Helt om? (Uppdaterat 9/4 20.00)

Allan Widmans blogginlägg under påskhelgen i vilket han förespråkar en svensk urdragning ur Afghanistan har rönt stor uppmärksamhet. Widmans inlägg i efterdyningar till den IED som härom veckan kostade en svensk soldat hans ben, tar sin grund i att Afghanistan i dagsläget är en förlorad insats. Mycket talar för att Widman har rätt. Ändå är Widmans helomvändning anmärkningsvärd med tanke på att hans tidigare helhjärtade stöd för insatsen. Widman får nu utstå mycket spott och spe för sin ändrade ståndpunkt avseende den svenska afghanistaninsatsen. Innan man sällar sig till skaran som utövar detta bör man ställa sig frågan om man helst vill se politiker som oavsett vilket alltid håller sig en tidigare uttalade ståndpunkt, eller politiker som efter noggrann och samvetsgranns prövning offentlig ändrar sig ställning, väl medvetna om vad detta kommer att innebära i form av kritik.



Drygt 10 år efter det första anfallet mot Afghanistan 9/11 pågår ännu kriget för fullt i landet. Window of opportunity för att verkligen åstadkomma en förändring var under det tidiga 00-talet då talibanerna var på kraftig reträtt ur Afghanistan. USA, som dominerande i insatsen försatt och missförstod tillfället. Istället skiftade man felaktigt fokus till Irak. Förmodligen var det just detta som beseglade Afghanistaninsatsens öde. Att nu rätta till problemet är oerhört svårt och förmodligen helt enkelt inte görligt. Det lär bli vad det blir i och med det successiva internationella trupptillbakadragandet.


På strategisk nivå kan man både se den svenska insatsen som ett fiasko eller en mission well done. I och med Sveriges under 90- och 00-talens minskade geostrategiska värde och därmed marginaliserande i säkerhetspolitik har det varit av högsta vikt för svensk nationell säkerhets- och utrikespolitik att delta i Afghanistan. Genom att delta i denna av FN beordrade och USA och NATO genomförda insats har Sveriges säkerhets- och utrikespolitiska aktier stärkts. De fördelar i form av säkerhetsgarantier Sverige kunde påräkna till följd av geografiskt läge mellan NATO och Warzawapakten, har under 00-talet kunnat inkasseras genom internationella insatser. Detsamma gäller svenskt inflytande inom EU, vilket säkerligen har gett Sverige vissa fördelar inom andra politiska områden. Sverige är genom åren tillsammans med Frankrike det enda land som ställt upp i samtliga EU:s militära operationer.


Ett strategiskt fiasko har den svenska afghanistaninsatsen varit på så sätt att det ständigt saknats ett tydligt svenskt mål med insatsen. Ett minsta krav har varit att man från politisk nivå kunnat få ett tydligt svar vilket syftet med insatsen är och vad den ska åstadkomma. Ett sådant har ständigt uteblivit och svaren har varierat med partitillhörighet och år. Alltifrån rösträtt och jämställdhet för kvinnor till narkotikabekämpning har redovisats.

De svenska markförband som har opererat ute på fält har allt som oftast rönt såväl stridstekniska som taktiska framgångar, men på strategisk nivå har dessa ändå utgjort nålstick. Den svenska insatsen har redan från början varit svårt underdimensionerad, särskilt sedan Sverige 2006 valde att ta över ansvaret för Provincial Reconstruction Team Mazar-i-Sharif från Storbritannien. På en yta fyra gånger så stor som Kosovo skulle drygt 270 svenska soldater ansvara för säkerheten tillsammans med afghansk polis och militär i fyra afghanska provinser. I Kosovo, en insats som fortfarande pågår, sattes nästan 60 000 soldater in för att upprätthålla säkerheten och möjliggöra de samhällsbyggande insatserna. Under åren har den svenska styrkan sedan utökats till ca 600 soldater för att nu i rask takt minskas, då den officiella politiska hållningen är att säkerhetsansvaret nu kan lämnas över till afghanska styrkor.

