Sökes: Vapenför man eller kvinna med sjöben

Sveriges Redareförening har begärt att Regeringen ska vidta åtgärder för att höja säkerheten ombord på svenska fartyg som trafikerar pirathärjade farvatten, t ex farvattnen utanför Somalia. Från myndighetshåll duckar man dock för frågan och vidtar myndighetsversionen av att råka koppla ner linjen, nämligen att skicka frågan till ett annat departement. Näringsdepartementet har skickat frågan vidare till Försvarsdepartement som hänvisar frågan tillbaka till Näringsdepartementet. Det är klassisk svensk myndighetsutövning och ledarskap anno 2011. Axel Oxenstierna lär sedan långt tidigare rotera så fort i sin grav att man skulle kunna ersätta såväl Forsmark som Ringhals genom att koppla honom till en lämplig generator. Man ska bara komma överens om det är Näringsdepartementet, miljödepartementet eller något av elbolagen som äger frågan och huruvida det ska beskattas om miljövänlig el eller fossil sådan.

Skämt åsido så är detta inte en fråga som staten kommer att befatta sig med. Det är alldeles för politiskt känsligt för svensk politik. Redareföreningen gör klokare i att kontakta någon form av "skarpare vaktbolag" om man vill få resultat, såvida man inte bara vill göra ett politiskt ställningstagande.

Molotov-Ribbentropledningen

Enligt DN är detta öknamnet i Polen på Nord Stream och anspelar naturligtvis på hur Hitler och Stalin delade Polen mellan sig genom Molotov-Ribbentroppakten (uppkallad efter utrikesministrarna). Att Hitler startade VK 2 genom att invadera Polen är väl känt, men att Stalin några veckor efteråt anföll Polen från öster i enlighet med överenskommelsen i MRP, är inte lika väl känt. Det talas heller inte värst mycket om det följande sovjetiska övertagandet i Baltikum, vilket gjorde att tyskarna sedan kom att hälsas som befriare. I den ryska historieskrivningen, som är en fortsättning på den sovjetiska, finns inte VK 2. Där finns istället Det stora fosterländska kriget och det startade då Hitler svekfullt anföll Sovjetunionen sommaren 1941.

Wikileaks släppte i början av veckan information om just Nord Stream, där det visade sig att Putins avsikt var att köra vidare oavsett vilken ståndpunkt Sverige, Polen, Finland och Baltikum intog. Det förvånar knappast någon. Mer intressant är däremot att avstängningen av gastillförseln till Ukraina i början av 2009 var en rysk maskirovka, i syfte att skapa europeisk opinion för just Nord Stream. Ukraina protesterade högljutt mot avstängningen eftersom man betalat gasräkningarna, men utan resultat av förklarlig anledning. För rysk del blev agerandet en win-win situation. Samtidigt som man fick européerna att inse att det säkraste alternativet för gastillförsel skulle vara en ny direkt ledning, kunde man också så slå in en kil mellan Ukraina och Väst där Ukraina nu kunde uppfattas som opålitligt och orsak till uteblivna energileveranser. "Vi vill gärna sälja till er, men ukrainarna stjäl gas och betalar inte för sig så vi är tyvärr tvungna att stoppa leveranserna tills vidare. Vi beklagar det obehag som drabbat er och hoppas snart kunna vrida på kranen igen".

Bloggrannen Cornucopia tar i sin bloggpost från härom dagen upp en annan intressant aspekt, nämligen den stora ryska maktdemonstrationen i form av övningarna Ladoga och Zapad i Sveriges närområde
EU stöd till Sverige kontra gas. Övningarna genomfördes under början på hösten 2009 och var de mest omfattande ryska övningarna sedan muren föll. Det uttalade syftet med övningarna, omfattningen och vad som senare övades skiljde sig många gånger enligt FOI:s rapport om övningarna. Terrorister och banditgrupper, den ryske huvudfienden, opererar sällan med teknologiskt överlägsna luftstridskrafter och för svensk del var det intressant att se de mycket omfattande luftlandsättningar som genomfördes i närområdet, liksom de landstigningar som genomfördes med fartyg flyttade från Svarta Havet. Förr i tiden hade sammandragningar av sovjetiska luftlandsättningsförband och landstigningskrafter av det här slaget föranlett en ordentlig svensk beredskapshöjning med bl a förstärkt incidentberedskap och krigsbasövningar för stridsflygdivisioner. "Av en ren händelse" genomfördes beredskapsövningen Dagny II i området på och kring Gotland just under det mest intressanta skedet av de ryska övningarna.

Drygt en månad efteråt godkände så den svenska regeringen gasledningen Nord Stream och det redan påbörjade bygget accelererade. I bl a Försvarsmaktens Budgetunderlag för 2012 står att läsa följande om Sveriges säkerhetspolitiska situation och situationen i omvärlden (s. 5): Det militära hotet mot Sverige bedöms fortsatt vara lågt. Sverige uppfattas i första hand kunna bli utsatt för politiska, diplomatiska och ekonomiska påtryckningar. Detta innebär dock inte att bruket av militära maktmedel kan uteslutas som del av dessa. Påtryckningarna är inte nödvändigtvis begränsade till konventionella medel och metoder.



