Alla ägg i samma korg (uppdaterad 24/1 kl 21.00)

Jag noterade häromdagen att kristdemokraterna Mikael Oscarsson och Else-Marie Lindgren hade en debattartikel i UNT, där man oroade sig för att en militär stängning av Ärnabasen, Uppsala skulle hota rikets säkerhet. Det är jag också övertygad om.

Under 00-talets stora försvarsslakt gick man grundligt fram med att förstöra Flygvapnets krigsbaser. I början av decenniet fanns drygt en bas per flygdivision. Idag finns en bas per två divisioner. Av de två kvarvarande krigsbaserna (eller övningsbaser som de idag benämns eftersom syftet med dem i mångt och mycket är att öva deployering i ”främmande operationsområden”) är det ingen som ligger i närheten av Stockholm. Den ena är Hagshultsbasen strax söder om Jönköping och den andra är Jokkmokksbasen. Dessa är de enda två fullt utbyggda baserna med kvarvarande infrastruktur, och liksom övriga baser byggda för att hantera en halv till en division. De övriga av 90-talets dryga 20 baser har blivit noggrant avrustade och fått infrastrukturen uppriven och borttagen.

Syftet med krigsbaser är framförallt att vid högre hotnivå erbjuda en mer skyddad gruppering än den fredstida. Skydd kan som bekant skapas på flera olika sätt, t ex rörlighet, fortifikation eller verkan. I Sverige ansågs tidigare att en fortifikation av samtliga flottiljer skulle bli dyr och ineffektiv. Stormakten skulle med sina stora resurser kunna slå ut flottiljerna där alla äggen (flygplanen, underhållet, bränslet och vapnet) var samlade i en enda korg. Istället utvecklades skydd genom spridning (något förenklad historieskrivning följer). Varje krigsbas skulle bestå av en huvudbana och ett antal kortbanor, ofta breddade och uträtade landsvägar. I anslutning till dessa spreds bränsledepåer och vapenförråd ut och längs vägarna i området anlades 20-100 flygplanuppställningsplatser. Därigenom skulle en angripare få mycket svårt att slå ut flyget på backen. Basytan blev dock enorm varvid Flygvapnet fick utveckla särskilda närskyddsförband som med hundar och andra hjälpmedel patrullerade det stora flygbasområdet för att skydda det mot jägarförband. De viktigaste baserna skyddades också med luftvärn (räckte inte till alla). Skulle banorna bli bombade fanns omfattande fältarbetsresurser att tillgå vid varje bas och på några timmar skulle en bana kunna vara helt reparerad efter ett anfall. Tills dess kunde en kortbana användas. Varje bas bemannades med en basbataljon på uppåt 2500 man, mycket beroende på hur stort område som skulle skyddas och till varje bas förlades en halv till en division.

Efter 00-talets försvarsslakt återstår nu fyra stridsflygdivisioner och två basbataljoner, som dessutom är fjärdedelen så stora. Istället för att använda krigsbaserna skulle nu Flygvapnet lösa sina eventuella skarpa uppgifter från den ordinarie grupperingen på flottiljerna. Utöver Hagshult och Jokkmokksbaserna finns också Vidsel och just Ärna, där Vidsel liksom Hagshult och Jokkmokk kan erbjuda spridd gruppering. På vissa av flygflottiljerna byggdes tidigare bergrum för att erbjuda fortifikatoriskt skydd. Inte helt oväntat har just dessa flottiljer lagts ner, varav den sista var just F 16 i Uppsala, numera känd som Ärnabasen. På 90-talet lades F 13 i Norrköping ner precis när man fått färdig sin nya berghangar för 300 milj kr. Kritiker pekar gärna på Gulfkriget och hävdar att bergrum är lätta att slå ut. Erfarenheten från Kosovokriget 1999 visar snarast på motsatsen och visade också att NATO hade extremt svårt att slå ut det jugoslaviska flygvapnet, som i allt väsentligt var uppbyggt på samma sätt som det svenska var till millennieskiftet med spridd gruppering och redundant ledning.

Flygdivisionerna ska även idag kunna lämna sin flottilj vid höjd beredskap för att tillfälligt basera på ett annat flygfält (civilt). Problemet är dock att vare sig de kvarvarande flottiljerna eller landets civila flygfält har byggts med skydd i åtanke av tidigare nämnda anledningar. Problemet blir dessutom ännu värre när man betänker hur mycket luftvärnsresurser som finns kvar i landet. Frågan är också hur en basbataljon som är bråkdelen så stor som tidigare ska kunna hantera dubbla mängden flygplan?


Ledamoten av Kungliga Krigsvetenskapsakademien, generalmajoren Michael Moore, betonar i en artikel i ett av de senaste numren av Gula Tidskriften att man inte ska jämföra Försvarsmakten idag med hur det var förr. Av den anledningen tänkte jag istället göra en jämförelse med hur situationen ser ut i våra grannländer.

