Säkerhetspolitisk prostitution

En nog så provocerande rubrik, men det ligger en viss sanning i den.

Försvarsutskottets ordförande, Peter Hultqvist (s), meddelar i SvD att oppositionen inklusive Sverigedemokraterna inte kommer att godta att Sverige tar ansvaret (lead, militärt benämnt) för Nordic Battle Group 2014. Hultqvist anser att NBG är ett misslyckat och för Sverige dyrt koncept och vill hellre se ett svenskt deltagande i en ”FN-ledd insats”, närmare bestämt Sydsudan.

Man kan fundera över vad som ligger bakom Hultqvists önskan om en svensk insats i Sydsudan och varför det just ska handla om en FN-ledd insats. Alla internationella insatser Sverige deltar militärt i grundar sig i FN-mandat. Det är en självskriven grundförutsättning. Däremot kan man konstatera att FN-ledda insatser har en tendens att fungera betydligt sämre, än de insatser där FN uppdragit t ex NATO att leda insatsen. Delvis är detta naturligtvis avhängigt av vilka länder som deltar i insatsen. Att Sverige skulle höja standarden och trovärdigheten i en insats som i övrigt består av ”biståndsländer” råder inget tvivel om, men är Sverige kapabelt att axla detta ansvar? Trots de bästa intentioner är Sverige fortfarande ingen stormakt på det säkerhetspolitiska området, speciellt inte när det gäller att projicera militär makt utan behöver draghjälp av exempelvis USA, Storbritannien eller Frankrike.

Socialdemokraterna var under 00-talet starkt drivande avseende framtagandet av EU:s stridsgruppskoncept och det ter sig därför märkligt när man nu anser att Sverige ska gömma sig bakom någon annan i denna fråga. På samma sätt kändes det ytterst märkligt under våren när socialdemokraterna motsatte sig ett svenskt deltagande i Responsibility to protect-delen (R2P) av Libyeninsatsen, när Sverige under socialdemokratisk ledning var starkt drivande i världsamfundet för införandet av begreppet. När det väl kom till kritan skulle någon annan göra jobbet. Visst kan ambitionen sänkas avseende svenskt deltagande i EU:s stridsgrupper, men vilken trovärdighet ger det om Sverige fortsätter deltagandet i konceptet, men vägrar behålla ledartröjan?


Försvarsministern replikerar Peter Hultqvist att tack vare NBG fanns det ett svenskt bidrag snabbt gripbart för Libyeninsatsen. Det är att slå knut på sig själv. Ingenting har hindrat Regeringen från att hålla förband i hög beredskap för internationella insatser – ingenting annat än den egna snålheten. Den enda anledningen till att det fanns ett stridsflygförband (liksom övriga delar av NBG) i 10 dagars beredskap var att det var kravet från EU. Så fort Sverige inte deltar i NBG är beredskapen sänkt till 30 dagar eller ännu oftare, 90 dagar. Beredskapsgraden för internationella insatser är en av de största och vanligaste ekonomiska regulatorerna i försvarsbudgeten. Större än så är inte den politiska viljan att vara beredd att delta i internationella insatser. Ingenting hindrar som sagt sittande regering att kräva en högre beredskap och det är märkligt när försvarsministern ska gömma sig bakom ett EU-skynke i denna fråga.


Det är dock lätt att med facit i hand instämma i Hultqvists kritik mot EU:s stridsgruppskoncept. Grundtanken var god, med bloddrypande erfarenheter från Rwanda, men med stridsgrupperna har EU än mer befäst sin ställning som en handlingsförlamad säkerhetspolitisk aktör. De 27 medlemsländerna klarar aldrig av att komma överens om en säkerhetspolitisk agenda vid kriser förrän det är alldeles för sent och de medlemsländer som dessutom är medlemmar i NATO använder sig hellre av den organisationen än att försöka få något till stånd inom EU. Det senaste exemplet i raden av EU:s  misslyckanden som säkerhetspolitisk aktör är Libyeninsatsen där organisationen inte klarade av att enas kring en gemensam agenda, trots att det rörde ett konfliktområde som i allra högsta grad har stor inverkan på Europa. Dels genom den ökade mängden flyktingar till Europa och dels för att ca 20 % av Europas oljeresurser kom från Libyen. Dock lyckades inte heller NATO-länderna enas om en gemensam agenda.

För svensk del bör vi noga analysera EU:s roll som säkerhetspolitisk aktör och vad detta innebär för vår egen säkerhets- och försvarspolitik. Vårt försvar är idag helt avhängigt av ett starkt militärt stöd från en organisation som gång efter annan misslyckats säkerhetspolitiskt.

Just p g a de senaste 15 årens omfattande försvarsneddragningar är Sverige idag helt beroende av andra nationers välvilja när det gäller försvar och säkerhet. Ställer vi inte upp för andra nationer när de önskar stöd, tror vi oss, förmodligen helt korrekt, inte kunna påräkna stöd när vi så behöver. Det svenska deltagandet i Bosnien hade sin grund i att kunna visa att övriga europeiska länder att Sverige var värdigt ett EU-medlemskap. Vårt deltagande i insatser på den afrikanska kontinenten har i mångt och mycket handlat om att bibehålla goda relationer till Frankrike. Vårt engagemang i Afghanistan handlar till stor del om goda relationer till USA och andra inflytelserika NATO-länder. Det är realpolitik, på samma sätt som den svenska neutraliteten under andra världskriget. Är man en så liten säkerhetspolitisk aktör som dagens Sverige är man tvyärr av nöden tvungen till att prostituera sig säkerhetspolitiskt.

Kanske skulle vi få mer effekt av att ta de ekonomiska resurserna för NBG och istället använda dem till att i högre grad samöva oss med våra nordiska grannar som ingår i vår solidaritetsförklaring. Det ställer krav på en minst lika hög beredskapsgrad.


Bloggar: Tokmoderaten, Notorious Unpublicus
DN

Tweet