Illavarslande om folkets uppfattning om försvaret

TV4 presenterar idag en undersökning om svenska folkets uppfattning om svensk försvarsförmåga. Det är ingen glädjande läsning då endast 6 % tror att Sverige kan försvara sig mot ett militärt angrepp.

Allt är dock en fråga om definitioner. Hur omfattande är ett militärt angrepp? Talar vi en fullskalig invasion eller det mer begränsade avståndsangreppet, liknande det som lär ha övats under "ryska påsken"?

Oavsett vilket verkar det nu ha börjat gå upp för många svenskar att kejsaren trots allt har vissa problem med skräddaren och för att avhjälpa en brist gäller det att man först identifierar och erkänner att det finns problem.

Riktigt så långt verkar tyvärr inte försvarsministern kunna sträcka sig. På frågan om svenskarna har en felaktig bild av försvarets förmåga att försvara Sverige i TV4:s intervju, svarar ministern med ett kroppsspråk som uttrycker en stor trötthet över frågan:

"Framförallt tror jag det är en missuppfattning om vad Sverige ska försvara sig emot. Det finns inget hot om ett militärt väpnat angrepp direkt mot Sverige. Det är osannolikt."

Sannolikt är nu ministern ordentligt pressad att få ordning på sitt fögderi som nu starkt bidrar till att sänka Alliansens trovärdighet. Det ursäktar ändå inte den bristande logiken i svaret. Av ministerns uttalande kan man nämligen härleda att Försvarsmakten inte behöver kunna försvara Sverige mot ett
väpnat angrepp, varvid man kan ifrågasätta varför vi överhuvudtaget ska behöva ha en försvarsmakt. Samtidigt förklarar det helt regeringens ointresse för försvars- och säkerhetspolitik.


Det allvarligaste frågan om försvarets förmågor är att svenska folket verkar förvänta sig mer försvar än vad regeringen verkar kunna erbjuda och inte alls uppskattar de nya kläder som man påstår sig sy upp och som på pappret kvalitetssäkrats av den nordatlantiska skräddarföreningen NATO:s råd för sömnadsmönster (det vill säga den värdering NATO gjort av regeringens planer för svensk försvarsorganisation när och om en ny insatsorganisation kan ha intagits 2014, vilket numera är skjutet till början av 2020-talet – om någonsin).

Nu befinner vi oss i en situation där man från många håll inom Försvarsmakten gång på gång påpekat de brister och problem som föreligger och med förslag på förändring, men fått kalla handen. Svenska folket verkar ha fått en aning om att problem finns som behöver lösas. Till dess regeringen når samma insikt kommer dock inget att hända. Frågan är om det kommer att hända innan valet. Skulle fler händelser likt ryska påsken komma till allmän kännedom riskerar annars just den försvarspolitik som statsministern klassat som ett särintresse att helt stjälpa regeringens möjligheter att vinna ett val till.

SvD, Ltz, SvD

Gästinlägg: Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

Signaturen Grodman har under våren kommit med ett antal gästinlägg. Det nedanstående avhandlar den senaste veckans stora nyhet, "Ryska påsken" och kan sägas ta avstamp i §2 i förordning (2007:1266) med instruktion för Försvarsmakten.

Försvarsmaktens devis är sedan något år tillbaka "Vi syns, vi verkar, vi respekteras". Den gångna veckan har inneburit att vi nu officiellt kan sätta upp problemet "Ryska påsken" ≠ (vi syns, vi verkar, vi respekteras). Det är hög tid att göra något åt detta.

Wiseman


––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

Ryska påsken – Sverige har förändrats mer än Ryssland sedan 2009

“From what I have seen of our Russian friends and Allies during the war, I am convinced that there is nothing for which they have less respect than for weakness, especially military weakness.”

Citatet av Winston Churchill kommer från en annan tid, men tänkandet inom Rysslands militära och politiska ledning följer även idag andra maktpolitiska tankebanor än vad många svenskar kan föreställa sig.


2009 genomförde Ryssland de stora övningarna Zapad 09 i Vitryssland och i enklaven Kaliningrad samt Ladoga 09 vid sjön Ladoga nära gränsen mot Finland. Övningarna genomfördes ungefär samtidigt och man övade olika offensiva uppträdanden i stor skala, som exempelvis landstigningar, pansar-, kryssningsrobots- och flyganfall.

Parallellt med dessa övningar initierade dåvarande insatschefen Generallöjtnant Anders Lindström beredskapsövningen Dagny II. Scenariot för övningen var att ett brandskadat ryskt landstigningsfartyg hade sökt nödhamn på norra Gotland och att dess skärrade ryska officerare hade gått iland med sina soldater i hamnområdet. För att hantera och stabilisera denna fiktiva kris skickades ett sammansatt förband till Gotland. Ca 800 man flyttades över till ön och ca 700 man aktiverades i Stockholmsområdet.



Jämfört med de ryska övningsscenarierna i Zapad och Ladoga 09 kan det svenska scenariot närmast beskrivas som gulligt, men det var ett mycket bra scenario på det viset att det både var realistiskt och väl avvägt gentemot vad det svenska försvaret kunde klara av.

Dagny II omfattade merparten av alla gripbara soldater i Sverige vid tidpunkten, och många av soldaterna, som var värnpliktiga, hade vid tillfället en mycket grundläggande utbildningsnivå men övningen visade att man i alla fall kunde genomföra krishantering.

Zapad återkommer vanligtvis vart fjärde år, och Ladoga lite oftare, och de är de största övningarna i det västra militärdistriktet. 2009 genomfördes de samtidigt. 2013 genomfördes däremot Ladoga 13 vid påsk och Zapad 13 kommer att genomföras i september. Man kan tänka sig att motivet till att övningarna är tidsseparerade i år är att militärledningen och Putin ville genomföra en överraskande beredskapskontroll parallellt med Ladoga 13, vilket man också gjorde genom att skicka 7 000 man mot Svarta Havet med bara timmars varsel till befälhavarna, samtidigt som Ladoga 13 genomfördes i full skala vid finska gränsen, och ungefär samtidigt som detta valde den ryska militärledningen även att oväntat genomföra en övningsflygning mot svenska gränsen.

Att tidsseparera övningarna, och att åtminstone i Ladoga 13:s fall parallellt genomföra en stor beredskapskontroll i annan riktning visar tydligt den ökade intensiteten i det ryska övningsmönstret som ofta omnämns i debatten.

Vi får se vad som händer i september, men det är möjligt att Ryssland även då genomför en större beredskapskontroll parallellt med Zapad 13. I så fall troligtvis med fokus på flygstridskrafter eftersom Zapad kommer involvera en stor del av markförbanden med hög beredskap samt Östersjöflottan, och man vet aldrig, delar av den eventuella beredskapskontrollen kanske sker med flyg över Östersjön och i närheten av Sverige likt anfallsövningen i påskas.

När nu Ladoga 13 genomförts berättade, uppseendeväckande nog, insatschefen Generallöjtnant Anders Silwer i en intervju med Expressen att han inte kände till att Ryssland skulle genomföra denna övning, men på sin presskonferens senare berättade han att det visat sig att kunskapen fanns i andra delar av Försvarsmakten. Frågan man tyvärr kan ställa sig är om individerna under Anders Silwer som planerar den ”kontinuerligt anpassade” incidentberedskapen kände till den välannonserade ryska storövningen.

Skillnaden i svenskt uppträdande parallellt med de ryska övningarna mellan 2009 och 2013 är hur som helst hittills slående. 2009 använde vi hela vår lilla och symboliska styrka till att visa att Gotland, trots att ön är obemannad ändå är svensk, och att vi tar ansvar om något militärt missöde skulle inträffa på vårt territorium. Man kan också gissa och hoppas att Sverige under de ryska storövningarna 2009 hade incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt, men oavsett så innehöll åtminstone Dagny II JAS-insatser på Gotland.

2013 däremot, var försvarsmakten helt inaktiv under Ladogaövningen, till den milda grad att vi inte ens hade beredskapsjakt någonstans i Sverige på Långfredagsnatten, något som det påpekats i debatten att Ryssland förmodligen visste och därför initierade en anfallsövning mot Sverige just då. Något som höga ryska officerare respekterar väldigt lite är undermålig militär beredskap. Kanske kände sig till och med de ryska planeringsofficerarna förnärmade av att Sverige inte reagerade på ett relevant sätt mot den ryska storövningen, men de kände sig i alla fall stolta när de genom vad Wilhelm Agrell skulle kallat ett ”verifierande underrättelseexperiment” kunde visa för sina chefer att det ryska underrättelsesystemet fungerar och att Sverige har tappat en del av sin kapacitet eller snarare politiska vilja till genomtänkt och underrättelsestyrt militärt uppträdande på vårt eget territorium sedan 2009.

Detta misslyckande i att ”anpassa beredskapen” efter underrättelser sker dessutom samtidigt som Försvarsmakten via Regeringens senaste direktiv måste göra neddragningar på kvalificerad personal både på Högkvarteret och i den Militära Underrättelsetjänsten.

Det är på flera sätt farligt och internationellt pinsamt när Sverige visar sin oförmåga samtidigt som NATO går upp med incidentflyg över Baltikum. Som internationella tidskriften Jane’s Defence Weekly’s chefredaktör Peter Felstead sa till TT så är det internationellt sett unikt att Sverige inte alltid har jaktflyg i incidentberedskap, och NATO har exempelvis arbetat målmedvetet med sin incidentberedskap i Baltikum de senaste åren för att dämpa det offensiva uppträdandet av ryskt flyg där. Direkta ryska kränkningar av Baltikum har förekommit men, som det verkar, avtagit i takt med att NATO:s baltiska incidentberedskap blivit bättre och snabbare på att reagera.

Förutom medvetna kränkningar är dessutom risken för militära olyckor, likt vad som övades i Dagny II, en viktig aspekt som Sverige dygnet runt måste ha beredskap för. Olyckor är helt oförutsägbara och kan lätt bli gränsöverskridande. När de inträffar gäller det att vi har beredskap för att situationen inte snabbt ska förvärras. Stridsflyg som får akuta haverier hamnar lätt på fel lands territorium även om de avsett att uppehålla sig i internationellt luftrum. Ett bra exempel på detta var när ett ryskt stridsflygplan störtade i Litauen 2005 och orsakade mycket aggressiv rysk retorik mot det lilla grannlandet.