Med erfarenheterna från de stoppade gasleveranserna till Ukraina och den opinion som skapades hos de stora gaskonsumenterna, bör såväl Sverige som andra länder, t ex i Baltikum, vara på sin vakt vad gäller hur gasvapnet kan nyttjas i syfte att splittra EU. För svensk del måste vi ställa frågan hur starkt vi kan påräkna stöd från andra EU-länder med stort gasberoende om påtryckningar skulle utövas mot svenska intressen och anpassa vårt agerande, vår säkerhetspolitik och försvarspolitik därefter. Det bästa är naturligtvis att Ryssland knyts starkt till Europa på ett sådant sätt dessa risker undanröjs, men till dess så skett måste man planera för mer obehagliga eventualiteter. Vad som nu bekymrar är den enorma ryska återupprustningen med färdigdatum 2020, samtidigt som Försvarsmakten i bästa fall 2018 har intagit den organisation som ska vara intagen 2014 och som är anpassad i första hand för internationella insatser i lågintensiva konflikter i andra världsdelar.

Reportage från OMLT

SvD innehåller idag ett mycket läsvärt reportage från svensk OMLT i Sheberghan och några av deras strider i Darzab. Striderna betecknades i somras som de mest intensiva strider svenska soldater varit inblandade i sedan Kongo på 60-talet. Försvarsmakten fick utstå en del kritik för att man publicerade en knapphändig information om dessa strider, vilka en av de inblandade betecknade som helvetet på Jorden. Samtidigt kan man inte begära att Försvarsmakten ska redovisa alla detaljer i form av reportage, utan rapporter från fronten blir oftast rätt torra och med rätta så. De ska vara sakliga och Morgonsur ger ett intressant exempel utifrån egna upplevelser. Naturligtvis finns det en gyllene balans och den redovisning som idag görs på Försvarsmaktens sida är rätt bra avvägd för att möta allmänhetens intresse.

Icke desto mindre finns det ett sjävklart intresse för redogörelser såsom de Hildebrandt kan leverera. Det som är intressant i sammanhanget är också den inblandade förbandstypen OMLT, vars uppgift är att stötta afghanska förband med utbildning och råd. I uppgiften ingår också att följa förbanden i strid som mentorer. För den afghanska självkänslan och för att landets säkerhetsstyrkor ska utvecklas är det mycket viktigt att afghanska förband själva får genomgöra uppgifterna, där svenskarna intar en mer tillbakadragen och rådgivande roll. Det är också den vägen man måste vandra om ISAF en dag ska kunna lämna Afghanistan genom att den inhemska styrkorna blivit mogna att själva ta hand om landets säkerhet. OMLT-uppgiften är en av de absolut viktigaste som genomförs av svenska förband i Afghanistan.

Eftersom OMLT hela tiden följer förbanden i strid ökar också riskerna och sannolikheten att hamna i strid. OMLT är den typ av förband som sist kommer att dras tillbaka då alla partier är överens om att Sverige ska fortsätta med en rådgivande roll i flera år framöver. Hittills har svenska förband endast verkat i norra Afghanistan som varit ett lugnare område, men den afghanska 209. kåren som stöttas med svenska OMLT, har varit planerad att rotera ner till södra Afghanistan. För att OMLT-uppgiften ska vara meningsfull måste då de svenska rådgivarna följa med om sådant sker. Är den svenska politiska opinionen beredd på att sådant sker? Den borde vara det, men förmodligen kommer reaktionen som vanligt att vara att "det hade vi ingen aaaanning om".

Intressant är också gruppens användning av flygunderstöd. Afghanska armén saknar i mångt och mycket egna resurser att kunna använda flygunderstöd och måste förlita sig på ISAF-enheter för detta. Det är ett helt korrekt användande, men samtidigt som man konstaterar att det är alldeles för politiskt känsligt att använda svenskt stridsflyg eller svenska enheter för indirekt eld i Afghanistan ifall att civila skadas, går det alldeles utmärkt att använda andra länders resurser av detta slag fastän det fulla ansvaret ligger på svensken som leder in vapeninsatsen. I händelse av vådabekämpning eller skador på tredje part är det svensken som enligt rätten kommer att bära skulden. Reaktionen i Sverige kommer då säkerligen vara samma som ovan beskrivet, "ingen aaaanning". Det gäller att kunna två sina händer. Naturligtvis ska man för den skull inte sluta använda stridsflyg och indirekt eld. De är oersättliga verktyg, precis som beskrivet i Hildebrandts artikel och det är mycket välutbildad personal som genomför uppdraget. Risken är därför minimal att något ska hända, men går ändå inte att bortse från, precis som för all annan verksamhet.

Fler artiklar av Hildebrandts kaliber efterfrågas också. De bidrar till att öka förståelsen för svenska soldaters situation i Afghanistan, oavsett åt vilket håll opinionen går. Att sminka en gris lönar sig sällan.

Läs även Cynisk

Bra pudel

ÖB har nu tagit beslutet att återigen möta Gunnar Anderssons och Johan Palmlövs anhöriga och diskutera utredningen rörande deras död. ÖB kommer också att hemställa om att de anhöriga får ta del av den hemligstämplade utredningen. Den ballistiske experten från utredningen, Sonny Björk, ska också medverka vid samtalet, vilket förhoppningsvis reder ut ett och annat. Redan i Expressen avfärdar han fullständigt TV 4:s tes om att skottskador med diameter 5-6 mm skulle innebära att det var 5,56 mm ammunition som träffade. Åklagarens beslut är också entydigt och var det redan i somras.

