Drönare utgör 1/3 av USA militära flygetyg

På den alltid lika läsvärda bloggen Danger Room kan man läsa att drönare utgör en tredjedel av alla amerikanska militära flygetyg. De mest omtalade av dessa Unmanned Aerial System, UAS, utgör dock en liten bråkdel, nämligen de 161 st Predator och Reaper, som får mest medietid utifrån anfall mot markmål i Pakistan, Jemen och Afghanistan. De mest kvalificerade spaningssystemen, Global Hawk och Sentinel, utgör en ännu mindre numerär till följd av deras höga kostnader (Endast 25 st Global Hawk à 211 miljoner dollar per individ vilket tål att jämföras med F-22. Något antal för den med stealthteknik utrustade Sentinel redovisas inte. En förlorades dock nyligen över Iran).

Blogginlägget och den kongressrapport det avhandlar, tar också upp de stora infrastrukturella och organisatoriska krav som mer kvalificerade UAS kräver. Tyvärr nämns de sällan när man talar om UAS, men den som tror att UAS är billigare system än stridsflygplan och som man också "har råd" att förlora, bör skaffa sig en djupare förståelse i ämnet. De mindre, stridstekniska UAS har en betydligt lägre kostnad, men också avsevärt sämre prestanda och förmåga. Det gör dem dock mycket lämpliga att ingå i markstridsförband för att erbjuda möjlighet att "se på andra sidan kullen". Intressant är också uppgiften i rapporten att först på 2030-talet tror sig USA ha ett UAS med överljudsprestanda. Kostnaden lär vara därefter med tanke på kostnaden för dagens mer kvalificerade system.

Under överskådlig framtid lär utvecklingen av UAS fortsätta framförallt inom mindre kvalificerade och monotona uppgifter, samt spaning inom enveloper och områden där risk för fientlig motverkan är minimal. Under överskådlig framtid kommer Alla uppgifter som kräver interaktion mellan UAS-individer och UAS till bemannat flygplan lär ligga en bra bit in i framtiden med tanke på komplexitet och inte minst röjande strålning. Ett utmärkt exempel på ett troligt utvecklingsområde är obemannade transporter, som t ex det system som just nu fälttestas i Afghanistan i områden där risken för motverkan är ringa. Hittills finns det inget UAS som klarar av uppträda inom ett luftförsvarat område, men de är däremot användbara i låg-intensiva konflikter och post-konfliktområden.


Sverige kan nog lugnt fundera på vilket bemannat system som ska ersätta dagens JAS 39C/D och anskaffa detta utan att bekymra sig om att hamna i otakt med utvecklingen. Däremot finns det all anledning att fortsätta och expandera anskaffningen av stridstekniska UAV:er till markstrids- och marinförbanden. Inom den senare arenan har vi t o m egen kompetens inom landet som kan vara lämplig. Annars kan MQ-8 Fire Scout vara ett lämpligt alternativ när systemet mognat om några år och börjat anskaffas på bredd till amerikanska flottan. Kanske kan den till och med få plats i Visbys helikopterhangar där inga helikoptrar annars får plats?


Tweet