Litauisk soldat vaktar i Litauen havererad rysk Su-27

Vad hade Sverige kunnat göra om ett ryskt stridsflygplan störtat på, eller i territorialvattnet vid Gotska Sandön på Långfredagsnatten?

Vi kan ju knappast säga nej till att Ryssarna drar igång en egen militär räddningsoperation på svenskt territorium om inte vi hinner göra det först. Om det inte finns svensk incidentberedskap direkt att tillgå kommer ryska stridsflygplan börja leta efter sin egen pilot i Sverige. Det vore nog inte heller lämpligt för Stockholms eller Gotlands Landsting att skicka sin räddningshelikopter till området samtidigt som det svärmar av ryskt stridsflyg där..

När brittisk incidentberedskap i förrförra veckan eskorterade ett SAS-flygplan som slutat svara på radion till ett flygfält i Skottland så var det ett rutinuppdrag i deras ögon. Ska vi be något annat land om hjälp, Ryssland till exempel, nästa gång det händer i Sverige? Nej, två JAS dygnet runt måste av många olika orsaker ses som ett kontinuerligt minimikrav.

Uppenbart är att oavsett vad Anders Silwer och Carl Bildt säger, så hade nog rätt agerande under påskhelgens Ladogaövning varit att ha kontinuerlig incidentberedskap med jaktflyg samt helst att tillfälligt flytta fram den till Försvarsmaktens beredskapsflygfält i Visby eller Uppsala för att korta ner reaktionstiden samt befinna sig närmare skeendet och visa närvaro ”i provinserna”. En liten beredskapsövning hade uppenbarligen även varit motiverad under Ladoga, exempelvis i Stockholms skärgård eller på Gotland.

Varför ser vi då ett så radikalt annorlunda uppträdande av Försvarsmakten 2013 jämfört med 2009? Svaret är enkelt. Då hade vi gripbara soldater i form av värnpliktiga. Idag har vi en organisation som är mycket ansträngd personalmässigt.

I vår ovilliga och ointresserade Regering har det dessutom inte funnits incitament till reaktivt agerande tidigare eftersom det ryska uppträdandet fram tills de nyliga läckorna hållits skiljt från debatten genom hemligstämpeln. Även NATO hade en viss startsträcka från Baltstaternas NATO-medlemskap 2004 till dess att offentlig debatt och oro över kränkningarna i framför allt Estland och Litauen gjorde det nödvändigt för dem att spetsa till incidentflygets uppträdande mot de offensiva ryska flygföretagen runt 2005. Sveriges Regering slår däremot rekord i lång startsträcka och inkonsekvensen i säkerhetspolitiken är tydlig när relevant reaktivt svenskt uppträdande tycks ha försvunnit sedan 2009.

I september under Zapad 13 i Kaliningrad hoppas jag att Sverige vänligt och tydligt visar Ryssland att svenskt luftrum och obemannade svenska öar inte är ett säkerhetsvakuum som behöver fyllas av någon annan. Gör vi inte det kanske Ladoga 17 innehåller moment där ryska överljudsbombare faktiskt flyger rakt över någon liten obebodd svensk sandö mitt i havet, och inte bara vid sidan av den.

Grodman

Vilja vs förmåga

Ett axiom när det gäller att bedöma sina eventuella framtida motståndare är att inte fokusera enbart på uttalad politisk avsikt utan att istället mer se till förmågan. Vad kan aktören åstadkomma med de medel som vederbörande förfogar om viljan skulle finnas?

På Twitter rapporterar Skipper just nu "vårt flyg i luften". Det är söndag och klockan är halv åtta och Skipper blir överflugen av en rote JAS 39 på ostlig kurs. Detta tjänar som god illustration till det ovanstående. Efter att svensk försvars- och säkerhetspolitiks yttersta instrument i veckan avslöjats med byxorna nere av monetära skäl verkar det nu ha skett en snabb politisk viljeförändring. Försvarsmakten har haft förmågan att upprätthålla jaktincidentberedskap även dygnets mörkare timmar och helger, men viljan att betala för detta har saknats. Helt plötsligt finns nu viljan och en snabb omsvängning var därmed möjlig.

Ur denna synvinkel bör vi även se den ryska militära upprustningen med huvudsaklig fokus på det västra militärdistriktet (dvs Sveriges och Nordens närområde). Viljan och avsikten må ej finnas idag alternativt är något grumlig. Har man väl förmågan kan det gå mycket snabbt att ändra avsikten.

Det kan naturligtvis vara så att de flygplan Skipper berättar om är del av en övning, men jag håller det för otroligt. Förhoppningsvis har nu Sverige en mer omfattande incidentberedskap än vi inledde veckan med.


SvD:s Jan Blomgren är en av dem som förväxlar hot och förmåga

Ett lackmustest av Sverige (uppdaterat 29/4 13.05)

I den mycket sevärda dokumentären om Palme uttrycker Carl Bildt om utrikespolitiken på 70- och 80-talen under Palme att man aldrig fick utrycka kritik eller fördömande mot Sovjetunionen och övriga diktaturer i Östeuropa utan Palmesverige kunde bara agera utrikespolitiskt i frågor i andra världsdelar.

Det var inte utan att uppleva en viss déja-vu jag i vintras såg den nuvarande utrikesministern uttrycka detta. Faktum är att vi idag befinner oss i en mycket snarlik situation.

Idag är dock diktaturerna i Östeuropa hädangångna liksom Sovjetunionen. Däremot har vi fått en nytt starkt och odemokratiskt land i vårt närområde i form av Putins Ryssland. En närmast autokratisk stat vars framtida ambitioner till stor del verkar bygga på militär rustning och kraftspråk mer än ekonomiska och sociala reformer. Liksom situationen med regeringarna Palme under det kalla kriget verkar Sverige inte ha något manöverutrymme gentemot Ryssland om man får tolka svensk utrikespolitik.

Följer man svenska regeringars utrikesdeklarationer ett antal år tillbaka i tiden finner man att de är märkligt milda gentemot Ryssland jämfört med situationerna i Vitryssland och Ukraina, trots att situationen där i många fall är jämförbar eller värre.

Sedan sommaren har vi bjudits på betydligt fler exempel, men då inom det säkerhetspolitiska området. Ett är den dåvarande ryske generalstabschefen Makarovs besök i Finland och sedan Sverige. I Finland gjorde Makarov det mycket tydligt vad han och Ryssland anser vara ryskt intresseområde och vad man anser att de nordiska länderna ska göra och inte göra. Medan Finland uttryckte sin ståndpunkt offentligt var det pinsamt tyst från svenskt håll. Ett annat område där den svenska tystnaden varit pinsam är de ryska "agentlagarna" där biståndsorganisationer och medborgarrättsorganisationer sedan förra året måste registrera sig som "utländska agenter".

Det mest flagranta exemplet är dock ”ryska påsken”. Statsminister Reinfeldt har hittills inte yttrat ett ord i frågan, men kallar däremot till presskonferens för något som han som djurgårdare tydligen anser vara ett allmänintresse mer än ett särintresse, nämligen att Djurgårdens tränare och ordförande valt att avgå efter hot. Med andra ord fotboll. Nog för att utvecklingen kring svensk toppfotboll och de svansar som står för denna utveckling är mycket oroväckande för samhället. Prioriteringen blir ändå märklig när statsministern håller helt tyst avseende händelser som för svensk politisk handlingsfrihet är mycket bekymrande.

Minst lika dålig smak får man av utrikesminister Carl Bildts tystnad gentemot de ryska övningarna med tungt bombflyg i svensk flyginformationsregion och hur han försöker översläta den icke-existerande jaktincidentberedskap genom att försöka få det att framstå som att det var ett medvetet val. Tystnaden är dock inte lika massiv i andra länder utan Bildts kollega i Polen går däremot ut och fördömer det ryska agerandet (Lars Gyllenhaal har också en länk till en polsk analys av ryska påsken).

Uppenbarligen är den svenska utrikespolitiska handlingsfriheten gentemot Ryssland kraftfullt begränsad. Det bådar inte gott. Är vår handlingsfrihet redan i djupaste fredstid så pass begränsad betyder det att redan nu har rysk DIME* haft framgång. Baltikum ska nog inte vänta sig alltför mycket solidaritet från Sverige om det skorpar till sig.

Den ryska påsken var inte bara ett lackmustest för svensk beredskap utan även för svensk utrikes- och säkerhetspolitik.



*DIME är ansträngningar inom områdena diplomati, information, militär och ekonomi som används av en aktör för att påverka en annan på den internationella arenan. Bäst resultat anses uppnås ju fler av områden som samordnas.


Se även The Atlantic Council om ryska påsken.

SvD, BT, NA, UNT, AB

Uppdatering 29/4 13.05: Nu kommer enligt SvD även reaktioner från Estland på "ryska påsken".

Pinsamma brister döljs bäst med hemligstämpeln

Enligt SvD är försvarsminister Karin Enström bekymrad över att Försvarsmakten läcker vad hon anser är hemliga uppgifter. Som jag skrev i det första inlägget om "ryska påsken" skulle det inte förvåna mig om det kommer att leda till en undersökning huruvida sekretessbrott har begåtts i samband med att SvD delgavs uppgifterna om den ryska övningen.

Frågan är dock vad som gynnar Sverige och svenska skattebetalare mest i längden. SVT kunde igår berätta att Sverige endast har jaktincidentberedskap 60 timmar per vecka (motsvarande 36 % av tiden), vilket är en nedgång mot tidigare då beredskap fanns 80-90 timmar. I en intervju med SVT berättar också SvD:s Mikael Holmström att detta framförallt är dagtid.

Det här leder oss återigen in på ämnet för vem hemligstämpeln egentligen sätts. Att svensk incidentberedskap idag endast flyger/finns tillgänglig ca 60 timmar per vecka är inte på något sätt okänt för andra nationer. Det har man utan någon som helst tvekan mycket god kännedom om genom radar- och signalspaning och har därmed kunnat fastställa en normalbild för det svenska flygvapnets och framförallt incidentberedskapens uppträdande. Det kraftigaste beviset för detta är just "ryska påsken" när Ryssland aktivt verkar ha valt en tidpunkt där jaktincidentberedskapen normalt inte verkar.

