Gästinlägg: Militärstrategiska prioriteringar - flytta rätt fråga till rätt kompetens

Försvarsberedningens nyligen framlagda rapport ”Försvaret av Sverige – Starkare försvar för en osäker tid” har knappast förbigått någon med militärpolitiskt intresse. För den som följer den försvarspolitiska debatten uppfattas den politiska stämningen inte sällan som förvirrande, med tvära kast vad gäller ambitionsinriktningar, varierande uttalanden kring vad den egentliga hotbilden mot Sverige består av och detaljerade beskrivningar kring hur Försvarsmakten ska lösa sin uppgift. I det följande väljer jag därför att göra nedslag i två punkter, en mer framträdande fråga och allmänt diskuterad punkt, nämligen frågan kring vikten av militär närvaro på Gotland och en mindre flitigt diskuterad punkt, vilken är försvarsberedningens ambition att merutnyttja Försvarsmaktens specialförband som jag anser vara talande för beredningens rapport som helhet.

Det hävdas inte sällan, det gjordes även av försvarsberedningen vid den offentliga presentationen av rapporten i riksdagens andrakammare, att den som kontrollerar Gotland även kontrollerar hela Östersjön. Av den anledningen förespråkar försvarsberedningen, med oroliga vindar blåsandes genom Europa, ökad övningsverksamhet av alla tre vapenslag på och kring Gotland. Lämpligheten i beredningens ambition kan ifrågasättas starkt på två grunder.

Dels kan lämpligheten i att en försvarsberedning, med begränsad militärstrategisk kompetens, detaljfördelar uppgifter i tid och rum till den myndighet som har att sörja för rikets försvar, det vill säga Försvarsmakten, ifrågasättas. Den organisation som kan, och ska göra de militärstrategiska övervägandena och dra de operativa slutsatserna av dessa, är ingen annan än Försvarsmakten. Överbefälhavaren har själv på DN Debatt den 12 mars i år vädjat om handlingsfrihet för Försvarsmakten i dylika frågor. Enbart det faktum att beredningen inom ramen för författandet av sin rapport nyttjat sakkunniga kan inte sägas utgöra en uttömmande grund för att till Försvarsmakten ge detaljerade anvisningar kring vilken geografisk plats som ska anses viktigast ur ett försvarsperspektiv. En av myndighetens huvuduppgifter är att hävda Sveriges territoriella integritet. Bara tanken att ledningen för Försvarsmakten inte skulle besitta förmågan att själva fördela resurser i tid och rum för att optimera verkansgraden för organisationen i sin helhet och därför skulle behöva anvisningar kring var militärstrategiska tyngdpunkter bör placeras, såsom på och kring Gotland, är upprörande. Gotlandsfrågan tenderar mer att blir politiskt sprängstoff än nyanserat övervägd. Ett klokare alternativ synes vara att i en rapport från försvarsberedningen med mer generella ambitionshöjningar, i ett långsiktigt perspektiv, skapa förutsättningar för försvarsmaktsledningen att göra de strategiska överväganden som är nödvändiga för att skapa ett effektivt nationellt försvar. Gotland kommer otvivelaktigt ingå som en del av den helheten. Följden av beredningens detaljkrav på närvaro kring Gotland kan befaras resultera i att förband som har särskilda övningsbehov, exempelvis inom vinterkrigföring, tvingas genomföra vinterövningar på Tofta skjutfält på Gotland istället för i Arvidsjaur där vinterförhållandena är bättre. Resultatet blir alltså att kvaliteten på övningsverksamheten riskerar att bli sämre, med negativa ekonomiska och kompetensmässiga konsekvenser för förbanden som följd.

Dels kan även Försvarsberedningens ambition av ökad närvaro kring Gotland ifrågasättas efter en reflektion kring satsen ”den som kontrollerar Gotland kontrollerar Östersjön”. Vad anser försvarsberedningen utgör den tröskelnivå på kontrollen som åsyftas? Att med ett fåtal korvettfartyg, ett par rotar JAS 39 Gripen i framskjutet läge på Gotland och några stridsvagnar uppställda i ett garage på en för den potentiella motståndaren känd plats tala om effektiv kontroll av Gotland är inte seriöst. Den kontrollen av Gotland de flesta är överens om är eftersträvansvärd måste ställas i paritet med det potentiella hotet, vilket inte kan anses begränsas till den nuvarande svenska förmågan. Och hur det potentiella militära hotet mot Gotland utvärderas måste, om inte fullständigt, så i varje fall till stor del framställas av Försvarsmaktens själv i större samverkan med politiskt sakkunniga.

Den andra punkten jag ämnar behandla är beredningens ambition att merutnyttja specialförbanden, där Särskilda Operationgruppen, SOG, utgör huvudenheten. Dessa specialförband är omgärdade av sträng sekretess vad gäller kompetenser, metoder, numerärer med mera. Det kan därmed ifrågasättas vad för insikt försvarsberedningens ledamöter besitter kring specialförbandens verksamhet, kompetens och förmågor i allmänhet. Specialförbandens verksamhet är och ska vara av dold karaktär. Det är en del av själva syftet och styrkorna hos specialförband att ha förmågan att uppträda på oberäkneliga vis, varför specifika kompetenser hos förbandet rimligtvis inte kan tänkas ha spridits i en vid mening till försvarsberedningens ledamöter. Skulle dock så vara fallet är det synnerligen oroande. Att därför i en rapport kring, vad som ska sägas vara konkreta förslag, tala om ett merutnyttjande av specialförbanden riskerar att bli en papperstiger, som även spiller över på andra förslag i rapporten. Beredningen lyckas helt enkelt inte belägga förslagets praktiska användningsområde. Följden av detta blir att trovärdigheten i de andra förslagen beredningen presenterar präglas av ett osäkert skimmer såtillvida att beredningens insikt i Försvarsmaktens olika förbands förmågor inte ger ett intryck av fullständighet.

Slutligen förtjänar följande att understrykas. Försvarsmakten har precis som alla myndigheter att rätta sig efter beslut från våra folkvalda. Något annat ska inte komma på fråga. Dock kan det hävdas att politiska makthavare främst bör framställa till sina myndigheter vad dessa har att utföra för uppdrag, där uppdraget i Försvarsmaktens fall nu ställts till fokus på det nationella försvaret och inte som tidigare internationellt fokus. Sådana ambitionsrelaterade frågor äger politikerna. När det kommer till frågan kring hur lösandet av det nationella försvaret ska genomföras rör sig försvarsberedningen på, om inte obehörig mark, så väldigt lös mark. Låt den skara med den verkliga expertisen, alltså ledningen för Försvarsmakten med sina staber, äga frågan kring hur våra samlade stridskrafter ska försvara landet och ta ansvar för vårt närområde.

Security Sanity