Hade Försvarsmakten tidigare gått ut med alla fakta i målet hade man desarmerat det som TV 4 nu anspelar på. Vittnesuppgifter lär tydligen också göra gällande att eld från svenskt håll avgavs först när Andersson och Palmlöv redan låg ner. Hade man redan tidigare släppt utredningen, om så bara till de anhöriga, hade detta desarmerats. Uppgifterna om att svensk militär personal utövat påtryckningar på den döde tolkens familj i syfte att denna inte ska prata med journalister låter inte alls otroliga. Snarast är det ett av flera exempel på en oerhört tragisk och skadlig ledarskapskultur som fått fäste i Försvarsmakten i takt med det senaste decenniets nedläggningar. Detta måste stävjas omedelbart från Försvarsmaktsledningens håll. Försvarsmakten är satt att försvara svensk demokrati där yttrandefrihet och meddelarfrihet är centrala delar våra grundlagar. Det duger inte att man bortser från dessa oavsett om det gäller egna medborgare eller utländska. För att Försvarsmaktens verksamhet ska vara meningsfull måste vi stå för det högre moraliska idealet och att då göra avkall på våra egna grundlagar är fullständigt förkastligt.



Frågan är vem som har vunnit på TV 4:s agerande.

Försvarsmakten har tappat anseende hos befolkningen på i mycket felaktiga grunder. Intressant är däremot de rapporter som nu avhemligats och som finns att tillgå på Nyhetskanalens hemsida. Lessons identified måste finnas tillgängliga för personal med liknande uppgifter. Man kan inte hemligstämpla uppgifter så till den grad att det medför större risk för egna förband p g a att man inte lär sig av misstag än vad risken är att uppgifterna kommer motståndarsidan till godo (har mycket lite att göra med Andersson/Palmlöv-incidenten). Tyvärr kan agerandet rörande den här informationen appliceras på så många andra områden också.

TV 4 har tappat oerhört mycket i anseende hos svensk militär personal då man upplever att kanalen bedriver ett orättfärdigt drev med föga insikt i aktuella förhållanden för förbanden och med enda syfte att skapa tittarsiffror. TV 4:s drev de senaste dagarna har väckt en hel del upprörda känslor bland militär personal i Sverige så till den grad att man på sociala medier börjat diskutera en bojkott av kanalen. Se gärna intervjun med ÖB i lördagens Nyhetsmorgon, där han talar för döva öron.

De största förlorarna är naturligtvis de anhöriga som nu återigen måste ta ställning till vilka uppgifter som är korrekta och vilka som är felaktiga istället för att låta tiden läka sår. Vad hände och varför?


ÖB verkar nu göra det enda rätta. Att lägga alla korten på borden för de anhöriga. Det är en bra, men sen pudel. Låt detta vara en läxa till nästa gång, för den kommer att komma.

Hund söker fodervärd

Bli fodervärd

Ett av de viktigaste redskapen i kampen mot IED:er i Afghanistan är hunden. Såväl Storbritannien som USA har mångårig erfarenhet på området såväl i Irak som Afghanistan. För svensk del tog det flera år innan man äntligen fick tjänstehundar på plats i Afghanistan och de är nu, precis i andra kontingenter, ett viktigt redskap mot IED:er. I Sverige är det som bekant än så länge brist på lämpliga medaljer för mänskliga soldater, men i andra länder har det flera gånger förekommit att hundar medaljerats för sina insatser i krig. Har man haft möjlighet att tjänstgöra tillsammans med hundar vet man vilka otroliga verktyg de kan vara. Hundar har använts i krig sedan långt tillbaka i historien. I modern tid har de använts i bl a de bägge världskrigen och i Vietnam.

IED:er är som bekant det mest effektiva vapnet mot ISAF och amerikanska förband i Afghanistan. Otaliga IED:er och minor har hittats av hundar och flera gånger har det hänt som även hände härom dagen, att såväl hundförare som hund stupade. Andra gånger har det hänt att hundföraren stupat, men hunden överlevt. Föga förvånande har det visat sig att även hundar drabbas av PTSD.

Alla hundar passar inte till tjänstehundar. De ska ha en mycket stark arbetsvilja och förmåga att koncentrera sig på sin uppgift. I Sverige sköts produktionen av tjänstehundar sedan flera år till stor del av Försvarsmaktens Hundtjänstenhet, FHTE. I Storbritannien söker man istället framförallt bland övergivna hundar och problemhundar efter exemplar där man kan få dem att fokusera sin energi på arbete.

Försvarsmakten efterlyser ständigt fodervärdar till sina hundvalpar, vilket innebär att man åtar sig att ta hand om en hundvalp från några veckors ålder till ca 18 mån ålder. Alla utgifter för mat, vård etc betalas av Försvarsmakten. Vid ca 18 mån ålder lämplighetstestas hundarna av personal från FHTE. och risken/chansen är stor att man får behålla hunden, då i regel endast 30 % av hundarna godkänns för utbildning till tjänstehund. Sverige har en mycket hög nivå på militär hundutbildning och de militära tjänstehundarna har i regel högre klassning än polishundar. Den som genomgått utbildning i anti-hundtjänst vet hur svårt det är att bli av med välutbildade förföljande tjänstehundar. Turligt nog är det inte många andra länder där hundtjänsten når samma höga nivå som i Sverige.