De enda som är berörda av hemligstämpeln är därmed de som är betjänta av att ha en fungerande incidentberedskap, det vill säga svenska folket. Man har levt i tron att det funnits en heltäckande incidentberedskap med jaktflyg som kunnat gå upp och möta till exempel hot liknande 11:e september 2001, vilket inte varit fallet. På Försvarsmaktens hemsida kan man ännu idag läsa att jaktincidentberedskap finns dygnet runt.


Ska då inte information om incidentberedskapen vara hemlig? Jo, det finns självfallet en stor mängd information som bör vara hemlig. Johan Wiktorin listar på Kungliga Krigsvetenskapsakademins blogg en rad sådana faktorer. Framförallt måste man hemlighålla kommande verksamhet, beredskapstider och på vilken bas jaktincidenten, i Försvarsmakten kallad "fisken", ska vara baserad då det påverkar insatstider i olika intresseområden. Likaså kan det finnas skäl att inte starta under beredskapstid för att inte röja hur man inhämtat information. Det förutsätter dock som sagt att det finns en beredskap från första början.


Åter till hemligstämplandet. På hemsidan signalspaning.se återfinner man idag ett ljudklipp som en radioamatör uppfångat när "fisken" anflyger för att identifera ett antal okända flygplan som flyger i svensk flyginformationsregion. I kommunikationen hör man klart och tydligt hur piloterna rapporterar ögonkontakt ("tally") med en A-50 Mainstay och 2 Su-27 Flanker på en position mitt mellan Gotska Sandön och Ösel, vilket torde vara i svenskt FIR. Vad är då anmärkningsvärt med detta? Jo, sedan flera år har uppmärksammats i samband med den så kallade NBF-härvan att flygvapnet saknar krypterade sambandsmedel, vilket betyder att vem som helst med en flygradio kan lyssna på kommunikationen i såväl fred som krig. Liksom datalänkarna och andra krypterade sambandsmedel så avvecklades dessa i mitten på 00-talet, "då nya system snart skulle införas". Att så ännu inte har skett vad avser talradio är uppenbart, medan situationen med datalänkarna till stor del avhjälpts genom att den amerikanska Länk 16, som är standard inom NATO och partnerländer, har införts i Flygvapnet.

Ett antal av de uppståndna förmågeglappen på ledningsområdet, framförallt inom Flygvapnet, uppmärksammades i bloggosfären för några år sedan och dessa frågor drevs sedan hårt av bland andra Allan Widman. Då var det tal om sekretessbrott och dylikt och folk blev anmälda till höger och vänster för sekretessbrott. Resultatet är dock idag att förmågan börjat återhämtas. Den fortifikatoriskt skyddade stridsledningscentralen i Hästveda, Skåne som då skulle läggas ner räddades kvar. Skulle den saknas idag hade det inneburit en mycket stor sårbarhet för Försvarsmakten då ersättaren var en kontorlokal i ledningskonsultmeckat i Enköping där vissa företag skulle ha tjänat stort på att få lämpliga kontrakt inom området "nätverksbaserat försvar". SVT kom sedan att göra en dokumentär om delar av detta. Här återfanns också den klassiska hemligstämpeln för att skydda pinsamma brister. De dokument som visade på att det inte fanns några ekonomiska vinster att göra genom att lägga ner Hästveda till förmån för Enköping, utan tvärtom motsatsen, hemligstämplades snabbt och de som omtalat dessa fick olika starka kavajhytter. Det hemligstämplas flitigt och de som försöker stoppa galenskaperna blir anmälda, medan de som fattat beslut om galenskaperna sedan helt kommer undan ansvar. Idag borde svenska skattebetalare tacka Peter Neppelberg och de av hans kollegor som rakryggat stått upp och påvisat vansinnet som hade kunnat leda till svenskt luftförsvars fullkomliga undergång.

Vid nyår hade vi historien med ÖB:s uttalande om en-veckasförsvaret som riskerade att leda till åtal, när åklagare började höra sig för om det inte var ett sekretessbrott att berätta hur illa ställt det var med svensk försvarsförmåga.

Idag är vi där återigen. Nu oroar sig försvarsministern för att det läcker hemliga uppgifter från Försvarsmakten. Det gör jag också. Men framförallt oroar jag mig för att det är sådan avgörande skillnad mellan vad försvarsministern med partikollegor uttalar och hur verkligheten ser ut inom försvars- och säkerhetspolitiken. Det verkar utan tvekan efter den gångna veckan som om allmänhetens förväntningar på svenskt försvar är diametralt motsatt vad Regeringen och Försvarsmakten idag levererar. Det är inte försvarsmakten eller Sveriges försvarsförmåga som tagit skada av att dessa uppgifter kommit på bordet utan snarare den politiska nivån.


Under helgen blir det fler inlägg om incidentberedskapen och det inträffade. Sannolikt kommer ett att fokuseras på säkerhetspolitiska aspekter.


Smp, SvD, Aft, GD, 2, 3, Ab, Ssv, Kvp, NWT, SR, 

Grundproblemen med försvarsutskottet

Den nu pågående debatten kring att det inte fanns någon jaktberedskap att möta de ryska bombplan som flög oanmält i svensk flyginformationsregion* under långfredagen illustrerar ett av grundproblemen med försvarsutskottet. Gång efter annan anser sig ledamöter inte ha fått information för att i nästa sekund anse sig ha "all information" efter att ha gjort ett enda förbandsbesök, sett några powerpointbilder och pratat med några soldater som ställts upp.

Det duger inte.

Förra gången något liknande var på tapeten var i höstas då ett antal ledamöter ansåg sig ha fått undermålig information om uppgraderingen av JAS 39 till JAS 39E. I själva verket hade Försvarsmakten lämnat över ett omfattande underlag, men som Försvarsutskottet beslutat låsa in oöppnat för att uppgifterna inte skulle störa pågående förhandlingar med Schweiz.

Gången dessförinnan var allvarligare och rörde den svenska insatsen över Libyen där det var först när utskottet besökte förbandet på plats på Sicilien som man insåg de begränsningar som det politiska mandatet innebar och som gjorde förbandet bakbundet och verkningslöst. Därefter gick det snabbt att ändra mandatet.


Försvarsutskottets ledamöter måste bli bättre på att informera sig själva och se till att få djupare kunskaper i det område de är satta att som experter för respektive parti i Riksdagen hantera. Som jag uttryckte till den intervju med mig som finns i nu aktuellt nummer av Försvarets Forum, måste ledamöterna sätta sig in i det faktiska läget i Försvarsmakten idag om man ska ha någon som helst möjlighet att fatta korrekta beslut om inriktning och investeringar som påverkar svensk försvarsförmåga under 20 år framåt. Bäst informerar man sig genom att ta del av de erfarenheter (inte genom någon slätstruken och överslätande powerpoint utan i form av faktiska resultat) som det senaste årets mer kvalificerade övningar medfört, t ex ledningsövningen Kompass -12 och flygvapenövningen som bägge syftar till ett återtagande och prövande av försvarets nu aktuella förmåga.  Dessa övningar ger en mer sann bild av svensk förmåga idag och nära framtid än den så ofta av moderater använda utvärderingen av långsiktig svensk försvarsinriktning, vilken är och förblir en renodlad pappersprodukt.

Uppryckning Försvarsutskottet!


SvD, DN, SVT, 2, SR

*Världen över är luftrummet uppdelat i olika flyginformationsregioner. Dessa är inte överensstämmande med nationellt luftrum då det senare endast sträcker sig till landgräns eller territorialvattengräns, medan FIR handlar om att ansvara för flygtrafikledning inom luftrummet. Det är alltså ingen kränkning av en stats suveränitet flyga in oanmäld i annan stats FIR, men det ställer till det för flygsäkerheten, särskilt när det handlar om flygplan som inte använder transponder (vilket militära flygplan ogärna gör när de flyger på t ex spaningsuppdrag i annat FIR) och som inte svarar på anrop. Detta föranleder oftast stater att starta sin incidentberedskap för att identifiera vad det är som flyger. Just detta förfarande är en anledning till att Island behöver hjälp med just incidentberedskap och air policing, vilket dock Sverige inte kan ställa upp med av politiska skäl. Att ryska flygplan flyger i svenskt FIR är alltså ingen kränkning mot svensk suveränitet. Däremot är det en avsevärd provokation om man uppträder på ett hotfullt sätt. Utan tvekan hade det ansetts som mycket provocerande om svenska JAS 39 anflugit på lägsta höjd i ryskt FIR och genomfört en sjömålsrobotövning mot ryska fartyg.

Gästinlägg: I ljuset av senaste dagarnas händelser

Nedan följer ett nytt gästinlägg av Mikael Grev som nyligen slutat som stridspilot i flygvapnet för att satsa på sitt eget företag. Grev deltog som pilot i Libyeninsatsen och har tidigare skrivit gästinlägg här på WW.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

I ljuset av senaste dagarnas händelser

Jag är för ung för att själv ha upplevt förspelet till andra världskriget och har alltid haft svårt att förstå hur svenska politiker kunde vara så blåögda inför försvarsbesluten, trots de tydliga indikationerna på oegentligheter från söder. Jag har felaktigt och lite avfärdande tänkt att bristen på färg-tv eller kanske dålig kosthållning var orsaken till de flagranta felbedömningar som gjordes. Men nu börjar jag så smått förstå att det kanske är stolthet och den till synes inbyggda oförmågan för en politiker att säga att man gjort en felbedömning som är boven. Och historien verkar kunna upprepa sig.

En möjlig, men kanske inte överdrivet trolig, framtid är att vi sitter här om tio år och undrar – hur kunde det hända igen, lärde vi oss inget av historien? Genom att förneka skeenden för att slippa säga man gjort fel så gör vi tyvärr historieupprepningen troligare. Det verkar snart nästan vara en sport för regeringen att inte nämna omvärlden annat än i ordalag som bekräftar sina beslut och att man haft rätt hela tiden när man stämplat försvaret av Sverige som ett särintresse. Minsta ”vi hade fel” måste anses vara ett virus som snabbt skulle sprida röta i leden och leda till en framtid i evig opposition.

