Repost: Ett flygpass över Libyen

Med tillstånd av författaren och den som publicerat inlägget återpubliceras här ett blogginlägg från Flygvapenbloggen. Inlägget är skrivet av en av de piloter som just nu tjänstgör i FL 01 som en del av Operation Unified Protector. Inlägget ger en intressant inblick i JAS-pilotens vardag under internationell insats. Författaren, Duke, har tidigare skrivit gästinlägg på WW.

Man får återigen gratulera Flygvapenbloggen till intressanta inlägg. Modellen med att låta personalen skriva gästinlägg är ett vinnande koncept som gör att bloggen höjer sig avsevärt över mycket av den andra information som matas ut via Försvarets Forum och forsvarsmakten.se med deras mycket komplicerade och fyrkantiga skrivregler. Även återuppväckta Arménytt ger förhoppning om en trendvändning. Nu under sommaren har det talats om att Försvarsmakten ska starta en egen bloggportal och radikalt förändra sin hemsida. Det låter lovande.


/Wiseman

------------------------------------

Ett flygpass för några veckor sedan


Med ett mentalt projicerat spett bänder jag mig ur sängen klockan 05:10. Jag ska leda första rotepasset av två under dagen och planeringen börjar idag tre timmar innan take-off. Det första som händer på divisionen är att vi två som ska flyga briefas av underrättelseofficerare om läget i Libyen i stort och där vi ska flyga mer detaljerat. Idag har det dessutom kommit rapporter om avfyrat fientligt luftvärn så det tar lite längre tid än vanligt.

Efter briefingen så står en Mission Support Officer – som har jobbat halva natten – och trampar för att visa hur planeringen för passet är uppbyggt. Grundupplägget är klanderfritt som vanligt och efter ett par ingångsvärden från oss och lite diskussioner om vilka höjder vi kommer att flyga på så smyger hon iväg för att realisera alla papper vi ska ha med oss. Hon laddar också den datastav med uppdragsinformation som vi senare matar flygplanet med.

Nu är det dags att ta tag i Personal Recovery-situationen på i det område som vi ska flyga. Vi går igenom vår EPA – Evasive Plan of Action – för att se om den passar vårt uppdrag eller om vi måste göra förändringar. Där skriver vi i detalj hur vi kommer att agera om vi skjuter ut oss över fientligt territorium, t ex hur ofta vi ska passa radion, vart det kan finnas vänligt sinnade och vilka kodord som är aktuella.

Från ATO:n – Air Tasking Order – kan vi läsa grovt vad vi ska göra under uppdraget. I dag ska vi spana mot ett antal luftvärnsställningar i och runt Brega i Libyen för att sedan byta till luftförsvarsrollen under andra halvan av passet. Vi har två lufttankningar till vårt förfogande så det borde gå precis. Jag ber för säkerhetsskull MSO kolla extra noga på ett bränslealternativ med annan last för att se hur vi kan maximera chansen för mission success. Min tvåa – Edge – får till uppgift att följa upp detta och eventuellt kompensera navigeringen för otrevligheter såsom förmodat luftvärn. Han gör även lite ändringar i EPA:n för att ta hand om den stigande temperaturen i området, där det närmar sig 40 grader.

Den digitala åldern har inte nått våra knäblock så nu är det till att strimla planeringspapper från förra passet för att göra plats för nya. Jag har knappt hundra papper av olika slag i knäblocken, exklusive checklistor, så det kan bli en del bläddrande under passet. Monty – som också är pilot – är flygförberedare idag så han har satt ihop ett MDC – Mission Data Card – som är som ett koncentrat av alla andra papper.

Två timmar innan start så håller jag mission brief för min tvåa. Där går vi igenom alla delar av passet i detalj. Vilka höjder vi kommer att utnyttja, planerad färdväg, motmedel mot luftvärn, vad vi gör om vi får vissa typer av fel, osv. Efter detta blir det lite tid för att fixa med den egna materielen innan vi går och byter om. Jag mular i mig en större bit choklad som min fru skickat och tänker lite på min nu nio månader gamla dotter.

Den utrustning vi bär väger runt 20 kilo, så man vill inte bära den längre än absolut nödvändigt i denna hetta. Speciellt skorna är problematiska då de är av typen ridstövel. Än är det fortfarande en bit under 30 grader men det går snabbt uppåt. 35 i skuggan prognostiseras för idag så det gäller att vätska upp ordentligt så man klarar sig i öknen så länge som möjligt om det skulle gå dåligt. Libyen är ett av världens varmaste länder, med mestadels öken. Att utrustningen är väl anpassad för detta är direkt kopplat till vår överlevnadschans.

På step-briefen innan vi går ut till flygplanen får vi det sista om vädret. Det kontrolleras även att vi fått den senaste taktiska informationen och gjort allt man måste göra för att få flyga. I dag, som nästan alla dagar här i södra Italien, är vädret bra. Jag tänker i förbifarten på att jag inte gjort en instrumentinflygning i moln på nästan tre månader, och det lär inte bli idag heller.