Under det sena 00-talet rådde en stark motvilja att förstärka den svenska insatsen med tyngre vapen och tyngre fordon för att kunna möta ett större hot. En inte alltför uppmuntrande bild hade dessförinnan tecknats avseende utvecklingen i området. Slutsatserna föll inte i god jord och förstärkningarna försenades. Likaså innebar rekommendationerna från Regeringens "genomförandegrupp" för rationaliseringar inom Försvarsmaktens materielförsörjning att leverans av viss kritisk materiel såsom pansarterrängbilar och UAV:er försenades med 2-3 år. På samma sätt har också svensk inrikespolitik, på samma sätt som Libyeninsatsens antal stridsflygplan, fått styra insatsens utformning. Sedan några år tillbaka har det blivit ett allmänt svenskt politiskt mantra att svenska sjukvårdshelikoptrar måste komma på plats i Afghanistan. Oförmågan att ordna fram dessa är gamla synder sedan den strategiska timeouten och när det väl blev möjligt att få dessa på plats fanns ej längre behovet. Helikopterinsatsen har inneburit ett steg framåt för Försvarsmaktens allmänna förmåga, men sett som den svenska afghanistaninsatsen har det inneburit att personalrader som kunnat användas för soldater på fältet blockerats, även om man på politisk nivå anser sig ha utökat personalramen att rymma helikopterförbandet.

Vidare kan samordningen mellan svenska biståndsinsatser och den militära insatsen kritiseras. Svenska Afghanistankommittén är en helt fristående organisation som uträttar och har uträttat stora välgärningar i Afghanistan. Att kräva att SAK samordnas med statliga svenska insatser är fel. Däremot kan man ha starka synpunkter på samordningen mellan den svenska militära insatsen och svenska statliga civila biståndsinsatser i Afghanistan. En samordning skulle utan tvivel leda till stora synergieffekter. Att som plutonchef gång efter annan få tala med en och samma byäldste om att brunnen som två år tidigare snart kommer att byggas, skapar inte förtroende för ISAF eller de afhganska myndigheterna. Irreguljära krig som det i Afghanistan vinns inte på slagfälet utan på det civila planet genom statsbyggande och återuppbyggnadsarbete. De militära insatserna syftar ytterst till att skydda de civila insatserna. Lyser dessa med sin frånvaro blir resultatet därefter. Sålunda kan man även kritisera fördelningen av resurser mellan den svenska militära insatsen och de civila. Kanske skulle man högre prioritera statliga biståndsinsatser i områden där en allmänt hög statlig svansföring finns över andra regioner?


En rimligare målsättning hade därför från början varit att med det nuvarande styrkebidraget ta ansvar för en av de fyra provinser som utgjort det svenska PRT:t. I samband med detta skulle man också från början tagit höjd för en helhjärtat svenskt engagemang. Starta med ett rejält tilltaget förband på samma sätt som BA 01 och KS 01. Dessa var rejält förstärkta med helikoptrar, stridsvagnar och indirekt eld. Det är betydligt enklare att skala ner en insats än att förstärka den. En annan begränsning har varit de svenska politiska förbehållen och insatsreglerna, som först förrförra året medgav en tillämpning av krigets lagar i Afghanistan. Tidigare ansågs fred råda, varvid svenska förband endast kunde besvara eld efter att motståndaren skjutit först. Ett inte särskilt trovärdigt agerande som dessutom ställer till problem i samverkan med lokala myndigheter.

Sålunda är den svenska afhganistaninsatsen ett strategiskt misslyckande. För lite har gjorts och för sent och detsamma gäller Afghanistan i sin helhet. På så sätt har Allan Widman helt rätt. Det återstår dock att debattera huruvida Sverige nu kan dra sig ur med rak rygg eller om insatsen ska fortsätta. Den halvmesyr som blev resultatet av det senaste riksdagsbeslutet talar egentligen emot bägge delarna. Det finns varken politisk vilja att på allvar engagera sig i Afghanistan samtidigt som man inte kan tillåta sig ett tillbakadragande.

Man ska också ha med sig att den svenska Afghanistaninsatsen under de senaste åren har dimensionerat de markoperativa insatserna. Det blir ett hästjobb, särskilt på lägsta stridstekniska nivå att nu ominrikta resurserna mot en högteknologisk konventionell fiende istället för en lågteknologisk irreguljär fiende. Stora lärdomar har ändå dragits avseende materiel och därtill har såväl Försvarsmakten som andra myndigheter blivit mer combat-proven och insett att papperslösningar inte håller.