Denna oförmåga till nykter självgranskning och självkritik är farlig. Det leder till ett samtal med medborgarna som går ut på att handfast projicera guld och gröna skogar, och för allt i världen inte visa en spricka i den välpolerade fasaden. Ett annat namn för detta är potemkinkuliss och något som vi nog aldrig trodde vi skulle säga om vårt samhälle när vi anklagade Sovjet för samma sak under kalla kriget, då förvisso för utlänningar på besök.

Carl Bildt och Karin Enström är de främsta regeringsrepresentanterna för att kommentera denna typ av händelser. De är också de som mest kategoriskt försökt tona ner kritiken med att detta inte är något nytt, inte deras fel eller som sista utväg att det är hemligt. Längst gick Bildt med uttalandet: ”Vi reagerar inte på allt”. Jag undrar bara, om man inte reagerar på att två tunga bombplan eskorterade av fyra jaktflygplan anflyger mot Sverige, vad är det då man startar emot?

Oppositionen är inte bättre utan är trots sitt eget otvättade byk i försvarsfrågor påpassligt framme och kritiserar regeringen och Försvarsmakten för att det inte startade några Gripar mot den ryska övningen. De finner sig så klart oförstående i hur regeringen kunnat låta det gått så långt att man inte beordrat Försvarsmakten att ha jaktberedskap dygnet runt, samt varför man inte fått veta om att detta. Hela tiden så klart fullt medvetna om att det är hemligt hur länge det varit så och att ingen därför kan kontra med fakta.

Det skulle vara ganska beklämmande om det skulle komma fram att vi inte haft jaktberedskap dygnet runt på väldigt länge, enligt Ekot kanske ända sedan kalla kriget. Då skulle nämligen alla försvarspolitiker som nu är så ”oförstående” verka tämligen inkompetenta inom det område de är satta att styra, vilket skulle gränsa till tjänstefel.

Jag kan kanske tycka att det är förståeligt att Försvarsmakten sparar bedömt någon eller några tiotals miljoner per år på att inte ha personal och flygplan stående i beredskap dygnets alla timmar. Särskilt om det är som det påstås att det inte skett liknande provokationer i modern tid och definitivt eftersom vi ändå inte har något jaktskydd i stockholmsområdet sedan 2004. Det som bör göras av samtliga är att odramatiskt påpeka att det nu kanske börjar bli läge att göra en översyn av den policyn. Det betyder inte att man gjort fel innan, bara att förutsättningarna har ändrats.

Många tror att man genom att följa med i en upprustning eskalerar en konflikt som sedan leder till en urladdning i form av krig. Faktum är att det är precis tvärt om. Sänker man garden för mycket ger man en motståndare möjlighet att agera offensivt med lägre risk. Genom att lugnt men bestämt följa med i en upprustning så gör man istället en konflikt mindre trolig. Den potentiella vinsten med ett anfall är densamma men kostnaden för anfallet ökar om man är svår att övermanna. Att tydligt svara på upprustning är därför dämpande när den, som i Sveriges fall, uteslutande sker i syfte att försvara sig.

Jag tror att det nu gått upp för flertalet politiker att besparingarna man trodde att man skulle kunna göra på försvaret under lång tid framöver har blivit ett ofördelaktigt SMS-lån. Man kommer att behöva betala tillbaka nerskärningarna flera gånger om när man till slut tvingas backa på sina kortsiktiga besparingar. Den taktiska time-outen varade inte så länge som man hoppats. Anläggningar som var dyra att avveckla blir många gånger dyrare att bygga upp igen.

Att ta ansvar innebär att agera långsiktigt, att stå för rim och reson när enklare men kortsiktigare möjligheter presenterar sig och att våga säga att man gjort fel och byta riktning. Om man gör detta så kommer också respekten för politiken att öka och samtalet bli mer nyanserat och intressant. Men journalister måste också svara upp på detta och inte stoppa in brytjärnet i varje spricka med samma kortsiktiga syfte. Ett samtal har två motparter och båda måste sansa sig om vi ska få ett mer öppet samhälle som håller i längden.


Mikael "Duke" Grev

Reflektioner kring en ej heltäckande jaktberedskap (uppdaterad 25/5 07.00)

Diskussionens vågor har gått fortsatt höga under dagen. Blåmärken kommer att uppenbara sig imorgon för alla gånger man tagit sig för pannan för det ena märkligare uttalandet efter det andra.

– En av dagens absurdaste åsikter är att Försvarsmakten endast publicerar denna nyhet för att få anslagsförstärkning. Menar man på fullt allvar att försvarsmakten eller någon skulle ha uppmuntrat Ryssland att genomföra övningar med kryssningsrobotanfall mot svenska mål? Sorgligt underhållande.

– Expressen står förmodligen för dagens största scoop om att regeringen med statssekreteraren Gunnar Wieslander (tidigare kommendör och chef ubåtsflottiljen) manövrerar för att bli av med ÖB och har fortsatt med en genomförandegrupp version 2 bakom ryggen på övriga allianspartier.


– En av dagens största diskrepanser är hur Ryssland plötsligt offentligt avslöjas öva något som Regeringens främsta försvarspolitiska företrädare inom Moderaterna påstår inte förekommer och inte överhuvudtaget skulle kunna förekomma.

– Dagens största besvikelse utgörs av försvarsmaktens insatschef Anders Silwers uttalanden som fått många försvarsanställda att knyta händerna i fickorna och undra vad han egentligen håller på med. Anropa flygplanen på radio? Vi startar på det som är viktigt? Titta på transpondrar för att se vad det är? (Normalt att flyga med dessa avstängda vid liknande övningar, vilket är en av anledningar till behov av incidentberedskap på Island) Mycket märkligt alltihopa.

– Dagens största "vad sysslar ni egentligen med" utgörs av det faktum att en rad försvarspolitiker i försvarsutskottet uttrycker en oerhörd förvåning över att Sverige inte har en H24-beredskap med jaktflygplan. I flera öppna dokument, bl a årsredovisningar har man kunnat läsa att Försvarsmakten upprätthållit incidentberedskap med jaktflygplan under vissa tidsperioder. Inom Försvarsmakten finns ett dokument kallat Försvarsmaktens insats- och beredskapsorder som styr vilka förband som ska upprätthålla beredskap och vid vilka tidpunkter. Detta dokument utgör grunden för svenskt försvar. Är man så dåligt infomerad och påläst om detta dokument som fallet verkar vara så är det bara att konstatera att vi inte har ett fungerande försvarsutskott som kan ta ansvar för landets kort- och långsiktiga försvarspolitik och i vissa delar även säkerhetspolitik. Hade jag vetat det för säkert när jag här om veckan intervjuades till en tidning vars nästa nummer kommer ut kommande vecka, hade jag definitivt tagit upp detta exempel. Nu handlar rådet till försvarspolitikerna mer om att man måste sätta sig in i Försvarsmaktens förmågor av idag genom att ta del av även de mer specificerade erfarenheter av de större övningar som försvarsmakten genomfört det gångna året, som t ex Flygvapenövningen, Kompass -12 och så vidare. Har man inte en korrekt och specificerad bild av dagens förmåga, kan man omöjligt fatta rätt beslut för framtiden.

Det verkar i och för sig som om inte alla i Försvarsmakten heller har riktigt koll på hur det ligger till: "Dygnet runt, året om står ett antal JAS 39 Gripen i beredskap för att avvisa främmande flygplan som utan tillstånd tagit sig in på svenskt luftrum." Falsk varudeklaration?


Slutligen är marginaleffekten en intressant fråga för diskussion. Som i princip alltid så är det de pengar som ligger närmast marginalen som ger störst effekt. Därav blir effekterna oproportionerligt stora när man genomför snabba neddragningar. Vi har sett det förut många gånger i Försvarsmakten när en finansminister lyder Göran Perssons gamla råd att den sista miljarden till en budget kan man alltid ta från försvaret. Det senaste exemplet är det amerikanska flygvapnet som på grund av för den nationen rätt modesta besparingskrav nu ställer en tredjedel av flygvapnet på marken fram till nästa budgetår börjar (oktober).

I det här fallet handlar det om den svenska incidentberedskapen och en alldeles för snäv försvarsbudget, där underskotten debatterats gång efter annan de senaste åren medan moderaterna hållit fast vid att det är en budget i balans. Det säger sig självt att man inte har råd med uppkomna utgifter och extravaganser. Annonserar Ryssland i sent skede att man genomför en beredskapsövning med sitt strategiska bombflyg, som nu var fallet måste Försvarsmakten då kalla in folk på övertid eftersom det är inom de 14 dagar som gäller för omplanering av en arbetstidslista. Det handlar inte bara om två piloter och ett par flygtekniker utan räddningstjänst, flygledare, meteorologer, fälthållning och en rad andra funktoner. Allt i allt flera tiotal anställda. I fallet med påskhelgen innebär det alla dessa personer ska ha övertidsersättning (utom de två piloterna, som har ett avtal från 1998 där övertiden och andra tillägg är utköpta). Extravaganser som detta har Försvarsmakten idag inte råd med och liknande har det heller inte sedan början av 00-talet funnits något politiskt önskemål om. En frågan man också kan ställa sig är huruvida det är värt att avsätta rätt omfattande resurser i flygvapnet för att låtsas hålla en beredskap på Island när resurserna hemma inte räcker till en heltäckande nationell incidentberedskap?


Lyssna gärna på försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren som intervjuas i P1 Studio Ett om den ryska övningen mot Sverige. Flera intressanta åsikter uttrycks. Inte minst är det intressant hur det går alldeles utmärkt att gömma sig bakom "expertmyndigheten" Försvarsmaktens bedömningar i detta läge, men när det handlar om andra frågor som behov av personal, ekonomi eller materielanskaffning så är myndigheten inte betrodd utan då styr man med järnhand som politiker. Widegren talar i intervjun om "luftberedskap". Det är förmodligen ett ord sprunget ur samma stam som "luftförsvar" och "luftslott".


Sista ordet i den här soppan är långt ifrån sagt.


Uppdatering 24/4 08.25: Uppdaterat ett antal länkar utifrån morgonens ledarsidor i landsortspressen. När man läser tidningsartiklarna slås man av att bara för att SvD skrivit om en enda händelse så utgår samtliga från att det bara handlar om en enda händelse. Låt oss hoppas att så är fallet.

