Gästinlägg: Ovilja att lösa tolkfrågan

Vår tolk Javed drar upp huvan på tröjan och ställer sig mellan mig och den svenska pansarterrängbilen. Alla svettas i försommarvärmen. En misstänkt självmordsbombare har stannats i ett tätbefolkat område. Den omedelbara faran är över, men vi är helt beroende av vår tolk Javed för att reda upp situationen. Han är uppenbart obekväm, vi pratar ofta om det. Han bor i staden och någon i den växande folkmassan kommer att känna igen honom. Det går nästan att ta på hans oro och rädsla, men ändå fortsätter han att tolka för att vi ska kunna lösa uppgiften. Under de månader vi arbetat tillsammans har han ofta visat sin rädsla, men jag har aldrig hört honom klaga.

Det är snart två år sedan 20 afghanska tolkar som arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan lämnade in en ansökan om asyl. Motivet var att de fruktade för sina liv då den svenska styrkan drar sig tillbaka. Under den tid som passerat har debatten om deras öde varit livlig. Den senaste vändningen skedde idag på morgonen då Sveriges Radio presenterade nya uppgifter som pekar på att den lösning som tillkännagavs i slutet av föregående år inte nödvändigtvis varit så funktionell som tidigare utlovats. Men vad är egentligen problemet och varför har denna fråga dragit ut under så lång tid?

En grundläggande fråga och något som ofta skapat missförstånd i debatten har varit varför tolkarna är i behov av asyl. Asyl ges självklart inte enbart för att någon arbetat för Försvarsmakten i Afghanistan. Det verkliga behovet av asyl ligger i vad de gjort under tiden de varit anställda. Vad som skiljer dem från andra asylsökande är inte bara att de är utsatta för hot och livsfara i sitt hemland. Vad som skiljer är att de är utsatta för hot och livsfara på grund av något de gjort för Sverige. Att deras arbete för våra militära förband har skapat hotbilden mot dem medför ett särskilt moraliskt ansvar. Detta har inte alltid framgått.

Ett annat vanligt argument är att svensk lagstiftning inte medger en särskild lösning för grupper av människor och att rättssäkerheten måste prioriteras. Detta är i sak helt riktigt. Argument antyder dock implicit att lagar är absoluta och tidlösa, vilket självklart inte är fallet. Bara under de senaste åren har nya lagar och förordningar stiftats och andra reviderats, bland annat för att möjliggöra den nya veteranhanteringen men inte minst för att kunna anställa våra nya personalkategorier. Nya situationer kräver revidering av gamla lagar, detta är den normala arbetsgången. Finns det något rationellt argument till varför hanteringen av tolkarna skulle vara annorlunda? Den enkla sanningen är sannolikt att det förutom ett behov även förutsätter en politisk vilja att driva igenom en sådan lagändring. En sådan skulle i så fall även gälla från den tidpunkt lagen stiftas, och kan inte tillämpas retroaktivt, men kan ändå vara en bärande del i en mer långsiktig lösning.

Ytterligare röster har menat att hanteringen av tolkarna är helt Försvarsmaktens ansvar och att myndigheten borde anställa dem i Sverige och därför låta dem arbetskraftsinvandra. Men denna Schindler’s List-lösning är lika lockande som orimlig. Förutom att ett sådant agerande endast kortsiktigt rundar grundproblemet är det även orimligt att förvänta sig att en myndighetschef medvetet skulle kringgå lagstiftningen på det sättet.

Den 20 december presenterade migrationsminister Tobias Billström att man i ett samarbete mellan Migrationsverket och Försvarsmakten hittat en lösning genom FN:s kvotflyktingprogram. Kritiska röster har menat att detta är att banka ner runda klossar i fyrkantiga hål då inte heller detta regelverk är framtaget för att hantera situationer likt tolkarnas, och att den inte kan anses vara en långsiktig lösning då Sverige själva inte äger denna process.

Ett stort problem har även varit att inga detaljer, vare sig om processen i sig eller några tecken på att den fungerar, har presenterats med hänvisning till sekretess. Att hålla på sekretessen då det rör enskilda ärenden är förståeligt, men när det gäller själva processen är det olyckligt och även presumtivt farligt. Det är inte bara avgörande att tolkarnas behov av asyl prövas på ett riktigt sätt. Det är även avgörande att alla inblandade kan känna ett förtroende för den valda lösningen och det är svårt, för att inte säga omöjligt, för individer att känna tillit till en process som de inte får någon information om.

Om de uppgifter som Sveriges Radio idag presenterat visar sig stämma är det allvarligt. Inom organisationen kan effekterna mätas i skadad tillit, men vi ska aldrig glömma att effekterna för tolkarna kan vara mycket värre. Detta är även det arv vi kommer att ta med oss till nästa insatsområde. Det måste vara en lösning som kommer att fungera långsiktigt och som alla – officerare, soldater och sjömän – kan känna tillit till och på ett enkelt sätt förklara för framtida lokalanställda nästa gång en hotbild uppstår.

David Bergman
Kapten, doktorand, författare och Afghanistanveteran