Det är av stor vikt är det ovanstående erfarenheter tas med till nästa internationella insats. Sedan ungefär ett år tillbaka har det rests allt starkare politiska krav på en svensk FN-insats, framförallt från socialdemokratiskt håll. Det är nu ett rätt många år sedan Sverige deltog i en renodlad militär FN-insats där ledningen utövas av FN. De insatser som genomförts under senare år har samtliga varit grundade i ett FN-mandat vilket i praktiken är ett svenskt krav vid militära insatser, men ledda av EU eller NATO.

Man bör dock ha med sig varför det inrikespolitiskt reses krav på en ny svensk FN-insats, vilken som helst. Det är ingalunda för att verkligen på plats göra en reell insats, utan huvudsakligen av just de strategiska skäl som redovisades tidigt i inlägget. En dylik insats stärker Sveriges aktier i FN, vilket varken Håkan Juholt eller Urban Ahlin stack under stol med när man förra året började resa krav på en "FN-insats". I och med Jan Eliassons utnämning till vice generalsekreterare behöver Sverige också visa handlingskraft på fältet. Man ska inte bli förvånad om vi snart ser en svensk insats i Afrika i FN-regi. Erfarenheterna från insatsen i Afghanistan måste dock omhändertas innan en ny insats påbörjas. Den får inte bli halvhjärtad, dåligt samordnad, politiskt bakbunden eller utan tydlig och entydig målsättning. Av vikt är också att man inte från politisk nivå inte viker ned sig vid första motgång. Militär verksamhet är kostsam i såväl pengar som blod. Att i samma veva som de första förlusterna kräva en reträtt är att spela motståndaren i händerna. Man må vinna det av politisk nivå beordrade kriget på stridsteknisk och taktisk nivå, men så fort man på politisk nivå talar om en reträtt har motståndaren vunnit på strategisk nivå – och det är det som i slutänden räknas.

Troligt är också att det inom något år blir en ny stor svensk militär insats och då sannolikt FN-ledd. På samma sätt som Sverige säkerhets- och utrikespolitiskt är beroende av att delta i internationella militära insatser, är Försvarsmakten för sin rekrytering av soldater beroende av att det finns en internationell insats för soldaterna att tjänstgöra i.



Viktigt i nuläget är ändå att fortsatt ge de svenskar som fortsatt genomför afghanistaninsatsen ett helhjärtat stöd. Deras ansträngningar och uppoffringar är inte mindre värda utan snarast desto mer. De förtjänar lika fullt den bästa upptänkliga utrustning och förutsättningar att lösa de uppgifter de är satta att lösa av landets högsta beslutande organ.



SvD, SR
Chefsingenjören, Staffan Danielsson

Uppdatering 9/4 20.00: Allan Widman kommenterar nu i ytterligare ett blogginlägg sin ändrade inställning till den svenska insatsen i Afghanistan.

25 kommentarer:

Sumatra sa...
8 april 2012 23:46  

Det är nog nu; det blir inte bättre, skriver Widman. Inte att "Afghanistan i dagsläget är en förlorad insats".

Alla verkar ju eljest överens om att just sommaren 2014 är ett bra datum att avveckla. Frågan om vad detta grundar sig på är berättigad.

Tidsmässigt pratar vi om en tidsperiod som motsvarar de båda världskrigen, så inte bara Västvärlden utan även Afghanerna bör vara krigströtta vid det här laget. Opinionen i USA har svängt väldigt snabbt det senaste halvåret, så i nuläget kan nog sägas att en överväldigande majoritet av amerikanarna är emot kriget och det inte finns anledning att tro att denna opinion svänger tillbaka.

Den oundvikliga afghanska lösningen, hur den nu kommer att se ut, kanske rent av fördröjs av ISAF och USA:s närvaro?

Heder åt Widman som förmår att vara öppen med sina tvivel om att riktigheten i tidigare fattade beslut fortfarande äger tillämpning. I alla andra sammanhang klagar vi på bristande flexibilitet i tänket och förmågan att anpassa tänket till förändrade förutsättningar.

Det sensationella är inte Widmans inlägg på bloggen, utan den förvåning som uppvisas över att någon har modet att tänka till och ifrågasätta sina egna ställningstagande.

Forsno sa...
9 april 2012 08:10  

ISAF har inte lidit något strategiskt nederlag; i alla fall inte än.

