Svenska soldaters favorit

Journalisten Johanne Hildebrandt har snabbt seglat upp som favorit hos svenska soldater och officere till följd av att hon gjort sitt yttersta för att uppmärksamma de ofta bortglömda soldaterna som tjänstgjort och tjänstgör i Utlandsstyrkan. På det sociala nätverket Facebook hyllas hon i flera diskussionsgrupper och nu under vintern ombads hon regissera en film om svenska soldater till Armémuseums utställning Fredssoldater, varav en del faktiskt finns på nätet.

Som svensk kan det kännas mycket märkligt att komma till USA och se hur militärer behandlas där. Det kan t o m kännas lite obehagligt eftersom man som svensk är så invand vid att en militär varken ska synas eller höras i samhället. Följaktligen undviker också många officerare att uppträda i uniform bland allmänheten. Vid tjänsteresor i USA är det inte ovanligt att man även som svensk officer tackas av helt främmande människor på gatan för de insatser som Sverige gör i Afghanistan. Sitter man och äter lunch i uniform visar det sig helt plötsligt när man ska betala notan att det har någon annan redan gjort.
USA har på ont och gott en helt annan tradition när det gäller landets militära personal. I USA kan man vara fullständigt emot kriget i USA eller Afghanistan, men ändå vara stolt över och mån om amerikanska soldater. Filmen nedan är visserligen en reklamfilm, men man behöver inte ha rest mycket i USA för att ha fått bevittna liknande, faktiska händelser på amerikanska flygplatser och Youtube är också fullt av sådana filmklipp.



Jag tror aldrig att man skulle kunna få se något liknande på Arlanda. I Sverige handlar det snarast om att önska livet ut de soldater "som säljer sig i imperialismens namn", eller någon liknande motbjudande fras som man kan läsa på bloggar, i debattartiklar och insändare vars författare aldrig varit närmare Afghanistan, Tchad, Bosnien eller Kosovo än 21-sändningen av Aktuellt. Mycket få svenska soldater åker till Afghanistan eller liknande för att de vill strida. Desto fler gör de för att de vill göra en insats för de människor som lever där och för att bidra till att förbättra deras levnadsförhållanden. Därför är det ett stort steg att man äntligen har flyttat medaljceremonin för hemkomna svenska soldater i Utlandsstyrkan till Armémuseum istället för Livgardets avskildhet. Förhoppningsvis förläggs ceremonin i framtiden till Yttre Borggården på Kungliga Slottet i samband med Högvaktens vaktavlösning.


Alldeles för länge har etiketten i Sverige varit att en militär varken ska synas eller höras bland "vanligt folk". Det inställningen måste vi alla hjälpa till att förändra. Svenska officerare och soldater arbetar för att skydda allas våra demokratiska rättigheter. Det är ingenting man ska behöva skämmas för. Den som just nu jobbar hårdast för att få bort den stämpeln och verka för ett ökat stöd för soldater och deras anhöriga, som även de drar ett stort lass, är just Johanne Hildebrandt.

Det har idag gått ett år, tre månader och en vecka sedan den svenska veteransoldatutredningen presenterades, utan att Regeringen lyckats prestera någon proposition för att värna de svenska veteransoldaterna.
Liksom Johanne, hoppas jag innerligen att stiftelsen Jespers Minne ska lyckas med sina planer på att starta ett veterancentrum för att stödja de svenska soldater som farit illa och deras anhöriga. Tyvärr verkar än så länge privata initiativ vara de enda initiativen. Är det inte skandalöst?