Gästinlägg: En sjömans perspektiv på personalförsörjningen

Det föregående inlägget om Försvarsmaktens personalförsörjning och övergången till ett yrkesförsvar har nu genererat över 120 kommentarer. Tyvärr har inte alla varit så "kärnfulla", men det visar ändå på att det är en fråga som berör. Personalförsörjningen och yrkesförvaret har vållat mycket debatt sedan värnplikten gjordes vilande. Ett perspektiv som tyvärr till stor del saknats är det så kallade underifrånperspektivet (kanske skulle man rentav kunna kalla det inifrånperspektiv) där anställda soldater och sjömän själva ger sin bild av hur det fungerar. Det är därför det är så tacksamt att här kunna publicera just ett gästinlägg från en anställd sjöman.

Att det finns en rad soldater och sjömän som läser WW råder det inga större tvivel om. Det vore intressant att höra mer ifrån er i kommentarerna till detta inlägg. Vad är er inställning i de här frågorna? Håller ni med gästskribenten?

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


Personalförsörjning
Jag läser allt oftare inlägg på diverse försvarsbloggar som behandlar personalförsörjningen i Försvarsmakten. Många har idéer på hur den inte skall hanteras men allt för få försöker finna en lösning.

Vi har sedan att vi skrotat vårt invasionsförsvar och med den värnplikten övergått till att anställa våra soldater och sjömän - en kategori som jag själv tillhör. 2011 ryckte jag in på Marinbasen Karlskrona för att under 3 månader genomföra GMU för att sedan fortsätta min YBK (Yrkes- och befattningskurs /Wiseman). I slutet av 2011 anlände jag en av sjöstridsflottiljerna för att påbörja min anställning på ett av flottans fartyg.

Under min tid i Försvarsmakten har flertalet av mina arbetskamrater slutat, vissa under GMU, andra direkt efter. Andra har valt att stanna ett år medans andra likt jag själv valt att stanna kvar. Jag har under min anställning meddelat min chef att min intention är att stanna i åtminstone 3 år. Något som jag anser rimligt då jag trots allt kostat staten en ansenlig summa i utbildningskostnader samt att om jag väljer att fortsätta min karriär i Försvarsmakten har tillhandahållit mig en väsentlig erfarenhet inom yrket.

Mitt synsätt verkar dock vara relativt unikt bland mina kollegor. Kanske beror det på min ålder, att jag innan Försvarsmakten haft olika jobb där jag erhållit erfarenhet om arbetsliv och förhållanden på arbetsplatser. Jag upplever att majoriteten av de som antas till GMU är individer som inte direkt har en aning om vad ett arbete faktiskt är. Man har en bild av Försvarsmakten som en häftig arbetsgivare där lek överskuggar allvar, där man som arbetstagare inte har något ansvar gentemot sin arbetsgivare.

Det finns också en uns av felrekryterande från början. Personer som under uttagningen till GMU rycker på axlarna och säger "Jag har inget bättre för mig just nu". Dessutom tycks Rekryteringsmyndigheten fantisera ihop befattningsbeskrivningarna som presenteras vid rekrytering. Det är viktigt att informera om arbetets fram- och baksidor. Jag har kollegor som rent av känt sig lurade sedan de insett vad deras befattning faktiskt går ut på. Dessutom, skall man verkligen erbjuda tjänst till personer som inte klarat de grundläggande krav som ställs på individen under GMU? Det finns exempel då personer ansets direkt olämpliga av utbildningsbefäl, men trots detta har de blivit erbjudna en tjänst.

Vissa väljer att göra GMU enbart för att kunna skriva det på sitt CV - något som resulterar i att platser på GMU (som idag dessutom är anpassade till vilket förband det är tänkt att man skall ta anställning vid) fylls av folk som inte tänker ta den anställning man faktiskt get sken av att man skall ta. Vissa fortsätter även sin befattningsutbildning men slutar efter den. Så klart skall man kunna välja att sluta under och efter GMU. Efter sin utbildning eller efter påbörjad tjänst. Men jag tycker att det är dåligt om man gör det på grund av att man aldrig tänkt ta anställning utan enbart vill ha den merititerande utbildningen. Dessa individer, som vill ha GMU att visa upp på sitt CV skall egentligen söka sig till Hemvärnets GMU. Men det är inte svårt att förstå att det för många inte är aktuellt.

Det är också vanligt att man ganska direkt, inom ett år, söker sig till SOU eller YOP. Det är i sig inte dåligt - jag anser att man skall uppmuntra individer att göra karriär i försvarsmakten, men det är enligt min mening ett sätt att underminera sig själv.

Om man till exempel införde ett tjänstgöringskrav på 2-3 år innan man kan söka SOU eller YOP skulle man dels få folk att tjänstgöra längre som GSS och dessutom få ett lämpligare urval av sökande. Man kan tänka sig att antalet sökande skulle minska men jag tror att det finns lösningar för det också. Man kan också tänka sig att man skall kunna bli befordrad till översergeant om man anses lämplig och har tjänstgjort som GSS i 6-12 år. Ett och ett halvt år på skola är på tok för mycket för någon som jobbat som GSS i tex 10 år. Under den tiden bör soldaten eller sjömannen utvecklats så mycket att hans erfarenheter och kunskap är likvärdig en specialist. Detta kräver dock att Försvarsmakten tar ansvar och tillåter GSS att utvecklas i denna riktning.

Man har under den senaste tiden diskuterat olika sätt att få GSS att stanna i Försvarsmakten längre. Ett förslag har varit någon slags ekonomisk kompensation. För varje år i tjänst skall en summa pengar falla ut och individen skall då motiveras att stanna kvar. Detta är i mitt tycke enbart intressant om summan är tillräkligt hög. För min del skulle det vara mer intressant med att få en betald utbildning, förtur till högskola och varför inte första året med lön från Försvarsmakten. Detta är något som flertalet av mina kollegor instämmer i.

Jag anser också att man i Försvarsmakten måste bli bättre på att informera om de vägar som finns. Det finns otaligt många civila tjänster som är intressanta för många istället för SOU eller YOP.

91:an