatering 30/1 10.00: SvD har nu fått tag i den rapporten om status och problem hos helikopterförbandet som ska till Afghanistan. Som tidigare nämnt är det en mörk bild som rapporten målar upp.

Dagen till ära bjuds även ett gästinlägg på temat obligatoriets användande.