Missförhållanden rättas till (uppdaterad 22/7 08.00)

Försvarsminister Sten Tolgfors redogör idag på SvD Brännpunkt för det kommande försvaret. Många av de punkter som tas upp är att äntligen rätta till grava missförhållanden.

Under det senaste dryga decenniets vanstyre av Försvarsmakten har landet helt stått utan krigsplanering. Det har helt enkelt inte funnits några planer för hur man ska försvara landet, och då inte bara vid en storskalig invasion av "Stormakt Röd".

Knappt några av de tiotusentals värnpliktiga som utbildats under tidsepoken krigsplacerades. Det fanns helt enkelt inget krav på detta. Sålunda tillkom också den ytterst imponerande beredskapsgraden R3, där huvuddelen av Försvarsmaktens förband behövde 3 år på sig att inta krigsduglig status. Denna försvarsmakt kan nog bäst sammanfattas med dåvarande försvarsminister Leni Björklunds totala oförmåga att svara på frågan från SvD:s reporter Mikael Holmström, om hur stor Försvarsmakten skull bli efter 2004 års försvarsbeslut.

Ledordet de senaste åren har hela tiden varit centralisering. Allt har centraliserats så till den grad av centralförsvarsstrategin från 1800-talet framstår som decentraliserad. Sålunda kapades också alla mellanliggande staber och ledningsnivåer mellan enskilt förband och Högkvarteret bort. Huvudfotingen blev total och det regionala ansvaret minimalt. Förmågan att leda flera förband i flera insatser samtidigt katastrofal. En talande jämförelse i militära termer skulle vara att man tog bort alla chefer från gruppchefs till kompanichefsnivå på en bataljon och därefter skulle bataljonchefen personligen leda allt ner till granatgevärsomgång.


Försvarsministern har helt rätt i det mesta av det han skriver i debattartikeln. För den luttrad kvarstår dock frågan - Finns det verkligen kostnadstäckning för ambitionen? Alltför ofta är det just det viktigaste som fått stryka på foten för att rädda en undermålig budget, nämligen övningarna. Ett oövat försvar, vare sig det baseras på värnpliktiga eller anställda soldater, är närmast värdelöst.

Den andra reflektionen är att oavsett hur vasst det nya Försvaret än blir, blir det enormt tunnsått. Framförallt om en stor andel ständigt ska vara insatt i en annan världsdel, och det lär inte vara de sämsta förbanden. Georgien provade exakt samma modell, med föga framgång. Då bestod ändå det georgiska försvaret av avsevärt större numerärer än det svenska, med skillnaden att man hade ett kvalificerat luftvärn istället för ett flygvapen.


Att det försvar som nu införs av Tolgfors är ett steg i rätt riktning, råder ingen tvekan om, men det är långt ifrån tillräckligt med de omfattande åtaganden som Solidaritetsförklaringen innebär. Visserligen förväntas inte Sverige längre ensamt hantera hela Sovjetunionen, som försvarsministern påpekar i artikeln. Däremot förväntas vi nu ta ansvar för såväl Sverige som grannländerna även om vi inte står ensamma, så kraven på det nya försvaret är definitivt inte lägre.

Man ska också vara väl medveten om att alternativet till Tolgfors försvar som de rödgröna står för innebär en ytterligare reduktion med 2 mdr kr/år. Det räcker knappast längre.


Övriga: DN, NSK, SR, Aftonbladet


Uppdatering 22/7 08.00: Peter Rådberg har nu en replik till försvarsminister Sten Tolgfors på Brännpunkt. Föga förvånande motsätter han sig nya "dyra" materielinköp och anser att pengarna i så fall borde satsas på att höja säkerheten för soldaterna i Afghanistan. Det kan te sig som en paradox eftersom det i mångt och mycket är just materielen som höjer säkerheten. Transporthelikoptrar är t ex inte helt gratis. Att utveckla en ny generation ubåt kan man inte vänta med tills det är fem år till den förra ska pensioneras. Resultatet av liknande tänk syns tydligt med uteblivna leveranser av Hkp 14. Vad som framförallt skulle kunna höja säkerheten för svenska soldater i Afghanistan och underlätta deras arbete är att öka verkansdelen, d v s skicka ytterligare minst ett skyttekompani. Försvaret har tidigare ansökt om att få utöka insatsens storlek, men fått nej av politikerna. Istället tvingas man nu med täta mellanrum sätta in den s k strategiska reserven som temporär förstärkning.