Uppdatering 25/5 07.00: Ännu ett besök kan nu avslöjas av SvD. Dock rör det sig om ett av de mer harmlösa besöken. Såväl övningsverksamhet som prov- och försök med ny krigsmateriel, t ex Saabs provflygningar, är högintressant för signalspaning. Det gäller att tänka till när man signalerar i klartext, såväl tal som elektroniskt. I höstas återfanns t ex mailkonversationer mellan HMS Carlskrona och understödjande helikopterförband på ett ryskt forum för "radioamatörer", vilket bör tjäna som en påminnelse om att det finns alltid någon som lyssnar och som kan ha helt andra avsikter. (SR, Aft, SVT)


SvD, 2, DN, 2, SR, Expressen ledare, Norra Västerbotten ledare, Aft, 2, Kristianstadsbladet ledare, HD, Eskilstuna-Kuriren, BLT, SvD Brännpunkt, GP ledare, Norrbottens-Kuriren ledare, NWT, Corren, UNT, SN, GD, Hela Gotland – Sagan om det svenska försvaret, Folkbladet

En incident utan beredskap?

Incidentberedskap – vad är det? Försvarsmakten har en rad olika verksamheter under beteckningen incidentberedskap där den som löses med jaktflyg är den mest kända (därav frågan till försvarsberedningens ordförande Cecilia Widegren förra veckan om vad hon avsåg med sin debattartikel).

Incidentberedskapen är Sveriges första försvarslinje. Den ska kunna svara upp mot ett uppdykande hot, som idag även kan vara asymmetriskt, till exempel i form av ett kapat flygplan. Sin viktigaste roll fyller dock jaktincidentberedskapen genom att lösa Försvarsmaktens skarpaste verksamhet – att hävda landets territoriella integritet genom att markera närvaro i svenska intresseområden. Incidentberedskapen är det i fredstid spetsigaste säkerhetspolitiska instrumentet som Sverige förfogar över.

Vilken beredskapstid som jaktincidentberedskapen har är av naturliga skäl omgärdat av stark sekretess. Det är därför högsta anmärkningsvärt att SvD fått tag i dessa uppgifter kring det som på Twitter nu kallas ”ryska påsken”. Lika anmärkningsvärt var det när förre ÖB Bengt Gustafsson gick ut i en debattartikel på Newsmill i vintras och hävdade att Sverige av ekonomiska skäl och gällande arbetsrättsliga regler inte har möjlighet att hålla incidentberedskap dygnet runt.

Genom signal- och radarspaning lär Sveriges grannländer och de som förfogar över strategiska spaningsresurser ha en mycket god uppfattning om hur ”normalbilden” för svensk incidentberedskap. Om Bengt Gustafsson skulle ha rätt så skulle det i så fall endast vara en överraskning för svenska skattebetalare som förmodligen lever i tron om något annat. Regeringen har ingen anledning att vara överraskad eftersom man är den uppdragsgivare som lägger ambitionen i dessa frågor.

Uppgifterna om incidentberedskapens tider etc. är dock som sagt omgärdade av sekretess och det skulle inte förvåna mig om det kommer att inledas en undersökning om vem som har gett uppgifterna till SvD och därmed sannolikt brutit mot sekretessen.

Nu är i vilket fall som helst informationen ute. För rysk del lär det inte spela så stor roll då man ju själv lär ha full koll på var och när man flyger och med vilken avsikt. De enda som inte får reda på något om incidentberedskapen är den svenska allmänheten. Att skriva om incidentberedskapen är en balansgång i sekretessen och inlägg i ämnet får därmed avgränsas därefter.


För att påverka andra aktörer inom internationella relationer brukar man inom säkerhetspolitiken tala om fyra olika medel: diplomatiska medel, information, militära medel och slutligen ekonomiska medel. Ett exempel på det sistnämnda kan t.ex. vara ekonomiska sanktioner. Militära medel kan utgöras i ena änden av rena stridshandlingar och i andra änden av övningsverksamhet eller militär närvaro, såsom till exempel när USA sänder in ett extra hangarfartyg i Persiska Viken eller genomför flygningar över Sydkorea med strategiskt bombflyg. Man vill sända ett budskap. Att tro att situationen skulle vara annorlunda i Sveriges närområde är ytterst naivt. Det är bara att se på hur förra upplagan av övningen Zapad (år 2009) föranledde en samtidig svensk beredskapsövning på Gotland med i stort sett allt Försvarsmakten kunde ställa på fötter i normal organisation.

Det är dock aningen sorgligt att många först nu upptäcker att världen tydligen ser lite annorlunda ut än vad man trott. Det borde egentligen inte komma som en överraskning att händelser liknande den under påsken även förekommer i Sveriges absoluta närområde eller att den ryska övningsverksamheten och förmågan i närområdet kraftig ökat de senaste åren när pressen i våra svenska grannländer rapporterat om liknande verksamhet under en rad år.

Påskens händelse är intressant på en rad sätt. Den visar på att den svenska beredskapen då inte fungerade. Att man utifrån transpondersvar skulle kunna utläsa syftet med en flygning såsom försvarsmaktens insatschef Anders Silwer påstår i media, låter mycket, mycket märkligt. Nu fanns ingen svensk jaktincident att tillgå. NATO:s baltiska incidentberedskap, då i form av danska F-16 startades dock i vanlig ordning. I media förekommer uppgifter om att dessa skulle ha startat för att stötta Sverige. Jag delar inte den analysen. Den baltiska incidentberedskapen har som uppgift att markera NATO:s ståndpunkt avseende Baltikum och ingeting annat. Tar man denna start som incitament för att NATO täcker Sveriges brister begår man ett allvarligt misstag.

Vän av ordning bör nu ställa sig frågan om detta var en engångshändelse eller inte. Det intressanta med denna flygning var, som tidigare omskrivits på WW, att den demonstrerar en kraftigt ökad rysk förmåga då man parallellt genomförde tre stora övningar, varav två direkt ur fredstida beredskap (den nu avhandlade med strategiskt bombflyg samt den stora övningen vid Svarta Havet som Ryssland ej ansåg sig behöva förvarna om i enlighet med Wiendokumentet).

I somras genomförde Ryssland en annan flygning med tungt bombflyg i Östersjön, eskorterat av jaktflyg. Det som skiljde den gången från påskens var att man då passade på att släppa ett tydligt budskap i media genom ett pressmeddelande där man berättade att flygningen genomförts i Östersjön utan att kränka någon nations territoriella luftrum och att man genomförde den med skarpa kryssningsrobotar ombord. Vem som var mottagare av budskapet specificerades dock inte, men händelsen kan dock direkt jämföras med USA:s övningar med strategiskt bombflyg i Sydkorea i samband med att Nordkorea började skramla med kärnvapen. Återigen M:et i DIME. Sommarens händelse resulterade dock inte i något uppmärksammande i svenska media.

Ett gammalt bittert talesätt säger att man betalar för. Jag brukar hävda att krig är en materielsport, men de ekonomiska förutsättningarna styr självfallet även spelarlönerna och hur mycket man har råd att träna. Måhända har Bengt Gustafsson rätt. I så fall går vi en mycket dyster framtid till mötes då ett av Regeringens senaste uppdrag till Försvarsmakten där myndigheten i syfte att få pengarna att räcka till för de av regeringen alldeles för högt ställda kraven på bland annat materielinköp, uppdras att se över sina personalramar. Målbilden är att en betydligt högre del av personalen ska vara tidvistjänstgörande (det vill säga reservofficerare och dito specialistofficerare och soldater) och att antalet heltidstjänstgörande anställda ska utgöras av endast det antal som krävs för att driva Försvarsmakten en vanlig vardag. Med andra ord – inte påskafton. Jag rekommenderar vidare att läsa hos Väpnaren hur allokering av Försvarsmaktens resurser påverkar möjligheterna.


Summa summarum: Incidentberedskap är Sveriges i fredstid yttersta säkerhetspolitiska instrument. Att då misslyckas så kapitalt som man gjorde under påsken är inte förtroendeingivande för svensk försvarsförmåga. Till hösten kommer nästa förannonserade stora ryska övning i Sveriges närområde, där Ryssland, Vitryssland och övriga stater i CSTO ska öva försvar mot NATOs robotsköld. Förhoppningsvis finns det en bättre incidentberedskap då. Även om Sverige själv vill hålla sig utanför blir man automatiskt indragen i såväl NATOs egen övning Steadfast Jazz som övningen Zapad -13 då svenskt territorium för bägge sidor utgör en nyckel till militära operationer i Baltikum. Då vill det till att kunna uppträda trovärdigt, särskilt om man därtill avgivit en solidaritetsförklaring till såväl Baltikum som övriga EU.

Som tur är har flera svenska försvarspolitiker fastställt att Ryssland drar sig österut och ser sina största säkerhetspolitiska hot i söder och i öster. Tyvärr visar varken dispositionen av kvalificerad materiel eller andra indikatorer på samma sak. Inte heller verkar den ryske biträdande försvarsministern instämma. Låt oss heller inte för allt i världen glömma att de ryska försvarssatsningarna är en modernisering från "en mycket låg nivå", enligt flera moderata försvarspolitiker. Konstigt nog lyckas Ryssland trots ett decennium av mycket kraftigt ökade försvarsanslag och övningsverksamhet ständigt hålla sig på en låg nivå, medan alliansregeringen med med minskade försvarsanslag sedan 2006 lyckats bygga ett närmast otroligt bra svenskt försvar. Är det inte märkligt, så säg?

Att svenska media nu sent omsider börjar uppmärksamma vad som händer i närområdet är en välbehövlig vitalisering av svensk försvars- och säkerhetspolitisk debatt. Än så länge skrapar man dock bara på ytan. Det lär bli anledning att återkomma till dagens händelser såväl som andra i nya inlägg.


Media: SvD 1 2 3 4, SvD Direktrapportering, SvD Chat, SvD Ledare, SvD, Aftonbladet 1 2, 3, DN 1 2 3 4, 5, 6, Exp 12, SR 1 2 3 4 5 6 7, Corren, GP, SVT, Db, VG, BT, HBl, NT, 2, BLT, 2, SydS, 2, GP, VK, HD

Bloggar: Skipper, Cornucopia 1 2, Johan Westerholm, 2, OJ, Väpnaren, Staffan Danielsson, Borneo, 6:e mannen, Gyllenhaal, Rolf K Nilsson, Mikael Jansson, Westerholm och 6:e mannen på Newsmill

Gästinlägg: "Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion (uppdaterad 22/4 06.05)

Nedan följer reflektioner av Peter Neppelberg kring tidigare ÖB Bengt Gustafssons uppgifter om att Sverige inte har förmåga att bedriva incidentberedskap med jaktflyg dygnet runt samt ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren strävan att skapa en nordisk incidentberedskap.