Dog rewarded for saving lives in Afghanistan

Varför detta aktiva ointresse? (Uppdaterat 3/3 20.20)

Ekot berättar idag att en sjunken Whiskey-ubåt påträffats 2009 utanför Gotland innanför svensk ekonomisk zon av ett mätföretag. Ubåten ses av flera som intressant, då den kan ha sjunkit till följd av svenska ubåtsjaktinsatser. Försvarsmakten anser dock att det inte finns någon anledning att vidare undersöka ubåten. Man anser att de bilder man sett inte talar att ubåten sänkts av stridsmedel, medan sjömätföretaget hävdar att det krävs ytterligare undersökningar innan man kan fastställa något sådant.

F d ÖB Bengt Gustavsson som ivrigt debatterar ubåtsfrågan och skrivit böcker i ämnet, menar på att det kan röra sig om en av två polska Whiskey-ubåtar som bekämpades med anti-ubåtsgranater utanför Utö 1980 och som sedan ska ha mött upp en undsättande polsk bogersbåt utanför Gotland. Det skulle också kunna vara en förklaring för den bogservajer som Försvarsmakten anser är ett bevis för att ubåten inte blivit sänkt.

Man kan ju tycka att det vore intressant att bringa ytterligare klarhet i ubåtsfrågan, som genom åren alltid varit något som Marinen och Försvarsmakten hånats för. Det intressanta är att det ständigt är ett sådant aktivt ointresse från Försvarsmaktens och myndighetshåll för att forska djupare i ämnet. Uppenbarligen finns det ett antal "gravade hundar"*  i ämnet som inte ska lyftas i dagen. Gustafssons böcker i ämnet avhandlande hans tid som ÖB, strax efter de värsta ubåtskränkningarna, är mycket intressanta och han berättade under förra året att "motståndarsidan" tog förluster under ubåtsjakterna, vilket tidigare aldrig omtalats. För allmänheten är säkerligen också historien med de polska ubåtarna ny. Snart uppnår också våra ubåtsjagande helikopterbesättningar från 80-talet den ålder att tungans band börjar lossna.


Medias sedvanliga panel för försvarsfrågor, Håkan Juholt och Allan Widman, m fl vill gärna se en noggrannare undersökning av den nu funna ubåten. Om inte Försvarsmakten väljer att undersöka ubåten kan man nog tänka sig att Anders Jallai mycket väl kan iståndsätta en sådan expedition. Enligt honom kan det röra sig om en ubåt som anföll utanför Kappelhamnsviken 1980.

Så här 30 år efter händelserna vid Utö kan man ju tycka att det också borde gå att få tillgång till polska arkiv eftersom landet nu tillhör en helt annan militärallians. Enligt den tveksamt tillförlitliga sajten Wikipedia fanns det 4 st polska Whiskeyubåtar, vilka alla hade tagits ur tjänst i mitten av 80-talet. 2007 sjönk en Whiskeyubåt i Nordsjön under bogsering, vilket uppmärksammats en del i media. Om något liknande hade hänt utanför Gotland efter murens fall hade det säkert också uppmärksammats. Försvarsmakten har i regel mycket god koll på vilka fartyg som rör sig i närområdet och bevis för en känd förlorad ubåt efter Kalla Krigets slut bör snabbt kunna framläggas med större trovärdighet än i Ekots intervju. Hände det dessförinnan är det ju rätt märkligt att ubåten är innanför svensk ekonomisk zon och viljan från WP att sälja en nyss utrangerad ubåtstyp på den tiden, lär inte ha varit stor.



Uppdatering 3/3 20.20: SvD:s Mikael Holmström uttalar sig i en artikel om händelsen och i kommentarerna till detta inlägg kommenterar FM Infodirektör.

Vraket saknar enligt några uppgifter periskop och master vilket i så fall skulle tyda på att det är en utrangerad ubåt. Likväl skulle det vara mycket intressant få definitiv klarhet i det hela. Tråkigast är egentligen det inte bringats fullständig klarhet i frågan tidigare.

Det som är mest förvånande nu är att försvarsministern gjort ett uttalande i frågan och att Försvarsmakten nu svängt 180 gr och ska undersöka ubåten närmare. Det verkar som om det förekommer olika uppfattningar om när Försvarsmakten fick kännedom om vraket eftersom man på hemsidan säger sig haft kännedom om vraket i endast tio dagar.


Läs även andra bloggar: Chefsingenjören, Gyllenhaal, Tokmoderaten


* (Refaat El-Sayeed)

När agerar världssamfundet i Libyen?

Till skillnad från Tunisien och Egypten verkar Jasminrevolutionen i Libyen nu gått till regelrätta strider mellan Gadaffiregimen och motståndsrörelsen med insatser av både stridsflyg och markförband. De senare har nu även återtagit städer längs Medelhavskusten från motståndsrörelsen. Det verkar tydligt att Libyen nu kommer att bli en betydligt blodigare och mer utdragen historia än händelseförloppet i grannländerna.

Gadaffi åtnjuter fortfarande stöd från andra "demokratiska" skurkstater som Venezuela, Kuba, m fl. Vitryssland flyger enligt uppgifter t o m in krigsmateriel till Gadaffiregimen och sedan tidigare flyger Gadaffi in legosoldater från andra länder för att slå ner upproret.

