Landets första försvarsblogg hette faktiskt just Försvarsbloggen och drevs av något så "exotiskt" som en kvinnlig, miljöpartistisk försvarspolitiker och tillika en mycket duktig sådan – Annika Nordgren Christensen. Under Försvarsbloggens första år, 2007, presterades inte mindre än 375 inlägg, där flera av inläggen handlade om Annikas arbete i Försvarsberedningen. Det blev också en rad länkningar i inläggen på WW till just Försvarsbloggen.
Man kan lätt föreställa sig hur mycket fördomar Annika mötts av i försvarsfrågor genom åren, men som sedan kommit på skam. Liksom tidigare kollegan i Försvarsberedningen Allan Widman var Annika en mycket hängiven och duktig försvarspolitiker med stora kunskaper om såväl Försvarsmakten som försvars- och säkerhetspolitik.
Sedan Annika lämnade politiken arbetar hon som chef för Newsmill Analys och ses dessutom ofta som moderator i försvarspolitiska sammanhang, nu senast under Almedalen.
Wiseman
---------------------------------------
Fem år
På försvarsgrenarnas tid kunde man som försvarspolitiker mejsla ut en uppfattning om helheten bland annat genom att ta del av respektive försvarsgrenschefs perspektiv och lägga ett eget pussel med hjälp av förbandsbesök. Sedan blev det inspektörer av cheferna och slut med försvarsgrenstidningarna och man skulle bli en Försvarsmakt. Inspektörerna skulle vara taktiska chefer, men de taktiska cheferna finns i insatsområdet och inspektörerna blev ganska anonyma. Det var slut med avvikande uppfattningar i för alla och envar att ta del av. Politiken fick lätt förenklat en enda bild av myndigheten - vilket somliga ansåg effektivt och andra som en riskfylld operation med tanke på långsiktiga konsekvenser av att relevant kritik, alternativa bilder eller för den delen krypskytte mellan försvarsgrenarna kokade på officersmässen men inte i Försvarsberedningar eller Försvarsutskott.
Min poäng med detta är att det fanns ett uppdämt behov av debatt och bikt. I kombination med att så gott som samtliga redaktioner ger försvarspolitiken låg prioritet, samt att alla som vill kan göra sin stämma hörd på en blogg - även anonymt - skapade grogrund för försvarsbloggarnas framgång. Själv startade jag Försvarsbloggen i början av 2007 och var alldeles för generell för att sätta skräck i någon på HKV. Men när Wiseman och några till växte fram med mycket specialiserad kunskap och förmåga över tangentborden var det många internt som började dra öronen åt sig och såg det som subversiv verksamhet. Snart upptäckte dock försvarspolitiker informationsflödet, liksom anställda i FM, stödmyndigheter och de få journalister som bevakar området. Och Försvarsmakten ändrade attityd genom sin proaktiva informationsavdelning.
Stora frågor diskuteras på försvarsbloggarna, men vilken impact har de? Man kan hävda att det är ett slags branschtidningar för redan intresserade och invigda, och att den externa påverkan därför är begränsad. Möjligen kan det vara så, om informationen blir alltför specialiserad och därför svårtillgänglig för beslutande instanser utanför firman, men det betyder naturligtvis inte att bloggandet är irrelevant. Det fyller i så fall en annan funktion än den breda opinionsbildningen och som försvarsbloggare ska man bara bestämma sig för vilket syfte man har med verksamheten för att kunna mäta framgång mot det. Om man vänder på det hela har Försvarsmakten att hantera risken med att fatta förhastade beslut i kölvattnet av information som får snabb spridning, skapar stort tryck och som kanske härrör från ett begränsat perspektiv där man ser ett träd men inte hela skogen.
Som jag ser det lider inte precis Sverige av för mycket försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Tvärt om. Samtliga instanser skulle vinna på en ökad öppenhet och att relevanta aktörer så sakteliga absorberar vad ny teknik innebär för den externa och interna informationshanteringen. Enligt min uppfattning har vi en mycket omogen offentlighet kring försvars- och säkerhetspolitiska spörsmål. Okunskap och upplevt hemlighetsmakeri har ett pris och vi har sett det exempel på hur det kan gå i debatten om bland annat insatsen i Afghanistan och Saudiaffären. Försvarsbloggarna har här en viktig roll även fortsättningsvis.
Varje tid har sin egen version av på vilket sätt FM är nära kollaps, ledningen inget förstår och politiker minst av alla. Om försvarsbloggarna enbart hade ägnat sig åt icke-konstruktivt gnäll hade de snabbt förlorat sin relevans. Framgången hänger på relevant kritik, nya perspektiv och gediget kunnande och det är därför Wiseman fyller fem i framgång och kan se fram emot många till.
Annika Nordgren Christensen
– Inledning
– Gästkrönikör 1: Peter Neppelberg
– Gästkrönikör 2: Erik Lagersten, Försvarsmaktens Informationsdirektör
– Gästkrönikör 3: Cynisk
3 kommentarer:
Annika Nordgren Christensen var miljöpartiets första riktigt kompetenta försvarspolitiker. För den som är intresserad av grön försvars- och säkerhetspolitik rekommenderas hennes bidrag Det var sämre förr i boken Tänk grönt som kom förra året.
Roligt att du läst den texten!
Roligt att du har läst den texten!
Skicka en kommentar