Det är populärt i försvarsdebatten att hävda att framtidens hot är mer komplexa, oförutsägbara och av en annan typ än tidigare, varvid kravet på traditionell militär förmåga kan nedgå när nu hoten istället tar formerna av terrorism, IT-angrepp med mera.

Jag anser detta vara ett feltänk. Asymmetrisk krigföring i form av terrorism och IT-angrepp ersätter inte tidigare krigföring, utan kompletterar den. Hotbilden blir bredare, men kravet kvarstår att kunna möta även de traditionella hoten. Inget sätt rusta sig inför framtiden är lika bra som att ha en god och bred grundförmåga. 

Vi har de gångna dagarna åter sett terrorismen visa sitt fula tryne. Den här gången i form av bombningen av Boston Marathon. Med tanke på att terrorismen i svenska utredningar gång efter annan pekats ut som ett av de största hoten mot det svenska samhället finns det mycket starka skäl att diskutera de uppgifter som Bengt Gustafsson presenterat, liksom den ringa till obefintliga samövningen av försvarsmakt och polis. Scenarierna med kapade flygplan respektive finlandsfärjor förskräcker. Att inte agera då dessa brister såväl påverkar förmågan att möta de traditionella hoten som de nya moderna som försvarspolitiker hellre vill diskutera, är inte bara beklagligt utan ställer allvarliga frågetecken kring om viljan att agera överhuvudtaget finns när man med små medel snabbt skulle kunna förbättra skyddet mot terrorism.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––– 

Svensk JAS 39 eskorterar litauisk C-27J som spelar flygplan med vilket flygledare förlorat radiokontakten. Foto: NATO HQ AIRCOM Public Affairs

"Pooling and sharing" av incidentberedskap – en reflektion

Grundförutsättning för att kunna vara med i pooling och sharing med andra länder av tex incidentberedskapsflyg så fordras att Sverige har en grundförmåga att genomföra detsamma inom det egna luftrummet. Har vi då denna förmåga 24 timmar över dygnet 365 dagar om året?
Gamle ÖB Bengt Gustafsson skriver på Newsmill:

”Vi kan inte ens med vår nuvarande och förhållandevis starkaste försvarsgren, flygvapnet, och våra gällande arbetstidsbestämmelser i fred under veckans alla dagar upprätthålla 24 timmars omedelbar beredskap med en rote flygplan.”

Han om någon vet vilken beredskap vi hade under det kalla kriget som slutade med murens fall. ”Vår beredskap var god.” Det fanns milostaber, sektorstaber , kustflotta och försvarsområdestaber med beredskap 24 timmar om dygnet. Resurser var beredskapsförband i form av fartyg, flygplan och markförsvarskompanier och plutoner gripbara ”där och då”. För Flygvapnets del handlade det om ca 10 flygflottiljer med basförband, 20 kvalificerade stridsflygdivisioner och ett 10 tal stridsledningscentraler. Att med de resurserna hålla en beredskap i princip dygnet runt med jakt och spaningsflygplan var inga problem.

Sovjetunionens upplösning under 1990-talets början och den avspänning som startade när Jeltsin blev Rysslands president innebar en kraftig neddragning av det svenska försvaret vilket är väl beskrivet av bland andra Wilhem Agrell. Regementen, flottiljer, staber och förband avvecklas under 1990-talets slut. Beredskaps-, mobiliserings- och stridsplaner blir obsoleta och malpåseställs för gott. Vår incidentberedskap, i luften på sjön och på marken, påverkades självklart när antalet förband minskade och pengar skulle sparas.

Vid millennieskiftet fanns fortfarande 6 flygflottiljer med basförband och krigsflygbaser, 12 stridsflygdivisioner samt ca 5 stridsledningscentraler. Vi kunde fortfarande upprätthålla en godtagbar incidentberedskapsförmåga med uthållighet över hela Sverige inklusive huvudstaden. Gotland var fortfarande militäriserat och kunde vara ”värd” för våra incidentberedskapsdivisioner under en längre tid.

2004 år försvarbeslut var dramatiskt. Riket försvaras bäst någonstans långt bort och själva försvaret av Sverige överlåts till någon annan som i bästa fall kommer till vår undsättning. ”Långtbortistan-doktrinen och nånannanismen” införs som begrepp i svensk försvarpolitik. Interoperabilitet blir honnörsordet för dagen. Evig fred råder och alla försvarsfunktioner blir helt ”fredsanpassade” vad gäller tex förnödenheter, reservdelar, underhåll, bevakning osv. Som krona på verket avvecklas värnplikten. Försvarsbeslutet innebar ett paradigmskifte för svenskt försvar, mer omvälvande än alla tidigare försvarsbeslut i modern tid.

Flygvapnet, som enligt Bengt Gustafsson fortfarande är vår starkaste försvarsgren, består idag av två stridsflygflottiljer med två basbataljoner och 4 insatsdivisioner JAS 39 C/D med ca 80 piloter vid Ronneby och Luleå samt två stridsledningscentraler. Utöver det finns en flottilj med två utbildningsdivisioner vid Såtenäs som kan lösa enklare beredskapsuppgifter under fred.

Man behöver knappast vara ett snille för att inse att med den numerären är vi inte ens i närheten av den förmåga vi hade under kalla kriget vad avser uthållighet eller beredskap över ytan. När resurserna brister gäller det att ha förvarning i form av en god underrättelsetjänst som gör att beredskap kan utökas eller på annat sätt växlas upp vid tex större övningar eller andra händelser i vårt närområde som kan påverka oss. Brister larmklockorna eller underskattar man utvecklingen av olika skeenden hamnar man ohjälpligt på efterkälken.

Vilken beredskap har Sverige då med sina stående och ständigt insatta förband som det så fint heter på militär nysvenska? Är beredskapen mot tex en extraordinär händelse som ”rogue aircraft” idag verkligen bättre än med det gamla invasionsförsvaret från igår? Är vår beredskap verkligen god och isåfall, jämfört med vad?

Det ankommer knappast på mig att svara på dessa frågor utan jag hoppas att Sveriges folk och dess valda företrädare i Sveriges riksdag och regering som är Försvarsmaktens uppdragsgivare ställer dem till ÖB och försvarsmaktsledningen.

Min uppfattning är att det finns många hål att täta i staketet som skall skydda nationen Sverige. Alla hål går inte att täppa igen men förhoppningsvis kan vi kanske stänga några grindar som idag står helt vidöppna.

Vänligen
Peter Neppelberg


Se även reportage från samövning mellan NATO och Sverige kring flygplan där radiokontakt förlorats

Uppdatering 22/4 06.05: Svenska Dagbladet skriver idag på morgonen om att ryska bombflygplan under påsken övade anfall mot Sverige under påsken vid en tidpunkt på dygnet då det inte fanns någon svensk incidentberedskap tillgänglig. Nu hinns det inte med, men till kvällen blir det att kommentera SvD:s artikel i ett inlägg.

DN, SvD, Aft, SvD, Aft, SR, SVT

Poolad incidentberedskap är inte lösningen

På Newsmill skriver ordföranden i försvarsberedningen, Cecilia Widegren, tillsammans med ordföranden i det norska utrikes- och försvarsutskottet, Ine Eriksen Søreide, att mycket finns att vinna på att utveckla det nordiska försvarssamarbetet till att även omfatta en gemensam incidentberedskap. Redan nu delar Sverige och Norge luftlägesinformation.


Flera fördelar finns med ett större samarbete kring incidentberedskapsverksamheten i de nordiska länderna. Så kallade rogue aircraft är ett svårt problem att hantera, till exempel i form av ett trafikflygplan slutar att svara på radioanrop, inte uppträder fullt som förväntat och därtill närmar sig ett skyddsobjekt eller för t ex terrorister värdefullt mål som en huvudstad. Dessa flygplan rör sig naturligtvis över landsgränserna och därtill med tämligen hög hastighet vilket förkortar beslutstider. Ett rogue aircraft som passerar Norge in i Sverige skulle förmodligen bäst hanteras genom att följande norska stridsflygplan fick följa efter in i Sverige till dess svenska flygplan kunde överta ansvaret. Inom NATO är detta ett minimalt problem, medan det för Sverige och Finland som står utanför NATO krävs regeringstillstånd att släppa in utländska militära enheter.

I sin artikel skriver författarna att ”helheten måste vara större än summan av delarna” i ett samarbete. Är det situationer liknande den ovan beskrivna där 1+1 = >2 är det lovvärt. Det är nu drygt ett decennium sedan 11 septemberdåden i USA och ändå verkar vi föga ha lärt i Sverige. Synergiresonemanget bygger dock på att alla tre länder bibehåller minst samma nationella nivå på incidentberedskapen som man har idag samt att ett samarbete inte tas som politiskt incitament för att dra ned på resurserna så att ett land skulle ansvara för även ett annat lands incidentberedskap. Det må fungera i mindre länder som Schweiz och Österrike, men skulle aldrig fungera i Norden.

Sverige är ett stort land och Norge och Finland är inte mycket mindre. Situationen förbättras inte av att Norges och NATO:s huvudsakliga intresseområden för incidentberedskap med stridsflyg är Nordatlanten och Ishavet, medan det för svensk del är Östersjön. Att förutsättningarna för ett luftförsvar över Stockholmsområdet är mindre gynnsamma med landets två stridsflygflottiljer lokaliserade i Luleå respektive Ronneby, är de flesta medvetna om. Att ersätta svensk beredskap med norsk eller vice versa innebär anflygningstider på över en och en halv timme till operationsområdet, vilket också ställer krav på tankning i anslutning till operationsområdet. Antingen genom lufttankning eller att man landar på flygbas.

Resultatet blir då flerfaldigt ökade insatstider och utebliven besparing eftersom kostnaderna för lufttankning och att ha flygbas öppna i respektive flygbasområde innebär att inga besparingar alls görs, förutom i form av arbetstiden för två piloter.