Den militära insatsens syfte har aldrig vart att skapa ett demokratiskt, jämställt Afghanistan i fred, utan att stödja uppbyggnaden av säkerhet i landet.

Ifall detta lyckats eller inte, trots att man egentligen bara försökt på allvar under knappt två av de dryga tio åren, vet vi någonstans 2016-2017.

Om Talibanerna då har misslyckats att ta makten med våld kommer de att börja överväga en förhandlingslösning och då har vi vunnit.

Om Talibanerna vinner en tydlig seger, vilket är mindre troligt, eller Afghanistan faller sönder i ett inbördeskrig liknande 90-talets, vilket tyvärr är mer troligt, så har vi förlorat.

Flickor i skolan var en slogan inte ett krigsmål.

@Sumatra
Afghanerna var redan krigströtta efter 20-års krig när väst blandade sig i igen. De senaste tio åren har varit ganska lugna vid jämförelse.

jan-olov sa...
9 april 2012 09:12  

Ett stort tack till Allan Widman.

Högaktar politiker , höga officerare och människor som är beredda att tänka om när saker inte gick som det var tänkt och försöka rätta till.

Vi gör ju alla felbedömningar ibland och hoppas att fler nu vågar erkänna det självklara.

Det är verkligen nog nu i Afganistan .

Kraften finansieringen och resurserna skall nu läggas på återuppbyggnaden av försvaret av Sverige istället något vi tragiskt glömt bort under många år.

Vi kan inte vänta tills 2019 innan kanske eventuellt IO2014 är personaluppfyllt då. Redan siffran 50000 soldater är osaklig kopplad till vårt lands yta,geostrategiska läget och närområdets utveckling samt uppgifter.

Svensk försvarspolitik har vilat på en dagdröm och mantra om att kunna göra skillnad någon annanstans.
Den har även vilat på att praktisk uppbyggnad av militär förmåga gör sig bäst på en oslagbar kombination av powerpointspel och framryckning i en motståndar terräng beströdd av pdf filer om man iakktar resultatet hittills.

Istället bör vi använda den materiel vi faktiskt inte avvecklat ännu och återuppbygga försvaret igen baserat på värnplikt likt våra nordiska grannar och KFÖ utbilda de tidigare värnpliktigt utbildade som ju fortfarande finns krigsplacerade på våra fåtaliga förband.

Jag hoppas och tror att vi inte har sett den sista genomtänkta omvändning från försvarspolitiker och generaler.

Till slut kommer verkligheten ikapp och förbi. Ingen har någonsin kunnat ändra på detta.
Det kan vi inte nu och framåt heller.

Tack ännu en gång.

Kn Jan-olov Holm

Anonym sa...
9 april 2012 09:33  

Nu måste man "hålla huvudet kallt" & inte blanda bort korten i debatten.

Huruvida den militära insatsen i AFG i allmänhet och det svenska bidraget i synnerhet är/har varit framgångsrik är en fråga som förtjänar en helt egen mässa.

Den fråga som är intressant idag är trovärdigheten och uthålligheten hos våra ledande försvars- & säkerhetspolitiker. De som ansvarar för vår trygghet.

Widman, som länge argumenterat för vårt bidrag till ISAF som en del av vårt säkerhetsbyggande, kovänder plötsligt och med tunn argumentation. Varför då ?

Utan NATO-medlemskap så är premien för vår säkerhet att svenska män och kvinnor dör och lemlästas på oklara grunder i dammet på andra sidan jordklotet.

Den argumentationen har Widman m.fl. stått bakom i många år nu. Om detta inte längre gäller - var och hur byggs vår säkerhet då ? Och de afghanska flickorna som kan gå i skola p.g.a. av vår närvaro (ett flitigt använt argument) vem tar ansvar för dem ?

Det "spott & spe" som Widman nu får utstå handlar mindre om det svenska bidraget till ISAF och dess framtid - utan mer om förtroendet för de politiker som skapar vår (o)säkerhet !

Per A. sa...
9 april 2012 09:53  

Oavsett hur genuin Widmans helomvändning är, och hur långt intensivt grubblande som har föregått den, så hade det varit klädsamt om han inte varit så tvärsäkert fördömande om de som kom fram till samma slutsats som honom, fast något år tidigare...

För vad vet vi nu som vi inte visste för arton månader sedan?
På vilka vis har den övergripande bilden ändrats?

