Semester (del III)

Dags för del III av lästipsen för semestrande försvarsintresserade, fast den här gången blir det för dem som lägger sin sommarsemester väldigt sent på året.

Den tredje delen handlar om en synnerligen intressant bok och den definitivt första i sitt slag, nämligen Johanne Hildebrandts nya bok, Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan. Hildebrandt bryter återigen helt ny mark genom att vara den första reporter, och definitivt första svenska reporter, som inbäddat sig med ett svenskt militärt förband på insats. Boken kommer tyvärr inte ut förrän i september, så det blir till att vänta till dess för att skaffa den. Det är dock oerhört intressant läsning som rekommenderas alla med intresse av den svenska insatsen i Afhghanistan och försvarsfrågor i allmänhet. Det är som sagt en helt banbrytande skrift.

I anslutning till Krigare är det synnerligen intressant att notera Wilhelm Agrells häftiga kritik i SvD (även SVT) av Försvarsmaktens beskrivningar av situationen i Afghanistan. Agrell anser att Försvarsmakten anstränger sig att styra medieflödet  och måla upp en bild av insatsen som framgångsrik och utan friktioner, i syfte att hålla allmänhetens intresse nere. Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagersten håller, föga förvånande, inte alls med om den beskrivningen utan hävdar att myndigheten redovisar bägge sidor av insatsen, både det som går bra och det som går dåligt.

På rak arm är det svårt att nämna något reportage i Försvarets Forum eller på forsvarsmakten.se som handlar om motgångar eller friktioner i den svenska insatsen i Afghanistan, mer än dem som handlar om skadade fordonen, sårade eller stupade soldater.

Av den anledningen kan det vara rätt intressant att höra vad soldaterna anser om rapporteringen om insatsen i Afghanistan. Får man tro Hildebrandt och en rad soldater är de djupt missnöjda med hur insatsen framställs hemma i Sverige. Droppen var härom sommaren när OMLT under nästan en veckas tid utkämpade mycket svåra strider mot talibansidan, vilket knappt omnämndes i rapporteringen hemma i Sverige. Man var flera gånger oerhört nära att ta egna förluster samtidigt som man tillsammans med afghanska styrkor förorsakade motståndarsidan omfattande förluster. Resultatet blev en liten notis på FM hemsida. Raljerande kan sägas att all annan rapportering handlade om social patrolling med hjälmen i hand och liknande. Det är nog få som inte håller med om att ju längre upp i karriärsstegen man kommer, desto viktigare blir det att framstå som framgångsrik, mer än att faktiskt vara det.

Hildebrandt fick innan sin inbäddning utstå stark kritik för sitt agerande av motståndare till Afghanistaninsatsen för att hon sålde sig till Försvarsmakten och hon nu helt skulle vara styrd till Försvarsmaktens agenda. Hildebrandts mediala framträdanden genom åren och boken Krigare vittnar däremot om motsatsen. Få har nog kritiserat såväl medias som Försvarsmaktens rapportering från Afghanistan så mycket som Hildebrandt. Hon om någon har alltid tagit soldaternas och officerarnas parti och starkt kritiserat den oerhört bristande rapporteringen av läget i Afghanistan, som ofta förskönas. Sanningen är den att även om Sverige formellt inte är i krig, så utkämpar svenska soldater ett regelrätt krig i Afghanistan och på stridsteknisk nivå mycket framgångsrikt. På strategisk nivå är det mer tveksamt. Liksom fallet med Libyeninsatsen verkar det vara ytterst få av de beslutande politikerna som verkar förstå vad man egentligen har beslutat om och vad som händer i insatsen. Till råga på allt finns ett stort ointresse att tillgodogöra sig ett fullgott beslutsunderlag, vilket lämnar fältet vidöppet för mer eller mindre medveten filtrering av information. Det är en mycket allvarlig situation när man sedan ska fatta framtida beslut. Utan god förförståelse och ett diversifierat informationsflöde blir man mycket sårbar för styrd information, i händelse av att sådan finns.

Liksom Försvar & Säkerhet är det lätt att reagera över Försvarsmaktens informationsdirektör Erik Lagerstens svar i SvD:s artikel. Agrell är bekymrad över att, som han ser det, Försvarsmaktens styrda information påverkar opinionsbildning. Lagersten bemöter enligt SvD detta med:

"Han (Lagersten) menar att försvaret inte bedriver opinionsbildning för att påverka åt vilket håll politikerna ska fatta ett beslut, men när ett beslut har fattats kan det vara aktuellt.
- Jag skulle inte kalla det opinionsbildning, utan så bred information som möjligt i syfte att stödja beslutet."

Visst ska man stödja tagna beslut, men är inte det viktigaste att stödja beslutsfattandet? Det blir en viss skillnad. Politisk nivå som fattar besluten, måste ges tillgång till ett fullgott och ofiltrerat beslutsunderlag. Politikernas uppdragsgivare, det svenska folket, är inte det minsta betjänta av att terrängen målas som kartan istället för att kartan ändras allteftersom terrängen ändras över tidens gång.

Såväl Agrell, som Lagersten och Hildebrandt är överens om en sak. Det stora problemet är att svenska media visar mycket ringa intresse för att rapportera om svenska militära insatser och därmed lever allmänheten i allmän och lycklig ovisshet om vad det är dess försvarsmakt satts att uträtta i andra delar av världen. Lever man i den världsbilden kan läsning av Hildebrandts Krigare bli ett hårt uppvaknande. Tyvärr har kvälltidningarna under de senaste decennierna helt försjunkit i skvallerträsket och lösnummersförsäljningen hellre än kvalificerad journalistik. På den punkten är det lätt att hålla med Staffan Dopping i hans kritik mot detta fenomen under den gångna Almedalsveckan. Till Expressens försvar ska dock sägas att tidningen är den enda svenska att ha en reporter i Afghanistan. Försvarsmakten är, precis som Lagersten påpekar, tyvärr i mångt och mycket ensam om att rapportera från Afghanistan och det är djupt olyckligt. Detsamma gäller tyvärr också för övriga insatsområden.

Försvarsmaktens revisorers kritik i dagarna av Informationsstabens upphandling av reklamtjänster för smått fantastiska belopp är djupt beklaglig (SvD, 2, DN, 2, SR, 2, 3, SVT). Inte själva kritiken, utan det faktum att revisorerna måste anmärka på upphandlingen. Det är negativ publicitet som Försvarsmakten definitivt inte behöver. Återigen kan man hänvisa till den av Skyttedoktoranden rekommenderade artikeln av amiral Mike Mullen, ordförande för Joint Chiefs of Staff (USA:s försvarsledning), om Strategic Communication. Det viktigaste i Strategic Communication är det mest grundläggande – "To put it simply, we need to worry a lot less about how to communicate our actions and much more about what our actions communicate". Det om något skulle vara något för ÖB att välja som Försvarsmaktens framtida ledord - och se till att det efterlevs. Ansvar ska tas såväl i medgång, men framförallt i motgång. Led genom exempel. En försvarsmakt som bygger sitt "varumärke" på handlingar behöver inte klyschor som "Vi syns, vi verkar, vi respekteras". Det kommer automatiskt.

Måtte fler svenska journalister ta efter Hildebrandts exempel, eller snarare ta upp arbetet där hon nedlagt verktygen eftersom hon nu ämnar dra sig tillbaka från arbetet som krigskorrespondent.

Krigare: Ett personligt reportage om de svenska soldaterna i Afghanistan är en synnerligen läsvärd bok.

Övriga media: Aft