Kraven på att det internationella samfundet ska agera växer sig allt starkare, men det är långt ifrån oproblematiskt att göra så, vilket Gadaffi förmodligen känner till. USA och Storbritannien har sedan tidigare sina styrkor hårt uppbundna i Afghanistan och Irak och har mycket lite resurser över för ytterligare en insats. Frankrike och Italien har haft stora intressen i Libyen som dessutom utgjort Frankrikes hittills enda exportkund för stridsflygplanet Rafale. Någon affär nu lär det knappast bli. Det är svårt att se att det ekonomiskt mycket hårt trängda EU skulle mäkta med en militär intervention i Libyen för att stoppa det gryende inbördeskriget. Att gå in med markförband i Libyen är en mycket omfattande operation liknande Irakkriget. Den som ropar på insats av någon av EU:s stridsgrupper har nog inte riktigt insett hur stort Libyen är, omfattningen på det libyska försvaret och framförallt inte de logistiska problemen det innebär att försörja en sådan operation, inte minst när de närmaste grannländerna också skakar i sina grundvalar. Frågan är också vad planen är efter att man fått stopp på striderna och eventuellt fått bort Gadaffi från makten. Vi har redan sett resultaten av bristande återuppbyggnadsarbete i Irak och Afghanistan.

En åtgärd som efterfrågats är att införa ett flygförbud över Libyen, men inte heller detta är lätt att genomföra. Det kommer att krävas enorma mängder stridsflyg för att kontinuerligt kunna upprätthålla en flygförbudszon, inte minst i form av tankflygplan. EU saknar resurserna att kunna uppträda uthålligt över Libyen utan frambasering till Tunisien eller Egypten. Malta är en möjlighet men ligger fortfarande drygt 40 mil från den libyska kusten. Storbritannien har sedan flera år gjort sig av med sin hangarfartygsbaserade jaktförmåga och övriga EU-länder har inte heller någon sådan. Att ens tala om att skicka svenskt stridsflyg är skrattretande. Det blir en droppe i havet. Kvar är som alltid US Navy. Det libyska luftförsvaret är dock inte helt lätt att tampas med då det har en stor mängd hyfsad kvalificerad materiel som skulle kunna ställa till det rejält för intervenerande flyg (diskuteras även hos Chefsingenjören).

Frågan är också hur man ska avgränsa flygförbudet? Vilken typ av flyg ska det omfatta? Med tanke på hur stort Libyen är kommer det också bli extremt svårt att hindra flyg att korsa landets gräns i söder. Hur ska man göra med de stora mängder av civila passagerarflygplan som korsar libyskt luftrum?

Amerikanska resurser är som alltid de mest lämpliga att använda utifrån ett tekniskt perspektiv, men då kommer man till nästa intressanta problem, nämligen vad en amerikansk intervention skulle innebära för stödet till Gadaffi. USA:s rykte är som bekant inte det bästa i regionen och en aktion skulle snabbt utnyttjas av såväl Gadaffi som andra skurkstater. Det är alltid enklast att ena ett sönderfallande land mot en yttre fiende.

Slutligen är också frågan vilka resurser som finns att tillgå för ytterligare händelser i regionen, om t ex Jasminrevolutionen sprider sig till Syrien, Saudi-Arabien och Iran och får fäste där.


Frågan är bara hur länge det internationella samvetet kan hålla emot.


SvD, 2, 3, 4, DN, 2, 3, 4, Aft, 2, 3, 4, Exp, 2, Ssv, GP, BBC,

BU 12 och personalförsörjningen

Under tisdagen släpptes Försvarsmaktens budgetunderlag för 2012, BU 12. Budgetunderlaget (bilaga 1.1) innehåller som vanligt en massa intressant, som t ex att det nu offentliggörs att Hkp 16 blir UH-60M Blackhawk och att insatser utanför närområdet görs med markoperativ prioritering och att för insatser i närområdet prioriteras luft- och sjöoperationer. Ingetdera kommer som någon egentlig överraskning för som har lite insyn.

Mest intressant är dock personalförsörjningen som är Försvarsmakten största utmaning. Löser man inte ut denna spelar det inte så stor roll vilka tekniska system som finns anskaffade.

I inledningen av BU 12 står att läsa att det militära hotet mot Sverige bedöms vara fortsatt lågt, att den ryska militärreformen bedöms vara genomförd till 2020 (640 mdr USD har allokerats för moderniseringen) och att det är av stor vikt att USA bibehåller sitt engagemang i Europa. Lite längre ner (3.1.5) står att läsa om "omvärldsanalyser" som Försvarsmakten låtit göra av allmänhetens uppfattning om Försvarsmakten (omvärldsanalys har tidigare inneburit att man analyserat omvärlden, men den nya betydelsen är tydligen motsatsen. Å andra sidan har tydligen USA ett frivilligförsvar nuförtiden, bara för att för några år sedan ha haft ett yrkesförsvar).

Det är ingen munter läsning. "Den allmänna bilden av Försvarsmakten har tyngdpunkt på de negativa sidorna och Försvarsmakten ses som en verksamhet där ekonomiska neddragningar och förbandsnedläggningar är vanligt förekommande. Myndigheten uppfattas som en statisk, hierarkisk och gammaldags organisation som saknar modern struktur och nytänkande.


Försvarsmakten uppfattas som en spännande men riskfylld arbetsplats med starkt begränsade möjligheter till medinflytande där den anställde kan skickas ut i krig. Att tjänstgöra i Försvarsmakten uppfattas som meriterande, men man vet inte för vad och med vilket värde. En tjänstgöring ses som en kortsiktig aktivitet snarare än en långsiktig lösning.