Anonym sa...
9 april 2012 10:50  

Som "afghanistanveteran" och själv svängt helt i åsikten efter insats i landet gällande våra utsikter att de facto uträtta något med de resurser vi har så är det hedrande att se att Widman omvärderat vår möjlighet till framgång.

Problematiken med insatsen syfte är ständigt återkommande. Hur svårt skall det vara att från högre ort formulera ett tydligt syfte med vår insats och kommunicera ut det till befolkningen. Efter 6 månader i Afghanistan 2010 så visste inte ens vi själva vad det högre syftet var.
Jag fick en gång i min militära ungdom lära mig att man inte kan genomdriva någon verksamhet utan ett syfte.....det kanske slutade gälla i den nya försvarsmakten

@Wiseman
Huvudet på spiken i detta inlägg, något av det bästa du skrivit

Anonym sa...
9 april 2012 11:19  

Enda skillnaden då och nu är att det nu har varit en rejäl artikel i aftonbladet om en av våra skadade soldater i Afghanistan. Jag kan satsa båda mina ben på att den unge man som fick sätta båda sina ben till insatsen i Afghanistan inte är ensam om det.

Magnus Redin sa...
9 april 2012 11:31  

En sak som jag har funderat på ibland är om mina funderingar om afghanistaninsatsen är skadliga för veteraner.

Alla nyttor som jag hittar med insatsen hade kunnat göras för andra människor i motsvarande situation i länder som inte är vid vägs ände i centralasien och då hade pengarna räckt till mer. Jag blir berörd när någon berättar en historia om hur ett barn överlämnar en blomma till en post, men sväljer jag känslan hade man kommit hem med sådana historier från många länder där en eller flera sidor i en konflikt får en fredlig tid.

Det känns ganska cyniskt att sitta och hoppas på att insatsen gör intressen i USA så glada att de kanske inte använder sin säkerhetstjänst lika hårt emot oss när de gynnar sina egna industrier och lobbar för att vi skall införa lagstiftning som gynnar amerikansk industri, säljer vapen lite snabbare och smidigare när vi behöver dem och kanske t.o.m. bli villigare att hjälpa oss militärt om det behövs. Å andra sidan borde informell välvilja växlas ut lika fort som personalen i ledningen och den ena handen har inte så mycket med vad den andra att göra, USA är ur min synvinkel både vän och fiende till friheter då nationen innehåller olika mäktiga intressen.

Själv skulle jag helst se att vi gjorde insatser i länder där det går att bygga upp en långsiktig relation med ömsesidig handel och utveckling. Det är krasst men till sist är det så att det bara är det som lönar sig som består över tiden, framförallt om det blir dåliga tider med svag ekonomi.

Skadar jag afghanistanveterenar om jag hoppas att de i alla fall gav oss snabba helikopterleveranser och kanske, kanske en något mildare ACTA?

Som jag utifrån via nätet uppfattar kulturen i länder som USA är det vanligt med oreserverat stöd till soldater, vilket måste vara bra för dem, som sedan ofta övergår till ett oreserverat stöd till politiken även om den är trasig och inte uppnår sina syften eller ens är till för vettiga syften.

I Sverige är det här ganska nya frågor, iofs beror nog mycket av ny-känslan på att vare sig insatsers påverkan på soldater eller de politiska nyttorna inrikespolitiskt, ekonomiskt och utrikespolitiskt helt enkelt inte diskuteras. Den som diskuterar svåra frågor och försöker analysera dem får lätt en cynism-ondska stämpel på sig medan den som vill göra gott får rosor och vackra flickors kyssar.

Sumatra sa...
9 april 2012 12:47  

@ jan-olov 09:12

Jag delar helt de synpunkter du framför i din kommentar.

Det är själva principen att se över och värdera sina tidigare ställningstagande som jag hyllar i inlägg och kommentarer. Tidigare ställningstaganden behöver inte nödvändigtvis var "fel". Det kan vara omständigheter i övrigt som förändrats och som motiverar nytt ställningstagande. Starkt av Widman. Sensationellt i Sverige betyder inte nödvändigtvis samma sensation i en internationell kontext. I USA hade Widmans nya ställningstagande inte höjt många ögonbryn.

http://chefsingenjoren.blogspot.se/2012/03/gastinlagg-opinion.html

Anonym sa...
9 april 2012 13:18  

Är Allan på gång att bli ny Försvarsminister, kanske?
Man behöver ju ibland då göra lite grejor för att få handlingsutrymme.