Enligt en artikel på Newsmill som tidigare överbefälhavaren Bengt Gustafsson har Sverige idag inte tillgång till incidentberedskap med stridsflyg dygnet runt på grund av ekonomiska skäl och arbetstidsskäl. Stämmer detta så är det mycket allvarligt och ännu ett tecken på att vi mycket lite lärt av t ex 11 september 2001.

Som Försvarsmaktens chefsjurist Stefan Ryding-Berg skriver på DN Debatt idag krävs att svenska myndigheter på allvar börjar förbereda sig för att kunna möta terrorattentat. Sverige var lyckligt förskonat när bomben på Drottninggatan för två år sedan inte briserade som avsett, medan Norge drabbades hårdare ett halvår senare. En viktig form av stöd till polisen är just med resurser som polisen inte själv förfogar över, såsom stridsflyg. Om förre ÖB Gustafsson har rätt i sina uppgifter är det oerhört allvarligt att det under delar av dygnet i Sverige saknas förmåga att möta ett snabbt uppdykande hot, t ex i form av rogue aircraft. Medborgarna har rätt att veta vem som i så fall ska skydda dem under de timmar av dygnet det inte finns någon incidentberedskap. Ökad möjlighet för norska, respektive danska och finska stridsflygplan att i så fall följa ett misstänkt flygplan in i svenskt luftrum löser denna brist till del, men hamnar i lagens gråzoner. Samverkan mellan utländskt stridsflyg och svensk polis lär heller inte vara det första som samövas med tanke på det bristande intresse som hittills funnits för samövning mellan polis och försvar.


Frågan kring gränslös incidentberedskap i Norden lär bli en politisk bomb i Sverige och Finland. Norge är en av NATOs mest aktiva och mest integrerade medlemmar vad avser just incidentberedskap. Ska skillnad göras och i så fall hur, om norska flygplan uppträder som nationella norska resurser eller under NATO-ledning?

På ledningssidan finns också mycket att ta tag i innan man kan utöka möjligheterna till gränslös incidentberedskap i Norden. Sverige och Finland kan som icke NATO-medlemmar inte få tillgång till NATOs ledningssystem och heller ej de kryptonycklar som används för radiokommunikation och datalänkar.


Frågan är tyvärr inte så lätt som Widegren och Eriksen–Søreide beskriver den. Så länge det rör sig om fortsatt bibehålla respektive lands nuvarande förmåga och möjliggöra ett gränslösare uppträdande är förslaget att uppmuntra och ett sätt att för första gången konkretisera solidaritetsförklaringen. Att frågan får en lösning är mycket viktigt, men såsom illustrerat av debattartikeln om terroristbekämpning, krävs också att man verkligen övar för att kunna säga att man har en beredskap.

Gästinlägg: EldE 98 – Det kan ju bli bra också

Ersättandet av luftvärnsrobot 70 med en markbaserad version av korthållsjaktroboten IRIS-T har varit uppe till debatt flera gånger. Ersättande kritiseras dels av dem som tycker att IRIS-T är en för klen ersättare och dels av dem som vill se robot 70 leva vidare i Hemvärnet och bland lätta förband. Nedan följer ännu ett gästinlägg och fler lär det bli.

Wiseman

––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––


EldE 98, det kan ju faktiskt bli bra också

Luftvärnet som funktion och truppslag har i perioder klämts mellan stridsvagnar och JAS-plan. Under senare år var luftvärnet nära att helt utraderas av den sk Afghanistan-doktrinen. Den debatt som nu förs på WW visar prov på en större förståelse för nödvändigheten av ett fungerande markbaserat luftförsvar.

Frågan här är ju bara vilken väg vi skall gå i framtiden.

Denna bild, tagen på Lv6 kaserngård, speglar förhoppningsvis inte den framtida materielanskaffningsprocessen till Försvarsmakten

Organisation

Vissa röster höjs för att införa EldE-70 i såväl mekbat som i Hemvärnet, något som jag själv ser som svårt, då själva eldenheten bara är en liten komponent av det system av system som ett fungerande luftvärnsförband måste innehålla.
– Hur skall en EldE-70 i en Hv-bat få måldata?
– Hur skall en EldE-70 i en mekbat kommunicera med StriC?
– Vem byter ut det böjda stiftet i kontakten på 70-siktet?
Detta är några av de frågor som står obesvarade.

Materiel

Vi vet att vi nu lagt 270 miljoner av våra gemensamma skattepengar på att inköpa EldE 98.
Det torde bara vara en tidsfråga innan det bli offentligt hur många enheter som vi får för denna summa (och förhoppningsvis kan vi hålla det ”inom grindarna” hur många robotar som ingick i köpet).

Detta blir ett system som inte på något sett är 100%, men det kommer att öka förmågan att bekämpa små mål och åter tillföra mörkerkapacitet till det korträckviddiga luftvärnet (den som nu säger att vi redan har förmåga att verka i mörker här och nu, tack vare BORC-sikte till EldE 70, vet antagligen inte hur många BORC vi har tillgängliga).

Att vi sedan inte får allväderskapacitet för våra avsatta pengar är lite som att blir putt över att de 60 kr vi hade på fickan bara räckte till vitlöksbrödet och inte till oxfilén också.

Leverantörens modell av EldE 98. De tre lådorna på släpet är elverk, kompressor för kylluft och styrelektronik

Vi kommer också i och med den vertikalstartande roboten att bygga bort begränsningen, som både EldE 70 och EldE 97 har, med att finna lämpliga och ”tillräckligt bra” grupperingsplatser.
När vi nu får en robot som kan ”skjutas runt hörn” måste vi istället öka vårt fokus på att få en 100%-ig 3D-sensortäckning och föda eldenheterna med korrekt måldata, något som för mig talar för att åter nyttja PS-91 som sensor inom bataljonerna. Dessa bör då nyttjas i nära anslutning till EldE 98 utan flera hopp igenom olika former av sambandslösningar (ibland känns det som att halva luftvärnsbataljonen idag är sysselsatt med att upprätta ett samband, som då och då skulle få vilken svajmastartist att bli grön av avund).

Vi kan nu bara hoppas att de övriga länder (pluralis) som tittat på motsvarade lösning kring IRIS-T kan ro detta i hamn.

Rb 70-tropp utrustad med prototypmateriel. Bilden tagen någon gång i försöksperioden 1973-1976

Avslutningsvis: Jo, jag har tycker att 70NG är ett bra system det också. Jag har till och med blivit ”uppsträckt” när jag uttryckte detta på regementet efter att ha bevittnat en demonstrationsskjutning.
Men jag tycker inte att det är rätt att alltför länge behålla de EldE 70 som vi idag nyttjar. Jag vill inte uppleva den dagen någon soldat säger: "Jag är rb 70-skytt och det var min farfar också".

Hoppas nu att debatten kan fortsätta i oförminskad styrka!

Farbveckan -86

Den livliga försvarsdebatten fortsätter

Svenska Dagbladet skriver idag om finska försvarshögskolans rapport om den ryska militära utvecklingen och upprustningen och beskriver det som en massiv upprustning syftande till "förmåga till blixtattacker". Förvånande nog fick SvD:s artikel till och med eko i Aftonbladet, vilket inte hör till vanligheterna. SvD:s artikel fick även kommentarer från försvarsminister Karin Enström och oppositionen och det genomfördes också en chat med tidningens försvars- och säkerhetspolitiske reporter Mikael Holmström där han balanserat svarade på läsarnas frågor.


I söndags togs den finska rapporten upp här på WW, liksom en mycket intressant artikel av en journalist från The Economist rörande Rysslands upprustning och kraftsamling av den mest kvalificerade materielen till gränsen mot Europa. Framförallt berördes också höstens stora övningar i närområdet där Ryssland, Vitryssland och övriga stater ska öva "försvar mot NATO:s robotsköld", vilket man tidigare utfäst kommer att motivera insättning av kärnvapen och förmodligen i ett anfall mot Polen. NATO å sin sida kommer att öva förstärkning av och försvar av de baltiska staterna.

Försvarsminister Karin Enström ser dock inga problem med utvecklingen i Ryssland. Som bekant delar inte Regeringen in stater i demokratier och diktaturer och tydligen är det lite si och så med indelningen på upprustning och modernisering. Som vanligt beskriver också Enström skeendet som att det "sker från en låg nivå", ett uttryck som är ständigt återkommande i retoriken. Vän av ordning har dock problem att förstå hur den ryska upprustningen som skett sedan Putins tillträde som president och tagit verklig fart sedan Georgienkriget fortfarane kan handla om låga nivåer, medan det svenska försvaret från samma håll beskrivs som smått sensationellt när det, också från samma håll var närmast sönderslaget år 2006.

Klart är i varje fall att i takt med den ryska upprustningen så har den ryska statliga retoriken också hårdnat mot såväl grannländer som NATO. Visst kan man instämma med såväl försvarsministern som övriga att Ryssland idag inte utgör ett hot mot Sverige. Hade så varit fallet skulle försvaret vara mobiliserat. Det förstår nog vem som helst. Dock måste man göra skillnad på förmåga och avsikt. Precis som Oscar Jonsson beskriver på sin blogg går det mycket snabbt att byta avsikt, men att skaffa sig en förmåga tar mycket lång tid. Det svenska försvaret är fortfarande i sin linda vad avser att återta de förmågor till nationellt försvar som förlorades under 00-talets strategiska time-out, även om avsikten med ett återtagande (en regelrätt helomvändning) fastställdes politiskt år 2009.

Igår kom också det första beskedet från regeringen avseende regeringsbeslut 5 2012, där regeringen vill se en neddragning på Högkvarteret med 200 personer, varav 150 officerare. 30 av dessa 200 är därtill anställda på MUST, vilket får en att höja på ögonbrynen. Det svenska försvaret blir av ekonomiska skäl  allt mindre kontinuerligt verkande och alltmer byggt på beredskap liknande tiden med värnplikt. Ett sådant försvar blir i än högre grad beroende av förvarning för att kunna återta förmåga. Likväl genomför nu regeringen en kraftig bantning på den militära underrättelsetjänsten.

