Äntligen en antydan till veteranpolitik (uppdaterad 20/3 09.30)

Försvarsminister Sten Tolgfors skriver idag på DN Debatt och i sin blogg om den kommande veteranpropositionen. Det är mycket glädjande att det äntligen blir av eftersom det går ett och ett halvt år sedan veteranutredningen presenterades sitt resultat. Sverige har tidigare närmast helt saknat en skyddsnät för att ta hand om veteraner.

Den enskilt viktigaste åtgärden är att fastställa vilken myndighet som bär det övergripande ansvaret för veteraners rehabilitering. Det får aldrig bli så som det blivit för många tidigare veteraner, där man kastats fram och tillbaka mellan myndigheter som alla agerat som alla med alla medel värjt sig från allt ansvar. Därefter följer att staten har ett livslångt ansvar för att ta hand om sina veteraner som den kommenderat ut i krigstjänst.

Dessa frågors lösande är fundamentalt för att i framtiden kunna rekrytera personal till Försvarsmakten. I förlängningen är också veteraners status av vikt för rekryteringen. Därför är det glädjande att man väljer att inrätta en speciell veterandag (29 maj), en ny "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser" och en ny medalj för svenska soldater som blivit sårade. Allt det som nämns i Försvarsdepartementets pressmeddelande är berömvärt, men egentligen ack så självklart och närmast pinsamt att det inte funnits på plats tidigare.

Ett inrättande av ett veterancentrum för att kunna stötta och vårda veteraner och samtidigt ta emot deras anhöriga står högt upp på mångas önskelista och jag hoppas verkligen att det arbete Stiftelsen Jesper Lindbloms Minne åtagit sig, kommer att bära frukt.

Man ska dock komma ihåg att det inte bara är den enskilde soldaten som åker ut på insatser. Det är i högsta grad även soldatens familj, där nu i bästa fall en vuxen* ska ta hand om familjen medan den andra tillbringar ett halvår på insats. Enligt förslag från Försvarsmakten ska normen vara en insats à 6 mån var tredje år och det kombinerat med ett utlandsobligatorium i det nya anställningsavtalet blir det med tiden rätt långa perioder som familjen tillbringar utan den ena föräldern och med ständig oro för vad som händer i insatsområdet. Inom just familjefrågan finns oändligt mycket mer att göra, då svensk lagstiftning idag i mångt och mycket hindra riktat stöd till de anhöriga hemma. Norge är på detta område ett föregångsland inom såväl stöd från samhället till det stöd som lämnas av Forsvaret till de anhöriga. Märk väl, det handlar inte bara om stöd till familjer "på insats" utan även om ett allmänt stöd till familjer för att de ska trivas i den glesbygd som en militär karriär ofta medför. Familjestödet är högt prioriterat i Norge och redan från mil.no:s förstasida kommer man till "Familieweb". I Sverige kan man glädjas åt att Försvarsmakten mer och mer börjat stötta anhöriga till soldater på insats med informationsmöten, men Sverige är fortfarande ett u-land på området, även om man kan se en antydan till agenda i Försvarsdepartementets pressmeddelande. Ett besök på mil.no rekommenderas varmt.

Soldater på insats behandlas samtidigt fortfarande mycket märkligt avseende förmåner. Inför lagstiftningen är en fredsframtvingande insats direkt att jämföra med en tjänsteresa till Rom, eller något annat trevligt ställe. Mycket återstår dock att göra inom det här området. Fortfarande minskas traktamentet till 70% efter tre månader, precis som i all statlig tjänst. Staten räknar med att man efter tre månader kommit mer till rätta på sin tjänstgöringsort och lärt sig hitta till en bra mataffär och att då gjort de nödvändiga inköpen som ett nytt boende medför. Att situationen är helt annorlunda i Afghanistan när man i bästa fall bor på en camp, spelar inte någon som helst roll. Av soldatens traktamente dras också automatiskt 85% bort eftersom staten anser att soldaten faktiskt får fri kost och logi. Att det sedan ofta handlar om att man bor i tält och äter vakuumförpackad mat, istället för helpension i Rom, spelar ingen som helst roll. Under utbildning på Livgardet inför insatsen får den stamanställde officeren arbeta under helt andra villkor än vad som annars är reglerat vid tjänst inom Sverige. Avsteg görs från boendestandard, resor m m utan ersättning för detta. Snarare är det tvärtom.

Jämför man den ersättning som en soldat har i Afghanistan, med en person utskickad av MSB till Haiti är det också himmelsvid skillnad i ersättning där soldatens arbete med livet som insats är betydligt mindre värt. Motsvarande gäller för Kustbevakningens insats i Operation Atalanta utanför Somalia, där förmånerna och ersättningen är avsevärt mycket bättre än som ges åt Försvarsmaktens personal med motsvarande uppgifter. Större risk innebär tydligen mindre ersättning. Är det för att man är dum och godhjärtad nog att ta risken?

För övrigt anser jag som alltid tidigare att tjänstgöring vid internationella insatser helt skulle skattebefrias. Det blir en liten kostnad för staten, men det betyder otroligt mycket, såväl ekonomiskt, som framförallt moraliskt för den enskilde soldaten.


Slutligen undrar jag stilla varför man hela tiden ska göra åtskillnad i statusen för soldater tjänstgörande i Sverige och de som tjänstgör internationellt? Genom att t ex inrätta en "Regeringens belöningsmedalj för särskilt berömvärda internationella insatser", diskvalificerar man automatiskt alla som deltar vid nationella militära insatser. Är det ännu ett led i Långtbortistandoktrinen? Soldat är man oavsett var man tjänstgör. Det viktiga är att man gör sin tjänst för Sverige.

Det är för det man ska belönas och det är alla våra soldater som ska stöttas.


Andra bloggare: Johan Westerholm, Åsa Lindestam, Cornucopia, Allan Widman, Borneo, Fahlstedt
Övrig media: Skånskan,


Uppdatering 20/3 kl 09.30: Man kan också fundera på hur utlandsobligatoriet ska fungera för officerare/soldater som är ensamstående föräldrar. Vem ska ta hand om barnen? Ska staten betala för internatskola eller barnen sättas på barnhem, eller kan man inte vara officer och ensamstående förälder? Det är sällan en situation man väljer själv. I bästa fall finns en annan förälder som man separerat ifrån, men det är långt ifrån aktuellt i samtliga fall.

Uppdatering 21/3 kl 09.00: I Danmark befarar man att fler danska veteraner tagit sin liv efter hemkomsten än vad som stupat sedan 1992 (49) och man anser sig behvöa en helhetsöversyn på veteranomhändertagandet.