Finland
Finland blir väldigt kort eftersom landet idag nyttjar samma system som tidigare, d v s sin egen variant av det svenska krigsbassystemet med vägbaser. Sålunda är det svårt att presentera några bilder från Google Earth. Man visar ingen avsikt att överge detta bassystem. Varje bas skyddas även med luftvärn.

Norge och Danmark
Norge och Danmark använder sig av standardmodellen i NATO, vilken är att man löser krigsuppgiften från utgångsgrupperingen på flottiljen, alternativt nyttjar ett civilt flygfält som modifierats till hög skyddsnivå eftersom få flygplan inom NATO klarar den hårda belastningen av att användas på vägbaser. De civila flygfälten och de ordinarie baserna har också en överkapacitet för att kunna ta emot förstärkningar från andra länder.


Visa större karta
Norsk civil flygplats (Narvik)


Visa större karta
Bodö, Norge


Visa större karta
Skrydstrup, Danmark


Skillnaden gentemot de svenska flottiljerna är uppenbar. De norska och danska baserna har myriader av Hardened Aircraft Shelters (betonghangarer) som förutom att skydda flygplanen mot vapenverkan också döljer vilka som används för tillfället och vilka som är tomma. En angripare får därigenom mycket svårt att bekämpa flygplanen på marken. Startbanorna är mycket långa och breda och taxibanorna dubblerar som extrabanor. Liksom tidigare i Sverige finns också avsevärda fältarbetsresurser. Till varje bas finns också kvalificerat robotluftvärn med höghöjdstäckning.


Sverige
Tar man en titt på någon av de svenska flottiljerna ser man att allt är mycket snyggt koncentrerat för att erbjuda bästa möjliga arbetsmiljö till vardags. Att verka från någon av flottiljerna i händelse av ett högt hot mot landet, ter sig närmast omöjligt då två kryssningsrobotar per flottilj effektivt skulle slå ut de hangarer som syns på Google Earthbilderna och därmed i princip samtliga de Gripenflygplan som ingår i Flygvapnet. Eftersom svenskt luftvärn mig veterligen närmast helt saknar förmåga mot kryssningsrobot, skulle ett mobiliserat och utgrupperat luftvärn inte göra någon större skillnad.


Visa större karta
F 17 Ronneby


Visa större karta
F 21 Luleå


Vart vill jag komma? På mycket kort tid och med föga eftertanke har vi i Sverige förstört en av de viktigaste resurserna för att kunna försvara landet. Att återuppbygga den kommer att ta lång tid och kräva stora resurser. I vanlig ordning har den svenska kortsiktigheten lett till att man valt att avveckla en resurs i förhoppning om en annan, eller i det här fallet snarare utan att ha en möjlighet att genomföra alternativet, nämligen att utrusta flottiljerna.
ÖB redogjorde i sitt tal i Sälen för en vecka sedan för att Försvarsmakten det senaste året genomfört en start med incidentroten per dag för att upprätthålla den svenska territoriella integriteten.
Försvarsminister Sten Tolgfors har själv erkänt att ingen djupare analys finns gjord för perioden bortom 2014. Att då göra sig av med den sista flygbasen i närheten av landets huvudstad och den enda flygplatsen i Mälardalen som erbjuder skyddad gruppering för att ”eventuellt” spara 35 milj kr förefaller helt vansinnigt. Varje gång det kommer att krävas högre beredskap kommer svenskt stridsflyg att behöva basera i Uppsala. Senast det genomfördes var under beredskapsövningen Dagny II i höstas i samband med de ryska övningarna Ladoga och Zapad. En mer minnesvärd gång torde vara för snart tio år sedan, den 11 sept 2001, då den redan nerlagda flottiljen fick göra ett sista dödsryck och genomföra incidentberedskap dygnet runt för att skydda huvudstaden. Sådant glöms snabbt när man ”eventuellt” kan spara 35 milj kr (att jämföra med de ca 1,5 mdr kr som Försvarsmakten underskred sitt anslag med förra året).

Ett fungerande nationellt försvar kräver ett flygvapen. Ett flygvapen för att hävda territoriell integritet och försvar mot ett väpnat angrepp mot Sverige kräver flygplan, vapen, ledning och baser. Saknas en av komponenterna, fungerar inte flygvapnet så omdömet måste bli att svensk försvarspolitik sannerligen är ett luftslott.




Att sedan såväl flygflottiljer som marinbas och armebaser skulle behöva ett luftvärnskydd är nästa problem. Faktum är att med ett modernt, kvalificerat luftvärnsystem med medellång räckvidd skulle man kunna samordna skydd mellan flygflottiljerna och marinbas/regementen, men det får avhandlas i ett annat inlägg.

Andra om vikten av Ärna:
- Chefsingenjören redogör för svårigheterna att verka över Stockholmsområdet utan Ärna med en mycket talande stridslinjal.
- Else-Marie Lindgren
- Vakthavande
- Väpnaren (= uppdateringen 24/1 kl 21.00)

Om svenska flygbaser: Flygbas.se