/Stenstod

Wiseman sa...
9 april 2012 13:34  

Stenstod:

Helt uteslutet är det inte. Alliansen är i behov av en makeover för att ha en chans i valet 2014. Att rotera ett antal ministrar är ett sätt. Sedan tidigare har ju media talat om en "toppning" av laget.

Anonym sa...
9 april 2012 14:17  

Allan Widman som försvarsminister! Nån måtta får det ju vara. Tror tack och lov att risken är minimal.

Anonym sa...
9 april 2012 14:25  

Reflektion; Varför har inte skollärare, offentligt anställda jurister, poliser, ekonomer läkare, sjuksköterskor och politiker tjänstgöringsskyldighet i oroshärdar som Afghanistan på precis samma sätt som det numera finns inom den militära yrkessfären?

Menar våra folkvalda inget "reellt" med satsningen på Comprehensive Approach? Eller var man mest intresserad av att springa efter George Bush?

Allvarligt om man från svesnk politisk värld inte fattar att Comprehensive Apporoach handlar om en strukturerad plan för samhällsbyggnad där militären bara är en första liten del.

Varför finns inte tjänstgöringsobligatorium i oroshärdar för ovanstående yrkesgrupper?

Alternativt; ta omgående bort utlandsobligatoriet för svensk militär personal.

Det ska vara lika i offentlig anställning.

BESTA-kod

Anonym sa...
9 april 2012 15:01  

Har själv varit två svängar på tidiga missioner. Jag delar Widmans åsikt att manskapet bör tas hem från Afghanistan.
Den insikten infann sig redan under den andra missionen, men insikten har förstärkts under tiden som förflutit sedan dess. Framför allt om man betraktar den negativa utvecklingen vad gäller säkerhetsläget. Skillnaden från när jag var nere och nu, är som natt och dag.

Precis som såväl Widman som Wiseman redan har konstaterat, så saknades det civila biståndet och understödet redan från början. Syftet med missionen/uppdraget har varit väldigt dåligt kommunicerat, men framförallt avsaknaden av ett tydligt "end state" eller målbild har varit något som begränsat handlingsfriheten för chefen på plats. I förlängningen så påverkar det även soldaten längst ut på linan när målbilden och syftet är luddigt formulerade.

Just nu befinner sig förbandet/en i Afghanistan enbart för att erhålla politiska poäng, men det kostar såväl blod som pengar. Det är en sak att göra detta när det finns ett tydligt syfte och tydligt slutläge, det är en helt annan när båda saknas.

Mvh Lt Lars

Anonym sa...
9 april 2012 15:04  

@ anonym 14:17

Ja, förmodligen är det större chans att Staffan Danielsson är vår näste Fömin... ;-)

Anonym sa...
9 april 2012 17:25  

Vad hade Sverige alls att göra i Afghanistan?

Vilka är de svenska säkerhetspolitiska kopplingarna mellan verksamheten i Afghanistan och ökad säkerhet i Sverige?

Nästa gång en halvtokig amerikansk president skriker om "Other You are with us or with the terrorists" KANSKE en smula eftertanke bör finnas även i en svensk regering.

Nån, berätta på vilket sätt säkerheten för oss här i Sverige har ökat genom ett deltagande i insatsen i Afghanistan.

Och, jag har tjänstgjort i Afghanistan och håller till fullo med det som nån tidigare skrivit här-vi fattade inte heller vad vi egentligen bidrog med- om man höjde blicken lite....

Karzai-sicken pajas. Hans ministrar-knarkkungar var och varannan av dem-vill de tjäna mindre pengar genom att få en "ordnad" stat? ...Skulle inte tro det....

Sinuhe the Egyptian sa...
9 april 2012 19:06  

Jag anser...

- Att det är dags att börja planera för att lämna Afghanistan. 2014 känns som en vettig tidpunkt. Efter det får miljöpartiet och vänsterpartiet en bättre möjlighet att försöka jobba med de civila insatser de är besjälade av - varsågoda! Det kanske blir svårare än vad ni trott.