Försvarsmakten uppfattas som en icke jämställd arbetsplats och kvinnor har aldrig känt sig och känner sig fortfarande inte adresserade av Försvarsmakten.


Det finns sammantaget en stor differens mellan bilden av Försvarsmakten och rekryteringsmålgruppens förväntningar och krav på en modern arbetsgivare, vilket negativt påverkar intresset och ställningstagandet för anställning till det militära yrket. Detta förstärks av att Försvarsmakten inte kan ge ett tydligt arbetserbjudande. Sammanfattningsvis har allmänheten en stereotyp bild av Försvarsmakten och uppfattar inte myndigheten som en potentiell arbetsgivare."

Inte på något sätt muntert och samtidigt mycket av det många varnat för tidigare. Man undrar också hur detta rimmar med den bild av Försvarsmakten som ÖB målade upp i intervjun med Sverker Olofsson i SVT förra veckan.

Under 4.2.4 läser man att omsättning av krigsförbanden ska ske individvis och att GSS/K (populärt: yrkessoldater) förväntas tjänstgöra 6 år. Man får alltså tolka det som att senare ekvationer bygger på att individerna i snitt tjänstgör 6 år. Det känns som mycket av en glädjesiffra då många idag anställda soldater är av åsikten att deras tjänstgöring är något de avser göra i 1-2 år inkluderande en insats för att sedan bli civila. Besvärande är också att man nu bedömer att först sommaren 2012 kan anställning av GSS/T (populärt: kontraktssoldater) ske, då erforderligt lagstöd implementerats. Först år 2018 beräknas hela organisationen vara bemannad med GSS/K och GSS/T.

Detta innebär med andra ord att först 2018 är Insatsorganisation 2014 fullt bemannad, under förutsättning att GSS/K stannar 6 år i snitt. Till 2018 kommer de senast krigsplacerade värnpliktiga soldaterna fortfarande att bemanna många av krigsförbanden. Man ska då också ha i åtanke att de senaste kullarna av värnpliktiga fick betydligt mer rudimentär utbildning än sina föregångare. Det är då på sin plats att ställa frågan huruvida dessa soldater som grundutbildades för tio år sedan kommer att erhålla repetitionsutbildning till de avlösts av GSS/K och /T, eller blir förbanden i vanlig ordning endast pappersförband? 

Under 4.2.9 följer en bra analys avseende varumärket Försvarsmakten. Man måste nu blicka framåt och övertyga ungdomar utan förförståelse i form av värnpliktssystemet och syskon som gjort värnplikten. Lyckas man inte med det är det kört för personalförsörjningssystemet.


"Rekrytering på frivillig grund innebär att Försvarsmakten ska konkurrera med andra arbetsgivare för att attrahera, rekrytera och behålla nya medarbetare. Allmänhet och rekryteringsmålgrupper behöver få en korrekt uppfattning om vad en anställning i Försvarsmakten innebär. Myndighetens kommunikation är ett verktyg som tillsammans med organisationens agerande utvecklar varumärket. Förtroende, trovärdighet och attraktivitet är avgörande för hur Försvarsmakten klarar konkurrensen.


Pliktsystemets påverkan på rekryteringen avklingar efterhand vilket innebär att nyrekryteringar från målgruppen unga med tidigare relation till försvaret genom värnplikt inte blir möjlig. Varumärkesarbetet som sker blir tongivande för hur myndighetens målgrupper uppfattar Försvarsmakten som organisation och potentiell arbetsgivare."

Apropå Personaldirektörens gästinlägg i förra veckan räknar Försvarsmakten 2013 med att ha intagit en organisation med 5700 specialistofficerare samtidigt som antalet officerare sjunkit till 3750 (6.5 - 6.6.3). Totalt ska 3650 officerare ha gått till att bli specialistofficerare. Med tanke på nämnda gästinlägg och den frivilliga konverteringen dyker en rad frågor upp. Varför ska officerarna konvertera? Vad är vinsten? Vad ska de erbjudas för att lockas att konvertera? Hur är finansieringen? Svar utlovas enligt BU 12 till våren 2012.


Mycket intressant är också i missivet till BU 12 att gångna års påtvingade omfördelningar från materielbudgeten till verksamhetsbudgeten, samt "uppkomna" anskaffningar såsom Hkp 16 tillsammans med det faktum att flera viktiga materielsystem faller för åldersstrecket, medför att det efter 2014 finns ett uppdämt materielanskaffningsbehov överstigande budgeten. "Sammantaget är innebörden att Försvarsmakten bedömer att vidmakthållande av insatsorganisation 2014 från år 2015 kommer att behöva ekonomiska investeringar utöver nu liggande planering." Likväl har vi en försvarsminister som ständigt slår sig för bröstet för att ekonomin är i balans. Det är den måhända nu, men vad händer på sikt?


Efter genomläsning av BU 12 blir slutsatsen att det måste understrykas att den organisation som nu redovisas i BU 12 är den organisation vi förfogar över 2020 då det ryska återtagandeprogrammet är fullbordat. Detta är alltså den svenska accelerationen avsedd att möta ett grannland med oklar politisk utveckling under stark militär upprustning.