40 minuter innan start sitter vi i flygplanet för att göra pre-flight procedures. Det tar inte alls så lång tid men man måste ta höjd för allt från strul med flygplanet till problem med färdplanen. Idag går allt som det ska och det blir 20 minuters kallhäng i sitsen i väntan på start. Murphy, som har visat ett visst intresse för oss här nere, verkar ha gått och fikat.

Efter start i utdragen rote så sätter vi kurs mot vår första tanker för att lufttanka. Vi gör det innan vi går in i området för att kunna ta så många foton som möjligt innan nästa tankning. Idag är det en fransk KC-135 som vi tankar ifrån. Ena tankningskorgen har fått en ”spoke” (ett kodord för att det är en skada på korgen) så vi tankar båda på samma vinge – efter varandra – vilket fördröjer tankningen med c:a åtta minuter. Det viktiga är att det går bra. Att i 600km/h flyga in en pinne – som man inte ser – i en 70cm bred korg, gjord mestadels av metall, en halvmeter från en huv av plast kräver en del fokus.

Efter tankningen börjar allvaret. Checklistan för att gå ”feet dry” – dvs flyga in över land – genomförs av båda. Flygplanet är nu helt konfigurerat för att möta skarpa hot på kort tid. Första passen kändes det lite ovanligt att flyga med skarpa vapen, något som vi normalt inte gör när vi övar. Vi ökar farten och sjunker till taktiska höjder. Jag fotar med vår eminenta spaningskapsel medan Edge kollar min rygg. Jag jobbar mest head down, vilket betyder att jag tittar på mina skärmar för att hantera sensorn, medan Edge tittar ut efter andra flygplan och fientliga luftvärnsrobotar. De taktiska flygledarna (callsign Magic) är inte som i trygga Sverige lika bra på att upplysa om egna flygplan, och ibland har man inte ens radiokontakt, så det gäller att titta ut. Länk 16 som vi precis fått till Gripen hjälper dock mycket eftersom man ser de andra flygplanen på kartskärmen.

Kapseln har en bra dag i dag, och Murphy syns ännu inte till, så alla mål fotas utan problem. Bingo fuel – bränslenivå för hemflygning – närmar sig och vi begär högre höjder mot tankerområderna för ny lufttankning. När vi kommer till andra tankern så ligger det redan två brittiska Tornados och tankar. Mitt flygplan visar att gränsen är nådd men med lite manuellt räknande och riskhanterande kommer jag fram till att lite mindre bränsle räcker för att flyga hem och kan därför ligga i väntläge några minuter till. Nivåerna hinner bli kritiskt låga men precis när jag tänker be dem flytta på sig (de är inne på vår tankertid med inte så lite) så anmäler de ”request disconnect”. Pust. Bra försök, Murphy.

Andra delen av uppdraget är DCA – Defensive Counter Air – där vi ligger och skyddar tankers och andra flygplan från eventuella lufthot. Gripen är multi-role och genom att trycka på ett par knappar så är nu kärran konfigurerad för luftmål.

Från vår patrullbana ser vi med vår värmekamera hur kriget pågår där nere, inne över land. Granater och eldgivning syns tydligt men på det avstånd vi just nu befinner oss – feet wet – går det inte att urskilja enskilda människor. Vi passar även på att med samma kamera, och med den för vanligt ljus, kontrollera en av de kända SA-5-siterna för verksamhet. Gadaffi har kapacitet att reparera sina luftvärnsställningar, men förhoppningsvis inte utan att vi får reda på det.

Efter nästan fyra timmar i luften landar vi på Sigonella efter en snygg brytning över plats. Tyvärr kan jag inte ta åt mig äran. Totalt blir det runt fem timmar i sitsen så det knakar lite i ryggen när man reser sig. Nä, det är inte för att jag börjar bli gammal. Tom vattenflaska innebär att jag druckit en liter vatten i luften. Det ena ger det andra och det börjar bli brådis med post flight check list. En MSO hämtar datastavar och massminnen och kör in dessa för omedelbar behandling av våra bildtolkar, allt för att spara tid. Vi levererar bilderna medan de gör det faktiska jobbet med att se vad som är på dem.

Utvärderingen av passet tar ett par timmar och är inte alltid speciellt spännande, men ack så viktig. Alla tekniska fel och taktiska erfarenheter, stora som små, följs upp i många system för att man senare ska kunna skära informationen på alla möjliga sätt. Då detta är första gången vi är på skarp insats med Gripen gäller det att krama ur så mycket erfarenheter som möjligt.

Nu återstår bara att välja mellan chipspåsen, styrketräning eller löpning. Undrar vad det blir. När det är varmt är det viktigt att få i sig mycket salt.


Duke