- Att alla de män och kvinnor som tjänstgjort i Afghanistan ska vara oförbehållsamt stolta över att de utfört det som riksdagen beslutat. Situationen i landet var svårare än vad våra folkvalda förstod, men det innebär inte alls att det var fel att ställa upp. Det är den politiska nivån som beslutar när och var som Försvarsmakten ska användas.

- Att president Karzai, trots sitt sympatiska yttre, har inte varit mannen att ta landet från stenåldern till en modern statsbildning värd namnet.

Afghanistan går en osäker och mörk framtid till mötes. Det internationella samfundet har trots allt gjort allt som rimligen kan begäras - och lite mer.

Well done boys and girls - welcome home!

GMY

Sinuhe

Anonym sa...
9 april 2012 21:26  

Försvarsmakten bör återtaga det försvarslösa landet Sverige innan någon annan gör det. Detta insatsområde är mer än tillräckligt stort!

Flygsoldat 113 Bom

Anonym sa...
9 april 2012 21:42  

Wis

Väl skrivet.

Övergången från den militära insatsen till den civila återuppbyggnadsfasen är det som är bekymret. Den har helt enkelt inte fungerat tillfredsställande. Det blir inte heller lättare när ISAF, av en mängd olika skäl, med tiden inte uppfattas av den inhemska befolkningen "positivt" ...

Våra soldater har gjort ett bra jobb, all heder åt våra militära insatser under 00-talet men ... dom är inte experter på att bygga skolor, starta sjukhus, bygga infrastruktur eller bistå med förvaltningskultur till landets myndigheter.

Att vinna ett krig kan vara lätt men att bygga ett land och skapa en varaktig fred är så oändligt mycket svårare.

All heder åt Allan Widman för att han haft det politiska kuraget att ompröva sin inställning till den nu pågående militära insatsen


Vänligen
Peter Neppelberg

Anonym sa...
9 april 2012 22:45  

"De insatser som genomförts under senare år har samtliga varit grundade i ett FN-mandat vilket i praktiken är ett svenskt krav vid militära insatser, men ledda av EU eller NATO."
Vill inte vara allt för petnoga, men det är faktiskt både teoretisk och praktiskt ett krav med FN-mandat eller mandat från OSSE. Detta enligt Lag (2003:169) om väpnad styrka för tjänstgöring utomlands.

"Regeringen får på begäran av Förenta nationerna eller enligt beslut som fattats av Organisationen för säkerhet och samarbete i Europa ställa en väpnad styrka till förfogande för fredsbevarande verksamhet utomlands. Högst tretusen personer anställda i Försvarsmakten får samtidigt tjänstgöra i väpnad tjänst utomlands i internationella militära insatser. Lag (2010:450)."

I övrigt, bra skrivet.

Skulle förresten någon utveckla det med hur mandatet för svensk trupp ändrades till att krigets lagar började gälla?

Wiseman sa...
10 april 2012 07:06  

22.45:

För att vara petig så handlar det citat du refererar till om Regeringens möjlighet att, utan att gå via Riksdagen, sända svensk trupp utomlands på fredsbevarande uppdrag, dvs insatser som har sin grund i en säkerhetsrådsbeslut refererande till Kap 6 av FN-stadgan. Observera också att det är fredsbevarande = Kap 6 och inte fredsframtvingande = Kap 7, som är det är aktuellt i Afghanistan och var i Libyen m fl insatser. OSSE-delen i citatet har att framförallt att göra med sändande av observatörer.

Möjligheten finns för Riksdagen att t ex sända en svensk kontingent till Baltikum i syfte att stödja de baltiska ländernas försvar i händelse av höjd konfliktrisk. Att det skulle komma på tal en säkerhetsrådsresolution i händelse av ofred i Norden är högst tveksamt då en av de presumtiva parterna har vetorätt.


I övrigt, tack för berömmet!

Anonym sa...
10 april 2012 14:18  

Är det kanske rent av på sin plats att FMs ledning skulle kunna framföra en liten ursäkt till alla de officerare utan fullmakt som arb.givaren tvingade att sluta pga att dom inte ville skriva på ett utlandsavtal? Dessa var alla beredda att ge sitt liv för att försvara sitt eget land på/invid sitt eget territorium, men inte för någon oklar potentat "långtbortistan"...

Off av den gamla stammen (som skrev på under ångest)

Anonym sa...
10 april 2012 15:22  

@22:45
Krigets lagar gäller alltid men agerandet begränsas ytterligare av ROE och nationella caveats.

