Materielbudgeten, Försvarsindustrin och kritik

På Newsmill har vd i Säkerhets- och Försvarsföretagen i Sverige, Peter Lundberg, gått till motattack mot Expressens ledarartiklar om Försvarets förhållande till försvarsindustrin.

Jag håller delvis med Lundberg i vad han skriver i artikeln. Det alltför vanliga och felaktiga påståendet att halva försvarsbudgeten går till inköp av materiel har jag också ofta vänt mig mot. Precis som Lundberg skriver ingår i den svenska materielbudgeten också vidmakthållande och avveckling av materielen till skillnad från hur den ekonomiska redovisningen sker i andra länder. Denna jämförelse blir därför precis lika fel som att säga att HKV är mycket större än våra grannländers. Visst, men de har kvar utlokaliserade staber på mellannivå på flera hundra man, medan vi i Sverige avvecklat alla mellanliggande staber mellan HKV och förbanden. Det vore mer lättförståeligt om materielbudgeten bröts isär i sina respektive beståndsdelar för anskaffning, vidmakthållande och avveckling så kanske man i framtiden slipper påståenden som att Sverige köper JAS för tio miljarder kr årligen.

Kostnaden för att avveckla materiel är definitivt inte försumbar. Att avveckla de fast kustartillerianläggningar har kostat i storleksordningen samma summa som det hade kostat att driva anläggningar i 50 år. I huvudsak baserades avvecklingen i slutet av 90-talet på att det fasta kustartilleriet var alldeles för sårbart för den typ av precisionsstyrda penetrerande bomber USA använde under första Gulfkriget. Gång på gång misslyckades dessa vapen med att komma åt serbiska försvarsanläggningar (merparten designade på samma sätt som de flesta svenska) under kriget 1999 då det visade sig att solitt berg är en annan sak än jord och sand. Då var beslutet redan taget och stora summor pengar avsatta. Denna operativa förmåga har så som så många andra system ersatts med ... ingenting.

Jag kan också hålla med Lundberg om behovet av en långsiktig materielförsörjningsstrategi, både vad avser anskaffning av kritisk materiel såsom nya transportflygplan, fartyg och stridsvagnar, men även underhåll och ammunition. Allt har ett slutdatum och långt innan dess måste man ha en plan för framtiden om man inte ska drabbas av samma problem med förmågeglapp som Hkp 14, Visby, spaningskapseln till JAS 39 och flera andra materielsystem.

Hur avser Sverige lösa sina materielbehov i händelse av krig eller höjd beredskap p g a konflikter i vårt närområde? Två saker i närtid borde med all önskvärd tydlighet indikera behovet av en materielförsörjningstrategi för framtiden istället för det laggande och lappande som nu är fallet, mycket p g a politiska helomvändningar vartannat år.

Krigen i Irak och Afghanistan borde vid det här laget ha lärt Sverige att när vi är så otroligt beroende som vi idag är av import av utländsk krigsmateriel, krävs det ordentlig framförhållning, såvida inte Sverige avser delta i samma krig som USA och på samma villkor. I annat fall blir man, fullt naturligt, bortprioriterad i leveranserna. Det andra är naturligtvis erfarenheterna från övningar som Dagny II, där det plötsligt visar sig att det inte längre existerar några kontrakt med färjebolagen om överskeppning av materiel till Gotland (se Försvarets Forum 7/2009). I dagsläget är Försvarsmakten i princip kaderrustad när det gäller de nyare vapensystem, där avsikten är att "köpa mera" när det behövs. Jag är ytterst tveksam till att tid för anskaffning och leverans kommer att finnas när behovet uppstår.


Så långt kan jag hålla med Peter Lundberg. Däremot har jag inte sett mycket av försvarsindustrins påstådda vilja att prioritera svenska soldaters väl. Alltför många gånger tenderar dagens försvarsindustri att glömma Försvarsmakten och de nationella kontrakten när dessa väl är påskrivna. Leveranser drar ut på tiden, materielen blir aldrig färdigutvecklad och den håller inte måttet. I många fall slutar det med att FMV får stänga kontraktet i alla fall trots att långt, långt i från alla delar av kravspecifikationen i kontraktet är uppfylld och leveranstiden dragit över med flera år. Industrin erbjuder då snällt att rätta till problemen på sikt bara man kan få ett kontrakt att "uppgradera" systemet lite.

Det slutar med att Försvarsmakten, flera år försenat har fått ett nytt materielsystem som inte är det mest lämpade att använda skarpt p g a att kravspecifikationen inte uppfyllts och som dessutom kostat betydligt mycket mer än vad man först avsatte pengar till. Istället för en ny Volvo XC 70 och en motor på 250 hk -09, har man fått en V40 -99 med två hjul utan vindruta och en motor som går på två cylindrar.

Naturligtvis finns det även exempel där försvarsindustrin hållit sina löften i kontrakten, men ska inte det ses som fullt naturligt? Jag hade blivit vansinnig om min fabriksnya bil levererades i ett sådant skick och man sedan fick höra av leverantören att det blev lite problem, men vi fixar det om du bara betalar oss 25% extra.

För industrin är det oftast viktigast att erövra nya kontrakt ute på världmarknaden och det blir där man lägger energin. Självfallet vill man då har Försvarsmaktens hjälp med att ställa upp på mässor och liknande och visa vilken nöjd kund man är.

Istället för att låta FMV ta i med hårdhandskarna med industrin beordras istället Försvarsmakten att köpa läget och stödja försvarsindustrins exportansträngningar på bekostnad av den egna operativa förmågan.

Det är naturligtvis en politisk styrning till Försvarsmakten och FMV att stödja försvarsindustrin, trots dess tillkortakommanden. Vem blir det då som drabbas i slutändan? Jo, den svenske soldaten som ska strida med materiel som snarare är politisk godkänd än uppfyllande de noggranna kravspecifikationer som räknats fram för att klara stridsmiljön.


Är lösningen då att köpa allt från ett annat land? Definitivt inte. Det finns för det första inget som är militär hyllvara och dessutom måste alltid materielen anpassas i stor eller liten mån för att passa svenska behov, förhållanden, lagar och andra system.
Det måste gå att stödja en inhemsk försvarsindustri, MEN försvarsindustrin i sin tur måste leverera och inte parasitera på den svenska försvarsförmågan. Vi kan inte ha en situation där det är viktigare att exportkunderna får öva och få leveranser än vår egen försvarsmakts operativa effekt. Detta är inte en fråga om militär styrning, utan snarare (brist på) politisk styrning.

Anna Dahlbergs granskning av försvarsindustrin är måhända långt ifrån korrekt i alla delar, men välbehövd, mycket välbehövd.