Efterläge

Stundom blir det lite färre inlägg än vad man kan önska.

Värt att nämna under den gångna veckan är t ex debattartikeln i Kvällsposten av Allan Widman, "Baltikums sak är vår".

"De senaste årens försvarsdebatt har lärt oss att den nationella dimensionen är nödvändig, men otillräcklig. Insikten om att vi inte kan värja oss från säkerhetshot ens långt från landets gränser har tagit oss till Afrika, Asien och ut på de stora oceanerna. Och vi tjänar också den svenska säkerheten väl i Afghanistan och Adenviken.
Men det egna, nära grannskapet bildar en vit fläck på kartan."

Widman ifrågasätter med rätta det svenska engagemanget för våra närmaste grannländer. Ett engagemang som borde vara fullt naturligt med tanke de fina orden och stora löftena i den svenska solidaritetsförklaringen. Av denna har resultatet dock blivit klent. Det är väl känt att de baltiska länderna kämpar hårt med att bygga upp sina försvarsmakter och framförallt har brister inom luftförsvaret. Enda sättet att lösa detta har varit för NATO att bistå sina baltiska medlemsländer med incidentberedskap baserad i Litauen. Med tanke på att Sverige nu minskar Gripenflottan från 130 till knappt 100 flygplan, borde det precis som Widman påpekar finnas möjlighet för ett visst bistånd. Därutöver borde det definitivt finnas utrymme för Sverige att bistå just Baltikum med incidentberedskap till dess den egna förmågan finns.

Varför görs inte detta? Naturligtvis är den stora farhågan vilka signaler ett starkare svenskt stöd skulle sända Ryssland. Även från politiskt håll har det nu (Sälen) erkänts att man inte dimensionerat det svenska försvaret för ett eventuellt ryskt hot. Vad är då meningen med Försvaret om man i planeringen helt negligerar den enda stormakten som finns i Sveriges närhet?

Att sannolikheten för fientligheter mellan Sverige och Ryssland inom överskådlig tid är mikroskopisk behöver knappast nämnas. Ändå är tydligen hotet såpass påtagligt att det hindrar svenska politiker från att föra den utlovade utrikes- och säkerhetspolitiken.