Förr eller senare, men med eller utan studie? (Uppdatering 2/3 13.20)

Enligt DN vill försvarsministern initiera en beställning av en ny version av Gripen redan nu, medan Försvarsmakten fortsatt vill utreda ett nytt stridsflygplan och istället lägga en mindre materielbeställning, förmodligen i form av en ny materielsystemversion (ung. som att stoppa i lite mer minne i datorn och installera de senaste drivrutinerna. Observera att Ny Tekniks lista är preliminär avseende framtiden). Flygplanen är då fortfarande C/D, men med några nya mindre delfunktioner. Jämfört med övriga stridsflygplanssystem är detta något som där sker regelbundet, ungefär vartannat år, för att införa nya funktioner. Gripen E/F är tänkt att verka på 2020-talet och det vore fullständigt absurt att inte modifiera nuvarande flygplan på 10 år, särskilt i en tid då våra närmaste grannar omsätter sin materiel till en nyare generation.

Köpet av en ny version av Gripen, E/F, är ett svårt beslut. Det rör sig om mycket pengar och framtiden är i hög grad oviss, i alla fall när det gäller säkerhetspolitiska konstellationer. Avseende vilken materiel som kommer att vara aktuell i spannet kring 2025 när Gripen E/F är tänkt att verka är det väl känt vilka materielsystem som kommer att utgöra bredden i omvärldens försvarsmakter. Detta togs i början av året upp i inlägget Luftförsvar på 2020-talet som är menat att bli i flera delar, men tyvärr har tiden trytit. Att Saabs VD Håkan Bushke nu talar om att man redan nu rullar ut en version E/F är snarare att se som en kommunikationsmiss, där Bushke inte insett den politiska värdeladdningen i just denna nomenklatur. Snarare handlar det om ytterligare ett steg i den flerstegsdemonstrator man tidigare flugit.



Tar man inget beslut om att köpa en ny version (E/F) av Gripen tvingas man istället ta beslutet att köpa ett annat stridsflygplan och står då inför de mycket stora merkostnader detta medför i form av att anpassa logistikorganisation, bassystem och ledningssystem. En grov gissning ger vid handen att detta medför kostnader lika stora som för anskaffningen av endast flygplanen. En annan intressant aspekt blir hur kravet på motköpsaffärer i Sverige på 60+ mdr kr ska läggas upp? Detta var en av aspekterna som fällde ett svenskt inköp av C-17. Det är inte för inte som Saab nu fått i uppdrag att ta fram ett planerings- och utvärderingssystem för den nya taktiska UAV:n, fastän det finns redan välutvecklade och sedan många i år i strid beprövade sådana. Vad blir motköpen för Hkp 16 om 4,7+ mdr kr?

Stora beslut som dessa kräver egentligen en kvalificerad utredning av det svenska luftförsvarssystemet. Den senaste gjordes i slutet av 60-talet där världsbilden var helt annan. Denna utredning gav oss det bassystem som vi idag helt har raserat och det ledningssystem som är nästintill raserat. Den visionerade också ett starkt luftvärn, vilket omvandlades från medelräckviddigt till korträckviddigt genom köp av RBS 70 på 80-talet istället för ytterligare RBS 77 (enl f d ÖB Bengt Gustafsson) då 70-systemet var svensktillverkat. Ett bra system, men inte i närheten av att lösa samma uppgifter, men som sagt svensktillverkat.

I Kista norr om Stockholm hos FOI ligger Flygvapnets Luftstridssimuleringscentrum, FLSC. Det är en stor datorhall med ett antal sammankopplade simulatorer som skulle få spelnördar att dregla av avund. Anläggningen nyttjas både till forskning och av Flygvapnet för att öva sina piloter framförallt i BVR-strid. I mångt och mycket är det förmodligen just FLSC-anläggningen och arvet från JA 37-tiden som sett till att svenska piloter håller så hög klass inom just detta för ett luftförsvar så viktiga område, när övningstiden så drastiskt skurits ner liksom ledningssystemen. Det må låta konstigt, men en fullständigt simulerad datorvärld är det närmaste man kan komma den skarpa striden. I den datorsimulerade världen får man direkt kvittens på om roboten träffar eller inte, vilka manövrer som fungerar och inte och hänsyn till civil flygtrafik, övningsområdesgränser behöver inte tas. Framförallt kan skeendet hela tiden följas utifrån och deltagande kan samlas efteråt för uppspelning för noggrann uppföljning av vilka faktorer som medförde framgång respektive nederlag.

Det ger då också mycket stora möjlighet att bedriva studier på nya vapensystem inför inköp, studier av allehanda hotsystem och även studier av egenskaper hos flygplan. Bara för att reglagen antyder att det är en JAS-cockpit behöver inte det som flygs vara en JAS. Det kan ju lika gärna vara en Eurofighter. Det sistnämnda fick besökare från ett annat land erfara vid ett attachébesök i anläggningen, när man då möjlighet gavs snabbt hoppade i en kabin och slet upp ett block med flygprofiler. Här skulle det minsann provas vad JAS 39 förmår. Efter ett antal minuter av vild flygning och frenetiskt antecknande av värden, avslöjade personalen för dem att de flög ett helt annat flygplan och dessutom en öppen modell. Snopet.