Under 2010 hävde Sverige sitt caveat när det gällde offensivt agerande.
Därmed kunde svensk trupp agera med alla insatsregler som medges i ISAF.

Anledningen torde ha varit säkerhetskäl. Man bejakade den faktiska verkligheten på plats och gav truppen möjlighet att agera på ett säkert sätt.

Anonym sa...
12 april 2012 19:25  

WW

Du skrev:
” De fördelar i form av säkerhetsgarantier Sverige kunde påräkna till följd av geografiskt läge mellan NATO och Warzawapakten, har under 00-talet kunnat inkasseras genom internationella insatser.”

Det här låter som du stödjer Afghanistandoktrinen (långtbortistan doktrinen) fullt ut. A-doktrinen eller ”Sverige försvaras bäst i Afghanistan” idén bygger på att det finns en samarbetsbank som de länder som deltar i en internationell operation gör solidariska insättningar.

När man kommit upp till en viss nivå av insättningar så kommer man automatiskt bli försvarad militärt av de andra länderna. Vi kan således lägga ner vårt nationella försvar så länge vi deltar i internationella operationer med de länder vi vill bli försvarade av.

Idén är lika absurd som den låter. Man kan inte ha lagt mycket tid på att analysera doktrinen om man kan acceptera den. Den är så idiotiskt att jag har svårt att se någon politiker i dag gå ut öppet i media och prata sig varm om den. Så här skrev Wilhelm Agrell i samband med Folk och Försvars Rikskonferens 2009.

”I augusti 2008 fick Georgien ingen som helst militär hjälp utifrån, annat
än fri hemresa för truppkontingenten i Irak. Georgiens insättning i samarbetsbanken visade sig
vara en av fjolårets många kreditbubblor. Det är inte säkert att det bara var rädsla för att råka i
konflikt med Ryssland och andra viktiga nationella och internationella intressen som
dikterade passiviteten. Hur skall man komma till hjälp om det inte finns något att förstärka?”

Du har däremot rätt om att vårt politiska inflytande inom EU ökar om vi deltar i internationella operationer tillsammans med de andra medlemmarna. Jag tror att det här är den största anledningen till att vi delta i internationella operationer. Det skulle även förklara varför vi inte deltar i de många FN ledda operationerna Världen över. Det skulle krävas deltagande från flera stora EU länder innan Sverige deltar.

/Zeta

Wiseman sa...
12 april 2012 21:16  

Zeta:

Stöd är att dra en alltför långt gången slutsats.

Som tidigare har påpekats på bloggen har det svenska deltagandet i internationella operationer medfört högre prioritering av Sverige vid materielleveranser. T ex bildförstärkare till helikoptrar och flygplan levererades under flera år ej till följd av att produktionen var reserverad för inhemskt amerikanskt bruk samt allierade i OEF/OIF. Motsvarande gäller andra system. Det är inte för inte som Sverige gavs en mycket snabb leverans av UH-60M.

Realpolitik när det kniper är ofta långt ifrån den verklighet man tidigare hoppats på. Fallet Georgien är ett av de senaste exemplen. För framtiden kan man fundera på NATO:s sammanhållning när nu det redan tidigare trilskande Tyskland nu i än högre grad blir beroende av Ryssland i och med att man lägger ner sin egen kärnkraft.

Det är svårt att sia om vad nästa amerikanska fälttåg riktar sig mot. Sannolikt kommer det att dröja ett tag med man slickar såren efter kriget mot terrorn. Vill vi fortsatt då köpa amerikansk krigsmateriel blir vi förmodligen tvungna att ställa upp, precis som vi är tvungna att ställa upp i EU-insatser för att kunna skapa oss politiskt inflytande i andra frågor.


Observera också att det här är den realpolitiska varianten av Långtbortistandoktrinen, till skillnad från den officiella liberala som hänvisar till att konflikter riskerar att spridas och ringarna på vattnet kan så småningom nå oss.

Räknare



Creeper
Vilka myndigheter besöker Wiseman's Wisdoms?


MediaCreeper
Vilka media besöker Wiseman's Wisdoms?

Top Politik bloggar Politik Blogglista.se Politik Twingly BlogRank BloggRegistret.se

Twitter


Senaste kommentarerna

Bloggar jag följer

Knuff

Politometern

Bloggintresserade