Kravet på bantning av Högkvarteret har funnits i många år nu och ända sedan kravet kom så har omorganisation på omorganisation genomförts utan att större förändring skett i antal. Var man än tittar ser man personalbrister. Det gäller även på den operativa sidan, det vill säga de delar av Högkvarteret som ska leda Försvarsmaktens insatser, vilket nyligen uppmärksammades av Riksrevisionen i en rapport. Regeringen ansåg dock att rapporten inte var med sanningen överensstämmande för nuläget. De uppgifter som löses av de 200 tjänster som nu försvinner från Högkvarteret kommer dock inte att försvinna. Istället lär det som vanligt bli så att dessa får lösas av konsulter som kan försvinna i statistiken. Som kristdemokraternas Mikael Oscarsson uppmärksammade 2011 så har Försvarsmakten en kostnad för konsulter för över 700 milj kr, vilket till exempel är mer än årsbudgeten för en flygflottilj.

Frågan bör ställas om regeringen sysselsätter sig med rätt saker i försvars- och säkerhetspolitiken. Istället för att hantera de stora skeendena ger man sig in i och grottar i detaljer som man förefaller ha ringa förståelse för konsekvenserna av. Detta torde vara ett tecken på bristande kommunikation mellan regeringen och Försvarsmakten. Ett förslag som tidigare framförts för att avhjälpa detta har varit att flytta Högkvarterets ledningsstab, vilken utgör den militärstrategiska nivån, till Försvarsdepartementet (lägsta politisk-strategiska nivå) likt situationen i många andra länder. Detta skulle förmodligen bidra till en bättre kommunikation mellan departement och myndighet och förhoppningsvis också ett bättre handhavande med ekonomiska medel kontra uteffekt i form av försvarsförmåga. Det skulle också bli precis vad som av många eftersträvar – en reducering av Högkvarteret i antalet tjänst, fast precis som nu  bara på pappret.

Till sommaren publicerar försvarsberedningen sin första rapport. En av rekommendationerna från försvarsberedningen återfann vi förmodligen idag på Newsmill. Det lär bli skäl att återkomma till denna senare. Intressant blir som sagt att se vad beredningen anför om situationen i närområdet och Ryssland. Blir det regeringens linje eller blir det den som många säkerhetspolitiska bedömare verkar ense om?

En spaning är att regeringen inte osannolikt blir tvungen att ändra sin försvarspolitiska linje till valet 2014. Debatten i sin kritiskhet börjar bli lite för allmän för att det ska vara hälsosamt för röstsiffrorna och Jan Björklunds ord är nog inte tillräckliga i detta fallet. Försvars- och säkerhetspolitik är måhända inte det första svenskarna tänker på när de går och röstar, men kan mycket väl utgöra tungan på vågen när om en röst ska lägga si eller så. Hittills har inte regeringen klarat av att visa handlingskraft i dessa frågor. Den livliga försvarsdebatten är nu väl inne på sin fjärde månad, vilket är något av ett rekord. Förmodligen helt omotiverat, anser regeringen.



Barometern, BLT

Gästinlägg: Lätta brigadens anfall

Debatten om luftvärnets framtid går vidare. Här ytterligare ett gästinlägg angående framtiden för luftvärnrobotsystem 70 som avses avvecklas till förmån för en markbaserad version av IRIS-T

Wiseman

–––––––––––––––––––––––––––––––––––––––––

The Charge of the Light Brigade

Robot 70 i eldställning

Half a league, half a league,
Half a league onward,
All in the valley of Death
Rode the six hundred.
”Forward, the Light Brigade!
Charge for the Guns” - he said
Into the valley of Death

Rode the six hundred.

– Dikt av Lord Tennyson skriven till minnet av lätta brigadens anfall vid Balaklava 1854. Kanoner är fortfarande en viktig faktor på slagfältet, men tyngdpunkten har sedan 1800-talet förskjutits mot himlen.


2018 planerar Luftvärnsregementet att helt ha ersatt Robot 70 med IRIS-T i försvarets två korträckviddiga luftvärnsbataljoner i enlighet med vad regeringen nyligen beslutat. Risken är överhängande att försvarsmakten då skrotar Robot 70 helt och hållet, i den vanliga strävan att avveckla vapensystem som inte längre ses som centrala i syfte att spara pengar i förrådskostnader och underhåll.

Att slänga Robot 70-enheterna vore förödande. De bör istället omfördelas till försvarets lätta anfallsbataljoner. Idag är det bara de mekaniserade bataljonerna som har eget luftvärn i form av Luftvärnskanonvagn 90. De lättare bataljonerna, som utgör 50% av anfallsförbanden har inget luftvärn. Även om dessa bataljoner uppträder i brigads ram tillsammans med de mekaniserade luftvärnsskyddade förbanden är frånvaron av eget luftvärn bekymrande, och för de två lättaste bataljonerna som på grund av sina uppgifter ofta måste uppträda självständigt, den luftburna bataljonen och amfibiebataljonen, så är frånvaron av luftvärn självmord i strid.

Men är då inte Robot 70 ett omodernt system som inte är värt att sparas? Kommer inte fienden att använda alldeles för högteknologiska robotar och smarta bomber från hög höjd för att kringgå systemet? NEJ. Även om teknikutvecklingen är snabb och avancerade luftangrepp dominerar krigföringen på strategisk nivå så är ändå lågt flygande plattformar såsom drönare, attackhelikoptrar och markattackflyg de verkliga arbetshästarna för att bekämpa markförband och amfibieförband nu och i framtiden. Avancerade luftangrepp med kryssningsrobotar och smarta bomber riktas i större utsträckning mot fasta anläggningar eller tydliga mål där man vet att man når effekt typ flygbaser, ledningsplatser och radaranläggningar samt mot radarsändande luftvärnsförband. Mot rörliga markförband och amfibieförband är den mer ”stridsspaningslika” metoden att flyga på låg höjd med drönare, helikopter och stridsflyg fortfarande viktigast och så kommer det att fortsätta vara även när sensorutvecklingen går ännu mera framåt. Robot 70 hittar fortfarande nya kunder utomlands. Det är ett efterfrågat system och det är väldigt billigt att vidmakthålla med ett obefintligt underhållsbehov.

Robot 70 buren

Att upprätta en luftvärnspluton med befintliga Robot 70 i den luftburna bataljonen, amfibiebataljonen samt de två lätt mekaniserade bataljonerna är inte en stor kostnad. Det skyddar inte förbanden mot alla typer av lufthot, men det försvårar för motståndaren att använda sina effektivaste plattformar drönare, helikoptrar och markattackflyg för att från låg höjd spana mot och bekämpa förbanden. Amfibiebataljonen i synnerhet, men även de andra lätta bataljonerna, är mycket exponerade för flyghot under framryckning och rörlig strid. Vid framryckning är Robot 70 ett begränsat system, men genom att metodiskt ”hoppa bock” med eldenheterna uppnås ändå ett relevant skydd. Om de lätta förbanden ständigt måste vaktas av JAS när de rör på sig uppnås inte någon synergieffekt av de olika resurserna. Tvärtom vore det ett mycket ineffektivt utnyttjande av de begränsade svenska stridsflygsresurserna.

När lätta förband grupperat för försvarsstrid och maskerat sig ändrar flygangreppen karaktär och övergår från att vara överraskande och momentant förödande till att bli mer trevande och långsamma. Mot välmaskerade förband utan luftvärn, exempelvis i bebyggelse eller tät skog, uppträder attackhelikoptrar gärna lugnt och metodiskt väldigt nära målet. Deras sensorer är inte bättre än så, men med lite tid så hittar de oftast vad de söker. Detta har alla svenska soldater som samarbetat med amerikanska Apachehelikoptrar i Afghanistan bevittnat på nära håll. Bärbara luftvärnsrobotar gör världens skillnad i sådana situationer och tvingar motståndaren till ett helt annat uppträdande.

I många länder som exempelvis USA, Frankrike och Ryssland används handburna enkla luftvärnssystem typ Stinger, Mistral och Igla i stor utsträckning för att skydda lätta förband, och Robot 70 är bättre än alla dessa system. Sverige sticker ut internationellt sett i sin naivitet genom att påstå att förband kan luftlandsättas eller bedriva amfibieoperationer utan att ha med sig korträckviddigt luftvärn i framryckningen. Detta politiskt tillskyndade taktiska tänkande liknar lätta brigadens anfall vid Balaklava och är ett symtom av den så kallade strategiska timeouten. Amfibiebataljonen hade exempelvis Robot 70 fram till 2007, sen ändrades förbandsspecifikationen till att vara anpassad för fredsbevarande verksamhet och inte strid mot en jämbördig motståndare.

ASRAD-R

Självklart vore det bättre att anskaffa mer avancerade lätta luftvärnssystem såsom exempelvis svensktillverkade ASRAD-R, 40mm automatkanonmoduler eller möjligtvis IRIS-T till de lätta förbanden, åtminstone till de lätt mekaniserade bataljonerna som har fordon för att bära dylika system, men om utrymme inte medges till det i materielplanen så är Robot 70 även utan avancerade sensorer ett viktigt och kostnadseffektivt system för att ge luftvärn till våra lätta förband. Att slänga grejorna 2018 är illojalt både mot skattebetalarna och mot våra soldater, det är inte okej att låta förbanden vara oskyddade under tiden som anskaffning av eventuella framtida system diskuteras. Det man har, det har man, och det ska användas tills nästa generations prylar är helt införda i organisationen. Annars har man inte förmåga här och nu, man övar fel och risken är att förståelsen för de egna förbandens förmåga och den verkliga stridens karaktär minskar bland officerare och beslutsfattare.

En förenklad Robot 70-pluton för lätta bataljoner behöver inte vara stor. Den kan vara så liten som 18 man med fyra eldenheter om varje grupp består av fyra personer och plutonsledningen av två officerare. Robot 70 med den senaste robottypen Bolide kan dessutom även bekämpa stridsfordon och sjömål både i ljus och mörker med 8km räckvidd. Utbildningstiden på systemet är kort och därför kan soldaterna även utbildas på exempelvis Pansarvärnsrobot 57 och därigenom bli en flexibel allmålsresurs för bataljonschefen.

Släng inte Robot 70. Fyll den nuvarande bristen på taktiskt luftvärn i våra lätta anfallsbataljoner istället. Med en så liten volym anfallsförband som Sverige har idag kan vi inte låta bli att luftvärnsskydda hälften av dem. Behåller vi inte relevant materiel riskerar vi att förlora taktiskt kunnande och i värsta fall begå samma misstag som britterna gjorde vid Balaklava.

Grodman