I samband försäljningen av JAS 39 till andra länder har man även sålt tid i FLSC till dess nationer, där Tjeckien varit det land som bäst tagit till sig anläggningen. Man har lagt mycket tid i FLSC och använt anläggningen för att utveckla ny stridsteknik som man sedan med framgång applicerat på NATO-övningar. Man blev så nöjd med FLSC att man nu bygger en egen anläggning i Tjeckien.
Mycket talar för resultatet samma som vi övergav 1999.


FLSC är mycket intressant i sammanhanget med anskaffning av ett nytt stridsflygsystem och inte minst en Luftförsvarsutredning. Här ges alla de möjligheter som behövs för att studera och utvärdera nya egenskaper hos flygplan, luftvärn och ledningsystem. Även om vissa möjlighet ges att studera bassystem och övrig logistik får dock huvuddelen av dessa aspekter studeras i andra lämpligare system. FLSC:s plats i utredningarnas tjänst torde vara given, men intresset från Försvarsmaktens sida att nyttja anläggningen till detta har varit minst sagt svagt, märkligt nog. Det är heller inte någon högoddsare att en studie skulle komma fram till att de behov av ledningssystem och bassystem vi i Sverige har i framtiden är mycket, mycket snarlika vad vi lade ner i början av 2000-talet (och som nu Thailand köpt en variant av).

Med tanke på hur nära verkligheten FLSC är, är det också mycket märkligt att inte fler beslutsfattare inom såväl Försvarsmakten, som i försvarsutskott och även tidigare beredning tagit tillfället i akt att besöka anläggningen för att se vad svenska flygstridskrafter klarar av utifrån dagens förutsättningar. Det torde vara själva grunden i att kunna diskutera framtiden och framtida behov att få en ofiltrerad bild av verkligheten. Med den bakgrunden blir synpunkter på delsystem som motorer, radar, beväpning m m betydligt trovärdigare.


Det är måhända inte rätt läge just nu att ta ett beslut om anskaffning av nästa version av Gripen. Ju längre det dröjer, desto mer funktioner finns tillgängliga, men samtidigt blir existerande materiel alltmer förlegad. Resultatet får absolut inte bli detsamma som det blev på helikoptersidan, luftstridsledning, eller åt det håll som det nu tyvärr lutar åt även avseende korvetterna. Beslutet står till syvende och sist emellan om vi vill betala en summa för att få en bredd av egentuvecklade och för svenska förhållande anpassade flygplan, eller om vill betala samma summa och få en bråkdel så många flygplan och därutöver betala en lika stor summa för att bygga om logistik, bassystem och ledningssystem. Detta oavsett om beslutet tas idag, eller om några år. Först måste dock behov och detaljer studeras innan en beställning kan läggas.


Tidigare inlägg i ämnet:
LFS-2025
Dags att välja väg (om kostnaderna att vidareutveckla inhemskt eller köpa helt nytt)

Andra bloggar:
Chefsingenjören
Allan Widman


Uppdatering 2/3 13.20: Expressens ledarredaktion förenklar saken mycket, mycket grovt och ensidigt. Det brukar bli roligare så. Men knappast rätt.

"Det är vansinnigt att fortsätta på den industristödjande, neutralitetslogiska, gamblerirrationella Jas-vägen. Använd C/D-planen tills deras tid är ute. Köp sedan plan på den internationella marknaden, som ett normalt litet land."

Ska vi följa Expressen råd kommer det som ovan nämnt att medföra mycket stora kostnader för att ställa om Flygvapnet till att fungera med detta flygplan. Frågan är också vilket flygplan Expressen har hittat som är så billigt att det motiverar ett inköp. Eftersom C/D faller för modernitetsstrecket inom några år blir det intressant att försöka hitta de åtskilliga miljarder kr som kommer att krävas för detta ändamål. Beslut om inköp behöver ju dessutom fattas rätt snart om inte ett avsevärt förmågeglapp ska uppstå. Därtill ska användningen finansieras och när driftskostnaderna ligger mångdubbelt högre än för Gripen, blir det också en intressant nöt att knäcka.

PR-stöd till Libyen?

Sent igår kväll kunde man via TT läsa att den svenska Tp 84 Hercules som sänts till Malta för att kunna bistå i evakueringen av svenskar och andra ur det oroliga Libyen, förstärks med en PR-resurs. Det handlar då inte om Lilla Aktuellt eller Försvarsmaktens Combat Camera, utan om 4 officerare/soldater ur Flygbasjägarskolan och personnel recovery-förmåga.

Under den strategiska time-outen när Flygvapnets bassystem monterades ned minskade självklart också behovet (det upplevda, men inte verkliga) av säkerhetsförband för att skydda svenska flygbaser. Flygbasjägarna såg då i det stora behovet av personnel recovery i konfliktområden möjligheten att till en ny uppgift och säkrad fortlevnad och är idag rätt duktiga på uppgiften. Med PR menas att undsätta och hämta hem personer som är saknade eller blivit fast i ett oönskat område. Historiskt handlade det främst om att plocka hem nedskjutna piloter, men har genom åren med varje enskild soldat och civilperson ökade värde kommit att omfatta all personal. I Försvarsmakten genomförs utbildningar för såväl militär som civil personal i hur man ska agera för att kunna bli undsatt.

När det meddelades att Sverige skulle skicka en Hercules till Malta, något sent som vanligt, undrade man varför inte man valde att även nyttja den PR-resurs som finns i beredskap i bl a NBG 11. Bra att så sker, även om Försvarsmakten inte själv tagit upp det på sin hemsida.